Passionens tunnel... Variation.

Han hade aldrig varit nöjd med livet, inte ens som barn. För hans del hade orättvisorna och oturen följt honom slag i slag.
Det fanns många som försökte påpeka för honom om alla fördelar han hade, men det var som att den informationen aldrig gick in.
Visst, han var född i en familj som hade det snäppet bättre än medelklassen och visst, hans syrror försökte hjälpa honom genom skolan, men...
Han hade ändå en känsla av saknad. Alla andra verkade ha någonting förutom han.
Det irriterade honom.
Han hade faktiskt väldigt lätt för att bli irriterad.
Men undra på det! Om folk bara lyssnade och gjorde mer som han ville så skulle han inte behöva bli så arg.
På hans jobb fick han till att börja med mängder av vänner. Det var ju egentligen inte något fel på hans charm. Av den varan kunde han ha överflöd av om han så ville.
Men när idioterna på han arbete gick bakom hans rygg?!
Då bestämde han sig för att sätta dem på plats.
De fick polisanmäla bäst de ville!
Han brydde sig inte om dem det minsta.

Men han brydde sig om sin käresta.
Det gick mycket lättare att få henne foglig.
Det var av kärlek som han formade henne och det förstod hon.
Hon var faktiskt tacksam över att han kunde vara lite hårdhänt ibland.
Därför kom det som en chock när hon stack med en där jäveln!!
Jäveln hade lurat henne... och också honom, för han hade berövat honom det dyrbaraste han hade.
Hans underbara älskade!
Han blev så ensam utan henne. Helt ensam.
När en man blir behandlad på detta vis finns det två alternativ.
Antingen skulle han dö eller tjuven.
Den där jäveln skall dö!! HAN SKALL DÖ!



Försiktigt smög han skymd av skuggorna som bildats av gatlyktornas kyliga ljus, in på gården.
Huset var nedsläkt och han förstod att de sov. Han kände på ytterdörren, men den var som väntat låst.
Han hade en kniv i sin hand, en bra kniv som gav honom mod.
Med den lirkade han upp ett fönster.
Naturligtvis kunde jäveln inte fatta att han skulle få ovälkommet besök.
Folk tror alltid så gott om varandra.
Han ålade sig in över fönsterkarmen, lyssnade efter ljud. Ingenting fick gå fel nu när han skulle ta tillbaka sin älskade och sin värdighet.
Han visste var sovrummet fanns för han hade bevakat dem i veckor medan ilskan stigit i honom mer och mer.
Beslutsamt gick han till rummet och öppnade dörren.
De låg och sov, omslingrade och det gav mera fyr till hans hat.
Det var skönt att hugga kniven i honom, så skönt att han högg och högg... och högg.
När han kände att han var färdig såg han på sin älskade. Hon satt på golvet med armarna runt sin kropp och stirrade på honom med oseende blick.
Han såg att hon såg rädd ut, men det skulle gå över, för nu skulle han ta hand om henne.
Han skulle förklara för henne sin kärlek så skulle hon förstå.
Åh, vad han var lycklig!
Äntligen fanns det rum för honom att leva. Det trånga runt honom var borta!
Fri!

Passionens tunnel.

Vissa ting är helt nödvändiga. En del händelser går inte att hejda.
Inte ens jordens undergång kan hindra vissa handlingar, då jordens undergång sker just om handlingen blir ogjord.
När livet är en lång tunnel utan reservutgångar, för dessa är noggrant förslutna, finns det bara en riktning och det är framåt.
Bakåt kan ingen gå. Det är förgången tid och upprinnelsen till ditt vidare öde.
Du är sist och slutligen ensam i din tunnel.

Dithän har livet fört dig.

En gång fanns många som gick vid din sida. Då var tunneln bred, så bred att du inte såg dess begränsande väggar.
Vartefter dina medgångare förvandlades till motgångare krympte tunnelns diameter och en dag såg du väggarna och du blev ständigt medveten om att de fanns.
Din själs frihet var berövad och du visste med ens att du inte kunde göra motstånd mot det annalkande.
Så ynkliga är vi människor att vi inte kan leda ödet i de banor vi önskar.
För det finns för många medaktörer.
De väntar vid tunnelns slut.
Vid tunnelns slut finns en öppen himmel och ett vidsträckt hav.
Där väntar hon, men där finns även han.
Han har inte gjort sig rätt till att finnas under vandrande moln och glittrande stjärnor, för han är en tjuv, en simpel bedragare.
Under den öppna himlen finns bara plats för henne.
När du kommer till din tunnels slut skall en plats även finnas för dig, därför att du skapar den själv.


Alla har ett ansvar.
När man föds tilldelas man ett ansvar om att leva livet.
Om du märker att du går döende längs tunneln, måste du ta ditt ansvar.

Du håller nyckeln till din levnadsdörr i handen.
Du väger den stilla och känner att den formar sig rätt.
Aldrig förr har har ett ting passat så bra.
Träskaftet förenas med dina porer i din hand.
Det metalliska blänket i bladet ger lyster i din blick.
Du är på väg att ta ditt ansvar, du skall leva ditt liv levande, för så länge han finns så är det en omöjlighet.

Tilltro.
Tilltron är människans akilleshäl.
Den skapar lättöppnade fönster och obevakade rum.
Du vet att det är så och kan därför gå in i din älskades vilorum.

Det är fult!
Hennes och hans kroppar är en ekvation som inte går ihop, en färg som skär, en ton som är falsk.
Det är dags att rätta till atmosfärernas skeva möten.

Att höja en kniv gör man för att få kraft och rätt riktning.
Man sänker den för att man måste, om och om igen... för att du är ensam i tunneln och vill ut under det höga.

Din älskade ser rädd ut, då hon ännu inte förstått och ser med dina ögon.
Röd är vägen där du går. Röd som den hatades liv som rinner på ett golv.

Vit är den lycka som kommer och blå är himlen som står öppen.

En koalas blick.

Kvinnorna i väntrummet satt på varannan stol. Det kändes viktigt att inte bli för närgångna. Man ville ha en distans till varandra, ett skyddande "no land" av diskret artighet.

Så är det alltid på gynekologiska polikliniken.

Kvinnoskötet och dess livgivande organ är mytomspunna, lovsjungna och det ålderdomliga tabutänkandet har ännu inte helt släppt taget.

Inuti deras kroppar fanns den plats som var perfekt konstruerad för att låna ut livsrum till ett nytt liv. Livmodern med sina sega hinnor och perfekt tempererade vatten kunde svälla och växa efter behov och en pulserande navelsträng transportera näring.

Vem eller vad har skapat detta sinnrika system?

Alla kvinnorna i väntrummet höll en tidning framför sig, men inte alla läste.

Obemärkt sökte deras ögon då och då över tidningskanten och betraktade varandra.

Varför var de där?

Gick det att läsa av deras uttryck? Fanns det en kort skuggning av ansiktet, en blick fjärran genom ett fönster som skvallrade om en förväntning?

Sorg?
Glädje?

Hade någon fått ett ovälkommet brev hem efter en vanligt papa-prov?

Eller var det kanske bara uttråkad väntan?

Det prasslade lätt när någon slog ihop tidningen, lade undan den och sökte efter en annan i en tummad trave med tidskrifter.

Alldeles intill en stor benjaminfikus, så stor att den sträckte sina grenar över henne och nuddade hennes hår, satt en medlålders kvinna och höll en "Illustrerad vetenskap" i sina händer.

Tidningen hade inte bläddrats på länge.

Hon hade suttit och tittat på en bild av en klättrande koala björn sedan hon kom.

Fyrtiåtta år är ingen ålder säger många, men hon tyckte att det var det,

för det var åldern innan hon gick in i övergången.

Minskade hormoner och bedagad kropp var att vänta.

Det var oåterkalleligt. Ingen slipper undan.

Mot tiden och det naturen gör medan tiden obönhörligt rullar på, kan man inte ta strid.

Så här långt hade hon haft ett underbart liv. Mycket mera lyckat än hon ens fantiserat om när hon i sitt flickrum drömde rosa drömmar.

Hon var begåvad och det hade gått som en dans att utbilda sig till marknadsförare.

Jobb fick hon direkt efter skolan och plötsligt hade även han dykt upp.

Han... som vallade,vadderade och injicerade hennes innersta behov.

Tre underbara barn hade de fått tillsammans. Det var barn som var friska, frimodiga och hungriga på livet.

Den yngsta skulle ta studenten i år.

Hennes omsorger om dem behövdes inte mera, inte på samma sätt.

Nu var det hennes tur att bli en forskare av vad som fanns utanför barnavård och tonårsgnäll...
Det eviga pusslandet av hennes pressade tid i hemmet och som anställd vid reklambyrån såg äntligen sin ände.

Hennes ansträngnigar hade definitivt lönat sig.

Med en blandning av hennes outsinliga energi, fantasi och en stor portion av hennes sociala kompetens, hade hon håvat in och knutit fast ett stort företag till byrån.

Mästerligt!

Hennes chef ville aldrig sluta upp att ösa beröm.

Applåderna från arbetskamraterna ekade fortfarande i hennes öron när hon kommit hem och glädjestrålande hade kastat sig i sin mans armar.

Lycka, lycka, lycka!

... och hon hade fortfarande femton år på sig för att toppa sin karriär.

Nu var hon här.

Övergångsålder. Ingenting skrämmande för hennes del bara ännu en fas att gå igenom.

Blödningarna upphörde och hon hade kunnat känna igen att hormonerna trilskades i hennes kropp.

Lite tidigt kanske, men inte helt ovanligt, det hade hon läst om.

Ändå hade hon tyckt att hennes oförklarliga trötthet hade varit anledning nog för ett läkarbesök.

Hon hade haft fel. Det var inte övergångsåldern.

Tvärtom.

Hon var gravid!

Hennes kropp trodde sig vara redo för ännu ett barn.

Till den delen var hon och kroppen inte överens. Det var en katastrof för hennes del.

Hennes man hade förstått henne.

En oplanerad graviditet nu,... när det var hennes tur att utvecklas inom yrkeslivet?

Det gick helt enkelt inte.

De hade bestämt det gemensamt, hon och maken, beslutet om aborten.

Hennes gynekolog hade lugnat henne och stött henne i hennes beslut och hon hade fått veta att hon delade ödet med många kvinnor. Sena oönskade graviditeter slutar oftast med abort.

Själva ingreppet var enkelt. Ett rutiningrepp.

Hon såg ner i tidningen hon höll i handen.

Närbilder av koalabjörnar som sömnigt klättrade i eukalyptusträden med sina ungar på ryggen.

Runda svarta ögon mötte modigt kameralinsen...

.

.

Anna Larsson!

Gyneklogen kallade in nästa patient.

Kvinnorna i väntrummet såg upp, men ingen rörde på sig.

-Finns inte Anna Larsson här?

En av kvinnorna öppnade munnen.

-Jag tror hon gick!

Hon pekade mot en stol som var tom förutom en uppslagen tidning som låg på sitsen.

Gynekologen tycktes stanna upp, strök sig över hakan för att vinna tid, nickade sedan lätt.

Han tog tidningen från stolen slog ihop reportaget om koalabjörnar, lade den tillbaka i en trave med tidningar och vände sig därefter till de andra.

-Om Ingrid Holm råkar vara här redan, så går det bra att komma in nu.

Vem man är.

Jag tror att det beror på den jag är.

Efter att ha blandat gener i generation efter generation, så tillsammans med slumpen föddes jag utan att jag på något sätt kunnat på verka det material som kom ut ur min moders sköte.

Därefter....
Därefter kommer tid av prägling.

Många människor växer upp i familjer där man upplever sig som en gökunge, andra vet med säkerhet att den familj man lever med är den rätta.
-Jag vet vad du tänker, säger din far till dig.
Och faktiskt så verkar det faktiskt så. Så intimt lever en del familjemedlemmar, att ord är överflödiga.
Ju tätare familj, dess intensivare prägling av familjen.



Men om man inte förstår koderna i familjen?
Någonstans långt bak i den genetiska historien finns en gen som dyker upp i just dig.
En gen som ingen känner igen.
Du är inte kompatibel.

Vem kan då läsa dina tankar?

Nu dras ridån åt sidan.
Mästerliga estradörer trampar på tiljorna.
Präglarna dansar runt din kropp, lirkar, förför, stödjer och förbannar.
Att försöka nå fram är ju faktiskt en präglares uppgift.
Själv dansar du med... i otakt naturligtvis, men librettot är krångligt och ingen har lärt sig spela instrumenten rätt.

Kommer då gökungen att för alltid söka efter den som kan läsa dess tankar?

Kanske!
Sökandet är en del av livet.

Söka mat.

Söka värme.

Söka gemenskap.

Söka uppskattning.

Söka kärlek.

Oberoende av våra olikheter så ser vi sålunda våra likheter.

Olikheten är inte ett hinder. Den skapar en fascination och vi får lära oss acceptans.

Jag tror det beror på den jag är... att jag lever det liv jag gör.