Mamma solar.

Jag ligger platt på rygg och har just märkt en sak.
Om jag blundar hör jag mycket bättre.
Blundar... jag hör en humla.
Tittar upp... ser en mås! Då har jag redan glömt att lyssna efter humlan.
Blundar... humlan är borta och jag hör bara mammas nöjda suck.
Tittar upp... ser på henne. Hon ligger utsträckt bredvid mig på en filt. Hon har lagt min Pocahontashanduk under huvudet och bara ligger där och gör vuxentråkiga saker, som att inte göra någonting, bara att ligga still.
Jag måste vara där med henne medan hon solar, inte gå till stranden och bryggan själv... för jag kan inte simma.
Jag blundar... Kluck, kluckkluck. Jag är så nära bryggan att jag faktisk kan höra den som kluckar inuti bryggan. Hur ser den ut som kluckar i en brygga? Som glassbilsfarbrorn... eller som moster Anna. Fast mycket mindre. Nog måste man vara liten om man skall ha plats mellan plankorna.
Jag tittar upp... Måsen igen! Den är närmare nu. Ingen pyttelitenpruttiprutinuttiliten prick mera, utan den är så nära att man kan se att den har svart mössa. Jag har en blå, med en skärm.
Måsen flaxarflyger och sätter sig på marken nära vår bullpåse.
Nu känns det inte så ensamt mer, inte så tråkigt.
Mamma snusar. Pyspys och fnysfnys. Det hör jag fast jag inte blundar.
Måsen drar med näbben i påsen.
Den tycker om bullar som jag!
Jag sätter mig upp och måsen trippar en bit bort.
Kom här måsen! Ta en bulle!
Jag tar en bulle i handen. Sockret klibbar, tar den i andra handen och slickar bort sockret från handflatan.
Jag sträcker fram bullen men måsen går bara undan, vickar på sin stjärt, hit och dit.
God bulle, ju! Jag smakar på den så måsen skall få se hur god den är.
Försiktigt smyger jag efter måsen. Nu är jag så nära att jag ser ögat. Man kan se bara ett öga åt gången.. och röda strumpor. Måsen har strumpor, men jag är barfota.
Gräset är stickigt och kittlar lite hela vägen till stranden och bullen kladdar igen.
Dummåsen har satt sig på en stolpe vid bryggan.
Här kommer jag med kladdbulle! Inte behöver du vara rädd för mig, jag är ju så liten.
Kluck kluck!
Nu kluckar det kluckigt, långt där inne i bryggan.
Det blir varmt om min mage när jag lägger mig ner och kikar mellan brädorna.
Vad finns innanför? Stenar och skuggor och gröngrönt sjögräs som är grönare än allt annat grönt.
Klucktrolleeeet... kom fram!
Vill du ha bulle? Måsen vill inte ha, du får den.
En bulle är stor mot en spricka i bryggan. Jag tar sönder bullen i små bitar och klämmer ner bit för bit till kluckkluck. Några bitar blir kvar på bryggan.
Båda händerna är kladdiga. Om jag knyter handen så klibbar fingrarna fast.
Jag slickar igen, men det går inte bra,, för min tunga blir så torr och handen inte alls ren.
Kluckkluck!
Vatten!
Mina armar är långa. De når till säkert till vattnet om jag ligger på mage. Jag måste bara sträcka mig låååångt ut. Där nere har kluckklucktrollet vatten till mig.
Nästan! Jag når nästan, bara lite till...
Jag når ändå inte riktigt. Det går bättre om jag hasar mig lite längre ut på... då...
Nu flaxar det vid mina fötter. Måsen nappade en bullbit som låg nära min lilltå.
Glöm att tvätta händer! Tänk om måsen biter i mina tår!
Den lättar och flyger upp mot bullpåsen... drar i den.
Mina bullar! Inte ta hela påsen, dumma mås!
Stickigt gräs känns mot mina bara fötter när jag springer tillbaka till filten.
Måsen flyger förskräckt iväg.
Mamma snörvlar till, blinkar mot ljuset, torkar sig sedan med handryggen om munnen.
"Jag har kladdiga händer, mamma."
Hon sätter sig upp, ser den öppnade bullpåsen.
Hon tar Pocahontashanduken i ena handen och min hand i den andra.
"Kom så går vi ner till stranden och tvättar dina händer."

Komma ihåg idag: Leva ett liv!

Han hade bråttom! Det hade han alltid!
Varje morgon när han vaknade gjorde han ett överslag av de tio viktigaste tingen som borde bli utförda under dagen. Om han inte höll det planerade schemat blev han efter, hjälplöst, oåterkalleligt efter.
För att kunna följa den strikt inrutade dagen och dess skeenden, gällde det för hans närstående att följa samma tempo.
I början hade hans fru knorrat en del och barnen hade haft lite svårt att hänga med innan de kom i skolålder, men frun fick acceptera och barnen gick att forma.
Nu löpte det fin fint!
Han fick tre gånger så mycket gjort mot de andra karlarna i byn och det väckte naturligtvis beundran i grannar och bekanta.
Nog var han även nöjd med sig själv.
När han såg andra människors illa organiserade liv kunde han nästan tycka synd om dem och kanske var han lite förvånad...
Det enda som behövdes var ju bara lite disciplin på sig själv, familjen och vardagen över lag.

Resten av familjen sov ännu. Han var alltid den som steg upp först. För att orka med det måste man lägga sig tidigt. Det var ingen uppoffring för hans del, för han var ju ändå ingen TV-människa.
Två lappar lämnade han på bordet med instruktioner.
En åt barnen och en åt frun. Det gjorde han alltid för att familjen skulle få en överskådligare blick över det som skulle bli gjort under dagen.
Idag skulle han själv besöka sin åldrande mor efter jobbet. Trädgårdsmöblerna skulle lyftas ut på hennes altan och sedan oljas. Hon hade redan fått en lista på uppgifter som skulle utföras före han kom. Hon bör breda ut tidningar på altanen för att skydda den mot stänk av olja.
Längre bak i en undangömd vrå i hans huvud gnagde en en lätt oro.
Vid senaste besöket hade hennes uppgifter inte varit korrekt utförda och det gick lätt att märka en viss oordning i hemmet. När han hade skrivit en ny lista till henne hade hon tagit mot den utan större entusiasm och lagt den på diskbänken.
På diskbänken!
Sedan hade hon börjat svamla om en tältutflykt de gjort när han var sju år.
Sådant tar bara en massa tid och själv kunde han inte minnas någon tältutflykt.
Hon hade tacksamt nog slutligen tystnat.
Men ändå... hon var inte sig själv.
Oron fladdrade förbi igen.

Direkt efter arbetet körde han till hennes hus.
Ytterdörren stod på glänt!
En radio stod på där inne och "la Paloma" fyllde hela huset.
Något chockad såg han att hans lapp låg på vardagsrumsgolvet. Den tog han genast upp. Mamman var inte inne så han öppnade dörren till altanen.
Där satt hon! Mitt i en utspridd hög med tidningar.
När han kom lyste hon upp. "Titta vad jag hittade! Någon hade satt en hel trave med tidningar här ute. Visste du att prinsessan Viktoria har skaffat en pojkvän?"
Han hittade inte ord för vad han kände, utan sträckte fram lappen till henne.
"Vad?" Förvånat tog hon den i handen och läste, sedan slog hon sig för panna.
"Var det idag?"
Raseriet kom över honom helt oförberett. Han bara måste få ut sin frustration!
...som han sliter för att få allting att gå ihop.
Han skrek åt mamman och hon ryggade tillbaka först, men när han frenetiskt började breda ut tidningar och släpa på ett trädgårdsbord följde hon förundrat hans rörelser.
"Att jag alltid måste göra allt själv!" Fräste han åt henne.
Hon rynkade panna och lade huvudet lätt på sned.
"Min pojke... när slutade du leka?"

Han skulle bli försenad till middagen! Irriterat slet han i växelspaken till bilen.
Hur skulle han kunna begära ordning av andra och hävda sin naturliga auktoritet om han inte själv klarade av att följa schema? Men, det var inte hans fel! Modern hade tydligen blivit helt... ja han kunde inte sätta fingret på det...
Utanför hemmets garageport låg en trädgårdsslang kastad och en hink med en tvättsvamp i stod lämnad mitt på infarten.
Familjens andra bil var borta.
Vad hade hänt?
Han stod emot lockelsen att reda upp oordningen på gården och gick in i huset.
Det första som slog honom var att det inte luktade mat.
Hans tonårssöner satt vid det tomma köksbordet.
"Var är middagen?" Hasplade han ur sig.
Den äldste sonen mötte hans blick.
"Du menar, var är mamma?"
"Ja! Såg hon inte min komihåg lapp?"
Vilken förbannad dag! Hann han tänka.
"Ja, hon såg den och vände på den."
Sonen satte lappen i hans hand.
Hon hade skrivit på baksidan.

KOM IHÅG IDAG!

Lämna helvetet!

Passionens tunnel.... vinkling.

Skillnaden var milsvid.
Som svart och vitt, som kallt och hett,
som helvete och himmel.
Ibland när hon blundade, var hon rädd för att hon skulle vara tillbaka hos honom igen när hon åter öppnade ögonen.
Men, så hände det inte. Han var äntligen borta ur hennes liv, mannen som bestulit henne på glädjen, tryggheten... ja själva ungdomen blev skändad av honom, för hon var ju så ung då...

Hon var det perfekta offret, helt utan erfarenhet. Det kallas väl blåögdhet, men hon tyckte inte om det ordet. Det var som om det slog till baka mot henne själv, att det var hennes fel.
Hade bara inte hennes ögon varit så blåa...
När hon tänkte tillbaka på det som hänt, kändes det som om det förflutna handlade om en annan värld, som en ständigt pågående skräckfilm där hon hade huvudrollen, jagad, slagen och plågad.
Det var äntligen slut på det nu.


Hon låg i sin säng, i sitt sovrum som hon inrett själv, i det stora vackra huset... med den andre.
Han som kom och såg hennes nöd, han som tog henne bort och behöll henne som sin.

Hon vände sig mot honom. Han hade redan somnat och ljudet av hans andetag fyllde upp rummet och hon njöt av det som man kunde njuta av fågelsång om våren.
"Jag är en helt vanlig karl." Brukade han säga. "Vanliga karlar är som jag. Det var han som var annorlunda."
Nu började hon långsamt tro honom. Det var nog så som han sa.

Det klippte i hennes ögon. Sömnen var på väg att ta över hennes kropp.
Hon var inte rädd att blunda mera. När hon vaknade skulle hon befinna sig i sitt nya liv fortfarande.
Hennes älskling hade låst om dem.
Hon släckte lampan och somnade.