Berit

Jag "hivar" in mordet på stackars perfektionisten Berit som trodde hon skulle träffa sin like.




Först vid fjärde försöket var Berit nöjd med sin parkering. Hon steg ur bilen och tittade kritiskt på den bakifrån. Bortsett från att de andra bilarna vid sidan av hennes stod besvärande snett, så var hennes bil nu placerad så gott som exakt i nittio graders vinkel mot asfaltskanten. Det irriterade henne att man inte hade målat parkeringsrutor där. Fågelsjön var ett populärt strövområde, så det hade man kunnat bemöda sig om. Det skapade genast mycket bättre ordning.
Det var visserligen knappt en parkeringsplats, en vändplan skulle kanske vara en mer korrekt beskrivning.
Det förvånade henne en aning att han inte parkerat på samma ställe. Hon kunde inte se hans bil, men hon visste att han skulle vara där. Han hade aldrig försenat sig till något möte, aldrig.
Brevet hade hon i fickan. Det var skrivet på maskin som vanligt. Hon tyckte inte om handskrift. Det gick att tyda in så mycket tolkningar i allt som skrivits av människohand, dessutom kunde folk aldrig klara av att hålla linjen och bokstäverna spretade hit och dit… nej fy! Hon ruskade lite på sig vid tanken.
Kuvertet hade legat på mattan innanför ytterdörren. Tydligen hade han varit förbi hennes dörr och stuckit in det i brevluckan. Förvånad kunde man väl inte säga att hon blev när hon läste vad som stod i brevet, men väldigt förväntansfull. Hon visste att han hade förberett något extra fint för henne. Något som skulle passa hennes bräckliga psyke, för han visste vad som felades henne. Där det var tomt i hennes själ fyllde han på. När det blev råge av allt, slätade han ut. Hur kan två människor vara så samstämda?
Till min själs spegelbild, hade han skrivit på kuvertet och det stämde. Det var så det var!
Jag vill skänka dig jordens vackraste solnedgång!
Det var början på brevet, sedan kom en vägbeskrivning till fågelreservatet och hur hon sedan skulle hitta till utsiktstornet.

Ta med brevet och vinka med det när du ser tornet från stigen. Då vet jag att det är du. Jag väntar på dig i tornet och kommer att kunna se dig. Jag har en kopia av brevet och kan vinka tillbaka med det. Se det som våra gratisbiljetter till himlens skådespel!

Han var en märklig man, men hon var också märklig.

Naturen hade överraskats av en ordentlig köldknäpp för några nätter sedan.
Det hade tydligen blivit signalen för lövträden att börja förbereda sig för vintern. Den dalande solens strålar gav tillsammans med de färggranna löven ett brinnande scenario.
Berit tog djupa stärkande andetag och vek sedan in på stigen som hon hade fått beskriven för sig. När det var dags att återvända hem på samma stig så skulle solen ha gått ned. Hon var viktig med att memorera hur stigen slingrade sig. Det var flera än Berit som bestämt sig för att ta en höstpromenad längs fågelsjön denna höstdag, men de verkade alla vara på väg hem. Hon följde strandlinjen och snart kunde hon se tornet.
Någon stod där uppe och väntade. Förväntansfull satte hon handen i fickan och tog upp brevet och vinkade med stora armrörelser. Personen där uppe gjorde likadant. Det var lätt att se det vita pappret. Det var han, den andra halvan av hennes torftiga liv. Det gick inte att ta fel på hans resliga gestalt. Hon skyndade på stegen.

Det var en fantastisk utsikt från fågeltornet. Förutom den imponerande höjden på tornet så var det beläget på ett berg. Ivriga fågelskådare hade byggt tornet ovanligt högt och man hade använt det flitigt de första tio åren.
Synd bara att det hade dömts ut som livsfarligt att vistas i. Nu vågade ingen använda det mer. Spikar hade rostat av och träet var på vissa ställen svårt angripet av röta. Tornet borde ha tagits bort för länge sedan, men man hade tydligen skjutit upp på det beslutet och tillsvidare tyckt att det räckt med en varningsskylt för att skydda allmänheten.
Skylten som varnade för att man gick upp på egen risk var nu borttagen. Det var Berit helt omedveten om.

Solen var redan ganska nära horisonten när Berit försiktigt satte foten på det första trappsteget för att ta sig uppåt. När hon nått första nivån, var en lapp fastsatt med häftstift. Hon tog den i handen: Det höll för mig så då håller det också för dig. Kom upp! Var inte rädd för höjden. Jag finns ju där…

Lite obehagligt var det i alla fall.
”Hej, hallå! Jag kommer upp nu.” Hon hörde på sin egen röst att hon var lite rädd. ”Det ser inte så nytt ut det här, är det okey tror du?”
Hon fick inget svar… så olustigt på något vis. Han brukar inte göra henne osäker så där. Det kanske är en prövning av något slag. Kan han, så kan jag… det gav henne mera mod och hon passerade lätt nästa träplattform för att klättra uppåt mot den allra översta nivån som förutom ett räcke i brösthöjd även hade både vindskydd och tak.
Lite lätt andfådd tog Berit de sista trappstegen.
Han hade hållit vad han lovat. Himlen var vidunderligt skön och speglade sig i sjön där hundratals sjöfåglar sökt skydd för natten. Man kunde se flera mil bort över mörkgröna barrskogar. Luften var höstaktigt frisk och hon kände tacksamhet mot honom att han tänkt på att visa henne detta.

Jag måste säga det till honom.
Berit vände blicken från utsikten och såg honom stå vid räcket med ryggen mot henne.
”Nu är jag här.” sade hon och sträckte som vanligt ut båda händer till deras vanliga hälsning.
Han vände sig om och Berit såg förbryllat på hans ansikte. Allt var fel! Det var han, men ändå inte han.
Med stöd av vindskyddets vägg sparkade han henne i bröstet så hon föll handlöst mot räcket.
Det hade för länge sedan upphört att vara ett säkert skydd. Nu hade det dessutom brutits och bänts fram och tillbaka, så det knappt hölls uppe av sig själv.
Berit hade inte en chans. Lönlöst försökte hon greppa tag om något, men det enda hon fick tag i var räcket som hon drog med sig i fallet. Det var många tankar hon han tänka innan det hårda berget under henne släckte all hjärnverksamhet.
Jag är inte rädd, inte arg, jag är bara väldigt förvånad över att han tycker att mitt liv är värt att ta.

Berits kropp låg i en deformerad onormal ställning. Livskraften rann som en rännil nerför klippan och färgade mossa och höstlöv om möjligt grannare.
Med en sten i handen närmade sig mördaren kroppen. Om det fanns något liv kvar skulle det ändas med stenen, men den glasartade blicken upp mot skyn sade allt om att det inte behövdes och stenen kastades som betydelselös nerför berget. Hennes fickor muddrades på brevet och den lilla lappen som manade henne att våga gå upp i tornet. Med ett snett flin knäppte mördaren upp hennes kofta, det klädplagg som hon envisades med att alltid bära, och knäppte några knappar igen, men nu alldeles fel.
Sedan lämnades Berit vid den vackra fågelsjön, ensam med naturen.

Scen i storm

Ännu en våldsam storm vältrade in över ön. Den nu luttrade befolkningen hade sökt sig in i sina ombonade hus för att genomlida den tredje stora stormen under hösten. Granarna som krökt sina ryggar i nästan halva cirklar, lyckades resa sig när stormen gjorde en andhämtning, men tvingades kröka sig igen när stormen högg i med nästa krafttag. Lövträden som redan tappat sina blad klarade sig bättre, då vindomfånget var något mindre. En varning hade utfärdats på radion att ingen, som inte var nödd och tvungen, skulle vistas utomhus. Allting som sades på radion av myndigheterna togs på största allvar och det fanns inte många som inte redan hade sökt upp stearinljus och tändstickor, för att invänta det oundvikliga strömavbrottet.
Temperaturen var nära noll och hade gjort vägar och gator isiga och till möjliga dödsfällor.
Fåglar och djur hade sökt skydd under takpannor och jordhålor, där de kurade liksom människorna i sina bostäder.
Det kunde uppfattas som dumdristigt att vistas ute en sådan här dag, speciellt nu på sena eftermiddagen när mörkret dessutom hade börjat göra konturerna otydliga.
Det var det ultimata vädret för vandraren som gick längs den grusade vägen som korsade granskogen. Normalt var vägen en naturskön upplevelse att vandra längs. Åldrande granar med skägglav bildade valv över stigen, som var kantad av mossor och mattor med harsyra. Slingrande sökte vägen sig naturligt runt jättekast och låga bergkammar för att sedan mynna ut i viken där segelsällskapets numera stängda och igenbommade klubbhus fanns.
Kängorna stegs med kraft ner i gångstigen, för att med nästan magnetisk kraft tvinga jorden att hålla fast vid individen, som med kutig rygg plöjde genom vindbyarna. Kampen var i full gång. Det var kampen mellan vädermakten och den, som likt en lejondomptör befallde naturen att hålla igen sina krossande slag. Trotsiga ögon vändes upp mot trädtopparna och mätte sin styrka mot stormens demoner som begärligt slet tag i kroppen. Hagel och sylvassa små isbitar gjorde nästan hål på huden i ansiktet, men vandraren, upphetsad av uppfattningen av att ha kuvat naturen, blottade halsen för att kunna ta emot mera av den välgörande smärtan. En stormvind lyckades nästan slita utmanaren med sig, men mötte spända och parerande muskler beredda till kamp. Närmare havet tilltog blåsten och det rådde full orkan. Vandraren slogs slutligen till marken och måste samla alla krafter för att kunna resa sig igen mellan byarna. Kampen stod nu plötsligt lika, med en lutning mot att stormen skulle vinna.
Havet var rasande. Mäktiga vågor vräkte sig in mot land och över bryggorna vid klubbhuset.
Några idioter hade fortfarande sina båtar i sjön och de skulle bittert få ångra det slarvet. Efter att stormen bedarrat, var det dags för dem att brutalt få insikt i hur grym senhösten kunde vara, när den utan urskiljning krossade glasfiberskrov och omsorgsfullt fernissade spanter. Roddbåtar, men även några dyrare större båtar låg med sina kölar ner i helvetesgrytan. Händerna var leriga, stelfrusna och höger hand hade fått ett skrubbsår av ett tidigare fall. Tungans sträva yta slickade rent och det smakade jord och järn i munnen. Fortfarande med handen mot munnen, nåddes örat av ett ljud. Ett svagt kvidande hördes, av ett djur kanske, eller var det en människa? Hur lät en människas röst vid kanten av ett hav som vältrade in ton efter ton in mot stranden? Vinden drev bort ljudet och förvrängde riktningen från var det kom ifrån. Nu gällde det att spänna sina sinnen, varglikt, vakande. Ögonen tårades i den bitande stormen. Ute vid bryggorna! Därifrån kom ljudet. Svagt som gråten av ett spädbarn kunde ropet lokaliseras till de dansande flytbryggorna.
Bara vettvillingar är ute en sådan här kväll och de förstås, som till varje pris skulle vakta på sina tillhörigheter.


Det krävdes att man kröp på alla fyra längs bryggorna som rörde sig som om de vore mattor som skakades. Issörja hade gjort trädäcket förrädiskt halt och vågor slog upp ibland och sköljde över dem. Rädsla hör de svaga till och fanns överhuvudtaget inte ens som en ingrediens i det komplicerade psyke som tillhörde den person som tog sig ut för räddningsuppdraget. Ropet kom närmare. Det var en mansröst.
Vandraren tog ett stadigt tag om en påle och kisade ut över vattnet, sökte med blicken mellan båtarna. Där! En rörelse. Vid den grova kättingen som såg ut att fästa brygganordningen vid botten hängde någon desperat fast. En arm vevade ibland för att dra uppmärksamheten till sig.
Att ta sig dit bort var i det närmaste självmord, men en grinade grimas sändes mot vädrets makter och en mödosam färd påbörjades fram till den nödställde.
Konturerna av ett ljust ansikte tonade fram i det stålgrå vattnet. Det hade bildats en rundad isskorpa på bryggkanten och det var garanterat omöjligt att ta sig upp ur iskylan på egen hand.
Personen som låg i vattnet använde sina yttersta krafter till att dra upp sig längs kättingen några decimeter, men gled obönhörligen tillbaka till den svallande issörjan. Hjälpen verkade vara nära nu. Händer sträcktes mot händer.
Iskalla stela fingrar greppade lamt om varandra. Ansiktena närmade sig sakta. Man kunde se igenkännandets lättade uttryck genom tårarna från den nödställdes vindpiskade ögon. Ödets stund uppenbarade sig lika plötsligt och hastigt som fallet i vattnet gett chockande smärta i huden. Vinden puffade understödande, men otåligt i ryggen på den räddande ängeln på bryggan. Tusentals vredgade munnar viskade, pockade, tjöt och vrålade kommandon från den mörknande himlen. Det var ett tecken. Den yttersta prövningens stund var kommen. Nu var tiden inne för att bevisa storheten, vem som hade den slutgiltiga makten. Eftertanken var ytterst kort. Vandrarens muskler slappnade av. Händer släppte händer.

Det lättade uttrycket nere i det iskalla vattnet byttes mot obeskrivlig skräck och mannen försvann under ytan för att hastigt dyka upp igen. Båda armarna rörde sig först ovanför huvudet, som om det surrade getingar runt omkring, men lugnade sedan ner sina rörelser till stelt knyckande. Ögon mötte ögon. Den heroiske räddaren hade bytt uppdrag och sträckte nu ut en dömande arm och handens pekfinger visade riktningen mot den skyldige.
”Jag dömer dig nu…, med naturens krafter… som vittnen… ditt straff skall vara… döden!” Rösten lät konstigt grötig, som om den var framtvingad ur en förlamad hals. Orden kom staplade över blåfrusna läppar, men domen var enkel, befriande lätt, som om den dansade ut ur bröstet och lämnade ett syreberikat tomrum efter sig, där tidigare stinkande sumpgas tryckt på från insidan. Gnyende gråt trängde genom stormens ylande, men det fanns ingen amnesti att utfärda denna mörknande dag.
Slutligen möttes domen av acceptans från den olycklige i de sugande vågorna. Hoppet var ute för den dömde. Huvudet i det iskalla vattnet böjdes som i bön och armarna sträcktes ut likt örnens vingar.
Att det var så vackert att se döden nalkas. Vita slöjor från det skummande vattnet bildade ramar runt soloartisten. Håret flöt mjukt kring hjässan. Det var som att se genom kristall. Hösthimlen skänkte sitt sista falnande ljus över scenen och bröts genom vattnet. Ögat lurades att tro att det fortfarande fanns rörelse under ytan. Sedan var plötsligt allt borta. Föreställningen var slut. Djupet hade fällt ner sin mörkgröna sammetsridå.


Vinden ledde vandraren med en stor artig hand i ryggen in mot land. Den bugade för maestron, herren över vinden, över havet, över döden. Ödet hade skapat en herre över domen. Domherren.
Vandraren slet av sig kläderna på sin överkropp och stod sedan och tog emot stormens smärtsamma, isiga piska. Belöningen efter denna rättrådiga handling, var som ett forntida mandomsprov eller som munkens hårda späkning.

Waldéns bot

Det skulle bli en svår dag för Janne Waldéns far. Han hade vaknat av att han hade en fruktansvärd huvudvärk. Spyorna trängde i halsen på honom. Han satte sig sakta upp på sängkanten. Det var bäst att inte göra för stora rörelser. Det svindlade framför hans ögon. Baksmällan var total.
Det gick inte att ta miste på vad som plågade Waldéns kropp. Själv oroade han sig för om han eventuellt fått i sig något olämpligt och förbannade sin hustru som alltid jobbade och lade över på honom att ta hand om hemmet. Det var som han sagt så många gånger tidigare, ingen passlig uppgift för honom.
Det var nog det klokaste att ta något starkt i magen innan bakteriehärdarna fick överhanden.
På skakiga ben gick han iväg och öppnade skåpdörren i hallen, sökte i de stora svarta gummistövlarna och lyfte en flaska ur stöveln. Den var tom. Va fan!
Han drog sig till minnes… ja kanske… det blev nog att dricka upp den i går. Surt lade han ner den tillbaka i stöveln. Han gick med något snabbare steg till skafferiet i köket. Längst in bakom mannagrynen stod en flaska gin. Den var nästan tom, bara två munnar kvar. Snabbt hällde han ner det i strupen och lät den starka fräna spriten ge en bekant känsla av lugn.
Problemet var att det var alldeles för litet. Han behövde mer, mycket mer och för att få det behövde han pengar.
Kvinnan han levde med hade mer och mer börjat svika honom. Aldrig fick han se röken av hennes lön och hon borde ju tjäna ganska bra, hon jobbade ju nästan dygnet runt.
Där såg man ännu ett exempel på hur illa behandlad han var. Det var inte underligt att man måste stärka sig lite ibland för att orka med mänsklighetens djävulskap. Ungarna och kärringen, de gaddade ihop sig. Det som regelrätt var hans tog de ifrån honom. Hade inte han som familjens överhuvud och sin stora erfarenhet av arbete med finanser, rätt att ha fullständig inblick i familjens ekonomi. De gömde pengarna för honom.
Nu letade han igenom lådor och burkar i köket. Var, var hade hon gömt dem?

Inne i Jannes rum var det obäddat. Den där lata ungen som knappt hälsade på honom brukade ibland ha litet slantar. Han rev upp locket till en karamellask av plåt. Det låg tjugotre mark där. De här anser jag är mina, tänkte Waldén. Är de så att de försöker lura pengarna av mig så får de skylla sig själva när jag tar tillbaka det som är mitt.
Det tog på att gå den dryga halva kilometern till matbutiken. Han kunde ju inte ta bilen. Bylingen hade tagit hans körkort fast han knappt hade druckit alls. Villkorligt fick han dessutom. Nå, den tiden var snart slut. Han skulle få tillbaka sitt körkort så småningom. Hans hjärta slog som en stångjärnshammare innanför revbenen. Hans organism gjorde sitt yttersta för att rena kroppen från giftet som flöt genom hans ådror. Tungan kladdade mot gomtaket.
Väl inne i butiken gick han raka spåret och hämtade några mellanöl och gick sedan skyndsamt mot kassan.
Han lade fram dem framför kassörskan och väntade att hon skulle slå in priset i kassan.
”Vad har du tänkt med de där?” undrade hon med höjda ögonbryn.
”Ja vad tror du? Jag tänker handla och väntar nu tålmodigt på att du skall ta betalt.”
Waldén kände ilskan rusa genom kroppen på honom.
”Det blir inget av med det,” svarade kassörskan och pekade på skylten bakom sig.
Förbjudet att sälja mellanöl åt berusade och minderåriga, stod det.
”Jag har fyllt arton ditt dumma våp,” sa Waldén, ” får jag betala? Annars tar jag dem ändå.”
”Du är full! Du stinker som en gammal mäsktunna. Gå hem och nyktra i Waldén, så får vi se senare idag men nu får du inte en droppe.”
”Jävla hagga,” vrålade Walden.
”Lugna ner sig nu, annars ringer jag polisen.”
Walden höjde knytnäven framför kassörskans ansikte, men hon gjorde inte en min. Med ett stön rusade han ut genom dörren så att det skramlade om glasen i skyltfönstren. Nu var han inte nådig.

Stora mörka moln tornade upp sig i hans inre. Han skulle anmäla dem. Ja, det skulle han. Han visste nog hur sådana där skräcködlor skulle tas, vänta bara. Händerna skakade våldsamt när han steg in genom hemmets dörr. Nu behövde han verkligen något stärkande. Han sökte överallt där det eventuellt kunde finnas en droppe kvar, utan resultat. I panik tog han tre huvudvärkspulver och hällde djupt ner i halsen, några munnar vatten på det och så stöp han i säng.
När han vaknade var han sjöblöt av svett. Kroppen skakade okontrollerbart och han funderade först att han kanske var sjuk, någon sorts influensa, men så kom han ihåg. Den där djävla kärringen som inte sålde ölen till honom. Nu var det eftermiddag, nu skulle han minsann gå dit. Lite osäkert stapplade han iväg till hallen för att dra jackan på sig. Av en händelse såg han in till vardagsrummet. Mitt på bordet stod en hel flaska vodka, full ända upp till korken. Han blinkade några gånger, men varje gång han tittade upp stod den där. Det var sant det han såg, ingen synvilla. Otroligt, men hur…?
Sedan log han. Man skall inte fråga så mycket när livet för en gångs skull är lite givmilt.

Han närmade sig sakta bordet och greppade vant tag om flaskan. Han kunde känna tyngden och det glatta glaset i handflatan. Hastigt skruvade han upp korken och lade flaskan till munnen. Den starka välgörande drycken rann ner i hans magsäck och värmde hans redan plågade slemhinnor. Klunk efter klunk rann ner tills han slutligen kunde känna att hans muskler lade sig till ro runt hans benstomme.Det var förbryllande alltsammans, fast egentligen inte. Det fanns många som kände tacksamhet till honom. Vem som helst hade kunnat komma på besök och velat pigga upp honom med lite starkt och sedan besviket sett att han låg och sov.
Har man lite förnuft så väcker man ju inte folk som sover tungt. Tids nog skulle han få veta vem som var gåvogivaren. Han hämtade ett paket juice från kylskåpet och blandade en stadig drink. Han drack den i ett svep. Hastigt blandade han en till. Ha! Nu skulle satmaran i butiken se mig, tänkte han. Jag behöver inte gå och böna och be hos henne. Jag har faktiskt vänner, goda vänner. Det kunde ju ha varit någon på hans forna arbetsplats som velat visa sin vördnad för honom. Han visste nog att han hade varit som en förebild för många. Även om de bad på sina bara knän så skulle han inte gå tillbaka dit. De skulle minsann få se vem de stungit haver.
I morgon skulle han gå till den konkurrerande banken och fråga om jobb. Han skulle framhärda att han naturligtvis inte genast gjorde anspråk på någon ledande position. Så småningom skulle man se hans kvaliteter, hans förmåga att leda och hans synnerligen goda näsa för affärer.

Nu var Waldén riktigt upprymd. Han kände att detta var en vändpunkt. Allt som tidigare varit svårt och tungt, stod som i en ny dager för honom. Nya krafter flödade genom hans kropp, ja nu skulle här bli krafttag. Tre eller kanske fyra goda groggar till slank ner och interiören i vardagsrummet började flyta ihop.
En aning vemodigt tänkte han på sin familj som hade svikit honom. Allt i detta rum har jag köpt, radhuset de bor i, bilen…, men fick han något tack? Nej, mest bara dålig hyfs från ungarna… och kärringen, hon var aldrig hemma. Hon räknade med att han, han, skulle gå som ett hjon där hemma. Ingen av hans gamla arbetskamrater hade det på det viset. Nej, de hade haft tur i livet, åkt snålskjuts på hans kunnighet, det var vad de hade gjort.
Han kände gråten stocka sig i halsen. Nu måste han gråta igen. Hur många gånger hade inte hans tårar runnit över mänsklighetens ondska? Sorgset tittade han på flaskan. Den såg tom ut. Han knep igen ena ögat så att dubbelseendet försvann och han kunde konstatera att det var sorgligt nog sant.
Med en tung suck började han med stöd av möblerna söka sig mot toaletten. Han måste ju i alla fall pissa. Han tog ett ordentligt tag om dörrposten för att få sin kropp att bli så stadig att han kunde fokusera på riktningen mot toalettstolen. Waldén vägrade att sitta ned på toaletten. Det är bara invalider och kärringar som sitter och pissar ansåg han. Vid toalettstolen tog han stöd med ett knä mot porslinet. Koncentration…
Den gula stråle som lämnade hans kropp, började som två tveksamma stril… för att sedan obönhörligen hamna på hans byxben. Avslutningen av det hela droppade ner på en skurtrasa som någon i familjen jämt lade framför stolen. Irriterat sparkade han till trasan så den gled under badkaret.
Waldén raglade in till vardagsrummet igen och kastade sig vårdslöst ner i soffan.

På bordet stod vodkaflaskan. Den var halv. Den var inte alls urdrucken, den var halv. En rysning gick igenom hans kropp. Hur var det nu egentligen? Hade han inte druckit upp den?
Jo, det hade han…, men man kan ju se fel. Det är ju inte omöjligt.
Plötsligt lyste han upp. Det var juicen som tog slut. Japp, så var det. En suck undslapp honom och han hällde upp vodka nästan upp till glasets kant.
Vilken otrolig dag… för det var väl fortfarande dag? Tankarna började bli sega som kola. Hans armar ville inte riktigt lyda honom mera. Flera gånger misslyckades han att fylla på i glaset. Till slut tog han flaskan och drack direkt ur den. Kontakten mellan fingrarna och hjärnan var i det närmaste helt bruten. Han var inte säker, men han tyckte att flaskan föll ur hans hand och rullade ner på golvet.
Han somnade i ett av hans värsta fyllerus någonsin, rakt över soffbordet.
Svåra mardrömmar red honom. Det smärtade i hans kropp. Det var mycket märkligt alltsammans. Han tänkte mycket på det efteråt, hur underligt allt blev.






Två män kom in i rummet. De hade dragit nylonstrumpor över sina huvuden.
De bredde ut en presenning på golvet och vältrade den högt snarkande Waldén på den.
Den ena av männen hade tagit Waldéns jacka och hatt på sig.
Med frisk fart drog de ut honom ur huset, över trösklar och nerför yttertrappan. Han jämrade sig högljutt när de lyfte in honom i baksätet på hans bil.
Någon satt hukande bredvid honom och höll ner honom. Bilen backade ut på gatan och satte fart ut ur bostadsområdet. Den stannade inte förrän den kördes med ganska hård fart ner i ett dike som ringlade genom grönområdet i utkanten av stan. Ingen såg vad som hände. Männen släpade ut Waldén ur bilen och krängde jackan på honom och baxade honom på förarplatsen. Waldén tittade skräckslaget upp, för en del av hans mosiga hjärna hade börjat kvickna till av den omilda behandlingen.
Hans hjärta stannade nästan när han såg ansiktena med de ihopflutna anletsdragen framför sig.
Sedan blev allt väldigt mera omtöcknat. Någon tog tag om hans huvud och dunkade det i ratten med sån kraft att hans näsa började blöda.
Bildörren stängdes och männen sprang därifrån och rev av sig nylonstrumporna. Ur ett närliggande buskage drog de fram sina mopeder, kickade igång dem och for iväg med en väldig fart. Ungefär på samma gång som mopedljudet försvann längs skogsstigarna som korsade området ringde telefonen inne på den lilla polisstationen.





Yngre konstapel Rune Mattson trivdes med sitt arbete. Många av hans jämnåriga hade sökt sig till sjöss eller flyttat till Sverige, eftersom arbetsmarknaden var i ett ungefärligt dödläge, om man inte hade något bondställe att ärva förstås.
Det hade inte Rune, men han hade ett annat kort i ärmen. Han hade en farbror som var en legendarisk polisman inom landskapet. Inte räknade Rune med att han skulle nå samma berömmelse som Valter, men han skulle inte sticka under stol med att han var hjärtligt glad över att få chansen att jobba upp sig inom polisen.
Den lilla polisstationen var bemannad med tre poliser denna kväll. De andra hade gått hem klockan halv fem efter att gett rapport om att det varit en lugn arbetsdag.
Rune bläddrade lojt i dagens tidning när telefonen ringde.
Lite suckade han och tittade på klockan. Den här tiden brukar Vallmans virriga morsa gå ut med hunden. Oftast gick både hunden och kärringen bort sig. Det var inte bara en gång som de hade behövt rycka ut för att leta upp dem.
Han lyfte på luren och satte den till sitt öra. Otydligt i andra änden hörde han en röst som sa:
”Det ligger en bil i diket vid Granskogen.”
”Va! Kan du upprepa vad du sa?”
”Ett fyllo har kört i diket vid Granskogen.”
Sedan följdes talet av ett tjurigt tutande av att telefonsamtalet bröts.
Rune antecknade klockslag och rusade sedan upp.
”Lennart, vi har utryckning!” hojtade han till sin kollega som satt vid en skrivmaskin och skrev på en försenad rapport.
”Det är troligtvis en fyllekörning. Jag fick just ett anonymt samtal. Skynda dej nu innan vi bara hittar bilen tom.”
”Skall vi ta Folkan eller Saaben?” frågade Rune sin äldre arbetskamrat.
”Saaben, för nu blir det åka av. Håll ställningarna på stationen!” hojtade Lennart i samma andetag.
Med sirenerna påslagna körde de så hårt de bara vågade genom innerstan för att sedan vant och snabbt trixa sig fram genom villabebyggelsen i utkanten av stan. Rune Mattson flinade lite menande åt sin kollega när de såg att folk kom ut på gatan när de hörde polisbilen. Krokiga ryggar som flitigt varit böjda över morotslanden, rätades hastigt upp när man hörde den gälla polissirenen och gräsklipparna slogs av för att man skulle kunna höra åt vilket håll lagens långa arm måste ta sig på sin utryckning den här gången. Förvånade hörde de att bilen hastigt körde åt det håll som man allmänt kallade för Granskogen och som hade blivit ett populärt tillhåll för friluftsliv av olika slag.
Polisbilen närmade sig hastigt Granskogen. Rune njöt av att köra den nya Saab 99:an som hade inköpts efter nyåret. Han tyckte verkligen att det var ett lyckat val. Köregenskaperna var i de närmaste perfekta. Bilen låg som ett strykjärn på vägen jämfört med den gamla bilen. Nu började han köra mera försiktigt när de var inne i granskogen. De hade ju inte fått någon närmare beskrivning på var dikeskörningen hade skett och de spanade vaksamt efter bilen, men också för att se att inte någon försökte smita ifrån dem.
”Där! Där framme till vänster,” sa Rune plötsligt.
”Jo, jag ser och föraren är kvar” sa kollegan, hans ben sticker ut genom dörren.”
”Men visst fan ser det ut som Waldéns bil? Visst har han en grön Lada?
”Det finns det väl flera som har, men jag skulle kunna satsa arvet efter svärmor på att vi hittar Waldén i bilen.”
Rune Mattson blängde lite mot sin jobbarkompis.” Du är ju för fan inte gift.”
” Du är väl för fan inte gift.”
”Man vet aldrig, man kan ju åka dit nå´n gång.”
Rune kunde inte låta bli att le åt honom.

När de hade parkerat bredvid Waldéns bil tog de genast på sig en strängare min.
Om det var som de misstänkte var det en allvarlig förseelse som hade begåtts.
Waldén satt med benen ut från förarplatsen. Han höll dem brett isär och hängde med huvudet nere mellan benen.
Han var asberusad. Han tittade förvånat upp när de tilltalade honom, men de kunde se på honom att han hade svårt för att se dem klart.
Den något äldre polismannen tog först till orda.
”Är herr Waldén ute och kör så här på kvällskvisten?”
”Mrffts” svarade Waldén ungefär och kavade vildsint omkring sig med ena armen. Den andra handen höll han hårt fast i bildörren för att inte ramla framåt. Rune kunde inte låta bli att förvånas över att han var så redlös. Walden satt närmast som ett kolli och verkade inte ens kunna svara på tilltal. Precis som hans arbetskamrater hade lärt honom tittade han in i bilen om det fanns något annat han borde vara observant på. I det här fallet sökte han efter något tecken på att han inte skulle ha varit ensam i bilen. Han slog hastigt det ifrån sig, det var knappast troligt.
”Det är lätt för oss att konstatera att ni är kraftigt berusad. Ni har framfört fordon i berusat tillstånd.” Kollegan försökte få något vettigt svar ur den berusade mannen.
Waldén ruskade klumpigt på huvudet. ”Neeej”
”Vad menar Waldén? Nekar du till att du kört bilen fast vi har tagit dig på bar gärning? Gör det inte värre för dig än det är. Det ser illa ut det här. Om jag inte minns fel så har Waldén en villkorlig dom hängande över sig. Aj,aj,aj. Det blir till att komma med till stationen det här.”
Runes kollega var mycket allvarlig.

De tog ett kraftigt tag om var arm om fylleristen för att leda honom till bilen. Han kunde knappt stöda på benen. De fick formligen släpa honom till polisbilen.
En gul Opel Kadett kom körandes och stannade upp bredvid dem. En man stack ut huvudet genom fönstret.
”Jaha… det gick så här.” sa han.
Han förklarade att han var granne med Waldén och hade sett när han kört iväg. Han hade blivit orolig för han kände ju till hur det brukade vara med bilkörningen och hans granne. Det hade gått undan, sa han och ruskade på samma gång beklagande på huvudet, men han hade tydligt känt igen chauffören för han hade haft sin vanliga jacka och hatt på sig. Han påstod också att han var helt säker på att han hade varit ensam i bilen.
” Ja, ja,” suckade grannen, ”det är knappt man vågar sig ut på vägarna nuförtiden. Bilarna har ökat så enormt… om det dessutom är så att folk inte är nyktra när dom kör, ja, man kan fråga sig vart samhället är på väg.”
Poliserna nickade allvarligt för att hålla med. De antecknade grannens namn och noterade vad han sagt, sedan tackade de för upplysningen. Något motvilligt gick den påpasslige grannen med på att lämna platsen. Trots att han hade beklagat sig över hur farligt det kunde vara att röra sig i trafiken, kunde han inte låta bli att gotta sig i det som hade hänt.
Den molokne Waldén satt i polisbilen. Rune hade givit honom litet hushållspapper som han tryckte mot sin blödande näsa.
Den andra polisen talade långsamt och med tydlig röst.
”Vi kommer nu att föra dig till stationen. Det blir att övernatta där. Förstår du?” sa polisen och höjde rösten något, eftersom det verkade som han fick föga respons. ”I morgon när herr Waldén nyktrat i, kommer vi att förhöra dig ytterligare. Vi måste kontakta din fru, det förstår du eller hur?”
Poliserna såg på varandra.
”Äh, vi plockar in honom nu, så han får sova ruset av sig. Inte kommer vi nå´n vart med den där. Fy fan, vilken baksmälla han kommer att få. Han kommer att erkänna allt, bara för att få ett aspirin,” sa Runes kollega och skrattade till. ”Stackars djävel.”
Rune höll med. Det var synd om Waldén, men det var mer synd om den hårt prövade familjen som han hade där hemma.

Rune satte sig på förarplatsen och kontrollerade att kollegan och Waldén satt lugnt i baksätet innan han körde iväg. Han gasade upp bilen och var på väg att lägga i tvåan, när han såg något vid vägkanten. Han stannade genast bilen och gick ut för att hämta upp föremålet. Tillbaka i bilen sträckte han det till Waldén.
”Känner du igen den här?”
Det stackars eländiga fyllot knep igen ena ögat för att fokusera, sedan sträckte han utan ett ord ut handen och grep det som han kände igen som sin hatt och lade den snett på skallen.
Polismannen i baksätet flinade och rättade till den, men yngre poliskonstapel Rune Mattsson rynkade fundersamt pannan.
Efter det rullade allting på enligt rutiner.
Familjen underrättades och en våldsamt skakande Waldén förhördes dagen därpå. Han nekade naturligtvis till allt, men ingen tog notis om det eftersom det fanns vittnen till det hela.
Det blev en mycket snabb rättegång och Waldén fick tre månader i fängsligt förvar. Det var en aning hård dom, men räknades som rättvist då, som domaren uttryckte det… det räknades som en ovanligt grov förseelse, då herr Waldén haft så hög promillehalt i blodet.
Rune Mattsson funderade lite kort på hur hatten hamnat så långt från bilen och vem tusan som hade ringt in anonymt?