Från mig, den enda som älskar dig.

Jag lever mina dagar med små korta steg.
Försiktigt fösande foten framåt som gick jag på nattgammal is tar jag mig framåt, inte för att jag vill, utan för att jag måste.
Min gång är osäker. Vid varje tvekande steg är jag rädd för att ramla igenom den sköra yta som fortfarande håller mig sluten till en levande i världen bland andra levande.
Jag vill inte hamna i det kalla havet som bildats av mina tusen tårar.
Mitt eget hav som jag sältat med vanmakt och förtvivlan och där chocken och skammen simmar i stim.
Jag vill inte sjunka genom allt det där, sänkas till botten som ett torpederat skepp.
Jag vill stanna vid ytan och slåss med dina demoner, för ingen annan gör det.
Om jag misslyckas, om jag ändå sjunker, så skall du veta att... även när jag ligger där i gyttjan, på den mörka havsbottnen skall jag älska dig.

Jag är skapad för att finnas till för någon som bara jag älskar, men ingen annan kan ta dig till sitt hjärta.
Det är en märklig känsla att vara den enda som älskar någon.
Jag har hela livet vetat att jag var unik på något sätt, att jag fanns till av någon orsak.
Dagarna har kommit och gått och jag har bara väntat på tecknet, stunden då jag skulle få det uppenbarat för mig varför jag kommit till denna världen.
Jag hade drömt om att finnas till för något stort, magiskt, något omvälvande för mänskligheten...
Men, när sanningen kom till mig visste jag direkt att det var för din skull jag fanns.

Jag var skapad till att vara den enda som kan älska dig!

Min son, för det grymma du gjort finns ingen förlåtelse från någon annan än från mig.
Jag vet att andra önskar dig utplånad från jordens yta som det skadedjur du är, för de kan inte se barnet i dig.
De har inte minnen av sparkande rosa fötter och tandlösa leenden. De minns inte hur de kändes att få din glupska mun att greppa runt bröstvårtan och som du åt... som om det gällde livet.
För det var just så. Det gällde livet.
Då.
Sedan valde du döden.
Du valde döden åt någon annan.
Av någon obegriplig anledning, som jag tror att ingen kan förklara, så gjorde det att jag kom att älska dig mer.
De andras hat gav näring till min kärlek, för jag är din mamma och det kan jag aldrig upphöra med.

Personlighet identifierad.

Lättad ställde hon ner resväskorna på golvet i trapphuset. Nyckelknippan låg där den alltid förväntades att ligga... i höger jackficka.
Fast hon älskade att resa var det ändå en befrielse att söka upp nyckeln och sticka den i låset till sitt eget hem.
Resa till Aten hade varit över förväntningarna bra.
Hotellet hon bokat, maten hon ätit, människorna hon träffat, allt hade bara känts nästan oroväckande bra.
Någonting måste ju ändå gå snett, hade hon tänkt flera gånger under resan.
Men nej, allt hade gått enligt planerna.
Nu stod hon där med nyckeln i handen och vred om den för att inte snabbt nog kunna komma in.
Mimmi House! Brukar hon skämtsamt kalla lägenheten, med anspelning på sitt eget namn Mimmi.
Med dörren på vid gavel kom hemdoften emot henne. Lite hade hon glömt hur det doftade hemma och det förvånade henne. Tänk, bara på en vecka!

Kanske var det för att hon var ödmjuk inför tanken att hon hade detta vackra hem som hon så stillsamt klev in genom dörren utan att göra speciellt mycket ljud?
Kanske var det därför hon försiktigt ställde ner väskorna i hallen och lät känslan av trygghet och lycka svepa om henne som en varm filt?
Tyst och stilla och njutbart!
Min fina lägenhet, bara min! tänkte hon tacksamt.

Hon hade levt ensam i flera år.
Troligtvis var det hennes eget fel att förhållandena brakat ett efter ett i en sorglig rad.
Nu hade hon passerat fyrtio och även den gräns när hon bestämt sig för att leva resten av sitt liv utan manligt sällskap.
Hon kände sig ändå inte ensam.
Goda vänner växer inte på träd, brukar man säga, men vad hon tyckte själv hade hon ett livligt umgänge med barndomsvänner, arbetskamrater och grannar.
Det gick till och med att ha kontakt med släkten utan att få nervsammanbrott.

Men ändå, sin tacksammaste tanke skänkte hon sin allra bästa vän Annika.
Det var hon som utan protester lovat att se till hennes lägenhet, vattna blommorna och ta hand om posten.
"Det vet du att jag gör, Mimmi. Nästa gång får du hjälpa mig istället."
Annika, den bästa av vänner!

Reservnyckeln hon lånat låg på dörrmattan och en trave post på hallbordet.
Tydligen hade hon nyligen varit i lägenheten för även dagens post var upplockad från golvet.
Annars skulle den ha legat nedanför brevinkastet.
Nu fanns bara nyckeln där.
Precis som de hade avtalat.
"Lås noga utifrån och kasta in nyckeln genom luckan i dörren." Så var det sagt och så blev det.

Mimmi log och lovade sig själv att köpa den största chokladasken hon kunde hitta åt Annika.
Annika, "chokladmumsaren", som ständigt föll för godsaker och fick betala för det när hon ställde sig på vågen. Ändå verkade hon ta det med en klackspark.

Mimmi kastade en hastig blick mot spegeln i hallen.
Där var hon, lång och smal! Ett genetiskt arv som bars av alla i hennes familj.
Inte såg hon så dum ut! Det var inte därför hon var singel.
"Att du vågar bo ensam!" Brukar hennes mamma utbrista ibland när hon läst om inbrott och misshandel i någon tidning.
"Det gäller att låsa om sig ordentligt bara.... och man skall inte släppa in främlingar. Det vet minsta barn här i stan," hade hon svarat.
Hennes mamma knep som vanligt med läpparna, så som hon alltid gjorde då hon inte var helt övertygad.
Mimmi hade bara skrattat.

Hon tog traven av post i handen och gick in i köket för hon kände ingen lust att genast börja packa upp.
Där inne var som vanligt städat och fint och hon satte sig med en suck vid köksbordet och sorterade posten.
Reklam, reklam, räkningar och en hel veckas dagstidningar.
På måfå började hon ögna igenom rubrikerna så som hon alltid gjorde.
Det var mest politik som vanligt.
Polisen hade haft lite problem med stadens fotbollsfans och någon hade slängt en gatsten in i en guldsmedsaffär, utan att komma över något.
En äldre man gick tydlingen omkring på lekplatser och parker och skrämde barn och föräldrar.
Några upprörda mammor intervjuades och en hotfull pappa citerades.
"Jävla gubbjävel!".
Lysande ordval.
Skönt att vara i lugnet i lägenheten. Där ute visste man inte vad man kunde stöta på.
Det var som vanligt tyst i hennes hem, så tyst att hon lätt kunde höra köksklockans svaga tickande. Ibland prasslade hon med tidningen, men annars... en stillhet som var välkommet efter resans rörelse och glam.
Ändå fick hon plötsligt en känsla av oro. Det kom överrumplande.
Var det tidningarnas svarta rubriker som fick henne att rysa till?
Hon kunde inte säga.
...eller var det något annat?

Hon såg ut genom fönstret.
Där ute växte en lind med grenar som sakta rörde sig i brisen så som den alltid gjorde.
Så fånig hon var! Snart blev hon väl rädd för sig själv...

Från köket kunde hon se rakt genom hallen in mot vardagsrummet.
En del av soffan skymtade och mattan med soffbordet på.
Något grått stack upp ovanför soffans armstöd.
Det kände hon inte igen, det var något nytt, ...annorlunda.
Hon vågade knappt tänka det, men...det såg ut som människohår.
En hjässa med grått stripigt hår!
Hon slöt ögonen några sekunder och öppnade dem igen.
Det var definitivt en hårkalufs!
Hennes puls rusade till någonstans vi nyckelbenen och ett fysiskt illamående drog över henne.
Till hår hör oftast en människa.
Hon försökte förstå vad det var hon såg... begripa.

Försiktigt, utan att knappt ge något ljud ifrån sig alls reste hon sig från stolen för att se från en annan vinkel.
Då såg hon!
Det låg en karl på hennes soffa!
Han sov!

Det var nära att hon skrek till, men hon hejdade sig.
Nu skulle hon inte förhasta sig. Vem vet vad han kan hitta på om han blir skrämd?
Han sov, men hon var vaken.
Det gav henne ett övertag.
Vad gör man när det ligger en främmande man i soffan?

Hon tassade försiktigt till hallen. Där stod telefonen.
Sakta lyfte hon luren och lade den till örat.
Fritonen tonade högt och hon slöt hastigt handen runt luren för att dölja ljudet.
Nu skulle hon ringa larmnumret... det hade hon aldrig gjort förut.
1... 1....
Hon tvekade.
Vad skulle hon säga? De kommer att tycka att jag är hysterisk.
En rädd, hysterisk, medelålders kärring ringer om en karl i soffan...
Redan kunde hon känna de menande blickarna mellan poliserna... för det är väl de som kommer?
Vem kommer egentligen när det ligger en karl i soffan?
Hon lade ner luren igen.
Något gjorde att hon avbröt uppringningen.
Det kunde ha varit rädslan för att bli till åtlöje, men lika fort ett ljud som hon plötsligt hörde.
En långdragen snarkning med åtföljande lätta smackningar.
Det hade hon hört förut!
Fast det var omöjligt. Ekvationen gick inte ihop.
De snarkningar hon mindes hade kommit från hennes morfar... och han var död!
Nu var det sannerligen dags för henne att skärpa sig!
Det var inte hennes morfar som låg där. Det var någon med liknande snarkning.
Nu kom ljudet igen.
Ja, det var väldigt likt, otroligt faktiskt...
I minnet slungades hon bakåt till en tid med kusinerna hemma hos mormor och morfar.
De hade roligt jämnt och det verkade alltid vara sommar i minnena.
Nej,nu hade hon fel.
Visst hade hon några vinter minnen från mormor och morfars gård på landet. Då var det lek i massor med snö, varm kakao (så sade mormor) och värma fötterna framför vedspisens öppna ugn.
En sådan snarkning hon hört ifrån soffan kunde bara framkalla härliga minnen.
En sommarnatt hade hon och kusinerna tältat nere vid stranden.
Mormor hade förbjudit dem att tälta utan vuxet sällskap, vilket gjorde att morfar blev kommenderad att sova mitt mellan sina fnittrande barnbarn.
Det hade han gjort utan knot.
Tältet hade varit för litet och han hade stuckit ut fötterna genom tält öppningen.
Ett par stövlar hade han dragit på för att inte bli helt uppäten av myggen och sedan somnat.
Just de där snarkningarna hade de hört då.
I alla fall var de väldigt lika.

Tyst som en ande gick Mimmi fram till vardagsrumsdörren.
Hon måste se honom, försäkra sig om att den grå hårtofsen inte tillhörde hennes morfar.
Hon såg på mannen i soffan.
Naturligtvis var det inte hennes morfar.
Det här var en helt annan man.

En uteliggare! Tänkte hon förskräckt.
Han hade färgfläckat blåställ och rutig skjorta som inte sett ett strykjärn efter sista tvätten.
Ärmarna var fransiga.
Skorna låg slarvigt nedanför soffan. Mannens fötter med lindrigt rena strumpor befann sig nu på armstödet.
Hur har han kommit in?
Annika kan inte ha stängt dörren ordentligt efter sig. Mimmi kunde inte fundera ut en annan förklaring.
Hon tänkte på de högljudda männen och kvinnorna som brukar sitta utanför matbutiken. De vågade hon inte titta mot, så rädd var hon för att få ögonkontakt med dem och de skulle få för sig att börja tala till henne.
Ja, hon måste erkänna att hon var rädd för dem, men det skämdes hon inte för.
Alla var ju rädda för dem.
De var helt oberäkneliga, tiggde och tjatade. Oftast ville de ha pengar till öl och fick de inte det så svor och skrek de så det ekade över gatan.
Pinsamt! Därför vågade hon inte se på dem och därför kunde hon inte avgöra om denne man var en av dem.

Vad skulle hon göra?
Vad ville han henne?
...och framför allt... hur skulle hon få ut honom ur lägenheten?
Han kunde ju vara beväpnad...
Besinna dig Mimmi!!
Hon gjorde upp med sig själv.
Skulle en så uslig stackare ha en... pistol?
Men något stickvapen av något slag förstås, det var väl inte omöjligt.
Huden knottrade på ryggen.

Så kom de där snarkningarna igen.
"Smack, smack, smack." Lite som en ekorre.
Det kunde inte finnas något ont i en sådan person som snarkade så där.
Decennier av godmodighet och vänlighet måste ha format det ljudet.
Han lät precis som morfar!
Precis som älskade morfar!
Rädslan försvann, som bortblåst.

Hon bestämde sig för att väcka honom.
Utan mera tvekan gick hon fram till soffan.
Innan hon satte sin hand på honom för att ruska om honom såg hon först att TV:n var framdragen, flyttad.
Sedan såg hon en svart väska tidigare skymd bredvid soffan.
"Digital TV", stod det på väskan.

Sakta kom sanningen krypande till henne.
Detta var teleinstallatören!
Hon hade ju beställt en ny digitalbox!
Annika hade släppt in honom...
Det måste ju vara så!

Nu tog hon ett snabbt beslut.
Försiktigt gick hon ut ur rummet, vidare till hallen, öppnade ytterdörren, tog väskorna och jackan i handen och gick ut.
Så tyst som möjligt stängde hon dörren efter sig.

Nu gjorde hon om allt, men denna gång lät hon nycklarna skramla länge i låset.
Dörren slog hon upp på vid gavel så den smällde i väggen.
Väskorna släppte hon i golvet med två högljudda dunsar.
"Håhåjaja" sade hon högt, som till sig själv.

En sekund senare hörde hon en röst från vardagsrummet.
"Bli inte rädd nu, men du har en teleinstallatör i lägenheten. Jag ville bara säga till direkt så inte du blir alldeles för förskräckt."

"Va? Vad säger du?" Mimmi låtsades förvånad.
Mannen visade sig i hallen.
"Din kompis släppte in mig. Hon sade att du skulle komma vilken minut som helst."
"Va, gjorde hon?" Hon försökte fortfarande se förvånad ut.
"Ja, allt är egentligen installerat och klart, men jag ville vänta på dig för att visa dig lite. Det är de där kanalerna förstår du... om du har tid?"
Hon nickade och följde honom in i vardagsrummet.
Han var rufsig i nacken och skorna låg fortfarande på golvet.
Obekymrat pladdrade han på.
"Jag har ju egentligen gått i pension, du vet... grabben har tagit över firman min. Det var inte en dag för tidigt. Meeeen, ...ibland hamnar man på jobb ändå. Sjukt barn, förstår du. Grabben måste stanna hemma och det är klart att man ställer upp när farfars barnen är sjuka."

Jag visste det, jag såg det, jag hörde det! En morfar...nej en farfar tydligen.
Hon log mot honom och han tog det som en uppmaning att undervisa henne.
"Så här fungerar det ser du..."
Lättad lyssnade hon på honom och lade på samma gång en tanke bakom örat, att hon måste ta ett allvarligt snack med Annika.