Fåglar. ...mera flax.

Kap 5
Vilken otrolig tur! Han kunde knappt fatta det själv. Någon gång skulle tydligen lyckan breda ut sina armar och leverera sitt bredaste leende även till mig, tänkte Elmer när han rullade in flakmopeden i ladugården. Han hade fått mopeden, gratis! Ingenting hade han behövt betala.
Färden hem till huset i skogen hade varit härlig!
Vinden hade piskat Elmers ansikte och hans ögon hade tårats, men han hade ändå skrattat högt.
Han hade kastat huvudet bakåt och skrattat och tjoat högt upp mot skyn så han nästan kört av vägen av den anledningen.
Han var lycklig, sprängfylld av lycka... och han hade aldrig känt den känslan förut.
Tänk att han hade levt nästan ett helt liv utan att fått uppleva det tidigare?
Detta obeskrivbara tillstånd hade sin födelse, sitt ursprung ur att han fått upprättelse.
Han var inte längre den arga bortbytingen från skogen.
Han var Elmer Gran och han hade behandlats med respekt!
Egentligen visste han varför detta hade skett.
Det var av den enkla anledningen att gamla synder skulle sonas.

Butiken i byn hade allt vad ett litet samhälle kunde behöva, det hade Elmer kunnat konstatera direkt när han steg in genom den plingande dörren.
För att uppnå denna mångfald av varor hade utrymmet fått ge vika istället. Det var trångt, mycket mera trångt än Elmer var van med. Kundvagnar var inte att tänka på. De skulle omöjligt inte ha plats, så kunderna som var där inne bar alla en korg på armen.
Han hade också tagit en korg. Det gällde för honom att handla klokt.
Maten måste kunna hålla länge, för han hade inte tänkt ta som en vana att gå in till byn bara för att han glömt något.
Torrskaffning och konserver fick det bli. Han hade redan från början bestämt sig för att ta en taxi hem, för han kunde omöjligt inte orka bära hem varorna själv. Han var ju faktiskt en åldrande man.
Han hade känt de andra kundernas blickar. Naturligtvis! Alla kände alla och nu gick ortsbefolkningen och brydde sina hjärnor över vem han var, han... som plockade korgen full med köttsoppskonserver?
Elmer brydde sig inte, han blev inte ens arg.
Han höll nog inför beskådan!
Fort hade hans korg fyllts och han märkte att han behövde ännu en till, kanske två...
De andra kunderna var tydligen orienterade bland hyllorna och samlade lätt på sig sina varor medan han själv vilset hade irrat omkring. Det skrymmande toalettpappret skulle man av utrymmes skäl själv hämta ifrån lagret. En kvinna som stod bakom köttdisken och med bestämda rörelser skar upp kotletter, pekade med kniven mot en dörröppning till lagret för att visa honom rätt.
Inne i lagret var det samma trängsel som i butiken.
Han hade ingen aning om var han skulle söka.
Spiklådor, blomjord och tjärpapp...
Fyrtaktsolja, cementsäckar och stickgarn och... en äldre man som med krokig rygg mödosamt sopade upp krukskärvor från golvet.
Elmer blev nöjd över att hitta någon att fråga.
”Jag letar efter skithuspapper... är det dig jag skall fråga efter det?”
Mannen med sopborsten ryckte till, han hade tydligen inte hört Elmer komma in i lagret.
”Äääh...” Mannen rätade på sig, gned sig i ryggsvanken och drog sedan handen genom håret. ”Ääh, direkt till vänster innanför dörren. Du har gått förbi...”
Mannen hade därefter inte sett många sekunder på honom förrän han utbrast.
”Det är Elmer, för fan... det är Elmer!”
Han hade bara glott tillbaka och mannen fortsatte.
”Elmer för helvete, det är ju jag Gideon! Nej nu fan... känner du inte igen mig? Handlarens pojke, vet du väl.
Men nog fan måste du väl känna igen mig? Så som jag... det var som satan!”
Plågan från skolan! Nu stod han där framför honom och...han hade blivit gammal och krokig! I Elmers huvud hade handlarens pojke förblivit en ung slyngel. Naturligtvis hade även han åldrats. Naturligtvis!
Elmer hade av gammal självbevarelsedrift backat bakåt och reaktionen hos den åldrade handlaren kom omedelbart.
Han strök sig generat på armarna.
”Ja, fan vet du Elmer... det var annorlunda förr... vi har väl blivit slugare, fått mera vett med åren, eller hur?”
Många gånger hade Elmer i sin fantasi tänkt sig ett möte med denna person. Han hade sett sig slå honom gul och blå med en käpp, fått honom att be om nåd.
Så hade han då plötsligt hamnat framför honom och vad hände? Ingen våg av ilska välde över honom, det var nästan så att han till och med blev lite glad!?
Handlaren själv såg då definitivt glad ut. Han log med hela ansiktet!
”Jag har tänkt på dig Elmer... som om jag inte ha grunnat på dig, vart du tog vägen!”
Gideon hade hastigt trollat fram några ölkorgar som han erbjöd som sittplats, sedan hade de pratat... länge.
Skoltiden hade tydligen plågat Gideon så gott som hela livet, påstod han och Elmer hade erkänt att det nog inte hade gått helt förbi honom heller.
De hade talat med varandra, kanske för första gången. ”Du var så jävlåt arg! Jag fick för mig att du inte kunde tala med annat än nävarna.” Gideon hade sett skuldmedveten ut och i Elmers kropp hade en makalös förvandling skett. Han blev fylld av berusande glädje som en salig pingstvän på bönemöte och hade haft fullt sjå med att dämpa sig.
De hade berättat för varandra om sina liv, jämfört och skrattat. Det ena samtalet hade lett till det andra.
Gideon hade fått reda på att Elmer varken hade körkort eller bil och erbjöd på stående fot den gamla flakmopeden bakom butiken.
”Den har använts för att köra ut varor för länge sedan, men nu står den bara stilla. Jag hade igång den för inte så länge sedan, så jag vet att den går som klockan.
Du får den! Ta den Elmer! Jag vill att du skall ha den!”
Det var inte till att tacka nej till en sådan sak, det förstod Elmer.
Tog han emot gåvan tog han inte emot bara en moped, utan också en vän. En vän!

På vägen hem på en fullastad moped, hade sedan insikterna kommit som på band.
Det var som om han såg allt med nya ögon och det hade känts fantastiskt bra.
Lärkan i hans bröst sjöng fortfarande när han bar in varorna i sitt gamla barndomshem som nu plötsligt hade börjat se mer välkomnande ut.
Det var nästan så att man kunde bjuda hem någon ibland... om man så ville.

Fåglar. ...lite till.

Kap 4
Hur många gånger hade han inte gått den långa vägen från barndomshemmet in till byn?
Det visste han inte, men många gånger var det.
Han hade ju varit tvungen att gå till skolan som låg mitt inne i byn, fast han avskydde tillvaron där.
Varje rast blev en pina. Byns ungar hade tagit det som en sport att försöka reta gallfeber på honom och det uppdraget var aldrig någonsin svårt.
Ilskan flammade upp som torr näver på glöd när han blev hånad för sitt fyllo till farsa och för att han bodde där ute i skogen.
”Du är en bortbyting! Morsan din hittade dig på ladugårdsbacken där skogsrået lämnat dig. Du var så ful att inte ens den hyndan ville ha dig!”
Elmer hade hela sitt liv kunnat minnas ungarnas elaka munnar som formade ord som för all framtid skulle prägla honom.
Men, han hade aldrig varit rädd! Bara arg!
Varje dag kom han hem med blodiga knogar.
En lärare hade fått hålla honom allt vad han kunde, för att han inte skulle slå ihjäl handlarens yngsta arvinge, ett plågoris som aldrig någonsin kunde låta Elmer vara ifred.
Ändå var det aldrig någon myndig person från skolan som besökte hans föräldrar, för att någon gång klaga, eller möjligen mot all förmodan, beklaga Elmers situation.
Troligen hade han den långa vägen att tacka för det. Det fanns ingen som bemödade sig att gå upp till skogsbrynet. Eller så var det bara så på den tiden. Man fick klara sig bäst man ville.
Således kunde Elmer inte minnas en enda vän från sin barndom.
Om det faktumet brydde han sig inte det minsta. Vem behövde de där imbecilla idioterna?
Att byn fanns kvar och hade en bra uppbyggd bykärna förvånade ändå honom.
Det måste ha varit folk utifrån, några som flyttat in som skapat den! Han kunde inte i sin vildaste fantasi tro att dumhuvudena i skolan varit med och sett till att det nu fanns bank, affär, kommunhus och bibliotek, till och med en pizzeria hade han sett när han åkt genom byn på väg hem till barndomshemmet.
Hade man några andra förmågor i byn än plåga de som vill hålla ordning och reda?
De hade tydligen klarat av att skaffa ungar eftersom skolan fanns kvar.
Inte den gamla, den han hade gått i, nej, en ny av betong och med en fotbollsplan utanför, istället för kobetet som gränsade till hans skola.
Tanken på att byn var full av avkommor från de som hade kallats hans skolkamrater gav honom rysningar.
Han måste ändå få vissa praktiska ärenden avklarade.
Adressändring, elström och telefon påkopplad, mat handlad. Han måste ju leva, om än livet var mera värdelöst än någonsin.

Utanför kommunhuset, där han hoppades på att hitta ett kansli med personal som kunde hjälpa honom, rörde sig människor i alla åldrar. Affärens parkering låg alldeles intill kommunalhusets och han såg kunder med fyllda kassar hälsa igenkännande på varandra medan de lastade bilar, lotsade barn till sina sittplatser och gormade med skällande hundar.
Irriterande högljudda enligt Elmer och en bild av sig själv sittande på en gren i mörka natten flimrade förbi bakom hans ögonlock. Där hade det varit lugnt och stilla...
En manlig tjänsteman bakom en disk såg bara hastigt upp när han kom in till kommunkansliet och fortsatte sedan att diskutera livligt med en kvinna.
Strax innanför dörren satt en åldring, en kärring som såg ut att hopsjunket sova i en rullstol.
Tydligen var det så att kvinnan vid disken hade ärenden som just rörde åldringen i rullstolen.
Elmer försökte låta bli att lyssna till deras dividerande om bidrag hit och dit, men kände sig ändå påverkad av den irriterade tonen mellan tjänstemannen och kvinnan.
Han var trött i benen efter den långa promenaden och i kansliet fanns ingen stol att sitta på.
Han såg sig kritiskt omkring. Inget i rummet fick nåd under hans granskning.
Allt var för beigt, för grått, för slitet, för unken lukt...
Det sista kunde härröra från kärringen i rullstolen, vars hjul hade dragit in en försvarlig mängd sand och jord på golvet.
Så slarvigt!
Elmers puls steg. Smuts på golv i gemensamma utrymmen var just sådant som upprörde honom mest.
Han tog det som ett bevis på mänsklighetens förfall och hade utnämnt sig själv till en riddare som med höjd lans stred för att rädda världen från förfulning.
Kvinnan vid disken hade dragit sig åt sidan för att närsynt fylla i en rad blanketter och Elmer fick nu en uppfodrande blick från mannen bakom disken.
Ivrig att komma ut i friska luften skyndade sig Elmer fram och lade fram sina ärenden.
”Det är inte till oss du skall vända dig,” Sade mannen bakom disken medan han gav Elmer en blick som genast uppfattades som nedlåtande och den kännspaka ilskan rann till.
Förbannade bladvändare!
Han tänkte det, men han sade det inte, vilken förvånade honom något själv.
Tjänstemannen fortsatte.
”Adressändring gör du hos postombudet i affären, telefonen får du kopplad genom att ringa till telefonbolaget, likaså gäller samma sak för elen, man ringer till elbolaget.”
Götapetter! Nu blir jag ilsken som en bålgeting!
Likheten med teskedsgummans förvandling mot sin vilja, var slående.
Att han på samma gång kände sig något generad över sin brist på behärskning gjorde inte saken bättre.
Vågen av raseri var i rullning och mannen bakom disken fick sig några sanningens ord över sig tillsammans med sprättande saliv.
”... och då förstår du väl att man måste ha en telefon för att kunna ringa och det har jag ju inte för jag har inte kunnat ringa och ordna det på grund av just den orsaken. Det finns inte en telefonkiosk inom hela häradet, knappast i hela landet och jag har själv ingen mobiltelefon. Ring för fan människa innan jag gör mig olycklig på dig!”
Alla glodde på honom, även kärringen i rullstolen tittade upp.
Surt lyfte mannen på telefonluren.
”Får jag dina personliga data då och det snabbt!”
Elmer tvingade sig att lugna ner sig medan han grävde efter plånboken i innerfickan, letade upp den information som behövdes och lade det på disken.
Åldringen i rullstolen talade plötsligt.
”Är det inte Marhas ilskna unge?” Hon väntade inte på svar. ”Jo det är det. Det går inte att skylla ifrån sig. Du har fått din salig fars buskiga ögonbryn... ja, herre gud, ett sånt slarvjon till karl hon släpade på sig, stackars Martha. nåja hon fick ju bättre sen, men...”
Elmer vände sig om, redo att gå en rond även med kärringen, men hejdade sig.
Hon var en krum åldring som knappt orkade lyfta på huvudet, utan istället vred bara på det så hon kunde se på honom med ena ögat.
Hon var mager och rynkig, hela hennes person skvallrade om hårt arbete och för det verkade hon inte ha haft betalt för mödan. Kläderna hade sett sina bästa dagar och hade ett tunt lager av djurhår, katt kunde man misstänka, över sig.
Han trodde det var första gången han känt känslan och han var helt oförberedd.
Hans upptrissade vrede ebbade ut och ersattes av nyfikenhet, möjligen vördnad, till och med en aning ömhet... vad visste han?
Upplevelsen var ny för honom.
”Kände du min mor?” Frågade han.
”Hah! Det är klart jag kände henne, så många dagsverken som vi gjorde tillsammans. Jo jo, dom förstod sig på att dra nytta av oss kvinnfolk. Man får väl ge dom beröm för det.” Hon kluckade roat till och satte sedan i halsen och besvärat måste hon hosta och kraka sig en stund.
Utan att Elmer exakt visste vem ”dom” var så kunde han minnas hur arg han var på att modern hade kommit hem sent på kvällarna, grå i ansiktet av trötthet. Nu kände han mest sorg när minnet dök upp.
Gumman i rullstolen spände sitt öga i honom och såg forskande på honom en lång stund, varefter hon sade:
”Martha beklagade sig då och då över hur folkilsk du var, men jag förklarade för henne att du kunde väl inget annat bli... du hade inte så mycket att vara glad för... ja, mor din då förstås, men du hade bara dårskaper att släktas på och dessutom... att bo där i skogen... ja, sånt har sina risker.”
Han förstod inte vad hon menade. Risker?
Hon fortsatte.
”Folk var rädda för dom som hade kraften att bo i skogen. Far din skulle ha supit ihjäl sig om han inte haft vett att hugga yxan i sig före. Han vågade inte bo där, men det var annat med Martha... hon höll ut. Du fick nog ditt du också från skogen, arg och oregerlig som du var. Inget att leka med, det skall jag bara säga. Sedan kom ju elektriciteten... och han nya som flytta in med Martha hade ju bil... det blev annat då.”
Insinuerade kärringen att hans ilska kom ifrån... skogen? Hur menade hon? Han hade ju hela sitt liv varit en aning stolt över sitt ordningssinne och förmåga att styra människorna i hans närhet att rätta sig efter honom.
Bästa resultatet fick han när han var vanvettigt arg. Då fick han vanligtvis igenom det han ville, han fick det han behövde utan pardon. Han borde säga henne några sanningens ord, men han kände sig märkligt stum. En bråkdelssekund snuddade hans tanke vid två gröna irisar och han fylldes av medlidande.
Hon var ju egentligen bara en liten torr gumma som satt som en krympling i en rullstol, på väg tillbaka till barndomen... Var vi inte alla det? Stackars människa!
Han satte sig på huk framför henne så deras ögon möttes. Ovan som han var med denna nya empatiska känsla, fyrade han iväg ett brett leende.
Reaktionen lät inte vänta på sig.
Gumman ryckte till och stirrade först förskräckt på honom och sedan forskande.
”Det är till att hastigt ändra lynne tydligen...” Hennes röst var raspig.
”Tja...” Vad skulle han svara? ”...jag har väl ingen anledning att vara arg på dig?”
Plötsligt for hennes magra kloliknande hand ut och greppade honom om armen.
Hon spände ögonen i honom.
”Du är väl inte hemsökt?” Greppet hårdnade. ”Känner du dig velig och villrådig, skuggor och drömmar dyker upp på dagen?”
”Näääh... vah... hur menar du?”
”Har du sett rået?”
”Nej vet du... ” Nu kände han sig säkrare, tanten var vimsig och han log mot henne igen, denna gång något mera återhållet.
”Nej, jag har inte sett några rån eller troll eller älvor. De håller sig lugna just nu.”
Gumman i rullstolen fnös och puffade bort honom.
”Du är hemsökt!” Sa hon och såg ner i famnen igen för att visa att de talat klart.
”Gud hjälpe dig...” Hörde han henne mumla.
En harkling från disken sade honom att tjänstemannen ville honom något.
”Allt är ordnat. Endera dagen får du el- och telefonbolaget på besök.”
Elmer var tacksam och något ångerfylld över sina hårda ord.
”Förlåt att jag tog i så där... jag vet inte vad som flög i mig. Tack! Tack så väldigt mycket för hjälpen!”
Mannen bakom disken flinade snett och ryckte sedan på axlarna.
”Äsch, jag förstod ju din situation. Det är inte lätt att ordna något om man inte har en telefon.”
Från rullstolen hördes ett fnysande när Elmer gick ut från kommunkansliet.

Fåglar. ännumera fortsättning.

Kap 3
Elmer vankade hetsigt fram och tillbaka på köksgolvet. Han förbannade sig själv för han verkade ha placerat sig i ett ekorrhjul av nedbrytande tankar som han om och om dissekerade.
Han hade ju flyttat till denna avlägsna plats, detta halvruttna ställe som han förr kallat för hem, inte av fri vilja utan mera för att han ville avskilja sig från plågoandarna. Exakt kunde han i denna stund inte identifiera dessa andar som osaligt tornade mörka strax bakom hans skuldror. Han kunde bara ana dem i ögonvrån.
I hyreshuset hade det varit lättare... där hade han minsann sett dem tydligt alla dagar. Men, när han själv hade varit som en av dem, farit fram och betett sig illa, hade han hamnat i en situation som påminde om... Till sin förvåning, faktiskt ...samhörighet.
Aldrig, ALDRIG! ...att han med någorlunda självkänsla i behåll, skulle bete sig som de andra hyresgästerna, leva nära inpå varandra som svinen i en för trång stia.
Undra på att de tappat organisationsförmågan!
Det var den enda förmildrande tanken han hade om packet.
Därför hade fallet blivit så tungt från den ofelbares höga position. Aldrig mer skulle han kunna rätta upp förhållandena i hyreshuset, så illa hade hans auktoritet blivit skadad.
Det var meningen att ensamheten skulle få bli hans straff och även lisa.
Och nu?
Nu skulle han gå ut på någon sorts expedition med en främmande människa, som om det var det naturligaste i världen, småprata och intressera sig för något som han inte brydde sig om.
Som vanligt kokade det i honom bara av tanken, men det fanns också en del som gruvade sig.
Kanske var det en av andarna...
Något hade hänt med honom, något han inte kunde sätta fingret på.
Han kom på sig själv med att längta, att längta efter sommarnattens korta mörker.
När han blundade såg han två gröna irisar innanför sina slutna ögonlock.
Han satte sig slutligen i moderns gamla gungstol medan skymningen föll.

Han måste ha somnat, för det var nästan mörkt i köket när han kände en han på axeln.
Det var Forest. Hans tänder lyste brett.
”Nu är de stora fåglarna ute på jakt, men ungarna sitter i en stor asp. Skynda dig Elmer!”
Ryggen var stel när Elmer sömndrucket steg upp. Han gned sig i ryggslutet och staplade surmulet efter den ivrige Forest.
Natten var förvånansvärt tyst. Elmer mindes sina barndomssommarkvällar och nätter som fyllda av sång av koltrast och näktergal.
När han påpekade det för Forest kom först bara det nu kända fnittret till svar, men sedan förklaringen.
”Efter midsommar tystar den mesta sången. Har man redan funnit kärleken bland trädkronorna finns ingen anledning att ödsla energi på sången... tvärtom. Sången kanske röjer platsen för boet. Men varningsläten hör man alltid. Rör sig skogsmården i området kan du vara säker på att det snart varnas från någon uppmärksam flygare.”
Inne i aspdungen hade det slutat prassla från de darrande bladen. Nordan hade gått hem till natten och endast deras steg och Elmers pustande andning hördes. Vid en mäktig asp stannade Forest upp och innan Elmer riktigt förstod hur det gick till hade Forest svingat sig upp på den lägsta grenen. Nu sträckte han ner en hand till Elmer och ville dra upp även honom in i det djupa lövverket.
Elmer tvekade bara kort, sedan sträckte han villigt upp en arm och fick bli uppdragen med Forests ungdomliga styrka.
Tyst klättrade de ännu några grenar upp. Elmer vågade inte se ner. Han, en gammal man skulle säkert slå sig sönder och samman om han ramlade, men mot sitt förnuft lydde han ändå Forests direktiv hur han skulle klättra i dunklet. Snart satt de på var sin gren. Elmer höll hårt om aspstammen, men Forest satt sorglöst oberörd och dinglade med benen. Hans gröna irisar fångade upp natthimlens ljus och Elmer som sakta börjat lugna sig och känna sig mera trygg på sin gren, sneglade så obemärkt som möjligt på honom.
Vilken märklig man!
Så många olika sorters människor han hade sett och träffat i det stora hyreshuset, men aldrig någon som ens påminde om denna yngling. Han verkade så märkligt ”ett med naturen”, så hans konturer verkade försvinna för att förena sig med den mörka grönskan.
Ett vasst ”piisst” hördes plötsligt högre upp i trädet och Forest vita tänder gav ett blänk i samma ögonblick som det flaxade till vid hans sida.
Elmer trodde inte sina ögon!
Två ugglor kom och satte sig på Forests utsträckta arm. De såg lite halvfärdiga ut. Dun stack ut här och där men de kunde tydligen flyga. Det var uggleungar!
”De finns en till!” Forest kisade upp i trädkronan.
”Men hur... är de inte skygga? Hur kan de komma flygande bara så där?”
Elmer ruskade misstroende på huvudet. ”...skulle jag inte sett det med egna ögon så...”
Forest skrattade lågt, nästan ömt, medan han sträckte armen med uggleungarna på mot Elmer så han kunde få en närmare titt på fåglarna.
”Jag har ju nästan levt med dem hela våren och försommaren. De har vant sig med mig. De har faktiskt nyligen blivit flygga. Det var verkligen spännande dagar när de prövade vingarna mellan trädgrenarna. Jag var rädd att de skulle falla till marken och du har väl sett vildkatten som stryker omkring här? Det är klart... den skall ju leva den också, men jag tycker att den skall hålla sig till sorken likväl som ugglorna”
Han tystnade och såg upp mot trädkronan igen. ”Men var har ni brorsan egentligen?”
Forest kupade handen runt munnen och sträckte på halsen inte helt olikt en tupp och utstötte ett ”kle-vitt”.
Elmer rös. Det lät inte mänskligt. Hur kunde han härma fåglarna så? Elmer hade inte känt så många ungdomar i sitt liv framför allt inte de sista 30 åren. Var det såhär de var nu för tiden? Han drog sig till minnes vad han hade sett av tonåringarna i hyreshuset. De hade suttit uppklättrade på barnens klätterställning och rökt. Fimparna som de lämnade efter sig hade nästan retat gallfeber på honom.
Men hade han träffat alla i huset? Vilka hade han missat, inte brytt sig om, inte ens ägnat en tanke, av den enkla anledningen att de aldrig störde någon?
Vad hade han egentligen mer missat i sitt liv, fördunklat av ångande ilska och förtrytelse?
Det hade ju inte blivit några barn för hans egen del. Det hade visat sig omöjligt för hans del. Det gick helt enkelt inte att komma överens med kvinnorna. Vilket skvatt galet pack de var, helt omöjliga att följa med i deras orationella tankevindlingar!
Ändå hade han i tysthet beundrat deras förmåga att hålla ordning. Om någon annan än han själv plockade skräp på hyreshusgården så var denna ”någon” oftast en kvinna. Ändå var han mest i kollisionskurs med dem. De var så jäkla sturska och vägrade följa hans anvisningar. Fräna och gälla i tonen blev de bara.
Nej, han hade klarat sig bra utan dem.
Men nu när han såg på Forest... om han bortsåg från hans slarviga yttre och såg den engagerade blicken och det varma leendet, så högg det till av saknad i Elmer. Han saknade något som han inte ens visste vad var, som han inte kunde identifiera.
Hade han blivit galen?
Om någon från hyreshuset sett honom uppflugen i ett träd mitt i natten hade man troligtvis trott det.
Han, en pensionär satt obekvämt, riskfyllt balanserande på en aspgren... ?
Rädslan grep tag i honom tätt följd av ilskan.
”Nu skall jag ner härifrån!!” Röt han, så högt så det förvånade honom själv.
Forest hoppade inte ens till, men ugglorna flaxade oroligt.
”Schssssss” Väste han sakta och strök över deras ryggar. På ugglors vis guppade och vred de på huvudena och fäste sina stora ögon på Elmer. Det kändes som om de förebrådde honom.
Loppbon! Tänkte han elakt.
Det värkte i Elmers gamla rygg och tålamodet tröt. Det var inte bara kroppen som hade obekvämt.
Även förnuftet fick nu hårda törnar. Det var inte naturen och det vilda som skrämde honom, utan mera just känslan av att han släppt på sin vilja att kontrollera. Den upplevelsen fick han varje gång han var tillsammans med Forest. Pojken var för intensiv för honom, han blev alldeles utmattad, nästan lite yr...
Elmer tog ett hårdare tag om aspgrenen han satt på.

Med en lätt rörelse med sin arm föste Forest iväg ugglorna och såg dem klumpigt flaxa iväg.

Det gick inte att missförstå den lyckliga minen i Forests ansikte. Han älskade fåglarna!

”När de är såhär unga flyger de dåligt och är oerfarna, så de jagar inte själva. Det gör de vuxna fåglarna åt dem ännu ett bra tag. ”Forest tystnade kort, sedan mumlade han för sig själv: ”Jag undrar vart den tredje försvann?”
Hans gröna ögon sökte bland grenarna.
Elmer hade nu inte en tanke på ugglorna mera. Han gruvade sig för hur han skulle komma hel till marken.
Det såg högt ut där han satt.
Det visade sig att det hade han inte behövt oroa sig för.
När Forest såg hans tafatta försök att ta sig ner, klättrade han till samma gren som Elmer satt på, slog armarna om honom och uppmanade med ett skratt:
”Håll om mig Elmer!”
Han hoppade!
Han hoppade med Elmer i famnen som trodde att de båda skulle bryta benen och nacken av sig.
Men, mot förmodan blev landningen blev inte alls så farlig. De hade förstås tappat balansen och låg och tumlade på marken, men Elmers kropp kändes hel.
Ingenstans gjorde det ont.
Ilskan rann som vanligt till. Denna gång fann den sin näring i förskräckelsen och i Forest glada obekymrade skratt som klingade genom aspdungen.
”Är du helt ifrån vettet, pojke? Det var bara turen som gjorde att vi inte tog livet av oss. Har du inte gjort en ansvarig handling i hela ditt liv, så du vet hur det går till? Det får bli ett slut på rännande på min gård. Du är ju inte riktigt som du skall va! Herre Gud! Har du rymt från dårhuset?”
Forest slutade skratta och log nu bara milt mot Elmer.
”Nej jag har inte rymt från dårhuset, inte du heller Elmer. Vi bor fortfarande kvar i det både du och jag och vi får ta och göra det bästa av det. Att brusa upp som en galen tjäder lär inte hjälpa upp din situation. Jag är också arg ibland, du skulle bara veta hur arg jag kan vara, men jag ger min ilska till molnen. Varför? Kanske du undrar...” Forest fnittrade. ”Det är roligare att vara glad!”
Han strök sakta över Elmers rygg, ungefär på samma sätt som han strukit över uggleungarna.
Ilskan och förskräckelsen lossade sitt grepp och Elmer kände istället en befriande känsla, en lätthet som han inte upplevt tidigare. Nu hände något märkligt, något Elmer många gånger skulle återkomma till i tankarna.
Tumlande bilder av minnen från lycka och sorg dök upp för hans inre. Han såg på dem, gjorde en bedömning och ett avslut av vad bilderna betydde. Ungefär som att bläddra i ett fotoalbum, sida efter sida.
Den unge mannen med det okammade håret, med de gröna ögonen och fnittrande skrattet sänkte sin hand. Han verkade inspektera den äldre mannen som omtumlad stod i den allt mer mörknande natten.
”Det är dags att gå och sova tror jag.” Mumlade Elmer slutligen och tog sig om pannan.
”Gör det, jag skall söka efter den tredje uggleungen. Han är mycket äventyrligare än sina syskon.”
Han blick sökte sig långt in bland trädens mörker.
” Vem vet var han håller hus...?”
Elmer såg hur Forest försvann in i skuggorna i skogen, sedan vände han om och gick in i sitt hem för att få en välkommen sömn.

Fåglar. fortsättning...

kap2
Fåglar och reden.

Det var tio år sedan han senast besökt barndomshemmet.
Han hade egentligen tänkt låta allting ruttna till marken och nu hade det av den anledningen gått så många år sedan han sist såg gården.
Det var ett jävla ställe. En plats fylld av smärta och ängslan, där han inte kunde dra sig till minnes att han haft en enda lycklig dag.
Hans barndomshem! Han fnyste bara han tänkte på det.
En liten enslig sketen bondgård som inte hade klarat av att försörja ens en familj på bara tre personer.
Modern hade varit en kuvad kvinna som aldrig tagit hans parti och fadern var en våldsam suput som arbetade bara när han var i ett tillstånd mellan baksmälla och fylledille.
Fanns det inget brännvin i huset fick modern och sonen lida för det.
När Elmer var 16 år rymde han till sjöss. Man gjorde så på den tiden.
Fadern högg tre år senare av en artär i låret och hittades blodtömd och död i vedboden.
Elmer kom inte hem till begravningen.
Modern gifte om sig med en man som var duktig arbetskarl och skötte och underhöll gården väl.
Elmer fick aldrig några halvsyskon så gården gick till honom i arv, ett arv som han egentligen inte ville ha.
Nu hade han inget val, han hade ingen annanstans att ta vägen på så kort varsel. Inga vänner att få härbärge hos, ingen släkt han kände till. Han var en ensam misslyckad sate som den enda tillflykt han hade var ett förfallet ruckel i en skog bortom all bebyggelse.
Tur var väl det! Där kunde han själv ruttna i sitt egets livs träck, saknad av ingen.
Han hade flytt, skakad och feg, bort från de upprörda midsommarfirarna och sig själv, från ilska och galenskap. Han tänkte på hur hastigt allting hänt efter sin förfärliga fadäs bland hyresgästerna.
Med obehag mindes han sin språngmarsch till lägenheten,
hur han hade noga försäkrat sig om att dörren var låst och sedan direkt börjat packa, först vilset och hafsigt, men sedan mer eftertänkt och med en begynnande plan i botten.
När midsommarhelgen var över hade allting varit packat, hans torftiga liv legat i lådor och sopsäckar och färdiga att föras bort av en flyttfirma.
Själv hade han gått ut med en resväska i handen klockan fyra på morgonen, övertygad om att alla sov.
Han hade tillsammans med sin förlorade heder satt sig på ett tåg som ledde norrut och tillbaka till sina rötter.

En stor tyngd, så stor så han trodde sig inte ha krafter att bära den, föll över honom när han såg huset skymta igenväxt av träd och högt gräs.
Han tog det som ett rättmätigt straff!
Ett straff för det han gjort obehärskat och vildsint, inte helt olikt sin far faktiskt.
Hans skamliga gärning hade sänkt honom till den botten som delades av avskrapet av människosläktet, men hade även skrämt honom från vettet.
När han såg barnet på marken, intrasslat i sin filt, sprattlande, hade en insikt kommit till honom som en blixt från himlen.
Han var den direkta orsaken till att ett barn hade kunnat bli skadat, kanske dött, brutit nacken...
Hans ordningssinnes varningsklockor ringde då högt och skoningslöst.
Så långt hade det slutligen gått för honom!
Han hade blivit ett odjur och dömde därför sig själv till förvisning, bort från mäsklig samvaro och ringa kontakt med samhället. Han ville frälsa omvärlden ifrån den misslyckade Elmer Gran genom att bryta kontakten till... ja allt!
Rättvisan var vid sidan om ordningssinnet en dygd, ansåg han och då gällde rättvisan naturligtvis även honom. Ett dåligt beteende krävde näpsning!

Förutom boningshuset fanns också ladugård, lider, källare, en brunn. Styvfadern hade ordnat med bekvämligheter som el, vatten in och avlopp.
Nu var naturligtvis elen avslagen, men det skulle säkert gå att koppla till igen om inte råttorna gjort för stora skador.
Nyckeln som alla år hängt på en spik i vedboden fanns kvar och han öppnade dörren med förvånansvärd lätthet.
Han ryste av obehag när han kände igen sig, men stålsatte sig och gick in.
Där inne hade tiden stått stilla. Linoleummattorna såg ut som de alltid gjort, köksskåpen var fortfarande blågröna och vedlådan stod öppen som om någon nyss öppnat den. Tydligen hade taket hållit tätt för han hade förväntat sig att förfallet skulle ha varit värre.
Damm och döda flugor förstås...
Han öppnade ett fönster och drog tacksamt in den friska luften.
En koltrast blev rädd och flög upp från några förvuxna svartavinbärsbuskar.
Elmer såg några sekunder efter den när den flög bort mot en aspdunge, sedan vände han sig suckande om och började röja bort ett decennium av smuts.
Huset blev beboeligt om än knappt. För honoms del fick det duga, han brydde sig inte, inte just då i alla fall.
Istället hade han något annat som ideligen dök upp i hans tankar.
Det som förbryllade honom var stigar som var upptrampade i det höga gräset.
Han hade lagt märke till dem när han var till ladugården och kontrollerade om det fanns plats för hans flyttgods som skulle anlända med flyttfirma. Alla tecken tydde på att någon eller några titt och tätt gick in i ladugården.
Den gamla vanliga ilskan gjorde sig genast påmind.
Skulle han aldrig få vara ifred?
Nog borde han lägga band på sig, tänkte han, vis efter skadan på midsommaraftonen, men först skulle han sätta stopp för rännandet på hans gård och i uthusen. Det fanns ju gränser!
Folk stjäl ju som korpar...
Nu visste han ju inte om något försvunnit. Han hade inte en ringaste aning om vad som borde finnas i ladugården.
Han hittade i alla fall en lie och med den höll han sig sysselsatt till kvällningen medan han nu och då sneglade över axeln.
Den natten sov han som klubbad, sövd av det tunga arbetet. Han var en frisk folkpensionär, kraftigt byggd, som kände sig yngre än vad han var, men han hade nog ändå denna gång tagit ut sig.


Nästa natt blev det däremot sämre med sömnen. Grubblerierna kom över honom och ett uns av skam irriterade någonstans i samvetets vrå. Denna känsla sköt han hastigt iväg med hjälp av den svallande ilskan som han nu trodde att han för evigt skulle komma att få leva med.
Det skulle troligen, även när han var död, osa svavelångor ur hans grav! Det var vad han trodde.
Han skulle aldrig få ro, tänkte han resignerat.
Utanför huset hoade en uv, eller en uggla kanske, inte visste han så noga. Djur hade aldrig intresserat honom.
En vildkatt hade under dagen minsann fått göra den erfarenheten.
Han hade kastat sten efter den när han plötsligt hade skrämt upp kräket där den hade legat och sovit i det långa gräset. Den fick vara glad att inte skallen rök när lien kom vinande.
Han, Elmer Gran skulle nog råda bot på kattintrånget!
Det skulle vara större problem än vandrande loppbon, innan han gav vika.
Ja, han var envis också, så var det.

När han mot morgonsidan inte fått någon sömn gav han slutligen upp.
Han var ändå inte helt missnöjd med sin tidiga start av dagen. Tidiga mornar var bäst, tyckte han.
Då hann man få något gjort.
Hans ranson av dricksvatten var obönhörligen slut. Regnvattnet som han hittat i en solblekt plasttunna vid husknuten var också på upphällningen.
Den gamla brunnen som han mindes från när han var barn fanns fortfarande kvar. Han hade bara inte gett sig tid till att inspektera den ännu. Var inte brunnen i skick kunde han inte bo i huset.
Man kunde inte leva utan vatten.
Det gamla brunnstaket av trä var numera utbytt till en säkrare variant av cement.
Elmer lyfte upp brunnslocket och tittade ner. Fuktig sval luft mötte honom.
Det fanns vatten i brunnen och allt såg bra ut, enligt den lilla kunskap han hade.
Han såg spegelbilden av sig själv med en rund gloria av himmel runt om, i brunnsdjupet.
En gloria var det sista han förtjänade. Bilden av hur barnet ramlade ur vagnen ner på marken, kom för honom igen. Skammen brände åter i honom.
Spegelbilden i brunnen mörknade plötsligt och nästan försvann, nej den försvann inte...
Ett annat ansikte hade dykt upp bredvid hans eget.
Förskräckt reste han sig upp och puffade då till någon som stod böjd över hans axel.
”Åh, hoppsan! Det där var jag inte beredd på!” En road röst talade åtföljt av ett litet fnitter.
En ung man bakom Elmer gned sin kind som fått sig en törn.
Elmer flämtade. Han hade nästan tappat förmågan att andas i förskräckelsen.
Förvåningen byttes hastigt till den välbekanta ilskan.
Personen som helt obemärkt hade klarat av att smyga sig på honom såg ut som en av sluskarna i hyreshuset.
Ovårdat långt hår som spretade ut från huvudet, kläder som inte hade någon stil, ja byxorna verkade inte ens hållas på kroppen. Det var typiskt lika som packet han hade behövt dras med i hyreshuset.
Skulle han inte ens här i skogen kunna få vara ifred från rötäggen?
Det kom ett buttert muttrande över Elmers läppar medan han rynkade pannan så att hans buskiga ögonbryn gick ihop till en grå ovårdad häck.
När han gjorde så brukade folk backa, men inte den här inte.
Nästan besviket fick Elmer se sig mötas av en rad vita tänder.
Snorhyveln log brett!
Förbannade inkräktare! Elmer drog efter luft för att ta sats för en tillrättavisning, men hejdade sig.
Det var något... något med ögonen...
De hade så underligt stora blanka pupiller, så blanka att han hade sett sin egen spegelbild i dem. De ramades in av en lysande grön iris. De var ganska tätt placerade vid näsroten, som var början till en dominerande näsa. Något böjd var den, ungefär som hos utlänningarna i hyreshuset.
Ja, han såg ut som en ”inflytting”, för se svensk, ens nordisk, kunde han inte vara!
Det insåg Elmer direkt och det svallade som vanligt till i hans blod.
Nu hade han återfått både andning och röst.
”Vad liknar detta? Smyger sig på folk på ställen där man inte har rätt till att vara? Du snikar runt och trynar som om du äger stället.” Det lät nästan som en morrning från Elmers strupe och han fortsatte:
”Det är förstås du som gått här, trampat ner gräset utan att tänka det minsta på hur illa det ser ut!”
Den unge mannen viftade avledande med handen, lyssnade inte ens. Istället föll han ner på knä på brunnstaket och tittade ner. Han drog några djupa andetag.
”Det där kan du dricka, det får du inget fel av.” Mannen tystnade tankfullt och drog ännu ett djupt andetag av den svala brunnsluften.
”Du kommer till och med att bli piggare, känna dig yngre och starkare när du druckit av vattnet ett tag.”
Elmer lät sin vanliga fnysning höras.
”Vad vet du om sånt? Ett vattenprov är det enda som kan avgöra vad vattnet innehåller... griller är vad sådana som du sprider!”
Några blåmesar flög över deras huvuden och mannen såg efter dem och sprack upp i ännu ett leende.
”Du är Elmer!” Sade han utan att ta bort blicken från skyn. ”Du är Elmer Gran och du är uppvuxen här.”
Nu såg han på Elmer igen.
”Du har själv sprungit med snabba fötter och gjort stigar här. Jag förstår dig! Gården är som skapad för att göra stigar på.”
Elmer gapade. Hur kunde spolingen veta vad han hette?
”Vah...? Hur?”
”Man begär en karta från lantmäteriet.” Sade mannen och lyfte upp det tunga locket och satte noggrant tillbaka det. Sedan fortsatte han.
”Det övergick i din ägo för tio år sedan, men du brukar aldrig vara här. Nästan lika länge som du varit borta har jag vistats här. Det är ett fantastiskt ställe, verkligen synd att du inte verkar tycka det själv...”
Mannen såg ingående på Elmer och lade till:
”Men, alla har vi våra skäl.” De gröna irisarna verkade bli större och Elmer kom av sig i sin utskällning.
Den unga mannens leende kom tillbaka.
”Mina vänner kallar mig Forest! Det är inte så vanligt namn, jag vet, men du heter ju Gran så...”
Ett litet fnitter hördes och så räckte han fram en hand till hälsning.
Elmer var inte redo. I varje nerv kändes det att han inte var färdig. Skulle han ta i hand med den där... slusken!? Han var ju fortfarande arg! Han var arg på... han nästan darrade så arg var han, men vad var det han var så arg på?
Elmer tog sig med handen över pannan. Det var som om han glömt. Jo! Stigarna!
Han var arg på stigarna i gräset! Nu mindes han och fräste.
”Du har gått upp stigar på min gård och inte har du frågat utan gått bara som om...”
Elmer tystnade för Forest hyschade honom stillsamt.
”Jag vet, nu har du färdiga stigar att gå på. Du, jag och de vilda djuren kan ha sin gång här. Det är en källa till njutning att ha skogen så nära. Du är faktiskt en lyckans ost! ... Elmer Gran!”
Forest sänkte något uppgivet sin hand. ”Dessutom är du är allt envis som en gammal grävling!”
Elmer drog ljudligt efter andan och hann inte komma undan den arm som sedan lades om hans axlar.
”Kom skall jag visa dig!” Forest puffade vänligt Elmer i ryggen.
De gick över gårdstunet till ladugården.
Den grå dörren knarrades upp.
”Jag har sovit många nätter här.” Sade Forest till den muttrande Elmer som nu ändå förvånansvärt medgörligt gick efter honom. De klättrade upp för en grånad stege som ledde upp på loftet.
”Kom!” Forest var ivrig.
Elmer såg sig omkring på sekler av damm över gamla ting som skulle ha gett etnologer glädjefnatt, sedan blängde han på Forest.
Han verkade inte bry sig det minsta även då han rörde upp moln av damm som virvlade i solstrålarna som lyste in genom det halvmåneformade gavelfönstret.
Elmer aktade sig noga att inte stryka sina kläder mot bråtet som var uppkastat som i all hast.
Det var inte i den ordning som han helst ville omge sig av och han lade bakom örat att en rensning av skrotet var nödvändigt, en rensning av många rensningar som borde göras innan det blev beboeligt i gården.
Vid ena långsidan av huset, just där väggen mötte taket hade Forest fallit på knä.
Med ett lätt ryck tog han lös en bit av ett väggbräde och han vinkade Elmer till sig, en Elmer som började ilskna till igen. Att riva ner väggar, hur gamla och usliga väggarna än var och speciellt om väggarna inte tillhörde personen, var en styggelse som borde förhindras och han visste att han borde sätta stop för dylika handlingar. Förbannade slyngel, jag skall minsann lära dig...
Elmer knöt näven, men hejdades av Forests breda leende som lyste vitt i det smutsiga ansiktet och den dammiga uppenbarelse han nu var. Den unge mannens burriga hår hade samlat upp det mesta av spindelväven som fanns i överflöd på loftet och hängde nu som skägglav från hårtofsarna.
Han såg uråldrig ut fast han var ung och Elmer hejdade sig något överraskat. Det var det där med ögonen också... de var som speglar, som om han såg sig själv... och han såg bara ilska...
”Kom Elmer!” Manade mannen. ”Kom Elmer! Se här i hålet!”
Elmer böjde sig motvilligt och kisade in i hålet. Han såg knappt något, det var skumt...
Han drog in luft genom näsborrarna och ångrade i samma ögonblick det tilltaget.
”Fy fan vad det luktar! Det är så att ögonen tåras!” Elmer drog chockat tillbaka huvudet.
Forest släppte löst ett kvillrande skatt under loftets takbjälkar.
”Det är underbart!” Ropade han ut. ”Underbart! Det är uggleskit och bland det startade livet för dessa underbara väsen som snart skall korsa vår himmel om natten. ”
”Hur..?” Elmer var frågande.
” Jag byggde en uggleholk, jag gör många holkar varje vår förstår du, men denna holk var speciell för den hängde jag på försök på ladugårdsväggen och öppnade upp på baksidan bara för att kunna se det underbara och kan du fatta... den accepterades! Nattens drottning flyttade in. Kattugglan, den skönaste av alla!
Tänk att få se denna fågels ansvarsfulla ruvning och sedan... när ungarna kom en och en... dessa duniga hjälplösa varelser med sina stora munnar... ” Forest verkade tappa sina ord.
Elmer som fortfarande hade lukten kvar i sin näsa glodde misstänksamt på honom.
”Tvi vale! Det luktade ruttna kvarlevor och fränt av skiten så jag trodde jag skulle svimma. Sån´t där kan man inte ha hängandes på väggarna, det förstör ju hela byggnaden! Du får ta bort eländet.”
Forest såg bestört på Elmer.
”Skall vi ta bort hemmet för dessa, naturens gåvor, med färger som trädens stammar, mästare i skyn, kloka och ansvarsfulla, med en syn som långt överskrider den mänskliga rasens förmåga? Om de inte fanns vore vi ingenting! Ni som bor i städerna vet inte om det, men ett stort hål skulle brännas i naturens skyddande filt om en sådan viktig art försvann. Sorgen och saknaden i skogen skulle fortplanta sig långt fjärran också in bland de höga husen och gatorna i städerna. Det blir så när jämvikten rubbas. Det ger verkningar mycket längre än man kan förstå. Vi kan också känna sorgen från städerna hit ut till skogen... tillsammans med ångesten och vanmakten, ja, faktiskt så gör vi det.”
Han är inte klok. Tänkte Elmer. Jag har fått en galning på halsen.
Forest riktade sin blick rakt på Elmer som besvärat skruvade på sig. Han kände det som om hans själ blev rannsakad, genomskådad...
Den unge mannen släppte blicken från honom och log brett igen.
”Du är en bra karl Elmer, så därför skall jag visa dig min skatt. Den är inte långt härifrån, de har nämligen flyttat ut till aspdungen bredvid ditt hus. Där blir de matade av sina hårt arbetande föräldrar. De sitter där nu! ...dunbollarna... och lockar och pockar på mat. Du kommer att förstå mig när du ser dem, det vet jag, för du förstår, all världens visdom finns på din gård och det skall du känna stor tacksamhet för.”
Elmer ville bort från logen, ut i friska luften och nickade därför medgörligt. Och varför inte? Varför skulle han inte kunna se på några fåglar? Det var ju klart... Den där Forest verkade ju vara skvatt galen, en sådan där ”birdlife-anhängare” som gått överstyr, men Elmer kunde inte säga att Forest skrämde honom. Tvärtom! Den där blicken han hade fick honom lugn. Hans ilska hade helt runnit av honom, det var faktiskt länge sedan han känt sig så lugn, men undra på det... Den där lukten han känt från holken hade varit något extra i sitt slag, bränt som ammoniak in i näsa och bihålor. Just då hade det inte gått att tänka på något annat.
Som om Forest förstått vad Elmer tänkt, satte han tillbaka brädan och klättrade ner från logen tätt efterföljd av Elmer.
Den friska luften var befriande, även Forest såg nöjd ut.
”Jag måste erkänna att de där ungarna var väldigt smutsiga. Mamma kattuggla är klok, men hon är ändå inte så noga med var hon placerar sin träck. Jag var rädd att de skulle få problem med fjäderdräkten, att de var så kladdiga att de inte kunde lära sig flyga, så jag tvättade faktiskt av dem i din regntunna. Jag hoppas du inte hade något emot det. Nu sitter de någonstans, rena och fina bland de darrande asplöven och troligtvis sover. Först i natt flyger jägarna ut för att fånga mat. Då får sorken akta sig.”
Elmer trodde inte han hört rätt. Den där Forest hade tvättat guanokräken i hans regntunna! Vattnet som han sedan använt!
Han väntade på att det vanliga raseriet skulle komma över honom, men till hans egen förvåning så uteblev det. Han hade ju faktiskt inte tagit skada av det och Forest kunde ju inte veta att han skulle dyka upp på gården, bara så där, efter ett decenniums frånvaro.
Forest satte båda händerna på Elmers axlar och mötte stadigt hans blick.
”Nu går jag också och sover. Inatt kommer jag och hämtar dig och då skall du få njuta av härligheten, du liksom jag. Det finns så mycket att se!
Elmer såg sig själv i hans speglande ögon, såg bilden av att han nickade, att han hade gått med på det.
Tydligen ville han bli väckt av denna ovårdade person som han inte ens visste vem var. Vad var det med honom? Han kände inte igen sig själv.

Fåglar.

Kap 1

Fåglar och flykt.

Det fanns absolut ingen i höghuset som tyckte att Elmer Gran var en trevlig karl.
Till den delen hade han bränt allt för många chanser att ha en normal relation till de andra hyresgästerna. Många, liksom han, hade bott länge i huset, men ändå kunde han lätt räkna de besök han gjort i grannarnas hem. Själv skulle det aldrig falla honom in att bjuda in någon.
Ett brusande temperament och ett envist huvud satte stopp för den saken. Av det som man numera kallar för socialkompetens fanns det inte en tillstymmelse av i Elmers karaktär.
Jämnt var han snabb med att påpeka för folk om att de parkerade för nära porten, hade högljudda barn, ockuperade hissen, lämnade smuts i tvättstugan och det hände titt och tätt att han stod och kikade med dörren på glänt på grannar som kom och gick. Var det något som han upplevde som felaktigt i vad han ansåg var ett rätt beteende, så var han inte sen att ropa från sin dörr eller från hans favorit plats, balkongen.
Ofta kunde man höra hans bärande stämma från sjunde våningen eka över gården.
- Jävla ungar! Cykla inte på gräsmattan! ...eller kanske:
- Dörren till cykelförrådet skall vara låst!
Fast han i mångt och mycket hade rätt i det han sade så irriterade sig människorna på honom.
Han lyckades faktiskt reta upp de flesta han kom i kontakt med.
Det märkte han... och det gjorde honom inte gladare.
Små mörka ögon som gav vassa blickar direkt under buskiga ögonbryn, munnen som ett sträck, uppdragna axlar och nävar som nästan alltid var knutna, i kombination med den allmänt buttra hållningen på kroppen, gjorde honom inte till ”klassens stjärna” direkt.
Snart var det ingen som ens brydde sig om att hälsa på honom och ungarna roade sig med att kasta småsten på honom när han vände ryggen till.
Att se hans raseriutbrott både skrämde och lockade dem.
Det visste han också, men han kunde bara inte låta bli att vrålande vifta och hötta med näven när han kände hur han kokade av ilska.
Hans vredesbrott verkade tragiskt nog ha eskalerat. De kom numera oftare och var om möjligt ännu häftigare.
Det beror på att folk har blivit ohövligare och slarvigare, brukade han tänka, men visste innerst inne att det ändå inte var hela sanningen.
Han kunde inte dra sig till minnes hur länge han varit arg, kanske hela sitt liv?
Ja så var det nog. Hela livet hade han känt att han måste rätta andra och irritationen hade alltid växt i honom när man inte gjort som han önskat.
I yngre dagar kunde han ibland efteråt klandra sig själv när han brusat upp, men sedan han gått i pension hade ilskan och kontrollbehovet löpt amok. Det hade blivit ett hinder i hans liv och i sina mörkaste stunder tänkte han att han betalade ett dyrt pris för det. Han hade blivit isolerad och murarna han själv hade skapat runt sig verkade numera vara omöjliga att rasera.
Ändå i sina mest insiktsfulla stunder ansåg han att han inte hade något val.
Han menade... att... skulle folk ha vett att bete sig som just folk, så var allting väl, men de var ju en skock fähundar som drällde omkring, mest bara för att reta honom. Värst var det med folk utifrån, från Pakistan eller vad det nu hette.
De var högljudda och ungarna sprang vind för våg utan styrning. Och när han påpekade detta så visade de oförskämt fingret åt honom.
Situationen skulle snart bli ohållbar. Han anade att en personlig katastrof var i antågande och oroades nu av att för honom årets största prövning snart skulle infalla.
Midsommar!
Denna avskyvärda helg då man bredde ut sina sunkiga liv framför hans ögon. Utan att blygas så samlade sig hyresgästerna i skockar och hade gårdsfester och grillade och spred lukter in till hans lägenhet. De gapar och sjunger, super och leker barnsliga lekar och allt detta naturligtvis på gräsmattan. Det skulle komma att gå in i augusti innan den hämtade sig från nötningen.
Tölpar och enfaldiga odjur, det var vad de var!
Han visste inte hur rätt han skulle få.

Redan på midsommaraftonens morgon skulle det visa sig att det var full aktivitet på gården.
Under gapflabb och nojs bar man stolar och bord, grillar och parasoll ut på gården. Snart skulle Elmers helvete slå igång och bara han tänkte på det började ilskan mala.
Redan hade han sett otaliga regelbrott ske ute på gården. Det skulle komma att bli en lång helg för honom, det var han nu övertygad om.

Kanske hade han klarat av helgen om han hållit sig till sin plan..., att stanna inne, stänga alla fönster och dra för gardinerna.
Men, han hade stekt en fin bit lax åt sig till middag och tyvärr så började lukten från resterna i sophinken att sprida sig i lägenheten.
Normalt, hade han för länge sedan gått ut med soporna, men nu drog han på det av en anledning.
För att komma till sopcontainern måste han passera det festande gänget på gräsmattan...
Han kände genast hur det svallade till i ådrorna när han tänkte på dem.
Skulle det rövarpacket bestämma över hans liv?
Man borde skicka polisen på dem!
Beslutsamt knöt han ihop påsen och gick ut genom dörren.

Han hörde oljudet och nojset direkt när han kom ut på gården. Några kvinnor försökte ylande sjunga den vackra visan ”Visa vid midsommartid”, men stakade sig hela tiden för att de inte mindes texten. Olvonen lindades om och om igen och tydligen, emellanåt, glömde man även melodin.
Allt skall de förstöra!
Ingenting fick vara ifred.
Precis som han befarat så fick det festande gänget syn på honom när han gick förbi.
Nu hade de sökt mod i flaskan och en karl började skrika åt honom medan ett kvinnfolk hysteriskt fnittrade bredvid.
” Du kan kasta dig själv i soporna och lämna påsen istället, så blir det jävligt mycket trevligare här!”
Hur vågade han?
Elmer kokade, men lyckades ändå hålla sig från att svara utan blängde bara tillbaka.
Då fick han syn på att de grävt en grop i gräsmattan och ställt ett fult åbäke till midsommarstång där med stöttor nerkörda i marken.
Världen runt om honom blev vit, färgerna försvann.
Med snabba steg gick han fram till stången och började riva och slita i den. Innan de andra hann reagera hade han lyckats få den till marken.
Midsommarfirarna blev naturligtvis ursinniga.
Svordomarna haglade över honom och en yngre kvinna drog i hans kläder så han vacklade bakåt.
Hans fot stötte till en flaska vin som började rinna ut i gräset vilket retade en kraftig karl som steg upp från sin stol och hotfullt närmade sig.
Elmer var nu själv ilsken bortom all reson och hötte orädd med nävarna.
Det blev total tumult med en Elmer som slogs för sina åsikter och detta väl, för det blödde från näsan på den kraftige karlen och Elmer fortsatte med sin bärsärk och välte bord och stolar.
Det borde han inte ha gjort. I resten av sitt liv tänkte han det.
Det borde jag inte ha gjort!
I sin galenskap så välte han en barnvagn.
En ljusblå barnvagn föll till marken och ett litet barn tumlade ut i ett bylte av sängkläder.
Det blev tyst.
Bara trafiken från motorvägen låg som en ljudmatta över scenen.
Barnet hann börja skrika innan även en kvinnas gälla röst hördes i ett panikskrik.
Elmer återfann sin sans och medan ilskan rann undan fylldes han med skam.
Vad hade han blivit för en människa?
I hans önskan att ha ordning hade han själv ställt till den värsta oordningen.
Han sprang! Flydde!
Innan folk hade hämtat sig från chocken sprang han, gamla människan, med bultande hjärta och svidande andning, in i hissen och åkte flåsande upp till sin lägenhet.
Efter den dagen såg aldrig någon i hyreshuset Elmer Gran.