tisdag 30 november 2010

En doft av rökelse. 24

Långväga hade gett order om att ta ombord sällskapets stora packning och det visade sig som vanlig inte bereda något besvär för de starka svearna.
Det var när hästarna skulle föras ombord som tumultet startade. Den första hästen som med knuffar och rop skulle ledas ombord på den enkla rampen stegrade sig skriande av rädsla.
Oda kunde se hästens ögonvitor vändas fram och hon förstod att det inte skulle gå utan våld att ta ombord de stackars djuren.
Männen slog med tillhyggen på hästen, men det gjorde bara saken värre.

Oda mådde illa av att se på. Hon tog ett beslut och trängde sig fram till Långväga och drog honom i ärmen.
”Jag kan göra det”! ropade hon över larmet.
Långväga låtsades inte höra henne.
”Jag förstår mig på hästar. Jag kan föra dem i båten!”
Han tittade äntligen ner på henne.
”Ombord, menar du?”
”Jag förstår mig på djur… jag har särskild hand med hästar.”
Hon var förskräckt över att hon vågat tilltala honom, men hon hade inte haft något val.
Hon kunde inte se hästarna lida.
Han hade glott misstroget på henne, men sedan verkade han besluta sig.
”Vi tar en kort vila!” ropade han högt till männen, sedan lade han irriterat repet som hästen var bunden med i handen på henne.
Hon pustade ut och ledde sakta hästen av bryggan för att hitta en lugnare plats en bit från hamnen.
Där började hon krusa hästen med stadiga jämna tag, mumla sakta tills hon märkte att djuret slappnade av.
Då tog hon av sina strumpor och band dem för hästens ögon.
Hon småpratade hela tiden medan hon ledde den förbi alla människorna, ut på bryggan, upp på rampen och slutligen ner i skeppet.

Det blev tyst bland folket på bryggan och Oda tittade generat ner på sina fötter.
När hon vågade se upp igen stod biskop Unni längst fram i folkhopen.
Han klev ner till Oda i båten, lossade strumporna från hästens ögon och så började han skratta högt. Vänligt klappade han henne på axeln, klämde på hennes magra armar och lyfte försiktigt på det trassliga håret. Sedan skrattade han ännu högre och tilltalade sin översättare som aldrig var långt ifrån biskopen.
Kord talade till Oda.
”Du skall följa med mig och få mat och dryck, sedan skall du föra de andra hästarna ombord.”
Nu skrattade även de andra karlarna och Oda blev ännu mer generad, men tanken på mat gjorde att hon snabbt glömde skammen och snabbt följde efter Kord.
Långväga stod på bryggan och log snett mot henne när hon gick förbi. Flyktigt undrade hon varför, men glömde allt för tanken på mat.

Det blev ett tungt arbete för henne att få de andra hästarna att lita så på henne att de vågade låta sig ledas ombord. Männen såg intresserat på hur hon behandlade djuren. Någon kom också och frågade henne var hon lärt sig kunskapen att handskas med dem utan att slå dem.
Hon hade mumlat till svar att hon arbetat med hästar sedan hon varit barn. Det var så nära sanningen hon vågade gå. När hästarna äntligen var ombord kastade hon sig uttröttad ner på bryggan. Hon hade inte vilat länge förrän hon kände en fot peta på henne.
Det var Långväga. Han räckte ett stop öl till henne som hon girigt grep.
”Hur är du så kunnig med att sköta hästar? Hör du lilla Oda, vem är du egentligen?”
Han spände ögonen i henne, men hon kröp bara ihop, skrämd av hans myndiga person.
”Du må vara vem du vill, till och med kungens dotter…” han skrattade till och fortsatte sen:
”Den store biskopen vill att du följer med till Birka. Han vill att du skall ta hand om hans hästar… och så sa han att du roade honom.”
Oda drog häftigt efter andan. Det kunde inte vara möjligt! Hon skulle aldrig våga fara med det skrämmande skeppet över det ännu mera skrämmande havet. Det kunde de väl inte tvinga henne till? Tårarna steg upp i hennes ögon.
Långväga såg hennes vånda.
”Du kan ju alltid vända tillbaka till skogen… nog finns det några rötter kvar att tugga på.”
Han hånade henne! Det var inte mer än rätt! Hon var feg. Om de andra vågade, så vågade väl hon. Hon brukar inte vara räddhågsen… men… det stora havet…
Hon lät sin blick svepa ut över det blå vattnet och beslöt sig.
”Får jag mat då?” Hennes röst var klen.

måndag 29 november 2010

En doft av rökelse. 23

”Biskop Unni är väntad och välkommen. Mitt namn är Sammul Långväga och det är mina skepp du ser… och det är dessa skepp som skall ta er över till Birka.”
En annan av männen gled ner från sin häst.
Den långa manteln som han bar sköt han tillbaka över ryggen så det blottade hans ovanliga kläder under. Det såg ut som ett kvinnoplagg, tyckte Oda.
Det var veckat ända uppe ifrån halsen och den stora vidden av glänsande grönt tyg var samlat med ett dekorerat bälte i midjan.
På fötterna bar han en sorts tossor som sträckte sig till knäna.
De var gjorda av läder och garvade på ett sådant sätt som Oda aldrig sett förut.
Runt om halsen hängde ett liknande smycke som Långväga bar, men det skimrade gult.
Oda hade hört talas om guld, men hon trodde att endast gudarna kunde äga det.
Ändå förstod hon att smycket var gjort av guld.

Under en hätta med en bred kant av läder, målad med granna symboler skymtade ett mörkt hår fram.
Hans bruna ögon hade bestämt riktats mot Långväga och han gick rakt mot nordmannen med säkra steg.
När de stod på ett armslångt avstånd greppade de sina smycken.
Kord som stod alldeles bredvid talade brutet.
”Biskop Unni. Kyrkans sändebud. Kristendomens väktare har anlänt.”
Biskopen talade någonting obegripligt.
”Herrens frid över er nordmän.” översatte Kord.
”Herrens frid”, svarade Långväga. ”Jag förväntar mig en bra överresa till Birka. Vindarna kommer från norr. Det gör ofta det vid denna tid på året. Vrider det mer mot väster kommer vi att kunna segla, annars får mina starka roddare ta oss över havet.
Biskop Unni nickade och talade åter.
Kord översatte.
”Jag vill ha mina egna hästar med. Svearnas hästar duger inte mycket till och där ute vid Birka vet man heller inte vad man kan komma över.”
”Fler än fyra hästar blir det inte!” Långväga rynkade pannan. ”Då får du ge mera silver för mina roddare blir vrångsinta och svåra att handskas med om jag tar överlast.”
Biskop Unni verkade förstå för han nickade ännu en gång och gjorde ett tecken åt Kord som genast sökte med handen innanför sin klädedräkt.
Han drog fram två bitar silver. Långväga funderade.
”Två hästar till.” sade han kort.
Med det verkade biskopen nöja sig.

torsdag 25 november 2010

En doft av rökelse. 22

Hon funderade över vad som egentligen hände, varför hon nu satt hopkrupen av förskräckelse och illamående i en stor båt.
Dagen hade startat tidigt med en märklig uppståndelse. Hon hade märkt att folk hade börjat springa på stranden och tala med höga röster.
”De kommer!” ropade någon. Oda hade dragits med av ivern hos de andra.
Hon hade förstått av de upphetsade ropen och rösterna att herrskapet var i antågande. Någon tutade i ett näverhorn och plötsligt såg hon de första ryttarna. De skrek och ropade åt folk att hålla sig åt sidan för den store herrn och hans följe.
Något rött skymtade vid krönet av backen och det röda följdes plötsligt av ännu fler färger, lika många som i en bukett av försommarens grannaste blomster.
Dessutom fångades solens ljus upp av blanka vapen och sköldar och det bildades lekande solkatter över backen.
Det var det vackraste hon sett tyckte hon.
När det högljudda följet kom närmare såg Oda att några av ryttarna bar klädedräkter hon aldrig sett förut.
Hon förundrades.
Hur hade det linet växt som kunde ge en så glänsande tråd för vävning?
… för ull kunde det omöjligt inte vara i de fladdrande mantlarna några av männen bar över sina skuldror.
Aldrig hade hon sett sådan prakt förut och hon kunde se på de gapande munnarna runt om henne att det inte de andra hade gjort det heller.
Förutom Sammul Långväga.
Han stod lugnt vid det stora drakskeppet och väntade. Hans långa hår var noga kammat och hängde ner på ryggen. Smycket han bar runt sin hals låg synligt på bröstet.
Folket på stranden hade tystnat när följet nått fram till brygga.
Oda stod så nära att hon hörde frasandet från tyget när en av männen gled ner från sin häst.
En sorts hirdman trodde Oda det var, men han såg så annorlunda ut att hon inte kunde vara säker.
Kanske det var en hövding?
Det var inte någon tjänare, det såg hon. Nej, det kunde det inte vara för han hade helt orädd mött Sammul Långvägas blick. Hans rygg var rak och visade inga tecken på underkastelse.
Framför den store sjöfararen stannade han upp, höjde armen till hälsning och talat till Långväga på ett märkligt tungomål.
Det gick att förstå, tänkte Oda, fast det hördes inte som det språk som svearna talade.
Så lät det alltså, när män från söder talade målet från norr.

”Biskop Unnis följe har anlänt. Jag kallas Kord och är följeslagare åt den lärde biskop Unni.
Jag talar hans språk och ditt. Jag talar de ord som Kristus lagt på min tunga.”
Långväga lade handen på mannens skuldra och mötte hans blick.

En doft av rökelse.21

Oda ombord.

Om hon inte hade mått så illa, om hon inte hade varit så rädd, så kunde hon kanske ha uppskattat färden. Hon var ung och borde liksom en ungdom vara oförnuftigt orädd för det okända.
Detta blev ändå för mycket för henne.
Hon började nästan tvivla på att få behålla sitt förstånd. Alltsedan hon rymt från hirdmännen, jagades hennes sinne av att gudarna var vredgade mot henne. Nu skulle hon få känna av vad dessa gudar kunde göra med en stackars enkel träl i onåd.

Det stora vattnet böjde och krumbuktade som en vårgalen oxe bara en armslängd från henne.
Hennes mage vred sig i kramper och det lilla hon hade i den fick hon låta forsa ur sig ner i djupet.
Hade hon egentligen förstått vad hon gjort när hon gått ombord på skeppet?
Inte förrän hon såg avståndet bli bara större och större mellan henne och stranden och känslan av oåterkallelighet grep henne, gick det upp för henne att faran för sitt liv nu var långt större än när hon levt i skogen.
Det var vad hon inbillade sig när hon fick uppleva styrkan i det hav som hon nu befann sig på.
Ett stort och tungt skepp kunde med lätthet av dess kraft kastas hit och dit så hon trodde hennes tarmar skulle slå knut på sig själva.
För att skrämma henne ytterligare hade det opålitliga havet ett ondskefullt ljud, likt en väldig väsande orm.

Hon låg ihopkrupen bakom ryggen till en kraftig roddare som satt på en bänk.
Under sig hade han satt ett fårskinn och Oda kunde förstå varför.
Efter att man hade lagt ut hade hans kropp böjts, spänts och rätats ut med jämna mellanrum.
Liksom de andra roddarna var han utvald för sin råstyrkas skull.
Först efter flera timmars rodd med den stora båten hade det kommit så mycket vind att man ansett det lönt att hissa segel.
I takt med att vinden tagit i mer och mer hade Oda blivit allt mattare.
Roddaren hade misslynt glott på henne när hon böjt sig över relingen för att spy ut den sista gröna gallan.
Det var ändå bäst där hon nu lagt sig. Över allt annars i båten verkade hon mest bara vara i vägen.
Hon vilade pannan mot det svala träet. Det luktade tjära, salt och något okänt.
Kanske det var havet som luktade just så?
Det var väldigt vackert, skeppet… som byggts för att orka hålla havet på utsidan och de ynkliga människorna torra på insidan.
Kunde hon verkligen tro att hon skulle komma levande till Birka?
Hon gruvade sig tyst för sig själv, rädd att den store roddaren skulle spänna sina hårda ögon i henne igen.
Hon skulle aldrig mer få se sin mor igen, det var hon övertygad om.
Aldrig mer skulle hon få sova tryggt bland djuren.
Kanske hon aldrig mer skulle få känna fast mark under sina fötter…

måndag 22 november 2010

En doft av rökelse. 20

Den vackra guldklockan som Manfred köpt i Stockholm i Gamla stan, bländade honom när han försökte tyda vad visarna stod på.
Solljuset fångades av boetten och han knep ihop ögonen.
Han hade gått i två timmar och först nu hade han vågat närma sig kyrkan.
Ångesten slet i honom när han såg att kyrkporten stod på vid gavel. Någon hade kilat upp den för att den skulle hållas öppen.
Elkablar hade dragits in och en skåpbil var uppbackad mot järngrinden i ringmuren som även den var helt öppen. Popmusik skrålade ur kyrkan och hela Manfreds innanmäte vred sig som i plågor när han hörde det.
Han hade velat gå dit och riva loss alla kablar, jaga bort köpmännen ur templet.
De hörde inte hemma där! Fast nej… de var ju inte köpmän…
Manfred torkade sin panna. Den var våt av svett på grund av promenaden och sinnesrörelsen. Han drog sig till minnes vad han hört.
De skulle göra en utgrävning, gräva i självaste kyrkan, lyfta på de stora gråstenarna framme i koret och rota omkring bland förfädernas benknotor, de som fått sin sista vila där.
Vad händer om man öppnar de gravar som förslutna blivit med Herrens ord? Kommer inte vedergällningen att bli större än de någonsin förväntat sig? Är dessa människor som gör denna grova förseelse mot det heliga, redo för det som väntar dem?
Han hajade till när han såg en skugga torna upp i kyrkporten och drog sig hastigt bakom ett busksnår.
Försiktigt kikade han fram mellan lövverket. Han blev rädd!
Det såg ut att vara satan själv!
Mannen i kyrkporten sträckte på sig och såg med giriga ögon ut över kyrkbacken.
Den svarta rocken, så lång att den nästan nuddade marken, tumlade om i Manfreds redan mörbultade psyke. Han drog sin egen slutsats av vad det var han såg. Som om någon hållit en skylt av neon kom insikten till honom.
Detta var motsatsen! Detta var motsatsen till Kristusstatyn! Detta var motsatsen till Kristusstatyn och det som han hade som förebild och vägledning.
Nu fanns det i hans egen by, där kärnan i hans lycka fanns.
Var det meningen att han, en åldrande man, var utsedd till att utkämpa det sista slaget mot ondskan?
Det måste vara så! Tydligen! Varför var han annars den enda som kunde identifiera ondskan?
Alla andra stackars oskyldiga själar på ön hade inte hans ögon. De såg bara ett kamouflage, en vrångbild av verkligheten.
Åååh! Varför fick han ingen frid?
Plötsligt kände han en längtan efter att få vara en åldring, vilken som helst, vars enda bekymmer vara att sköta magen och vänta på pensionsutbetalningen.
Han tvingade sig att vända ryggen till.
Det fanns bara ett sätt för honom att få ro…
Han visste att det inte var bra för honom att plåga sig själv med åsynen av våldtäkten av hans barndoms kyrka. Ångesten och vreden rev i honom, men självbevarelsedriften sade honom att
det var dags för honom att vända hem till sin ateljé.

Mellan kyrkan och hans hem fanns bara en väg, den väg som han hade tänkt ut och efter det inte gick att ändra på. Den sökte sig förbi viktiga tallar och stenar som måste klappas och strykas efter hans ritual. Varje steg hade en betydelse för honom. Stressnivån sänktes och höll sig inom rimliga ramar om fötterna placerades där han i sitt huvud redan bestämt att de skall sättas.
Samma ord talade han varje gång till den stora granen. ”Jaja”, sade han bara till en enbuske som blivit allt knotigare med åren och vägrade växa rakt och pelarformigt som enarna bredvid.
Södergårds gamla härbre skulle strykas över de grå stockarna och sedan skall ängen med klövervall korsas.
Vid grinden till hemmet stannade han upp, vände sig om för att säkerställa sig att inte ”den svarte” följt efter.
Inte kunde han se honom just nu, men han visste att han fanns. För säkerhets skull lät han ögonen ännu en gång vandra över ängarna och gårdarna och svepa över sitt eget hus.
Hustrun stod som vanligt och vakade oroligt vid fönstret. Det skulle vara så.
Han gick raka vägen till ateljén.
Hade han tillräckligt mycket av den röda färgen? Rött är vredens färg. Nu behövde han mycket rött.

söndag 21 november 2010

En doft av rökelse. 19

Hennes ögon vandrade vidare till maken som var där ute på gården. Han tvättade hennes bil.
Nu sedan hon köpt ett äkta sämskskinn har han börjat få bättre resultat vid tvättandet.
Hon hade flera gånger fått påpeka hur vattnet bildade fläckar om man inte torkade av noggrant. Efter att hon köpt sämskskinnet och han hade använt det flera gånger, kunde han inte annat än hålla med.
Hon tyckte verkligen inte om att köra med smutsig bil. Om man var en officiell person som hon var, så fick man vara noga med sådana saker.
Den sista vägsnutten innan Sätesgården var bedrövligt dammig. Hon hade inte lyckats förmå kommunen att salta och vattna vägen så ofta som hon önskat.
De sade att det handlade om principer. Pyttsan!
De där principerna frångicks hela tiden när det gällde andra, men när hon någon gång ville få dessa principer ruckade verkade det plötsligt vara helt omöjligt.
Men hon hade bestämt sig för att inte ge upp sin kamp för att låta sin stämma höras. Hennes plats var bland de styrande.
Aldrig kände hon sig så väl tillrätta som när hon linjerade upp planerna för kommunen eller var sakkunnig i de frågor som stod på agendan i hennes föreningsliv.
Ja, hon ansåg sig faktiskt att hon genom sin långa erfarenhet, kunde kalla sig sakkunnig.
Klart var det att ansvarsbördan blev tung för henne ibland.
Redan i morgon kväll var det åter igen dags för kyrkofullmäktige att sammanträda.
Hon suckade tungt. Hon hade inte haft tid att sätta sig in i frågorna ännu helt.
Lite lätt hade hon skummat igenom föredragningslistan som i hennes mans namn anlänt med posten.
Det skulle bli sen natt innan hon hunnit instruera honom inför frågorna.
Så otroligt dumt att man ansett att det inte var passligt för henne som anställd att delta i församlingens beslut. Kyrkoherden kunde minsann vara ordförande och föredragande i kyrkorådet! …och var inte han anställd?
Hon skulle låta Lasse ta upp det vid en passlig tidpunkt.
Att arbeta genom Lasse var ett klumpigt och inte ett speciellt pålitligt sätt.
Han var inte van att föra talan som hon var och i sin klumpighet kunde man vara säker på att han blev ”överkörd”. Ja, hon hade ett tungt lass att bära.
Bekymrat rynkade hon pannan. I viken seglade ännu en segelbåt in. Jäkla människor!
Hon var inte speciellt imponerad över Hannas sätt att sköta gästhemmet. Inte gav det så många arbetsplatser till kommunen. Hennes mamma som rände och for till den där karlen i Sund, arbetade med största sannolikhet svart.
Den där unga flickan Malin och några hantverkare då och då gav hon jobb åt ibland… och nog var det väldigt säsongbetonat. Vissa sade att kommunens enda butik gynnades, men det trodde inte hon på. Turisterna som kom hade sina kassar välfyllda från början. Det lilla de handlade i butiken var försumbart, det var hennes åsikt.
Det som kommunen saknade var en stor ledare, någon som kunde styra upp både det ena och det andra. Försumligheten med ekonomin och skattebetalarnas pengar borde inte få fortgå. Det var definitivt inte hållbart, men det var ju ingen som lyssnade till henne.

Nej, nej, så mycket borde förnyas och ändras på.
Hur det skulle sluta visste ingen, men hon misstänkte att hon skulle få rätt i sin profetia om att kommunen skulle hamna på fattighuset.
Att man inte förstod att hon hade den rätta tågan och huvudet att föra kommunen framåt.
Obegripligt, med tanke på vad hon redan åstadkommit.

Bilen var färdigt tvättad och Lasse hade tydligen gått någonstans.
Det var irriterande. Han hade faktiskt behövts där inne. Hon hade länge påtalat att spisarna var fulla av aska.
I sin iver att vara sparsam så eldade hon gärna i de mäktiga kakelugnarna som sedan länge funnits i huset. Det var Lasses stora hobby att såga och klyva ved så att vedboden alltid var full till vintern. Hon hade nästan avundsjukt sett på hur han i timmar utan att behöva bekymra sig över något annat, stått vid huggkubben. Han hade det lätt han! Det var inga stora tunga beslut som vilade på hans axlar, inte.
Kanske var det orättvist, men hon var inte den som ville påtala det för honom.
Hon var en gång för alla född till ledare och då fick man acceptera det.
Det är inte alla förunnat att födas med intellekt och hon fick vara ödmjuk inför den gåva som Herren givit henne.
Ett ljud i farstun sade henne att Lasse kom in och hon gick för att möta honom.
”Vart tog du vägen?”
Han såg förvånat på henne.
”Jag har tvättat bilen,” som jag lovade. Vadå? hade du velat att jag gjort något annat?”
”Nej, men efter det…”
”Öööh…jag tog hand om spolslangen, hängde upp den i garaget. Man kan inte låta den ligga ute i solen.”
Margaretha suckade.
”Att allt skall ta så´n tid för dig.”
Lasse Sjölands nacke och rygg böjdes något. Det såg ut som om han studerade mönstret på golvet.
Han rätade på sig och verkade ta sats för att säga något, men ångrade sig i sista sekunden.
Det fick bero. Det lönade sig ändå aldrig.

onsdag 17 november 2010

En doft av rökelse. 18

Margaretha.

Det började bli trångt i hyllan nu. Hon fick använda lite mera kraft än vanligt för att trycka in pärmen.
Under alla år som hon varit politiskt aktiv hade hon sparat varenda föredragningslista och protokoll från möten i föreningar och nämnder där hon medverkat.
Hon drog lätt med handen över pärmryggarna. Hon kände förtjusning och upphetsning över sin skatt, på samma sätt som en frimärkssamlare kunde känna över sin samling.
Varje dokument var ett bevis på hennes duglighet, en duglighet som visat sig leda långt.
Hon var nu en person att räkna med.
Det fanns inte många som kunde mäta sig med hennes erfarenhet och kunnighet.
Tråkigt nog verkade det som om man inte riktigt insett vilken tillgång hon var. Ibland kunde folk vara direkt fräcka.
Hennes läppar kneps ihop av förnärmelse när hon mindes tekniska nämndens försök att köra över henne. Då hade gubbarna gaddat ihop sig över de politiska blocken minsann.
Det hade verkat som om det viktigaste för dem var att hon inte skulle få igenom sitt förslag. Det hade hon inte heller lyckats med. Den klumpiga demokratin måste tyvärr ha sin gång.
Blir man nedröstad så blir man.

Kommunen hade köpt mark av församlingen. Man hade betalat alldeles för mycket för endast sump- och kärrmark. Den investeringen hade hon satt sig emot redan i kommunfullmäktige. Nu skulle kostsamma utdikningar och markförbättringar göras. Beslutet om att Rolands gräv skulle få göra det arbetet togs utan större diskussioner. Det hade väl lika gärna hennes man kunnat göra. Han hade också grävskopa.
Nåja det gick ju alltid att ta igen på något annat sätt.
Man skulle behöva dika över hennes marker. Hon skulle minsann låta besvära sig och förhala så länge det gick.
Hon såg ut genom fönstret.
Mot skuggan av den stora täta lönnen kunde hon se sin spegelbild svagt tona fram i fönsterglaset.
Hon var ju bara fyrtioett! Och hon såg inte illa ut, enligt henne själv. Inte ett enda kilogram extra fett hade hon låtit få fastna på sina höfter. Hennes ansikte hade karaktär och vittnade om styrka. Det hade hennes far sagt henne många gånger. Lite irriterade det henne att hon inte hade föds med det tjocka mörka håret som ibland dök upp i släkten. Nu fick hon färga det och ta dyr permanent på frisörsalong i Mariehamn
Det mörka tjocka håret hade istället den där morrhoppan vid värdshuset fått. Ful som stryk med sin vanskapta mun hade ungen varit vid födseln, men det vackra håret hade hon blivit begåvad med!
Hon kunde se det förhatliga värdshuset från fönstret där hon stod.
Där låg det invid den glittrande viken. Hur kunde hennes farfar och farmor vara så galna att de gav bort så fin strandmark? Hur mycket var inte det värt nu?
Det fanns inte rim och reson. Den som stannade hemma på gården borde väl ha ärvt all mark. Något annat alternativ borde inte ens ha kommit på frågan.
Det var av ondo att stycka upp gårdarna på det där viset. Vad blir det kvar sedan?
Nu hade de knappt så att de klarade sig. Det krävdes stora arealer för att vara bonde i dessa tider.
Pappa hade fått ta allt ansvar om den stora gården medan systern lekte fin dam bland de svenska turisterna. Pengar tycks det gå att mjölka ur dem, hur lätt som helst… och nu verkade seglare från riket hitta in i viken som pärlor på rad.
Nog kändes det bittert att den där unga snärtan Hanna dessutom fått dra nytta av de arkeologiska utgrävningarna. Alla andra hade bara omak av eländet.
Det skulle bli skönt att slippa dem, utbölingarna.

tisdag 16 november 2010

En doft av rökelse. 17

Inne i kyrkan var marken blottad framför koret. En rektangulär grop hade redan tagits fram av en ung man och hans kvinnliga kollega. Försiktigt skrapades jorden upp med en skärslev och fick sedan rinna igenom ett såll och ner på en presenning.
Allt synades noga. Ännu hade man bara kommit till det övre jordlagret och man förväntade sig ännu inte att finna något av vikt.
Det blev intressantare senare då man väntade sig hitta benrester av människor, något spänne eller en knapp kanske.
Redan har man hittat ett mynt, men det såg man genast att var ett femmarks mynt från nittonhundrafem.
Troligtvis var det en kollektslant som funnit sin väg mellan de platta stenarna.
En kvinna satt i en kyrkbänk försjunken över en bärbar dator som hon balanserade på knäna.
Radion stod på och ingen av de två inne i kyrkan märkte när den märkvärdige Melker Rodmar kom in i kyrkan. Han var helt klädd i svart denna varma försommardag. En uppknäppt knälång kappa hade han alltid på sig. Han var noga med dramatiken i sitt yttre. Det var noga att hans image inte blev naggad i kanten. Hans långa gråa hår var samlat i en svans i nacken och inte allt för sällan bar han hatt. Hans ögon satt något för tätt och det irriterade honom att hans tänder växte lite snett. Han hade i alla fall låtit bleka tänderna och var numera inte blyg att le mot kamerorna närhelst det fanns en möjlighet.
Professor Rodmar som snart skulle till att fylla sextio, var mannen som avancerat med en raketkarriär inom arkeologin. Han hade gjort betydande fynd inte mindre än tre gånger. Varje gång hade han kunnat ge ut en bok baserad på sina fynd och teorier. Man hade efter det fått ändra på historien och han hade slutligen blivit till en gigant inom sitt område. Det var han helt medveten om och var det någon som glömde det för en stund, var han inte sen med att påminna. Han ville inte tappa sin ställning som den störste av dem alla.
”Har ni inte kommit längre?”
Kvinnan i bänken tittade hastigt upp från bildskärmen, när hon hörde hans beskt kryddade röst.
”Professor Rodmar… vi… det tog lite längre tid än vi trodde. Vi måste vänta på mätinstrumenten som de hade vid utgrävningen inne i byn, vi…”
Professorn viftade med en hand som om han försökte vifta bort hennes ord.
”I morgon ansluter sig doktoranden Ingmar Vik till oss.”
Mannen och kvinnan nickade. Det kände de naturligtvis till och såg även framemot det.

Ingvar Vik var i motsats till professor Rodmar en enklare person på alla sätt. Efter avslutande studier vid universitetet hade han fungerat som grävledare vid flertal utgrävningar. Han gjorde ofta sitt bästa för att hans medarbetare skulle ha drägliga arbetsförhållanden, men även han hade på senare tid blivit mera enträgen om att man skulle komma med resultat. Hans doktorat var ännu inte klart och det gick trögt. Det var svårt för honom att hitta en tes för sin forskning som skulle hålla att skriva en doktorsavhandling om.
”Jag ville bara säga, att om ni gör några fynd av betydelse, så är det till mig ni skall rapportera och inte till någon annan. Detta gäller även om ni får motsatt information av Vik.
Alltså… bara till mig!” Han såg från den ena ungdomen till den andra för att få ögonkontakt och därmed uppmärksamhet.
”Men herr professor…?” Den unge mannen vid sållet såg osäkert på sin kollega i kyrkbänken.
”Han skall ju fungera som vår grävledare även i år, vanligtvis …” Det verkade som om den unge utgrävaren tvekade att fortsätta.
Professorn fick som väntat ett irriterat uttryck.
”Ja, ja, men i år är han på väg att doktorera och då är det bäst att jag ser över fynden, för ordningens skull. Det förstår ni väl att man lätt kan lockas till att … ja inte fara med osanning men, förvränga informationen. Ja, det där förstår ni.”
Ingen av utgrävarna förstod vad han menade, men nickade ändå. Ville han påstå att Vik skulle förfalska några fynd? Det var helt otänkbart!
Men de hade lärt sig under den tid de arbetat tillsammans med Melker Rodmar att det var bäst att hålla med.
Det gick lätt för de unga blivande arkeologerna att bli oroade för hur sommaren ute på Vårdö skulle bli.
Som om Melker Rodmar hade kunnat läsa deras tankar, sade han:
”Ja vi har inget oklart mellan varandra. Vi kommer som bekant att dela en stuga som hör till värdshuset… ingen lyx, men helt beboeligt.”
Han tystnade och förblev så en stund. Utgrävarna trodde troligtvis att han begrundade den olägenheten att stugan inte helt hade blivit till belåtenhet. Själva var de inhysta på värdshuset tillsammans med de andra som gjorde utgrävningarna i byn. De var mer än nöjda.
”Det var bara det jag ville säga.”
Professor Rodmar var tydligen klar med sitt besök inne i kyrkan och ungdomarna andades ljudlöst ut.
”Jag kommer att finnas vid utgrävningen av gamla tempelplatsen hela dagen. Ni hör av er som sagt.”
De nickade mot honom och han verkade vara övertygad om att de skulle vara lojala mot honom.

måndag 15 november 2010

En doft av rökelse. 16

De följde henne tätt bakom hennes rygg.
Ju närmare stugan de kom kunde man se mer av fjärden och öarna som låg utspridda i det blå glittret här och där. Italienarna pratade ivrigt med varandra.
När sällskapet nått fram till stugan verkade de inte angelägna om att gå in. Istället pekade en av dem ivrigt ut över vattnet.
Scott Johnsson suckade och vände ryggen mot dem.
Han såg uppfordrande på Hanna som skyndade sig att låsa upp och visa honom in.
”De är väldigt ivriga på att komma ut och fiska. De har inte pratat om något annat under resan hit,” kommenterade han sina italienska vänner.
Hanna log.
”Båtarna är tankade. Det är bara att ge er ut. Kom ihåg att ta flytvästar på er och håll er innanför fiskekortsområdet.”
Scott Johnsson verkade inte vara imponerad över hennes servicevilja för han svarade inte ens.
Istället granskade han stugan noga.
”Var finns internetuppkopplingen?”
Hanna pekade på telefonjacket. Han rynkade pannan.
”Funkar det?”
”Skall jag vara ärlig?”
”Ja!”
Hanna tyckte att han var onödigt brysk. Fiskare skall hållas ute på sjön och inte sitta inne i stugan och surfa.
”Ibland” svarade hon lite mindre serviceinriktad denna gång. Han fnös.
”Går fönstren att öppna?”
Vilka frågor! ”Naturligtvis! Bastu går förresten att hyra vid värdshuset,” lade hon till.
Italienarna var på väg in.
”Jag hämtar bagaget,” mumlade hon och smet hastigt ut.
Hur skulle hon orka i flera veckor med den där vresiga karlen och hans pladdrande italienare?
Hon bestämde sig för att ha så litet som möjligt med dem att göra.
Två segelbåtar revade seglen ute i viken och hon halvsprang tillbaka till värdshuset.

fredag 12 november 2010

En doft av rökelse. 15

Turistsäsongen hade kommit som över en natt. Plötsligt hade bryggorna fyllts upp av blänkande, kluckande båtar och stugorna var knökfulla av förväntansfulla stuggäster. De väntade alla på ”den ultimata semestern”. I år skulle alla förväntningar slås in.
Barnen skulle tillbringa hela dagarna på stränder och klippor, långt borta från den grå betongen i Rinkeby. De skulle hänga nere vid bryggorna med metspön och köa till glasskiosken,. Axlar och näsor blev förstås blossande röda av den starka försommarsolen och havets bländande glitter. Försiktighet skulle senare komma att iakttas under resten av tiden vid havet.
De vuxna gjorde sitt bästa att få ransonen vin och sprit, inköpt på de stora passagerarfärjorna, att ta slut. I de flesta fall brukade det inte innebära någon större svårighet.
För Hannas del betydde turistsäsongens intåg, att det inte fanns någon ände på hennes arbete. Från och med nu skulle hon inte kunna dra efter andan och pusta ut förrän i slutet av augusti.
Det var bra! Det var så hon ville ha det. Det var bara att erkänna. Hon var en sådan där…
… en arbetsnarkoman. Liksom pundarens lyckliga flin med sprutan i handen, fick hon kickar av hårt arbete. Det var bara så. Att dra fötterna efter sig var inte hennes grej.
Det gjorde henne rätt ensam, men hon tröstade sig med att hon inte skulle ha tid att vara social ändå. Hon fick sitt från sina gäster… och så hade hon Malin!
Malin visste inte om det, men om de fick en bra sommar, så skulle hon ge henne en bonus. Det var hon värd.

Hanna satt i receptionen och var faktiskt lite irriterad. Hon hade väntat på några italienska gäster hela förmiddagen. Deras fiskekort var färdiga, betalda och med kartor och allt.
Hon hade tänkt stänga receptionen en stund och gå och städa två stugor, men som det verkade nu så skulle hon få ta städningen sent i kväll.
Dessutom brukade hon alltid vara med i köket och laga middagsmaten på eftermiddagen.
Det var kanske lite snålt av henne att inte ta in mera personal under sommaren. Systemet att hon skall vara på fem olika ställen på samma gång var synnerligen sårbart och skulle troligtvis komma att krascha. Det allra klokaste skulle nog vara att hon ringde sin mamma och bad henne komma och hjälpa till. Det skulle ändå inte vara för mycket begärt.
Inte behövde hon ränna där borta i Sund hela tiden. Karlar, karlar, karlar! Vem hade egentligen tid med sådant? För hennes del var det något hon slagit ur hågen för länge sedan.

En blå SUV körde in på parkeringen under lövverket från de stora ekarna. De mäktiga trädkronorna bildade ett naturligt tak som gav skugga heta sommardagar. Det hade därför falligt sig naturligt att börja parkera bilar där. För inte allt för många decennier sedan band man hästar vid ekarna.

Hanna pustade ut när hon såg dem komma.
Kanske hon skulle hinna med sin tidsplan ändå.
Kontaktpersonen som hade bokat stugorna behärskade svenska, det mindes hon.
En enda kort blick ut genom fönstret gjorde att hon kunde avgöra vem av dem de var.
Energiskt lastade en lång blond man ut väskorna ur bilen. Han riktade inte en enda blick ut mot viken i motsats till sina vänner.
Hanna log lite igenkännande av deras miner. Hur många gånger har hon inte sett just den minen som hon just såg i sina gästers ansikten?
Det var inte att undra på det. Utsikten var verkligen vacker.
De välskötta båthusen speglade sig i vattnet och följde man de dramatiska röda klipporna med blicken såg man dem försvinna ut mot horisonten.
Nog förstod Hanna varför hennes mormor fått idén till värdshuset.
Själva platsen var en turistmagnet och skulle hon bara få rörelsen att fungera efter de intensioner hon hade, så ägde hon ett guldkorn.

Den blonde mannen lyckades få sina vänner att rikta uppmärksamheten mot honom.
De tog en väska i var hand och gick på rad efter den blonde in till Hannas reception.
Det finns vissa människor som besitter ett helt rum. Varje skrymsle och vrå tycks bli fylld av utstrålningen från dess personlighet.
Den långe blonde mannen som steg in i gästhemmet var just en sådan person, tyckte Hanna.
För säkerhets skull hade han böjt på nacken när han steg in, fast dörröppningen mer än nog räckte till.
Troligen kände han själv att han krävde mycket rum.
Hanna nuddade som hastigast vid tanken om hur atmosfären hade varit i den fullpackade bilen. Om han behövde mycket rum måste det ha varit outhärdligt för honom med tanke på de stora väskorna de kånkade på.

Han sträckte fram handen.
”Scott Johnson.” Inget hej eller god dag, bara ett namn. ”Vi har bokat en stuga.”
”Hanna Fagerberg.”
”Jag hoppas den är ledig, inget strul.”
”Ja, det har ni.” Hon låg en mening efter i kommunikationen och det irriterade henne.
”…och naturligtvis finns den till ert förfogande,” skyndade hon sig att tillägga.
”Förfogande? Snackar ni så här?”
Så hade hennes mormor ofta uttryckt det. Sabla mormor!
Männen bakom honom såg sig omkring. De förstod knappast något av samtalet.
Hon hade dekorerat väggarna med allmogeföremål som hon hittat nere vid familjens båthus och uppe på vinden.
De talade med varandra på italienska och pekade på en uppstoppad guding. En av dem nickade och log glatt.
”Skriv under hyresavtalet … här, och att du har hämtat ut nycklarna … här…”
”Går det att köra bilen dit?” Han hade knallblå ögon som såg stint på henne och hon mindes plötsligt sin sneda mun.
”Tyvärr…bara en bredare stig… Naturen erbjuder inte några möjligheter att bygga vägar, det kommer ni att märka. Stugorna är byggda så de nästan hänger på klipporna. Det är vackert, men inte direkt bekvämt. Om man har svårigheter att röra sig så får man hyra in sig på värdshuset. Vi har fortfarande några rum…”
Han avfärdade henne med en viftning. Tydligen ville han inte höra om hennes kapacitet att ta emot gäster och hon ångrade sig direkt när hon såg hans irriterade min.

”Ni kan lämna bagaget. Jag kör upp det med min fyrhjuling,” sa hon bara.
Det var tydligen det han ville höra.
Han vände sig om och sade något på italienska till sina vänner och de lämnade sina väskor mitt på golvet.
Scott Johnson höll fortfarande sin i handen.
Hanna gjorde tecken åt sällskapet att gå ut med henne.
”Jag skall visa er stugan och några praktiska detaljer ni bör känna till.”

torsdag 11 november 2010

En doft av rökelse. 14

Manfred hade sin vana trogen stigit upp tidigt och stod nu i köket för att på sitt rutinmässiga sätt koka sitt kaffe och breda sig några smörgåsar. Allt borde naturligtvis vara som vanligt, men det var det ändå inte. Han försökte att låta bli att se ut genom köksfönstret.
Inte se ut genom köksfönstret!
Han visste ju att de förhatliga tälten fanns där, han behövde inte se på dem för att veta det. Gjorde han det var han rädd att han skulle komma ur balans och vem vet vad det kunde resultera i.
Några stickor ved i vedspisen… inte tänka på det där ute i hagen, ved i vedspisen… vänta tills elden tagit sig… ännu två vedträn in i spisen… blåsa. Det kom lite rök, en grå puff i ansiktet.
Rök i ansiktet var bra. Det hade han fått många gånger. Det var invant och bekant.
Känslan av att köksfönstret hotade honom släppte något.
Spishällen blev varm och han kan inte fort nog få kaffepannan på. Ingrids elektriska kaffebryggare kom aldrig på tal för hans del. Den fnös han bara åt. ”Drick du ditt beck!” sade han och han menade det också. För att han komma in på rätt spår på morgonen bestod hans frukost av två koppar kaffe, två små bitar hemvete, smör från ÅCA, två bitar socker, aldrig mer, aldrig mindre. Kaffekoppen skulle vara bukig och vid, porslinet tunt. Det fick inte vara ett nonfigurativt motiv på koppen. Han ville inte störas av att bli grubblande över vad som menades med bilden. Han såg och upplevde så mycket som ingen annan såg och han hade så lätt för att splittras.
Kaffestunden fick inte störas på något vis, det skulle inte finnas någon plats för grubblerier, bara möjligen tillfällen för lugn kontemplation.

Istället var hans tid med penseln i handen, den stund då han vände ut och in på världen och alltet. Det var då han fördjupade sig i de stora frågeställningarna.
Han tyckte själv att han hade helt normala funderingar om livet, men han hade fått tydliga indikationer från andra att det ändå kanske inte var så. Folk strök honom ändå medhårs och sade sig förstå att han var excentrisk, han var ju en konstnär och innanför den ramen fanns mycket utrymme.
Alla funderar väl på sin vandring på jorden, på vår plats i universum och varför man finns. Det var egentligen inget märkligt med det. Han ansåg det vara en omöjlighet att vara en konstnär om man inte grubblade på de stora frågorna. Det märktes också i hans konst.
De aldrig utplånade minnena från Rio, av hetta, av åtrå, av hans introduktion till konstnärslivet, hade satt outplånliga spår. I nästan varje verk dök Kristusstatyn upp i sin helhet eller kanske bara som en aning. Konstkritikerna påstod att han var en religiös fanatiker.
Ja, han var religiös och han var fanatisk, men kanske inte i förhållande till religionen, mera till något annat bortom religionen. Han ville vidare.
Ofta, ofta dök också hon upp… flickan vid stativet, med den färgfläckade rocken och det svarta håret hängande över skuldrorna. Han avbildade henne som han mindes henne, koncentrerad, med passionen som en mask över sina latinamerikanska drag.

Det hade för evigt format honom, skapat den konstnär han var idag. Betraktaren av hans målade verk ville ofta tillskriva en erotisk laddning i de tavlor där hon fanns med.
Han kunde hålla med till en viss del. Det var laddat! Det var den dagen han laddades med känslan… En dörr hade öppnats för honom på vid gavel. Han hade vaknat i ruelse över sitt leverne bland kvinnor och sprit, sett henne… fått alla färgerna i famnen och bakom hade Kristus stått på sitt höga berg och brett ut sina armar. Nog hade det varit ett tecken att Gud rådde över syndarna i världen. Om han syndade hemma i byn eller på andra sidan jordklotet spelade ingen roll. Han hade varit berusad av den exotiska kvinnan, för att hon var kvinna och för det hon skapade.

Hur många gånger hade han hört att könsdriften är bland de starkaste drifterna? Så lite folk visste. Skulle andra människor kunna se in i hans passion när han hade sina perioder av skapande, så skulle de förstå att tesen om könsdriften inte höll, inte på långt när.
Den knivsegg av galenskap som han balanserade på var utanför normerna. Ibland hade det tippat över och livet hade formats till ett apokalyptiskt kaos för honom och Ingrid.
Guds hand hade slutligen räddat dem när det varit som värst.
Alla tecken visade att han nu var på väg in i Gehennas bakgård som märkligt nog gränsade till paradisets lustfyllda marker. Han bad inom sig att Guds hand fortfarande fanns för honom. För varje gång han kände den annalkande vågen av skapande komma, drabbades han av naturliga skäl av rädsla.
Denna gång kanske det inte skulle finnas någon räddning och han skulle gå förlorad för evigt.
Tänk om det inte fanns en väg tillbaka? Tänk om han för alltid kommer att vara fängslad i sin parallellvärld utan gränser?
Det visste han inte. Det visste ingen.
Konstvärlden skulle komma att jubla förstås. En ny kreativ period åstundades nu, men till vilket pris för honom och hans älskade hustru?

Ingrids katt kom och strök sig mot hans ben och han lät tankfullt sin hand smeka den svarta pälsen, kliade den bakom öronen och katten sträckte sig kattlikt, djurlikt, smidigt och gick sedan till dörren och krafsade med tassen.
”Ja, Missan, vi ska gå ut. Idag skall vi gå västerut. Vi skall gå förbi kyrkan, prästgården, upp på dansarberget och längs utfallsdiket… Men du brukar förresten inte vara så intresserad. Du bara tänker på råttorna du. Det gör jag också, fast andra råttor, stora bestar, riktiga skadedjur. Man skulle göra som du Missan. Ett stort bett över ryggraden och sedan var det slut, bekymret ur världen.”
Katten sträckte på svansen och knorrade. Manfred steg upp från kaffebordet, steg i sina nedgångna läderkängor och satte vegamössan på huvudet.
”Ja då går vi då, Missan. Titta inte ut mot hagen, vad du än gör.”

onsdag 10 november 2010

En doft av rökelse 13

Vårdö juni 2010

Arbetet på värdshuset gav inte många möjligheter till pauser under turistsäsongen.
Malin tog sig ändå tid till att slinka ut genom bakre ingången till köket för att ta sig en cigarett.
Hanna gillade det inte, men under nåder så fick hon röka sittande på en pall mellan soptunnorna så att ingen av gästerna kunde se henne.
Malin visste att hon var omtyckt av sin arbetsgivare och tog det inte så allvarligt när Hanna styrde och ställde.
Hon skulle ändå aldrig ge efterkall på att inte få röka under arbetstid. Hellre hade hon sökt ett annat jobb.
Hanna fick bita i det sura äpplet och helt enkelt ge sig om hon skulle få behålla Malin kvar. Det hade annars troligtvis inneburit att Malin fått flytta från ön, som så många andra av hennes jämnåriga gjort. Malin ville inte flytta, inte än i alla fall, så hon var glad att överenskommelsen fanns och gnällde aldrig över sin mindre trevliga plats mellan soptunnorna.
Hon kunde jobba stenhårt bara hon fick sin stund där på pallen. Med ciggen och med hörsnäckorna till sin ipod intryckta i öronen, fick hon orken och lusten tillbaka.
”Det måste vara ett jävla högt ljud på, annars funkar det inte” brukade hon säga.
Som vanligt skakade Hanna bara på huvudet åt sådana barnsligheter som hon kallade det.
Det var väl inte så att Hanna inte tyckte om musik, det var mera så att hon tog sig inte tid till att lyssna. Om hon lät sig ryckas med av någon melodi som hon råkade höra på radion eller någon annan stans, så var det ändå aldrig den sorts musik Malin lyssnade på. Definitivt inte!
Metallica! hade hon en gång förvånat kommenterat. Hanna hade helt fördomsfullt trott att det var bara män som gillade sån musik och hade faktiskt blivit överraskad när hon fattat att det var hårdrock i Malins hörlurar.
Då hade Malin hade inte kunnat låta bli att fråga om hon var från stenåldern.
”Det är massor med tjejer som går på Metallica-konserter.” hade hon förklarat för henne.
”För att de hänger med killarna ja,” var Hannas tvärsäkra åsikt.
”Fan, vad du är insnöad” hade Malin påpekat.

Malin satt därför på sin pall mellan soptunnorna och klagade egentligen inte över det. Därifrån hade hon uppsikt över hamnen, den inre delen av viken, som där den tog slut, åker och ängsmark tog vid. Ängarna fortsatte ända in i bykärnan. Man kunde se Högsätesgården skymta bakom stora lönnar på andra sidan viken.
I sluttningen nedanom bondbyggnaden gick en skock får och betade, alla med huvudet åt samma håll, mot vinden.
Margaretha Sjöland och hennes Lasse hade tydligen även skaffat sig får. Malin suckade bara hon tittade mot Högsätes. Den där Margaretha ställde alltid till bekymmer. Allt som Hanna gjorde ifrågasattes, anmäldes och synades.
Om Malin fick säga vad hon tyckte, så var Margaretha en riktig ärkeskata, om det fanns sådana. Den kvinnan fick alltid för lite av allt. Mark, pengar, EU-bidrag, uppmärksamhet, makt och beröm, hon var omättlig i sitt behov av att tingen skulle cirkulera kring hennes person. Tydligen var hon beredd att offra sånt som andra aldrig skulle offra på sin väg till framgång. Kontakter, vänskap, relationer till grannar och släkt kunde få sig en törn nu och då.
Ändå fanns hon genom politiken i flera nämnder. Nästan varje kväll kunde man se hennes gamla Saab backa ut från gården och man visste att hon skulle på uppdrag i någon kommitté eller för henne viktigt möte. Man kunde kanske tycka att det var obegripligt att en sådan diskutabel person var så populär. Det fanns en anledning som vanligt. Vårdö kommun är liten och det är inte med förtjusning som man sitter med i de politiska nämnderna. Det tar mycket tid i anspråk och ersättningen i summa pengar var lika med noll. Att det fanns någon som var beredd att fylla ut en stol utan att knorra var mer än bra, även om hon var så obekväm som om man släpat in en elefant i rummet.
Kärringen brann för politiken medan övriga bara glödde lite svagt, så var det.
Hon var även timanställd av församlingen som gravvårdare. Det omöjliggjorde att hon skulle få sitta med i kyrkofullmäktige eller kyrkorådet på grund av jäv. Hon hade uttryckt sin harm över det flera gånger, men ändå inte velat avstå från inkomsten från församlingen utan behållit jobbet och fått se sig stå utanför. Istället hade hon tvingat sin make att ställa upp i valet till kyrkofullmäktige. Alla visste att det var hon som talade genom Lasse Sjölands mun, dummare än så var inte folk.
Malins mamma var ledamot i kulturnämnden och ofta efter de hade haft möte suckade hon tungt över ärkeskatans käbbel där. Vad vet kärringen om kultur? Allt! Enligt Margareta själv.
När Malin tänkte på henne fick hon alltid känslan av att hon ville sticka från ön. Hela skiten var ingrott och gammalmodigt. Alla var släkt med alla verkade det som och ingen hade entreprenörsanda. Ja, Hanna förstås, hon var faktiskt okey, det måste hon hålla med om och de som hade satsat på hästavel gillade hon också. Hon hoppas att det skulle gå bra för dem. De hade satsat mycket pengar och lönsamheten hade inte kommit igång ännu. De trodde på något sätt på sig själva och kommunen. Fanns det inte sådana personer var det bara att ge upp. Det var nya tider nu. Vårdö var på väg att förvandlas, på gott och ont. Hon var ung och hade mycket åsikter… egentligen kunde hon inte gnälla på andra. Hon hade ju inte tillfört något själv… men hon skulle, det var hon säker på.Det var skuggigt mellan soptunnorna och lite kallt. Malin huttrade till, fimpade, synade noga att det inte fanns glöd kvar, kastade fimpen i soptunnan och reste sig. Hon tittade ut över viken innan hon gick in för att fortsätta sitt arbete. I inloppet till viken såg hon att en segelbåt revade sina segel. Det tydde på att de skulle få flera middagsgäster. Fyra andra båtar hade redan angjort vid de bryggor som tillhörde gästgiveriet. De såg tomma och övergivna ut just nu. Troligtvis hade man gått upp till byn för att handla och kanske ta en titt på kyrkan. Om de inte bestämde sig för att laga mat själva i sina ruffar så skulle de komma in till restaurangen. Ibland när båtarna hade tagit skydd för storm i hamnen hade Hanna gjort bra med pengar. De kunde bli kvar i flera dygn.
”Så länge det blåser, blåser vi dem på stålar.” Hanna lekte ibland med orden. Det var ungefär den enda lek hon tillät sig.
För Malins del betydde det mycket jobb.

tisdag 9 november 2010

En doft av rökelse. 12

Birka? Aldrig hade hon hört talas om det eller den platsen. Om Birka fanns på andra sidan havet var det nog ett farligt ställe.
Vad gjorde man med trälar där?
I Odas tankar fanns inget annat än hopplöshet. Vad hon än tog för beslut så fanns det ingen räddning för hennes del. Mannen som bundit henne hade ju ändå givit henne bröd.
Kanske han kunde bli hennes nya herre? Hon darrade vid tanken…
Då kanske hon måste följa med honom.
Aldrig att hon skulle våga följa med ut på havet. Hon var ju en träl! En träl skall hållas vid djuren och jorden. Det är det enda trälar förstår sig på.

Mannen som ägde skeppen började plocka med tingen i båten.
Han vek det stora tyget åt sidan medan han talade.
”Du behöver inte vara rädd om du stannar tills den höge herren kommer med sitt följe.
Jag kommer att säga till mina män att du inte får skadas. De lyder. Du skall inte oroa dig.
Stannar du kan du få något till livs, det kan du behöva. Du kan också gå. Jag är en kristen man och följer de kristna lärorna. Jag tänker inte bära hand på dig bara för nöjes skull, men jag är också en affärsman. Meningen med mina resor världen vida är att göra bra byteshandel och god förtjänst. Om du kostar mig utan att göra nytta, stjäl eller på annat sätt bedrar mig kommer jag att dränka dig som vi dränker råttorna som slinker ombord.
Du kan gå upp till kvinnorna och bistå dem i arbetet. Säg att Sammul Långväga har sänt dig.

Oda hade ännu inte vågat tala, men nickade nu och hon märkte att mannen såg nöjd ut.
Sammul Långväga! Hennes läppar rörde sig en aning när hon för sig själv övade sig på att säga namnet.

måndag 8 november 2010

En doft av rökelse. 11.

Själv satt hon kvar, fångad, bunden under den mörknande natthimlen och var väldigt olycklig.
Till att börja med försökte hon töja och slita i repen som hon var bunden med.
Han kunde tydligen sin sak, för det var omöjligt att få upp knutarna.
Slutligen lyckades hon i alla fall få båda benen på samma sida om masten och hon kunde lägga sig ner och vila om än armarna var obekvämt bundna om masten.
Himlen var helt klar och hon kunde se någon stjärna här och där, trots att natthimlen denna tid på året inte ville falna helt.
Hon undrade om stjärnhimlen var lika vacker i fria människors ögon, eller om den skapade sig särskilt vacker för trälar, då deras liv var så grått och fult i motsats till sommarnattens skönhet.

En blek sol skickade ett vattnigt ljus över relingen på båten. Oda hade vid det här laget vant sig med att frysa. Efter att ha lämnat sin plats bland djuren i långhuset kändes det som om hon hade frusit utan uppehåll. Med ett alldeles för litet näringsintag som i längden skulle vara dödligt och undermåliga kläder, så fick hon räkna med det.
Trots att hon låg obekvämt trodde hon att hon somnat in korta stunder. Mot morgonsidan hade hon hastigt ryckts till verkligheten av ljud från männen under det stora tyget. Därefter hade hon inte vågat somna om. Det var bäst att vara på sin vakt. Redan hördes det ljud från de andra skeppen. Männen hade börjat samtala med varandra och hon förstod att det inte skulle ta lång tid innan det var full rörelse på stranden. Den vindstilla natten hade sakteliga ebbat ut och vinden hade börjat svepa över vattnet. Vågorna som slog mot båtens utsida lät livligt lekfulla, ett ljud hon aldrig hört tidigare.
Vad skulle dagen föra med sig för hennes del? Vad har mannen tänkt göra med henne? Vad skulle bli hennes öde?
Kanske skulle denna dag bli hennes livs sista.
Under segelduken hördes ljud igen, manliga ljud som hon hört så många gånger i långhuset. Skinn och tyg gjorde svaga ljud men spännen, bälten och hakar klirrade något.
Hon hoppade ändå till när det stora tyget kastades åt sidan och i det blacka morgonljuset kunde hon se mannen som tagit henne till fånga.
Hon satte sig hastigt upp och drog benen in mot kroppen. Pannan lade hon mot knäna. Skräckslagen som hon var vågade hon inte se på honom.
Det vibrerade lätt i underlaget hon satt på när han gick förbi henne. Hon väntade på ett hugg eller slag, men inget kom.
Det var märkvärdigt stillsamt kring honom och sakta såg hon upp.
Han hade fallit ner på knä och tagit stöd med armbågarna mot ett av sätena i båten.
Händerna var knäppta och han höll dem framför sitt ansikte. Munnen rördes och det kom viskningar och svagt mummel över hans läppar. Det var omöjligt för henne att uppfatta vad han sade och oron kom över henne att det var något ondskefullt och farligt som sades. Kanske var det en förberedelse innan han klöv hennes huvud.
Han hade slutat mumla och öppnat sina händer och hon såg att han hade hållit ett halssmycke i händerna. Det såg ut som en torshammare, men ändå inte. Det glimmade svagt när han lade det mot sina läppar och blundade. Med en snabb rörelse stoppade han halssmycket innanför särken. Direkt efteråt såg han rakt på Oda.
Hon kröp ihop ännu mera och väntade på något, hon visste inte vad.
”Hade du tänkt stjäla eller var du bara nyfiken?” Han talade till henne.
När hon inte svarade tog han tag i henne och drog upp henne på benen.
Hans hand for under hennes kläder och nöp lite här och där i hennes hud.
”Vår Herre vare oss nådig, vad du är mager. Du är inget barn, fast du är liten och du är inte en pojkrackare...” Han drog tillbaka handen och fick en betänksam min.
”Har du levt i skogen? Vad har du gjort som levt ensam i skogen? Är du förskjuten?”
Omilt ruskade han henne och han böjde tillbaka hennes huvud för att syna hennes ansikte.
Inte ett ord fick hon över sina läppar. Hon hade stelnat av skräck.
”Jag kan släppa dig nu. Du får gå tillbaka till skogen och stränderna, men du kommer inte att leva länge. Du kommer att bli mat åt örnarna, om det finns något annat än ben på dig vid det laget.”
Han suckade tungt.
”Jag är en kristen man och borde lyda min lära, som säger att jag inte kan lämna dig och dö, men jag lär knappast ha någon nytta av dig. Det blir bara en mun till att hålla med föda. Mager som en svartfågelskräcka… inte orkar du ro, inte som du ser ut nu, det ser jag. Ja, det var nog ingen lycka att hitta dig.” Han rynkade pannan och trummade med fingrarna mot låret.
Oda följde honom med ögonen, varje min i hans ansikte. Hon hade lugnat ner sig något. Hennes hjärta slog inte tordönslag mera, utan hade stillat sig till ett hastigt pickande.
”Kan du hushålla? Kan du tillreda någon sorts mat?”
Hon förmådde fortfarande inte svara och han blev tydligen irriterad över det för han böjde sig över henne och såg henne djupt i ögonen.
”Kanske du är ett fån… därför ville ingen veta av dig.”
Efter ett kort grunnande och en överläggning med sig själv, sade han:
”Jag tänker släppa dig.” Med en kort ryckning på axlarna visade han henne att han inte verkade bry sig för stunden.
”Jag har en bit bröd och salt strömming i lerkrukan.”
Han pekade på några kärl och byttor som stod på trägolvet i båten.
”Du kan stanna och välja att äta, eller du kan gå.”
Var det möjligt? tänkte hon. Han skulle släppa henne!
Repen lossades och hon stod villrådigt kvar kämpande mot den första känslan av att vilja fly. Han hämtade upp lerkrukan, öppnade ett lock och plockade upp en strömming. Han satte den i hennes hand.
”Ät!” var hans enkla maning.
Oda tog emot fisken och bet över ryggen. Det var det saltaste hon någonsin ätit och det sved till i hennes mun. Hon såg frågande på honom, men han nickade uppfordrande på henne.
”Nog har du väl ätit salt strömming förr?”
Rå fisk! Hon tuggade och svalde.
”Du kan laka ur den i vattnet om du vill.” Han sträckte sig efter en näverkont, tog upp en bit bröd ur den.
”Här! Någonting att bita i.”
Bröd kände hon till. Hennes hand fick eget liv och nappade kvickt åt sig brödbiten.
Hon stoppade en stor bit i munnen ifall han skulle ångra sig.
Han tog själv en bit, tuggade och såg fundersamt på henne. Försiktigt tittade hon tillbaka.
Han hade ljust hår och skägg som de flesta andra i trakten. Blåögd förstås och stor… en av de största människor hon sett. Att hon själv var så mörk visste hon berodde på att hennes morfar kommit söderifrån som slav. I söder var alla mörka och inte alls så resliga och kraftiga som folket i Svealand.
”Det kan finnas en uppgift för dig… om hans nåd så vill.” Han körde fingrarna genom skägget och rev lite irriterat i en knut som bildats nedanför örat.
”Vi skall bege oss iväg. Tidigt imorgon bitti lägger vi ut för vi ämnar segla till Birka. En hög man i kristendomens tjänst kommer med sitt följe i denna dag. Jag är ombedd att följa honom över havet. Jag äger två skepp, det stora långskeppet och denna båt. I långskeppet har vi redan lastat handelsvaror och förnödenheter. Långskeppet är färdigt lastat förutom hästarna som vi tar ombord ikväll.
Min vackra knarr skall jag segla.”

söndag 7 november 2010

En doft av rökelse 10

Viken var djup, omgiven av branta klippor. Det var som om Oden själv, eller Kristus, hade skapat viken till skydd för de stora skeppen. Längst in i viken hade man pålat och byggt en stor brygga för att enkelt kunna lasta varor till skeppen.
Eynar var tacksam över att Långvägas långskepp låg alldeles intill lastbryggan, så han lätt kunde komma ombord och få krypa under fällen.

Oda hade vaknat upp till en mardröm.
Hon släpades omilt längs stranden. Hon var nära att falla många gånger men hölls uppe av ett stadigt tag om sin arm. Det var mörkt och odjuren ut i vattnet sträckte sina långa halsar över dem där de gick fram.
Var varelserna på stranden ens människor? Kanske gudarna har kommit för att hämta sitt offer som hon bedragit dem på.
Nej, nog var de människor. Han luktade som en man, frän svett och öl. Men, vad luktar en gud?
Hans fingrar borrade sig in i hennes arm. Hennes överarm var tunn av veckor av undernäring och hans grepp smärtade.
Hon var i ett nästan viljelöst tillstånd när han beordrade henne att gå upp för en stege.
”Gå ombord på båten! Håll i bogstegen ordentligt så att du inte faller i vattnet. Du skall veta det att jag kanske inte bemödar mig till att dra upp dig.”
Båt! Båt? Hon hade sett båtar förr… man kunde sitta en, kanske två i dem.
Dessa vidunder, stora som långhus, med höga halsar… var båtar?
Vad visste hon om båtar? Ingenting! Vad hade Aija sagt om båtar och skepp?
Oda försökte rådbråka sitt huvud, men kunde inte minnas något.
Hon tog sig klumpigt ombord. Mannen tyckte att hon var för långsam och han knuffade till henne så att hon hamnade som en trasa på botten av båten.
”Ja du väger inte mycket, mager som en stör. Var kommer du ifrån? Har du bott i skogen?”
Hon vågade inte svara honom, bara följa honom vaksamt med blicken.
Han tog med avsmak i hennes hår. Det var som enda stor tova.
Han suckade. ”På det där hjälper bara kniven.”
Han drog henne fram till en stock som Oda uppfattade att växte mitt i båten.
”Nu binder jag fast dig vid masten. Jag måste få sova lite. Jag skall titta närmare på dig i morgon… om jag hinner” lade han till.
Han greppade tag i henne med ett bestämt grepp och beordrade henne att sitta grensle om stocken eller masten som han kallade det. Hennes händer surrades hårt så att hon blev att omfamna masten.
Hon var rädd och hon grät hulkande.
Mannen såg på henne under en kort tystnad.
”Vad heter du?”
Hon svarade inte. Hon förmådde inte tala. Orden hade frusit i hennes mun, tungan ville inte lyda.
Han tog tag om hennes hår, böjde hennes huvud bakåt och såg henne i ögonen.
”Vem är du? Vad heter du?”
”Oda.” Hennes röst lät väsande och hon kände inte igen den. Hon hade inte talat till någon på länge.
”Va, vad sa du? Oda? Vad är det för ett namn? Är du träl?”
Han tittade misstänksamt på henne. ”Du är en träl! sade han bestämt och kastade tillbaka hennes huvud så hakan slog i bröstet. ”De kan ju aldrig ha ordentliga namn. Oda! Det kunde lika gärna vara ett kreatur!”
”Nej, inte träl!” Oda skakade häftigt på huvudet.
Mannen hummade och synade knutarna runt Odas handleder.
”Jag får se vad jag gör med dig imorgon,”mumlade han för sig själv.
Oda såg hur han lyfte på ett stort tyg eller täcke som var lagt som ett enkelt tak över båten och försvann under det.

lördag 6 november 2010

En doft av rökelse 9

Nu var hon bland dem, fast ändå inte. Mansrösterna vaggade henne, som hemma i långhuset och hennes tankar vandrade tillbaka över skogarna och ängarna, samma väg hon vandrat på. Hon undrade vad de gjorde där hemma. Saknade de henne? Kunde de sköta djuren på rätt sätt? Omedvetet strök hon med handen på det ännu solvarma berget och hon tyckte hon fick en förnimmelse av att smeka gammelgetens sträva päls. Kornas milda ögon, hönornas svaga kurr och hästarnas kryddade doft, mötte henne i tanken och hon dåsade bort. Tröttheten i hennes lemmar och känslan av trygghet övermannade henne och hon somnade försvarslös.

Hon vaknade av ljudet. Något rörde sig nära hennes huvud. Hästen kanske? Det var det första som föll henne in.
När hon sömndrucket insåg var hon befann sig, flög hon hastigt upp som orrhönan ur sitt gömsle.
Det var för sent! Hon satt stenhårt fast i någons armar.
”Vår herre stor och nådig! Vad du skräms pojke! Vad gör du här?”
Hon vred sig i hans armar, men det var hopplöst. Hon började darra som ett asplöv.
”Eynar! Kom hit! Kom och håll i den här.” Han ropade till någon som reste sig vid elden.
”Hördu unge man, vet du hur nära det var att jag låtit släppa mitt vatten på dig? Du var då den uslaste tjuv jag stött på. Ligger här och sover? Blev du plötsligt sömnig när du skulle komma och lägga dina smutsiga fingrar på våra ägodelar kanske?”
Eynar som kommit från eldens värme kisade mörkerblind på dem.
”Vad har du hittat, Sammul Långväga?”
”Håll i pojken, jag måste släppa vatten.”
Oda fick byta armar runt sig och hon hörde hur det skvätte på stenarna bredvid dem. Hennes knän gav vika.
”Stå upp tjyvunge!” Eynar ruskade henne och sa sen över sin axel: ”Jag tar honom till brasan så vi får gå igenom hans klädedräkt. Det skulle inte förvåna mig om vi hittar det torkade köttet där. Det var nästan slut på det vi hissade upp i masten.” Det sista var meningen att Sammul Långväga skulle höra som rapade och förbannade det jästa ölet.
Hon fördes omilt fram till brasan.
Det fanns bara en man till där. Han låg och snarkade med öppen mun och med armarna rakt ut.
”Vilket otyg att den här tjyvungen dök upp! Du har det bra du Gorm som får sova, din ölbuk!”
Han sparkade till Gorms hand så den landade ledlöst på magen.
Sammul Långväga spände sitt bälte och anslöt sig till dem vid elden.
”Har du letat igenom kläderna? ”undrade han.
Oda vred sig och sparkade.
”Hur då? Hur skulle det gå till med den här rudan i näven? Jag håller och du letar.”
Hon kände hur hennes armar bröts hårdhänt bakåt och hon gnydde av smärta.
Sammul Långvägas händer gled över hennes magra kropp, stannade över de små brösten ett kort ögonblick för att hastigt glida ner till hennes hosor.
Sammul Långväga var tyst.
”Nå? Hade han något på sig?” Eynar var otålig. Han ville gå och lägga sig.
”Nej, jag hittade ingenting på honom. Gå och lägg dig du. Jag tar själv honom med till skeppet och vaktar honom i natt.”
Eynar blev förvånad men på samma gång tacksam över att den store Långväga, som han lovat att lyda för betalning i silver, tog på sig uppgiften att vaka över pojken, men han ville inte fråga om anledningen till detta, rädd att Långväga skulle ändra sig och ändå be honom hålla reda på tjyvynglet.
Det stora seglet hade lagts ut över skeppet och gav både värme och skydd mot daggen.
Ett tiotal män låg redan där under. De var Långvägas noga utvalda män och Eynar var en av dem nu. De var alla välvuxna, starka, ämnade för att ro det stora långskeppet och att lasta och lossa varor. De var också beväpnade. Vid varje roddarplats låg ett tungt svärd som han fått öva på att använda. En sköld som alltid hängde på suden när man färdades, hade även tilldelats honom. Han var råstark, som tur var. Det var inte vem som helst som orkade hantera svärd och sköld på rätt sätt.
Hans egen skinnfäll under segelduken hägrade nu för hans del. Om han hade tur och inte blev allt för störd av de andra så skulle han få lite sömn innan gryningen. Hans mage kändes stor och uppblåst. Han ångrade att han druckit så mycket av den jästa drickan. Han hade som vanligt blivit sittande för länge vid elden. Det var Långvägas fel, på sätt och vis.
Man kunde lätt sitta i timmar och lyssna på honom. Det verkade som om han varit i hela världen och sett allt, upplevt allt. Han berättade fängslande historier om länder som var heta som stenugnar och om folk med svarta ögon, märkliga djur… Allt trodde inte Eynar att var sant, men vad gjorde det? Om berättelsen roade så var inte han den som skulle skåda sanningen i sömmarna.
Och nu hade den vittbereste tagit som sin uppgift att föra den fina mannen från sydliga länder och hans följe till Birka.
Vem passade bättre än Långväga för den uppgiften?
Han var en erfaren handelsman som gjort otaliga resor till Birka. Oftast hade man efter strandhugget vid Birka fortsatt färden österut för handel i länder som Eynar inte visste var fanns, men hört livfulla berättelser om.
Någon hade talat om för Eynar att Långväga var bondeson. Hans äldre bror hade fått gården, men Långvägas far hade sett till att bygga ett stort skepp till sin yngre son, med förhoppning om att han skulle bli handelsman. Det var ett klokt beslut, fast det nog klagades en del när halva byn tömdes på arbetsföra män som gärna ville följa med ut på havet.
Hans resor hade bringat stor förmögenhet och i hans hemby levde man gott.

I morgon väntade man det fina sällskapet från utlandet som hade begärt att få följa med Långvägas stora skepp.
Alla roddarna var spända på hur utlänningarna skulle vara, hur de talade och hur de såg ut. Långväga hade beskrivit dem som mera finklädda än självaste kungen. De hade guld och blänkande tyger med sig. De talade ett främmande språk och tvättade sig ofta. De klagade mycket, än på det ena, än på det andra, men mest på den salta fisken och sälköttet.
Det tyckte Eynar att var mycket märkligt. Vad var godare och mer näringsrikt än sälkött?
Långväga hade också berättat för mannarna ombord att de var höga män som hade stor makt hos den nya guden Kristus. Han ville att alla hans män skulle tillhöra den nye guden om de skulle få arbete på hans skepp. Långväga var själv kristnad. Hans far hade tidigt låtit sig kristnats och alla i hans närhet hade fått göra detsamma.
Alla mannarna sade sig ha lämnat de gamla gudarna, även Eynar, fast han inte visste så mycket om den nya. Han trodde nog inte att det var så stor skillnad och om Långväga sa att den nya guden var bra så trodde Eynar också på det. Man kunde väl tro på alla gudar, lite hur det passade.
Det låg flera skepp inne i viken. Två av skeppen var Långvägas. Förutom det stora långskeppet hade han också låtit bygga åt sig en mindre båt, en knarr. Den seglade snabbare och var lättare vid sådana tillfällen man måste dra den över land. Det var den han seglade med när han begav sig till floderna i österled.

fredag 5 november 2010

En doft av rökelse 8.

Roslagen 936

Hon kände sig mera ensam nu än tidigare. Avsaknaden av hästen kändes stor.
Såsom bonden hade lovat hade hon fått mat och husrum och hon hade hjälpt till i arbetet så mycket hon kunnat. Hon hade förklarat för bonden hur ett årder skulle se ut som hästen kunde dra efter sig. Han hade varit ivrig och det tog inte länge för honom att tillverka jordbruksredskapet. Oda visade honom hur hästen skulle selas från bringan för att få mera kraft.
Han hade varit lycklig och hon hade fått ett par tossor av läder och två stora bröd när hon slutligen gav sig av igen. Hon hade velat stanna, men bonden var inte intresserad av det. En mun till att mätta var ingenting han längtade efter. Dessutom hade han nu fått en arbetskraft till som fyllde sin plats som flera män.
Oda trodde att den största orsaken var att man var rädd för att hon var laglös. Hon kunde bli ett hot mot dem… och hon förstod dem.

Brödet var nu redan slut och hon kände hungern gräva under revbenen igen.
Naturen hade blivit bergigare och kargare. Träden var lägre och knotigare och gav inte samma skydd som den djupa skogen. Visserligen var det många dagar sedan hon sett tecken efter människor, men hon var ändå rädd att hon helt oförberedd skulle stöta på någon. Hon var i alla fall glad åt att det nya landskapet erbjöd rikligt med röda bär som växte på soliga ställen. Hon ägnade större delen av dagen åt att söka och äta dem.
Det var när hon med blicken vänd mot marken sökte bär och sedan tittade upp igen som hon fick syn på det där märkliga. Mellan de krumma tallarna lyste något blått emot henne. Hon blev först rädd.
Hade himlen ramlat ner? Men så förstod hon. Aija hade ju talat om det så många gånger. Det måste vara havet. Hon kunde bara inte förstå att det var så grant, så bländande glittrande och blått. Hon gick ända ner till stranden. Hon kunde inte tro det hon såg.
Havet hade inget slut! Det hade ingen berättat för henne. Hon såg misstänksamt på de vågor som sakta nötte mot strandstenarna.
Vilka faror kunde lura under det blå? Hon kupade sina händer och sänkte dem i vattnet. Det var kallt! Hon var törstig och tog begärligt några klunkar. Dessutom var det salt! Det smakade förfärligt och hon måste hålla tillbaka illamåendet som sköljde över henne. Fy! Det gick ju inte att dricka. Inte heller det hade hon vetat. Havets vatten var odrickbart!
Var det dessutom inte i havet som midgårdsormen fanns? Hon drog sig högre upp på stranden för att känna sig tryggare, men insåg till slut att havet inte var så farligt.
Hon började gå norrut längs strandkanten.
Till sin stora lycka märkte hon att fåglarna lade sin bon på marken och inte i träden som hon var van vid. Hon åt upp alla ägg hon såg. Hon lämnade inte ett enda. Fåglarna skrek och skriade ovanför hennes huvud, men hon lärde sig att inte vara rädd för dem.

Det var sen kväll och solen var på väg ner i havet. Hon skulle just till att söka upp en plats för att sova några timmar när hon såg något ute på havet. Något hon aldrig sett förut tecknade sig mot himlen. Havet hade nu färgats rött av den nedgående solen och i den röda strömmen sökte sig det märkliga, kravlande med många tunna armar på sidorna, närmare.
Det var ett havsvidunder som blev bara större och större ju närmare det kom. Hjärtat bultade hårt i hennes magra bröstkorg och hon mätte avståndet från klipporna där hon satt till skogskanten. I skogen skulle hon känna sig tryggare, men hennes nyfikenhet fick henne ändå att stanna kvar nära stranden. Hon hukade bakom några stora klippblock som hon då och då kikade fram över.
Måtte vidundret inte få syn på mig!
Hon mumlade sin önskan om och om igen för sig själv. Det verkade faktiskt som hon skulle klara sig, för vidundret försvann bakom en udde med höga berg. Hon lade sig ner på det varma sommarberget och funderade över vad hon hade sett. Det hade många armar som rörde sig på samma gång, som småkrypen på marken.
Varför hade ingen berättat för henne om detta märkliga ting? Kanske ingen nu levande människa hade sett något liknande tidigare? Kanske hon var den första?
Nog skulle hon våga smyga sig närmare. Allting som är främmande och nytt behöver inte vara farligt. Hennes ungdomliga nyfikenhet pockade på och förnuftet fick träda tillbaka.
Hon skulle ju vara i skydd av mörkret och inte hade hon heller sett några ögon på skapelsen, övertalade hon sig själv. Den var nog blind som en nyfödd råttunge, trodde hon och bestämde sig för att gå i den riktning som vidundret försvann.

Det var röken hon först kände. Det blåste svag nordlig vind som bar röken över vattnet till henne.
Då förstod hon. Känner man röklukt är inte människan långt borta. Det hade nästan hunnit bli helt mörkt och eldarna lyste och sände upp gnistrande gula stjärnor in i den rodnande natthimlen. Det skapade en nästan magisk dragningskraft på henne. Hon ville dit. Hon ville sitta med de andra runt elden, vara en bland andra.
Hon kände inte av tröttheten. Hon hade gått från tidig morgon utan att ta några längre vilopauser, så hon borde ha varit utmattad vid det här laget, men hennes tankar gav inte utrymme för det.
Hon visste att det var riskabelt att söka sig till människor, men längtan efter mänsklig kontakt drev henne framåt. Om hon bara blev att leva ensam i skogen skulle snart förståndet lämna henne. Hon tyckte redan att ensamheten skapat märkliga tankar hos henne. Ibland hade hon tyckt att hon sett något röra sig och tala till henne. Det finns så mycket i skogen man skall akta sig för. Det har Aija sagt. Allting är inte bara stubbar och stenar. Träden är inte bara träd, det skulle hon veta.
Strandlinjen vek djupt in och hon kunde även se strand på andra sidan vattnet. Det var alldeles vindstilla och vattnet rörde sig inte det minsta. Stranden bestod på båda sidor av höga berg och vattnet såg svart och djupt ut. Hon rös.
Hennes storebror hade kunnat simma och hade försökt lära henne konsten i insjön, nära långhuset. Hon hade faktiskt klarat att hålla sig flytande länge och brodern hade nästan sett lite avundsjukt på henne. ”Du är som en bäver”, hade han sagt. Kanske hon var en bäver?
Starka tänder hade hon. Om hon stannade längre i skogen kanske hon blev en bäver till slut.
Hon kunde simma, men hon skulle aldrig våga simma i det svarta bråddjupa vattnet.

Det var lätt för henne att upptäcka eldarna. De hade tänts där stranden böjde sig och vände ut mot havet igen.
Det fanns flera sjövidunder där, sida vid sida. Människor avtecknade sig som skuggor mot eldsljuset utan att vara bekymrade över att de märkliga skapelserna fanns där.
Sommarnatten hade svalnat av luften betydligt, men Oda var het av längtan. En längtan som bottnade i hennes långa ensamhet i skog och mark.
Hon smög sig försiktigt närmare. Hon fick inte bryta någon kvist, inte få någon sten att röra sig under foten. Ljud fortplantade sig lätt över vattnet och hon kunde tydligt höra pratet och skratten. Hon kunde urskilja ord, vissa förstod hon inte, men skratten uppfyllde henne när de rungade runt elden.
Hon måste ta sig närmare för hon ville kunna se deras ansikten, se deras händer röra sig.
Sakta kröp hon framåt och slutligen befann hon sig i skuggan strax utanför ljuset från elden. Knäppet och vinande från brasan fick ett märkligt tag om henne, som trolldom, och hon lade sig ned, blundade och njöt.

tisdag 2 november 2010

En doft av rökelse 7.

Vårdö juni 2010

Det var med tudelad glädje som Vårdöborna fått ta del av beslutet att man skulle göra arkeologiska undersökningar i kyrkbyn. Från museibyrån kom bara information om att undersökningarna skulle ske och att det beslutet var taget i enlighet med de lagar som fanns stadgade angående utgrävningar i landskapet.
Visst fanns det ett kulturellt intresse i kommunen som såg fram emot att man grävde djupare i historien med den moderna teknik som numera fanns att tillgå. Det fanns stora förväntningar på fynd som tidigare gått arkeologerna förbi.
Utgrävningarna som under sommaren skulle göras i den övre byn togs med jämnmod. Man hade blivit lovade att när utgrävningen var avklarad skulle groparna fyllas igen och marken fick återgå till vad det varit tidigare nämligen bete för hästarna.
Men det var det där med kyrkan…
Man hade planerat att lyfta på de stora släta stenarna som utgjorde golvet framme vid koret och gräva inne i själva kyrkan… och inte bara där.
De gamla gravarna som nu stått orörda i tvåhundra år alldeles intill kyrkväggen skulle öppnas.
De rostiga järnkorsen med som gott som oläsliga inskriptioner om vem som vilade under mullen, skulle flyttas för att senare placeras i en minneslund som kyrkofullmäktige en gång tagit beslut om, men ännu inte planerat färdigt.
Det var inte det värsta enligt en del av församlingsmedlemmarna.
Man skulle ta ett stort hål i ringmuren och öppna upp mot ovigd mark. Tydligen trodde man sig finna något under ringmuren, någonting betydelsefullt, informativt viktigt, som gömts under alla de ton av röd granit som norra muren bestod av.
Kyrkofullmäktige hade verkligen försökt förhindra det tilltaget, men fått se sig maktlösa.
Det var tydligen alltför många som trodde att det fanns fynd att finna under den stadiga muren.

Hanna var nöjd. Hela värdshuset var uppbokat av dem som skulle göra utgrävningen, de som tydligen ville ägna sommaren åt att försiktigt skrapa av jordlagret millimeter för millimeter och med lätt hand pensla fram föremål ur marken. För hennes del så fick man skrapa och gräva bäst man ville.
Det intresserade inte Hanna över huvudtaget. Hon hade nog med sitt. Även tumultet som varit vid kyrkan brydde hon sig inte det minsta om. Hon hade inte åsikter om det. Det fanns annat som var viktigare för hennes del. Utgrävningen hade lett till att hela värdshuset och hennes största stuga var uthyrd nästan hela sommaren.
I stugan skulle tydligen arbetsledarna hålla till. Det var någon som titulerade sig professor och en annan, docent eller något liknande.
De krävde arbetsro och ett större utrymme, dessutom hade de begärt helpension så hon räknade med att göra sig en rejäl hacka på ”sorkarna” som Malin respektlöst kallade arkeologerna för.
Nu var de redan på plats och man kunde se dem med mätinstrument vandra omkring i hästhagen uppe i byn. Hästarna hade snopet fått se sig bli avskärmade från det gröna gräset som arkeologerna tagit i besittning framför deras nosar. Nu stod de och hängde med huvudena över stängslet från den närliggande hagen, förvånade över aktiviteterna alldeles intill dem.
Ingen i byn hade fått någon information om vad det var man skulle söka efter, men det behövdes å andra sidan inte.
Sägnerna om ett gammalt kapell som skulle ha funnits där på ängen långt före kyrkan byggdes, hade alltid ansetts som sanning bland byborna.
Ingen rök utan eld, tänkte arkeologerna och nu skulle det en gång för alla undersökas.



En som visste att han skulle få en tung sommar med en massa löst folk klampande i hans by,
var Manfred.
” Nä, nä, inte är vi så ogudaktiga som folk säger om oss här i byn. Guds ord har predikats länge i Korshagan, innan man ens tänkt på att lägga första stenen till en kyrka.”
Han muttrade surt över folk i allmänhet och över arkeologer i synnerhet. Han tyckte inte om när man ändrade på hans bild över byn.
När han såg ut genom köksfönstret vid morgonkaffet, ville han att allt skulle vara som vanligt. Tältet som man satt upp över utgrävningsplatsen passade definitivt inte in i den vy som han räknade med att se. Det var svårt nog att korna försvunnit och bytts ut till hästar. Han tyckte om hästar, det var inte det. Det var bara det att han tyckte att det skulle vara arbetshästar och inte de där magra blanka djuren som inget annat gjorde än åt och växte.
När han då äntligen hade vant sig vid att se dem, så flyttades de till Västerängen och de där schabraken till tält tornade istället upp sig. Ja, de var så stora och höga att han inte kunde se gamla tallen som Torp-Elin förr band sin ko vid när hon mjölkade.
Försakelsen av utsikten irriterade honom och han insåg att han skulle behöva ändra sina vanor framöver.
Det tröttade ut honom ända in i själen och den stackars luttrade hustrun var den som fick lida


Han blev lika vresig och arg som de mårdhundar han brukar möta på sina vandringar.
Det var folket utifrån och deras illgärningar som hade orsakat hans vrede. För hans del fick de gräva upp hela världen, men de skulle lämna kyrkbyn ifred!
Han bestämde sig ganska snart efter deras intrång i hagen att han inte skulle tåla vad som helst. Det skulle få vara någon reson. Blev det till att gräva flera gropar och resa flera tält, så skulle han minsann se till att jämna allt med marken.
De skulle få se…
Om förändringarna i hans tycke blev alldeles för omvälvande, skulle han inte stillatigande se på medan man vände upp och ner på hans hembygd. Känslan han fick när han såg de främmande människorna vandra omkring på ängen kunde han närmast beskriva som när man tuggade styrox eller drog med naglarna mot en glasruta. Han tyckte inte att det var rätt att man kunde göra så mot honom. Nog var han väl värd mer än så?
Det enda han ville var att ha lite lugn och ro. Det var ju därför han kommit hem.
Djävulen hade gjort alldeles för många och långa ritter på hans sårbara rygg. Han trodde att han för all framtid förpassat sina demoner till det ställe där de hörde hemma.

Åren i Stockholm hade periodvis varit slitsamma. Hans själsliga sjukdom hade tärt och slitit på hans fysik, men det skulle de veta, att han inte var att leka med. Om hela spektaklet gick för långt skulle han sätta stopp för allt. Det finns faktiskt gränser för vad man kan göra för illa åt folk som ingenting annat vill än vara ifred
Han var upprörd, ja så arg att han ångade.
Han ville kunna blunda och när han öppnade ögonen igen skulle Korshagan se ut som den alltid hade gjort. Men det var en fåfäng tanke. Livet var inte så enkelt. Han insåg att det skulle bli en tung tid för honom framöver.
Åh, vad han plötsligt längtade efter att hålla penseln i handen igen, känna doften av terpentin. Han visste varför… det stillade oron, den oro som hans läkare kallade för ångest. Han behövde inte ha ett namn på det. Det var bara att acceptera att hans konstnärskap hade den där funktionen för honom. Det helade honom.
Alla trodde att det var den lindriga vägen för honom att friskna till, att det var den milda kuren… det var bara han som visste. Det var bara han som visste hur smärtsamt det var. Det var också bara han som visste hur underbart det kändes när såren helnade. För varje verk som blev klart fogades sårkanterna ihop och lämnade bara ett ärr som inte syntes, men fanns på insidan av honom.
Således hade han inte sett ut över den förändrade utsikten från köksfönstret många dagar i rad förrän han vände sig om mot sin hustru. Det tog emot att säga henne det. Han visste att det skadade henne, tärde på hennes krafter, men att inte låta sig svepas med av sitt skapande skulle komma att krossa honom. Det var som att vända Nilens flöde.

”Ingrid!.... Jag… jag måste börja måla! Jag har inte målat på länge… det har inte funnits någon anledning…
…jag har inte behövt… du vet… ”
Som vanligt sökte han efter en min i sin hustrus ansikte som gav stöd till hans beslut eller snarare om nåd inför den tid de hade framför sig. Som vanligt fann han också det. Under de många åren de levt tillsammans hade det inte gått att göra något åt Manfreds humörsvängningar och hon hade lärt sig att leva med det även om hon många gånger trott att hon skulle gå under med honom.

Han såg ner på sina händer. De brukar vara fläckade av oljefärg som krupit in under nagelbanden, i gammelmansfårorna över knogarna och i fingertopparnas unika mönster.
De hade varit rena länge nu. Han hade nästan trott att det var över, att han hade målat alla de tavlor han skulle behöva måla i sitt liv. Alla tecken visade att han tydligen skulle få fel i det och hela hans väsen gruvade sig inför framtiden. Innerligt, innerligt önskade han att hans skapandeperiod skulle bli kortvarig. Hans kropp orkade inte med ansträngningen mera… och så var det hans älskade hustru…
Han fick inte glömma att inte heller hon var ung mera. Hon försökte ibland påminna honom om det, men han måste erkänna att han ibland inte riktigt förstod vad hon talade om.
Ingrid tog hans meddelande om den annalkande ”perioden” med jämnmod.
”Är det så dags?” frågade hon bara stillsamt.

När de hade flyttat hem till Vårdö hade de först av allt sett till att renovera torpet. Han hade inte riktigt tyckt om det. Det gamla försvann och ersattes av blänkande material som var lättstädat och avslöjande vilken tid de levde i.
För Ingrid, hans alltid så kloka hustru hade inte gett med sig.
”Du skall inte tro att vi blir yngre,” hade hon sagt och spänt blicken i honom.
Visst hade han försökt att se sårad och olycklig ut, men det hade inte hjälpt.
Han hade fått ge med sig och inte långt därefter kom byggkarlarna och gjorde intrång.
Det var således sin hustru han hade att tacka för att båtsmanstorpet hade blivit det moderna hus de behövde. Nu ville han inte ha tillbaka det gamla. Trots allt hade han blivit för bekväm. Han hade slutligen lärt sig att nonchalera plinget från micron.
När huset var klart hade man anlitat samma byggkarlar att bygga en ateljé ute på gården.
Det hade varit desto roligare!
Stora fönster i taket släppte in det ljus han behövde.
Det var ett vackert hus och han trivdes där, men han hade än så länge endast oinspirerat suttit och kluddat. En liten tavla hade han målat och skänkt till en auktion i kyrkans regi. Församlingsmedlemmarna brukade lämna in handgjorda sömnads- och träarbeten, de hade virkat, stickat… man bakade och saftade och skänkte överlag av sitt överflöd. Sedan besökte oftast samma gåvogivare auktionen och ropade in tingen till ett överpris mot vad det kostade inne i stan. Det var maskerad givmildhet och det var ett drag hos människorna som Manfred tyckte om och han ville vara en del av detta. I akt och mening att bringa in medel till församlingen, så var tanken lysande, men Manfred hade ändå tyckt att det blivit en aning fel.
Han hade nästan ångrat sin givmildhet, när han fick höra att den enkla tavlan hade skickats till Helsingfors för att säljas där. Han tänkte inte på sig själv som den store konstnären när han var där hemma i byn. Då var han bara Manfred från båtsmans som nog kunde måla lite men…
Den lilla enkla tavla föreställande midsommarstången i byn, påminde inte alls om de verk han brukade göra. Den skulle sticka ut och han visste nog att konstkännarna skulle småle och påpeka att hans ålder slutligen hade tagit ut sin rätt.
En enveten värk hade börjat mola irriterande på en plats bakom ena ögat ut mot tinningen.
Ingrid kom fram till honom med hans arbetsrock i händerna. Hon höll fram den som en portier i ett kapprum och han stack in sina armar i ärmarna.
Den hade hängt med länge och var fläckad av åratal av genialitet.
Manfred kunde inte komma ihåg att den kännts så tung förut, eller var den inte det? Vad var det för börda som den hade invävt i syntettrådarna?
”Om jag överlever det här så skall vi bränna rocken efteråt.” Manfred tummade på tyget.
”Nästa gång får ni droga ner mig, men nu måste jag ta itu med eländet. Jag är nästan glad på ett märkligt sätt. Jag är glad för att tavlan med midsommarstången inte kommer att bli den sista.”

måndag 1 november 2010

En doft av rökelse 6

Roslagen 936

Hon levde… nätt och jämnt.
Hon hade med en hårsmån kommit undan sina följeslagare i granskogen. Hon kunde inte själv förstå hur hon lyckats undfly dem.
Trots att hon anade att de tappat spåret efter henne under de lågt hängande täta grankvistarna, vågade hon inte stanna upp. Hennes luftrör sved av ansträngning och av paniken hon kände. Åter och åter dök bilden av offerlunden upp framför hennes ögon och hon inbillade sig hela tiden att hon hörde ljudet från skramlande vapen och rasslande brynjor.

Den stackars hästen fick inte vila förrän det var kolsvart ute. Hon hade inte ens då velat stanna upp!
Helst av allt skulle hon önskat lägga längre och längre avstånd mellan sig och sina förföljare. Vårnätterna är lyckligtvis korta och utan att ge sig någon välbehövlig vila, satte hon sig upp på hästryggen igen när det började dagas.
Hon red planlöst, utan hopp, oftast med solen i ryggen.
Hon såg dystert på det öde som drabbat henne. Ibland tänkte hon att hon lika gärna kunde ha gett sig till hängsnaran.
Det skulle ändå bli hennes öde. Det var hon säker på. Hur skulle hon, en okunnig träl, kunna klara sig?
I en väska som hängde från sadeln hade hon hittat en kaka hårt bröd, en bit torkat kött och en kniv.
Fast hungern rev i henne hade hon försökt att dela upp det på flera dagar.
Medan hästen betade av det lilla som fanns, sökte hon och åt besksöta, de späda skotten av ängssyra, vassrötter, allt som trälarna visste att man kunde äta när man svalt.
Det skulle inte räcka i längden. Hon skulle bli svagare och svagare och slutligen dö av svält.
En tillfällig räddning dök upp en kväll när hon turligt nog fick syn på två betande kor på en äng.
Hon var farligt nära befolkningen. Vem som helst kunde få syn på henne, men hon måste ta mod till sig, så när mörkret föll på smög hon sig fram till korna. Deras juver var stinna av mjölk.
I en veckas tid tjyvmjölkade hon korna och drack begärligt.
Det skulle inte gå i längden. Till slut skulle man ta henne på bar gärning. Då fanns inte mycket hopp för henne.
Straffet för att stjäla mjölk från en ko var prygel till döds.
Nej, hon måste vidare. Hon måste hitta en lösning, innan hon tynade bort.
Hon hade ju förstås hästen… och sadeln.
Skulle hon kunna sälja den eller skulle man bli misstänksam då? Man kunde se på långt håll att hon var en fattig stackare som knappt hade kläder för att hålla sig varm. Det skulle bli svårt för henne att förklara var hästen kom ifrån. Hon måste hitta någon som tog risken att göra ett köp eller byte med henne.
Vem annan än kungens hirdmän har en sådan fin sadel?
Hon bestämde sig för att hon måste göra sig av med den.
Uppgivet sadlade hon av den magra hästen och lämnade sadeln i skogen.
Hon tvekade först, men beslöt sig för att behålla väskan och kniven.
Nu måste hon bara ta mod till sig att gå in i någon by och hitta en så stor gård att man hade råd att ge henne något för hästen.
Hon ville ha mat, kanske arbete om det var möjligt.

Ett dygn senare öppnades skogen och hon såg rök stiga upp mot skyn. Det kom från en ensam gård som låg intill en insjö. Gården bestod av flera låga hus som bildade en skyddad innergård. Taken var täckta av vass och inte av torv som annars var vanligt.
Det fick bära eller brista.
Med hjärtat hårt klappande gick hon in mot gården med hästen efter sig.
Nedanför gården, i en sluttning, gick några människor i bredd och vände upp jorden med enkla hackor.
Minst ett par av dem som med böjda ryggar mödosamt hackade, såg ut att vara barn.
Åkern var liten. Den kunde inte alls jämföras med hennes husbondes åkrar i storlek.
När hon närmade sig dem kunde hon höra hur hackorna gång på gång slog emot sten som man tog upp och kastade till kanten av den lilla åkerlappen.
Ett av barnen hörde henne först.
Odas hjärta slog så hårt att hon trodde det skulle tränga upp ur halsen på henne.
Hon stannade upp och tänkte ett kort ögonblick vända. Hon var inte van att tala till främmande människor och visste inte hur hon skulle förklara sig.
Barnet som sett henne ryckte i en kvinnas ärm, troligen moderns. Hon såg också upp och sade hastigt något. Allas ögon var nu riktade mot Oda och ljudet från hackorna hade tystnat.
Det var förmiddag och solen hade börjat värma skönt.
Det långa frysande för Oda hade tillfälligt upphört. Snart skulle hon veta om solen skulle fortsätta att värma henne eller om hon skulle tillfångatas och för alltid förlora möjligheten att se solen.
Hon var så ung! Hon ville inte dö!
Benen darrade under henne och hästen kände tydligen av hennes oro för han frustade och slog med huvudet.
Oda stannade med ett litet avstånd mellan människorna på åkern och hon själv.
Hon fick inte ett ord över sina läppar.
Mannen såg allvarligt på henne och talade först av alla.
”Vem är du?”
Oda öppnade sin torra mun.
”Jag kommer med frid…” Hon ville att de skulle förstå att hon inte hade något ont i sinnet.
”Jag önskar att Freja ger er goda skördar.” Det hade hon hört sin husbonde säga till en besökare en gång.
”Jag har ett namn som min mor givit mig. Jag kallas Oda.” Hon måste ha ett efternamn, hann hon tänka. Det har fria kvinnor. ”Dotter av Stein.” lade hon till.
Mannen såg misstänksamt på henne.
”Oda, vad är det för namn?” Han mötte skarpt hennes blick. ”Oda, låter som ett trälnamn. Är du träl?”
”Nej!” svarade Oda hastigt, för hastigt kanske, för mannen rynkade pannan. Hon fick inte avslöja sig.
”Nej, jag är Oda Steinsdotter. Jag står här för jag har kommit i onåd hos min far. Jag tog min häst och flydde från vår gård i rädsla för att han skulle ge mig spö. Det var dumt gjort, men jag kan inte återvända.”
Mannens panna var fortfarande rynkad och hans ögon sökte upp mot skogsbrynet.
”Jag är ensam.” sa Oda och förstod mannens blick mot skogen.
Det var nog inte ovanligt med rövare. Det gällde att vara på sin vakt hela tiden.
Han manade sin familj att gå till gården och de lydde utan att säga ett ord.
Barnen kastade storögda blickar mot henne innan de följde med sin mor.
Oda såg ner på sina fötter. Nävertossorna hade för länge sedan nötts ut och hon hade varit tvungen att kasta dem. Hon var barfota och de gamla hosorna hade helt utnötta sulor.
Nu täckte de endast nödtorftigt hennes ben. De nya hade hon fortfarande innanför särken. De nändes hon inte nöta på.
Hon såg inte ut som en bondes dotter. Hon såg ut för vad hon var… en träl.
”Jag gav mig av i all hast.” Hon försökte förklara sitt utseende. ”Det var flera veckor sedan. Nu svälter jag och frågar med vänlighet om ni kan köpa min häst?”
”Köpa din häst? Vi har inte råd att köpa någon häst. Vi brukar vår åker för hand och några mynt har vi inte. Det är något jag hört talas om, men aldrig sett”
Han visade med handen mot hackorna som låg på marken. ”Nog för att vi kunde ha nytta av ett ök.”
”Den här hästen har du råd att köpa.” sa Oda lågt. ”Jag behöver bara lite mat.”
Bonden ruskade på huvudet.
”Den är stulen eller hur? En häst är någonting väldigt värdefullt och är inget man ger bort endast för några mål mat i byte.” Han såg på den vackra grimman och över hästkroppen.
”Och den är beklagansvärt mager. Det är konstigt att den står på benen. Man måste göda den innan man kan ha den i arbete. Är den van att gå med årder?”
”Nej, men det är ett klokt djur. Det lär den sig fort.” Hon tystnade. Jag skulle behöva något i mig innan både hästen och jag blir korpmat.” Oda kunde inte tänka på annat än mat.
Bonden ruskade än en gång på huvudet.
”Det finns inte mycket att föda främlingar med på denna gård.” Han såg än en gång misstänksamt upp mot skogen. ”Var du ensam sa du?”
Hon nickade ivrigt.
”Plötsligt verkade han bestämma sig.”Så, kom med mig då. Du får mat och jag tar hästen.”
Hon kände glädjen inom sig. Inte bara tanken på mat utan också möjlighet att tala med någon. Hennes ensamhet var äntligen bruten. Hon önskade att det skulle löpa väl ut.
”Jag vill ha mat i lika många dagar som händernas fingrar.” dryftade hon sig att säga. Bara ett mål mat var inte det hon köpslog om.
”Du får mat i så många dagar du talar om, men du måste arbeta.”
Oda nickade tacksamt. ”Jag kan arbeta och jag kan lära hästen dra årder.”
Bonden rynkade pannan. Hon förstod att han överlade med sig själv om han utsatte sin familj för fara. Möjligheten att komma över ett så kraftigt djur som en häst lockade honom ändå att ta risken.’
”Kom med mig.” Tillsammans gick de mot gården och innanför den skyddade ringen av enkla hus, skjul och vindskydd för djuren.
En kort ögonblick, som en fågelvinges slag, kände hon trygghet.
Tryggheten förnam hon när hon såg de halvnakna barnen på gården hoppa omkring så att hönsen kacklande flög upp och satte sig på ett vasstak.