tisdag 21 december 2010

En doft av rökelse. 31

Precis som de anat blev det fullpackat med matgäster på kvällen. Inte en stol var ledig i värdshusets lilla restaurang.
Ulla Fagerberg tog vant upp beställningar och serverade med knyckiga raska rörelser. Nu fick hon dra nytta av sin långa slanka kropp när hon förvånansvärt snabbt rörde sig i den trånga och övermöblerade restaurangen. Hon talade med alla gäster, men lade inget av vad hon talat om på minnet, utan hade genom år av erfarenhet i servicebranschen finslipat sin förmåga att kallprata med finess.

Några av ungdomarna från utgrävningen som hade placerat sig vid ett av de större borden skrattade och pratade med varandra. De verkade nöjda och glada. Det ryktades i byn att de gjort vissa fynd, men vad?... Det var det ingen som visste.
Vid bordet bredvid dem satt Melker Rodmar och samtalade förvånansvärt avslappnat med kollegan Vik.
De verkade vara på ett ovanligt gott humör. De hade beställt in vin och skrattade ibland högljutt.
De italienska sportfiskarna och Scott Johnson valde alltid ett bord nära de stora franska fönster som öppnades upp mot terrassen som även den hade några bord för uteservering. Därifrån hade man bra utsikt över viken och båthamnen med alla dess skeenden. Det verkade som de aldrig kunde se sig mätta på båtturisternas aktiviteter vid marinan.
Malin försökte, med det märkliga beteendet på klipporna från natten före som en klar bild på sina näthinnor, försynt granska dem… om det möjligen fanns något övrigt som gjorde att de avvek de från andra turisterna?
Malin hade inte kunnat sätta fingret på något specifikt… men det var… något!
De tog ibland bilen till fasta Åland. Troligtvis körde de omkring och tittade på landskapet, besökte slottet och Mariehamn, precis som alla andra turister. De verkade vara väldigt intresserade av friluftsliv, faktiskt mer än sportfiskare brukar vara. Förutom att fiska hela dagarna vandrade de ju gärna omkring i byn.
Det som ändå förvånade henne mest, var när hon skulle komma och städa i deras stuga.
Det var nästan renare än från början i stugan. Inga prylar låg framme. Allt var pedantiskt undanplockat. Italienarna hade lett mot henne när hon dykt upp med sina städartiklar, men Scott Johnsson var den som talade.
Han hade förklarat för henne att hon bara fick städa golven, allt annat ville de sköta själva.
Det var ovanligt! De hade ju faktiskt betalat för städningen.
Det var ju inte hennes sak att bestämma hur de skulle ha det med den saken, men nog brukar karlar gärna överlåta städningen till någon annan om man hade möjlighet till det.
Avsaknaden av stökighet kändes främmande, lite udda.

Tonårsgrabben som Hanna hade anställt för att sköta om marinan hade fått gå hem för dagen.
Nu fick hon stå och hålla ett öga på hamnen medan hon plockade tallrikar i restaurangens diskmaskin. Att diska hamnade vanligtvis på hennes lott. Malin hade för länge sedan förvisat henne ut i köket och i det här fallet sa inte Hanna emot. Både Malin och Ulla var flinkare på att servera än vad hon var och definitivt hade de lättare att ta gästerna. Alltid hade de ett fyndigt svar till hands medan Hanna svarade kortfattat och korrekt.

Idag hade Malin hyvlat av henne ordentligt och det hade varit helt befogat.
Hon påstod att Hanna inte skött personalfrågan rätt. Kinderna hade blossat på Malin och hon hade skjutit fram underkäken på det sättet som hon bara gjorde när hon var riktigt arg.
”Är du helt väck i skallen? Hur fan tror du att vi skall fixa det här? Nästa sommar kommer du inte att se en enda jävel här, för att de fick så taskig service förra sommaren. Fan du måste ju tänka någon gång också och inte bara löpa runt som en… (hon hade sökt efter ord) … jävla jycke på rymmen. För fan Hanna , skärp dig!
”Åh, är det så du känner det?” Hanna kände Malin. Det lät hårdare än det menades och hon skrämdes inte av att svordomarna haglade över henne.
Malin böjde sig fram mot Hanna och såg henne djupt i ögonen.
”Ja, det är så jag menar… och det är inte bara för min skull! Använd det lilla du har för fan!”
Därefter verkade det som hon hade framfört sitt budskap och diskussionen var avslutad.
Hon tryckte in hörsnäckorna till sin ipod i öronen för att visa att hon inte tänkte lyssna till några argument.
” Nå´n måste ju jobba” sade hon alldeles för högt, eftersom Black Sabbath och ”Iron Man” tog över i hennes öron och sekunden därefter var hon tillbaka i köket.
Det dåliga samvetet hade tumlat över Hanna. Stackars Malin… hur mycket jobbade hon egentligen?
Nästa dag skulle hon sätta upp en lapp vid butiken om att hon sökte mera personal, bestämde sig Hanna för medan hon sköljde ost- och tomatsås av tallrikarna.
Ulla kom susande in i köket med mera smutsig disk. Sorlet från matsalen hördes i stackato när svängdörren dansade fram och åter efter henne.
Hon skramlade ner tallrikarna framför Hanna, böjde sig på samma gång framåt och kysste sin dotter lätt vid tinningen.
”I kväll gör du pengar, gumman!” spann hon.
Hanna log mot henne och kände inte att läppen drog sig lite extra åt ena sidan.
I nästa sekund svängde dörren igen efter mamman och höga skratt letade sig in till Hanna och så var det åter bara hon och disken.
Det var nästan hon kände ett stygn av avundsjuka. Hennes mamma tog verkligen vara på varenda sekund av livet. Hon verkade så oförskämt lycklig nu för tiden. Hanna kunde inte minnas att hon var sådan förr. Orsaken till det låg troligtvis i att hon sluppit ansvaret för rörelsen. Det oroade en aning för hon visste ju hur lätt hon själv grävde ner sig i jobb. Fanns det överhuvudtaget en möjlighet för henne att kunna se sådär befriat lycklig ut som mamman gjorde nu?
Inte under överskådlig framtid, det visste hon. Fast hon ville inte ljuga för sig själv…
Hon hade tagit över värdshuset och marinan med öppna ögon av den enkla anledningen att arbete var kärnan i hennes liv. Det existerade inget annat.
Hon tryckte på startknappen till diskmaskinen och den brusade igång.
I sitt fåfänga försök att vara på två ställen åt gången kastade hon hastigt en blick ut genom fönstret.

söndag 19 december 2010

En doft av rökelse. 30

Värdshuset.
Malin hackade grönsaker med fart. Hon låg som vanligt en aning efter i schemat.
Det var stress och åter stress som gällde för henne och idag även med en gnagande irritation över att hon tyckte att hon fick dra ett alldeles för tungt lass. Hon var överhopad med arbete som hon skulle ha färdigt innan middagen… och Hanna verkade inte göra många knop under dagen.
Hon sköljde av en skärbräda så vattnet stänkte över köksgolvet och satte den med en van rörelse i ett torkställ.
Hanna verkade vara tröttare än vanligt och Malin hade påpekat det för henne.
Hon svarade kort att hon hade sovit dåligt eller snarare för lite, men Malin ville inte nöja sig med det.
”Det funkar inte Hanna, jag behöver hjälp i köket idag annars går det åt helvete. Hamnen är ju full med båtar och bengrävarna skall ha mat. Du får fan skärpa dig! Du och jag kan inte sköta allt själv.”
Malin kunde se sina och Hannas begränsningar mycket tydligare än vad Hanna gjorde.
Hanna hade känt sig sliten hela förmiddagen och sade inte emot. Hon lyfte istället telefonluren och ringde sin mamma Ulla. Efter några minuter lade hon på och såg lite gladare ut.
”Ulla kommer” sade hon lättat.
Malin hade ruskat på huvudet, men sett nöjd ut ändå. Den lilla irritationen var borta.
Nu var det bara att hugga i igen.

Från restaurangköket hade man utsikt över viken om man tog sig tid till att se ut.
Det gjorde Malin då och då, ibland för att se hur många båtar som förtöjt, så hon kunde göra ett hastigt överslag om hur mycket jobb som låg framför henne.
Några barn hade trotsat den kalla vattentemperaturen och hoppat i vattnet från bryggan.
Den som Malin gissade att var mamman, satt på fördäcket på en vit motorbåt med några badhanddukar i famnen. Det såg verkligen ut som semester och ett stygn av avundsjuka högg till i Malin.
Borta vid hyrbåtarna höll Scott Johnsson och hans fiskarkompisar på att lasta sina två båtar med fiskedon.
Det var inte lite grejer de släpade med sig. Det var knappt så de hade rum själva.
Den där Johnsson verkade vara den som skötte om det praktiska som att starta upp aktersnurrorna och att sedan köra först ut ur viken medan en osäker italienare körde efter i den andra båten.
Malin hade ibland skrattat åt det. Vilka landkrabbor de där italienarna var! Var kom de egentligen ifrån?
Hade de vuxit upp i en bergsby och inte sett vare sig sjö eller båtar? Troligtvis.
Tur för dem att de hade den svenska kompisen med, annars fick man väl skicka sjöräddningen efter dem alla dagar.
Men en god affär hade de blivit! De åt alla kvällar inne på värdshuset.
Italienarna petade ibland lite osäkert i vissa maträtter. Vid torsdagens ärtsoppa med ålandspannkaka hade bara pannkakan gått in. De hade nästan förskräckta sett på när Johnsson hade slevat i sig.
Däremot hade den stekta siken med gräddsås smaksatt med dill gett glada miner.
I kväll skulle hon bland annat ha lasagne på menyn. Då var hon riktigt inne och klampade i italienarnas kök. Få se hur det skall sluta? frågade hon sig själv, fast hon egentligen inte var orolig. Hon visste att hon kunde tillreda bra och god mat.
Men så var det den där jävla professorn vid utgrävningarna… han var ju helt puckad!
Någon borde ha dränkt honom i viken för länge sedan! Världen skulle bli en bättre värld att leva i utan den där sprätten, sedan fick han vara hur jävla fin professor som helst.

Varje gång han var in och åt, så hade han något att klaga över.
Fanskapet borde gå i analys! Vad hade han egentligen för fel? Blev han matad med tryffel som barn, eftersom ingen mat verkade duga?
Och man blev förbannad bara av att se honom. Den där minen han lade på när han kom släntrande in till frukosten!
En dag skulle hon gå och hälla komposthinken över honom för att släcka den där högfärdiga uppsynen, bestämde hon sig för. Ja, det kunde hon göra!
När det gällde henne, Malin, kunde man inte ta allt för givet!

lördag 18 december 2010

En doft av rökelse. 29

Nästa dag bestämde sig Ingrid att själv gå och se vad som hände vid kyrkan. Hon visste naturligtvis att hennes Manfred överdrev. Han var inte i stånd att se med nyktra ögon på omvärlden, inte nu och egentligen inte annars heller, men om hon kände till vad det var som fick honom så uppjagad hade hon en möjligen en chans att lugna honom. Hon kanske kunde hitta något som fick honom att se med blidare ögon på det som händer. En dörr till hans plågade sinne.
Hon hade vaknat på morgonen av att Manfreds sida av dubbelsängen var orörd.
Det var inte oväntat, men hon kände ändå oron vrida sig som en mask någonstans i mellangärdet. Hastigt drog hon kläderna på sig och gick ut till ateljén.
Han låg på golvet, hopkrupen och sov.
Det såg otäckt ut, tyckte Ingrid. Han hade tydligen målat med mycket rött för hans arbetsrock var fläckad med illröd oljefärg här och var. Det såg ut som blod.
Hon var noggrann med att inte väcka honom. Hade han nu en gång somnat så var det bra.
Hon gick in tillbaka till köket, dukade upp en bricka med kaffetermos och två rejäla limpsmörgåsar. Om han hade lugnat sig så skulle han äta. Det var bara att vänta och se vilket beslut han tog.
Hennes cykel stod i vedboden. Hon baxade ut den och satte sig upp. Körkort hade hon visserligen tagit och bil hade de, men efter att ha bott i storstaden Stockholm, så tyckte hon inte att det var några långa avstånd ute på Vårdö. Inte dit hon brukade ha ärende till i alla fall.
Det blev väl mest affären hon cyklade till. Sina bankärenden hade hon lärt sig att sköta via internet. Det var betydande summor som hon hade ansvar för att placera så klokt som hon bara kunde tänka ut. Det hade gått hyggligt ända tills konjunkturnedgången hösten 2009. Då stannade allting upp och de hade förlorat en del pengar. Inte alarmerande, men hon hade blivit försiktigare med deras gemensamma tillgångar. Manfred brydde sig inte det minsta.
Om de bara hade fått barn!
Då skulle hon inte varit så ensam om ansvaret för Manfred och de skulle ha haft någon att testamentera förmögenheten till. Vad skulle de nu göra?
De hade inte bestämt sig ännu vem, eller kanske vad, som skulle bli förmånstagare.
Som det var just nu gick det inte att ta några beslut, för det var hennes Manfred alldeles för vilsen.

Vägen till kyrkan hade fått ny asfalt. Den var slät som en strykbräda och påminde inte alls om de röda landsvägarna som mötte henne första gången hon som ung kvinna hade besökt sina svärföräldrar. Den sista snutten fram till Torpkulla hade haft en grön rand av gräs och blommande örter som en girlang i mitten. Från det besöket mindes hon speciellt skönheten i landskapet, Manfreds lysande ögon och att hon i sin osäkerhet för att träffa svärmor hade gjort sig till och tagit sina bästa skor som hon handlat på NK. Koskitarna på vägen hade legat tätt och hon hade kryssat och hoppat som en kråka fram till deras förstutrapp. Hela tiden hade hon känt svärmors ögon från köksfönstret.
Redan nästa dag hade Manfreds vänliga mor tagit fram ett par, visserligen för stora, men riktigt täta och bra stövlar. De var svarta och hade höga skaft. Nokia stod det på dem och svärmor brukade använda dem i potatislandet och när hon gick i mossarna och plockade hjortron.
Nu ägde Ingrid en hel del Nokiaaktier, mest på grund av de praktiska stövlarna och inte för det företaget senare fick framgång i.
Kyrkan var belägen vid vattnet. Det är alla medeltida åländska kyrkor. Visserligen hade vattenlinjen sakta krupit längre bort, men högg man ner skogen som omgärdade kyrkan skulle man se den lugna viken med sitt blåa vatten. Nu var inte omgivningen så oäven ändå. Äppelodlingen som låg alldeles i närheten hade blommat ut. Den var ändå vacker med sina tuktade grenar fyllda av nyfödda äppelkart. Det gav en bild av vinodling… och något annat… kanske företagsanda?
Ett stenkast ifrån kyrkan tornade det vackra bönehuset upp sig. Det hade räddats från undergång i sista sekund. Tack och lov tänkte Ingrid. Hade det huset fått ruttna ner skulle Manfreds börda, att vara den som vakar över det som han ansåg var Vårdös skatter, blivit ett nederlag.
De jäsande och pösande lönnarna som förr växte på kyrkogården hade sågats ned för flera år sedan. Man kunde gissa att de stora trädens rötter hade gjort det svårt att gräva gravar. Klokt och praktiskt tyckte Ingrid, men Manfred hade blivit i sängen i två dygn.
”Förfäderna levde i stammarna, viskade i löven. De var näring till grönskan, de var heliga träd. Nu är förfäderna för evigt borta, avsågade med en stinkande, rytande motorsåg, avrättade efter döden!” grät han.
Vad hjälpte det vad hon sade. Han målade sedan intensivt en tid och blev därefter hel igen.
Just nu var det väl inte vackert vid kyrkan, var hennes tanke när hon kom fram.
Men det var bara vad man hade att vänta sig. Mycket riktigt som Manfred hade sagt var det ett gapande hål i ringmuren. Stenarna låg i en stor hög bredvid.
En ruta där muren legat var exakt utmätt. Några ungdomar stod på knä och hade börjat det mödosamma arbetet att skrapa bort jorden och sedan sålla den försiktigt.
Vad var det de sökte efter? Vad kunde ligga under tonvis med sten?
Hon hoppades att det skulle skrivas en utförlig rapport som allmänheten kunde få ta del i.
Det är väl inte mer än rätt. Man vet ju vem som är med och betalar dessa tilltag. Tänkte hon något bistert. Men, att känna till sin historia räknas ju som viktigt och hon skulle inte bry sig om inte Manfred plågades så av det.

Hon bestämde sig för att gå till svärföräldrarnas grav och vattna petuniorna som hon som vanligt planterade varje år medan Manfred nöjt såg på. Svärmor hade älskat petunior och det kom inte på tal att man skulle välja några andra sorters blommor på graven än just dessa.
Hon gick med riktning mot vattenkranen som var uppriggad i ena änden av gravgården, avsedd för bevattning.
Det stod redan någon där och fyllde på en kanna.
Det var den där förfärliga människan från Högsätesgården. Ingrid skämdes för sina tankar, men hon kunde inte rå för det, för nog hade den där kvinnan ett märkligt sätt. Högmodet sitter på högsätet, brukade hon tänka. Nu hade hon inget annat val än att hon måste tala några ord med henne. Sablar!
”God förmiddag!”
Margaretha Sjöland studsade till och tappade nästan kannan. Det forsande vattnet hade överröstat ljudet av Ingrids steg. Hastigt vred hon av kranen.
”Åh, förlåt att jag skrämde dig, det var inte meningen.” Ingrid satte sin hand på Margaretha Sjölands arm.
”Ja kors, hur man står i tankarna och inte hör hur folk kommer gående, men man har ju en hel del att tänka på, om du förstår.” Hon gjorde en menande nickning åt hålet i muren där ungdomarna stod på knä, böjda över sitt arbete så man såg bara de krumma ryggarna.
Ingrid nickade.
”Ja, jag kan tänka mig att det är rörigt för er.”
”Ja, det kan man säga. Vi har inte haft någon vanligt församlingsarbete på sex veckor, inga gudstjänster… hur skulle man kunna ha det, i den röran, som är inne i kyrkan?
Ingrid höll med att det måste vara rörigt.

Hon kom att tänka på gubben Egil ifrån Sandudda som hade tillbringat sista året i kommunens servicehus. Där hade han haft en bra tillvaro, för snäll som han var, var han älskad av de andra boende på hemmet och av personalen. Alltid hade han mycket besök och han underhöll dem med historier och anekdoter från bygden som han aldrig lämnat. Det var inte många resor den mannen hade gjort till Mariehamn, nej det aktade han sig för.
”Det är bara fint och märkvärdigt där. Folk spankulerar med fina hattar utanför stadshuset, har jag hört.”
Har jag hört, fick han lägga till, för alla visste och även han, att han inte kunde känna till så mycket om hur låg till med den saken.
En morgon i början av maj hittade personalen honom sittandes död i gungstolen, en av de få ägodelar han tagit med sig till hemmet.
Fiskargubben Egil hade gungat färdigt i sitt liv och berättat sin sista historia.
Han hade dött med sina bästa ullstrumpor på. Det var ju inget märkligt i sig. Problemet var bara att han hamnade att förvaras över fyra veckor i ett kylrum i Mariehamn då man inte kunde ha någon jordfästning i kyrkan.
Sedan kom förslaget att jordfästningen skulle ske i Sunds kyrka.
Det tyckte Vårdöborna inte om.
Stackar Egil! Inte nog med att han fick ligga och vänta så länge i Mariehamn, nu skulle han dessutom in i den främmande kyrkan i Sund!?!
Nej, det skulle inte komma att ske! Han hade aldrig varit en karl som brytt sig om finheter och hade nog inget något emot att det låg några jordhögar framme vid koret.
Och så blev det. Ett lock lades över gropen så att kyrkoherden kunde gå till altaret och en presenning lades över jorden.
Egil fick ligga i sin enkla kista mitt i kyrkgången. Alla berörda var nöjda och kanske även Egil.
Han hade i alla fall inte kommit tillbaka och klagat, tänkte Ingrid med en blandning av humor och sorgsenhet.
Margaretha sneglade nyfiket på Ingrid.
”Jag brukar se Manfred gå förbi nu och då…” Det sade hon prövande för att se hur Ingrid reagerade. ”Är han lite orolig igen?”
Ingrid hade ingen lust att diskutera sin Manfred med Margaretha Sjöland.
Hon skulle kunna tala med vem som helst ifrån byn om honom, men inte med henne.
”Ja, det är upp och det är ner.” svarade hon bara svävande.
”Jag hörde honom, han var här och skrek något med ungdomarna. Det var om de gamla korsen…”
”Mmmm.” Ingrid visste inte vad hon skulle säga. Nu skulle hon få höra på gnället som den där människan alltid hade inombords.
”Jag håller med honom” fick Ingrid till sin förvåning höra.
”Vissa beslut har tagits alldeles för snabbt. Alla parter har inte blivit tillräckligt hörda, det är min åsikt. Om den demokratiska processen skall arbeta bättre bör inte bara vissa personerl få sin vilja fram. Att gräva upp korsen är en sak, men vem har bestämt att de skall vara just i kanten av skogen? Man kunde ju faktiskt ha radat dem på insidan längs ringmuren!”
Irriterat vred Margaretha på kranen med fullt tryck för att fylla på ännu en kanna. Hennes överläpp veckades i djupa fåror för att ge eftertryck till vad hon talat om.
”Man kan väl fråga någon som känner till förhållandena på gravgården” ropade hon nästan för att kunna överrösta bruset.
Ingrid höll med för lugnets skull. Hennes Manfred och Margaretha Sjöland ville båda att korsen skulle stå orörda, men av olika orsaker. Margaretha hade tydligen inte fått säga sitt i frågan och irriterades över det, medan Manfred lade en konstnärs och särlings djupare mening i saken.
”Det har du säkert rätt i” sade hon bara för att det sista hon ville var att komma i polemik med Margaretha
Just när det blev hennes tur att få fylla på kannan körde en bil in på kyrkans parkering och stannade med en knyck. Nästan i samma sekund som motorn tystnat, steg en man ut ur den med svängande svart kappa.
”Jaha, nu kommer den där korpen! Det är han som leder hela utgrävningen. Han går här och sprätter med benen.” Margaretha hade ingen bra dag.
”Ja, jag går till svärmor och svärfars grav.” Ingrid skyndade sig att ta sin fyllda vattenkanna
och gå, för hon såg att den svartklädde mannen komma med energiska steg i riktning mot dem.
Hon ville inte bli indragen i något samtal med en överspänd egofylld professor. Sådana personer hade hon fått nog av när hon och Manfred levt i Stockholm.
Det verkade heller inte som om han var intresserad av henne för han gick med bestämda steg rakt mot Margaretha.
Måntro Margarethas missnöje hade nått professorns öron?
Så fort hon bara kunde kryssade hon mellan svarta gravstenar fram till Manfreds föräldrars grav. Hon ville dryga ut avståndet mellan sig själv, Margaretha och den svarte på mer än ett fysiskt plan.
Usch nej, käbblande människor betackade hon sig för… hon ville verkligen inte bli inblandad, men kunde ändå inte låta bli att höja blicken från gravmullen som hon befriade från några svinmollor som dryftat sig att gro i sandjorden.
På avstånd kunde hon sedan se Margaretha vifta och peka med armarna i alla vädersträck medan hon talade med honom. Han gestikulerade ibland lika mycket, men lugnade sig och strök sig snart betänksamt om hakan.
Ingrid plockade bort vissna blommor från plantorna och bara ibland såg hon försynt åt deras håll.
Mannen med kappan hade lagt en arm om Margaretha och förde henne elegant vid sin sida. Den svarta kappan svepte om dem båda så att det såg ut som en enda bred person oformligt rörde sig framåt. En märklig syn, tänkte Ingrid när de båda gick in i kyrkan.
Jaja, nu får Högsätesmänniskan bestyra. Ingrid kunde inte låta bli att övermannas av inte helt snälla tankar. Hon är väl i sitt esse då!
Hon granskade graven. Den kunde inte bli finare än vad den var nu. Därefter såg hon på klockan. Hon hade redan varit alldeles för länge borta från Manfred. Oron högg till i henne.
Bäst att skynda hem.

tisdag 14 december 2010

En doft av rökelse. 28

Manfred.
Det var tunga dagar för Manfred. Aldrig fick hans själ vila och aldrig hans kropp.
Hans älskade Ingrid vakade över honom så obemärkt som möjligt även om det var ett tröstlöst arbete.
Han ville inte veta av några människor när han hade "en av sina perioder”. Inte ens hon var alla gånger välkommen in i hans ateljé.
Han uttalade det inte högt, men nog såg hon på hans irriterat knyckiga rörelser att han stördes av hennes sällskap.
Hon gick ändå dit nu och då. Vanligen med en bricka med mat, eftersom hon allt som oftast blev sittande ensam vid matbordet… och han om någon behövde verkligen energi!
Hans promenader kunde bli flera timmar långa och därefter följas av intensivt arbete bland penslar och färger. När inspirationen, som konstkritikerna kallade det, slet i hans kropp fanns det inte någon känsla för normala mänskliga behov.
Ingrid själv kallade det tvång och var innerligen trött på att vaka över honom och hans infall.
Varför hade inte den begynnande ålderdomen lugnat ner honom?
Skulle den stackars kraken aldrig få ro?
Konstvärlden har geniförklarat honom och höjt honom till skyarna.
För all del, det kunde de göra, men de visste inte vad framgången kostade dem och
nåja… hon måste erkänna för sig själv att fördelen med att vara ekonomisk oberoende inte var helt fel.
Och vad ansåg då Manfred?
Hans uppfattning var att han hade allt när det fanns tillräckligt med dukar och färger. Allt annat saknade betydelse. Det var vad han tyckte och trodde…
Men… då han plötsligt saknade något, så enkelt som… sockerbitar… kunde hans värld rämna.
Det visste Ingrid. Därför var hennes situation som den var.
Hon hade hamnat i ett tjugofyratimmarsarbete med att vakta en bomb som kunde brisera när som helst.
Någon gång hade det gått illa och han hade behövt vårdas på sjukhus. Hon bävade för det.
Hur skulle den gamla mannen klara av en sådan sak? Om det gick så långt denna gång kunde det bli hans död… men det hade hon trott så många gånger förr.

På sina långa promenader dagligen, hade Manfred tvångsmässigt tagit som vana att passera kyrkan. Utgrävningen gav honom ingen ro och han plågade sig själv med att gå och se på arbetet.
Han hade lärt känna igen ansiktena på de som arbetade med utgrävningen och hade vid ett tillfälle även varit nära att tala med en av ungdomarna, men då hade han kommit, den svarte.
Det fanns en skugga runt den mannen, något fördolt, ondskefullt som skrämde honom.
Manfred visste att han hade rätt.
Hans många år som betraktare och avbildare hade inte bara lärt honom att identifiera den tredimensionella gestalten utan kunde även få en inblick i människans inre.
Det var när han hade upptäckt den egenskapen hos sig själv och han klarat av att förmedla sin insikt på duken som hans tavlor hade börjat sälja med priser som hade fler nollor än han riktigt fattat.
Han såg nämligen det som inte andra såg. Sanningen!

Dagarna efter midsommar hade man börjat öppna upp ringmuren. Med stor noggrannhet lyfte man bort sten för sten, numrerade dem för att kunna placera tillbaka dem precis som de varit. De lade dem i en hög utanför ringmuren. Hålet in till gravgården blev bara större och större. Han kunde se hur all världens ondska rann in genom öppningen och spred ut sig på den helgade gravplatsen.
Fast det tog emot tvingade sig Manfred att kontrollera hur långt de framskridit.
Han stod alltid en bit ifrån arbetarna så att han inte kände sig som en del av brottet, men ändå så nära att han kunde se deras ansiktsuttryck.
En dag hade han kommit tumlande in i stugan där hemma.
Ingrid som höll på med att torka ur ugnen kunde direkt se att något hade hänt.
Hon lade trasan i diskhon och torkade av händerna på sitt förkläde.
Manfred gick av och an på golvet som en instängd vakthund.
En tår letade sig ner över kinden.
”De lyfter bort gravkorsen! De gamla vackra gravkorsen skall flyttas och få en plats i skogsbrynet.”
Han kastade sig ner på en stol, slog händerna för ansiktet och ojade sig.
”Lugna ner dig Manfred… vilka gravkors menar du?”
”De gamla, de riktigt gamla, de vackra.” Ett pinat gnyende kom från honom och han försökte förklara i sin upprördhet.
”De har grävt upp dem med fot och allt och lutat dem mot östra kyrkväggen. Jag blev helt ifrån mig… Det vackra hemsmidda korset som Dahlbergssläkten legat under låg omkull… jag gick dit och försökte hindra dem. D... de sade att de hade lov, att man var bara glada inom församlingen för det var planerat att ta bort dem ändå. Griftetiden hade gått ut och man ville gräva nya gravar på samma plats…”
”Men det är ju så som man gör, har jag förstått. Det är förstås trångt på gravgården. Även du och jag skall ha rum där en dag, och…” Ingrid avbröt sig och sade sedan inget mer. Hon hade ändå ingen som hörde på sig.
Han hade fått ett hårt drag över munnen och när den minen kom fram visste hon att det var lönlöst att tala till honom.
Utan ett ord steg han upp och gick ut. Ingrid skyndade sig till fönstret och följde honom med blicken när han korsade gården och gick in i sin ateljé.
Nu skulle hon inte få se honom på flera timmar och kanske skulle han bli kvar bland sina oljedukar hela natten. Det hade hänt förr.
En tung suck kom från henne.

måndag 13 december 2010

En doft av rökelse. 27

Om hon var riktigt tyst behövde ingen få veta hur svårt hon hade att behärska kontrollbehovet. Hon suckade över att arbetsdagen tydligen inte var slut ännu… och över sig själv.
Ljuset blev bara mindre och mindre och hon tassade försiktigt efter för att inte tappa synkontakten.
Hon följde ljuset österut, ut på udden. Där var bergformationerna som märkligast.
Turisterna brukade ägna timmar och även dagar att klättra, upptäcka, eller bara lättjefullt sola
på de vatten- och vindslipade klipporna.
Solen strålade musten ur de stackarna och de kom oftast hem utan fisk, men de var skönt trötta. När hon kom upp på bergets högsta punkt skulle hon, om det varit dag, sett samlingen av skogsklädda öar som bara låg en kort båttur från viken.
Nu var det natt och man kunde bara urskilja konturerna mot natthimlen som inte riktigt ville mörkna.
I sydost glimmade ljuset från radiomasten på Sottunga. Personen med ficklampan hade börjat gå ner för klipporna mot stranden. Kanske var det någon som glömt något där under dagen?
Hanna försökte tänka ut en realistisk anledning till att man klättrade på Fagerbergs klippor mitt i natten.
Hon kunde gå ännu lite närmare utan att bli upptäckt, men sedan fick hon vara försiktig.
Tätt tryckt med ryggen mot en bergvägg och med ett stadigt granitblock som skydd tittade hon försiktigt fram.
Hon höll tillbaka en flämtning för personen med ficklampan satt inte långt ifrån.
Hon tyckte sig känna igen honom och när han strax efteråt tände en cigarett och lågan från tändaren lyste upp ansiktet, blev hon helt säker.
Det var den där svensken… Scott Johnsson.
Han och hans utländska vänner hade varit ute och fiskat alla dagar, det visste hon, för hyrbåtarna var borta mest hela tiden.
Om de hade haft någon större fiskelycka visste hon däremot inte.
Hon hade, trots att hon alltid var så upptagen, råkat se att de gick långa promenader i övre byn om kvällarna.
Malin hade också sett dem borta vid Torp-Elins öde stuga.
”Puckon!” hade hon fnyst. ”Det såg ut som om de gick omkring med en karta! Hur svårt är det att hitta i en liten by? Det är ju nästan omöjligt att gå fel!”
Dagen efter hade Hanna tipsat dem om vandringsleden.
Scott Johnsson hade tackat och sagt att de skulle gå den en dag när det var svalare.

Nu satt han här mitt i natten och rökte.
Det flammade till av flera ljus närmare stranden.
Det var någon sorts aktivitet där, men hon kunde inte se vad. För det måste hon ta sig ännu närmare.
Försiktigt, försiktigt tassade hon till ett annat stenblock och hukade sig ner där bakom.
Nu såg hon strandlinjen med sina runda slipade stenar.
Någon rörde sig där. Hon kunde se skuggor mot en enkel lykta som placerats på en sten.
En liten eld började ta fart precis nere vid vattenbrynet och märkliga flämtande skuggor kastades över klipporna. Förbannat! tänkte Hanna.
Att de eldade var inget som hon gillade direkt. Därför hade hon satt upp en lapp med regler som gällde om just eldande, på väggen i varje stuga. Det var viktigt att iaktta försiktighet.
Hon suckade tyst för sig själv.
Så länge de inte eldade direkt på berget förstås… men hon skulle skriva tydligare regler när det gällde den saken i morgon. Det bestämde hon sig för där hon satt och tryckte.
Brasan hade tagit sig och lyste nu upp en större radie.
Tre grå gestalter befann sig på stranden. När de rörde sig närmare brasan såg hon att de bar grå rockar med huvor på sig. De tände flera lyktor och placerade dem här och var på klipporna.
Hanna sneglade mot Johnsson.
Han hade lutat sig bakåt och dragit en keps ner för ögonen. Han verkade inte det minsta intresserad av vad de nu än hade för planer.
När de tre männen vid stranden till hennes förvåning började sjunga, blev Hanna trots att ingen visste att hon var där, generad.
Det var något intimt privat över det hon såg och hon ångrade att hon fallit för sitt infall att följa efter. Känslan av att hon tjuvkikade blev alldeles för påtaglig för att kännas bekväm för henne.
En parfymdoftande söt doft spred sig över klipporna och hon förstod först inte vad det var hon kände. Men, så fick se att en av männen svingade något i handen. Det liknade vad hon trodde var ett rökelsekar.
Två av männen föll ner på knä och sången blev starkare. Det var meditativt och vackert i skenet från brasan och hon kände sig märkligt berörd av det hon såg. Deras stämsång mötte klipporna och kastades ut över vattnet.
Scott Johnsson rörde sig. Han vippade upp kepsskärmen några sekunder och drog snart ner den igen. Händelserna nere på stranden var tydligen ingenting som engagerade honom.
Varför var han då där?
Nej, det fick vara nog, Hanna kände att hon måste därifrån. Tänk om de fick syn på henne! Hon drog sig sakta längre in bland skuggorna och bestämde sig för att hennes tjuvkikande fick vara slut.
På vägen hem, när hon så tyst hon bara kunde vandrade bland martallarna över bergen, funderade hon på vad det var hon sett. En form av new age, trodde hon.
Hon skulle fråga Malin. Hon hade mera koll på sånt där. Även att hon inte sett deras ansikten var hon säker på att det måste ha varit italienarna, eftersom Scott Johnsson varit där tillsammans med männen i de grå rockarna.
Eller vid närmare tanke… hon skulle inte fråga Malin, hon skulle inte säga något till någon.
För, vad hade hon för rätt att snoka? Åter kom skammen över henne. Nej, hon skulle inte säga till någon, även om hon tyckte att de var mer än lovligt märkliga.
Själv var hon ju inte den som hade några andliga spörsmål. Det där med religion och grubblande på livets mening lämnade hon med varm hand över till andra, som dessa knäppa karlar.
Hon hade alldeles för mycket annat i huvudet för att ens börja tänka på sådant där… paller, som man sade på Vårdö om sådant som var lite löjligt.

torsdag 9 december 2010

En doft av rökelse. 26

Vårdö 2010

I mörkret är alla kattor grå.
Så sa ofta Hannas mormor som inte gärna litade på någon annan än sig själv.
Hanna själv som hade ärvt det mesta av mormoderns buttra lynne, kunde inte låta bli att ibland vara onödigt vaksam över sina gästers förehavanden. De som var hur trevliga som helst på dagen förvandlades vid nattens intåg, nästan likt vampyrer. Det var hennes åsikt. Generaliserande? Javisst! Men trots hennes unga ålder hade hon arbetat så länge inom branschen att hon blivit luttrad.
Sent på kvällarna innan hon själv lade sig gick hon därför, liksom hennes mormor gjort, en sista tur ut på bryggorna och såg till båtarna som lagt till för natten.
Hade man förtöjt väl? Betalat sina avgifter?
Ibland samlade hon in barns leksaker och baddräkter, så de inte skulle blåsa i sjön när morgonbrisen kom.
Hon hade även tagit som rutin att vandra förbi stugorna. Stamgästerna hade vant sig att se henne om de råkade sitta ute eller bara kasta en blick genom fönstret.
Det var ovanligt att hon gick sin runda så här sent. Klockan hade hunnit bli över ett på natten och trots att det var juninatt hade det mörknat för en kort stund.
Om hon varit förnuftig så skulle hon efter sin aderton timmar långa arbetsdag ha gått och lagt sig, men hon kunde bara inte låta bli att frångå sina rutiner, för tänk om det faktiskt hände något bara för att hon var för bekväm.
Hon visste numera att turisterna kunde hitta på vad som helst.
Låsa sig ute, lämna glödande grillkol på marken, supa och slåss.
Inte för att hon kunde göra så mycket åt det, men känslan av att hon hade någon form av kontroll kom alltid över henne då hon gjort sin vanliga runda.
Uppe vid stugorna på klipporna verkade det vara lugnt och stilla.
I de märkvärdiga arkeologernas stuga lyste en lampa i ett av sovrummen.
Ja, herre gud ett sådant gäng!
Hon hade nästan bränt propparna på den där karlen med långa rocken, när han med tromboner och basuner hade kommit in på pensionatet och otåligt knackat med en penna i receptionsdisken.
Ingenting verkade passa honom. Det mesta var fel.
Sängen, maten, temperaturen, städningen… kan man tänka sig? Städningen!
Hanna var pedant! Hon skulle aldrig låta det vara dåligt städat. Hon kontrollerade alltid när någon annan än hon själv städat.
Jävla karl! Han skulle vara glad att hennes mormor inte levde. Hon skulle ha gjort processen kort med honom och satt honom på sin plats. Hon var inte rädd för någon!
Nu låg han väl och läste om några gamla ben som hade grävts upp eller så ligger han och funderar ut nya fanstyg att hitta på till nästa dag.
Den där andra karlen som han skulle dela stugan med hade också anlänt.
Tack och lov att han verkade vara något klokare.
Han såg i alla fall normal ut, hade vanliga kläder… men i mörkret är alla kattor grå, som sagt.

Hon var på väg tillbaka till sin lilla lägenhet när hon såg ljuset. Hon hade trott att hon sett fel först, men så blinkade det till igen inne bland träden.
Det var någon med ficklampa i skogen bakom stugorna.
Där fick man naturligtvis vara, men naturen där bestod mest av klippor och martallar och det var verkligen inte en plats hon rekommenderade att ströva på när det var mörkt.
Det var hennes mardröm att någon av gästerna skulle skada sig under sin vistelse hos henne.
Hanna var egentligen utmattad efter den långa dagen, men bestämde sig ändå för att vända om och följa ljuset.
Själv hade hon ingen ficklampa.
Hon tyckte faktiskt inte hon behövde det.
Hon kunde gå med förbundna ögon var hon än befann sig i området runt pensionatet, brukade hon skryta med.
Egentligen var det emot hennes principer att spionera på sina gästers förehavanden och hennes samvete talade någonstans långt inne i henne att hon skulle gå hem och strunta i om någon bestämt sig för att ta en nattlig promenad… men tänk om det inte var någon gäst?
Det kunde ju lika fort vara någon objuden.
Det hade ju inte hänt ännu att det skett något inbrott i hennes stugor, men en gång skall vara den första.

torsdag 2 december 2010

En doft av rökelse. 25.

”Mat? Det är klart att du skall ha mat! Hur skall du orka sköta biskopens fina hästar annars?”
Hon suckade.
”Jaha, då följer du med. Då kan jag säga det till biskopen.” Långväga lät nöjd.
Han sökte med handen längs sidan och tog fram sin kniv.
”Vi måste göra något åt skatboet du har på huvudet. Jag vill inte ha mera löss bland mannarna än vad som redan finns… och det räcker mer än väl.
Oda for upp när hon insåg var han hade i tankarna, men han var för snabb för henne.
”Sitt still träl! För det är det du är eller hur? En träl som rymt från sin ägare. Jag kan dränka dig med löss och allt utan att ha gjort något fel.”
Oda stirrade på kniven när den närmade sig hennes skalle.
Han tog tag om hennes mörka rufs och så började han skära bort tofs efter tofs.
Några män gick förbi och kastade några råa skämt till dem när det blev en hög av mörkt hår vid hennes fötter. De tyckte att Långväga hade tagit över kvinnornas göromål.
Han verkade inte bry sig om vad karlarna sa, utan betraktade lugnt sitt verk när han ansåg sig vara klar.
”Mycket bättre!” sa han nöjt.
Oda kände med handen. Det kändes kort som en avbetad äng, men ändå befriande.
Det var inte så farligt ändå. Det kan gå mycket värre för förrymda trälar än att håret skärs av.
Det fick hon aldrig glömma.

Nu låg hon på botten av ett skepp.
Från den plats där hon låg syntes bara roddarnas ben. Illamåendet av skeppets eviga rörelser hade sakta gått tillbaka och den friska luften från havet stärkte henne.
Hon hade hoppats på att få plats i den mindre båten som Långväga kallade knarr och han själv styrde, men biskopen hade sagt till om att hon skulle vara tillsammans med hästarna.
I det stora drakskeppet fanns bara främlingar.
Så skulle hennes liv här efter bli. Vart än hon hamnade skulle hon röra sig bland främlingar.
Hon försökte minnas långhuset, de andra trälarna och hennes syskon. Det hade en gång varit hennes trygghet. Nu fanns det inget kvar av den varan för trälen Oda från Svealand.
Kanske hon aldrig mera skulle få komma tillbaka, aldrig mer se de egnas ansikten.
Så kunde det vara för en träl.
Det hände att trälar såldes till granngården och aldrig fick tillfälle att se dem man vuxit upp med mera.
Vad var det då för skillnad om hon fanns på andra sidan havet, nästan så långt bort man bara kunde resa.
Hon hade snart hela vägen till det beryktade Birka mellan sig och Tunberga gård. Hon kunde lika gärna blivit sänd till Asgård, så avlägset kändes det.
Men, hon levde och det var hon tacksam för.

Hon satte sig upp och flyttade sig lite så hon kunde se bättre.
På båda sidor om det stora drakskeppet hängde runda sköldar av trä, beslagna med järn.
Vid varje sköld satt två män och slet med en väldig åra som stack ut mellan två skinnklädda trätappar.
Männens händer var grova och valkiga och verkade formade efter åran.
De talade väldigt lite. Det var tydligt att de försökte samla sina tankar till att hålla takten.
En man stod längst bak med en stor åra som han styrde med.
Här och var fanns surrade tunnor, knippen och näverkorgar.
Hästarna hade bundits fast i skeppet, lite här och var där de fått plats.
Oda hade begärt att de skulle ha några kvistar lövträ att sysselsätta sig med och ett kärl med vatten. Biskopen hade genast sagt till någon ur sitt följe att ordna med den saken.
Längst fram i fören satt Biskop Unni och Kord, hans man som talade för honom.
De verkade helt oberörda av sjöresan och Oda kunde se att biskopen nöjt såg ut över det jäsande havet.
Hon hade märkt att roddarna ibland steg upp från sin plats och gick till en tunna med lock.
Troligtvis var det vatten i tunnan för det hängde en skopa på kanten som de alla fyllde och drack ur. Utan att göra väsen av sig tog hon sig fram till den. Det var maltdricka i den.
Hon skyndade sig att dricka en skopa. Det släckte inte bara törsten utan gav också bukfylla och nästan genast kände hon att det gjorde nytta. Hon blundade och njöt en kort stund av känslan, men hoppade snart förskräckt till. Någon tog skopan ur hennes hand.
Det var biskopen som tydligen hade samma ärende som hon.
Han log och satte handen på hennes korta hår.
”Oda” sade han. ”Jag Unni.”
Hon vågade inte svara. Istället pekade han mot djuren. ”Häst.”
Då nickade hon och pekade ut mot vattnet. ”Hav.”
Han hade tydligen lätt för att skratta och skrockade godmodigt åt henne.
Nu när Oda såg honom på nära håll kunde hon se att hans läppar. De drogs upp mot näsan när han skrattade och blottade en ojämn tandrad. Det gjorde honom än mer märkvärdig och Oda hade svårt att slita blicken från honom. Om hon överlevde ville hon kunna beskriva denna man för alla som ville höra. Hon skulle berätta om prakten och om de glittrande ögonen som inte alls såg på henne nedlåtande och elakt som fina herrar brukar göra.
”Skepp, öl, mat, Birka” sade han och så höll han fram sitt vackra halssmycke. ”Kristus.”
Oda hade ingenting att svara, vågade inte. Straffet kunde komma genast om hon såg på smycket, vad visste hon?
Hon anade att asagudarna inte tyckte om Kristus och hon ville inte reta dem mer än hon redan gjort.
Hon ruskade nekande på huvudet och biskopen skrattade åter.
”Kom!” sa han.
Oda kände ett grepp om sin arm och gjorde inget motstånd att följa med honom.
Han erbjöd henne att sitta ned bredvid honom och Kord.
De hade blivit anvisade en plats i fören och hade betydligt mera utrymme än alla andra i båten.
Kord rynkade pannan när han såg vem biskopen fört med sig, men sade inget.
Biskop Unni var en gladlynt man, det var inte lätt att förarga honom, men Kord hade sett honom arg och fått lära sig att hålla tand för tunga. Biskopens vrede var verkligen ingenting man ville utsätta sig för.
I skeppets för hade man mycket bättre utsikt.
Hon såg roddarnas ryggar som taktfast rörde sig och hästarna som slet i sina rep och trampande försökte hålla sig stående när någon större våg slet tag i skeppet.
Framför dem fanns Långväga i sin knarr.
Han hade låtit hissa seglet och inga åror användes.
Det var han som visade vägen.
Hur kunde de hitta när det enda man såg var hav? grubblade Oda och såg oroligt ut över vågorna.
I väster hade himlen börjat rodna. Snart skulle det vara natt, men ingen verkade slå av på takten.
Innan det mörknade helt hann Oda se några öar dyka upp.
Tydde det på att de snart skulle vara framme? Hon visste inte.
I skymningen passade hon även att försynt betrakta biskop Unni närmare.
Han verkade helt betagen av de öar som nu blev större och större. Hans blå ögon lyste och den ena handen, prydd med vackra ringar, vandrade då och då till halssmycket som han kallade Kristus.
Hans ansikte var brett med höga kindben, ögonen var bruna, bekransade av mörka ögonfransar och med en kvast av rynkor i ögonvrån som tätnade än mer när han log med ett leende som drogs en aning snett ut mot ena kinden. Oda hade aldrig träffat en sådan man. Rik, praktfull, men ändå vänlig.
De män hon hade erfarenhet av var oftast tystlåtna och barska.
Trälar hade sällan någon anledning att skratta och storbonden roade sig aldrig med trälarna, snarare åt.
Det skrattet var ingenting man kunde jämföra med biskopens glada kluckande, frustande eller som hon en gång hört honom… högljutt, så andra drogs med i skrattet.
Kanske var man som han, i det land han kom från.


Långväga som färdades mycket snabbare, hade låtit seglet falla och väntade in storskeppet i skydd av ett skär.
Biskopen och Kord samtalade lågt med varandra.
”Det är bäst att färdas tillsammans när det är mörkt. I farvattnen runt Birka är varannan båt sjörövare.” berättade Kord för Oda.
Rövare! Oda sökte efter tecken på rädsla hos de båda männen, men de verkade oberörda.
Hur kunde de vara så lugna? De rövare som hon hade hört talas om hade inte lämnat någon levande. Aija visste att berätta att alla vuxna och de små barnen i en gård dödats. Bara några unga kvinnor hade fått behålla livet av den anledningen att man tog dem med sig som ett byte.
Det gick alltid att sälja flickor.
Biskopen höll om sitt halssmycke och lutade sig bakåt för att få lite sömn.
Han verkade inte det minsta bekymrad.
Oda såg oroligt ut över det svarta vattnet. Vad fanns egentligen där ute i mörkret?
Skeppet var nu ifatt Långväga och båda båtarna lade sig sida vid sida.
Några män sattes att vakta, resten av roddarna lade sig under sätena de suttit på.
Oda trodde inte att hon skulle få någon sömn, hon var alldeles för uppjagad för det, men mot förmodan lyckades hon ändå somna till slut, ihopkrupen med Aijas sockor under kinden.