En doft av rökelse. 35

Mordet.

Fullmånen sökte sig fram nu och då mellan molnsjok som oroligt rörde sig över natthimlen. Den lyste stundtals upp den lilla sovande byn, men oftast bäddades den in i molnen så husen och gårdarna hamnade i dunkla skuggor.
Sydvästen hade inte gått hem till natten, utan verkade istället huggit i med större kraft och väste i de höga lövträden som kantade landsvägen. För Melker Rodmars del fick det blåsa eller också låta bli. Det inverkade inte på något vis hans intensioner för kvällen. Snart skulle hans planer gå i lås, bara några geniala drag till av honom och så var allt i hamn.
Det hade gått över förväntan. Aldrig hade han kunnat tro att utgrävningarna skulle innebära denna möjlighet som plötsligt uppenbarade sig för honom. Snart, mycket snart, skulle hans namn åter vara på allas läppar, och just i de sammanhang där han ville bli omnämnd. Allesammans skulle de tala om honom. Alla de som verkligen betydde något inom arkeologikretsar i norden, nej, Europa...
Det var stora drömmar, vidlyftiga scenarion som tumlade omkring i hans hjärna, där han gick längs byvägen. Det skulle inte vara omöjligt att få in en artikel i New York Times. Han blev upprymd vid tanken och snabbade på stegen. Bilen hade han lämnat vid värdshuset. Han ville inte få någon uppmärksamhet och hade av rädsla för att någon skulle vaknat av motorljudet bestämt sig för att gå.
Han hade inget emot att vara tvungen att gå en sådan natt som denna. Hans möda skulle komma att visa sig vara värd. Synd egentligen att ingen såg honom där han gick, tänkte han. Den långa rocken som han aldrig knäppte för effektens skull, fylldes som en spinnaker bakom hans rygg. Det var avsiktligt förstås. Han såg ut att ha mera bråttom när rockskörten fladdrade efter honom. Då kunde man inte undgå att se att han var en man av betydelse, en som alltid hade något viktigt på agendan.
Denna natt hade han verkligen något viktigt att avklara. Kanske det viktigaste han någonsin gjort, och då harmade det något att ingen såg hans segertåg genom byn.
Månen tittade fram och han log lyckligt mot den.
Lys du bara måne! Här går mannen som har något stort på gång!

Tänk om det äntligen gick att bevisa att Åland var platsen för handelsplatsen Birka! ... och att han skulle vara den som var mannen bakom beviset! För evigt skulle hans namn vara förenat med fyndet och nämnas i beundran. Aldrig skulle han nu erkänna för någon att han inte trott att utgrävningarna skulle ge något. Nej nu var det viktigt att kunna klargöra för eliten inom arkeologi att det fanns välgrundade teorier bakom beslutet att utföra en kostsam utgrävning. De personer som kritiserat honom för att slösa med landskapets medel skulle för alltid tystas.
Slumpen verkade som vanligt vara på hans sida. Lika gärna hade den där Vik kunnat vara den som stått och förstrött sett på ungdomarnas arbete med att sålla jorden. I deras oerfarna ögon var inte metallbiten någonting av värde, en bit av ett gångjärn kanske... Men han hade genast fått en annan uppfattning om fyndet.
Mer instinktivt än överlagt, hade han sagt åt ungdomarna att ta en kort rast. Glada över den möjligheten hade de inte sagt emot. Genast som de vänt ryggarna till och lättjefullt lagt sig i gräset, hade han grabbat tag i metallföremålet.
När han kände tyngden i handen och såg på formen, visste han. Det kunde inte vara något annat än ett krucifix.
Ett krucifix!... och inte vilket enkelt som helst, det syntes direkt. Då var det alltså sant! Det hade nästan svartnat för hans ögon, men så tog han sig samman. Han insåg att han måste gömma det så länge.
Detta var ingenting som han ville att Vik skulle få lägga vantarna på. Fyndet var bara hans!
Det var för stort för att få rum i hans ficka... Nervöst hade han sett sig omkring. Nu måste han ta ett snabbt beslut för snart skulle ungdomarna komma tillbaka.
Hastigt klättrade han upp på muren, den del som var intakt.
Det gick att lossa på en flat sten som låg bland taklök och fetknopp som frikostligt växte uppe på muren.
Vik hade suttit på en campingstol en bit ifrån. Han höll en pärm i famnen och verkade vara djupt försjunken i dess innehåll.
Snabbt, med darrande händer, hade professorn krafsat bort mossa och rötter, så mycket att metallbiten skulle få rum under stenen. Han lyfte tillbaka stenflisan som nu åter låg som om den aldrig hade varit rörd.
Nu var det bara han som visste att det fanns ett över 1000 år gammalt fynd i stenmuren.
...och någon till.

Han blev besvärad när han tänkte på det. Någonstans i magtrakten grävde det oroligt.
Den som hade skickat ett anonymt mail till honom för över ett år sedan måste på något märkligt sätt haft en aning.
Han hade först trott att det varit ett skämt när brevet hade dykt upp i mailboxen.
I brevet hade man uppmanat honom att starta utgrävningar på Vårdö. Brevskrivaren påstod sig ha trovärdiga källor. ”Det kan finnas något av värde under ringmurens östra sida”. Nästan ordagrant hade det stått så.
Brevet hade varit signerat med Kord. Bara Kord.
Han hade ägnat dagar, ja veckor till att söka efter denne Kord. Ingen av Internets sökmotorer kunde hitta en person som hette eller kallades Kord som var relevant i fråga om arkeologiska kunskaper. Vem, hur och varför?

Han hade nästan tänkt avskriva det hela, när nästa brev kom.
Det var fyllt av detaljer och material som bara de riktigt insatta historikerna kunde inneha. Brevet avslutades med att utlova en riklig belöning om det gjordes några fynd som var av betydelse, så vida han lyckades hålla de andra utanför.
Det gav honom många sömnlösa nätter, men så bestämde han sig på vinst och förlust, att utgrävningar skulle göras på Vårdö.
Han hade ändå inte några bättre uppslag.
Och så var det den där känslan han fick när han läste breven. Det fanns något i dem, något genuint äkta, men han kunde inte sätta fingret på det.
Nu jublade det inom honom. Han hade gjort ett rätt beslut! Han hade hittat något som skulle göra alla andra gröna av avund. Han skulle bli en superstar!
Nu var det bara att så fort som möjligt lägga beslag på krucifixet, få det gömt på ett säkrare ställe och vänta tills utgrävningarna var avklarade.
Först därefter skulle han återvända och envist fortsätta sökandet på egen hand och av en händelse göra fyndet.
Den där idioten Kord kunde glömma att få ta del av äran. Han fick lova med hur mycket mutor som helst. Krucifixet var hans eget och ingen annans.
Enligt den där Kord skulle biskop Unnis krucifix finnas på Vårdö. Hur nu han kunde veta det?
Det var obegripligt! Skrämmande egentligen... och en rysning letade sig upp längs ryggraden på honom.
Han fick inte tveka nu. Allting hade sin naturliga förklaring och det skulle snart visa sig vad det handlade om.

En doft av rökelse. 34

Hästarna började oroligt röra på sig skrämda av larmet och röklukten och Oda fick annat att göra än att glo.
Lågt, så lågt hon bara kunde talade hon med dem, strök dem över deras mjuka pannor. Det hjälpte och biskopens vackra häst svarade henne med att gnägga lågt tillbaka. Djuret plockade med sina mjuka läppar på hennes kinder och hår och Oda njöt. Hästen var som ett sagoväsen, mycket klokare än de utarbetade kräken hon var van med. Hon märkte inte att biskopen hade slutit upp vid hennes och hästens sida.
För en gångs skull var han tyst, sade inget, bara tittade forskande på henne, sedan vände han sig om mot Kord som inte missade något av vad som hände på skeppet och sade några korta ord. Oda blev orolig.
Drakskeppet låg med sidan till mot bryggan och roddarna hade börjat med att lägga ut landgångar för att bära iland varorna. Det hade skockats både män och kvinnor på bryggan. De såg minst lika trasiga och fattiga ut som trälarna hemma. Nu nästan slogs de om att å bli städslade som bärare. Det var mycket högljutt och lugnade inte ner sig förrän Långväga plötsligt stod mitt bland dem, pekade på ett par av de kraftigaste männen och schasade iväg resten med hög röst.
De flesta troppade lydigt av.
Oda visste inte vad hon skulle göra. Hon hade lätt kunnat smita iväg i den oordning som rådde, men hon hade ingen aning om vart hon skulle ta vägen. Därför valde hon att stå kvar bland hästarna tills det var dags att leda iland dem.
Några av bärarna kom och drog i en av hästarna men Kord var snabbt framme och motade bort honom.
Han pekade Oda.
”Hon gör det.”
Birkamännen glodde misstroende på den lilla trasiga flickan bland de stora hästarna och skrattade rått.
Ändå backade de undan när hon började lösgöra en av hästarna och utan besvär fick den att lyda henne. En efter en ledde hon djuren iland, till slut en aning generad när hon hörde beundrande mummel runt sig.
Biskopen stod redan på bryggan när hon kom ledande med hans vackra hingst, Kord stod tyst bredvid.
Det hade bildats en samling människor runt honom, men hans följeslagare höll dem på behörigt avstånd.
När Oda lade hästens tyglar i biskopens hand log han först sitt lustiga leende mot henne, men när han såg alla som glodde på henne kastade han tillbaka huvudet och skrattade högt upp mot skyn. Kord såg ogillande ut, istället sade han åt Oda att hästarna skulle föras till en hage bakom husklungorna. Foder måste dessutom skaffas.
Sammul Långväga stod med rak hållning utan att göra en min när Oda blygt sökte hans blick genom folksamlingen. Hon hade velat säga något, kanske tacka honom, exakt för vad, visste hon inte… för att han lät henne leva kanske… och gå vidare.
Kord såg hennes blick.
”Du stannar med oss, det är så sagt mellan Långväga och biskopen. Du blir förstås en till för mig att hålla reda på, så jag säger bara… ställ inte till med något! Du skall lyda mig, glöm inte det!”
Oda nickade, kunde inget annat.

En doft av rökelse. 33

Oda ombord.

I öster hade solens bleka rundel börjat visa sig över gränsen mellan himmel och hav.
Den lyste ännu alldeles för svagt för att ge någon värme, men den skänkte ljus som sipprade in i skeppets skummaste platser. Utan nåd letade det sig in mellan roddarnas tröttklibbiga ögonspringor. Knappt hade ögonlocken fått sluta sig förrän det var tid att öppnas igen.
Det var åter dags för roddarna att sätta sig vid årorna igen.
På havet var det bleke. Inte en vindpust fanns att tillgå och de visste att de hade tungt arbete framför sig. Först efter att solen stått som högst på himlen kunde man ändå alltid vänta sig så mycket vind att det lönade sig att hissa seglet.
Oda vaknade av ljudet av rörelserna från andra. I sömnen hade hon nickat till med huvudet så att hennes panna kom att vila mot Kords rygg.
Hon drog sig hastigt tillbaka innan han lagt märke till det. Hon var som vanligt rädd för bestraffning och hon misstänkte att han inte skulle uppskatta att hon var närgången.
Försiktigt steg hon upp från sin plats för att kunna vara så tyst som möjligt.
Hon sneglade mot biskopen. Han hade svept sin mantel om sig och verkade helt oberörd över att det hade dagats.
Hon ville se till hästarna. Inte för att det verkade gå någon nöd på dem, men det var hennes arbete och just arbete var det som en träl kände bäst till.
Nu stod hästarna och bockade upp och ned med huvudena. Oda kunde känna i sin egen kropp deras otålighet. Hon gick fram till den häst som biskopen hade ridit. Det var ett vackert djur, mycket slankare i sin kropp mot de hästar hon var van med.
De behövde vatten att dricka märkte hon och hästspillningen verkade roddarna obekymrat kliva omkring i och det följde med deras lädertossor när de rörde sig i båten.
I långhuset hade hon tagit som vana att dagligen rengöra efter djuren. Då visste hon hur man skulle gå till väga. Men hur gjorde man i ett skepp? Hon kunde inte ens se en kråkbärskvast att sopa med.
Hon tog mod till sig att fråga den store roddaren som kallade sig Eynar.
”Ta öskaret, tjyvunge!” Svarade han barskt och kastade åt henne en platt skopa snidat av ett ljust träslag. ”Men tappa det inte överbord när du tömmer ur! Då kastar jag dig samma väg och då får vi se vad som flyter längst. En tjyvunge eller ett öskar.”
Oda rös. Hon tvivlade inte på hans ord. Hon var inte mycket värd i deras ögon och hon skulle akta sig för att förarga någon. Det kanske skulle bli det sista hon gjorde.
Hon var glad när hon kunde lämna tillbaka öskaret.
Eynar ägnade henne knappt en blick. Han satt redan vid åran och brydde sig inte om henne.
Hon hämtade slutligen färskvatten ur en tunna åt hästarna. Hon vågade inte ta mycket. Vattnet skulle delas av alla.
Nu och då sträckte roddarna på ryggen och blickade ut mot öster.
Långväga stod längst ut i fören i sin knarr. Han kisade mot solen och ropade ut en order att ta en nordligare riktning. Han visade tydligt med armen.
Roddarna i drakskeppet kunde sin sak och det tog inte lång stund innan ordern var åtlydd.
Biskop Unni tittade fram under sin mantel och frågade Kord som satt nästan orörlig och lät sin vakande blick följa med allt som skedde, något.
Kord svarade på språket som inte Oda förstod.
Biskopen steg upp och gick fram till drakhuvudet och höll ett stadigt tag. Långväga såg honom och visade med armen mot öarna som nu blev bara större och större. Det fanns en hamn någonstans åt det hållet han visade. Så mycket förstod Oda och bara tanken gjorde att hennes hjärta slog vilt… Vad skulle hända henne när hon kom iland?... om hon ens kom så långt.
När hennes uppdrag var slutfört, vad hade man för nytta av henne då? Om de ansåg att hon var i vägen så kunde de lätt kasta henne ut i det farliga vattnet. Där skulle hon inte bli långlivad. Hon måste hålla sig väl med dem som hade makten.
Men vem av de fina herrarna var det som hade det sista ordet att säga?
Den rike biskopen naturligtvis, fast när hon såg Långvägas resliga gestalt i fören tvekade hon.
Männen lydde honom ute på havet, men sen?
Oda tog beslutet att göra sig så liten och osynlig som möjligt. Tyst smög hon in mellan hästarnas ben och satte sig där. Hon lovade sig själv att inte röra sig förrän hon hade möjlighet att fly iland. Om hon hade tur kanske de glömde bort henne.

Det blev en lång väntan. Hon kunde inte känna någon hunger mer. Den känslan hade försvunnit. Försiktigt utan att de andra skulle märka henne såg hon över relingen. Det rörde sig andra båtar på vågorna, de flesta i samma riktning som de själva.
Roddarna hade börjat tala mera med varandra, var mera uppsluppna. Det tog hon som ett tecken att deras hårda arbete vid årorna snart var över.
Öarna såg gästvänligare ut, grönare och det växte buskar och även träd på dem. Träden såg inte ut som hemma, inte höga och raka som i skogarna utanför Ubsala. Vindpinade och krokiga sträckte de sig tallar och granar knapp två manslängder upp.
Flera drakskepp slöt upp vid deras sida och nu kunde det nästan bli trångt i sunden mellan öarna. Klipporna var röda och släta, det förvånade Oda. Hon hade aldrig sett sådana berg.
Ibland kunde man se människor på stränderna. Kanske var de fiskare eller jägare, vissa såg hon att högg kvistar och löv, buntade det och bar stora bördor med löv på sina böjda ryggar.
Det gjorde man hemma i långhuset också. Oda förstod genom det, att det fanns djur i denna obyggd och fanns det djur så blev hon en aning tryggare.
Snart kunde hon även se bebyggelse. Små låga hus, grånade av sol och vind, var byggda i klungor. Fiskeredskap hängde på tork utanför dessa bostäder och röken från eldar nådde ut till skeppet. Det fanns vanliga människor som hon där ute på öarna i det salta havet.
Biskopen talade ivrigt med Kord som nickade och svarade lågmält. Den glänsande manteln på biskopens axlar svängde hit och dit. Det syntes att han var ivrig.
Snart fick Oda svar på hans upprymdhet.
I ett smalt sund reste sig ett pålverk gjort av tjocka stammar upp ur vattnet. Bara en båt i gången kunde passera och män med svärd hängandes vid sidan vaktade den smala öppningen.
Långväga i sin mindre båt rodde först och talade med vakterna. En läderpung med innehåll bytte ägare och det var sedan bara att passera med skeppen.
På andra sidan var det livligt. Roddarna skrattade nu och pratade med varandra om ölen och kvinnorna de snart skulle förskaffa sig.
De rodde fortfarande med ökande kraft längre in en djup vik. Det fanns nu folk och djur överallt längs stränderna.
När hon slutligen såg en mängd hus, fler än hon någon gång sett tidigare byggda i rader efter varandra förstod hon att de var framme. Hon hade kommit till handelsstaden Birka, hon den enkla usliga trälen Oda.
Hamnen var full av skepp och mindre båtar.
Man hade byggt stadiga bryggor av stock i den inre delen av viken. Från bryggorna hade gångar av hugget trä lagts, så att forslande av varor till och från skeppen skulle underlättas.
Det var obehagligt rökigt i luften och lukten av människa mötte dem redan innan skeppet hade förtöjt.
Den uppsluppne biskopen rynkade näsan, men Kord stod samlad.

En doft av rökelse. 32

En snipa var på väg in i viken. Den kände hon igen på både ljudet och den kännspaka siluetten av en äldre man med ett kritvitt hår.
Det var Gustafsson.
Han liksom många andra skärgårdsbor kom gärna in och tankade vid marinan. Gubben halvlåg lättjefullt i aktern med en pipa i munnen, en pipa som alltid var släckt.
Han hade en gång erkänt för henne att han inte hade rökt på femton år sedan brorsan hans dött i lungcancer, men själva vanan satt kvar.
Båtmotorns (som han kallade vikströmmaren), enformiga dunk framkallade det behovet i honom långt efter att nikotinets hårda grepp hade lossnat.
Och vem störde det? Absolut ingen! Tvärtom log båtturisterna brett när han uppenbarade sig.
Det stod inte länge på innan han hade de flesta ögon på sig, med sina yviga gester och högljudd som han var.
Nu var det inte riktigt läge att han skulle dyka upp, för hennes tid var minst sagt pressad, men hon hade inget annat val än att torka händerna och dra ett par arbetshandskar på sig.
Hon kopplade på elströmmen till mackarna och gick ner längs trapporna till bryggan för att möta honom.

Det syntes knappt en rörelse vid marinan. Det verkade vara tyst och stilla i alla båtar.
Ett svagt ljud av en radio som mumlade hördes från en liten segelbåt som kommit in under dagen. En ensam man hade betalt avgiften. Nu låg han säkert i sin koj och hade det rätt bra.
Någon gång, NÅGON GÅNG! skulle hon också ha semester på sommaren… fast inte under överskådlig framtid.
Hon väntade vid sjömacken och såg Gustavsson svänga in vid bryggan där hon stod.
”Ta tampen flicka!”
Ett nött bomullsrep kastades till henne och hon förtöjde vant snipan.
Vikströmmaren gjorde ett sista varv med svänghjulet och pyste till och dog ut.

”Du har fullt i kväll!” Gustavsson sneglade upp mot värdshuset och sin vana trogen hälsade han aldrig. Han påbörjade alltid samtalen som om man aldrig skulle varit åtskilda.
Hanna höll inne med sitt skratt.
”God kväll Gustavsson! Han är ute och kör märker jag… Det är visst torrt på petrolium igen!”
”Japp, torrt som brännvinskåpet en måndagsmorgon.” Han kisade upp mot värdshuset igen. ”Du har väl tid för mig förstår jag?”
”För dig Gustavsson .. finns det alltid tid. När jag inte har tid med folket från byn är det bara att lägga lapp på luckan.” Hanna använde sin hurtigaste röst.
Det var många som muttrade över Gustavssons nyfikenhet, men Hanna gillade honom.
Egentligen var det helt oförklarligt, för hon gillade inte folk som lade sig i, men Gustavssons nyfikenhet kändes sund.
Tydligen ska man bry sig om vad som hände i bygden även om det ibland gränsade till skvaller, det var andras åsikt. Själv kände hon att hon var alldeles för oengagerad.
Det viktiga var, att det man talade om ute i byarna… faktiskt var sant.
Och det var väl liksom där problemet låg. Ibland har ju vi människor en viss benägenhet att lägga för mycket fantasi i det som vi återger.
Inte kanske av illvilja, utan mera av en önskan att livet var mer spännande än vad det var.
Hanna ville inte ha spänning. Hon ville bara att företaget Fagerbergs Värdshus skulle gå runt.
Några andra krav hade hon inte och hennes tanke snuddade vid att hon måste anställa en till och vilken kostnad det skulle medföra.
Gustavsson slängde upp två Jerrydunkar på bryggan och klev själv vigt efter.
”Det blir som vanligt två fulla. Har det gått upp igen?”
Med den frågan visste Hanna att han menade priset. Hon gav honom bara en medlidsam blick utan att svara.
”Jasså, så illa.” Gustavsson muttrade något ohörbart. ”Dom håller ihop, EU och oljekungarna. Dom blir in´t nöjda förrän sista skärgårdsbon lagt upp årorna. Vad finns det sedan att glo på då, om infödingarna har dött ut? Ska man stoppa upp nån stackars fan på bygdemuséet?”
Gustavsson sträckte på sig och talade som om han läste innantill.
”Strömmingsfiskare! Vanligen förekommande i tidigt nittonhundratal. Öppna på åttingen och känn efter hur strömmingsråk luktar.”
Hanna log brett och föll in i hans raljerande.
”Turistföretagare! Lyft på kistlocket och lukta på stekoset och rengöringsmedlet från en ihjälarbetad värdshusägare.”
”Jojo, dom har ett stadigt tag om nacken på oss.”
Hotet från ”dom” var en aning diffust.
”Har du sett av Manfred?” Gustavsson bytte samtalsämne.
”Så gott som alla dagar. Du vet… han har ju en av sina stigar förbi värdshuset. Det bekymrar mig en aning… dig och mig emellan, så önskade jag att han inte gick här.”
Hanna tvekade innan hon uttalade sig om Manfred. Det sista hon ville var att Gustavsson skulle föra ut något som hon sagt. Hon ville släta över.
”Jag vet ju att han är en fin människa när han mår bra, men… vad tror du? Hur illa kan det vara med honom nu? Han kan stå en halvtimme och bara se på vad vi gör, utan att säga något.
Några turister har faktiskt frågat vem han är.”
Gustavsson drog fingrarna genom det vita håret, öppnade sedan på locket till bränsledunken och gav över den till Hanna.
”Jag vet faktiskt inte…” Hans blick mötte inte Hannas utan sökte sig över viken. ”Han var ju skvatt galen när man muddrade i Fjäderviken. Det tyckte han inte om, skrek och dundrade och gick an som en jakthund. Jag vet inte…” Gustavsson såg tankfull ut. ”Nu är han mycket tystare… och vad skall man tro om det? ”
Han tittade åter på Hanna och ändrade sedan till ett hurtigare tonläge.
”Jag har känt karlen i hela mitt liv. Brorsan var för tusan skriftskolskamrat med honom. Stör han dina gäster? Äsch! Lugna ner dom du. Manfred gör inte en kotte förnär. Det tvinnar lite i uppe i huvudet bara. Det går om, det gör det ju alltid.”
Hanna koncentrerade sig på att inte spilla på bryggan när hon fyllde på dunken och talade inte förrän den var helt full.
”Jag har inte sagt vem han är. Det kan ju vara någon som känner till honom. Ja, du vet folk pratar så mycket.”
Hon stängde locket till dunken och fick den andra av Gustavsson. Hon började tanka igen och pumpen surrade bakom hennes rygg.
”Nåja, jag tycker inte att turisterna skall klaga. Vad sysslar de egentligen själva med? Det har jag frågat mig själv under några veckors tid.”
Hanna såg misstänksamt på Gustavsson.
”Säg inte att de fiskar utanför fiskekortsområdet igen? Har du sett någon?” Förbannat! Alltid är det någon som inte kan hålla sig innanför området.
”Njaaa… Det är inte det. De är så jävligt underliga bara. En kväll skulle jag fara ut till Biskopssten och lägga ut för sik från södra udden. Då jag kom fram till holmen var det två båtar där, uppdragna på stranden och det var dina hyrbåtar, det svär jag på, för du har blå bottenfärg på dem. De går att känna igen…
De fiskade inte kastspö från land som jag tänkte först. Nej jag vet inte vad de gjorde…
De lyfte och bökade på stenar och en grävde långt in i klovet där sillgrisslan har ungarna. Vilka gynnare! Skulle de inte kunna låta grisslan vara ifred? Hon fick inte så många ungar förra året. Ja, jag blev förbannad och gapade åt dom!”
Hanna suckade. ”Jag kan ju inte vakta dem hela tiden.”
Den andra dunken var full och hon stängde locket på den.
Gustavsson lade inte märke till det utan fortsatte. ”…på utrikiska ropade de tillbaka. De kan inte prata som folk heller. Sedan såg jag dem igen några dagar senare. Då gick de från korshällarna, du vet, här, norr om viken… och vidare upp mot skogen. Det kan de ju få göra, men varför hade de en grästrimmer med sig? Det är säkert! En grästrimmer!”
Han tystnade för att se på Hannas reaktion.
”Grästrimmer…?” Hon visste inte vad hon skulle säga. ”Det måste ju ha varit något annat du såg, kanske kastspön…?”
”Nej du flicka, jag såg med egna ögon… och varför skulle de ta kastspöna med sig och gå till skogs?” Gustavson såg frågande på Hanna som inte hade något svar utan bara ryckte på axlarna.
”Utsocknes” Han fnös. ”Vi har nog inte sett färdigt av deras galenskaper.”
Gustavsson var ju inte känd för att ha något vidare tilltro till personer som inte var födda på ön.
”Ja du Gustavsson, jag har ju sett en del märkligheter, men det är bäst att inte fråga vad det handlar om. Nöjdast är de om de får hållas, du vet.” Hanna ville släta över.
”Ja men, nog slår det här rekordet? Varför försöker de vältra stenarna från Biskopssten och ta livet av grissleungarna?”
”Det kan jag inte svara på… och nu måste jag nog gå tillbaka. Det saknas en diskerska nu när jag är här. Om Gustavsson kommer med och betalar bränslet uppe vid värdshuset, så skall jag bjuda på en kopp kaffe.”
Han lyste genast upp och tackade ja till det. Förvånansvärt obehindrat klev han efter Hanna när hon med två steg i taget gick tillbaka upp längs trapporna.
Det var om möjligt ännu högre sorl i restaurangen nu än innan hon gick ner och tankade.
Hon fick betalt av Gustavsson och han fick en kopp kaffe med en försvarlig mängd sockerbitar och en kanelbulle. Han nöjde sig med att sitta i foajén från vilken han kunde kika in i matsalen.
Hanna suckade lättat och kunde återvända till disken som nu vuxit i storlek med Korvatunturi.
Malin kom in.
”Nu har jag jobbat i tolv timmar, nu går jag hem! I morgon får du klara frukosten själv för jag tänker sova om du känner till det ordet?” Hon lassade ännu en trave disk framför Hanna.
”Båtgästerna börjar troppa av nu och det finns inte flera matbeställningar, så det är lugnt…
Men de där bengrävarna har beställt in mera vin…
Va´ glad för det, för fan! ” tillade Malin med skärpa, när hon hörde Hannas suck. ”Jag tog förresten den sista flaskan av det australiensiska rödvinet, kom ihåg att beställa mer. ”
Hanna suckade ännu en gång och Malin kom och slog armarna om henne.
”Knäppa idiot!” sa hon. ”Och kom ihåg att få hit nå´n å jobba.” Hon släppte taget om Hanna och var redan borta vid dörren när hon ropade över axeln: ”Jag beställer vinet imorgon, jag fixar det!”