tisdag 1 februari 2011

En doft av rökelse. 36

Han passerade prästgården. Den låg i mörker, likaså församlingshemmet. Några bilar stod parkerade utanför. Det doftade av nyklippt gräsmatta och några bestånd av vänderot som växte vid dikeskanten sände trolska parfymdofter. Det berörde honom inte. Han var och förblev en stadsmänniska, trots att hans arbete hade tvingat ut honom i obygden nästan varje sommar.
Nu befann han sig bara ett stenkast ifrån kyrkan.
Fasadbelysningen var nedsläckt av besparingsskäl på sommaren. Det passade honom för det var tillräckligt ljust ändå.
Järnkorsen som hade grävts upp fanns fortfarande kvar mellan kyrkmuren och kyrkan. En del stod rakt upp på sina egna socklar andra stod lutade mot sakristians vägg.
Den där människan Margaretha hade sagt att inget fungerar i semestertider. Allt stannar av på sommaren.
Så nu stod korsen kvar som svarta skelett utan att ha flyttats till skogsbrynet som planerat var.
Det var inte hans sak, så han brydde sig inte, men Margaretha hade varit upprörd.
Nåja, hon blev upprörd för minsta lilla. Det var en hård kvinna, det måste han medge, men hennes bekantskap hade faktiskt ändå roat honom. Fast han och kvinnor hade alltid varit ett kapitel för sig. Det fanns ingenting som var så lätt att förstå sig på som de varelserna.
Han fnyste för sig själv. Enkelspåriga hönor!
Egentligen var de till för bara en sak!

Fladdermössen som sov uppe i kyrktornet om dagarna, flög irrande omkring utan styrsel kunde man tycka, men undvek ändå skickligt att krocka med träden. De flög ovanligt lågt denna natt och Melker Rodmar slog värjande upp handen när han trodde att en av dem skulle fladdra in i hans hår. Han svor lågt och lovade sig själv att det skulle vara sista sommaren som han plågades ute bland vilda kräk.
Efter denna sommar förväntades universiteten stå på kö för att få honom som föreläsare och det skulle han kunna försörja sig mer än väl av, för det kunde de räkna med, att det inte skulle bli en billig affär för dem. Han skulle kunna dubbla sina nuvarande honorar, nej, tredubbla!
Med steg fyllda av tillförsikt inför framtiden kändes vägen kort till kyrkan. Överraskande fort stod han framme vid muren och han kunde bara tänka att snart, snart skulle han hålla det i sin hand igen.
Det hade varit lättare att klättra upp på den när det var dagsljus. Han tvekade något.
Stenarna var raserade och låg ojämnt på varandra. Nu fick han prövande flytta fötterna och gripa tag i det som verkade någorlunda stabilt.
Till slut lyckades han ändå komma upp med knäna på murens krön. En aning klumpigt i sin långa rock reste han sig upp.
Då, när månen flämtade bakom flyende sargade moln, stod han ansikte mot ansikte med en annan person. Någon stod redan där uppe och väntade på honom.
Han insåg direkt att det inte var som det skulle, att han var i någon form av fara.
Det lilla ljus som snålt sipprade genom molnen gav ändå tillräckligt med ljus för att lysa upp ansiktet på den andre.
Det såg inte normalt ut hann han tänka. Skuggor skapade en mask som utstrålade grymhet och när han mötte den ångande blicken förstod han att hans liv hängde i en skör tråd. Han insåg att det som var så nära nu var förlorat. Den seger över tillvaron som han sett skymta i sin fantasi skulle inte komma att upplevas.
Ett hårt slag mot skallen underströk den tanken och ännu ett slag som tog strax bakom ena örat krossade resten av hans vision. Det slog honom inte medvetslös, men han föll på knä. Han hörde sig själv skrika av smärta och av rädsla, men fick ännu ett slag och tystnade därefter. Han blödde från huvudet ner på sin fina rock. Han kände ett stygn av sorg när blodet rann över axeln vidare över bröstet och han såg hur förstörd den blev. Tafatt försökte han stryka bort det orena, men det resulterade i att hans händer trängde in blodet ännu längre in i den tunt vävda, eleganta ylletyget.
Indignationen tog över hans sinne och han vände klandrande upp sina kladdiga handflator och som en sista möjlighet till att kunna hävda och värna om sin värdighet höjde han blicken.
Han såg vad den andra personen hade i handen.
Ett av korsen! Ett kors utan den tunga sockeln. Ett kors som han sett varje dag hade just slagits mot hans huvud i besinningslöst raseri.
Det var av järnsmide, vackert smitt med pilar på varje korsarm.
Den pil som troligtvis var tänkt att peka uppåt mot himmelen blev slutligen hans död.
Den kördes in med kraft in i hans buk, rev sönder tarmar och perforerade aorta.
Det smärtade vanvettigt och hjärnan ville inte mera förstå vad som hände. Blodet pumpades ut i pulserande takt. Hans sista tankar gick till krucifixdelen som låg under stenen innan han föll framåt.
Han föll så illa att korset slog med änden i mark och trycktes ännu längre in i kroppen för att slutligen komma ut vid sidan av ryggraden.
Så blev han stående mellan muren och sakristian, framåtböjd över korset som åter hade förankrat sig i gravgården. Blodet rann längs korset ut i den fina sanden, medan fladdermössen fortsatte sin ivriga jakt efter insekter.