onsdag 14 december 2011

24

Sven låg och vred sig i den enkla tältsängen som hade varit hans sovplats i mer än två veckor. Han visste att det måste ta ett slut. Han visste bara inte hur.
Han hade gömt sig och skapat oro och sorg för de få anhöriga han hade. Visst gav det honom dåligt samvete, men han hade tyckt, just då, när han sökt skydd hos Annika att det var den enda lösningen. Kanske det ändå var en handling uppkommen ur den rädsla och panik han känt när han sett förödelsen i lägenheten.
Han hade då, under flera veckors tid använt alla de räknesätt han kände till och kommit fram till samma slutsats.
Någon ville ta hans liv. När han hade kommit hem till lägenheten och sett att han hade haft inbrott, förstod han direkt. Han måste fly!
Fly för sitt liv! Som så många gånger förr hade han vänt sig till sin granne för att ventilera sina bekymmer. Förvånansvärt nog hade hon nästan upprymt erbjudit honom att få gömma sig hos henne.

Hon var en fantastisk kvinna. Hon var dessutom hans kvinna nu!Det hade gått så fort plötsligt. Han hade suttit i hennes soffa en kväll med en stor pärm i famnen.
Troligtvis hade han somnat för han vaknade till när den dunsade i golvet.
Annika hade suttit i sin stol och leende tittat på honom. Fumligt med flaxande händer hade han försökt samla upp de papper som ramlat ur och spridit sig vid hans fötter.
Då hade hon plötsligt rullat fram till honom och fångat upp hans svårstyrda händer, hållit dem hårt medan hon böjde sig framåt mot honom.
Han hann se att hennes läppar var lätt särade med en läppglans på som glittrade till, innan de försiktigt mötte hans sömndruckna mun. Han visste i den sekunden utan att behöva räkna med en endaste siffra att någonting underbart skulle hända honom. Det smakade lätt av parfym i hans mun och han visste att det berodde på att han kysst en kvinna.
Som vanligt var det hon som tog initiativet. ”Kom” sade hon och rullade in till sitt sovrum. Sven hade först förvirrat sett på oordningen i pärmen, men för en gångs skull, utan desto mera beräkning, hade han bara följt med henne.
”Men kan du, hur kan du…?” Han hade ändå blivit osäker när han såg henne vant svinga sig över från rullstolen till sängen.
Hon suckade och talade för sig själv rakt ut i luften.
”När jag äntligen får till det, så är det med en idiot!” Hon hade flinat retsamt mot honom, men sedan blivit allvarlig.
”Förr var jag bra på det här. Nu är jag också nervös.”
Hennes röst hade försvunnit in i jumpern när hon drog av den. ”Men vi är ju två, skall det inte gå bra då?” Hennes bröst hade gungat framför hans ögon och osäkerheten hade lämnat honom för att utbytas mot lycka.
Det var alltså detta alla pratade och skrev om. Han hade förstått direkt när han famlande hade satt sin hand på hennes kropp och hon hade givit honom ett uppmuntrande leende, när han sa att han älskade henne.

Jag skall göra henne rik. Hon skall få ett fantastiskt hus som är byggt speciellt för henne. Hon vet inte vad jag kan göra för henne. Inte än. Men det var bara det, jag måste få leva! Jag måste hålla mig vid liv.
Nu fanns det ännu en orsak till att få en ände på det hotfulla där ute i samhället. Han måste agera. Han visste bara inte hur.

Han satte sig upp på sängkanten och kände hur obekvämt det blev när den enkla konstruktionen av stålrör tryckte mot låren. Han sneglade längtansfullt mot Annikas sovrum. Han hade gjort täta besök där, men blev alltid efteråt bryskt förvisad tillbaka till tältsängen. Han hade nu börjat tycka uppriktigt illa om den. Det var tidig morgon och han insåg att han inte skulle kunna somna om utan gick och satte sig vid köksbordet. Där låg alltid rutigt papper och en penna för hans skull. Med allvarlig min böjde han sig över pappret och började räkna.
Några timmar senare när Annika kom upp i bara nattlinnet, satt han fortfarande och räknade, men han tittade upp när han hörde henne.
Hans ögon var rödkantade och hon misstänkte att han gråtit.
”J..j..jag m…måste ringa S...Sonja”
Hon tittade en stund på honom.
”Ja, ett är säkert… du måste ringa någon.” Hon tystnade och ruskade sen på huvudet.
”Du har då ett helvete du karl,” sa hon analytiskt.







De svartblå, nästan lila molnen tornade utmanande, lockande upp sig vid horisonten. Bara genom att finnas skapade de en längtan till kraftmätning i vandraren. Att de vågar! Att de vågar komma och bulla upp sig, i tron att de var starkare. Bah, de var bara statiskt elektriska vattensamlingar som med random inprogrammerat, spydde eld utan någon planering och bakomliggande intelligens.
Det var dödligt, men inte mera dödligt än vad vandraren kunde vara. Ideliga kraftprov och mätningar mot döden och ödet, hade förstärkt den mänskliga ångturbinen i vandraren som liksom molnen hade samlat krafter inför urladdningen.
Där slutade liknelsen.
Vandraren var gudomen, starkare än Baal, flugornas herre, listigare… David mot Goliat! Men, vem var egentligen Goliat… och vem var David? Vem var den rättmätige vinnaren?
När vet krigsherren att det är dags att gå ut på slagfältet? Bara en blind kunde ha missat alla tecken som givits den sista tiden. Bevisbördan på de skyldiga har blivit övertung. Nu var det dags att fälla ännu några domar… och verkställa dem!
Den optimala stunden… finns den? Finns det en tid, år, dag, sekund som man vet att är den viktigaste tiden i ett liv? Känner man igen stunden eller kan den oförmärkt svepa förbi?
För andra kanske, men inte för vandraren. Där fanns ingen tvekan. Idag var dagen för utexaminering. Gesällen är död, men domherren lever!

Svetten rann längs ryggen. Det skulle vara så, det blev fel annars. Om inte svetten rann skulle man gå ännu hårdare. Vandrarkängorna skulle trampas hårdare mot marken, tränga djupare ner i grässvålen, gruset, mossan… Musklerna skall ansträngas hårdare och luftrören skall bränna mer. Det ska göra ont! Det hör till ritualen. Det får inte vara för lätt. En prövning skall vara en prövning och det var viktigt att följa reglerna. De måste efterföljas!

Stigen som ledde upp för berget hade för länge sedan vuxit fast. Växtligheten hade tagit över. Fanns det någon ens som mindes hur den en gång sträckt och ringlat sig över bergkammar och dälder? …någon annan förutom vandraren som ansett det viktigt att känna till den?
De danslystna från förr, hade lätt hittat, men det var århundraden sedan. Nu dansade ingen på dansarberget mer… förutom vandraren.
Det svårnåeligt höga urberget erbjöd en hänförande utsikt över mossgröna skogar med fjärdar som blå ramar. Här uppe har vårdkasarna tänts och varnat befolkningen i orostider och nöd. Här fanns också det flata berget som lockat så många ungdomar att träffas där, dansa och hålla händer där man inte fick hålla händer.
Det var svårt att hitta och tungt att ta sig dit. Därför fick vandraren ha berget för sig själv.
Bäst var stunder som denna, när ovädret verkade dra rakt över ön.
Än så länge kunde man bara se blixtarna blinka vid horisonten. Det fanns ännu gott om att tid att hinna upp på berget innan tordönet vältrade sig över landskapet.
Det skulle finnas tid till att förbereda sig.
Granitgapet skall först passeras. Naturens nyck hade delat berget i två delar. Bergsklyftan var djup och avsmalnande. Den som ramlade ner skulle för evigt bli fast kilad utan möjlighet att ta sig upp på egen hand. En älgkalv hade hittats död där efter att ha lidit i många dagar. Nu kunde man skymta vita benrester långt där nere i djupet.
Endast en spång gav möjlighet att ta sig över. En spång som vandraren gått över många gånger. För varje gång spången beträddes var det förenat med galenskap och en risk som ökade vart efter åren gått, men det måste göras. För varje tillfälle man passerade oskadd och inte slukades av gapet ökade maktens styrka. Allt var ett tecken.
Vandraren stod nu vid spångens lavbeväxta ände. Ingen rädsla fanns. Hjärtat slog hårt av arbetet att ta sig uppför det branta berget… inte av mänsklig feghet. Det var bara att gå. Fick döden övertaget så skedde det en maktförskjutning i världens herravälde. Må så ske. Jesus gick på vattnet… vandraren gick på spången. Oddsen för båda var lika.
Spången sviktade när gapet passerades med säkra steg och den farofyllda vandringen kommenterades endast med en axelryckning när vandraren stod på andra sidan. En seger alldeles för lätt att erövra. Bergsklyftan var redan glömd.

Dansarberget fanns istället där, numera fullt av mossa, mot förr så naket och nött av ungdomens lättsinnliga fötter. Högre upp på berget kämpade växtligheten för sin överlevnad. Den förtvinade martallen som så många lutat sina ryggar mot ändrade aldrig form. Trädets svåra förutsättningar för tillväxt gjorde att den troligen sett likadan ut i femtio år. Tätt intill trädets stam stod en kraftig bit armeringsjärn lutat. Vandraren tog det i sin hand och vägde det, kände tyngden och kylan från stålet. Det var ett fynd! Av en händelse hade stången hittats på en byggarbetsplats, glömd eller bortkastad som obehövlig. Betonggjutaren hade inte sett möjligheten i den mer än en meter långa järnstången. Den hade fått komma till användning vid flera åskväder, men inte i en urladdning som detta verkade bli. Det andra tillfällena hade bara varit som övningar mot denna dag.
En rysning reste håren på armarna. Snart skulle det vara dags. Ögonen sökte över himlen som nu hade svartnat och man kunde tydligt se tre mäktiga molnformationer som tagit form av hammarstäd. Blixtar spräckte himlavalvet tätt efter varandra och det efterkommande mullret fick berget att vibrera. Vandraren var upphetsad! Ovädret verkade gå rakt över skogen och berget.
Fanns det en morgondag? När ovädret dragit vidare visste man svaret. Alla frågetecken var på väg att rätas ut.

Infernot väntades in av vandraren liggandes på rygg mitt på platån som skulle få bli arena för akten. Berget kändes hårt och kallt under ryggen och regnet började sakta väta ansiktet för att tillta mer och mer. Det var bra. Allting blev rätt. En öronbedövande knall fick slutligen vandraren att resa sig upp.
Det var dags att agera.
Nu skulle krafterna mätas.
Berget vibrerade lätt. Där himlen tittade fram bakom de alltmer svartnande molnen, sändes ett grågult sken ner över vandraren som med raka armar höll järnstången rakt ut från kroppen för att sedan höja den upp mot himlen. Nu fanns ingen återvändo. Skulle vandrarens stig ända där på berget i en förkolnad rest eller gick det att överleva? Med ovädret följde den ökande vinden och regnet tilltog mer och mer. Aldrig förr hade vandraren känt så starkt för vädrets makter, inte sedan första gången, den magiska gången då insikten kom och för alltid förändrade förutsättningarna för att leva…överleva.
Blixtarna grenade ut sig över skyn, närmare och närmare kom de. Ljudet var bedövande och så kraftfullt att vandraren slogs till marken och för en kort stund tappade sin stav.
Armarna darrade redan av utmattning och händerna verkade ha svårt att greppa, men man fick inte ge sig. Man måste stå till ovädret bedarrat. Så var regeln. Upp igen! Än fanns livet kvar. Kampen var inte över. Tanken på den rättvisa som skulle skipas om inte ovädret vann och för all framtid stoppade domherrens möjlighet att ta makt över högre rätt, manade. Överlevde vandraren… och herren över alla domar kunde träda fram… Måtte alla dömda bäva i sin ynkedom.
Ljuset och lukten av ozon kändes osund, men var en välbehövlig ingrediens i kraftbrygden för denna märkliga person som stod på berget.
Blixtarna och åskknallarna sökte sig över den mänskliga åskledaren som stod ensam på berget medan vattnet samlades runt fötterna. När armar och kropp redan var förbi stadiet av smärtsam trötthet, avmattades regnet och bullret tonade plötsligt snabbt ut bakom ryggen.
Då kastades järnet i berget. Förvandlingen var fullbordad.








Tomatskörden hade blivit ovanligt stor i år. Den varma sommaren hade bidragit till att kommissarie Rune Mattsson hade skördat kilovis med tomater från sitt lilla växthus som han hade bakom sitt hus. I början av odlingsperioden hade han fått en attack av vita flygare och hade nästan fått gett upp hoppet om att kunna rädda plantorna. Inte förrän han hade tagit till det grova artilleriet, en stor burk med insektgift, hade han fått slut på flygandet inne i glashuset. Behandlingen hade gjorts för flera veckor sedan och enligt giftinformationen skulle inga rester finnas kvar. Han var ändå inte riktigt nöjd.
Det förstörde själva tanken med att odla hemma på gården. Till nästa år skulle han vara mera noggrann med att sanera växthuset. Inga ägg eller sporer skulle få överleva till nästa sommar, det lovade han sig.
Han stod inne i växthuset och vände och vred på tomatbladen. Hans hustru, den duktiga språkläraren, delade hans passion för trädgårdsarbete. Hon stod på knä och rensade ogräs som dykt upp i myllan under den väldiga honungsrosen. Han såg henne sträcka på ryggen, kliva upp och gå in i huset, så hans misstanke att telefonen ringde där inne, var så gott som hundraprocentigt säker. Åttio procent på att det var till honom, hundra igen om hon kom ut och sökte ögonkontakt med honom. Hon kom ut och tittade på honom.

Suckande gick han ut ur växthuset och lämnade dörren lite på glänt för ventilationens skull.
Han hade hunnit blivit lite fuktig inne i växthuset och nu kändes det nästan en aning kyligt när sommarbrisen letade sig in under hans kortärmade skjorta.
”Jobbet,” sade hon bara och sträckte över den bärbara telefonen.
”Mattsson, vad gäller det?” Att han inte kunde låta bli att svara på det där gammalmodiga sättet, hann han förbanna sig själv. Det var den gamla kommissarien som alltid sa så där och tydligen var det ett uttryck som han nu anammat. Han lade till:
”…så här mitt i sommargrönskan?” Idiotiskt!
”Lindström, mitt i obduktionsrummet. Jaha det är varmt och skönt där ute?” Harald Lindström, rättsobducenten! Vad kunde han vilja?
”Ja visst. Det är ju lördag eftermiddag. Varför jobbar du en sådan här fin dag?”
”Levebrödet, min gode Mattsson, levebrödet. ”
”Jaha…” Kommissarien väntade på att han skulle komma igång med att berätta sitt ärende.
”Jahaja, jo, den där karlen som man hade hittat död på kyrkogården…”
”Ja den där hjärtattacken, eller vad det var. Ja, jag fick rapport om det. Det var några på stationen som satte igång att jobba med att kunna identifiera karln. Det tar inte så länge innan det kommer in samtal från oroliga anhöriga. Så, det kanske redan är gjort nu.”
”Hm, kanske…”
”Jaha, och vad är det du funderar på nu?”
”Ja , jag tog några prover på den avlidne gravgårdbesökaren. Det är något skumt med hans blod förstår du. Hemoglobinstrukturen var helt åt helvete.
Nu tar det ju lite tid att få svar på utförligare analyser, men från min sida sett så tror jag att han fått i sig för mycket Nitro. Mycket för mycket Nitro, vill jag tillägga. En burk, kanske två…
Jag är som sagt ganska spänd på svaret på proverna och måste väl hålla mig till tåls, men det skulle inte förvåna mig om man dessutom hittar rester av sildenafil i blodet.
”Kan du översätta?” Dessa läkare!
”Jaa…” Lindström drog på svaret. ” Sildenafil hittar du i Viagra förstår du, så det gäller för dig att du tar det lugnt med sånt. Det är inte att leka med, speciellt om man tar för mycket och speciellt…om man tar det tillsammans med Nitro.”
”Det var som fan! Misstänker du slarv, misstag eller misstänker du till och med självmord?”
”Jaaa….” Kom till saken karl.
”Jo du förstår han ser ganska besvärlig ut hela gubben. Man skulle kunna säga att han inte haft det roligt innan han dog. Delar av ryggen har brännsår, värst är skinkorna. Jag kan räkna till mer än tjugo brännsår. Eventuellt kan han ju ha ramlat in i öppna spisen, fast det är långsökt. Det skulle man kunna tro… fast så var det då det där med att han har varit bunden. Han har tydliga märken på handleder och fötter. Sådan kan man ju inte göra själv och väldigt sällan frivilligt. Fast omöjligt är det ju inte. Viagra i kroppen och vilda sexlekar, man vet ju aldrig. Men, ändå… Det handlar ju om en gubbe som verkar vara runt åttio år. Man tycker ju att det skulle ha lugnat ner sig på den fronten. Jag skulle nästan kunna bli lite avundsjuk på honom om det var så...”
Kommissarien började tröttna på obducentens kommentarer.

”Till saken.”
”Misshandel och mord är vad jag ville ringa och informera om. Jag skulle bli förvånad om den stackaren dött en naturlig död. Det är för mycket som talar för det motsatta, det är det.”
”Va? Säger du det. Mord ? Vem skulle vilja ha ihjäl en gammal gubbe som snart skall dö ändå? Och pina honom först?”
”Ja, ser du, det är inte min sak att ta reda på. Jag har andra arbetsuppgifter ...Det var därför jag ringde till dig, ser du. Jag skulle vara glad om jag fick ett namn på honom. Just nu hänger det en lapp från hans stortå som det står gravfynd på. Dessutom… hade jag ett namn, kunde jag få tag i hans journal och hade jag den, kan jag ta reda på om han fått Viagra och Nitro utskrivet av någon hjälpsam läkare.”
”Har någon från stationen varit ner och tagit kort på honom?”
”Näpp.”
”Då kommer jag, medan du är kvar där med honom. Jag måste se honom. Några minuter bara.”
Han knäppte av telefonen. Fru Mattsson stod bredvid och höll ut handen. Han satte telefonen i den och mumlade:
”Jag går in och byter om… måste till jobbet.”
Han skyndade in och hörde inte den tunga sucken bakom hans rygg.







Idag hade hon åkt, hennes vackra, mörka, energiskt intelligenta dotter.
Med lite spänt ansiktsuttryck hade hon stått som en paradisfågel bland de andra passagerarna, så bleka i jämförelse, och vinkat adjö.
De skulle snart ses igen, hade Sonja bedyrat. Sonja skulle inom snar framtid återvända till sitt arbete. Allt skulle nästan bli som förr.
Hon visste att hon skulle sakna henne, men det hade ändå känts hoppfullt när hon såg ryggen av Neela försvinna in i planet. Detta fast hon hatade avsked.
Andrea hade bekymmerslöst vinkat adjö till sin syster. Just nu hade hon annat att tänka på.
Svaret på blodproven hade kommit och det hade visat sig att Anders och hennes genetiska arvsanlag matchade varandra. Anders var hennes far och nu var det dessutom bevisat.
De skulle träffas ikväll. Far och dotter skulle gå ut och äta middag vid segelklubbens restaurang.
Andrea hade darrat av glädje när Anders hade ringt och bjudit henne. Sonja unnade dem båda lyckan av att ha funnit varandra. Det var hennes fel att de fått vänta så länge på sin förening. Det hade hon fått erkänna flera gånger nu. Gjort är gjort och kan inte göras ogjort. Det var hennes val då… när hon var ung.

Andrea hade provat olika kläder under dagen. Av någon anledning var det viktigt för henne vad hon hade på sig vid middagen.
Till slut hade hon valt en klänning som hon lånat av Sonja. Hon såg gammaldags söt ut i den och Sonja kände hur hon svällde av stolthet, löjligt nog. Hon visste att Anders skulle känna som hon gjorde. Hon hade redan sett det i hans ögon. Så många timmar av hennes ungdomstid hade använts till att tolka Anders ansiktsuttryck, att hon fortfarande ansåg sig kunna läsa av honom.
”Det är ju bara din pappa du skall gå ut med, inte prinsen av Bahrain,” hade hon retats med Andrea.
”Fast jag förstår dig. Hur många gånger har jag inte själv önskat att jag haft en pappa…ja, som brydde sig. Nu har jag ju släppt tanken på honom. Han får vara där han är. Hoppas han har det bra.”
”Va, lever han?” hade Andrea häpet frågat.
”Jag kan ju inte vara säker. Jag tror ju att jag skulle få bud om han hade gått bort.”
En betänksam min hade svept över hennes ansikte.
”Jag borde kanske söka upp någon information om honom… fast jag aldrig känt något behov av det egentligen. Du skall inte tro att jag glömt att han lämnade mig och mormor när hon blev sjuk.”
Sonja hade ryckt på axlarna sen.
” Tja, Anna-Lena tar reda på sådant där snabbare än jag hinner tänka det. Jag skulle faktiskt kunna be henne förstås. Jag borde ändå ringa henne, hon hör ju knappt av sig nu när hennes man kommit hem.”
Andrea hade samlat ihop sitt hår med bara händerna uppe på huvudet.
”Tycker du att jag skall ha det uppsatt, mamma?”
”Det spelar ingen roll, raring, han kommer inte att se det ändå.”

Sonja hade dessutom inte kunnat låta bli att påminna Andrea:
”Har du tänkt på en sak? Jag vet inte säkert, men kanske din farmor och farfar lever och så finns det en farbror…”
”Neej! Det har jag faktiskt inte ens tänkt på.”
Sonja hade hållit tillbaka ett skratt åt hennes något chockade min.
”Du får säkert veta allt ikväll.”
”…Ååh, mamma du borde komma med… jag blir nervös nu.”
”Jo du, då skulle hans blodtryck gå i höjden.” Hon hade sett allvarligt på Andrea.
” Du fattar att det inte går va?”
Andrea hade stuckit in sina fötter i skor av olika modell.
”Blå eller svarta, mamma?” undrade hon och tittade kritiskt på sina skor. ”Det är klart att jag fattar… de blå får det bli, definitivt.”

Han kunde ju inte säga att han hade obehag för döda kroppar, det hade han egentligen inte.
Efter tjugo år med arbete inom poliskåren trodde han att han hade sett det mesta och således luttrats. Dödsolyckor i trafiken, självmord, arbetsolyckor, drunkningar… det var en lång rad av döda han hade sett.
Liket på britsen i obduktionsrummet låg helt och hållet på mage. Huden var vitgul på de ställen där skelettet låg närmare huden. I övrigt var kroppen kraftigt blåmelerad med lila inslag som slagit ut som blommor här och var på kroppen.
Mannen var skallig förutom den krans av hår som sökte sig från öra till öra.
Kommissarie Mattsson fick ändå ett skov av illamående när han såg de omfattande brännmärkena på likets kropp.
Det gick inte att undanhålla Lindström den äcklade minen, men han gjorde ingen affär av det.
”Ja, jag kan bara känna som du. Du kan vara säker på att spyorna har åkt hiss i halsen många gånger på mig. Man får försöka att inte leva in sig för mycket i tiden före den befriande döden kommit. Det kan bli för mycket för vem som helst. Man vill ju inte tänka på hur den här kraken hade det. Han måste ju ha vrålat som en galning när han blev brännmärkt som en ko…om han var vid medvetande förstås. Det kan ju vara så att han är full av barbiturater, ja sömnmedicin menar jag. Hoppas det. Det som talar emot är skadorna runt handlederna och fotlederna. Han har kämpat en hel del, det kan man se.”
Lindström tog tag i ena armen och visade upp skadorna. Sedan släppte han den och den blev hängande slappt ner mot golvet.
”Troligtvis var han bunden på mage med armarna rakt ut. Korsfäst skulle man kunna säga. Han har skrubbsår på knäna och på armbågarna också och pannan. Hans kläder var inte märkbart skadade. Karlen måste ha varit naken när han plågades och sedan troligtvis medvetslös eller svårt medtagen, när han kläddes på. Blod och sårvätska finns på insidan av kläderna.”

Lindström såg på kommissarien som nickade och väntade på att få mera förklarat för sig.
”Det är inte lätt att forsla en sådan klump till kropp. Han är inte lång, men nog väger han närmare sjuttiofem kilo. En riktigt stark karl kan ha gjort det… fast det syns inte märken av att man tagit i väldigt hårt i lemmarna. En teori är att man klätt på kläderna medan offret var drogat och väntat tills han var så vaken att han kunde gå själv. Inte för att jag skulle ha följt med någon som just brännmärkt mig…”
”Men under vapenhot kanske,” sa kommissarien för sig själv mest, men Lindström hörde.
”Just det, under vapenhot kan man gå hur långt som helst.” Han fnissade lite omanligt.
”Fast det kanske var lite obekvämt om han hade tagit Viagra.”
”Herre Gud! Det är ju bara antaganden än så länge, eller hur. Vi vet ju inte säkert. Vem kan vilja en gammal man så mycket ont. Jag kan inte tro allt det du säger.”
”Ja jag kan ha fel. Det har till och med hänt att jag haft det tidigare, men mitt stalltips är ändå att han fått en grabbnäve Nitro vid kyrkogården och ljuset hade slocknat för gott. Eeeh…det har varit våld kring hans mun, sprickor i mungipan, blåmärken…löständerna låg ju kastade eller möjligtvis tappade, några meter därifrån. Det var hans, jag har provat dem. De satt perfekt.”
”Det är bäst att vi slår på storlarmet då? Du menar alltså med säkerhet att mannen tagits av daga?”
” Säkerhet och säkerhet…Ja i alla fall har han blivit väldigt ovarsamt behandlad just innan han dog. Bara det vilar det ett kriminell drag över enligt min mening att se det. Ta på dig en rock och handskar. Hjälp mig att vända på honom.”
”Jag hade egentligen tänkt gå. Jag har mycket som skall samordnas om vi skall få till en ordentlig undersökning.”
Lindström fnyste. ”Skall du gå innan du sett hur han ser ut?”

Kommissarien fick ge sig och drog på sig skyddskläder. Tillsammans baxade de över honom på rygg. Käken hade fallit ner och den tandlösa munnen gapade stort.
”Har du sett honom förr?” Lindström såg frågande på honom.
”Nej, jag tror inte det.”
”När jag tänker efter hade vi inte behövt vända på honom för att du skulle få se hans ansikte. Jag har redan tagit kort på honom med tänderna i munnen. De finns på datorn och dessutom har jag faktiskt redan printat ut dem och de råkar ligga där på bänken.” Han gjorde en knyck på huvudet mot ett rostfritt bord.”
”Hördudu…” Kommissarien bligade surt på Lindstöm.
”Jaja, jag behövde få hjälp med att vända honom. Visa lite tacksamhet över bilderna istället.”
Kommissarie Mattsson tittade noggrant på bilderna. ”Han ser kanske bekant ut ändå, på något vis. Just nu tycker jag att jag har sett honom.” Han lade pannan i djupa veck.

Var det inte så att Ön var så liten att alla ser alla någon gång? Det fanns bilder över brännskadorna också. Han undrade hur länge det skulle ta innan de skulle ha läkt. Det brukar bli svåra ärr efter brännsår.... Ärr efter brännsår!
”Stänger du munnen på honom så jag kan få se på honom igen.”
Lindström tog ett enkelt tag om käken på honom med ena handen och gav ett mottryck med andra handen på likets hjässa.
”Jag vet vem han är! ”
Lindström såg överraskad ut.
”…och jag har en misstänkt! Tammefan! Jag vet vem som har gjort det! Om det är så, så skulle man kunna säga att gubben fått tillbaka för gammal ost…med råge.
Lindströms och likets käkar föll båda ner.

måndag 12 december 2011

23

Sven låg och vred sig i den enkla tältsängen som hade varit hans sovplats i mer än två veckor. Han visste att det måste ta ett slut. Han visste bara inte hur.
Han hade gömt sig och skapat oro och sorg för de få anhöriga han hade. Visst gav det honom dåligt samvete, men han hade tyckt, just då, när han sökt skydd hos Annika att det var den enda lösningen. Kanske det ändå var en handling uppkommen ur den rädsla och panik han känt när han sett förödelsen i lägenheten.
Han hade då, under flera veckors tid använt alla de räknesätt han kände till och kommit fram till samma slutsats.
Någon ville ta hans liv. När han hade kommit hem till lägenheten och sett att han hade haft inbrott, förstod han direkt. Han måste fly!
Fly för sitt liv! Som så många gånger förr hade han vänt sig till sin granne för att ventilera sina bekymmer. Förvånansvärt nog hade hon nästan upprymt erbjudit honom att få gömma sig hos henne.

Hon var en fantastisk kvinna. Hon var dessutom hans kvinna nu!Det hade gått så fort plötsligt. Han hade suttit i hennes soffa en kväll med en stor pärm i famnen.
Troligtvis hade han somnat för han vaknade till när den dunsade i golvet.
Annika hade suttit i sin stol och leende tittat på honom. Fumligt med flaxande händer hade han försökt samla upp de papper som ramlat ur och spridit sig vid hans fötter.
Då hade hon plötsligt rullat fram till honom och fångat upp hans svårstyrda händer, hållit dem hårt medan hon böjde sig framåt mot honom.
Han hann se att hennes läppar var lätt särade med en läppglans på som glittrade till, innan de försiktigt mötte hans sömndruckna mun. Han visste i den sekunden utan att behöva räkna med en endaste siffra att någonting underbart skulle hända honom. Det smakade lätt av parfym i hans mun och han visste att det berodde på att han kysst en kvinna.
Som vanligt var det hon som tog initiativet. ”Kom” sade hon och rullade in till sitt sovrum. Sven hade först förvirrat sett på oordningen i pärmen, men för en gångs skull, utan desto mera beräkning, hade han bara följt med henne.
”Men kan du, hur kan du…?” Han hade ändå blivit osäker när han såg henne vant svinga sig över från rullstolen till sängen.
Hon suckade och talade för sig själv rakt ut i luften.
”När jag äntligen får till det, så är det med en idiot!” Hon hade flinat retsamt mot honom, men sedan blivit allvarlig.
”Förr var jag bra på det här. Nu är jag också nervös.”
Hennes röst hade försvunnit in i jumpern när hon drog av den. ”Men vi är ju två, skall det inte gå bra då?” Hennes bröst hade gungat framför hans ögon och osäkerheten hade lämnat honom för att utbytas mot lycka.
Det var alltså detta alla pratade och skrev om. Han hade förstått direkt när han famlande hade satt sin hand på hennes kropp och hon hade givit honom ett uppmuntrande leende, när han sa att han älskade henne.

Jag skall göra henne rik. Hon skall få ett fantastiskt hus som är byggt speciellt för henne. Hon vet inte vad jag kan göra för henne. Inte än. Men det var bara det, jag måste få leva! Jag måste hålla mig vid liv.
Nu fanns det ännu en orsak till att få en ände på det hotfulla där ute i samhället. Han måste agera. Han visste bara inte hur.

Han satte sig upp på sängkanten och kände hur obekvämt det blev när den enkla konstruktionen av stålrör tryckte mot låren. Han sneglade längtansfullt mot Annikas sovrum. Han hade gjort täta besök där, men blev alltid efteråt bryskt förvisad tillbaka till tältsängen. Han hade nu börjat tycka uppriktigt illa om den. Det var tidig morgon och han insåg att han inte skulle kunna somna om utan gick och satte sig vid köksbordet. Där låg alltid rutigt papper och en penna för hans skull. Med allvarlig min böjde han sig över pappret och började räkna.
Några timmar senare när Annika kom upp i bara nattlinnet, satt han fortfarande och räknade, men han tittade upp när han hörde henne.
Hans ögon var rödkantade och hon misstänkte att han gråtit.
”J..j..jag m…måste ringa S...Sonja”
Hon tittade en stund på honom.
”Ja, ett är säkert… du måste ringa någon.” Hon tystnade och ruskade sen på huvudet.
”Du har då ett helvete du karl,” sa hon analytiskt.







De svartblå, nästan lila molnen tornade utmanande, lockande upp sig vid horisonten. Bara genom att finnas skapade de en längtan till kraftmätning i vandraren. Att de vågar! Att de vågar komma och bulla upp sig, i tron att de var starkare. Bah, de var bara statiskt elektriska vattensamlingar som med random inprogrammerat, spydde eld utan någon planering och bakomliggande intelligens.
Det var dödligt, men inte mera dödligt än vad vandraren kunde vara. Ideliga kraftprov och mätningar mot döden och ödet, hade förstärkt den mänskliga ångturbinen i vandraren som liksom molnen hade samlat krafter inför urladdningen.
Där slutade liknelsen.
Vandraren var gudomen, starkare än Baal, flugornas herre, listigare… David mot Goliat! Men, vem var egentligen Goliat… och vem var David? Vem var den rättmätige vinnaren?
När vet krigsherren att det är dags att gå ut på slagfältet? Bara en blind kunde ha missat alla tecken som givits den sista tiden. Bevisbördan på de skyldiga har blivit övertung. Nu var det dags att fälla ännu några domar… och verkställa dem!
Den optimala stunden… finns den? Finns det en tid, år, dag, sekund som man vet att är den viktigaste tiden i ett liv? Känner man igen stunden eller kan den oförmärkt svepa förbi?
För andra kanske, men inte för vandraren. Där fanns ingen tvekan. Idag var dagen för utexaminering. Gesällen är död, men domherren lever!

Svetten rann längs ryggen. Det skulle vara så, det blev fel annars. Om inte svetten rann skulle man gå ännu hårdare. Vandrarkängorna skulle trampas hårdare mot marken, tränga djupare ner i grässvålen, gruset, mossan… Musklerna skall ansträngas hårdare och luftrören skall bränna mer. Det ska göra ont! Det hör till ritualen. Det får inte vara för lätt. En prövning skall vara en prövning och det var viktigt att följa reglerna. De måste efterföljas!

Stigen som ledde upp för berget hade för länge sedan vuxit fast. Växtligheten hade tagit över. Fanns det någon ens som mindes hur den en gång sträckt och ringlat sig över bergkammar och dälder? …någon annan förutom vandraren som ansett det viktigt att känna till den?
De danslystna från förr, hade lätt hittat, men det var århundraden sedan. Nu dansade ingen på dansarberget mer… förutom vandraren.
Det svårnåeligt höga urberget erbjöd en hänförande utsikt över mossgröna skogar med fjärdar som blå ramar. Här uppe har vårdkasarna tänts och varnat befolkningen i orostider och nöd. Här fanns också det flata berget som lockat så många ungdomar att träffas där, dansa och hålla händer där man inte fick hålla händer.
Det var svårt att hitta och tungt att ta sig dit. Därför fick vandraren ha berget för sig själv.
Bäst var stunder som denna, när ovädret verkade dra rakt över ön.
Än så länge kunde man bara se blixtarna blinka vid horisonten. Det fanns ännu gott om att tid att hinna upp på berget innan tordönet vältrade sig över landskapet.
Det skulle finnas tid till att förbereda sig.
Granitgapet skall först passeras. Naturens nyck hade delat berget i två delar. Bergsklyftan var djup och avsmalnande. Den som ramlade ner skulle för evigt bli fast kilad utan möjlighet att ta sig upp på egen hand. En älgkalv hade hittats död där efter att ha lidit i många dagar. Nu kunde man skymta vita benrester långt där nere i djupet.
Endast en spång gav möjlighet att ta sig över. En spång som vandraren gått över många gånger. För varje gång spången beträddes var det förenat med galenskap och en risk som ökade vart efter åren gått, men det måste göras. För varje tillfälle man passerade oskadd och inte slukades av gapet ökade maktens styrka. Allt var ett tecken.
Vandraren stod nu vid spångens lavbeväxta ände. Ingen rädsla fanns. Hjärtat slog hårt av arbetet att ta sig uppför det branta berget… inte av mänsklig feghet. Det var bara att gå. Fick döden övertaget så skedde det en maktförskjutning i världens herravälde. Må så ske. Jesus gick på vattnet… vandraren gick på spången. Oddsen för båda var lika.
Spången sviktade när gapet passerades med säkra steg och den farofyllda vandringen kommenterades endast med en axelryckning när vandraren stod på andra sidan. En seger alldeles för lätt att erövra. Bergsklyftan var redan glömd.

Dansarberget fanns istället där, numera fullt av mossa, mot förr så naket och nött av ungdomens lättsinnliga fötter. Högre upp på berget kämpade växtligheten för sin överlevnad. Den förtvinade martallen som så många lutat sina ryggar mot ändrade aldrig form. Trädets svåra förutsättningar för tillväxt gjorde att den troligen sett likadan ut i femtio år. Tätt intill trädets stam stod en kraftig bit armeringsjärn lutat. Vandraren tog det i sin hand och vägde det, kände tyngden och kylan från stålet. Det var ett fynd! Av en händelse hade stången hittats på en byggarbetsplats, glömd eller bortkastad som obehövlig. Betonggjutaren hade inte sett möjligheten i den mer än en meter långa järnstången. Den hade fått komma till användning vid flera åskväder, men inte i en urladdning som detta verkade bli. Det andra tillfällena hade bara varit som övningar mot denna dag.
En rysning reste håren på armarna. Snart skulle det vara dags. Ögonen sökte över himlen som nu hade svartnat och man kunde tydligt se tre mäktiga molnformationer som tagit form av hammarstäd. Blixtar spräckte himlavalvet tätt efter varandra och det efterkommande mullret fick berget att vibrera. Vandraren var upphetsad! Ovädret verkade gå rakt över skogen och berget.
Fanns det en morgondag? När ovädret dragit vidare visste man svaret. Alla frågetecken var på väg att rätas ut.

Infernot väntades in av vandraren liggandes på rygg mitt på platån som skulle få bli arena för akten. Berget kändes hårt och kallt under ryggen och regnet började sakta väta ansiktet för att tillta mer och mer. Det var bra. Allting blev rätt. En öronbedövande knall fick slutligen vandraren att resa sig upp.
Det var dags att agera.
Nu skulle krafterna mätas.
Berget vibrerade lätt. Där himlen tittade fram bakom de alltmer svartnande molnen, sändes ett grågult sken ner över vandraren som med raka armar höll järnstången rakt ut från kroppen för att sedan höja den upp mot himlen. Nu fanns ingen återvändo. Skulle vandrarens stig ända där på berget i en förkolnad rest eller gick det att överleva? Med ovädret följde den ökande vinden och regnet tilltog mer och mer. Aldrig förr hade vandraren känt så starkt för vädrets makter, inte sedan första gången, den magiska gången då insikten kom och för alltid förändrade förutsättningarna för att leva…överleva.
Blixtarna grenade ut sig över skyn, närmare och närmare kom de. Ljudet var bedövande och så kraftfullt att vandraren slogs till marken och för en kort stund tappade sin stav.
Armarna darrade redan av utmattning och händerna verkade ha svårt att greppa, men man fick inte ge sig. Man måste stå till ovädret bedarrat. Så var regeln. Upp igen! Än fanns livet kvar. Kampen var inte över. Tanken på den rättvisa som skulle skipas om inte ovädret vann och för all framtid stoppade domherrens möjlighet att ta makt över högre rätt, manade. Överlevde vandraren… och herren över alla domar kunde träda fram… Måtte alla dömda bäva i sin ynkedom.
Ljuset och lukten av ozon kändes osund, men var en välbehövlig ingrediens i kraftbrygden för denna märkliga person som stod på berget.
Blixtarna och åskknallarna sökte sig över den mänskliga åskledaren som stod ensam på berget medan vattnet samlades runt fötterna. När armar och kropp redan var förbi stadiet av smärtsam trötthet, avmattades regnet och bullret tonade plötsligt snabbt ut bakom ryggen.
Då kastades järnet i berget. Förvandlingen var fullbordad.








Tomatskörden hade blivit ovanligt stor i år. Den varma sommaren hade bidragit till att kommissarie Rune Mattsson hade skördat kilovis med tomater från sitt lilla växthus som han hade bakom sitt hus. I början av odlingsperioden hade han fått en attack av vita flygare och hade nästan fått gett upp hoppet om att kunna rädda plantorna. Inte förrän han hade tagit till det grova artilleriet, en stor burk med insektgift, hade han fått slut på flygandet inne i glashuset. Behandlingen hade gjorts för flera veckor sedan och enligt giftinformationen skulle inga rester finnas kvar. Han var ändå inte riktigt nöjd.
Det förstörde själva tanken med att odla hemma på gården. Till nästa år skulle han vara mera noggrann med att sanera växthuset. Inga ägg eller sporer skulle få överleva till nästa sommar, det lovade han sig.
Han stod inne i växthuset och vände och vred på tomatbladen. Hans hustru, den duktiga språkläraren, delade hans passion för trädgårdsarbete. Hon stod på knä och rensade ogräs som dykt upp i myllan under den väldiga honungsrosen. Han såg henne sträcka på ryggen, kliva upp och gå in i huset, så hans misstanke att telefonen ringde där inne, var så gott som hundraprocentigt säker. Åttio procent på att det var till honom, hundra igen om hon kom ut och sökte ögonkontakt med honom. Hon kom ut och tittade på honom.

Suckande gick han ut ur växthuset och lämnade dörren lite på glänt för ventilationens skull.
Han hade hunnit blivit lite fuktig inne i växthuset och nu kändes det nästan en aning kyligt när sommarbrisen letade sig in under hans kortärmade skjorta.
”Jobbet,” sade hon bara och sträckte över den bärbara telefonen.
”Mattsson, vad gäller det?” Att han inte kunde låta bli att svara på det där gammalmodiga sättet, hann han förbanna sig själv. Det var den gamla kommissarien som alltid sa så där och tydligen var det ett uttryck som han nu anammat. Han lade till:
”…så här mitt i sommargrönskan?” Idiotiskt!
”Lindström, mitt i obduktionsrummet. Jaha det är varmt och skönt där ute?” Harald Lindström, rättsobducenten! Vad kunde han vilja?
”Ja visst. Det är ju lördag eftermiddag. Varför jobbar du en sådan här fin dag?”
”Levebrödet, min gode Mattsson, levebrödet. ”
”Jaha…” Kommissarien väntade på att han skulle komma igång med att berätta sitt ärende.
”Jahaja, jo, den där karlen som man hade hittat död på kyrkogården…”
”Ja den där hjärtattacken, eller vad det var. Ja, jag fick rapport om det. Det var några på stationen som satte igång att jobba med att kunna identifiera karln. Det tar inte så länge innan det kommer in samtal från oroliga anhöriga. Så, det kanske redan är gjort nu.”
”Hm, kanske…”
”Jaha, och vad är det du funderar på nu?”
”Ja , jag tog några prover på den avlidne gravgårdbesökaren. Det är något skumt med hans blod förstår du. Hemoglobinstrukturen var helt åt helvete.
Nu tar det ju lite tid att få svar på utförligare analyser, men från min sida sett så tror jag att han fått i sig för mycket Nitro. Mycket för mycket Nitro, vill jag tillägga. En burk, kanske två…
Jag är som sagt ganska spänd på svaret på proverna och måste väl hålla mig till tåls, men det skulle inte förvåna mig om man dessutom hittar rester av sildenafil i blodet.
”Kan du översätta?” Dessa läkare!
”Jaa…” Lindström drog på svaret. ” Sildenafil hittar du i Viagra förstår du, så det gäller för dig att du tar det lugnt med sånt. Det är inte att leka med, speciellt om man tar för mycket och speciellt…om man tar det tillsammans med Nitro.”
”Det var som fan! Misstänker du slarv, misstag eller misstänker du till och med självmord?”
”Jaaa….” Kom till saken karl.
”Jo du förstår han ser ganska besvärlig ut hela gubben. Man skulle kunna säga att han inte haft det roligt innan han dog. Delar av ryggen har brännsår, värst är skinkorna. Jag kan räkna till mer än tjugo brännsår. Eventuellt kan han ju ha ramlat in i öppna spisen, fast det är långsökt. Det skulle man kunna tro… fast så var det då det där med att han har varit bunden. Han har tydliga märken på handleder och fötter. Sådan kan man ju inte göra själv och väldigt sällan frivilligt. Fast omöjligt är det ju inte. Viagra i kroppen och vilda sexlekar, man vet ju aldrig. Men, ändå… Det handlar ju om en gubbe som verkar vara runt åttio år. Man tycker ju att det skulle ha lugnat ner sig på den fronten. Jag skulle nästan kunna bli lite avundsjuk på honom om det var så...”
Kommissarien började tröttna på obducentens kommentarer.

”Till saken.”
”Misshandel och mord är vad jag ville ringa och informera om. Jag skulle bli förvånad om den stackaren dött en naturlig död. Det är för mycket som talar för det motsatta, det är det.”
”Va? Säger du det. Mord ? Vem skulle vilja ha ihjäl en gammal gubbe som snart skall dö ändå? Och pina honom först?”
”Ja, ser du, det är inte min sak att ta reda på. Jag har andra arbetsuppgifter ...Det var därför jag ringde till dig, ser du. Jag skulle vara glad om jag fick ett namn på honom. Just nu hänger det en lapp från hans stortå som det står gravfynd på. Dessutom… hade jag ett namn, kunde jag få tag i hans journal och hade jag den, kan jag ta reda på om han fått Viagra och Nitro utskrivet av någon hjälpsam läkare.”
”Har någon från stationen varit ner och tagit kort på honom?”
”Näpp.”
”Då kommer jag, medan du är kvar där med honom. Jag måste se honom. Några minuter bara.”
Han knäppte av telefonen. Fru Mattsson stod bredvid och höll ut handen. Han satte telefonen i den och mumlade:
”Jag går in och byter om… måste till jobbet.”
Han skyndade in och hörde inte den tunga sucken bakom hans rygg.







Idag hade hon åkt, hennes vackra, mörka, energiskt intelligenta dotter.
Med lite spänt ansiktsuttryck hade hon stått som en paradisfågel bland de andra passagerarna, så bleka i jämförelse, och vinkat adjö.
De skulle snart ses igen, hade Sonja bedyrat. Sonja skulle inom snar framtid återvända till sitt arbete. Allt skulle nästan bli som förr.
Hon visste att hon skulle sakna henne, men det hade ändå känts hoppfullt när hon såg ryggen av Neela försvinna in i planet. Detta fast hon hatade avsked.
Andrea hade bekymmerslöst vinkat adjö till sin syster. Just nu hade hon annat att tänka på.
Svaret på blodproven hade kommit och det hade visat sig att Anders och hennes genetiska arvsanlag matchade varandra. Anders var hennes far och nu var det dessutom bevisat.
De skulle träffas ikväll. Far och dotter skulle gå ut och äta middag vid segelklubbens restaurang.
Andrea hade darrat av glädje när Anders hade ringt och bjudit henne. Sonja unnade dem båda lyckan av att ha funnit varandra. Det var hennes fel att de fått vänta så länge på sin förening. Det hade hon fått erkänna flera gånger nu. Gjort är gjort och kan inte göras ogjort. Det var hennes val då… när hon var ung.

Andrea hade provat olika kläder under dagen. Av någon anledning var det viktigt för henne vad hon hade på sig vid middagen.
Till slut hade hon valt en klänning som hon lånat av Sonja. Hon såg gammaldags söt ut i den och Sonja kände hur hon svällde av stolthet, löjligt nog. Hon visste att Anders skulle känna som hon gjorde. Hon hade redan sett det i hans ögon. Så många timmar av hennes ungdomstid hade använts till att tolka Anders ansiktsuttryck, att hon fortfarande ansåg sig kunna läsa av honom.
”Det är ju bara din pappa du skall gå ut med, inte prinsen av Bahrain,” hade hon retats med Andrea.
”Fast jag förstår dig. Hur många gånger har jag inte själv önskat att jag haft en pappa…ja, som brydde sig. Nu har jag ju släppt tanken på honom. Han får vara där han är. Hoppas han har det bra.”
”Va, lever han?” hade Andrea häpet frågat.
”Jag kan ju inte vara säker. Jag tror ju att jag skulle få bud om han hade gått bort.”
En betänksam min hade svept över hennes ansikte.
”Jag borde kanske söka upp någon information om honom… fast jag aldrig känt något behov av det egentligen. Du skall inte tro att jag glömt att han lämnade mig och mormor när hon blev sjuk.”
Sonja hade ryckt på axlarna sen.
” Tja, Anna-Lena tar reda på sådant där snabbare än jag hinner tänka det. Jag skulle faktiskt kunna be henne förstås. Jag borde ändå ringa henne, hon hör ju knappt av sig nu när hennes man kommit hem.”
Andrea hade samlat ihop sitt hår med bara händerna uppe på huvudet.
”Tycker du att jag skall ha det uppsatt, mamma?”
”Det spelar ingen roll, raring, han kommer inte att se det ändå.”

Sonja hade dessutom inte kunnat låta bli att påminna Andrea:
”Har du tänkt på en sak? Jag vet inte säkert, men kanske din farmor och farfar lever och så finns det en farbror…”
”Neej! Det har jag faktiskt inte ens tänkt på.”
Sonja hade hållit tillbaka ett skratt åt hennes något chockade min.
”Du får säkert veta allt ikväll.”
”…Ååh, mamma du borde komma med… jag blir nervös nu.”
”Jo du, då skulle hans blodtryck gå i höjden.” Hon hade sett allvarligt på Andrea.
” Du fattar att det inte går va?”
Andrea hade stuckit in sina fötter i skor av olika modell.
”Blå eller svarta, mamma?” undrade hon och tittade kritiskt på sina skor. ”Det är klart att jag fattar… de blå får det bli, definitivt.”

Han kunde ju inte säga att han hade obehag för döda kroppar, det hade han egentligen inte.
Efter tjugo år med arbete inom poliskåren trodde han att han hade sett det mesta och således luttrats. Dödsolyckor i trafiken, självmord, arbetsolyckor, drunkningar… det var en lång rad av döda han hade sett.
Liket på britsen i obduktionsrummet låg helt och hållet på mage. Huden var vitgul på de ställen där skelettet låg närmare huden. I övrigt var kroppen kraftigt blåmelerad med lila inslag som slagit ut som blommor här och var på kroppen.
Mannen var skallig förutom den krans av hår som sökte sig från öra till öra.
Kommissarie Mattsson fick ändå ett skov av illamående när han såg de omfattande brännmärkena på likets kropp.
Det gick inte att undanhålla Lindström den äcklade minen, men han gjorde ingen affär av det.
”Ja, jag kan bara känna som du. Du kan vara säker på att spyorna har åkt hiss i halsen många gånger på mig. Man får försöka att inte leva in sig för mycket i tiden före den befriande döden kommit. Det kan bli för mycket för vem som helst. Man vill ju inte tänka på hur den här kraken hade det. Han måste ju ha vrålat som en galning när han blev brännmärkt som en ko…om han var vid medvetande förstås. Det kan ju vara så att han är full av barbiturater, ja sömnmedicin menar jag. Hoppas det. Det som talar emot är skadorna runt handlederna och fotlederna. Han har kämpat en hel del, det kan man se.”
Lindström tog tag i ena armen och visade upp skadorna. Sedan släppte han den och den blev hängande slappt ner mot golvet.
”Troligtvis var han bunden på mage med armarna rakt ut. Korsfäst skulle man kunna säga. Han har skrubbsår på knäna och på armbågarna också och pannan. Hans kläder var inte märkbart skadade. Karlen måste ha varit naken när han plågades och sedan troligtvis medvetslös eller svårt medtagen, när han kläddes på. Blod och sårvätska finns på insidan av kläderna.”

Lindström såg på kommissarien som nickade och väntade på att få mera förklarat för sig.
”Det är inte lätt att forsla en sådan klump till kropp. Han är inte lång, men nog väger han närmare sjuttiofem kilo. En riktigt stark karl kan ha gjort det… fast det syns inte märken av att man tagit i väldigt hårt i lemmarna. En teori är att man klätt på kläderna medan offret var drogat och väntat tills han var så vaken att han kunde gå själv. Inte för att jag skulle ha följt med någon som just brännmärkt mig…”
”Men under vapenhot kanske,” sa kommissarien för sig själv mest, men Lindström hörde.
”Just det, under vapenhot kan man gå hur långt som helst.” Han fnissade lite omanligt.
”Fast det kanske var lite obekvämt om han hade tagit Viagra.”
”Herre Gud! Det är ju bara antaganden än så länge, eller hur. Vi vet ju inte säkert. Vem kan vilja en gammal man så mycket ont. Jag kan inte tro allt det du säger.”
”Ja jag kan ha fel. Det har till och med hänt att jag haft det tidigare, men mitt stalltips är ändå att han fått en grabbnäve Nitro vid kyrkogården och ljuset hade slocknat för gott. Eeeh…det har varit våld kring hans mun, sprickor i mungipan, blåmärken…löständerna låg ju kastade eller möjligtvis tappade, några meter därifrån. Det var hans, jag har provat dem. De satt perfekt.”
”Det är bäst att vi slår på storlarmet då? Du menar alltså med säkerhet att mannen tagits av daga?”
” Säkerhet och säkerhet…Ja i alla fall har han blivit väldigt ovarsamt behandlad just innan han dog. Bara det vilar det ett kriminell drag över enligt min mening att se det. Ta på dig en rock och handskar. Hjälp mig att vända på honom.”
”Jag hade egentligen tänkt gå. Jag har mycket som skall samordnas om vi skall få till en ordentlig undersökning.”
Lindström fnyste. ”Skall du gå innan du sett hur han ser ut?”

Kommissarien fick ge sig och drog på sig skyddskläder. Tillsammans baxade de över honom på rygg. Käken hade fallit ner och den tandlösa munnen gapade stort.
”Har du sett honom förr?” Lindström såg frågande på honom.
”Nej, jag tror inte det.”
”När jag tänker efter hade vi inte behövt vända på honom för att du skulle få se hans ansikte. Jag har redan tagit kort på honom med tänderna i munnen. De finns på datorn och dessutom har jag faktiskt redan printat ut dem och de råkar ligga där på bänken.” Han gjorde en knyck på huvudet mot ett rostfritt bord.”
”Hördudu…” Kommissarien bligade surt på Lindstöm.
”Jaja, jag behövde få hjälp med att vända honom. Visa lite tacksamhet över bilderna istället.”
Kommissarie Mattsson tittade noggrant på bilderna. ”Han ser kanske bekant ut ändå, på något vis. Just nu tycker jag att jag har sett honom.” Han lade pannan i djupa veck.

Var det inte så att Ön var så liten att alla ser alla någon gång? Det fanns bilder över brännskadorna också. Han undrade hur länge det skulle ta innan de skulle ha läkt. Det brukar bli svåra ärr efter brännsår.... Ärr efter brännsår!
”Stänger du munnen på honom så jag kan få se på honom igen.”
Lindström tog ett enkelt tag om käken på honom med ena handen och gav ett mottryck med andra handen på likets hjässa.
”Jag vet vem han är! ”
Lindström såg överraskad ut.
”…och jag har en misstänkt! Tammefan! Jag vet vem som har gjort det! Om det är så, så skulle man kunna säga att gubben fått tillbaka för gammal ost…med råge.
Lindströms och likets käkar föll båda ner.

23

Han höll fortfarande hårt om telefonluren. Den var fuktig, men det tog han ingen notis om. Det var Anna-Lena som hade ringt honom. Han hade känt igen hennes röst direkt.
”Hej Krister!”
”Anna-Lena!” hade han sagt glatt innan hon hann presentera sig. ”Säg inte att du fått barnet redan? Är det så?”
”Nej, nej, nej. Klimpen…, jag ändrar mig, den mostruöst stora klimpen skall vara på insidan några veckor till. Du skulle se mig nu, jag är osannolikt stor.”
Krister skrattade till, men kommenterade inget. Han förstod sig inte på sånt där, om det gällde bilar var det en annan sak.
”Alltså Krister, jag har snackat med Sussie…”
Hans hjärta hade ökat takten, han gillade inte att tala om henne.
”Jag fick ju hennes nummer av hennes pappa, men det visade sig att det inte var så enkelt att få tag i henne. Numret gick till en granne, som knappt aldrig var hemma. Det tog mig bra många samtal innan jag fick svar och då var det nåt jävla pucko, ursäkta mig… som svarade. Han verkade inte ha någon större koll på var Sussie fanns, men efter enträget tjat så lyckades jag få honom att söka upp henne. Fattar du? Hon har inte ens en egen telefon! Alla har ju en telefon nuförtiden.
”Jaha.” sa Krister oförmögen att fatta vad hon sa.
”Krister, du verkar vara sur på henne av någon orsak, men du hade ju så bra kontakt med henne tidigare. Vi kan ju inte bara lämna henne där.”

Sårande smärtsamma bilder hade flimrat förbi bakom hans ögonlock när han tvingades att tänka på henne. Han ville inte ha något med henne att göra.
”Krister är du kvar?”
Han mindes att han hade ”hummat.”
”Först var hon glad när hon hörde att det var jag som sökte henne, men ju längre vi talades vid så förstod jag att det inte låg rätt till, så jag frågade henne rätt ut… om hon hade det svårt på något vis…då började hon gråta och jag fick allt ur henne.”
Det hade blivit tyst i telefonen och Krister hade hoppats på att han skulle få lägga på, men hennes röst dök upp igen.
”Hon verkar vara på dekis. Det har inte alls gått så bra för henne. Ja, de första tio åren förstås, men du vet, skönhet är en färskvara och när jobben sinade så blev det flaskan och en hel massa annat skit som finns i överflöd där borta. Vad jag fattade så är hon utblottad, fast hon försökte säga att hon jobbade i kassan vid ett stort mall i närheten.”
”Ja, vad kunde man annat vänta?” Krister hade skämts lite över hur elak han lät.
”Krister, jag frågade henne… och hon vill komma hem!”
”Ja…och?”
”Hon har ju inte råd fattar du väl! Och inte vill hon be sina gamla föräldrar. De tror ju fortfarande att hon är framgångsrik där borta. Jag har pratat med Kattis, men hon skulle inte ha tid att engagera sig i henne. Hennes äktenskap är i gungning och hon tyckte hon behövde koncentrera sig på det. Hon skulle gärna skicka pengar… det är bara det att man kan inte skicka pengar bara så där till en som lätt får dem i rullning. Jag tycker att någon borde fara dit och ta hem henne! Jag skulle göra det själv, men jag har ju inte så långt kvar tills Klimpen kommer. Krister, du har ju alltid gillat henne…”
Hennes bedjande stämma hade irriterande malt på i luren och han sade flera gånger nej till henne.
”Har du helt och hållet glömt vår överenskommelse? Vad har vi i klassen gjort för att hjälpa henne? Ingenting! Det är dags nu! Krister! Vi måste hjälpa henne!”

Jag har hjälpt henne. Jag lät bli att slå ihjäl henne…och den där jävla kvinnotjusaren! Han var död nu. På sätt och vis rätt åt honom. Krister hade känt hatet till honom även då han bar ut kistan ur kyrkan. Det är alltid värst när vänner sviker. Vänner sviker…

”Ja, jag far efter henne,” hade han nästan häpet hört sig säga och han hade fått en lättad suck till svar. Därefter hade han fått telefonnummer och adress.
”Krister…du är bäst! hade hon sagt innan hon lade på.
Nu satt han där med sin svettiga telefonlur. Vad hade han egentligen lovat? Han hatade henne! Han hade i alla fall gjort det. Var det sant att såren läktes med tiden?
Han lade ner luren och tittade i sin hand med en min av avsmak. Förstrött torkade han handen mot byxan.
Hon var ju så vacker! I många, många år hade hon upptagit hans tankevärld. Fantasier och drömmar hade tumlat om varandra och ibland hade han nog trott på tanken att det skulle bli de två. Men det hade hans bäste vän satt stopp för. Han hade besudlat henne inför hans ögon och hon hade märkt att han sett det. Hon visste nog om hans känslor för henne. Hon var ju inte dum. Skulle han hjälpa en sån?
Han tog upp brevkniven från skrivbordet. Hans ansikte speglades i det smala bladet. Han hade åldrats. Hans tunna hår täckte hjälpligt hjässan. Han hade kulmage. Den hade kommit ganska tidigt när han mer och mer hamnat vid skrivbordet. Hur såg hon ut?
Han tittade på klockan. Det var fortfarande natt i Miami. Om några timmar skulle han väcka hennes pucko till granne så att han kunde få tala med henne. En fågelvinge darrade till i hans bröst. Den vingen hade han inte känt av på många år











Kommissarie Mattsson hade blivit riktigt, riktigt förvånad. Efter att han hade fått polisrapporten om den omkomna Berit Land sänt till sig från Sverige, hade han aktivt sökt efter personen som sades ha varit hennes pojkvän.
Mannen hade varit föremål för en undersökning och hade förhörts noggrant av kollegerna i Sverige. Ganska snart hade han ändå avskrivits som misstänkt för brott då han kunnat bevisa att han hade alibi för dagen då Berit förolyckades. Han hade varit med vänner på fisketur längs kusten norr om Gävle och hade visat, vad man tolkat då, äkta sorg när dödsbudet hade nått honom.
Mattsson hade begärt att få adressen till honom för att få ställa några frågor. Det hade inte varit så lätt som man först sagt till honom. Inte förrän man hittade information om att han flyttat utomlands kunde kommissarien få en adress. Det var den som gjort honom förvånad.
Han var numera bosatt på Ön! Han var tydligen född på Ön och flyttat bort för att skaffa arbete under tider när sådant var bristvara. Nu hade han flyttat hem igen och jobbade som löneräknare på Röd Stenkross AB.

Adressen gick till ett radhus i Malträsk, en av Öns större byar.
Kommissarien steg ur sin bil. Det var varmt och kvavt ute. Lage Larsson hade lovat åska som skulle dra över Stockholmsområdet och vidare österut över Ön. Han hade aldrig gillat åskväder. Det var ingenting han skyltade med och han var tacksam för att bilen gav ett visst skydd om ovädret överraskade innan han hann hem. Han använde nästan alltid sin privata bil istället för någon av stationens när han hade ärenden som detta. Det väckte alltid en massa nyfikenhet när polisen parkerade utanför någons dörr. Han såg sig omkring. I det här fallet verkade det inte spela någon roll vilket fordon han transporterade sig med. Ingen skulle ha sett något ändå. Byn verkade helt död och tom. Inte ens en katt syntes till. Fönsterna i radhuslängan såg tomma ut. Vad Mattsson kunde se så var endast två lägenheter bebodda. Radhuset hade troligen byggts i tider när det hade andats mera optimism om byns överlevnad. Kommissarien mindes att det funnits en mindre fabrik i byn där man tillverkat plastbåtar. Numera var den nerlagd och verksamheten hade förlagts till Lettland.

På den närmaste dörren stod det Markström på en nymålad namnskylt. Då var det rätt lägenhet, konstaterade Mattsson nöjt. Det var Jonas Markström han sökte. Han var kontaktad via telefon så han förväntades att vara hemma. Mattsson knackade på och efter bara några sekunder öppnades dörren.
En slank reslig man bad Mattsson att stiga på och de båda männen skakade hand.
Jonas Markström hade en rynka mellan ögonbrynen.
”Gäller det Berit igen? Det kan väl inte ha dykt upp något upplysande om den olyckan så här långt efteråt?” Kommissarien tittade sig omkring med förvåning. Här bodde en pedant!
Lägenheten var i det närmaste helt befriad från de prylar som folk i allmänhet dekorerade sina hem med. Bänkar och hyllor var så gott som tomma. Det glänste om zinken i köket och gardinkappan var helt utdragen utan en tillstymmelse till veck i tyget,
”Eh... va?” Mattsson skämdes över att han lät så disträ. Han fick ett erbjudande om att sitta ner vid köksbordet. Han satte sig försiktigt, noga med att inte komma åt den hårt manglade vita duken som låg på bordet.
”Berit, det kan väl inte ha dykt upp något nytt om henne?”
”Nej…eller, jag vet inte, troligen inte.”
Han hummade lite i näven och undrade kort:
”Du var Berit Lands pojkvän enligt rapporten som skrevs i Sverige…”
”Jag hade alibi, tvärsäkert alibi också. Det kan jag säga nu, liksom jag gjorde då, när den svenska polismakten började yra om att Berits död kanske inte var en olycka.”
”Jaa…just det, jag förstod det. Det avskrevs som en olycka slutligen. Man hade ingenstans som man kunde rikta en minsta misstanke. Om det var en olycka så hade hon fallit offer för en galning, trodde man. Men, det troligaste var att hon var där och skulle se på utsikten och inte förstått hur illa rötan gått åt utsiktstornet.”
”Jaha, det tror man alltså.” Jonas Markström knep ihop läpparna.
”Håller du inte med om den teorin?”
Jonas Markström som inte hade satt sig, gick omkring och rättade till detaljer som redan var i perfekt ordning. Hans spända axlar gav signal om att han inte tyckte om att kommissarien var där.

Ville han inte svara på frågor eller var han bara orolig att det skulle bli stökigt efter polisbesöket?

Kommissarien såg på sina fötter. Han hade inte tagit av sig skorna. Han märkte att Jonas Markström följde hans blick.
”Jag skall inte bli långvarig…” sa han som svar på det outtalade klander som kunde utläsas i Markströms blick.
Mannen suckade lätt.
”Berit och jag kände varandra utan och innan. Vi kunde läsa varandra som en öppen bok. Vi tänkte lika om det mesta. Ett vet jag med säkerhet… Hon gjorde aldrig något spontant. Varje minut av hennes dag var planerad. Det var hennes sätt att klara sig. Jag… jag har också ett väl utvecklat ordningssinne och tycker inte om överraskningar. Det var därför vi trivdes så bra tillsammans. Ingen av oss trodde väl egentligen att vi skulle hitta en partner och så plötsligt en dag så sprang vi bokstavligen på varandra.”
Han tystnade och verkade minnas hur det var.
”Ingen har kunnat fylla hennes plats efter det. Om hon blev bragd till livet av någon så är den personen dömd till evig förbannelse. Jag skulle inte kunna ansvara för mina handlingar om jag stötte på den personen. Hat är ett för klent ord för att beskriva det.”
Det förvånade kommissarien att det brann en sån glöd i den till ytan så samlade personen.
”Har vi träffat varandra förr?” Kommissarien sökte med blicken i Jonas Markströms ansikte.
”Nej, det tror jag inte, fast säker kan man inte vara. Jag är född inne i stan. Min farsa var lärare vid en högstadieskola, mamma… var hemma mest.”

Markström… Markström… Mattsson sökte långt bak i minnet. Det fanns en karl som hade för ovana att anmäla skadegörelse minst en gång i veckan. Visst hette han Markström. Det var ingen som tog honom på allvar till slut och han lugnade så småningom ner sig.
”Jag tror jag minns honom.” Kommissarien nickade långsamt.
”Det var ju tråkigt för dig. Jag har försökt sudda ut minnesbilden av det aset, men det har visat sig vara svårt. Jag kan fortfarande känna äckel när jag tänker på fanskapet.”
Kommissarien studsade till. Det hörde inte till vardagligheterna att höra en son uttrycka sig på det viset.
”Kommer ni inte överens?” blev hans något dumma fråga.
”Vem kan komma överens med en sådan där människa. Jag kan inte minnas att han hade en endaste vän. Han var sjukligt elak. Det är obegripligt att han utbildade sig till lärare, annat än för att få möjlighet att utnyttja sitt maktbegär så långt det var möjligt inom lagens råar.”
Han gjorde ett uppehåll som om han fick minnesbilder, sedan ruskade han på sig.
”Det är mer än tjugo år sedan jag talat med honom. Jag stack efter mammas begravning. Jag fick se på medan han plågade livet ur henne, sedan fick det vara nog. Det räckte för mig som anledning till att aldrig träffa honom igen.”
”Var det fråga om misshandel?”

”Misshandel ... misshandel....” Jonas Markström verkade tveka först, men så knäppte han sakta med avvägda rörelser upp byxorna och vände ryggen till. Han blottade skinkorna. De var fyllda av vita gropar. Ärr!
”Herre gud! Vad…?”
”Han glödgade spiskroken. Räknas det som misshandel? Svaret är nej, eller hur? Det går väl under rubriken tortyr antar jag.”
”Anmälde du inte honom? Kommissarien svalde torrt av chocken vid åsynen.
”Det…det började när jag var barn…man blev apatisk efter en tid…”
”Lever han än? Du kan fortfarande få upprättelse.” Kommissarien tänkte efter…han borde vara en gammal man… det lönade sig knappast mer.
”Han lever, tyvärr, kan man säga, men han kommer att få sitt straff. Ingen, ingen kan komma undan sitt straff i livet. Jag har fått mitt och han väntar på sitt…”
Han knäppte byxorna.
”Vad ville du fråga mer om Berit?” undrade han.
”Vem skulle kunna vilja henne något ont?”
”Hon levde ett tillbakadraget liv… ingen ville göra henne illa. Det är klart att hon kanske irriterade någon på sitt arbete. Hon vikarierade på en bank till och från. Jag minns att hon beklagade sig ibland. Hon var mer pedantisk än jag och hade svårt att jämka sig mot andras åsikter. Det kan ha rört upp känslor. Jag vet inte om det gjordes några intervjuer av hennes såkallade arbetskamrater. Hon har varit död länge nu. Bäst att låta det vara kanske.”
Mattsson var benägen att hålla med. Han behövde ju inte följa varje impuls han fick om att något var outrett, även om det hade lett honom på rätt spår många gånger.”
”Jag får väl tacka för mig och låter mig nöjas med det här.”
Han reste sig för att gå och han kunde se hur lättnaden lade sig över mannen.
Innan kommissarien stängde dörren efter sig hann han få en glimt av hur Markström den yngre, rullade ihop mattan i köket.

22

Kommissarie Rune Mattsson lyfte upp glasögonen på hjässan och nöp med tummen och pekfingret vid näsroten. Hela förmiddagen hade han suttit med skrivbordet överfyllt av papper insamlade från den försvunne Sven Lönnblads bostad. Även mannens dator var beslagtagen och undersöktes just nu av datakunniga. Det var inte mycket som kommissarien förstod av det som låg på bordet.
Siffror, siffror och åter siffror i komplicerade taluppställningar. Var dessa papper bara en samling nonsens, rappakalja utan mening och innebörd eller fanns det någon tanke och realism i siffrorna? Kunde de säga honom någonting? Kommissarien hade en vag känsla av att orsaken till Lönnblads försvinnande låg framför honom på bordet.
Det som var mest märkligt, var de med namn märkta pärmarna. De låg alla i två stora kartonger på golvet i hans arbetsrum som en märklig sluten hemlighet. De innehöll samma sak som det som låg på skrivbordet. Siffror och tal…
Han hade antecknat alla namn som han stött på bland alla pärmar och papper.
Tjugoåtta namn inalles blev det. Ett biträde hade hjälpt honom att söka data om dessa personer och sedan suttit med kommissarien och försökt se ett mönster eller något avvikande i informationen. Nästan alla var födda på Ön. Mor och far fanns omnämnda. Några av namnen hade de lyckats spåra till Svens arbetsplats, där han hade jobbat innan han sjukpensionerat sig och några var grannar…
Och så var det då byggmästare Janne Waldén och den där advokaten vid EU-domstolen, Sonja Andersson… och Bengt Sundfors som utom sig av oro hade kommit hastande till Lönnblads lägenhet. Han hade varit med i sökandet varje dag sedan försvinnandet. Janne Waldén hade erbjudit polisen sina byggare att vara med vid skallgången i de närliggande skogarna. Anders Larsson… han som var ett namn inom rederinäringen, hade ringt upp honom och frågat hur sökandet framskred… Det var inte dåliga vänner han hade…
Man skall inte låta fördomar fördunkla intellektet, men Rune Mattsson kunde ändå inte låta bli att fråga sig: Hur kunde det vara möjligt? Är det ändå inte så att kaka söker maka? Vad hade de gemensamt?

Det var biträdet som plötsligt hade noterat att så många råkat vara födda samma år. 1965! Samma år som Sven…
Sonja Andersson hade sagt att de var ungdomsvänner… var de även klasskamrater?
Poliserna hade separerat de som var födda 1965 från de andra namnen. Det blev elva stycken. Två av dem var döda på grund av olycka. Kommissarien kunde lätt dra sig till minnes angående båda dödsfallen.
Det ena var en drunkning och det andra en dödsstörtning från ett fågeltorn i Sverige. Han som drunknade dog på grund av sin egen dumdristighet, men den där kvinnan… Han sökte i sina papper… Berit hette hon… hennes fall borde man kanske titta lite närmare på. Han var själv bara en ung man då det hände, inte ens utbildad polisman, så han hade inte haft något att göra med det som hände. Det var den gamle kommissarien som hållit i allt.
Han hade ett bra minne. Han brukar faktiskt vara lite stolt över det. Han kunde rätt bra minnas historien. Man hade skickat en rapport till stationen från en polismyndighet i Sverige efter olyckan. Undersökningen hade lagts ner. Det hela bedömdes som en olycka. Han skulle söka upp den rapporten hade han bestämt sig för.

Nu satt han i sin kontorsstol och grubblade. Hela hans förnuft ropade till honom att det låg en hund begraven i Lönnblads försvinnande.
Han suckade och läste än en gång genom listan på de som var födda 1965.
Katarina Elonen, f. Harring, bosatt i Helsingfors och ägare till det kända varuhuset ….. ?........ och klädbutiken som hade vandaliserats här på ön. Krister Granfält, bilhandlaren… och Kaj Forslund, den där fullständige galningen som gjort inbrott hos Sonja Andersson!!
Rune Mattsson drog efter andan. Det kunde inte vara en slump.

Det knackade på dörren.
”Ja kom in” sa kommissarien något irriterat, då han inte ville bli störd i sin tankegång.
Biträdet stack in huvudet för att kontrollera chefens min, såg att han inte såg för nöjd ut, men ursäktade sig inte utan kom in i rummet.
”Du måste se det här. Jag ringde skattebyrån och fick utförlig information om dem som vi listat upp som födda -65 ”.
Han lade ett knippe papper i kommissariens hand, som genast började granska det.
”Ja, du ser själv. De är anmärkningsvärt förmögna, rika som troll faktiskt. Fastigheter, mark, affärer, lastbåtar, aktiestockar… tillsammans äger de en stor del av Öns tillgångar.
Alltså…titta på kufen Sten Lönnblads förmögenhet. Inte dåligt för en utvecklingsstörd va?”
Kommissarien stirrade tyst på informationen han fått.
”Jag vet ingenting om Susanne Lundqvist. Hon emigrerade som tonåring till USA.”
”Du är för ung för att minnas henne,” mumlade kommissarien ner i papperna. ”Hon har varit lite av en kändis. Man kunde se henne på framsidorna på modemagasinen nu och då. Ja, jag vet för lite om sånt där.” Han såg grubblande ut, som om han tänkte på något helt annat än vad han talade om.
”…så det gick inte så dåligt med hennes karriär heller.”
”Jag kan be om att få information från Helsingfors om Elonens affärer och så om den där journalisten Anna-Lena, utlandskorrespondenten eller vad hon är… hon har givit ut böcker…alltså…” Biträdet såg ivrig ut. Han väntade bara på klarsignal till att fortsätta av sin överordnade.
”Vad får mig plötsligt att önska att jag var född 1965 och att jag hade en vän som heter Sven Lönnblad?” undrade kommissarie Rune Mattsson för sig själv, föll i en kort tankepaus, men tittade sedan på sin kollega.
”Bra jobbat, tack!” sa han. ”Nu skall jag fara på ett litet besök till Tornlundska villan. Jag undrar om inte Sonja Andersson har mer att berätta än vad hon ger sken av.”



Teet var hett, men Sonja höll ändå händerna tappert slutna runt muggen. Hon behövde värmen även om den var på gränsen till smärtsam.
Med en smal luftstråle blåste hon ner på teet och såg ytan krusa sig. Hennes spegelbild i muggens djup försvann och återkom i jämna intervaller vartefter hon blåste.
Hon försökte nu avsluta en tuff dag på ett någorlunda sansat sätt med detta te och satte tillfälligt all koncentration på drycken.
Det var kväll och hon hörde någon av flickorna spola toaletten på övre våningen. Det var ljud som hon hade vant sig med att höra, ljud hon tyckte om, ljud som sade att hon inte var ensam.
Ända från den stund hon vaknat på morgonen hade hon känt sig tyngd över att Kajs situation. Han hade blivit intagen för sluten vård med diagnosen djup psykos.
Han var det tydliga tecknet på att de oskrivna lagarna i klassens pakt hade luckrats upp. De hade lämnat honom åt sitt öde i sitt bokmausoleum.

När Bengt hade fått veta vad som hänt hade han ringt och oroat sig över att han missat att kontrollera hans medicinering, men på samma gång var han irriterad över att allt verkade vila på honom just nu. Han hade fortfarande inte gett upp sökandet efter Sven och skulle inte göra det heller, inte förrän han hittade honom, levande eller död.
”Ni andra verkar ju inte bry er!” hade han vrålat i örat på Sonja.
Sonja hade bara varit tyst först och lyssnat till hans upprörda utskällning, för till en del hade han rätt, men slutligen hade hon avbrutit honom..
”Jag tror att han lever. Vem annan än han kunde ha sänt sms:et till Krister och Janne…och till Anders om inte han? Det var ett okänt nummer, men vem skulle det annars vara?”
Bengt hade varit tyst några sekunder innan han med lugnare röst frågade:
”Var det han …tror du det?”
”Ja vem var det annars som skickade meddelandet? Vem annan kan veta på förhand vad som ska hända. Jag fick den spöklika känslan som jag ofta får när Sven prickar in sina profetior”.
”Du har rätt! Det måste vara så!” Det hade inte varit svårt att höra hur Bengts humör steg och ett nålstick av dåligt samvete hade drabbat henne.
Hon kunde lika gärna ha fel.

Inte lång stund efter Bengts telefonsamtal hade en bil rullat in på gården.
Kommissarie Mattsson var den som steg ur den och granskande hade sett upp på villan.
Hon hade kunnat se honom från köksfönstret och hans synande av huset hade givit henne en halv minut extra för att förbereda sig. Han skulle komma med flera frågor, det hade hon genast misstänkt. Egentligen borde hon vara glad om frågorna kunde bidra till att man kunde hitta Sven, men det fanns även en del ljusskyggt som hon inte ville att skulle komma i dagern, som definitivt inte var förenligt med hennes yrke. Hon hade stålsatt sig, men ropade ändå ett ledigt ”kom in!” när det knackat på dörren.
Hon hade sett till att stöka obekymrat i köket och torkat sig noggrant på en kökshanduk innan hon leende stäckt fram handen mot Mattsson. Han hade slutit sin hand om hennes med ett kraftigt handslag, men sedan ogenerat fortsatt syna hennes hem även inomhus. Sonja mindes hans svepande blickar över köksinredning och möbler.
Med en gest hade hon erbjudit honom att sitta ner vid köksbordet.
”Kaffe kanske?” hade hon erbjudit honom. Han verkade först tänka efter, men bestämde sig tydligen sedan för att tacka nej.
Hon hade gjort sitt bästa för att dölja sin irritation över att inte fått brygga kaffe. Det skulle ha gett henne välbehövlig tid för att samla sig. Istället hade hon låtit kallvattnet rinna medan hon hämtade två glas från ett skåp och fyllt dem med kallt vatten. Under hela tiden hade hon känt Mattssons blickar mönstra henne.
Hon hade placerat ett av glasen framför honom och behållit det andra i handen när hon satte sig mitt emot honom. Han hade genast druckit ur halva och hon hade också tagit en klunk som svalkande runnit ner i hennes matstrupe.
”Det är ett vackert hem du har,” hade han börjat samtalet.
Sonja hade tydligt visat sin glädje över kommentaren och lett brett och tackat för det.
”Jag har kontinuerligt låtit underhålla det fast jag inte bott där själv. Jag skulle nog inte kunnat leva med tanken på att jag hade låtit det förfalla. Det är en av de största kaptensvillorna i stan…jag är faktiskt lite stolt över det, ja inte att det är så stort förståss, utan att det är ett ovanligt vackert hus.”
Usch, det där låter vimsigt. Kunde han märka av hennes nervositet?

Hon tog en klunk vatten till, men han hade inte rört sitt glas.
”Du bodde ensam som barn med din sjukliga mor har någon låtit berätta för mig. Hur klarade ni er? Ekonomiskt? …och praktiskt?”
”Min mamma sålde av klenoder från hemmet till en auktionsfirma i Helsingfors. Tyvärr kan jag ju säga nu, men hon tyckte väl att det var nödvändigt då. ”
”Jag är en nyfiken man…jag kunde inte låta bli att kontrollera…”
En kort sekund hade han tvekat innan han harklade sig lätt och bestämde sig för att ta ny fart.
”Hon skattade för betydande summor fram till sin död…även du har verkat vara på grön kvist från unga år… Jag skall fråga rent ut. Var kom egentligen pengarna ifrån? En ung flicksnärta med en handikappad mor och på den tiden…det förbryllar mig, måste jag erkänna. Varifrån kom inkomsten?” Mattsson hade inte släppt henne med blicken. Hon visste med säkerhet att han just då hade använt sitt yrkeskunniga öga för att besikta henne. Vred hon på kroppen, blinkade hastigt, vätte läpparna, sökte ord, då kunde han ha en lögnare framför sig.

Förvånat hade han istället fått erfara hur det var att drabbas av hennes yrkesskicklighet, när hon istället för att svara vände på situationen och började ställa frågor.
”Vad är det här? Handlar inte ditt besök om Svens försvinnande? Vad har du med min privatekonomi att göra?” hade hon frågat honom med en höjd röst fylld av stålklang.
Hon hade gett honom ljungande blickar och han drog häpet efter andan, men lät sig inte skrämmas.
”Jag har rätt att ställa dessa frågor.”
”Och jag har rätt att låta bli att svara. Jag har en viss erfarenhet av juridik, det har du väl inte missat i din genomgång av mitt privatliv?” Orden hade kommit utan tvekan, välartikulerat och med skärpa.
Mattsson hade mött hennes blick, mindes hon, och den hade inte vikit en tum, utan han hade med samlat tålamod förklarat för henne:
”En man är försvunnen sedan snart två veckor. Lägenheten ger spår av att ett brott kan ha begåtts. När vi misslyckats med att hitta honom måste vi gå mera på djupet i vårt sökande. Det som har slagit oss är att han verkar ha många betydande vänner. Betydande i den mening att de har det ovanligt väl ställt och har framskjutande positioner i samhället.”
Hon hade lyssnat med höjda ögonbryn och sedan lagt huvudet på sned som om hon inte helt trodde på kommissarien.

Han fortsatte:
”Det finns ett märkligt sammanträffande. Nästan alla namn som dyker upp hör till personer som är födda samma år. 1965! Även du är född det året.”
Hon hade fått en menande blick.
”Kan du hjälpa mig att bringa klarhet i det?” Där hade det kommit! Han hade hittat ett samband, men hon hade inte blivit direkt oroad. Alla i klassen visste hur de skulle svara. Det hade de gått igenom för flera decennier sedan. Förklaringarna skulle vara samstämmiga, men det var viktigt att man inte använde samma ordval för att beskriva situationerna. Det skulle inte få låta inlärt och som ett överenskommet manus.
Lugnt och sakligt hade hon förklarat för honom om den sargade, spretiga klassen som ingen egentligen ville ta ansvar för. Hon hade också beskrivit för honom hur detta hade enat dem istället för att föra dem närmare ett misslyckat liv.
”Vi har alltid försökt stötta varandra!” Hon hade inte haft problem med att se rörd ut.
Det hade inte gått att utläsa något från kommissarie Mattssons ansikte. Han fortsatte bara sina frågor.
”Jag vill återgå till inkomsterna. Vilken källa öste ni ur?”
Det fanns en överenskommelse om att inte exponera Svens märkliga begåvning, men hon behövde ändå ge Mattsson ett svar. Han hade ju tystnadsplikt och…ja Sven var ju faktiskt försvunnen. Det ställde allt på sin spets.
Allt som kunde bidra till att han kom tillbaka oskadd måste framföras. Det var hennes ståndpunkt. Hon hade tagit ett djupt andetag innan hon började sin mycket utslätade karaktärisering av Sven. Hon berättade om hans matematiska kunskap och förmåga att behandla statistik, vilket hade resulterat i bra aktieplaceringar.
”Det förklarar namnen som du stött på i hans lägenhet. Han har förmodligen sparat många av sina anteckningar och uträkningar,” hade hon sagt och ryckt på axlarna som om det inte var något att lägga vikt vid.
Hon hade sedan urskuldat sig att hon egentligen inte kände till hur han haft det de senaste åren. Hon hade ju levt utomlands, men hade rekommenderat honom att tala med Bengt.
Det bästa av allt vore om kommissarien inte misstänkte att de höll inne med något. Att vara tillmötesgående var förmodligen det bästa sättet att få honom att låta bli att gräva djupare.

Kommissarie Mattssons granskande blick hade inte lämnat henne när han frågat:
”Kan hans begåvning ha något med försvinnandet att göra? Kan någon från klassen känt sig förfördelad eller orättvist behandlad? Finns det intriger som du glömt att berätta om?”
Hon hade gjort min av att det inte var en stor sak, bara konstaterat:
”Tja, vi var unga…ibland bråkade vi väl, men bara om petitesser, vad jag kan minnas. Nu har vi ju kommit så ifrån varandra att det inte finns någon större möjlighet att inte ha delade åsikter.”
”Är du säker på det?... att ni kommit ifrån varann? När Kaj Forslund gjorde inbrott hos dig dök tre av dina gamla klasskamrater upp. De var där före polisen till och med. Kontaktade du dem?”
Sanning eller lögn, sanning eller lögn…
En varningsklocka hade ringt i hennes medvetande. Hon fick inte åka dit för att tala osanning.
”Nej,” hade hon svarat kort.
”Vem ringde då?”
Hon hade använt sin allra mest uppriktiga min.
”Från djupet av mitt hjärta hoppas jag på att det var… Sven.”
Mattsson min hade varit obetalbar.
”Lurar han oss?”
”Vad vet jag? Han är en mycket speciell man.”
”Är? Tror du han lever?”
Hon hade ryckt på axlarna. ”Man hoppas ju…”
”En sak till… Vad hade du i ditt hem som Forslund ville ha?”
”Åh, den stackaren! Han är illa däran. Djup psykos har jag fått höra. Ja vad ville han ha? Tja, vem vet vad som rörde sig i hans förvirrade hjärna. Kanske…detta är bara lösryckt, men han har ofta frågat efter min morfars loggböcker.”
Vilket inte var en lögn i sig.
Mattsson hade nickat och hon hade fått en känsla av att han svalde det för han förklarade sig nöjd så där långt.
Han hade bett henne höra av sig om hon kom på något som kunde sprida ljus över Svens försvinnande.
Det hade hon genast lovat, glad över att han gick.

Efter Mattssons besök hade hon satt sig vid datorn och jobbat på distans mot sin sekreterare i Luxemburg. Arbetet var roligt igen! Timmarna hade flugit iväg och hon hade känt att hon fått något viktigt gjort. Tiden med att måla staket verkade vara över. Ändå kunde hon inte låta bli att erkänna för sig själv att våren och sommaren ute på Ön hade varit en av hennes viktigaste perioder i sitt liv. De var de veckor som fått henne att samla krafterna igen, bli sitt gamla jag, fast ändå inte samma jag… istället ett starkare…
Ett ljud hade fått henne att skrämt vända sig om där hon suttit vid skrivbordet.

Anders hade nästan ljudlöst kommit in i rummet.
”Herregud, vad du skräms!”
”Jag har knackat på och dessutom ropat, men ingen verkade höra mig,” hade han försvarat sig mot hennes förebrående blickar.
Hastigt hade hon kopplat bort sig från internet med ett kort hejdå till sin sekreterare, vilket Anders tydligt noterat.
”Jobbet, jobbet, eller skall vi säga att det är kallet?”
Nu, sent på kvällen, när hon satt med sin mugg med te i händerna kunde hon ändå minnas den vassa tonen i hans röst.
”Tänker du inte glömma? Kan du inte lägga det gamla bakom dig?”
Hon mindes hela samtalet, ord för ord.”
”Hur skulle jag kunna det när det gamla söker upp mig. Sonja, hur fan kunde du?! Hur kunde du låta mig vara ovetande hela tiden. Du har berövat mig möjligheten till att få vara far! Jag känner mig bestulen! Fattar du!”
”Kom du hit för att skälla ut mig kan du gå igen!” Hennes ton hade varit knarrande bister.
Något lugnare sade han: ”Inser du inte vilken chock det gav mig? Jag trodde att jag inte hade egna barn och så plötsligt står hon där… jag har haft en dotter hela tiden medan jag längtat och längtat efter ett barn… Hur kan du vara så förstoppad i skallen att du inte fattar vad det gjort mig? Det finns en person av mitt kött och blod och jag har inte fått se henne växa upp! Tanken gör mig nästan… galen!” hans röst hade brutits.

Hade hon gjort fel? Ja, det hade hon! Hade hon något annat val än att erkänna att hon hade satt sig själv i första rummet? Nej det fanns det inte! Detta var sanningen.

”Jag var så rädd att jag skulle bli övertalad att komma hem igen, att jag skulle bli fast på Ön i all evighet.” Hon hade uppgivet mött Anders ögon.
”Hade det varit så farligt det då? Ett liv med mig? Jag kunde ha erbjudit dig ett bra liv… fattar du? ett bra liv!”
”Det hade hindrat mig. Jag skulle aldrig ha varit där jag är idag om jag stannat.”
”Du kunde i alla fall ha delat med dig av henne. Du hade ingen rätt att hålla henne för dig själv!”
”Jag tänkte på dig, men det blev bara uppskjutet hela tiden. Hennes styvfar var en bra pappa. Hon hade det bra.”
”Han fick ha henne, men inte jag! En afrikan!”
”Ja vaddå? Skall vi låta lite inskränkt ö-mentalitet sippra ut nu? Kan du lite mera precist förklara vad du menar?” Kommentaren var spydig, hon hade märkt det själv.
Hon kom exakt ihåg hur han hade dragit fingrarna genom håret. Axlarna hade sänkts.
”Förlåt, jag är bara så uppriven, svartsjuk kanske.” Volymen hade sänkts och fick en bedjande ton.
”Sonja, jag vill träffa henne!” Han hade böjt ner huvudet och tittat på sina händer.
”Jag vill ha ett faderskapsutlåtande och sedan vill jag att hon skall skrivas som min… det var mitt ärende.” Hans ansikte som hon kände så väl, som hon aldrig hade glömt, hade fått tydliga streck vid ögonen. Vecket från näsan ner mot hakan var djupare än hon kunde minnas och hans panna verkade inte kunna bli slät mera. Munnen var hårt sluten och uttrycket var spänt.
”Anders, hon är myndig, hon kan välja själv. Du talar med fel person.”
Hon hörde själv när hon sade det, att rösten hade förändrades och blivit mildare… djupare.
De hade ett barn tillsammans, hon och hennes ungdomskärlek! Han hade hela tiden velat ha barn och hon hade undanhållit honom den möjligheten
”Gör hur ni vill!” hade hon sagt. ”Det ligger inte på mig att bestämma det där. Jag kommer inte att stå som hinder på något vis.”

Då hade han gjort något överraskande. Han tog plötsligt några långa kliv mot henne och slog armarna om henne så hon lyftes upp från skrivbordsstolen. Hårt, hårt hade han hållit henne i famnen. Hon visste inte hur länge. Hennes kind var hårt tryckt mot kashmirtyget i kavajuppslaget. Lukten av ull och herrparfym, kanske Hugo Boss, hade fyllt hennes näsborrar helt. Hans läppar hade glidit över hennes panna och ner på kinden. Så, med läpparna mot hennes hud hade han viskat att han längtat så, aldrig glömt henne. Varje dag de första åren efter deras underbara sommar tillsammans hade han tänkt på henne. Lika plötsligt som han slutit henne i sin famn släppte han henne.

”Jag var en idiot, då som nu. Nu är jag en lycklig idiot skulle man kunna säga, som älskar sin fru. Ja jag skall bara säga att vad allt du och jag hade tillsammans, så är det ett underbart minne. Det liv som jag har nu är stabilare, lugnare…jag kan bara säga att jag beundrar och älskar min fru och
nu har jag något fantastiskt att berätta för henne. Jag kan knappt vänta.”
Ivrigt hade han frågat efter Andrea.
”Var är hon?” Ett litet snett leende hade lekt vid munvinkeln. ” Andrea…du döpte henne efter mig va?”
Med en jakande nick erkände hon då det sentimentala tilltaget. Av vad hon kunde utläsa av hans otåliga min så verkade han inte kunna vänta en sekund till innan han fick presentera sitt förslag för Andrea, så hon hade bara enkelt sagt ”Där uppe” och pekat med fingret upp mot övre våningen.
Ensam i arbetsrummet hade hon suttit och hört honom ta trappan upp med två stegs mellanrum.

Muggen med te var tom och Sonja tittade dystert ner på botten och hon lovade sig själv att hon skulle skaffa större temuggar. Hon hörde flickornas lågmälda mummel på franska närma sig köket. De var alldeles för tystlåtna. Vad är det nu, hann hon tänka innan de var inne i köket.
Neela kom och slog sina bruna armar om hennes hals bakifrån. På snabb franska talade hon i Sonjas öra utan att behöva se henne i ögonen.
Hon skulle fara hem till Luxemburg. Hennes pappa hade ringt och hemlängtan hade slagit till direkt när hon hade hört hans röst. Hon hade varit lättövertalad när han bad henne återvända hem. Pappan skulle boka och betala flygbiljetterna, det var bara att packa. Andrea stökade med porslinet. Energiskt plockade hon ur diskmaskinen och satte all ren disk där de skulle vara.
Samtalet flöt fortfarande på franska.
”Andrea, tänker du också fara?” Sonja ville inte att besvikelsen skulle höras i hennes röst så hon lade fram frågan så där i förbifarten.
Hon slutade skramla med porslinet.
”Non, chère mama, jag är inte riktigt färdig här, om du förstår.” Hon gav Sonja en menande blick och kunde läsa av lättnaden i hennes ansikte.
Sonja tryckte Neelas arm och log. ”Jag återvänder snart jag också. Det är dags att er mamma börjar jobba igen. Om jag skall vara uppriktig så har jag faktiskt längtat efter att få ta tag i mitt arbete igen, ni vet, som jag älskar så.”
Andreas ena ögonbryn åkte retsamt upp i pannan. ”Det är ingenting som vi märkt.”
”Akta dig! ” Sonja hängde på den retsamma tonen. ”Ni vet att jag behövs på min arbetsplats. Skulle inte jag finnas fick de lägga ner hela EU, bara att glömma hela projektet.”
De tre kvinnorna skrattade.
De som råkade passera på gatan kunde kanske höra de franska orden dansa ut genom det öppna fönstret tillsammans med klirr av porslin och ungdomligt fnitter.

21

Kaj Forslund var sur och trumpen. Han trampade en evigt upprepande stig mellan den upplysta montern med 1700-talsbibeln med pärm av skinn och texterna från en av lärlingarna till Linné, därefter gjorde han en lov runt fullriggaren Lancelots loggbok för att slutligen stanna upp ett kort ögonblick vid ett skrivbord där en bärbar dator var uppslagen. Det blå ljuset från skärmen lyste upp hans irriterade anletsdrag när han böjde sig fram och tog musen för att klicka sig fram några blad i katalogen. När han tittade över sin samling på det viset, såg den klen och intetsägande ut. Han hade samlat ett helt liv och nu var denna gärning förminskat till mindre än hundra sidor. Grubblande över sin tafatthet och oförmåga till handling vek han in på sin stig igen. Han hade länge nog varit alldeles för snäll, men nu tyckte han att tiden var kommen för upprättelse.
Han kunde känna igen den där svidande känslan av orättvisa och misstanke om att ha duperats av dem som han brukade kalla sina vänner.
Han visste att de var på gång igen. De smidde åter igen sina intrigerande planer. Vådan av deras handlingar kunde vara svårt att stå emot…om man inte var väl förberedd eller gjorde överraskande motdrag.
Som ung tonåring hade han blivit lurad av dem. De hade försnillat hans andel av pengarna. Den misstanken kunde han aldrig få ur sin hjärna. Sedan kom de och påstod att de räddade honom. Bah! Han kunde nog hantera sina affärsvänner. Om han bara visste hur, så skulle han ta kontakt med dem igen. Det var tider det! Då hade fantastiska böcker vällt in i hans hem. Nu var det mera glest mellan fynden.
Han stannade upp i sin oroliga vandring och såg sig omkring. Rummet var två våningar högt och väggarna var klädda med böcker från golv till tak För att kunna nå titlarna i den övre delen hade en landgångslikande avsats byggts. Det var ett stort mäktigt rum, ett skriftens tempel!
Men det var ett skriftens tempel med knappt till hälften utnyttjade utrymmen, det var han fulla övertygelse. Det fanns rum för mycket mer. De som hade hjälpt honom att planera sitt fina utställningsbibliotek hade yrat om space och luftighet för besökare. Det behövdes inte, istället kunde man placera in flera fristående hyllor och fylla med nya skatter.
Planerna växte i hans hjärna, en hjärna som inte på länge känt av toxinerna i de mediciner som gjorde honom balanserad och klok. Bengt hade släppt på bevakningen av honom till förmån för sin egen lycka med sin fru.
Det bedrägliga lugnet i Kajs psyke hade sakta men säkert krackelerat för att sedan byggas upp igen till det maniska tillstånd som numera rådde.
Lyckotillståndet som hade varat en tid efter inflyttningen till nybygget och den uppmärksamhet som han hade fått av samhället, hade glömts bort och förvarades nu som ett konturlöst känslotillstånd på den plats i minnet där goda minnen borde lagras.
Besökarnas stora beundran av alla sällsynta verk placerade Kaj i den ständiga medelpunkten. Rollen som den allvetande maestron hade gång på gång skavt på hans förnuft.
Att han nu inte fick mera svängrum och makt för att kunna utöka sin samling, tog han som en skändlighet mot hans person.
Nu visste han att han skulle bli nästa offer. Den tanken hade slagit honom med full kraft redan vid uppvaknandet på morgonen. Drömmen han drömt just innan uppvaknandet hade lett honom in på rätt spår. När det hade gått upp för honom att han numera hade sådan kontroll över sitt intellekt att han kunde gå in och ut ur drömmarna och skapa vilka drömmar han ville, förstod han att det var dags, dags att ta över sitt eget liv.
De skulle alla bestämma över honom, lägga sig i och styra, den där samlingen av halvgudar som trodde att allt de rörde blev till guld. Men likt Kung Midas skulle det bli ett tillstånd med förfall och död som resultat.

Två av dem var redan döda. Olyckor hade det kallats av enfaldiga utredare. Den samlade erfarenhet han hade av de mängder av intriger som han läst, allt ifrån grekiska dramer till japansk fantasy var, att på en samling på tolv finns minst en bedragare.
Processen hade således tagit fart igen. Ondskan i deras gärningar hade uppenbarligen fått nytt bränsle. Han kunde se det i deras ögon. Till och med den där stammande spratteldockan hade lagt sig i, den senaste tiden. Den där enfaldige mannen hade vid flertal tillfällen ringt upp honom, till synes helt utan anledning. Först hade han varit len i rösten och berömt och hyllat hans framsteg, men plötsligt hade samtalen ändrat ton och han hade börjat gnälla igen. Nej ingenting kunde göra den mannen nöjd. Det hade Kaj fått erfara nu. Den där strunten som knappt kunde stava sitt namn! Nu var det ju dessutom ett himla liv om den där pajasen igen. Han verkade ha försvunnit.

Bengt hade ringt och undrat om han kände till var han var någonstans. Som om han brydde sig! För att inte Bengt skulle bli alltför undrande, hade han spelat med i hans oro.
Nej han, Kaj, hade inte haft en aaaning om var han kunde vara, fast han egentligen visste! Han var troligtvis död, han också! Och det skulle inte vara mer än rätt! Så borde det gå för alla de som lade sig i hur han skulle leva med sina böcker. Kaj stannade upp i sitt vankande.
Nej, en sådan tur kunde han väl inte ha, att han plötsligt skulle bli fri från ännu en utsugare. Troligtvis satt nummerkladdaren på en kammare någonstans och smidde nya djävulstyg, och flera sätt att föra honom bakom ryggen. Det skulle bli slut på det nu! Det var dags att sätta sig i respekt hos svikarplutonen… och han visste var han skulle börja.

Den där magra kråkan i det alldeles för stora huset skulle snart få besök, det hade han bestämt sig för. Hon som trodde att hon var något nu med sin fina utbildning och toppjobb. Hon var ingenting annat än en simpel bedragare, en tjuvaktig bakslug bedragare som gav illusionen av att vara det motsatta. De är den värsta sorten, de som inte visar sitt rätta ansikte.
Han sträckte ut ena armen och kunde då med lätthet nå sin Dickens samling. En rysning drog igenom kroppen och han tittade häpet på böckerna. De kunde ge honom energi! Det var nytt!
Han tog några steg…han måste pröva…
Andäktigt satte han ena handen på Churchills memoarer. Samma fantastiska känsla! Han fungerade som ett laddningsbart batteri när han rörde böckerna! Ett livslångt kärleksförhållande till sina böcker hade slutligen gett resultat! Detta var ju ett tecken som omöjligt kunde misstolkas. Han hade tydligen en egen pluton, och det i tusental!
Det var bara att återkomma till hans krafts källa om han så behövde. De fanns där för honom.

Slutligen satte han sig ner på en stol som stod passligt placerad intill entrédörren. Det var viktigt med planering, tänkte han. Ingenting fick gå snett. Man skulle inte underskatta de andra. De var kloka och beräknande, men han kunde vara listigare.
Han måste in i hennes hus. Om han hade tur var det precis som förr när de var unga och gick ut och in i villan som var det en ungdomsgård. Då fanns nyckeln till ytterdörren instucken bakom ett knutbräde.
Om hon, Sonja, var någorlunda förnuftig borde hon ha tagit bort den, men ibland glömde människor. Det fanns en chans på tusen att det skulle vara så enkelt, annars fick det bli hammaren… och en trasa kanske…så det skramlade mindre. Han borde även söka upp ett par handskar. Han fick absolut inte skära sig, han fick inte blöda på sin skatt, om han hittade den.
Kaj skrockade segervisst. Han visste ju var de var gömda, hans böcker. Bengt hade berättat det redan för tjugo år sedan. Nogsamt hade han lagt den informationen på minnet.
”Plutonen” hade stulit dem av honom. En del affärer han hade gjort var en aning ljusskygga, det kunde han medge, men det hade varit rätt! De hamnade hos rätt person. Ingen annan än han kunde förstå skattens rättmätiga värde.
Han klädde sig i svarta smidiga kläder och ställde sig sedan framför spegeln. Han var redo! Framför honom i spegeln stod mannen som skulle ta tag i sitt liv. Den mannen var han själv! Vilken omvälvande tanke!
Väskan var packad. Det var bara att sitta ner och vänta in natten tillsammans med Hemingways Den gamle och havet. Han kände strålarna upp i armarna när han greppade boken. Det förvissade honom om att hans räddningsaktion inte kunde gå illa.

Klockan var halv ett på natten när han rullade in på gatan där Tornlundska villan låg. Det var släckt i nästan varje hus längs gatan. Det var alltså som han gissade, en sovande stad.
Han väntade ännu en halv timme innan han beslutade sig för att slå till. Sakta öppnade han bildörren och gled ljudlöst ut. Startnycklarna lämnade han i låset om det skulle bli snabb reträtt, och bildörren tryckte han sakta fast utan att göra större väsen av sig. Med något darrande ben tog han sikte på grindhålet. Svetten började rinna ner för pannan och han längtade plötsligt efter Hemingwayromanen, men den låg och väntade på honom där hemma och kunde inte vara till någon hjälp för honom just nu.
Med ryggsäcken på ryggen och lätt hukad sprang han över gräsmattan, noga med att inte trampa på grusgången och därmed röja sitt oinbjudna besök. Det var ett stort hus, absolut den största kaptensvillan i staden. Någon gång hade det funnits pengar, mycket pengar. Han tog det inte för omöjligt att de pengarna fanns igen. Sonja var en förmögen kvinna nu. De var sådana, hans forna klasskamrater. Pengar, pengar, de skulle bara ha pengar. Enligt hans mening var det den stammande fjanten Sven som tagit fram djävulen i dem.
Han försökte kalla fram deras ansikten på näthinnan medan han i skydd av några syrenbuskar stannade upp för att avvakta, men de dök bara upp i sneda deformerade vinklar med ögon som kisade surt och ogillande tillbaka.
Han gnuggade irriterat över ögonen. Bort med ansiktena!
Fokus, inte tappa fokus! Bara han nu fick sin skatt i sina händer skulle han för all framtid bryta med dem.

När han hade försäkrat sig om att han inte var iakttagen, gick han rakt mot baktrappan men tvekade sedan. Hammaren låg i ryggsäcken redo för att användas på ett fönster… men nog borde han ju ändå känna efter bakom knutbrädet först.
På höger sida om trappan… han trevade fumligt. Inte där… kanske längre ner… Herre Gud, den låg kvar! Vad tänker människan på som låtit den ligga kvar?
Inte brydde han sig egentligen, för nu låg den i hans hand. Försiktigt satte han in den i låset. Det gick hur lätt som helst.
Bara inte dörren knarrar.
Det gjorde den inte. Janne Waldén skötte om huset. Då fungerar lås och då knarrar inte dörrar. Allt gick hans väg! Röda mattan var utrullad för honom ända fram till skatten.
Vinden var i ryggen, han hade flow just nu och han kände hur kroppen slappnade av, stegen blev ledigare.

Sonja och döttrarna sov på övre våningen. Det hördes inte ett ljud från dem.
Han gick raka vägen till rummet där Sonjas mor en gång legat söndervärkt och sjuk. När var det? Tankarna tumlade om, det var länge sedan, en annan tid, en lyckligare tid. Snart skulle han åter vara lycklig bara han hittade böckerna.
Han hoppades innerligt att de fanns där det var sagt att de skulle vara. Bengt hade lugnande berättat för honom var de fanns, när han en gång oroligt frågat efter sina böcker.
I rummet fanns en garderob så stor att man kunde gå in i den.
De hade rivit ner innertaket och sänkt det för att göra rum för plåtlådor passliga att ha böckerna i. De skulle vara skyddade för gnagare var deras tanke… men tänk om de hade möglat istället? Oron rev till i honom.
Nej, de fanns därinne, oskadda och väntade på honom, han visste det.
Garderoben såg ut som man hade beskrivit den för honom. Det fanns belysning och han knäppte på den för att kunna se. Hammaren i väskan fick nu komma till användning. Han satte klorna under en list och bröt bort den. Nu var det enkelt att plocka bort några brädor. Han trevade med handen innanför. Han kände något, men måste ha någonting att stå på för att komma högre upp.
En pinnstol stod vid fönstret och han hämtade den. Ena stolsbenet slog i dörrkarmen och han stannade oroligt upp och lyssnade. Det hördes ingenting från övre våningen.
När han stigit upp på stolen och tagit bort ännu en bräda fick han mycket bättre räckvidd med armen.
Han kände lådorna direkt. Fylld av lycka plockade han ner dem en och en. Innan han ens hade hunnit öppna locket kom reaktionen. Blodet rusade till hjärnan och han stängde ute omvärlden.

Som han hade längtat efter dem och nu fanns de där i hans hand. Första lådan gick lätt att öppna. Originalmanuset av Strindberg! Nu stannade nästan hjärtat och hans fötter tappade kontakten med golvet. Jag svävar! upplevde han förvånat. Med manuset tryckt mot kroppen en stund kände han sig starkare. Han måste titta i den andra ladan. Åh, inventarielistan från Vadstena kloster, den hade han nästan glömt, och det privata brevet från Gustav V Adolf…
Det susade lätt i huvudet. Han hade fortfarande inte fått kontakten till golvet. Han prövade att gå. Han gled fram, svävade, ja absolut. Vilken makt hade inte det skrivna ordet!
”Hallå? Är det någon där?” Rösten kom från andra våningen.
Han motstod lusten att svara, fast han hade velat göra det. Sonja hade tydligen vaknat. Han stängde hastigt dörren, tog pinnstolen och spärrade handtaget med stolsryggen.
”Hallå?” Rösten var utanför dörren nu. Handtaget rördes, det kunde han se i ögonvrån medan han packade sin ryggsäck.
Hon bultade på dörren.
”Vem är det?” Hennes röst lät skärrad.
Hon kunde gärna vara rädd! Hade inte han fått lida under alla dessa år han varit skild från sina rättmätiga ägodelar? Med en lätthet som förvånade honom själv, krängde han ryggsäcken på sig.
Hammaren behöll han i handen. Den kändes som gjuten i hans hand, lagom tung, lagom avvägd.
Prövande svingade han den genom luften, luften som nu börjat skimra i en rosa-lila nyans.
Han satte handen på stolen som hindrade handtaget att röra sig, beredd att slå sig ut med våld.
Mansröster trängde genom virket i dörren, lirkade sig in genom nyckelhålet och gjorde sig uppmärksamma i hans öron. Hur många män fanns det där ute? Det lät som en hel manskör… Han var snabb och smidig, men kunde han klara av hur många som helst?
Det svajade till för honom och dörrens rektangel blev märkligt skev.
”Kaj! Kom ut!” någon ropade med hög röst.

Ja, han var Kaj, men inte vanliga Kaj, han var Kaj som var osårbar, som kunde sväva… Kunde han gå rakt genom väggen också?
Rösterna bakom dörren manade på medan han tryckte försiktigt på väggen. Den böjde sig, men det gick inte att ta sig ut.
Det fanns ju en lättare väg. Han hade inte tänkt på den utvägen. Han öppnade fönstret. Det var inte högt, inte ens två meter. Det kunde han lätt klara.
En man som han kunde utan svårighet ta sig upp på fönsterbrädan. Som en rovfågel satt han på huk på brädan och tittade ut i natten. Otroligt hur bra han kunde se! Han hoppade utan rädsla, förvissad om att hans förmåga att sväva.
Lite förvånad blev han nog när marken slog emot förbryllande hårt. En lätt smärta högg till i knäna och han föll framåt med ansiktet i gräset. Det sved trodde han, men när han försökte känna efter om han skadat sig kom kraften, den magiska kraften, skapad bara för honom, som omfamnande armar ur ryggsäcken. Armarna lyfte honom upp på benen och förmådde honom att börja springa. Lätt och ljudlöst som en japansk ninja löpte han över gräsmattan som buktade under hans fötter likt gungfly. Staketet kom emot…det såg han inte som något hinder…
Kraften i honom var som störst när han tog språnget över staketet. Han kände hur han svävade, upp…över…
Först en explosiv smärta, sedan…ett mörker.


Sonja kunde inte förstå vad som väckte henne. Sömndrucket låg hon och sträckte på sig för att få musklerna att vakna till. Någonting sade henne att hon borde stiga upp. Hon svängde benen över sängkanten och med hängande huvud försökte hon kvickna till.
Ett ljud, som ett buller… nu var hon plötsligt klarvaken. Kunde det vara möjligt? Var det någon i huset? Kanske någon av flickorna som inte kunde sova. Hennes hjärta började slå så häftigt att det smärtade ända upp mot halsen. Det är någon av flickorna. Hon intalade sig det för att lugna ner sig. Med öppen mun tog hon djupa andetag. Ljuden kom igen.
Hade hon något val? Hon måste titta efter. Med darrande händer gled hon in i sin morgonrock och knöt skärpet på samma gång som hon tassade ner för trappan. ”Hallå?” ropade hon och blev förskräckt över hur klen rösten lät.
Ljuden kom från hennes mammas gamla sjukrum. De tystnade tillfälligt. Skulle hon våga öppna dörren och gå in?
Hon tog i handtaget som inte rörde sig. Den första reaktionen på det var att hon blev lättad, men tvingade sig ändå till att bulta på dörren.
Hon trodde att hon skulle svimma av skräck när hon plötsligt hörde en röst bakom ryggen.
”Vad är det som egentligen händer?” Det var skumt i hallen där de stod, men hon såg till sin tacksamhet att det var Krister.
Hon kved. ”Ååååh, det är någon därinne…” sedan stirrade hon stumt på Krister. Hon fick inte sammanhangen att gå ihop.
”Varför är du här? Hur kom du in?”
Han hann inte svara för Janne rusade skramlande in via baktrappan.
”Va?” var hans hälsning och han spände ögonen i Sonja.
Sonjas mun öppnades och stängdes några gånger. Hon hade inte tid att vara förbryllad, hon var bara så glad att de var där.

Janne verkade inte road. ”Ja Kaj är där, det var ju han du behövde hjälp med. Vad gör han där?”
”Kaj? Är det Kaj?”
”Vad är det med dig kvinna? Har inte du skickat detta?” Han tog upp sin mobiltelefon och tryckte några gånger på den.

Sonja läste. Hjälp mig! Kaj är här! Fort! Sonja.
”Det där har inte jag skrivit. Det är sänt för tjugofem minuter sedan, då låg jag och sov.”
Krister ruskade förbryllat på huvudet. ”Jag fick ett likadant…”
Det kom mera ljud därinifrån och Krister slog sig med handflatan i pannan.
”…det är böckerna! Han hämtar sina jävla böcker. Jag hade helt glömt dem.” Janne fick ett utslätat uttryck i ansiktet. ”Böckerna för fan… Kaj! Kom ut!” ropade han med munnen nära dörren.
Det kom ett skrapande ljud ifrån rummet. Sonja kände igen ljudet.
”Fönstret, han öppnar fönstret.”
Alla tre svängde om och rusade efter varandra ut genom dörren. De mötte Anders på väg in och verkade inte bli förvånade, vilket Anders dock blev. Han följde ändå utan uppmaning deras snabba steg ut på gården. De kom precis lagom ut för att se Kaj göra ett klumpigt försök att hoppa över staketet.
En av staketstolparna trängde sig mellan ryggen och väskan och slog upp i bakhuvudet på Kaj som genast tuppade av.
Sonja slog förfärat händerna för ansiktet. ”Han slog ihjäl sig.”
De närmade sig honom tvekande, oroliga för vad de skulle få se. Ett gurglande ljud kom från Kaj och han rörde huvudet sakta åt ena sidan.
”Kaj, kan du höra oss?” Janne ruskade honom lätt.
Ett stön kom över hans läppar.
”Jag tror att han bara svimmade…Kaj! Säg något!” Krister gjorde sitt bästa för att få liv i honom.
”…ävlar…ni…”
”Han lever, men han kan vara svårt skadad.” Krister rynkade bekymrat pannan.
”Han är knäpp igen,” slog Janne fast.
”Jag förstår inte mycket av det här.” Anders slog ut med armarna. ”Går det att få en förklaring?”

Sonja sade inte ett ljud. Att se Anders igen efter så många år tog luften ur henne.
De andra förklarade så gott de kunde medan de såg på Kaj som kvicknade till mer och mer och kastade mörka blickar på dem.
Han försökte ta sig bort från fällan vid staketet, men han satt ohjälpligt fast.
”Vi måste ringa ambulans,” sa Sonja oroligt. ”Kaj, du måste få vård. Du är sjuk igen!”
”Vill inte! Vägrar!” Hans röst var stadigare nu.
Han flaxade vilt med armar och ben. Anders närmade sig honom bakifrån och öppnade väskan. Han plockade ur innehållet och gav det till Sonja. ”Ta för fan bort det här, göm det eller bränn skiten, men man bör inte hitta det på honom. Det blir alldeles för mycket att förklara eller hur?”
”Jag tar det.” Krister tog hjälpsamt böckerna av Sonja och gick direkt med dem till sin bil.
”Jag har ringt ambulansen…och polisen…ja han verkar ju inte direkt medgörlig.” Janne tittade sorgset på Kaj som vred och vände sig som en mask på metkroken.
”Ni har stulit allt av mig, allt, allt! Dööö!” Den stackars mannen sträckte ut en arm mot dem och fräste djupt ur halsen. ”Känn kraften!”
”Snälla Kaj, det är ju vi, dina vänner!” Sonja försökte få kontakt med honom, men i hans värld fanns inga gamla vänner.
De kände sig alla beklämda. På avstånd hörde de sirenerna från ambulansen närma sig.
”Vi kan ingenting göra för honom den här gången.” Janne suckade.” Usch tvångsintagning… Fy fan!”

Sonjas döttrar kom ut på gården, barfota, i bara sina nattlinnen. De hade vaknat upp av tumultet. Förstummade tittade de sig omkring.
”Mamma! ” Andrea ropade på henne oroligt och Sonja som direkt hade hört ropet från sitt barn, gick dem till mötes för att lugna.
”Men vad har hänt? Mon dieu!
Ambulansen hade hunnit fram, tätt följd av polisen. Mycket folk rörde sig på gården. Yrvakna grannar hade samlat sig i klungor för att spekulera i vad som var på gång.
”Det var ett inbrottsförsök av en förvirrad man. Vi tror att han har skadat sig, därför har vi ringt efter ambulans.”
Andrea såg sig omkring, hon kunde inte tro sina ögon. Blåljusens blinkningar lyste upp människorna som med allvarliga ansikten rörde sig på gården och hon fick plötsligt ögonkontakt med Anders.
”Mamma! Han är här…du vet…” Hon stirrade med öppen mun på mamman. ”Har han något med det här att göra?”
Sonja ruskade bara på huvudet. ”En slump, skulle man kunna säga.”
Hon behövde inte förklara mer för hon blev avbruten av en blåklädd polis.
Ӏr det ni som bor i huset?
”Ja, det stämmer…” Nu gällde det att få ihop historien…trovärdigt.
”Vi har några frågor vi skulle vilja ställa… Kan vi gå in?”
Över axeln såg hon Kaj, hårt fastspänd på en bår och hon tyngdes ner av djup bedrövelse.
”Den här vägen då,” sade hon tonlöst.

Den specialkonstruerade bilen för handikappade stod parkerad en bra bit bort på gatan, men de två som satt i bilen hade ändå bra sikt över Tornlundska villan.
”Det är över nu, kan vi fara hem nu? Jag vill ju inte att någon lägger märke till oss…inte du heller va?” Kvinnan bakom ratten talade.
Sven satt på passagerarsätet. Han lutade darrande huvudet bakåt mot ryggstödet och slöt ögonen. Handen höll så hårt om en lånad mobiltelefon att knogarna vitnade.
Den handikappade kvinnan, Svens granne, var förlamad från midjan och neråt till följd av en skidolycka. Hennes överkropp fungerade som vanligt, kanske bättre än förr och hon sträckte sig mot honom och befriade honom från telefonen.
”Du är en allt bra underlig människa du, Sven. Skulle det inte vara hederligast ändå att gå till poliserna där borta och ge dig till känna? De draggar ju för fan efter dig i hamnen nu. Man har arrangerat skallgång efter dig och vänner och släkt börjar så småningom ge upp hoppet…
Och så sitter du och lurar i en lägenhet, två dörrar ifrån din egen… det är fan…taskigt!”
Svens arm slog hårt och taktfast mot låret. Munnen förvreds och han kastade till med huvudet.
”Inte ä ...ännu…d...et värsta är inte över…” Han vände bort ansiktet för dölja en snyftning.
Grannen startade bilen och körde skickligt bilen därifrån med hjälp av bara händerna. Hennes smala ben hängde ledlöst ner för sätet.
Hon fyllde munnen med luft så att kinderna blev som bollar och släppte sedan ut luften med ett kraftigt ljud. ”Sven du skrämmer mig.”
Han svarade endast med en plågad blick och slog sig sedan hårt på benen igen.
”Alltså…du är den enda jag känner som skulle må bra av en liten släng förlamning.”
Hon knyckte på nacken och skjutsade hem honom till hans gömställe.