Denna natt i brytningen mot morgon!
Han visste ingen morgon som kunde påverka honom på samma sätt som midsommarmorgonen.
Det var inte sant att trolltyg och magi inte fanns.
Ja, kanske resten av året, men med midsommarnatten och dess morgon var det något märkligt.
Han såg ju det med egna ögon! Det gick inte att missförstå!
Den låga dimman som låg tät över klövervallen, men ändå inte helt sluten till marken, utan precis så att man skulle kunna se älvornas fötter dansa där under, som bevis nog för det trolska.
Med sina nätta kroppar omsvepta av silvervitt dis, kunde sommarnattens väsen anas av dem som hade ögon för älvor.
Ögon för älvor! Han hade ögon för älvor! Det var vad han trodde.
Midsommarfesten i Kajviken hade som vanligt varit lyckad.
Byalaget såg alla år till att den gick av stapeln precis som folk ville ha den.
Alla ingredienserna för att lyckas med det skulle noggrant tillsättas, så att ingen behövde bli missnöjd.
De kultur- och traditionstrogna hade förberett arbetet med midsommarstången i flera veckor redan.
Varje år kläddes stången på samma sätt. Inget fick ändras . Variationer mottogs inte med blida ögon och därför släpptes arbete med stången ogärna i händerna på turister, ...knappt ens till dem som var födda i byn, men numera bortflyttade.
Han själv höll med. Vem visste vilken hämnd skrymt och ramt kunde komma med om inte vissa saker sköttes på rätt sätt?
I byn skulle man gärna göra allt rätt, annars kunde man räkna med att bli samtalsämne vid kaffebord och i förtroende ältas på bastulavar.
Ännu var nämligen byn så liten att man fortfarande brydde sig om varandra.
Sammanhållningen hade förr varit viktig för allas överlevnad och det satt ännu kvar i byborna som en nedärvd rest. Ansvaret som man tog för varandra kunde eventuellt tas för att ”lägga näsan i blöt” på andra orter, men i en liten by var det en naturlighet.
Om någon föll ur ramen och inte kunde uppfylla de oskrivna lagar om hur en bybo skulle vara, trädde gärna hjälpsamma fränder till, så hade det alltid gjorts... i rädsla för något... kanske var det sönderfallet.
Skrattet bubblade i honom ännu fast han som vanligt gick ensam hem. Inom sig bar han kvar synen av sin barndomsvän Kenneths dråpliga kullerbytta ner i havet av blommande lupiner som växte nära dansbanan.
Det var mera regel än undantag att Kenneth låg i någon buske och hojtade på midsommaraftonen.
- Midsommaraftonen är ingenting man skämtar om, det är allvarliga saker det, brukade vännen säga.
Och nog engagerade han sig alltid! Kanske till och med för mycket.
Detta år hade Kenneth blandat en hel fem liters kagge med någon oidentifierbar dryck som han frikostligt hade bjudit åt höger och vänster. Hans kamrater från jaktlaget hade skockat sig runt honom och det hade varit ett himla skrål.
Det mesta drack han dock själv, där av djupdyket bland lupinerna. Marlene, hans luttrade hustru var som vanligt arg. Ja i det fallet hade midsommaraftonen inte bjudit på några överraskningar.
För hans egen del hade kvällen också förlöpt som han trott och förväntat sig.
Han hade som vanligt dansat så gott som alla danser. Det gjorde han alltid.
Om det var något han kunde så var det dansa.
Han var alltid populär bland damerna. Alla dessa kvinnor förväntade sig att han skulle föra dem i dansen, inte med Kenneths stil som mest bestod av långa kliv och flaxande armar, utan som han,
Lasse från Nybondas.
Han rörde sig med takt och känsla, rak hållning och höll alltid sin partner lagom, inte för nära och inte för långt ifrån.
Ja, Nybondas Lasse kunde dansa och dessutom var han en stilig karl som skötte sitt yttre, säkert mer än till och med någon kvinna gjorde. Det var en uppfattning som delades av många.
Som alltid en betydelsefull kväll som denna, hade han tagit god tid på sig att föna sitt hår innan han gått iväg i sin eleganta ljusa sommarkostym och rosa skjortan han köpt på Dressmann.
Han rös nästan när han tänkte på de andra karlarna, hur de sett ut och hur de klätt sig. Det verkade vara mera slumpen som fått råda när de valt sina kläder, som om de klätt på sig i totalt ...mörker.
Ja det var noga hur man var klädd, men håret var ändå det viktigaste tyckte han. Nu var han ju rätt blond av naturen, men han hade ändå farit in till stan för att skaffa ljusa slingor vid en populär hårstudio. Resultatet blev lyckat! Han såg så ungdomligt fräsch ut som han hade hoppats på.
Dessutom hade han tagit manikyr.
Han skulle aldrig berätta det för någon, om denna lyx han unnat sig, men det hade känts så nödvändigt. Det var helt omöjligt att hålla händerna snygga, nagelbanden brast hela tiden och irriterande valkar bildades i handflatan.
Nybondas Lasse såg dystert ner på sina just nu... släta och hela händer. Snart skulle de vara nariga igen... han var ju en gång för alla en bonde... och som en sådan fick han räkna med skavanker.
Vid den pensionerade läraren Alarik karlssons hus växte syrenerna frikostligt över staketet.
Lasse stannade upp och passade på att trycka in ansiktet i floret och drog in den förföriska doften.
Aaah! Precis om hans mammas doft när han var barn. Så skulle kvinnor dofta!
Inte som de som han dansat med på dansbanan.
De kunde dofta sött och märkligt och något oangenämt som han bara inte kunde fördras med. Söt och sliskig vanilj ...och så en doft till. En gång hade han nyfiket frågat en kvinna om hennes parfym.
- Lakrids, hade hon svarat. Lakrids! Är det något man vill gå omkring och dofta som?
Det fick honom att kväljas nästan. Kanske han någon gång kunde hitta en kvinna att gifta sig med bara hon hade den rätta doften, som mammas parfym, som syrenen.
Han bröt av en kvist och började därmed det han alltid gjorde på midsommarnatten, ...han plockade sju blomster för att lägga under kudden.
Han ville drömma om sin tillkommande!
Varför skulle den möjligheten till en skymt av framtiden bara gälla för flickor?
Han hade fått en gammal årgång med ”Mitt Livs Novell” av någon barndomskompis... troligtvis Marlene och där hade det stått. ”Lägg sju blomster under kudden och dröm om ditt livs kärlek!”
Tanken hade fångat honom då, han trodde verkligen på det.
I år skulle han fylla 35!
Kanske det fanns något undantag, men sannolikt hade han plockat midsommarnattens sju mytologiska blomster i säkert 20 år, men till vilken nytta?
Han gick ju ändå hem ensam på midsommarnatten!
Han suckade tungt.
Det var de där drömmarnas fel!
Han hade så många drömmar...
Om nattens drömmar och dagens drömmar någon gång slog följe, stod som en enad front, så kanske de blev starka nog att slå in.
På dagen drömde han om gården, om hur den skulle blomstra, ge optimala skördar. Han delade också drömmen med sina föräldrar om att han skulle bilda familj, föra generationer vidare.
Gården hade gamla anor, han kände förpliktelsen, men dagdrömmarna samsades inte med nattens drömmar.
Nattens drömmar gick inte att dela med någon. De kändes förbjudna och skrämde nästan honom.
Tänk om de andra bönderna visste... eller jaktlaget!
Han böjde sig ner och plockade ett tjärblomster. Det klibbade i hans hand. Stackars blomma! Så vacker!, men måste dras med klibbet, ett skönhetsfel, precis som för honom själv. En grann karl som hade ett fel, som drömde fel drömmar på natten.
Han vek av från landsvägen, klättrade över en gärdesgård och kom in på Kenneths och Marlenes kobete.
Korna vände knappt på huvudet efter honom där han med stor försiktighet gick i sin ljusa kostym.
Det skulle bli att behöva putsa skorna efteråt, men det gjorde inget. Han tyckte om att vårda sina kläder.
Ängens alla smörblommor hade ratats av korna. Det skulle aldrig falla dem in att äta den växten, men Lasse tog några blommor.
Betet gränsade till Södergårds. Det stora vackra Södergårds. Vilka marker! Åkrarna låg som jäsande bulldegar, jorden var lättarbetad och varm och inte som Nybondas marker som mest bestod av gammal sjöbotten. Men undra på det... gården var ju utbruten från Södergårds vid ett något orättvist arvskifte. Visserligen var det säkert 150 år sedan, men från Nybondas hade man alltid sneglat med lite avundsjuka ögon åt Södergårds håll.
Anna hette hon som numera var husbonde på Södergårds. Ett kraftigt kvinnfolk som verkade slå de flesta manliga bönder på fingrarna inklusive han själv. Hon hade säkert fördubblat resultatet från gården sedan hon tagit över tömmarna. Ett ogift pengahorn i hans egen ålder.
Otaliga var de pikar han fått av sina föräldrar, att han borde slå sina lovar där.
- Tänk om man kunde få se gårdarna förenade igen innan man hamnar sex fot under.
Han hade hört sin far säga det så många gånger att han hade själv hade börjat överväga tanken.
Eftertänksamt lade han en prästkrage till buketten.
Till och med Anna verkade ha tyckt att det var en god idé. I många år hade hon dykt upp på midsommardansen och gjort sitt bästa för att få hans uppmärksamhet, men han hade alltid försökt slinka undan. Nu hade hon slutat komma.
- Jag har annat att tänka på än att vara uppe om nätterna och trötta ut mig. Korna mjölkar inte sig själva... ännu... hade hon förklarat beskt när någon undrat på hennes frånvaro.
Att gifta sig med Anna hade sina fördelar, men så var det de där drömmarna...
Han plockade en liten grå kattfot och vände sedan riktningen mot strandängarna. Det var hans egna marker, där kände han sig hemma.
Viken låg spegelblank och solen började så smått färga himlen.
Han gick till sitt båthus.
Gärna hade han velat sitta ner på bryggan vid båthuset och se på soluppgången, men han var rädd om sin kostym.
Efter ett visst dividerande med sig själv tog han ändå av sig kavajen och satte sig.
Han lutade ryggen mot båthusväggen.
På hällarna i viken satt några måsar och sov och en småskrake kuttrade lockande med sina dunbollar i vassen. Det skulle bli en varm dag, man kunde redan känna hur temperaturen steg.
En slända satte sig på brolocket nära honom. Han såg fascinerat in i glittret från vingarna.
Det bländade honom och han vände sin blick ut mot hällarna igen.
Det var då han såg honom. Han såg honom tydligt i varje detalj.
Den senigt muskulösa kroppen med överdrivet breda axlar och smala höfter som var skylda av endast några långa blommande abborrgräs.
Han skimrade mot den röda hällen. Det gick att se alla kotorna i hans starka rygg när han böjd över sin fiol rörde sig i takt med den hetsiga musiken.
Svarta lockar virvlade runt hans huvud och han fingrar rörde sig med en rasande fart.
Lasses hjärta dunkade hårt, hårt och händerna fuktades. Musiken som hördes spelades bara för honom. Hans öronsnäckor var formade för just dessa klanger och fortplantade sig därifrån genom kroppen och samlade sig nere i bäckenet...
Åååh, drömmen igen.
Spelmannen spelade ännu snabbare och fäste sina tättsittande gröna ögon på Lasse som flämtande vred sig.
Då tog fiolen eld och inneslöt spelmannen med flammor som ormade.
Lasse rusade vacklande upp från sin plats på bryggan. Han var skrämd från sina sinnen och sprang som en vettvilling upp mot gårdarna i byn. Han stannade inte förrän han var vid landsvägen igen. Då först vågade han vända sig om och se ner mot viken.
Allt såg ut som vanligt, måsarna satt kvar på hällarna.
Han måste ha somnat, han kunde inte förklarat det på något annat vis, fast han tyckte att han varit vaken.
Fortfarande skärrad vandrade han hemåt.
Nedanför Södergårds hade Jungfru Marie nycklar med sina ljust lila blommor slagit ut i ett dike.
Den sjunde blomman. Nycklarna till jungfru Maria! Han plockade en.
En dörr öppnades vid Södergårds och Anna kom ut på trappan med katten i famnen.
Hon hade blåstället på, färdig att snart gå till korna.
Deras blickar möttes.
Han stod i sin ljusa kostym och kände sig rätt fånig, men Anna brast ut i ett leende.
- Hördu Travolta... ropade hon till honom.
- Här på Södergårds har vi redan kokat morgonkaffe!
Är han kanske intresserad av en kopp?
Lasse var inte sig själv. Det upplevde han i hela kroppen. Världen hade förändrats och han kände sig förledd av krafter han inte kunde styra.
Han vände sig om och såg ner mot viken igen.
Borta var drömmen och det var dags att ta ett avgörande beslut.
Blommorna som nu förlorat sin trolldom och betydelse föll ur hans hand när han beslutsamt gick upp mot Södergårds.
