onsdag 16 september 2009

Då fursten kom.

Grepen låg vant i hennes hand. Hon hade gjort det så många gånger förr… gått ner till stranden och samlat hötter till potatislandet.
Det satt i hennes fingrar, sa man, det där med att få ett grönsaksland att växa så det vällde över sina bräddar.
Bah! Hemligheten låg i de bruna strängarna som varje höst så frikostligt blåste upp på stranden.
Råttfärgade hårslingor klibbade fast vid hennes panna, kinderna blossade av ansträngning och av den kalla vårvinden som kom in från havet. Stark och seg var hon, Helena, ovanligt blå ögon hade hon, men kunde definitivt inte beskrivas som någon skönhet.

Hon hade vistats på sina farföräldrars strand ända sedan hon var litet barn, så hon trodde sig kunna gå med förbundna ögon från storstugan ner till båthuset, bryggan och vidare följa strandlinjen tills man nådde Kalvryggen.
Det var namnet på ett berg av grågranit med karga svårvandrade klippor som på vissa ställen vältrade sig rakt ner i bråddjupet.
Den klippstranden låg helt öppet mot sydväst och ibland kunde det kännas som om hela Östersjön trängde sig på.
Det fanns säkert ett utstuderat sätt att mäta den kraft som bränningarna slog mot de gråsvarta bergen, men det var ingen metod hon kände till.
Alla människor borde någon gång få tillfälle att stå farligt nära bränningarna, känna sig ett kort steg ifrån undergången.
Ett litet steg fram… och du kunde fångas upp av en våg som vuxit sig större än du anat.
Vad annat kunde följden då bli, än att du skoningslöst slogs ihjäl mot klipporna?

Strömskär var det enda hemmanet på ön och hade tills för tjugofem år sedan varit fullt av liv.
I takt med att det moderna samhället byggdes upp försvann befolkningen från öarna i skärgården. Det gick inte längre att försörja sig.
Kvar stod de vackra husen som fick bli degraderade till exklusiva sommarställen eller i värsta fall… helt lämnas åt sitt öde.
Det välskötta skärgårdshemmanet på Strömskär ärvdes av hennes far.
Faderns överkonsumtion av alkohol resulterade till cancer i en svårt ansträngd bukspottskörtel, som således alldeles för tidigt ändade hans liv.
Strömskär blev därför hennes. Hela holmen tillföll henne.

Faster Majbritt hade bestämt sagt ifrån sig något arv hemifrån. Hon ville bara bort från ensligheten och tog gladeligen chansen att sticka när hennes Edgar friade.
Det visade sig vara ett klokt beslut och hon fick ett bra liv med honom tills hon för ett par år sedan blev änka.
Helenas älskade kusin Inger var hennes enda barn.
För Ingers del hade naturen varit mera givmild. Hon hade ärvt Edgars tjocka blonda hår, symetriska ansikte och eleganta kropp.
Utseendet var ändå inget som flickorna som barn tänkte på.
Det var något helt oviktigt i sammanhanget.
Trots att Helena var några år äldre, hade de alltid njutit av varandras sällskap och haft underbara somrar tillsammans ute på Strömskär.

Nu var det början av Maj och de tre kvinnorna strålade som vanligt samman ute på ön.
De förberedde sommarens vistelse, brände kvistar, rensade blomland och städade ut vinterns samling av muslort från sina hus.
Igår hade de med sjötaxi tagit sig ut med massor med packning till ön som var belägen längst ut mot havet.
De hade förstås en liten snurrebåt som ibland sommartid användes för att transportera sig med, men det var inget som någon av dem föredrog även om de var vana med båtar.
Efter tio dagar skulle sjötaxin hämta dem till fastlandet igen.
Så hade de kommit överens och så hade de alltid gjort.


Alfåglarna sjöng någonstans ute på fjärden. Helena kisade och försökte se om hon kunde se dem. Istället fångades hennes blick av en vit fläck som guppade upp och ner.
En båt!
En plastbåt troligtvis och någon stod i den och viftade med armarna.
Vem körde så långt ut i ytterskärgården med endast en liten plastbåt?
Helena rynkade pannan. Kan man ha fått problem?
Nog hörde det till hennes skyldighet att ta reda på vad som stod på.
Hon tog sin båt, startade den och styrde ut mot den guppande båten.
Det satt en man i den, såg hon när hon kom fram. Han hade ingen mössa fast det var kallt på sjön. Det hade knappast någon betydelse. Mörka värmande lockar dansade runt hans hjässa.
Han log brett mot henne och bredde ut armarna som om han välkomnade henne till sin båt.
Hon kunde inte låta bli att le tillbaka. Så fånigt! Hon kände inte ens honom.
Innan hon hann öppna mun sade han:
”Satt jag inte här och bad till Neptunus att han skulle skicka en av sina vackra sjöjungfrur till mig? …men det här var ju ännu bättre!... för, du är väl ingen sjöjungfru va?”
Han skrattade och ruskade på samma gång på huvudet som om han insåg hur dum han var.
Helena blev överraskad. Hon hade väntat sig att träffa en bekymrad, kanske ångerfull fiskare som beklagade sig över sin dumhet.
Denna man verkade ha ramlat från himlen och var lika malplacerad på fjärden som en ko i kyrkan.
”Vad har hänt?” Undrade hon.
”Det gamla vanliga, …soppatorsk!” Och så ruskade han på huvudet igen.
”Typiskt mig! Så här gör jag jämt! Jag får något i skallen och så försöker jag genomföra det. Ibland lyckas det och ibland går det som nu… äsch så idiotiskt, det är knappt jag täcks berätta om det.” Så blev han allvarligare.
”Inte har du bensin jag kan få köpa?”
Hon ruskade på huvudet. ”Det lilla jag har, finns i snurrans tank, jag är ledsen…”
Hon knep ihop läpparna och funderade…
”Jag kan bogsera iland dig så får vi fråga min faster. Hon kanske har.”


”Finns det ingen man?” Frågade han försiktigt. ”Nu menar jag inte att han bättre skulle kunna…på något vis… äsch, glöm mitt svammel.”
”Jag förstår. Nej, ingen man, bara tre kvinnor på en öde ö.”
”Åh Tack Neptunus!” Utbrast han skämtsamt rakt ut i luften och så skrattade han ett bullrigt skratt som studsade ut över vågorna.
Helena förstod inte varför hon fnissade medan hon band hans förtöjningsrep fast i sin båt.




De vandrade från stranden upp till Storstugan.
Hon gick först och han kom efter med en väska slängd över axeln.
När hela gårdstunet med huset och byggnaderna runt om blev helt synliga hörde hon hur han stannade upp och visslade lätt.
Hon vände sig om och såg hans förvåning och hon kunde inte låta bli att känna sig stolt, för hon visste så väl varför han fick den reaktionen.
Hon hade sett den minen förr hos andra besökare.
Storstugan var ett stort vitmålat hus med fönster på rad åt alla vädersträck. En glasveranda sträckte sig överdådigt längs södra väggen. Bakom huset skymtade en ladugård och flera uthus. Öster om huset, nära skogsbrynet, fanns ett rött välskött hus.

Två personer rörde sig utanför det huset. De sysslade med något som helt upptog deras uppmärksamhet. De småpratade med varandra och märkte inte Helena och den främmande mannen förrän de kommit helt nära dem och hon sa ”hej” till dem.
De tittade upp från sitt arbete och att säga att de såg överraskade ut var ingen överdrift.
Vid semestertider var det inte ovanligt med besök på Strömskär. Titt och tätt kom arbetskamrater, släkt och vänner och förtöjde vid deras brygga.
Det hörde till en del av sommarens nöjen att få umgås ledigt och avslappnat.
Kilovis med kräftor hade sörplats i den generösa verandan under åren.
Skratt och nojs har trillat omkring på gårdsbacken och doftande björkkvastar har svingats över hukande ryggar i den sotiga gamla bastun.
Nej, det var naturligt med besök på Strömskär, men så här tidigt på våren… det hörde inte till vanligheten.


Den äldre av kvinnorna såg ut att närma sig 70 års ålder. Hon var liten och smal, rentav mager. Spaden i hennes jordiga hand såg alldeles för stor ut, lika så de höga svarta gummistövlarna som hon klivit i.
Nu torkade hon försynt handen på sina byxor och sträckte fram den mot mannen, men sökte ögonkontakt och förklaring av Helena.
”Jahaa…ja...”



Mannen log brett och vårsolen verkade plötsligt värma mer än vanligt.
”Jag heter Fredrik Höglund och är väl, skulle man kunna säga… ett strandfynd.”
”Ja jag är Majbritt Almén och det är länge sedan man kunde fynda mig.”
Han skrattade lätt och vände sig sedan till den yngre av dem.
”Inger… Almén,” sa hon bara, osäker i situationen.
Han passade på samma gång att greppa Helenas hand.
”Vi hälsade inte ordentligt… Fredrik alltså.”
Helena sade sitt namn och började sedan förklara för de andra hur det kom sig att hon hade manligt sällskap med sig från stranden. Det lilla hon visste.
”… och nu skulle han behöva fylla på tanken. Jag tänkte att du Majbritt kanske hade?”
”Bensin? Det kan inte vara många droppar i så fall.” Hon slog urskuldande ut med armarna för att sedan fråga:
”Ja, man kan ju inte låta bli att undra. Vart var du egentligen på väg?”
”Åh, ni som är skärgårdsmänniskor tycker förstås att det är helt galet, men… jag tänkte köra till Åland. Det handlade om ett dumt idiotiskt vad som jag slagit med en arbetskamrat.
Bensin hade jag tänkt fylla på vid passliga marinor.”
”Galnare påhitt tror jag inte jag har hört tals om. Om det hade blivit nordlig vind hade du kunnat driva till Polen.” Majbritt fnyste.
”Men, mamma!” Inger verkade generad över moderns barskhet.
Fredrik drog en aning besvärat fingrarna genom hårburret, såg sedan ner på sina skor.
”Ja, herre gud, jag är hopplös!”
Det blev tyst.
Fredrik ruskade på huvudet och gav ett snett leende och vände sig sedan till Helena.”
”Känner du till något trevligt hotell här i närheten?”





Helena öppnade sitt hem för Fredrik.
Hon visade honom hela huset. Det ombonade köket med den murade spisen, salen där majolikalampan hade sin dominerande plats och slutligen till västra kammaren där han skulle få övernatta. Hon tände eld i kaminen medan han beundrade utsikten från fönstret.
”Du är lyckligt lottad Helena! Vilket underbart ställe!”
”Ja, jag börjar mer och mer förstå det. Först tyckte jag att det bara var arbete och ansvar, men efter hand känns tanken att jag ensam måste hålla hemmanet i skick, som inte helt omöjligt.”
”Du har ingen ring på ditt finger.”
”Nej, det har inte blivit så.”
Han tog ett djupt andetag.
”Vilken tur jag hade ändå. Tänk, nu hade jag vid det här laget kunnat sitta i den kalla båten och korsa fjärd efter fjärd. Istället träffade jag dig och hamnade här… Tror du på ödet?”
Han såg intensivt på henne, som om hennes svar skulle vara livsavgörande.
Han var verkligen intresserad av vad hon skulle säga.
”Jag vet inte.” Helena vred på sig.
”Jag är nog mera den jordnära typen.” Bestämde hon sig för att svara.
Han nickade. ”Jag förstod väl just det. Om jag säger att jag är jordnära, så lär du knappast tro mig eller hur?” Han skrattade så det bildades lustiga fåror vid hans ögon och hon skrattade med och kom på sig själv att önska att han inte alls skulle åka hem med någon sjötaxi nästa dag som han sagt han skulle göra.



Fyra dagar hade gått och han hade inte gjort något tecken till att fara hem.
Istället gav han sig med liv och lust in i arbetet på gården.
Potatislandet vände han på en bråkdel av den tid som det skulle ha tagit för Helena.
Veden högg han på en enda dag medan han sjöng högt och lite falskt.
Nu började även Majbritt tina upp och tyckte att det var trevligt med en man som gick med långa steg över gårdstunet.
Ivrigt visade hon honom gården, uthusen, de gamla redskapen…
I storstugans kök stod de båda böjda över en karta som täckte hela köksbordet.
Det var en karta över Strömskär.
Helena log åt att Majbritt äntligen hittat någon som inte verkade tröttna på hennes historier från förr.
Matförrådet minskade mer än beräknat, men Majbritt lade ut nät alla dagar och fick därför massor med beröm.
”Du är allt en handlingens kvinna du!” Fredrik kramade Majbritt och hon strålade.

Det var sjätte dagen efter att Fredrik dykt upp på ön. Kvällen hade kommit och alla var trötta efter att man på Fredriks inrådan hade sågat ner två stora granar som han ansåg skymde utsikten mot nordväst. Det hade varit ett styvt jobb och Inger och Majbritt hade efter middagen i storstugan gått hem till sig. Kvar satt Helena och Fredrik.
”Det var gott! Tack Helena!
Hon ryckte en gång på axlarna. ”Majbritts fisk igen… själv har jag tröttnat en aning.”
”Jag var och inspekterade bryggan. Den verkar finnas risk för att den kan komma att rasa.
Konstruktionen är för svag och den borde pålas om. Jag känner till en firma som gör sådant arbete. Om jag skulle ta och boka upp dem till sommaren. Vad säger du?”
”Jag vet inte… pappa lagade på bryggan. Jag trodde den var i bra skick.” Helena lät snopen.
”Du kan inte låta det förfalla runt om dig. Bastuspisen har förresten börjat rosta och filten på lidertaket har blåst sönder. Det skulle finnas jobb för en karl i flera år framåt på Strömskär. Förresten, igår såg jag att kittet börjar lossna från fönsterkarmarna.”
Innan hon riktigt förstått vad som hände så hade han slagit armarna runt henne.
”Stackars dig, Helena… så mycket ansvar för en så späd kvinna. Inte verkar du få så mycket hjälp av Majbritt och Inger heller. Om du rustar upp bryggan är det du som får stå för fiolerna, eller hur?... Men de använder den som om det var deras egen. Majbritt går in och ut i husen här som om de var hennes. Det kan väl ändå inte vara rätt?”
Helena kunde inte tänka klart med pannan tryckt mot hans bröst. Hans doft virvlade i hennes näsborrar. Vad var det han pratade om? Majbritt och Inger?
”Jag vet inte. Så har det alltid varit. Det är ju Majbritts barndomshem, inte konstigt…”
”Men, det är inte hennes mera!” avbröt han henne. ”Det är ditt!”
Hans läppar sökte sig över hennes ansikte till hennes mun. Hon borde ha blivit lycklig, men hon översköljdes av ett obehag. Vad menade han?
Hon sköt honom ifrån sig.

”Helena! Känner du inte att vi har något gemensamt? Det kände jag direkt när du kom i din båt, frisk, stark och modig!
När jag sedan steg in i detta hus upplevde jag det som om mina livs pusselbitar fogades samman.
Du måste ha känt samma sak!”


”Ja, något kände jag nog. Jag är bara så osäker på vad… Jag har några dåliga erfarenheter med i bagaget och jag har lovat mig själv dyrt och heligt att aldrig engagera mig i en man igen. Jag har ju bara känt dig några dar… det är så overkligt! Du vet så mycket om mig, men du har inte sagt ett endaste ord om dig själv.”
Han gjorde en avvärjande rörelse med handen.
”Det är så tråkigt att tala om sig själv. Jag, en ungkarl? Med mina värdepapper som största intresse har jag en torftig och innehållslös tillvaro när jag jämför med det liv som man kan leva här. Den vackrast glimmande diamanten hittade jag, mot alla odds, här, infattad i den gråaste granit. Jag är helt betagen…”
Blicken han gav henne var i motsats till hans vanliga natur, något blyg.
Helena var verkligen omtumlad. Aldrig förr hade någon talat så till henne. Hon som såg så alldaglig ut. Vad såg han hos henne? Hon kunde inte tro honom.
Plötsligt blev hon rädd och vred sig ur hans armar.
”Nej! Det här går inte! Jag… tror jag går och lägger mig.”

Senare, i sin ensamma säng, förbannade hon sin feghet.


Fredrik stod på knä och skruvade på Majbritts gräsklippare. Värmen hade slagit till ordentligt den åttonde dagen av deras vistelse på ön. Han rätade på sig, torkade svetten från pannan och passade samtidigt på att smeka Inger med blicken då hon låg och solade med slutna ögon.
Hon visste att bikinin klädde henne och hon kunde inte låta bli att då och då titta upp för att konstatera Fredriks intresse. Gud, en sån karl han var! …och honom hade Helena lagt beslag på mest hela tiden. Något magiskt hade ändå lyckats hända! Inger tyckte att attraktionen mellan henne och Fredrik var så stark att den nästan var fysisk. Snart, mycket snart, skulle de få exponera sina känslor för resten av världen. Det vibrerade runt hans person!

Majbritt var plötsligt där och Fredrik vände all uppmärksamhet mot henne.
”Det kan inte ha varit lätt för dig Majbritt, efter din makes bortgång.”
Fredrik såg medlidande på henne och hon svarade inte utan nickade endast medgivande.
Han fortsatte.
”Jag har funderat på en sak… Blev det inte en märklig delning av arvet? För mig som utomstående känns det som om en stor orättvisa har begåtts. Numera förfördelar man inte kvinnorna på detta vis. Det finns lagar som måste följas. Hur kunde man begå ett sådant brott mot dig? Din bror fick allt och du inget alls. Känner du inte en vansinnig ilska?”
Majbritt rynkade pannan. ”Inte förr, men nu på senare tid har tanken dykt upp då och då.”

Fredrik ruskade beklagande på huvudet.
”…och du kan inget göra åt det? Borde du inte för Ingers skull försöka riva upp arvsfrågan?”
”Nej, så kan man väl inte göra! Vi får ju ändå utnyttja hela Strömskär som vårt.”
”Men om Helena skaffar en man så kan allt bli annorlunda från en dag till en annan.”
”Helena? En karl? Det kan jag inte tänka mig.” Majbritt log.
”Du kanske inte skall vara så säker… Dig och mig emellan… så har hon faktiskt anförtrott en hel del till mig… om du förstår vad jag menar… Jag ville bara säga det som en liten varning, då jag har observerat den uppenbara orättvisan.”
Hon såg chockad ut. ”Och det skulle hon inte sagt till oss? Omöjligt!”
”Det kanske ligger något bakom tystnaden. Kanske hon sist och slutligen inte är så nöjd med att ni är här på ön… om det är någon annan på väg hit.”
”Strömskär är stort” Vi har alla rum här.” Hon såg osäker ut och hennes ansikte hade bleknat.
”Majbritt, allvarligt talat… detta säger jag för att du och jag blivit sådana vänner…”
Han verkade söka efter orden, men sa sedan uppgivet: ”Alla ha rum? …det hördes inte så!”
Majbritt såg ut att kunna svimma på fläcken. ”Åh, herregud!”
”Stackars er” Så orättvist ni har behandlats. Majbritt…jag måste få fråga… Vem ärver om något skulle hända Helena?”
Majbritt verkade knappt höra. Hon stod och såg upp mot storstugan.
”Vah? Öh, Det skulle vara jag, om jag fortfarande lever… och Inger…”
”Tror du på ödet?” Han knackade med skruvmejseln på gräsklipparen. ”…om gräsklipparen fungerar nu, tror du att det är ödet eller tror du att den fungerar för att jag gjort något åt den?”
Hon vände blicken mot gräsklipparen en kort stund för att sedan låta den vandra vidare till sin vackra dotter som satt med riktat ansikte mot solen.
Framför Fredriks ögon verkade Majbritt åldras med tio år.
”Vad skall jag göra, Fredrik?” Viskade hon kvävt.







Helena var lycklig! Himlastormande, galet lycklig! Hon hade bestämt sig!
Varför skulle hon tacka nej till en uppvaktning från en man som verkade för bra för att vara sann. Han hade ju allt! Tänk att han hade intresserat sig för just henne!
Visserligen tillbringade han en hel del tid med Inger, men det bara gladde henne.
Han hade så lätt att stå på vänskaplig fot med alla.
Pengar hade han, som den lyckade affärsmannen han var, och kunskap… om allt mellan himmel och jord. I dessa fall verkade det gå att ösa ur en aldrig sinande källa.
Nu skulle det bli slut på hennes velande angående män. Hennes farhågor fick följa med nordanvinden ut över havet.



Helena och Fredrik satt tätt tillsamman på Kalvryggens högsta punkt. Den nedgående solen färgade himmel och hav blodrött och vågornas taktfasta störtningar mot klipporna hade avmattats inför natten. Det var dags att gå tillbaka till storstugan och förbereda för hemfärd nästa dag.
Ett ljud hördes bakom deras ryggar och de steg hastigt upp.
Det var Majbritt och Inger och Fredriks mun kröktes till ett märkligt leende.
Ingen hann säga något innan Majbritt med hela sin magra kropp vräkte sig mot honom. Fredrik var helt oförberedd.
Hans leende förbyttes mot fasa när han som en trasdocka tumlade ner längs klipporna för att slutligen hamna i vattnet.

Majbritt tittade ner med en outgrundlig blick. Han låg orörlig med ryggen upp.
Helena och Inger verkade befinna sig i ett vakuum, i en tillvaro utan dess förnuft.

”Jag skall snart förklara för er flickor. Nu skall vi låta strömmarna dra med honom ut på simpdjupet. Det är där han hör hemma. Se till att hans båt och allt annat han hade med sig följer samma väg.
Han har aldrig satt sin fot på Strömskär, kom ihåg det!”

tisdag 8 september 2009

Lätt som en slända.

Med ett svagt väsande slog dörren fast efter flickorna. De hade gått igen och lämnat honom ensam i rummet. Nu fanns det bara han, teven och utsikten genom fönstret kvar i rummet och med det fick han roa sig bäst han kunde... och vanligtvis kunde han inte det. Ingenting roade honom mer.
Ja, utsikten förstås, den kunde han inte klaga på.
Hemmet för extremt feta var nybyggt och hade stora panoramafönster som vätte mot trädgården.
Där ute skedde hela tiden en stillsam förvandling från vårens saftiga blommor till höstens guldominerade bladprassel.
Dörren som ledde till trädgården hade byggts extra bred, så bred att man kunde rulla ut hans förstärkta säng.
Hans utomhusvistelser berodde helt och hållet på vaktmästarnas villighet.
Nu hade de inte varit villiga på länge verkade det som.
Det var nu högsommar och solen baddade på växtligheten. Flickorna som nyligen varit inne och hjälpt honom med morgontoaletten, hade lämnat både dörren och ett stort fönster öppet.
Tydligt kunde han höra porlet från dammen som fanns i synhåll från hans säng.
Inte för att han ville se dit. Någon, i stor välgärning, hade placerat en brett flinande dammgroda av keramik på dammkanten. En padda liksom han.
Det äcklade honom, fick honom att känna sig hånad, påglodd...
Rummet hade blivit hans vila för själen, trygga tillvaro, gömsle, men också ett exklusivt fängelse.
"På vatten och bröd!" Brukade han tänka.
De ville tydligen att han skulle svälta sig!
Frukostbrickan hade nyligen burits ut. Han hade ätit allt även om han avskydde maten.
Fibrer och sockerfri yoghurt? Och ett!... ägg hade han fått. Han hade lätt kunnat äta åtta.
En svag obehagskänsla gick som en våg genom hans kropp och lämnade kvar den vanliga oron.
Hans tankar gick över på mat, lättäten mat, cocacola...
Nu blev munnen torr.
När han vred på huvudet såg han glaset på bordet. Det var vatten i det.
Förutom att vatten smakade skit, gav det honom huvudvärk.
Räddningen fanns i hans sängbord och han skänkte en tacksam tanke till sin mamma.
Vid varje besök hade hon tio chokladkakor med sig.
Hon såg hans lidande, visste vad han kände inom sig, den malande längtan och ångesten när den inte blev stillad. Hon var ju själv stor och visste vad det handlade om.
Den där magra spinkiga dietisten som dyker upp varje vecka sade att han inte fick äta sin mors mat mera.
De var inte kloka!
Utan henne skulle han varit död.

Vad varmt det var!
En irriterande rännil av svett ville hela tiden söka sig in i ögonvrån. En av flickorna hade lämnat en fuktig handduk åt honom, så han kunde torka sig. Det var skönt, men det hade börjat bli lite sårigt vid ögat så han fick vara försiktig.
Såren ville aldrig läka. Det var på grund av diabetesen sade man. Det sved och kliade konstant i grenen och ljumskarna. Där kunde han inte torka av den enkla anledningen att han inte nådde dit. Det var länge sedan han satt sin hand där.
Det fick alla andra göra. Män,kvinnor, gamla ,unga, bekanta, vikarier, varsågoda! Beskåda min pitt! Fast... den kanske inte syns mera. Den kanske ligger inbäddad i fettdräkten, försvunnen för tid och evighet, för att aldrig mera skådas...
Maten har kastrerat mig! Var hans slutsats.
Eller var det inte matens fel? Var det något annat? Någon sorts jävla ätarADHD?
Hans hjärna har varit en sopa från första början, det måste ju ha varit så.
I hans mest mörka stunder tänkte han så och de stunderna verkade komma allt oftare...
Fast han hade en gång varit smal, helt normal faktiskt.
Helvetet började först någon gång på högstadiet. Han åt dubbelt så mycket som andra. Fan, vad alla garvade när han ibland öste upp en tredje portion.
Den tiden kunde han minnas med glädje. Då var han någon... storätaren, som blev bara större och större.
Gymnastiken blev en lång räcka av förnedringar. Slutligen behövde han inte vara med mera.
Han fick ett sjukintyg.
Det var på håltimmarna som han åt mest. Han saknade sina skolkamrater, gemenskapen.
Fast det visste han inte då. Då trodde han att han var hungrig.

Han tänkte på chokladen. Han blev en aning yr. Tog han bara en enda bit så upphörde yrseln och kroppen slappnade av. En enda bit!
Han kunde förstås inte minnas när han senast ätit endast en enda bit. Minst hela chokladkakan gick åt när han en gång börjat. Alltid!
Han sköt bort tanken och klickade på TV:n istället. När han ser på TV brukar han äta. Det har han alltid gjort och suget blev nu bara värre.
Det var inte lätt att komma åt chokladen. För att klara av det måste han lägga sig på sida.
Armarna gick bra att flytta. Det var benen som var det problematiska. Han måste få med de stora fettansamlingarna på låren och vaderna.
Flickorna som skötte honom blev ibland sura när han rört på sig för mycket. Bandagen som de lagt över hudsprickorna och de svampinflammerade, skinnflådda knävecken ramlade av och de fick börja om från början.
De måste vara minst tre stycken då. Två, behövdes bara för att hålla hans ben...

Först måste han bara flytta på några kuddar som man omsorgsfullt lagt under benen.

En försiktig knackning på dörren hördes just när han kastade den första kudden på golvet.
Någon puffade upp dörren med ryggen och släpade en vagn efter sig.
Bokvagnen!
Han gillade att läsa, men det tog ändå tid för honom att läsa en bok från pärm till pärm.
Han klarade inte av att hålla upp boken längre stunder, det blev för tungt.
Tanten med vagnen hade blivit besviken när han oftast numera begärde att bara få låna en tidning.
"Du blir förslöad!" Hade hon sagt. "Du måste använda skallen mer."
"Jag använder skallen, jag trycker in mat i den alla dagar." Hade han svarat med tillgjord humor, medan han tänkte:
De tycker jag är en idiot!


"Hej!"
Idag var det inte boktantens vanliga hurtiga röst.
Han hade makat sig en bit på sida, men lät sig nu dråsa tillbaka.
Hon stod mellan fönstret och honom och han kunde inte se henne riktigt klart mot det starka ljuset.
Tydligen förstod hon att det var så när hon såg hans kisande med ögonen.
Hon flyttade på sig och då såg han henne.
Det var skillnad det! Om man väntar sig att se en medelålders kvinna med rosa läppstift och granskande blick... blev detta nästan som en chock.
"Jag är ny... Margits vikarie... " Hon stök handflatorna nervöst mot arbetsdräkten. "Jag heter Marie, Margit har semester."
Hon sträckte fram sin hand efter att ännu en gång ha strukit handen mot sina kläder.
Om hon hade svettiga handflator var hans värre... och han sträckte generat fram sin fläskiga näve som hennes lilla hand försvann in i.
De drog hastigt tillbaka sina händer.
Ingen sade något.
Han visste att han var värst! Tyngst av alla fetproppar som var inlagda! De flesta andra kunde fortfarande gå eller sitta upp i en rullstol på dagen. Han hade varit sängliggande länge nu.
Padda! Padda! Padda!
En malande elak röst morrade och mumlade någonstans i bakhuvudets mörker och som alltid när det skedde drabbades han av en avgrundsdjup sorg.
Synen av henne hade kommit som en chock!
Han trodde hon var den vackraste kvinna han sett.
Värmen hade fått hennes ljusa lockar att resa sig från hjässan och levde ett eget liv runt hennes ansikte.
Ovanligt ljusblå ögon såg rakt på honom och han hade aldrig känt sig fulare, mera äcklig.
Klumpigt drog han lakanet över sitt lår som hade blottats.I den groteska fläskmassan fanns en tjugosex år gammal man. En vacker man med muskler och spänst med en åtrå som aldrig kunde komma i dagern.
Han kunde inte komma ihåg när åtrån försvann, när han förlorade den.
Den var i alla fall helt borta då man satte kateter på honom. Han mindes att han inte hade känt någon förlust.
Åtrån var en av de förbjudna tankarna han inte fick tänka på. Suget blev alltid värre då.
Insikten att han aldrig kunde bli tillfredsställd hade han fått för länge sedan. Detta gällde det mesta, men mest maten.
"Har du några böcker du vill byta?"
Klumpen i halsen hindrade honom att svara och han klarade bara av att ruska nekande på huvudet.
"Tidningar?"
Han skämdes så! Han skämdes över sin klumpighet, sin tafatthet, sin monsterkropp...
Kinderna glödde.
"Ja," fick han fram med kvävd röst, "jag har en."
Som om hon glömt vad hon frågat, gick hon fram till dörröppningen och såg ut över trädgården.
Troligen lät hon honom få en möjlighet att samla ihop sig själv.
Det syntes tydligt hur hennes axlar sjönk.
"Det är så vackert! Hon vände sig om. "Kan du höra in, att det prasslar i prydnadsgräset?"
"Jag vet inte," svarade han osäkert, "jag har nog aldrig tänkt på det."
"Jag skulle vilja ha en egen trädgård, men jag bor fyra trappor upp i ett hyres hus."
Hon gjorde en grimas.
Det var många år sedan han hade kunnat gå i trappor och nu kom längtan över honom att få göra just det. Gå i trappor!? Hela sitt liv hade han valt hissen om det funnits en sådan.
Nu var det var så dags att få en önskan att vilja gå i trappor...
Han borde säga något. I huvudet gjorde han ett överslag över vad han kunde säga till henne.
Alla ord hade fångats upp av sommarbrisen och svept iväg ut genom dörren. Det enda han kunde tänka på var att hon inte fick gå.
När hon tog en hög pall och satte sig bredvid hans säng trodde han att han hade uttalat sin önskan högt.
"Får jag sitta här en stund?" frågade hon försiktigt. "Jag ligger före i schemat. Det är för varmt för att läsa kanske... eller så väntar man med att låna tills Margit kommer tillbaka. Jag kan nog inte så mycket om litteratur och vet inte vad jag skall erbjuda. Jag har ju mest jobbat i kök tidigare."
"Jag har också jobbat i kök." Se där! ...han kom på något att säga.
Jadå han hade jobbat i kök, men fick sparken. Han hade tagit för mycket ur förråden för sin egen del. Restaurangägaren hade kallat det stöld. Han själv hade inget annat namn på det än hunger. Det där jävla suget!
Hon lyste upp.
"Ja, då vet du. Det är ett bra jobb men tungt, lite för tungt faktiskt."
Det kunde han hålla med om. Hade han inte fått sparken hade han tvingats sluta ändå. Hans kraftiga övervikt som han lidit av redan då, hade slitit hårt på hans knän.
Han nickade och förbannade sig själv och sin brist på klara tankar.

En slända, införd av sommarbrisen eller kanske av sin äventyrslusta kom med skuttande flykt genom rummet. Vingarna tisslade och tasslade.
Flickan med bokvagnen log brett när sländan plötsligt bestämde sig för att landa på hans knä.
Sländan darrade och vände och vred sina blanka vingar så skickligt att den lyckades fånga upp solens strålar med dem.
"Är hon magisk?" Undrade flickan med humor i blicken.
"Hon är absolut magisk! Det är därför hon är så vacker!" Han såg inte på sländan utan på Marie och han märkte att hans svar överraskade henne.
Jaaa! Jublade han inom sig, han hade vågat säga något. Det var till och med lite flirtigt... han levde! ...fast ...om han skulle vara ärlig, inte så länge till.
Det hade man sagt honom och just då i det ögonblicket hade han inte brytt sig.
Då längtade han bara till stunden då pinan skulle vara över.
Han ville inte tänka på det.
Just nu ville han bara se och prata med henne och fortsatte modigt.
"Den ser så lätt ut. Det finns nog inte några överviktiga sländor. Det är så man blir avundsjuk vid tanken. Det är faktiskt orättvist!"
Hon log åt hans teori om sländor.
"Men, det sägs att den lever bara en dag. Det är ingenting man skall vara avundsjuk på direkt,"
svarade hon.
Sländan bestämde sig för att lämna dem och trixade sig ut genom dörren till sin kända miljö i dammen.
Han följde flykten med blicken. "Det är det enda den och jag har gemensamt. Vi skall snart dö."
"Vi skall alla dö en gång, brukar man säga." Hon mötte stadigt hans blick.
"För mig räcker det att jag somnar utan att jag kopplat till andnings apparaten, eller så stannar hjärtat bara. Det är en känsla du inte kan förstå."
Hon svarade inte utan böjde sig ner, kavlade upp sitt byxben och lyfte sedan upp benet på sängkanten.
"Protes. Jag är amputerad ovanför knäet. När jag var nitton år fick jag en elakartad tumör i knäet. Jag har levt med döden sedan dess. Just nu håller liemannen sig borta, men jag kan inte vara säker på när han dyker upp igen. Tills dess har jag bestämt mig för att leva."
Han kunde inte förstå sig på sig själv, vad som hade hänt honom.
När hon visade sitt plastiga ben blev hon bara ännu vackrare. Nog såg han hennes sneda tänder och att hennes trubbiga näsa hade en ilsken finne, men det gjorde henne bara mer fulländad.
Hon fyllde ett utrymme han inte ens visste att han hade.
"Det är du och jag och sländan då," viskade han knappt hörbart.
"Nej, bara sländan. Du och jag skall leva. Det känner jag på mig. Släpp inte fram de negativa känslorna. Om du vill kan jag hjälpa dig att tänka rätt."
Hon rättade till sitt byxben och steg upp. "Man får inte ge upp, aldrig någonsin."
"Men, se på mig! det finns inget hopp!" Han såg vädjande på henne.
"Du kan bota dig själv, det kan inte jag!" Hennes ton var amper.
Han förblev tyst. Handlade det bara om ett val? Han trodde egentligen inte på det, men han var beredd att ge det en chans.
Utan att ha erbjudit honom något att läsa greppade hon tag om bokvagnen för att dra ut den igen.
"Vänta!" Sade han. "I nattduksbordet finns lite choklad, ta med det ut ur rummet. Gör vad du vill med det."
Han såg henne gå iväg med den stora traven chokladkakor, såg dörren när den stängde till om henne.
Suget började genast riva i honom, men han försökte tänka bort det.
Hans blick sökte sig ut mot trädgård. Längst bort i den mörka skuggan under lönnen satt någon.
Det såg ut som Margit... men det kunde det ju inte vara. Hon hade ju semester?
Varför hade flickan kommit till honom annars?