Precis som de anat blev det fullpackat med matgäster på kvällen. Inte en stol var ledig i värdshusets lilla restaurang.
Ulla Fagerberg tog vant upp beställningar och serverade med knyckiga raska rörelser. Nu fick hon dra nytta av sin långa slanka kropp när hon förvånansvärt snabbt rörde sig i den trånga och övermöblerade restaurangen. Hon talade med alla gäster, men lade inget av vad hon talat om på minnet, utan hade genom år av erfarenhet i servicebranschen finslipat sin förmåga att kallprata med finess.
Några av ungdomarna från utgrävningen som hade placerat sig vid ett av de större borden skrattade och pratade med varandra. De verkade nöjda och glada. Det ryktades i byn att de gjort vissa fynd, men vad?... Det var det ingen som visste.
Vid bordet bredvid dem satt Melker Rodmar och samtalade förvånansvärt avslappnat med kollegan Vik.
De verkade vara på ett ovanligt gott humör. De hade beställt in vin och skrattade ibland högljutt.
De italienska sportfiskarna och Scott Johnson valde alltid ett bord nära de stora franska fönster som öppnades upp mot terrassen som även den hade några bord för uteservering. Därifrån hade man bra utsikt över viken och båthamnen med alla dess skeenden. Det verkade som de aldrig kunde se sig mätta på båtturisternas aktiviteter vid marinan.
Malin försökte, med det märkliga beteendet på klipporna från natten före som en klar bild på sina näthinnor, försynt granska dem… om det möjligen fanns något övrigt som gjorde att de avvek de från andra turisterna?
Malin hade inte kunnat sätta fingret på något specifikt… men det var… något!
De tog ibland bilen till fasta Åland. Troligtvis körde de omkring och tittade på landskapet, besökte slottet och Mariehamn, precis som alla andra turister. De verkade vara väldigt intresserade av friluftsliv, faktiskt mer än sportfiskare brukar vara. Förutom att fiska hela dagarna vandrade de ju gärna omkring i byn.
Det som ändå förvånade henne mest, var när hon skulle komma och städa i deras stuga.
Det var nästan renare än från början i stugan. Inga prylar låg framme. Allt var pedantiskt undanplockat. Italienarna hade lett mot henne när hon dykt upp med sina städartiklar, men Scott Johnsson var den som talade.
Han hade förklarat för henne att hon bara fick städa golven, allt annat ville de sköta själva.
Det var ovanligt! De hade ju faktiskt betalat för städningen.
Det var ju inte hennes sak att bestämma hur de skulle ha det med den saken, men nog brukar karlar gärna överlåta städningen till någon annan om man hade möjlighet till det.
Avsaknaden av stökighet kändes främmande, lite udda.
Tonårsgrabben som Hanna hade anställt för att sköta om marinan hade fått gå hem för dagen.
Nu fick hon stå och hålla ett öga på hamnen medan hon plockade tallrikar i restaurangens diskmaskin. Att diska hamnade vanligtvis på hennes lott. Malin hade för länge sedan förvisat henne ut i köket och i det här fallet sa inte Hanna emot. Både Malin och Ulla var flinkare på att servera än vad hon var och definitivt hade de lättare att ta gästerna. Alltid hade de ett fyndigt svar till hands medan Hanna svarade kortfattat och korrekt.
Idag hade Malin hyvlat av henne ordentligt och det hade varit helt befogat.
Hon påstod att Hanna inte skött personalfrågan rätt. Kinderna hade blossat på Malin och hon hade skjutit fram underkäken på det sättet som hon bara gjorde när hon var riktigt arg.
”Är du helt väck i skallen? Hur fan tror du att vi skall fixa det här? Nästa sommar kommer du inte att se en enda jävel här, för att de fick så taskig service förra sommaren. Fan du måste ju tänka någon gång också och inte bara löpa runt som en… (hon hade sökt efter ord) … jävla jycke på rymmen. För fan Hanna , skärp dig!
”Åh, är det så du känner det?” Hanna kände Malin. Det lät hårdare än det menades och hon skrämdes inte av att svordomarna haglade över henne.
Malin böjde sig fram mot Hanna och såg henne djupt i ögonen.
”Ja, det är så jag menar… och det är inte bara för min skull! Använd det lilla du har för fan!”
Därefter verkade det som hon hade framfört sitt budskap och diskussionen var avslutad.
Hon tryckte in hörsnäckorna till sin ipod i öronen för att visa att hon inte tänkte lyssna till några argument.
” Nå´n måste ju jobba” sade hon alldeles för högt, eftersom Black Sabbath och ”Iron Man” tog över i hennes öron och sekunden därefter var hon tillbaka i köket.
Det dåliga samvetet hade tumlat över Hanna. Stackars Malin… hur mycket jobbade hon egentligen?
Nästa dag skulle hon sätta upp en lapp vid butiken om att hon sökte mera personal, bestämde sig Hanna för medan hon sköljde ost- och tomatsås av tallrikarna.
Ulla kom susande in i köket med mera smutsig disk. Sorlet från matsalen hördes i stackato när svängdörren dansade fram och åter efter henne.
Hon skramlade ner tallrikarna framför Hanna, böjde sig på samma gång framåt och kysste sin dotter lätt vid tinningen.
”I kväll gör du pengar, gumman!” spann hon.
Hanna log mot henne och kände inte att läppen drog sig lite extra åt ena sidan.
I nästa sekund svängde dörren igen efter mamman och höga skratt letade sig in till Hanna och så var det åter bara hon och disken.
Det var nästan hon kände ett stygn av avundsjuka. Hennes mamma tog verkligen vara på varenda sekund av livet. Hon verkade så oförskämt lycklig nu för tiden. Hanna kunde inte minnas att hon var sådan förr. Orsaken till det låg troligtvis i att hon sluppit ansvaret för rörelsen. Det oroade en aning för hon visste ju hur lätt hon själv grävde ner sig i jobb. Fanns det överhuvudtaget en möjlighet för henne att kunna se sådär befriat lycklig ut som mamman gjorde nu?
Inte under överskådlig framtid, det visste hon. Fast hon ville inte ljuga för sig själv…
Hon hade tagit över värdshuset och marinan med öppna ögon av den enkla anledningen att arbete var kärnan i hennes liv. Det existerade inget annat.
Hon tryckte på startknappen till diskmaskinen och den brusade igång.
I sitt fåfänga försök att vara på två ställen åt gången kastade hon hastigt en blick ut genom fönstret.
tisdag 21 december 2010
söndag 19 december 2010
En doft av rökelse. 30
Värdshuset.
Malin hackade grönsaker med fart. Hon låg som vanligt en aning efter i schemat.
Det var stress och åter stress som gällde för henne och idag även med en gnagande irritation över att hon tyckte att hon fick dra ett alldeles för tungt lass. Hon var överhopad med arbete som hon skulle ha färdigt innan middagen… och Hanna verkade inte göra många knop under dagen.
Hon sköljde av en skärbräda så vattnet stänkte över köksgolvet och satte den med en van rörelse i ett torkställ.
Hanna verkade vara tröttare än vanligt och Malin hade påpekat det för henne.
Hon svarade kort att hon hade sovit dåligt eller snarare för lite, men Malin ville inte nöja sig med det.
”Det funkar inte Hanna, jag behöver hjälp i köket idag annars går det åt helvete. Hamnen är ju full med båtar och bengrävarna skall ha mat. Du får fan skärpa dig! Du och jag kan inte sköta allt själv.”
Malin kunde se sina och Hannas begränsningar mycket tydligare än vad Hanna gjorde.
Hanna hade känt sig sliten hela förmiddagen och sade inte emot. Hon lyfte istället telefonluren och ringde sin mamma Ulla. Efter några minuter lade hon på och såg lite gladare ut.
”Ulla kommer” sade hon lättat.
Malin hade ruskat på huvudet, men sett nöjd ut ändå. Den lilla irritationen var borta.
Nu var det bara att hugga i igen.
Från restaurangköket hade man utsikt över viken om man tog sig tid till att se ut.
Det gjorde Malin då och då, ibland för att se hur många båtar som förtöjt, så hon kunde göra ett hastigt överslag om hur mycket jobb som låg framför henne.
Några barn hade trotsat den kalla vattentemperaturen och hoppat i vattnet från bryggan.
Den som Malin gissade att var mamman, satt på fördäcket på en vit motorbåt med några badhanddukar i famnen. Det såg verkligen ut som semester och ett stygn av avundsjuka högg till i Malin.
Borta vid hyrbåtarna höll Scott Johnsson och hans fiskarkompisar på att lasta sina två båtar med fiskedon.
Det var inte lite grejer de släpade med sig. Det var knappt så de hade rum själva.
Den där Johnsson verkade vara den som skötte om det praktiska som att starta upp aktersnurrorna och att sedan köra först ut ur viken medan en osäker italienare körde efter i den andra båten.
Malin hade ibland skrattat åt det. Vilka landkrabbor de där italienarna var! Var kom de egentligen ifrån?
Hade de vuxit upp i en bergsby och inte sett vare sig sjö eller båtar? Troligtvis.
Tur för dem att de hade den svenska kompisen med, annars fick man väl skicka sjöräddningen efter dem alla dagar.
Men en god affär hade de blivit! De åt alla kvällar inne på värdshuset.
Italienarna petade ibland lite osäkert i vissa maträtter. Vid torsdagens ärtsoppa med ålandspannkaka hade bara pannkakan gått in. De hade nästan förskräckta sett på när Johnsson hade slevat i sig.
Däremot hade den stekta siken med gräddsås smaksatt med dill gett glada miner.
I kväll skulle hon bland annat ha lasagne på menyn. Då var hon riktigt inne och klampade i italienarnas kök. Få se hur det skall sluta? frågade hon sig själv, fast hon egentligen inte var orolig. Hon visste att hon kunde tillreda bra och god mat.
Men så var det den där jävla professorn vid utgrävningarna… han var ju helt puckad!
Någon borde ha dränkt honom i viken för länge sedan! Världen skulle bli en bättre värld att leva i utan den där sprätten, sedan fick han vara hur jävla fin professor som helst.
Varje gång han var in och åt, så hade han något att klaga över.
Fanskapet borde gå i analys! Vad hade han egentligen för fel? Blev han matad med tryffel som barn, eftersom ingen mat verkade duga?
Och man blev förbannad bara av att se honom. Den där minen han lade på när han kom släntrande in till frukosten!
En dag skulle hon gå och hälla komposthinken över honom för att släcka den där högfärdiga uppsynen, bestämde hon sig för. Ja, det kunde hon göra!
När det gällde henne, Malin, kunde man inte ta allt för givet!
Malin hackade grönsaker med fart. Hon låg som vanligt en aning efter i schemat.
Det var stress och åter stress som gällde för henne och idag även med en gnagande irritation över att hon tyckte att hon fick dra ett alldeles för tungt lass. Hon var överhopad med arbete som hon skulle ha färdigt innan middagen… och Hanna verkade inte göra många knop under dagen.
Hon sköljde av en skärbräda så vattnet stänkte över köksgolvet och satte den med en van rörelse i ett torkställ.
Hanna verkade vara tröttare än vanligt och Malin hade påpekat det för henne.
Hon svarade kort att hon hade sovit dåligt eller snarare för lite, men Malin ville inte nöja sig med det.
”Det funkar inte Hanna, jag behöver hjälp i köket idag annars går det åt helvete. Hamnen är ju full med båtar och bengrävarna skall ha mat. Du får fan skärpa dig! Du och jag kan inte sköta allt själv.”
Malin kunde se sina och Hannas begränsningar mycket tydligare än vad Hanna gjorde.
Hanna hade känt sig sliten hela förmiddagen och sade inte emot. Hon lyfte istället telefonluren och ringde sin mamma Ulla. Efter några minuter lade hon på och såg lite gladare ut.
”Ulla kommer” sade hon lättat.
Malin hade ruskat på huvudet, men sett nöjd ut ändå. Den lilla irritationen var borta.
Nu var det bara att hugga i igen.
Från restaurangköket hade man utsikt över viken om man tog sig tid till att se ut.
Det gjorde Malin då och då, ibland för att se hur många båtar som förtöjt, så hon kunde göra ett hastigt överslag om hur mycket jobb som låg framför henne.
Några barn hade trotsat den kalla vattentemperaturen och hoppat i vattnet från bryggan.
Den som Malin gissade att var mamman, satt på fördäcket på en vit motorbåt med några badhanddukar i famnen. Det såg verkligen ut som semester och ett stygn av avundsjuka högg till i Malin.
Borta vid hyrbåtarna höll Scott Johnsson och hans fiskarkompisar på att lasta sina två båtar med fiskedon.
Det var inte lite grejer de släpade med sig. Det var knappt så de hade rum själva.
Den där Johnsson verkade vara den som skötte om det praktiska som att starta upp aktersnurrorna och att sedan köra först ut ur viken medan en osäker italienare körde efter i den andra båten.
Malin hade ibland skrattat åt det. Vilka landkrabbor de där italienarna var! Var kom de egentligen ifrån?
Hade de vuxit upp i en bergsby och inte sett vare sig sjö eller båtar? Troligtvis.
Tur för dem att de hade den svenska kompisen med, annars fick man väl skicka sjöräddningen efter dem alla dagar.
Men en god affär hade de blivit! De åt alla kvällar inne på värdshuset.
Italienarna petade ibland lite osäkert i vissa maträtter. Vid torsdagens ärtsoppa med ålandspannkaka hade bara pannkakan gått in. De hade nästan förskräckta sett på när Johnsson hade slevat i sig.
Däremot hade den stekta siken med gräddsås smaksatt med dill gett glada miner.
I kväll skulle hon bland annat ha lasagne på menyn. Då var hon riktigt inne och klampade i italienarnas kök. Få se hur det skall sluta? frågade hon sig själv, fast hon egentligen inte var orolig. Hon visste att hon kunde tillreda bra och god mat.
Men så var det den där jävla professorn vid utgrävningarna… han var ju helt puckad!
Någon borde ha dränkt honom i viken för länge sedan! Världen skulle bli en bättre värld att leva i utan den där sprätten, sedan fick han vara hur jävla fin professor som helst.
Varje gång han var in och åt, så hade han något att klaga över.
Fanskapet borde gå i analys! Vad hade han egentligen för fel? Blev han matad med tryffel som barn, eftersom ingen mat verkade duga?
Och man blev förbannad bara av att se honom. Den där minen han lade på när han kom släntrande in till frukosten!
En dag skulle hon gå och hälla komposthinken över honom för att släcka den där högfärdiga uppsynen, bestämde hon sig för. Ja, det kunde hon göra!
När det gällde henne, Malin, kunde man inte ta allt för givet!
lördag 18 december 2010
En doft av rökelse. 29
Nästa dag bestämde sig Ingrid att själv gå och se vad som hände vid kyrkan. Hon visste naturligtvis att hennes Manfred överdrev. Han var inte i stånd att se med nyktra ögon på omvärlden, inte nu och egentligen inte annars heller, men om hon kände till vad det var som fick honom så uppjagad hade hon en möjligen en chans att lugna honom. Hon kanske kunde hitta något som fick honom att se med blidare ögon på det som händer. En dörr till hans plågade sinne.
Hon hade vaknat på morgonen av att Manfreds sida av dubbelsängen var orörd.
Det var inte oväntat, men hon kände ändå oron vrida sig som en mask någonstans i mellangärdet. Hastigt drog hon kläderna på sig och gick ut till ateljén.
Han låg på golvet, hopkrupen och sov.
Det såg otäckt ut, tyckte Ingrid. Han hade tydligen målat med mycket rött för hans arbetsrock var fläckad med illröd oljefärg här och var. Det såg ut som blod.
Hon var noggrann med att inte väcka honom. Hade han nu en gång somnat så var det bra.
Hon gick in tillbaka till köket, dukade upp en bricka med kaffetermos och två rejäla limpsmörgåsar. Om han hade lugnat sig så skulle han äta. Det var bara att vänta och se vilket beslut han tog.
Hennes cykel stod i vedboden. Hon baxade ut den och satte sig upp. Körkort hade hon visserligen tagit och bil hade de, men efter att ha bott i storstaden Stockholm, så tyckte hon inte att det var några långa avstånd ute på Vårdö. Inte dit hon brukade ha ärende till i alla fall.
Det blev väl mest affären hon cyklade till. Sina bankärenden hade hon lärt sig att sköta via internet. Det var betydande summor som hon hade ansvar för att placera så klokt som hon bara kunde tänka ut. Det hade gått hyggligt ända tills konjunkturnedgången hösten 2009. Då stannade allting upp och de hade förlorat en del pengar. Inte alarmerande, men hon hade blivit försiktigare med deras gemensamma tillgångar. Manfred brydde sig inte det minsta.
Om de bara hade fått barn!
Då skulle hon inte varit så ensam om ansvaret för Manfred och de skulle ha haft någon att testamentera förmögenheten till. Vad skulle de nu göra?
De hade inte bestämt sig ännu vem, eller kanske vad, som skulle bli förmånstagare.
Som det var just nu gick det inte att ta några beslut, för det var hennes Manfred alldeles för vilsen.
Vägen till kyrkan hade fått ny asfalt. Den var slät som en strykbräda och påminde inte alls om de röda landsvägarna som mötte henne första gången hon som ung kvinna hade besökt sina svärföräldrar. Den sista snutten fram till Torpkulla hade haft en grön rand av gräs och blommande örter som en girlang i mitten. Från det besöket mindes hon speciellt skönheten i landskapet, Manfreds lysande ögon och att hon i sin osäkerhet för att träffa svärmor hade gjort sig till och tagit sina bästa skor som hon handlat på NK. Koskitarna på vägen hade legat tätt och hon hade kryssat och hoppat som en kråka fram till deras förstutrapp. Hela tiden hade hon känt svärmors ögon från köksfönstret.
Redan nästa dag hade Manfreds vänliga mor tagit fram ett par, visserligen för stora, men riktigt täta och bra stövlar. De var svarta och hade höga skaft. Nokia stod det på dem och svärmor brukade använda dem i potatislandet och när hon gick i mossarna och plockade hjortron.
Nu ägde Ingrid en hel del Nokiaaktier, mest på grund av de praktiska stövlarna och inte för det företaget senare fick framgång i.
Kyrkan var belägen vid vattnet. Det är alla medeltida åländska kyrkor. Visserligen hade vattenlinjen sakta krupit längre bort, men högg man ner skogen som omgärdade kyrkan skulle man se den lugna viken med sitt blåa vatten. Nu var inte omgivningen så oäven ändå. Äppelodlingen som låg alldeles i närheten hade blommat ut. Den var ändå vacker med sina tuktade grenar fyllda av nyfödda äppelkart. Det gav en bild av vinodling… och något annat… kanske företagsanda?
Ett stenkast ifrån kyrkan tornade det vackra bönehuset upp sig. Det hade räddats från undergång i sista sekund. Tack och lov tänkte Ingrid. Hade det huset fått ruttna ner skulle Manfreds börda, att vara den som vakar över det som han ansåg var Vårdös skatter, blivit ett nederlag.
De jäsande och pösande lönnarna som förr växte på kyrkogården hade sågats ned för flera år sedan. Man kunde gissa att de stora trädens rötter hade gjort det svårt att gräva gravar. Klokt och praktiskt tyckte Ingrid, men Manfred hade blivit i sängen i två dygn.
”Förfäderna levde i stammarna, viskade i löven. De var näring till grönskan, de var heliga träd. Nu är förfäderna för evigt borta, avsågade med en stinkande, rytande motorsåg, avrättade efter döden!” grät han.
Vad hjälpte det vad hon sade. Han målade sedan intensivt en tid och blev därefter hel igen.
Just nu var det väl inte vackert vid kyrkan, var hennes tanke när hon kom fram.
Men det var bara vad man hade att vänta sig. Mycket riktigt som Manfred hade sagt var det ett gapande hål i ringmuren. Stenarna låg i en stor hög bredvid.
En ruta där muren legat var exakt utmätt. Några ungdomar stod på knä och hade börjat det mödosamma arbetet att skrapa bort jorden och sedan sålla den försiktigt.
Vad var det de sökte efter? Vad kunde ligga under tonvis med sten?
Hon hoppades att det skulle skrivas en utförlig rapport som allmänheten kunde få ta del i.
Det är väl inte mer än rätt. Man vet ju vem som är med och betalar dessa tilltag. Tänkte hon något bistert. Men, att känna till sin historia räknas ju som viktigt och hon skulle inte bry sig om inte Manfred plågades så av det.
Hon bestämde sig för att gå till svärföräldrarnas grav och vattna petuniorna som hon som vanligt planterade varje år medan Manfred nöjt såg på. Svärmor hade älskat petunior och det kom inte på tal att man skulle välja några andra sorters blommor på graven än just dessa.
Hon gick med riktning mot vattenkranen som var uppriggad i ena änden av gravgården, avsedd för bevattning.
Det stod redan någon där och fyllde på en kanna.
Det var den där förfärliga människan från Högsätesgården. Ingrid skämdes för sina tankar, men hon kunde inte rå för det, för nog hade den där kvinnan ett märkligt sätt. Högmodet sitter på högsätet, brukade hon tänka. Nu hade hon inget annat val än att hon måste tala några ord med henne. Sablar!
”God förmiddag!”
Margaretha Sjöland studsade till och tappade nästan kannan. Det forsande vattnet hade överröstat ljudet av Ingrids steg. Hastigt vred hon av kranen.
”Åh, förlåt att jag skrämde dig, det var inte meningen.” Ingrid satte sin hand på Margaretha Sjölands arm.
”Ja kors, hur man står i tankarna och inte hör hur folk kommer gående, men man har ju en hel del att tänka på, om du förstår.” Hon gjorde en menande nickning åt hålet i muren där ungdomarna stod på knä, böjda över sitt arbete så man såg bara de krumma ryggarna.
Ingrid nickade.
”Ja, jag kan tänka mig att det är rörigt för er.”
”Ja, det kan man säga. Vi har inte haft någon vanligt församlingsarbete på sex veckor, inga gudstjänster… hur skulle man kunna ha det, i den röran, som är inne i kyrkan?
Ingrid höll med att det måste vara rörigt.
Hon kom att tänka på gubben Egil ifrån Sandudda som hade tillbringat sista året i kommunens servicehus. Där hade han haft en bra tillvaro, för snäll som han var, var han älskad av de andra boende på hemmet och av personalen. Alltid hade han mycket besök och han underhöll dem med historier och anekdoter från bygden som han aldrig lämnat. Det var inte många resor den mannen hade gjort till Mariehamn, nej det aktade han sig för.
”Det är bara fint och märkvärdigt där. Folk spankulerar med fina hattar utanför stadshuset, har jag hört.”
Har jag hört, fick han lägga till, för alla visste och även han, att han inte kunde känna till så mycket om hur låg till med den saken.
En morgon i början av maj hittade personalen honom sittandes död i gungstolen, en av de få ägodelar han tagit med sig till hemmet.
Fiskargubben Egil hade gungat färdigt i sitt liv och berättat sin sista historia.
Han hade dött med sina bästa ullstrumpor på. Det var ju inget märkligt i sig. Problemet var bara att han hamnade att förvaras över fyra veckor i ett kylrum i Mariehamn då man inte kunde ha någon jordfästning i kyrkan.
Sedan kom förslaget att jordfästningen skulle ske i Sunds kyrka.
Det tyckte Vårdöborna inte om.
Stackar Egil! Inte nog med att han fick ligga och vänta så länge i Mariehamn, nu skulle han dessutom in i den främmande kyrkan i Sund!?!
Nej, det skulle inte komma att ske! Han hade aldrig varit en karl som brytt sig om finheter och hade nog inget något emot att det låg några jordhögar framme vid koret.
Och så blev det. Ett lock lades över gropen så att kyrkoherden kunde gå till altaret och en presenning lades över jorden.
Egil fick ligga i sin enkla kista mitt i kyrkgången. Alla berörda var nöjda och kanske även Egil.
Han hade i alla fall inte kommit tillbaka och klagat, tänkte Ingrid med en blandning av humor och sorgsenhet.
Margaretha sneglade nyfiket på Ingrid.
”Jag brukar se Manfred gå förbi nu och då…” Det sade hon prövande för att se hur Ingrid reagerade. ”Är han lite orolig igen?”
Ingrid hade ingen lust att diskutera sin Manfred med Margaretha Sjöland.
Hon skulle kunna tala med vem som helst ifrån byn om honom, men inte med henne.
”Ja, det är upp och det är ner.” svarade hon bara svävande.
”Jag hörde honom, han var här och skrek något med ungdomarna. Det var om de gamla korsen…”
”Mmmm.” Ingrid visste inte vad hon skulle säga. Nu skulle hon få höra på gnället som den där människan alltid hade inombords.
”Jag håller med honom” fick Ingrid till sin förvåning höra.
”Vissa beslut har tagits alldeles för snabbt. Alla parter har inte blivit tillräckligt hörda, det är min åsikt. Om den demokratiska processen skall arbeta bättre bör inte bara vissa personerl få sin vilja fram. Att gräva upp korsen är en sak, men vem har bestämt att de skall vara just i kanten av skogen? Man kunde ju faktiskt ha radat dem på insidan längs ringmuren!”
Irriterat vred Margaretha på kranen med fullt tryck för att fylla på ännu en kanna. Hennes överläpp veckades i djupa fåror för att ge eftertryck till vad hon talat om.
”Man kan väl fråga någon som känner till förhållandena på gravgården” ropade hon nästan för att kunna överrösta bruset.
Ingrid höll med för lugnets skull. Hennes Manfred och Margaretha Sjöland ville båda att korsen skulle stå orörda, men av olika orsaker. Margaretha hade tydligen inte fått säga sitt i frågan och irriterades över det, medan Manfred lade en konstnärs och särlings djupare mening i saken.
”Det har du säkert rätt i” sade hon bara för att det sista hon ville var att komma i polemik med Margaretha
Just när det blev hennes tur att få fylla på kannan körde en bil in på kyrkans parkering och stannade med en knyck. Nästan i samma sekund som motorn tystnat, steg en man ut ur den med svängande svart kappa.
”Jaha, nu kommer den där korpen! Det är han som leder hela utgrävningen. Han går här och sprätter med benen.” Margaretha hade ingen bra dag.
”Ja, jag går till svärmor och svärfars grav.” Ingrid skyndade sig att ta sin fyllda vattenkanna
och gå, för hon såg att den svartklädde mannen komma med energiska steg i riktning mot dem.
Hon ville inte bli indragen i något samtal med en överspänd egofylld professor. Sådana personer hade hon fått nog av när hon och Manfred levt i Stockholm.
Det verkade heller inte som om han var intresserad av henne för han gick med bestämda steg rakt mot Margaretha.
Måntro Margarethas missnöje hade nått professorns öron?
Så fort hon bara kunde kryssade hon mellan svarta gravstenar fram till Manfreds föräldrars grav. Hon ville dryga ut avståndet mellan sig själv, Margaretha och den svarte på mer än ett fysiskt plan.
Usch nej, käbblande människor betackade hon sig för… hon ville verkligen inte bli inblandad, men kunde ändå inte låta bli att höja blicken från gravmullen som hon befriade från några svinmollor som dryftat sig att gro i sandjorden.
På avstånd kunde hon sedan se Margaretha vifta och peka med armarna i alla vädersträck medan hon talade med honom. Han gestikulerade ibland lika mycket, men lugnade sig och strök sig snart betänksamt om hakan.
Ingrid plockade bort vissna blommor från plantorna och bara ibland såg hon försynt åt deras håll.
Mannen med kappan hade lagt en arm om Margaretha och förde henne elegant vid sin sida. Den svarta kappan svepte om dem båda så att det såg ut som en enda bred person oformligt rörde sig framåt. En märklig syn, tänkte Ingrid när de båda gick in i kyrkan.
Jaja, nu får Högsätesmänniskan bestyra. Ingrid kunde inte låta bli att övermannas av inte helt snälla tankar. Hon är väl i sitt esse då!
Hon granskade graven. Den kunde inte bli finare än vad den var nu. Därefter såg hon på klockan. Hon hade redan varit alldeles för länge borta från Manfred. Oron högg till i henne.
Bäst att skynda hem.
Hon hade vaknat på morgonen av att Manfreds sida av dubbelsängen var orörd.
Det var inte oväntat, men hon kände ändå oron vrida sig som en mask någonstans i mellangärdet. Hastigt drog hon kläderna på sig och gick ut till ateljén.
Han låg på golvet, hopkrupen och sov.
Det såg otäckt ut, tyckte Ingrid. Han hade tydligen målat med mycket rött för hans arbetsrock var fläckad med illröd oljefärg här och var. Det såg ut som blod.
Hon var noggrann med att inte väcka honom. Hade han nu en gång somnat så var det bra.
Hon gick in tillbaka till köket, dukade upp en bricka med kaffetermos och två rejäla limpsmörgåsar. Om han hade lugnat sig så skulle han äta. Det var bara att vänta och se vilket beslut han tog.
Hennes cykel stod i vedboden. Hon baxade ut den och satte sig upp. Körkort hade hon visserligen tagit och bil hade de, men efter att ha bott i storstaden Stockholm, så tyckte hon inte att det var några långa avstånd ute på Vårdö. Inte dit hon brukade ha ärende till i alla fall.
Det blev väl mest affären hon cyklade till. Sina bankärenden hade hon lärt sig att sköta via internet. Det var betydande summor som hon hade ansvar för att placera så klokt som hon bara kunde tänka ut. Det hade gått hyggligt ända tills konjunkturnedgången hösten 2009. Då stannade allting upp och de hade förlorat en del pengar. Inte alarmerande, men hon hade blivit försiktigare med deras gemensamma tillgångar. Manfred brydde sig inte det minsta.
Om de bara hade fått barn!
Då skulle hon inte varit så ensam om ansvaret för Manfred och de skulle ha haft någon att testamentera förmögenheten till. Vad skulle de nu göra?
De hade inte bestämt sig ännu vem, eller kanske vad, som skulle bli förmånstagare.
Som det var just nu gick det inte att ta några beslut, för det var hennes Manfred alldeles för vilsen.
Vägen till kyrkan hade fått ny asfalt. Den var slät som en strykbräda och påminde inte alls om de röda landsvägarna som mötte henne första gången hon som ung kvinna hade besökt sina svärföräldrar. Den sista snutten fram till Torpkulla hade haft en grön rand av gräs och blommande örter som en girlang i mitten. Från det besöket mindes hon speciellt skönheten i landskapet, Manfreds lysande ögon och att hon i sin osäkerhet för att träffa svärmor hade gjort sig till och tagit sina bästa skor som hon handlat på NK. Koskitarna på vägen hade legat tätt och hon hade kryssat och hoppat som en kråka fram till deras förstutrapp. Hela tiden hade hon känt svärmors ögon från köksfönstret.
Redan nästa dag hade Manfreds vänliga mor tagit fram ett par, visserligen för stora, men riktigt täta och bra stövlar. De var svarta och hade höga skaft. Nokia stod det på dem och svärmor brukade använda dem i potatislandet och när hon gick i mossarna och plockade hjortron.
Nu ägde Ingrid en hel del Nokiaaktier, mest på grund av de praktiska stövlarna och inte för det företaget senare fick framgång i.
Kyrkan var belägen vid vattnet. Det är alla medeltida åländska kyrkor. Visserligen hade vattenlinjen sakta krupit längre bort, men högg man ner skogen som omgärdade kyrkan skulle man se den lugna viken med sitt blåa vatten. Nu var inte omgivningen så oäven ändå. Äppelodlingen som låg alldeles i närheten hade blommat ut. Den var ändå vacker med sina tuktade grenar fyllda av nyfödda äppelkart. Det gav en bild av vinodling… och något annat… kanske företagsanda?
Ett stenkast ifrån kyrkan tornade det vackra bönehuset upp sig. Det hade räddats från undergång i sista sekund. Tack och lov tänkte Ingrid. Hade det huset fått ruttna ner skulle Manfreds börda, att vara den som vakar över det som han ansåg var Vårdös skatter, blivit ett nederlag.
De jäsande och pösande lönnarna som förr växte på kyrkogården hade sågats ned för flera år sedan. Man kunde gissa att de stora trädens rötter hade gjort det svårt att gräva gravar. Klokt och praktiskt tyckte Ingrid, men Manfred hade blivit i sängen i två dygn.
”Förfäderna levde i stammarna, viskade i löven. De var näring till grönskan, de var heliga träd. Nu är förfäderna för evigt borta, avsågade med en stinkande, rytande motorsåg, avrättade efter döden!” grät han.
Vad hjälpte det vad hon sade. Han målade sedan intensivt en tid och blev därefter hel igen.
Just nu var det väl inte vackert vid kyrkan, var hennes tanke när hon kom fram.
Men det var bara vad man hade att vänta sig. Mycket riktigt som Manfred hade sagt var det ett gapande hål i ringmuren. Stenarna låg i en stor hög bredvid.
En ruta där muren legat var exakt utmätt. Några ungdomar stod på knä och hade börjat det mödosamma arbetet att skrapa bort jorden och sedan sålla den försiktigt.
Vad var det de sökte efter? Vad kunde ligga under tonvis med sten?
Hon hoppades att det skulle skrivas en utförlig rapport som allmänheten kunde få ta del i.
Det är väl inte mer än rätt. Man vet ju vem som är med och betalar dessa tilltag. Tänkte hon något bistert. Men, att känna till sin historia räknas ju som viktigt och hon skulle inte bry sig om inte Manfred plågades så av det.
Hon bestämde sig för att gå till svärföräldrarnas grav och vattna petuniorna som hon som vanligt planterade varje år medan Manfred nöjt såg på. Svärmor hade älskat petunior och det kom inte på tal att man skulle välja några andra sorters blommor på graven än just dessa.
Hon gick med riktning mot vattenkranen som var uppriggad i ena änden av gravgården, avsedd för bevattning.
Det stod redan någon där och fyllde på en kanna.
Det var den där förfärliga människan från Högsätesgården. Ingrid skämdes för sina tankar, men hon kunde inte rå för det, för nog hade den där kvinnan ett märkligt sätt. Högmodet sitter på högsätet, brukade hon tänka. Nu hade hon inget annat val än att hon måste tala några ord med henne. Sablar!
”God förmiddag!”
Margaretha Sjöland studsade till och tappade nästan kannan. Det forsande vattnet hade överröstat ljudet av Ingrids steg. Hastigt vred hon av kranen.
”Åh, förlåt att jag skrämde dig, det var inte meningen.” Ingrid satte sin hand på Margaretha Sjölands arm.
”Ja kors, hur man står i tankarna och inte hör hur folk kommer gående, men man har ju en hel del att tänka på, om du förstår.” Hon gjorde en menande nickning åt hålet i muren där ungdomarna stod på knä, böjda över sitt arbete så man såg bara de krumma ryggarna.
Ingrid nickade.
”Ja, jag kan tänka mig att det är rörigt för er.”
”Ja, det kan man säga. Vi har inte haft någon vanligt församlingsarbete på sex veckor, inga gudstjänster… hur skulle man kunna ha det, i den röran, som är inne i kyrkan?
Ingrid höll med att det måste vara rörigt.
Hon kom att tänka på gubben Egil ifrån Sandudda som hade tillbringat sista året i kommunens servicehus. Där hade han haft en bra tillvaro, för snäll som han var, var han älskad av de andra boende på hemmet och av personalen. Alltid hade han mycket besök och han underhöll dem med historier och anekdoter från bygden som han aldrig lämnat. Det var inte många resor den mannen hade gjort till Mariehamn, nej det aktade han sig för.
”Det är bara fint och märkvärdigt där. Folk spankulerar med fina hattar utanför stadshuset, har jag hört.”
Har jag hört, fick han lägga till, för alla visste och även han, att han inte kunde känna till så mycket om hur låg till med den saken.
En morgon i början av maj hittade personalen honom sittandes död i gungstolen, en av de få ägodelar han tagit med sig till hemmet.
Fiskargubben Egil hade gungat färdigt i sitt liv och berättat sin sista historia.
Han hade dött med sina bästa ullstrumpor på. Det var ju inget märkligt i sig. Problemet var bara att han hamnade att förvaras över fyra veckor i ett kylrum i Mariehamn då man inte kunde ha någon jordfästning i kyrkan.
Sedan kom förslaget att jordfästningen skulle ske i Sunds kyrka.
Det tyckte Vårdöborna inte om.
Stackar Egil! Inte nog med att han fick ligga och vänta så länge i Mariehamn, nu skulle han dessutom in i den främmande kyrkan i Sund!?!
Nej, det skulle inte komma att ske! Han hade aldrig varit en karl som brytt sig om finheter och hade nog inget något emot att det låg några jordhögar framme vid koret.
Och så blev det. Ett lock lades över gropen så att kyrkoherden kunde gå till altaret och en presenning lades över jorden.
Egil fick ligga i sin enkla kista mitt i kyrkgången. Alla berörda var nöjda och kanske även Egil.
Han hade i alla fall inte kommit tillbaka och klagat, tänkte Ingrid med en blandning av humor och sorgsenhet.
Margaretha sneglade nyfiket på Ingrid.
”Jag brukar se Manfred gå förbi nu och då…” Det sade hon prövande för att se hur Ingrid reagerade. ”Är han lite orolig igen?”
Ingrid hade ingen lust att diskutera sin Manfred med Margaretha Sjöland.
Hon skulle kunna tala med vem som helst ifrån byn om honom, men inte med henne.
”Ja, det är upp och det är ner.” svarade hon bara svävande.
”Jag hörde honom, han var här och skrek något med ungdomarna. Det var om de gamla korsen…”
”Mmmm.” Ingrid visste inte vad hon skulle säga. Nu skulle hon få höra på gnället som den där människan alltid hade inombords.
”Jag håller med honom” fick Ingrid till sin förvåning höra.
”Vissa beslut har tagits alldeles för snabbt. Alla parter har inte blivit tillräckligt hörda, det är min åsikt. Om den demokratiska processen skall arbeta bättre bör inte bara vissa personerl få sin vilja fram. Att gräva upp korsen är en sak, men vem har bestämt att de skall vara just i kanten av skogen? Man kunde ju faktiskt ha radat dem på insidan längs ringmuren!”
Irriterat vred Margaretha på kranen med fullt tryck för att fylla på ännu en kanna. Hennes överläpp veckades i djupa fåror för att ge eftertryck till vad hon talat om.
”Man kan väl fråga någon som känner till förhållandena på gravgården” ropade hon nästan för att kunna överrösta bruset.
Ingrid höll med för lugnets skull. Hennes Manfred och Margaretha Sjöland ville båda att korsen skulle stå orörda, men av olika orsaker. Margaretha hade tydligen inte fått säga sitt i frågan och irriterades över det, medan Manfred lade en konstnärs och särlings djupare mening i saken.
”Det har du säkert rätt i” sade hon bara för att det sista hon ville var att komma i polemik med Margaretha
Just när det blev hennes tur att få fylla på kannan körde en bil in på kyrkans parkering och stannade med en knyck. Nästan i samma sekund som motorn tystnat, steg en man ut ur den med svängande svart kappa.
”Jaha, nu kommer den där korpen! Det är han som leder hela utgrävningen. Han går här och sprätter med benen.” Margaretha hade ingen bra dag.
”Ja, jag går till svärmor och svärfars grav.” Ingrid skyndade sig att ta sin fyllda vattenkanna
och gå, för hon såg att den svartklädde mannen komma med energiska steg i riktning mot dem.
Hon ville inte bli indragen i något samtal med en överspänd egofylld professor. Sådana personer hade hon fått nog av när hon och Manfred levt i Stockholm.
Det verkade heller inte som om han var intresserad av henne för han gick med bestämda steg rakt mot Margaretha.
Måntro Margarethas missnöje hade nått professorns öron?
Så fort hon bara kunde kryssade hon mellan svarta gravstenar fram till Manfreds föräldrars grav. Hon ville dryga ut avståndet mellan sig själv, Margaretha och den svarte på mer än ett fysiskt plan.
Usch nej, käbblande människor betackade hon sig för… hon ville verkligen inte bli inblandad, men kunde ändå inte låta bli att höja blicken från gravmullen som hon befriade från några svinmollor som dryftat sig att gro i sandjorden.
På avstånd kunde hon sedan se Margaretha vifta och peka med armarna i alla vädersträck medan hon talade med honom. Han gestikulerade ibland lika mycket, men lugnade sig och strök sig snart betänksamt om hakan.
Ingrid plockade bort vissna blommor från plantorna och bara ibland såg hon försynt åt deras håll.
Mannen med kappan hade lagt en arm om Margaretha och förde henne elegant vid sin sida. Den svarta kappan svepte om dem båda så att det såg ut som en enda bred person oformligt rörde sig framåt. En märklig syn, tänkte Ingrid när de båda gick in i kyrkan.
Jaja, nu får Högsätesmänniskan bestyra. Ingrid kunde inte låta bli att övermannas av inte helt snälla tankar. Hon är väl i sitt esse då!
Hon granskade graven. Den kunde inte bli finare än vad den var nu. Därefter såg hon på klockan. Hon hade redan varit alldeles för länge borta från Manfred. Oron högg till i henne.
Bäst att skynda hem.
tisdag 14 december 2010
En doft av rökelse. 28
Manfred.
Det var tunga dagar för Manfred. Aldrig fick hans själ vila och aldrig hans kropp.
Hans älskade Ingrid vakade över honom så obemärkt som möjligt även om det var ett tröstlöst arbete.
Han ville inte veta av några människor när han hade "en av sina perioder”. Inte ens hon var alla gånger välkommen in i hans ateljé.
Han uttalade det inte högt, men nog såg hon på hans irriterat knyckiga rörelser att han stördes av hennes sällskap.
Hon gick ändå dit nu och då. Vanligen med en bricka med mat, eftersom hon allt som oftast blev sittande ensam vid matbordet… och han om någon behövde verkligen energi!
Hans promenader kunde bli flera timmar långa och därefter följas av intensivt arbete bland penslar och färger. När inspirationen, som konstkritikerna kallade det, slet i hans kropp fanns det inte någon känsla för normala mänskliga behov.
Ingrid själv kallade det tvång och var innerligen trött på att vaka över honom och hans infall.
Varför hade inte den begynnande ålderdomen lugnat ner honom?
Skulle den stackars kraken aldrig få ro?
Konstvärlden har geniförklarat honom och höjt honom till skyarna.
För all del, det kunde de göra, men de visste inte vad framgången kostade dem och
nåja… hon måste erkänna för sig själv att fördelen med att vara ekonomisk oberoende inte var helt fel.
Och vad ansåg då Manfred?
Hans uppfattning var att han hade allt när det fanns tillräckligt med dukar och färger. Allt annat saknade betydelse. Det var vad han tyckte och trodde…
Men… då han plötsligt saknade något, så enkelt som… sockerbitar… kunde hans värld rämna.
Det visste Ingrid. Därför var hennes situation som den var.
Hon hade hamnat i ett tjugofyratimmarsarbete med att vakta en bomb som kunde brisera när som helst.
Någon gång hade det gått illa och han hade behövt vårdas på sjukhus. Hon bävade för det.
Hur skulle den gamla mannen klara av en sådan sak? Om det gick så långt denna gång kunde det bli hans död… men det hade hon trott så många gånger förr.
På sina långa promenader dagligen, hade Manfred tvångsmässigt tagit som vana att passera kyrkan. Utgrävningen gav honom ingen ro och han plågade sig själv med att gå och se på arbetet.
Han hade lärt känna igen ansiktena på de som arbetade med utgrävningen och hade vid ett tillfälle även varit nära att tala med en av ungdomarna, men då hade han kommit, den svarte.
Det fanns en skugga runt den mannen, något fördolt, ondskefullt som skrämde honom.
Manfred visste att han hade rätt.
Hans många år som betraktare och avbildare hade inte bara lärt honom att identifiera den tredimensionella gestalten utan kunde även få en inblick i människans inre.
Det var när han hade upptäckt den egenskapen hos sig själv och han klarat av att förmedla sin insikt på duken som hans tavlor hade börjat sälja med priser som hade fler nollor än han riktigt fattat.
Han såg nämligen det som inte andra såg. Sanningen!
Dagarna efter midsommar hade man börjat öppna upp ringmuren. Med stor noggrannhet lyfte man bort sten för sten, numrerade dem för att kunna placera tillbaka dem precis som de varit. De lade dem i en hög utanför ringmuren. Hålet in till gravgården blev bara större och större. Han kunde se hur all världens ondska rann in genom öppningen och spred ut sig på den helgade gravplatsen.
Fast det tog emot tvingade sig Manfred att kontrollera hur långt de framskridit.
Han stod alltid en bit ifrån arbetarna så att han inte kände sig som en del av brottet, men ändå så nära att han kunde se deras ansiktsuttryck.
En dag hade han kommit tumlande in i stugan där hemma.
Ingrid som höll på med att torka ur ugnen kunde direkt se att något hade hänt.
Hon lade trasan i diskhon och torkade av händerna på sitt förkläde.
Manfred gick av och an på golvet som en instängd vakthund.
En tår letade sig ner över kinden.
”De lyfter bort gravkorsen! De gamla vackra gravkorsen skall flyttas och få en plats i skogsbrynet.”
Han kastade sig ner på en stol, slog händerna för ansiktet och ojade sig.
”Lugna ner dig Manfred… vilka gravkors menar du?”
”De gamla, de riktigt gamla, de vackra.” Ett pinat gnyende kom från honom och han försökte förklara i sin upprördhet.
”De har grävt upp dem med fot och allt och lutat dem mot östra kyrkväggen. Jag blev helt ifrån mig… Det vackra hemsmidda korset som Dahlbergssläkten legat under låg omkull… jag gick dit och försökte hindra dem. D... de sade att de hade lov, att man var bara glada inom församlingen för det var planerat att ta bort dem ändå. Griftetiden hade gått ut och man ville gräva nya gravar på samma plats…”
”Men det är ju så som man gör, har jag förstått. Det är förstås trångt på gravgården. Även du och jag skall ha rum där en dag, och…” Ingrid avbröt sig och sade sedan inget mer. Hon hade ändå ingen som hörde på sig.
Han hade fått ett hårt drag över munnen och när den minen kom fram visste hon att det var lönlöst att tala till honom.
Utan ett ord steg han upp och gick ut. Ingrid skyndade sig till fönstret och följde honom med blicken när han korsade gården och gick in i sin ateljé.
Nu skulle hon inte få se honom på flera timmar och kanske skulle han bli kvar bland sina oljedukar hela natten. Det hade hänt förr.
En tung suck kom från henne.
Det var tunga dagar för Manfred. Aldrig fick hans själ vila och aldrig hans kropp.
Hans älskade Ingrid vakade över honom så obemärkt som möjligt även om det var ett tröstlöst arbete.
Han ville inte veta av några människor när han hade "en av sina perioder”. Inte ens hon var alla gånger välkommen in i hans ateljé.
Han uttalade det inte högt, men nog såg hon på hans irriterat knyckiga rörelser att han stördes av hennes sällskap.
Hon gick ändå dit nu och då. Vanligen med en bricka med mat, eftersom hon allt som oftast blev sittande ensam vid matbordet… och han om någon behövde verkligen energi!
Hans promenader kunde bli flera timmar långa och därefter följas av intensivt arbete bland penslar och färger. När inspirationen, som konstkritikerna kallade det, slet i hans kropp fanns det inte någon känsla för normala mänskliga behov.
Ingrid själv kallade det tvång och var innerligen trött på att vaka över honom och hans infall.
Varför hade inte den begynnande ålderdomen lugnat ner honom?
Skulle den stackars kraken aldrig få ro?
Konstvärlden har geniförklarat honom och höjt honom till skyarna.
För all del, det kunde de göra, men de visste inte vad framgången kostade dem och
nåja… hon måste erkänna för sig själv att fördelen med att vara ekonomisk oberoende inte var helt fel.
Och vad ansåg då Manfred?
Hans uppfattning var att han hade allt när det fanns tillräckligt med dukar och färger. Allt annat saknade betydelse. Det var vad han tyckte och trodde…
Men… då han plötsligt saknade något, så enkelt som… sockerbitar… kunde hans värld rämna.
Det visste Ingrid. Därför var hennes situation som den var.
Hon hade hamnat i ett tjugofyratimmarsarbete med att vakta en bomb som kunde brisera när som helst.
Någon gång hade det gått illa och han hade behövt vårdas på sjukhus. Hon bävade för det.
Hur skulle den gamla mannen klara av en sådan sak? Om det gick så långt denna gång kunde det bli hans död… men det hade hon trott så många gånger förr.
På sina långa promenader dagligen, hade Manfred tvångsmässigt tagit som vana att passera kyrkan. Utgrävningen gav honom ingen ro och han plågade sig själv med att gå och se på arbetet.
Han hade lärt känna igen ansiktena på de som arbetade med utgrävningen och hade vid ett tillfälle även varit nära att tala med en av ungdomarna, men då hade han kommit, den svarte.
Det fanns en skugga runt den mannen, något fördolt, ondskefullt som skrämde honom.
Manfred visste att han hade rätt.
Hans många år som betraktare och avbildare hade inte bara lärt honom att identifiera den tredimensionella gestalten utan kunde även få en inblick i människans inre.
Det var när han hade upptäckt den egenskapen hos sig själv och han klarat av att förmedla sin insikt på duken som hans tavlor hade börjat sälja med priser som hade fler nollor än han riktigt fattat.
Han såg nämligen det som inte andra såg. Sanningen!
Dagarna efter midsommar hade man börjat öppna upp ringmuren. Med stor noggrannhet lyfte man bort sten för sten, numrerade dem för att kunna placera tillbaka dem precis som de varit. De lade dem i en hög utanför ringmuren. Hålet in till gravgården blev bara större och större. Han kunde se hur all världens ondska rann in genom öppningen och spred ut sig på den helgade gravplatsen.
Fast det tog emot tvingade sig Manfred att kontrollera hur långt de framskridit.
Han stod alltid en bit ifrån arbetarna så att han inte kände sig som en del av brottet, men ändå så nära att han kunde se deras ansiktsuttryck.
En dag hade han kommit tumlande in i stugan där hemma.
Ingrid som höll på med att torka ur ugnen kunde direkt se att något hade hänt.
Hon lade trasan i diskhon och torkade av händerna på sitt förkläde.
Manfred gick av och an på golvet som en instängd vakthund.
En tår letade sig ner över kinden.
”De lyfter bort gravkorsen! De gamla vackra gravkorsen skall flyttas och få en plats i skogsbrynet.”
Han kastade sig ner på en stol, slog händerna för ansiktet och ojade sig.
”Lugna ner dig Manfred… vilka gravkors menar du?”
”De gamla, de riktigt gamla, de vackra.” Ett pinat gnyende kom från honom och han försökte förklara i sin upprördhet.
”De har grävt upp dem med fot och allt och lutat dem mot östra kyrkväggen. Jag blev helt ifrån mig… Det vackra hemsmidda korset som Dahlbergssläkten legat under låg omkull… jag gick dit och försökte hindra dem. D... de sade att de hade lov, att man var bara glada inom församlingen för det var planerat att ta bort dem ändå. Griftetiden hade gått ut och man ville gräva nya gravar på samma plats…”
”Men det är ju så som man gör, har jag förstått. Det är förstås trångt på gravgården. Även du och jag skall ha rum där en dag, och…” Ingrid avbröt sig och sade sedan inget mer. Hon hade ändå ingen som hörde på sig.
Han hade fått ett hårt drag över munnen och när den minen kom fram visste hon att det var lönlöst att tala till honom.
Utan ett ord steg han upp och gick ut. Ingrid skyndade sig till fönstret och följde honom med blicken när han korsade gården och gick in i sin ateljé.
Nu skulle hon inte få se honom på flera timmar och kanske skulle han bli kvar bland sina oljedukar hela natten. Det hade hänt förr.
En tung suck kom från henne.
måndag 13 december 2010
En doft av rökelse. 27
Om hon var riktigt tyst behövde ingen få veta hur svårt hon hade att behärska kontrollbehovet. Hon suckade över att arbetsdagen tydligen inte var slut ännu… och över sig själv.
Ljuset blev bara mindre och mindre och hon tassade försiktigt efter för att inte tappa synkontakten.
Hon följde ljuset österut, ut på udden. Där var bergformationerna som märkligast.
Turisterna brukade ägna timmar och även dagar att klättra, upptäcka, eller bara lättjefullt sola
på de vatten- och vindslipade klipporna.
Solen strålade musten ur de stackarna och de kom oftast hem utan fisk, men de var skönt trötta. När hon kom upp på bergets högsta punkt skulle hon, om det varit dag, sett samlingen av skogsklädda öar som bara låg en kort båttur från viken.
Nu var det natt och man kunde bara urskilja konturerna mot natthimlen som inte riktigt ville mörkna.
I sydost glimmade ljuset från radiomasten på Sottunga. Personen med ficklampan hade börjat gå ner för klipporna mot stranden. Kanske var det någon som glömt något där under dagen?
Hanna försökte tänka ut en realistisk anledning till att man klättrade på Fagerbergs klippor mitt i natten.
Hon kunde gå ännu lite närmare utan att bli upptäckt, men sedan fick hon vara försiktig.
Tätt tryckt med ryggen mot en bergvägg och med ett stadigt granitblock som skydd tittade hon försiktigt fram.
Hon höll tillbaka en flämtning för personen med ficklampan satt inte långt ifrån.
Hon tyckte sig känna igen honom och när han strax efteråt tände en cigarett och lågan från tändaren lyste upp ansiktet, blev hon helt säker.
Det var den där svensken… Scott Johnsson.
Han och hans utländska vänner hade varit ute och fiskat alla dagar, det visste hon, för hyrbåtarna var borta mest hela tiden.
Om de hade haft någon större fiskelycka visste hon däremot inte.
Hon hade, trots att hon alltid var så upptagen, råkat se att de gick långa promenader i övre byn om kvällarna.
Malin hade också sett dem borta vid Torp-Elins öde stuga.
”Puckon!” hade hon fnyst. ”Det såg ut som om de gick omkring med en karta! Hur svårt är det att hitta i en liten by? Det är ju nästan omöjligt att gå fel!”
Dagen efter hade Hanna tipsat dem om vandringsleden.
Scott Johnsson hade tackat och sagt att de skulle gå den en dag när det var svalare.
Nu satt han här mitt i natten och rökte.
Det flammade till av flera ljus närmare stranden.
Det var någon sorts aktivitet där, men hon kunde inte se vad. För det måste hon ta sig ännu närmare.
Försiktigt, försiktigt tassade hon till ett annat stenblock och hukade sig ner där bakom.
Nu såg hon strandlinjen med sina runda slipade stenar.
Någon rörde sig där. Hon kunde se skuggor mot en enkel lykta som placerats på en sten.
En liten eld började ta fart precis nere vid vattenbrynet och märkliga flämtande skuggor kastades över klipporna. Förbannat! tänkte Hanna.
Att de eldade var inget som hon gillade direkt. Därför hade hon satt upp en lapp med regler som gällde om just eldande, på väggen i varje stuga. Det var viktigt att iaktta försiktighet.
Hon suckade tyst för sig själv.
Så länge de inte eldade direkt på berget förstås… men hon skulle skriva tydligare regler när det gällde den saken i morgon. Det bestämde hon sig för där hon satt och tryckte.
Brasan hade tagit sig och lyste nu upp en större radie.
Tre grå gestalter befann sig på stranden. När de rörde sig närmare brasan såg hon att de bar grå rockar med huvor på sig. De tände flera lyktor och placerade dem här och var på klipporna.
Hanna sneglade mot Johnsson.
Han hade lutat sig bakåt och dragit en keps ner för ögonen. Han verkade inte det minsta intresserad av vad de nu än hade för planer.
När de tre männen vid stranden till hennes förvåning började sjunga, blev Hanna trots att ingen visste att hon var där, generad.
Det var något intimt privat över det hon såg och hon ångrade att hon fallit för sitt infall att följa efter. Känslan av att hon tjuvkikade blev alldeles för påtaglig för att kännas bekväm för henne.
En parfymdoftande söt doft spred sig över klipporna och hon förstod först inte vad det var hon kände. Men, så fick se att en av männen svingade något i handen. Det liknade vad hon trodde var ett rökelsekar.
Två av männen föll ner på knä och sången blev starkare. Det var meditativt och vackert i skenet från brasan och hon kände sig märkligt berörd av det hon såg. Deras stämsång mötte klipporna och kastades ut över vattnet.
Scott Johnsson rörde sig. Han vippade upp kepsskärmen några sekunder och drog snart ner den igen. Händelserna nere på stranden var tydligen ingenting som engagerade honom.
Varför var han då där?
Nej, det fick vara nog, Hanna kände att hon måste därifrån. Tänk om de fick syn på henne! Hon drog sig sakta längre in bland skuggorna och bestämde sig för att hennes tjuvkikande fick vara slut.
På vägen hem, när hon så tyst hon bara kunde vandrade bland martallarna över bergen, funderade hon på vad det var hon sett. En form av new age, trodde hon.
Hon skulle fråga Malin. Hon hade mera koll på sånt där. Även att hon inte sett deras ansikten var hon säker på att det måste ha varit italienarna, eftersom Scott Johnsson varit där tillsammans med männen i de grå rockarna.
Eller vid närmare tanke… hon skulle inte fråga Malin, hon skulle inte säga något till någon.
För, vad hade hon för rätt att snoka? Åter kom skammen över henne. Nej, hon skulle inte säga till någon, även om hon tyckte att de var mer än lovligt märkliga.
Själv var hon ju inte den som hade några andliga spörsmål. Det där med religion och grubblande på livets mening lämnade hon med varm hand över till andra, som dessa knäppa karlar.
Hon hade alldeles för mycket annat i huvudet för att ens börja tänka på sådant där… paller, som man sade på Vårdö om sådant som var lite löjligt.
Ljuset blev bara mindre och mindre och hon tassade försiktigt efter för att inte tappa synkontakten.
Hon följde ljuset österut, ut på udden. Där var bergformationerna som märkligast.
Turisterna brukade ägna timmar och även dagar att klättra, upptäcka, eller bara lättjefullt sola
på de vatten- och vindslipade klipporna.
Solen strålade musten ur de stackarna och de kom oftast hem utan fisk, men de var skönt trötta. När hon kom upp på bergets högsta punkt skulle hon, om det varit dag, sett samlingen av skogsklädda öar som bara låg en kort båttur från viken.
Nu var det natt och man kunde bara urskilja konturerna mot natthimlen som inte riktigt ville mörkna.
I sydost glimmade ljuset från radiomasten på Sottunga. Personen med ficklampan hade börjat gå ner för klipporna mot stranden. Kanske var det någon som glömt något där under dagen?
Hanna försökte tänka ut en realistisk anledning till att man klättrade på Fagerbergs klippor mitt i natten.
Hon kunde gå ännu lite närmare utan att bli upptäckt, men sedan fick hon vara försiktig.
Tätt tryckt med ryggen mot en bergvägg och med ett stadigt granitblock som skydd tittade hon försiktigt fram.
Hon höll tillbaka en flämtning för personen med ficklampan satt inte långt ifrån.
Hon tyckte sig känna igen honom och när han strax efteråt tände en cigarett och lågan från tändaren lyste upp ansiktet, blev hon helt säker.
Det var den där svensken… Scott Johnsson.
Han och hans utländska vänner hade varit ute och fiskat alla dagar, det visste hon, för hyrbåtarna var borta mest hela tiden.
Om de hade haft någon större fiskelycka visste hon däremot inte.
Hon hade, trots att hon alltid var så upptagen, råkat se att de gick långa promenader i övre byn om kvällarna.
Malin hade också sett dem borta vid Torp-Elins öde stuga.
”Puckon!” hade hon fnyst. ”Det såg ut som om de gick omkring med en karta! Hur svårt är det att hitta i en liten by? Det är ju nästan omöjligt att gå fel!”
Dagen efter hade Hanna tipsat dem om vandringsleden.
Scott Johnsson hade tackat och sagt att de skulle gå den en dag när det var svalare.
Nu satt han här mitt i natten och rökte.
Det flammade till av flera ljus närmare stranden.
Det var någon sorts aktivitet där, men hon kunde inte se vad. För det måste hon ta sig ännu närmare.
Försiktigt, försiktigt tassade hon till ett annat stenblock och hukade sig ner där bakom.
Nu såg hon strandlinjen med sina runda slipade stenar.
Någon rörde sig där. Hon kunde se skuggor mot en enkel lykta som placerats på en sten.
En liten eld började ta fart precis nere vid vattenbrynet och märkliga flämtande skuggor kastades över klipporna. Förbannat! tänkte Hanna.
Att de eldade var inget som hon gillade direkt. Därför hade hon satt upp en lapp med regler som gällde om just eldande, på väggen i varje stuga. Det var viktigt att iaktta försiktighet.
Hon suckade tyst för sig själv.
Så länge de inte eldade direkt på berget förstås… men hon skulle skriva tydligare regler när det gällde den saken i morgon. Det bestämde hon sig för där hon satt och tryckte.
Brasan hade tagit sig och lyste nu upp en större radie.
Tre grå gestalter befann sig på stranden. När de rörde sig närmare brasan såg hon att de bar grå rockar med huvor på sig. De tände flera lyktor och placerade dem här och var på klipporna.
Hanna sneglade mot Johnsson.
Han hade lutat sig bakåt och dragit en keps ner för ögonen. Han verkade inte det minsta intresserad av vad de nu än hade för planer.
När de tre männen vid stranden till hennes förvåning började sjunga, blev Hanna trots att ingen visste att hon var där, generad.
Det var något intimt privat över det hon såg och hon ångrade att hon fallit för sitt infall att följa efter. Känslan av att hon tjuvkikade blev alldeles för påtaglig för att kännas bekväm för henne.
En parfymdoftande söt doft spred sig över klipporna och hon förstod först inte vad det var hon kände. Men, så fick se att en av männen svingade något i handen. Det liknade vad hon trodde var ett rökelsekar.
Två av männen föll ner på knä och sången blev starkare. Det var meditativt och vackert i skenet från brasan och hon kände sig märkligt berörd av det hon såg. Deras stämsång mötte klipporna och kastades ut över vattnet.
Scott Johnsson rörde sig. Han vippade upp kepsskärmen några sekunder och drog snart ner den igen. Händelserna nere på stranden var tydligen ingenting som engagerade honom.
Varför var han då där?
Nej, det fick vara nog, Hanna kände att hon måste därifrån. Tänk om de fick syn på henne! Hon drog sig sakta längre in bland skuggorna och bestämde sig för att hennes tjuvkikande fick vara slut.
På vägen hem, när hon så tyst hon bara kunde vandrade bland martallarna över bergen, funderade hon på vad det var hon sett. En form av new age, trodde hon.
Hon skulle fråga Malin. Hon hade mera koll på sånt där. Även att hon inte sett deras ansikten var hon säker på att det måste ha varit italienarna, eftersom Scott Johnsson varit där tillsammans med männen i de grå rockarna.
Eller vid närmare tanke… hon skulle inte fråga Malin, hon skulle inte säga något till någon.
För, vad hade hon för rätt att snoka? Åter kom skammen över henne. Nej, hon skulle inte säga till någon, även om hon tyckte att de var mer än lovligt märkliga.
Själv var hon ju inte den som hade några andliga spörsmål. Det där med religion och grubblande på livets mening lämnade hon med varm hand över till andra, som dessa knäppa karlar.
Hon hade alldeles för mycket annat i huvudet för att ens börja tänka på sådant där… paller, som man sade på Vårdö om sådant som var lite löjligt.
torsdag 9 december 2010
En doft av rökelse. 26
Vårdö 2010
I mörkret är alla kattor grå.
Så sa ofta Hannas mormor som inte gärna litade på någon annan än sig själv.
Hanna själv som hade ärvt det mesta av mormoderns buttra lynne, kunde inte låta bli att ibland vara onödigt vaksam över sina gästers förehavanden. De som var hur trevliga som helst på dagen förvandlades vid nattens intåg, nästan likt vampyrer. Det var hennes åsikt. Generaliserande? Javisst! Men trots hennes unga ålder hade hon arbetat så länge inom branschen att hon blivit luttrad.
Sent på kvällarna innan hon själv lade sig gick hon därför, liksom hennes mormor gjort, en sista tur ut på bryggorna och såg till båtarna som lagt till för natten.
Hade man förtöjt väl? Betalat sina avgifter?
Ibland samlade hon in barns leksaker och baddräkter, så de inte skulle blåsa i sjön när morgonbrisen kom.
Hon hade även tagit som rutin att vandra förbi stugorna. Stamgästerna hade vant sig att se henne om de råkade sitta ute eller bara kasta en blick genom fönstret.
Det var ovanligt att hon gick sin runda så här sent. Klockan hade hunnit bli över ett på natten och trots att det var juninatt hade det mörknat för en kort stund.
Om hon varit förnuftig så skulle hon efter sin aderton timmar långa arbetsdag ha gått och lagt sig, men hon kunde bara inte låta bli att frångå sina rutiner, för tänk om det faktiskt hände något bara för att hon var för bekväm.
Hon visste numera att turisterna kunde hitta på vad som helst.
Låsa sig ute, lämna glödande grillkol på marken, supa och slåss.
Inte för att hon kunde göra så mycket åt det, men känslan av att hon hade någon form av kontroll kom alltid över henne då hon gjort sin vanliga runda.
Uppe vid stugorna på klipporna verkade det vara lugnt och stilla.
I de märkvärdiga arkeologernas stuga lyste en lampa i ett av sovrummen.
Ja, herre gud ett sådant gäng!
Hon hade nästan bränt propparna på den där karlen med långa rocken, när han med tromboner och basuner hade kommit in på pensionatet och otåligt knackat med en penna i receptionsdisken.
Ingenting verkade passa honom. Det mesta var fel.
Sängen, maten, temperaturen, städningen… kan man tänka sig? Städningen!
Hanna var pedant! Hon skulle aldrig låta det vara dåligt städat. Hon kontrollerade alltid när någon annan än hon själv städat.
Jävla karl! Han skulle vara glad att hennes mormor inte levde. Hon skulle ha gjort processen kort med honom och satt honom på sin plats. Hon var inte rädd för någon!
Nu låg han väl och läste om några gamla ben som hade grävts upp eller så ligger han och funderar ut nya fanstyg att hitta på till nästa dag.
Den där andra karlen som han skulle dela stugan med hade också anlänt.
Tack och lov att han verkade vara något klokare.
Han såg i alla fall normal ut, hade vanliga kläder… men i mörkret är alla kattor grå, som sagt.
Hon var på väg tillbaka till sin lilla lägenhet när hon såg ljuset. Hon hade trott att hon sett fel först, men så blinkade det till igen inne bland träden.
Det var någon med ficklampa i skogen bakom stugorna.
Där fick man naturligtvis vara, men naturen där bestod mest av klippor och martallar och det var verkligen inte en plats hon rekommenderade att ströva på när det var mörkt.
Det var hennes mardröm att någon av gästerna skulle skada sig under sin vistelse hos henne.
Hanna var egentligen utmattad efter den långa dagen, men bestämde sig ändå för att vända om och följa ljuset.
Själv hade hon ingen ficklampa.
Hon tyckte faktiskt inte hon behövde det.
Hon kunde gå med förbundna ögon var hon än befann sig i området runt pensionatet, brukade hon skryta med.
Egentligen var det emot hennes principer att spionera på sina gästers förehavanden och hennes samvete talade någonstans långt inne i henne att hon skulle gå hem och strunta i om någon bestämt sig för att ta en nattlig promenad… men tänk om det inte var någon gäst?
Det kunde ju lika fort vara någon objuden.
Det hade ju inte hänt ännu att det skett något inbrott i hennes stugor, men en gång skall vara den första.
I mörkret är alla kattor grå.
Så sa ofta Hannas mormor som inte gärna litade på någon annan än sig själv.
Hanna själv som hade ärvt det mesta av mormoderns buttra lynne, kunde inte låta bli att ibland vara onödigt vaksam över sina gästers förehavanden. De som var hur trevliga som helst på dagen förvandlades vid nattens intåg, nästan likt vampyrer. Det var hennes åsikt. Generaliserande? Javisst! Men trots hennes unga ålder hade hon arbetat så länge inom branschen att hon blivit luttrad.
Sent på kvällarna innan hon själv lade sig gick hon därför, liksom hennes mormor gjort, en sista tur ut på bryggorna och såg till båtarna som lagt till för natten.
Hade man förtöjt väl? Betalat sina avgifter?
Ibland samlade hon in barns leksaker och baddräkter, så de inte skulle blåsa i sjön när morgonbrisen kom.
Hon hade även tagit som rutin att vandra förbi stugorna. Stamgästerna hade vant sig att se henne om de råkade sitta ute eller bara kasta en blick genom fönstret.
Det var ovanligt att hon gick sin runda så här sent. Klockan hade hunnit bli över ett på natten och trots att det var juninatt hade det mörknat för en kort stund.
Om hon varit förnuftig så skulle hon efter sin aderton timmar långa arbetsdag ha gått och lagt sig, men hon kunde bara inte låta bli att frångå sina rutiner, för tänk om det faktiskt hände något bara för att hon var för bekväm.
Hon visste numera att turisterna kunde hitta på vad som helst.
Låsa sig ute, lämna glödande grillkol på marken, supa och slåss.
Inte för att hon kunde göra så mycket åt det, men känslan av att hon hade någon form av kontroll kom alltid över henne då hon gjort sin vanliga runda.
Uppe vid stugorna på klipporna verkade det vara lugnt och stilla.
I de märkvärdiga arkeologernas stuga lyste en lampa i ett av sovrummen.
Ja, herre gud ett sådant gäng!
Hon hade nästan bränt propparna på den där karlen med långa rocken, när han med tromboner och basuner hade kommit in på pensionatet och otåligt knackat med en penna i receptionsdisken.
Ingenting verkade passa honom. Det mesta var fel.
Sängen, maten, temperaturen, städningen… kan man tänka sig? Städningen!
Hanna var pedant! Hon skulle aldrig låta det vara dåligt städat. Hon kontrollerade alltid när någon annan än hon själv städat.
Jävla karl! Han skulle vara glad att hennes mormor inte levde. Hon skulle ha gjort processen kort med honom och satt honom på sin plats. Hon var inte rädd för någon!
Nu låg han väl och läste om några gamla ben som hade grävts upp eller så ligger han och funderar ut nya fanstyg att hitta på till nästa dag.
Den där andra karlen som han skulle dela stugan med hade också anlänt.
Tack och lov att han verkade vara något klokare.
Han såg i alla fall normal ut, hade vanliga kläder… men i mörkret är alla kattor grå, som sagt.
Hon var på väg tillbaka till sin lilla lägenhet när hon såg ljuset. Hon hade trott att hon sett fel först, men så blinkade det till igen inne bland träden.
Det var någon med ficklampa i skogen bakom stugorna.
Där fick man naturligtvis vara, men naturen där bestod mest av klippor och martallar och det var verkligen inte en plats hon rekommenderade att ströva på när det var mörkt.
Det var hennes mardröm att någon av gästerna skulle skada sig under sin vistelse hos henne.
Hanna var egentligen utmattad efter den långa dagen, men bestämde sig ändå för att vända om och följa ljuset.
Själv hade hon ingen ficklampa.
Hon tyckte faktiskt inte hon behövde det.
Hon kunde gå med förbundna ögon var hon än befann sig i området runt pensionatet, brukade hon skryta med.
Egentligen var det emot hennes principer att spionera på sina gästers förehavanden och hennes samvete talade någonstans långt inne i henne att hon skulle gå hem och strunta i om någon bestämt sig för att ta en nattlig promenad… men tänk om det inte var någon gäst?
Det kunde ju lika fort vara någon objuden.
Det hade ju inte hänt ännu att det skett något inbrott i hennes stugor, men en gång skall vara den första.
torsdag 2 december 2010
En doft av rökelse. 25.
”Mat? Det är klart att du skall ha mat! Hur skall du orka sköta biskopens fina hästar annars?”
Hon suckade.
”Jaha, då följer du med. Då kan jag säga det till biskopen.” Långväga lät nöjd.
Han sökte med handen längs sidan och tog fram sin kniv.
”Vi måste göra något åt skatboet du har på huvudet. Jag vill inte ha mera löss bland mannarna än vad som redan finns… och det räcker mer än väl.
Oda for upp när hon insåg var han hade i tankarna, men han var för snabb för henne.
”Sitt still träl! För det är det du är eller hur? En träl som rymt från sin ägare. Jag kan dränka dig med löss och allt utan att ha gjort något fel.”
Oda stirrade på kniven när den närmade sig hennes skalle.
Han tog tag om hennes mörka rufs och så började han skära bort tofs efter tofs.
Några män gick förbi och kastade några råa skämt till dem när det blev en hög av mörkt hår vid hennes fötter. De tyckte att Långväga hade tagit över kvinnornas göromål.
Han verkade inte bry sig om vad karlarna sa, utan betraktade lugnt sitt verk när han ansåg sig vara klar.
”Mycket bättre!” sa han nöjt.
Oda kände med handen. Det kändes kort som en avbetad äng, men ändå befriande.
Det var inte så farligt ändå. Det kan gå mycket värre för förrymda trälar än att håret skärs av.
Det fick hon aldrig glömma.
Nu låg hon på botten av ett skepp.
Från den plats där hon låg syntes bara roddarnas ben. Illamåendet av skeppets eviga rörelser hade sakta gått tillbaka och den friska luften från havet stärkte henne.
Hon hade hoppats på att få plats i den mindre båten som Långväga kallade knarr och han själv styrde, men biskopen hade sagt till om att hon skulle vara tillsammans med hästarna.
I det stora drakskeppet fanns bara främlingar.
Så skulle hennes liv här efter bli. Vart än hon hamnade skulle hon röra sig bland främlingar.
Hon försökte minnas långhuset, de andra trälarna och hennes syskon. Det hade en gång varit hennes trygghet. Nu fanns det inget kvar av den varan för trälen Oda från Svealand.
Kanske hon aldrig mera skulle få komma tillbaka, aldrig mer se de egnas ansikten.
Så kunde det vara för en träl.
Det hände att trälar såldes till granngården och aldrig fick tillfälle att se dem man vuxit upp med mera.
Vad var det då för skillnad om hon fanns på andra sidan havet, nästan så långt bort man bara kunde resa.
Hon hade snart hela vägen till det beryktade Birka mellan sig och Tunberga gård. Hon kunde lika gärna blivit sänd till Asgård, så avlägset kändes det.
Men, hon levde och det var hon tacksam för.
Hon satte sig upp och flyttade sig lite så hon kunde se bättre.
På båda sidor om det stora drakskeppet hängde runda sköldar av trä, beslagna med järn.
Vid varje sköld satt två män och slet med en väldig åra som stack ut mellan två skinnklädda trätappar.
Männens händer var grova och valkiga och verkade formade efter åran.
De talade väldigt lite. Det var tydligt att de försökte samla sina tankar till att hålla takten.
En man stod längst bak med en stor åra som han styrde med.
Här och var fanns surrade tunnor, knippen och näverkorgar.
Hästarna hade bundits fast i skeppet, lite här och var där de fått plats.
Oda hade begärt att de skulle ha några kvistar lövträ att sysselsätta sig med och ett kärl med vatten. Biskopen hade genast sagt till någon ur sitt följe att ordna med den saken.
Längst fram i fören satt Biskop Unni och Kord, hans man som talade för honom.
De verkade helt oberörda av sjöresan och Oda kunde se att biskopen nöjt såg ut över det jäsande havet.
Hon hade märkt att roddarna ibland steg upp från sin plats och gick till en tunna med lock.
Troligtvis var det vatten i tunnan för det hängde en skopa på kanten som de alla fyllde och drack ur. Utan att göra väsen av sig tog hon sig fram till den. Det var maltdricka i den.
Hon skyndade sig att dricka en skopa. Det släckte inte bara törsten utan gav också bukfylla och nästan genast kände hon att det gjorde nytta. Hon blundade och njöt en kort stund av känslan, men hoppade snart förskräckt till. Någon tog skopan ur hennes hand.
Det var biskopen som tydligen hade samma ärende som hon.
Han log och satte handen på hennes korta hår.
”Oda” sade han. ”Jag Unni.”
Hon vågade inte svara. Istället pekade han mot djuren. ”Häst.”
Då nickade hon och pekade ut mot vattnet. ”Hav.”
Han hade tydligen lätt för att skratta och skrockade godmodigt åt henne.
Nu när Oda såg honom på nära håll kunde hon se att hans läppar. De drogs upp mot näsan när han skrattade och blottade en ojämn tandrad. Det gjorde honom än mer märkvärdig och Oda hade svårt att slita blicken från honom. Om hon överlevde ville hon kunna beskriva denna man för alla som ville höra. Hon skulle berätta om prakten och om de glittrande ögonen som inte alls såg på henne nedlåtande och elakt som fina herrar brukar göra.
”Skepp, öl, mat, Birka” sade han och så höll han fram sitt vackra halssmycke. ”Kristus.”
Oda hade ingenting att svara, vågade inte. Straffet kunde komma genast om hon såg på smycket, vad visste hon?
Hon anade att asagudarna inte tyckte om Kristus och hon ville inte reta dem mer än hon redan gjort.
Hon ruskade nekande på huvudet och biskopen skrattade åter.
”Kom!” sa han.
Oda kände ett grepp om sin arm och gjorde inget motstånd att följa med honom.
Han erbjöd henne att sitta ned bredvid honom och Kord.
De hade blivit anvisade en plats i fören och hade betydligt mera utrymme än alla andra i båten.
Kord rynkade pannan när han såg vem biskopen fört med sig, men sade inget.
Biskop Unni var en gladlynt man, det var inte lätt att förarga honom, men Kord hade sett honom arg och fått lära sig att hålla tand för tunga. Biskopens vrede var verkligen ingenting man ville utsätta sig för.
I skeppets för hade man mycket bättre utsikt.
Hon såg roddarnas ryggar som taktfast rörde sig och hästarna som slet i sina rep och trampande försökte hålla sig stående när någon större våg slet tag i skeppet.
Framför dem fanns Långväga i sin knarr.
Han hade låtit hissa seglet och inga åror användes.
Det var han som visade vägen.
Hur kunde de hitta när det enda man såg var hav? grubblade Oda och såg oroligt ut över vågorna.
I väster hade himlen börjat rodna. Snart skulle det vara natt, men ingen verkade slå av på takten.
Innan det mörknade helt hann Oda se några öar dyka upp.
Tydde det på att de snart skulle vara framme? Hon visste inte.
I skymningen passade hon även att försynt betrakta biskop Unni närmare.
Han verkade helt betagen av de öar som nu blev större och större. Hans blå ögon lyste och den ena handen, prydd med vackra ringar, vandrade då och då till halssmycket som han kallade Kristus.
Hans ansikte var brett med höga kindben, ögonen var bruna, bekransade av mörka ögonfransar och med en kvast av rynkor i ögonvrån som tätnade än mer när han log med ett leende som drogs en aning snett ut mot ena kinden. Oda hade aldrig träffat en sådan man. Rik, praktfull, men ändå vänlig.
De män hon hade erfarenhet av var oftast tystlåtna och barska.
Trälar hade sällan någon anledning att skratta och storbonden roade sig aldrig med trälarna, snarare åt.
Det skrattet var ingenting man kunde jämföra med biskopens glada kluckande, frustande eller som hon en gång hört honom… högljutt, så andra drogs med i skrattet.
Kanske var man som han, i det land han kom från.
Långväga som färdades mycket snabbare, hade låtit seglet falla och väntade in storskeppet i skydd av ett skär.
Biskopen och Kord samtalade lågt med varandra.
”Det är bäst att färdas tillsammans när det är mörkt. I farvattnen runt Birka är varannan båt sjörövare.” berättade Kord för Oda.
Rövare! Oda sökte efter tecken på rädsla hos de båda männen, men de verkade oberörda.
Hur kunde de vara så lugna? De rövare som hon hade hört talas om hade inte lämnat någon levande. Aija visste att berätta att alla vuxna och de små barnen i en gård dödats. Bara några unga kvinnor hade fått behålla livet av den anledningen att man tog dem med sig som ett byte.
Det gick alltid att sälja flickor.
Biskopen höll om sitt halssmycke och lutade sig bakåt för att få lite sömn.
Han verkade inte det minsta bekymrad.
Oda såg oroligt ut över det svarta vattnet. Vad fanns egentligen där ute i mörkret?
Skeppet var nu ifatt Långväga och båda båtarna lade sig sida vid sida.
Några män sattes att vakta, resten av roddarna lade sig under sätena de suttit på.
Oda trodde inte att hon skulle få någon sömn, hon var alldeles för uppjagad för det, men mot förmodan lyckades hon ändå somna till slut, ihopkrupen med Aijas sockor under kinden.
Hon suckade.
”Jaha, då följer du med. Då kan jag säga det till biskopen.” Långväga lät nöjd.
Han sökte med handen längs sidan och tog fram sin kniv.
”Vi måste göra något åt skatboet du har på huvudet. Jag vill inte ha mera löss bland mannarna än vad som redan finns… och det räcker mer än väl.
Oda for upp när hon insåg var han hade i tankarna, men han var för snabb för henne.
”Sitt still träl! För det är det du är eller hur? En träl som rymt från sin ägare. Jag kan dränka dig med löss och allt utan att ha gjort något fel.”
Oda stirrade på kniven när den närmade sig hennes skalle.
Han tog tag om hennes mörka rufs och så började han skära bort tofs efter tofs.
Några män gick förbi och kastade några råa skämt till dem när det blev en hög av mörkt hår vid hennes fötter. De tyckte att Långväga hade tagit över kvinnornas göromål.
Han verkade inte bry sig om vad karlarna sa, utan betraktade lugnt sitt verk när han ansåg sig vara klar.
”Mycket bättre!” sa han nöjt.
Oda kände med handen. Det kändes kort som en avbetad äng, men ändå befriande.
Det var inte så farligt ändå. Det kan gå mycket värre för förrymda trälar än att håret skärs av.
Det fick hon aldrig glömma.
Nu låg hon på botten av ett skepp.
Från den plats där hon låg syntes bara roddarnas ben. Illamåendet av skeppets eviga rörelser hade sakta gått tillbaka och den friska luften från havet stärkte henne.
Hon hade hoppats på att få plats i den mindre båten som Långväga kallade knarr och han själv styrde, men biskopen hade sagt till om att hon skulle vara tillsammans med hästarna.
I det stora drakskeppet fanns bara främlingar.
Så skulle hennes liv här efter bli. Vart än hon hamnade skulle hon röra sig bland främlingar.
Hon försökte minnas långhuset, de andra trälarna och hennes syskon. Det hade en gång varit hennes trygghet. Nu fanns det inget kvar av den varan för trälen Oda från Svealand.
Kanske hon aldrig mera skulle få komma tillbaka, aldrig mer se de egnas ansikten.
Så kunde det vara för en träl.
Det hände att trälar såldes till granngården och aldrig fick tillfälle att se dem man vuxit upp med mera.
Vad var det då för skillnad om hon fanns på andra sidan havet, nästan så långt bort man bara kunde resa.
Hon hade snart hela vägen till det beryktade Birka mellan sig och Tunberga gård. Hon kunde lika gärna blivit sänd till Asgård, så avlägset kändes det.
Men, hon levde och det var hon tacksam för.
Hon satte sig upp och flyttade sig lite så hon kunde se bättre.
På båda sidor om det stora drakskeppet hängde runda sköldar av trä, beslagna med järn.
Vid varje sköld satt två män och slet med en väldig åra som stack ut mellan två skinnklädda trätappar.
Männens händer var grova och valkiga och verkade formade efter åran.
De talade väldigt lite. Det var tydligt att de försökte samla sina tankar till att hålla takten.
En man stod längst bak med en stor åra som han styrde med.
Här och var fanns surrade tunnor, knippen och näverkorgar.
Hästarna hade bundits fast i skeppet, lite här och var där de fått plats.
Oda hade begärt att de skulle ha några kvistar lövträ att sysselsätta sig med och ett kärl med vatten. Biskopen hade genast sagt till någon ur sitt följe att ordna med den saken.
Längst fram i fören satt Biskop Unni och Kord, hans man som talade för honom.
De verkade helt oberörda av sjöresan och Oda kunde se att biskopen nöjt såg ut över det jäsande havet.
Hon hade märkt att roddarna ibland steg upp från sin plats och gick till en tunna med lock.
Troligtvis var det vatten i tunnan för det hängde en skopa på kanten som de alla fyllde och drack ur. Utan att göra väsen av sig tog hon sig fram till den. Det var maltdricka i den.
Hon skyndade sig att dricka en skopa. Det släckte inte bara törsten utan gav också bukfylla och nästan genast kände hon att det gjorde nytta. Hon blundade och njöt en kort stund av känslan, men hoppade snart förskräckt till. Någon tog skopan ur hennes hand.
Det var biskopen som tydligen hade samma ärende som hon.
Han log och satte handen på hennes korta hår.
”Oda” sade han. ”Jag Unni.”
Hon vågade inte svara. Istället pekade han mot djuren. ”Häst.”
Då nickade hon och pekade ut mot vattnet. ”Hav.”
Han hade tydligen lätt för att skratta och skrockade godmodigt åt henne.
Nu när Oda såg honom på nära håll kunde hon se att hans läppar. De drogs upp mot näsan när han skrattade och blottade en ojämn tandrad. Det gjorde honom än mer märkvärdig och Oda hade svårt att slita blicken från honom. Om hon överlevde ville hon kunna beskriva denna man för alla som ville höra. Hon skulle berätta om prakten och om de glittrande ögonen som inte alls såg på henne nedlåtande och elakt som fina herrar brukar göra.
”Skepp, öl, mat, Birka” sade han och så höll han fram sitt vackra halssmycke. ”Kristus.”
Oda hade ingenting att svara, vågade inte. Straffet kunde komma genast om hon såg på smycket, vad visste hon?
Hon anade att asagudarna inte tyckte om Kristus och hon ville inte reta dem mer än hon redan gjort.
Hon ruskade nekande på huvudet och biskopen skrattade åter.
”Kom!” sa han.
Oda kände ett grepp om sin arm och gjorde inget motstånd att följa med honom.
Han erbjöd henne att sitta ned bredvid honom och Kord.
De hade blivit anvisade en plats i fören och hade betydligt mera utrymme än alla andra i båten.
Kord rynkade pannan när han såg vem biskopen fört med sig, men sade inget.
Biskop Unni var en gladlynt man, det var inte lätt att förarga honom, men Kord hade sett honom arg och fått lära sig att hålla tand för tunga. Biskopens vrede var verkligen ingenting man ville utsätta sig för.
I skeppets för hade man mycket bättre utsikt.
Hon såg roddarnas ryggar som taktfast rörde sig och hästarna som slet i sina rep och trampande försökte hålla sig stående när någon större våg slet tag i skeppet.
Framför dem fanns Långväga i sin knarr.
Han hade låtit hissa seglet och inga åror användes.
Det var han som visade vägen.
Hur kunde de hitta när det enda man såg var hav? grubblade Oda och såg oroligt ut över vågorna.
I väster hade himlen börjat rodna. Snart skulle det vara natt, men ingen verkade slå av på takten.
Innan det mörknade helt hann Oda se några öar dyka upp.
Tydde det på att de snart skulle vara framme? Hon visste inte.
I skymningen passade hon även att försynt betrakta biskop Unni närmare.
Han verkade helt betagen av de öar som nu blev större och större. Hans blå ögon lyste och den ena handen, prydd med vackra ringar, vandrade då och då till halssmycket som han kallade Kristus.
Hans ansikte var brett med höga kindben, ögonen var bruna, bekransade av mörka ögonfransar och med en kvast av rynkor i ögonvrån som tätnade än mer när han log med ett leende som drogs en aning snett ut mot ena kinden. Oda hade aldrig träffat en sådan man. Rik, praktfull, men ändå vänlig.
De män hon hade erfarenhet av var oftast tystlåtna och barska.
Trälar hade sällan någon anledning att skratta och storbonden roade sig aldrig med trälarna, snarare åt.
Det skrattet var ingenting man kunde jämföra med biskopens glada kluckande, frustande eller som hon en gång hört honom… högljutt, så andra drogs med i skrattet.
Kanske var man som han, i det land han kom från.
Långväga som färdades mycket snabbare, hade låtit seglet falla och väntade in storskeppet i skydd av ett skär.
Biskopen och Kord samtalade lågt med varandra.
”Det är bäst att färdas tillsammans när det är mörkt. I farvattnen runt Birka är varannan båt sjörövare.” berättade Kord för Oda.
Rövare! Oda sökte efter tecken på rädsla hos de båda männen, men de verkade oberörda.
Hur kunde de vara så lugna? De rövare som hon hade hört talas om hade inte lämnat någon levande. Aija visste att berätta att alla vuxna och de små barnen i en gård dödats. Bara några unga kvinnor hade fått behålla livet av den anledningen att man tog dem med sig som ett byte.
Det gick alltid att sälja flickor.
Biskopen höll om sitt halssmycke och lutade sig bakåt för att få lite sömn.
Han verkade inte det minsta bekymrad.
Oda såg oroligt ut över det svarta vattnet. Vad fanns egentligen där ute i mörkret?
Skeppet var nu ifatt Långväga och båda båtarna lade sig sida vid sida.
Några män sattes att vakta, resten av roddarna lade sig under sätena de suttit på.
Oda trodde inte att hon skulle få någon sömn, hon var alldeles för uppjagad för det, men mot förmodan lyckades hon ändå somna till slut, ihopkrupen med Aijas sockor under kinden.
tisdag 30 november 2010
En doft av rökelse. 24
Långväga hade gett order om att ta ombord sällskapets stora packning och det visade sig som vanlig inte bereda något besvär för de starka svearna.
Det var när hästarna skulle föras ombord som tumultet startade. Den första hästen som med knuffar och rop skulle ledas ombord på den enkla rampen stegrade sig skriande av rädsla.
Oda kunde se hästens ögonvitor vändas fram och hon förstod att det inte skulle gå utan våld att ta ombord de stackars djuren.
Männen slog med tillhyggen på hästen, men det gjorde bara saken värre.
Oda mådde illa av att se på. Hon tog ett beslut och trängde sig fram till Långväga och drog honom i ärmen.
”Jag kan göra det”! ropade hon över larmet.
Långväga låtsades inte höra henne.
”Jag förstår mig på hästar. Jag kan föra dem i båten!”
Han tittade äntligen ner på henne.
”Ombord, menar du?”
”Jag förstår mig på djur… jag har särskild hand med hästar.”
Hon var förskräckt över att hon vågat tilltala honom, men hon hade inte haft något val.
Hon kunde inte se hästarna lida.
Han hade glott misstroget på henne, men sedan verkade han besluta sig.
”Vi tar en kort vila!” ropade han högt till männen, sedan lade han irriterat repet som hästen var bunden med i handen på henne.
Hon pustade ut och ledde sakta hästen av bryggan för att hitta en lugnare plats en bit från hamnen.
Där började hon krusa hästen med stadiga jämna tag, mumla sakta tills hon märkte att djuret slappnade av.
Då tog hon av sina strumpor och band dem för hästens ögon.
Hon småpratade hela tiden medan hon ledde den förbi alla människorna, ut på bryggan, upp på rampen och slutligen ner i skeppet.
Det blev tyst bland folket på bryggan och Oda tittade generat ner på sina fötter.
När hon vågade se upp igen stod biskop Unni längst fram i folkhopen.
Han klev ner till Oda i båten, lossade strumporna från hästens ögon och så började han skratta högt. Vänligt klappade han henne på axeln, klämde på hennes magra armar och lyfte försiktigt på det trassliga håret. Sedan skrattade han ännu högre och tilltalade sin översättare som aldrig var långt ifrån biskopen.
Kord talade till Oda.
”Du skall följa med mig och få mat och dryck, sedan skall du föra de andra hästarna ombord.”
Nu skrattade även de andra karlarna och Oda blev ännu mer generad, men tanken på mat gjorde att hon snabbt glömde skammen och snabbt följde efter Kord.
Långväga stod på bryggan och log snett mot henne när hon gick förbi. Flyktigt undrade hon varför, men glömde allt för tanken på mat.
Det blev ett tungt arbete för henne att få de andra hästarna att lita så på henne att de vågade låta sig ledas ombord. Männen såg intresserat på hur hon behandlade djuren. Någon kom också och frågade henne var hon lärt sig kunskapen att handskas med dem utan att slå dem.
Hon hade mumlat till svar att hon arbetat med hästar sedan hon varit barn. Det var så nära sanningen hon vågade gå. När hästarna äntligen var ombord kastade hon sig uttröttad ner på bryggan. Hon hade inte vilat länge förrän hon kände en fot peta på henne.
Det var Långväga. Han räckte ett stop öl till henne som hon girigt grep.
”Hur är du så kunnig med att sköta hästar? Hör du lilla Oda, vem är du egentligen?”
Han spände ögonen i henne, men hon kröp bara ihop, skrämd av hans myndiga person.
”Du må vara vem du vill, till och med kungens dotter…” han skrattade till och fortsatte sen:
”Den store biskopen vill att du följer med till Birka. Han vill att du skall ta hand om hans hästar… och så sa han att du roade honom.”
Oda drog häftigt efter andan. Det kunde inte vara möjligt! Hon skulle aldrig våga fara med det skrämmande skeppet över det ännu mera skrämmande havet. Det kunde de väl inte tvinga henne till? Tårarna steg upp i hennes ögon.
Långväga såg hennes vånda.
”Du kan ju alltid vända tillbaka till skogen… nog finns det några rötter kvar att tugga på.”
Han hånade henne! Det var inte mer än rätt! Hon var feg. Om de andra vågade, så vågade väl hon. Hon brukar inte vara räddhågsen… men… det stora havet…
Hon lät sin blick svepa ut över det blå vattnet och beslöt sig.
”Får jag mat då?” Hennes röst var klen.
Det var när hästarna skulle föras ombord som tumultet startade. Den första hästen som med knuffar och rop skulle ledas ombord på den enkla rampen stegrade sig skriande av rädsla.
Oda kunde se hästens ögonvitor vändas fram och hon förstod att det inte skulle gå utan våld att ta ombord de stackars djuren.
Männen slog med tillhyggen på hästen, men det gjorde bara saken värre.
Oda mådde illa av att se på. Hon tog ett beslut och trängde sig fram till Långväga och drog honom i ärmen.
”Jag kan göra det”! ropade hon över larmet.
Långväga låtsades inte höra henne.
”Jag förstår mig på hästar. Jag kan föra dem i båten!”
Han tittade äntligen ner på henne.
”Ombord, menar du?”
”Jag förstår mig på djur… jag har särskild hand med hästar.”
Hon var förskräckt över att hon vågat tilltala honom, men hon hade inte haft något val.
Hon kunde inte se hästarna lida.
Han hade glott misstroget på henne, men sedan verkade han besluta sig.
”Vi tar en kort vila!” ropade han högt till männen, sedan lade han irriterat repet som hästen var bunden med i handen på henne.
Hon pustade ut och ledde sakta hästen av bryggan för att hitta en lugnare plats en bit från hamnen.
Där började hon krusa hästen med stadiga jämna tag, mumla sakta tills hon märkte att djuret slappnade av.
Då tog hon av sina strumpor och band dem för hästens ögon.
Hon småpratade hela tiden medan hon ledde den förbi alla människorna, ut på bryggan, upp på rampen och slutligen ner i skeppet.
Det blev tyst bland folket på bryggan och Oda tittade generat ner på sina fötter.
När hon vågade se upp igen stod biskop Unni längst fram i folkhopen.
Han klev ner till Oda i båten, lossade strumporna från hästens ögon och så började han skratta högt. Vänligt klappade han henne på axeln, klämde på hennes magra armar och lyfte försiktigt på det trassliga håret. Sedan skrattade han ännu högre och tilltalade sin översättare som aldrig var långt ifrån biskopen.
Kord talade till Oda.
”Du skall följa med mig och få mat och dryck, sedan skall du föra de andra hästarna ombord.”
Nu skrattade även de andra karlarna och Oda blev ännu mer generad, men tanken på mat gjorde att hon snabbt glömde skammen och snabbt följde efter Kord.
Långväga stod på bryggan och log snett mot henne när hon gick förbi. Flyktigt undrade hon varför, men glömde allt för tanken på mat.
Det blev ett tungt arbete för henne att få de andra hästarna att lita så på henne att de vågade låta sig ledas ombord. Männen såg intresserat på hur hon behandlade djuren. Någon kom också och frågade henne var hon lärt sig kunskapen att handskas med dem utan att slå dem.
Hon hade mumlat till svar att hon arbetat med hästar sedan hon varit barn. Det var så nära sanningen hon vågade gå. När hästarna äntligen var ombord kastade hon sig uttröttad ner på bryggan. Hon hade inte vilat länge förrän hon kände en fot peta på henne.
Det var Långväga. Han räckte ett stop öl till henne som hon girigt grep.
”Hur är du så kunnig med att sköta hästar? Hör du lilla Oda, vem är du egentligen?”
Han spände ögonen i henne, men hon kröp bara ihop, skrämd av hans myndiga person.
”Du må vara vem du vill, till och med kungens dotter…” han skrattade till och fortsatte sen:
”Den store biskopen vill att du följer med till Birka. Han vill att du skall ta hand om hans hästar… och så sa han att du roade honom.”
Oda drog häftigt efter andan. Det kunde inte vara möjligt! Hon skulle aldrig våga fara med det skrämmande skeppet över det ännu mera skrämmande havet. Det kunde de väl inte tvinga henne till? Tårarna steg upp i hennes ögon.
Långväga såg hennes vånda.
”Du kan ju alltid vända tillbaka till skogen… nog finns det några rötter kvar att tugga på.”
Han hånade henne! Det var inte mer än rätt! Hon var feg. Om de andra vågade, så vågade väl hon. Hon brukar inte vara räddhågsen… men… det stora havet…
Hon lät sin blick svepa ut över det blå vattnet och beslöt sig.
”Får jag mat då?” Hennes röst var klen.
måndag 29 november 2010
En doft av rökelse. 23
”Biskop Unni är väntad och välkommen. Mitt namn är Sammul Långväga och det är mina skepp du ser… och det är dessa skepp som skall ta er över till Birka.”
En annan av männen gled ner från sin häst.
Den långa manteln som han bar sköt han tillbaka över ryggen så det blottade hans ovanliga kläder under. Det såg ut som ett kvinnoplagg, tyckte Oda.
Det var veckat ända uppe ifrån halsen och den stora vidden av glänsande grönt tyg var samlat med ett dekorerat bälte i midjan.
På fötterna bar han en sorts tossor som sträckte sig till knäna.
De var gjorda av läder och garvade på ett sådant sätt som Oda aldrig sett förut.
Runt om halsen hängde ett liknande smycke som Långväga bar, men det skimrade gult.
Oda hade hört talas om guld, men hon trodde att endast gudarna kunde äga det.
Ändå förstod hon att smycket var gjort av guld.
Under en hätta med en bred kant av läder, målad med granna symboler skymtade ett mörkt hår fram.
Hans bruna ögon hade bestämt riktats mot Långväga och han gick rakt mot nordmannen med säkra steg.
När de stod på ett armslångt avstånd greppade de sina smycken.
Kord som stod alldeles bredvid talade brutet.
”Biskop Unni. Kyrkans sändebud. Kristendomens väktare har anlänt.”
Biskopen talade någonting obegripligt.
”Herrens frid över er nordmän.” översatte Kord.
”Herrens frid”, svarade Långväga. ”Jag förväntar mig en bra överresa till Birka. Vindarna kommer från norr. Det gör ofta det vid denna tid på året. Vrider det mer mot väster kommer vi att kunna segla, annars får mina starka roddare ta oss över havet.
Biskop Unni nickade och talade åter.
Kord översatte.
”Jag vill ha mina egna hästar med. Svearnas hästar duger inte mycket till och där ute vid Birka vet man heller inte vad man kan komma över.”
”Fler än fyra hästar blir det inte!” Långväga rynkade pannan. ”Då får du ge mera silver för mina roddare blir vrångsinta och svåra att handskas med om jag tar överlast.”
Biskop Unni verkade förstå för han nickade ännu en gång och gjorde ett tecken åt Kord som genast sökte med handen innanför sin klädedräkt.
Han drog fram två bitar silver. Långväga funderade.
”Två hästar till.” sade han kort.
Med det verkade biskopen nöja sig.
En annan av männen gled ner från sin häst.
Den långa manteln som han bar sköt han tillbaka över ryggen så det blottade hans ovanliga kläder under. Det såg ut som ett kvinnoplagg, tyckte Oda.
Det var veckat ända uppe ifrån halsen och den stora vidden av glänsande grönt tyg var samlat med ett dekorerat bälte i midjan.
På fötterna bar han en sorts tossor som sträckte sig till knäna.
De var gjorda av läder och garvade på ett sådant sätt som Oda aldrig sett förut.
Runt om halsen hängde ett liknande smycke som Långväga bar, men det skimrade gult.
Oda hade hört talas om guld, men hon trodde att endast gudarna kunde äga det.
Ändå förstod hon att smycket var gjort av guld.
Under en hätta med en bred kant av läder, målad med granna symboler skymtade ett mörkt hår fram.
Hans bruna ögon hade bestämt riktats mot Långväga och han gick rakt mot nordmannen med säkra steg.
När de stod på ett armslångt avstånd greppade de sina smycken.
Kord som stod alldeles bredvid talade brutet.
”Biskop Unni. Kyrkans sändebud. Kristendomens väktare har anlänt.”
Biskopen talade någonting obegripligt.
”Herrens frid över er nordmän.” översatte Kord.
”Herrens frid”, svarade Långväga. ”Jag förväntar mig en bra överresa till Birka. Vindarna kommer från norr. Det gör ofta det vid denna tid på året. Vrider det mer mot väster kommer vi att kunna segla, annars får mina starka roddare ta oss över havet.
Biskop Unni nickade och talade åter.
Kord översatte.
”Jag vill ha mina egna hästar med. Svearnas hästar duger inte mycket till och där ute vid Birka vet man heller inte vad man kan komma över.”
”Fler än fyra hästar blir det inte!” Långväga rynkade pannan. ”Då får du ge mera silver för mina roddare blir vrångsinta och svåra att handskas med om jag tar överlast.”
Biskop Unni verkade förstå för han nickade ännu en gång och gjorde ett tecken åt Kord som genast sökte med handen innanför sin klädedräkt.
Han drog fram två bitar silver. Långväga funderade.
”Två hästar till.” sade han kort.
Med det verkade biskopen nöja sig.
torsdag 25 november 2010
En doft av rökelse. 22
Hon funderade över vad som egentligen hände, varför hon nu satt hopkrupen av förskräckelse och illamående i en stor båt.
Dagen hade startat tidigt med en märklig uppståndelse. Hon hade märkt att folk hade börjat springa på stranden och tala med höga röster.
”De kommer!” ropade någon. Oda hade dragits med av ivern hos de andra.
Hon hade förstått av de upphetsade ropen och rösterna att herrskapet var i antågande. Någon tutade i ett näverhorn och plötsligt såg hon de första ryttarna. De skrek och ropade åt folk att hålla sig åt sidan för den store herrn och hans följe.
Något rött skymtade vid krönet av backen och det röda följdes plötsligt av ännu fler färger, lika många som i en bukett av försommarens grannaste blomster.
Dessutom fångades solens ljus upp av blanka vapen och sköldar och det bildades lekande solkatter över backen.
Det var det vackraste hon sett tyckte hon.
När det högljudda följet kom närmare såg Oda att några av ryttarna bar klädedräkter hon aldrig sett förut.
Hon förundrades.
Hur hade det linet växt som kunde ge en så glänsande tråd för vävning?
… för ull kunde det omöjligt inte vara i de fladdrande mantlarna några av männen bar över sina skuldror.
Aldrig hade hon sett sådan prakt förut och hon kunde se på de gapande munnarna runt om henne att det inte de andra hade gjort det heller.
Förutom Sammul Långväga.
Han stod lugnt vid det stora drakskeppet och väntade. Hans långa hår var noga kammat och hängde ner på ryggen. Smycket han bar runt sin hals låg synligt på bröstet.
Folket på stranden hade tystnat när följet nått fram till brygga.
Oda stod så nära att hon hörde frasandet från tyget när en av männen gled ner från sin häst.
En sorts hirdman trodde Oda det var, men han såg så annorlunda ut att hon inte kunde vara säker.
Kanske det var en hövding?
Det var inte någon tjänare, det såg hon. Nej, det kunde det inte vara för han hade helt orädd mött Sammul Långvägas blick. Hans rygg var rak och visade inga tecken på underkastelse.
Framför den store sjöfararen stannade han upp, höjde armen till hälsning och talat till Långväga på ett märkligt tungomål.
Det gick att förstå, tänkte Oda, fast det hördes inte som det språk som svearna talade.
Så lät det alltså, när män från söder talade målet från norr.
”Biskop Unnis följe har anlänt. Jag kallas Kord och är följeslagare åt den lärde biskop Unni.
Jag talar hans språk och ditt. Jag talar de ord som Kristus lagt på min tunga.”
Långväga lade handen på mannens skuldra och mötte hans blick.
Dagen hade startat tidigt med en märklig uppståndelse. Hon hade märkt att folk hade börjat springa på stranden och tala med höga röster.
”De kommer!” ropade någon. Oda hade dragits med av ivern hos de andra.
Hon hade förstått av de upphetsade ropen och rösterna att herrskapet var i antågande. Någon tutade i ett näverhorn och plötsligt såg hon de första ryttarna. De skrek och ropade åt folk att hålla sig åt sidan för den store herrn och hans följe.
Något rött skymtade vid krönet av backen och det röda följdes plötsligt av ännu fler färger, lika många som i en bukett av försommarens grannaste blomster.
Dessutom fångades solens ljus upp av blanka vapen och sköldar och det bildades lekande solkatter över backen.
Det var det vackraste hon sett tyckte hon.
När det högljudda följet kom närmare såg Oda att några av ryttarna bar klädedräkter hon aldrig sett förut.
Hon förundrades.
Hur hade det linet växt som kunde ge en så glänsande tråd för vävning?
… för ull kunde det omöjligt inte vara i de fladdrande mantlarna några av männen bar över sina skuldror.
Aldrig hade hon sett sådan prakt förut och hon kunde se på de gapande munnarna runt om henne att det inte de andra hade gjort det heller.
Förutom Sammul Långväga.
Han stod lugnt vid det stora drakskeppet och väntade. Hans långa hår var noga kammat och hängde ner på ryggen. Smycket han bar runt sin hals låg synligt på bröstet.
Folket på stranden hade tystnat när följet nått fram till brygga.
Oda stod så nära att hon hörde frasandet från tyget när en av männen gled ner från sin häst.
En sorts hirdman trodde Oda det var, men han såg så annorlunda ut att hon inte kunde vara säker.
Kanske det var en hövding?
Det var inte någon tjänare, det såg hon. Nej, det kunde det inte vara för han hade helt orädd mött Sammul Långvägas blick. Hans rygg var rak och visade inga tecken på underkastelse.
Framför den store sjöfararen stannade han upp, höjde armen till hälsning och talat till Långväga på ett märkligt tungomål.
Det gick att förstå, tänkte Oda, fast det hördes inte som det språk som svearna talade.
Så lät det alltså, när män från söder talade målet från norr.
”Biskop Unnis följe har anlänt. Jag kallas Kord och är följeslagare åt den lärde biskop Unni.
Jag talar hans språk och ditt. Jag talar de ord som Kristus lagt på min tunga.”
Långväga lade handen på mannens skuldra och mötte hans blick.
En doft av rökelse.21
Oda ombord.
Om hon inte hade mått så illa, om hon inte hade varit så rädd, så kunde hon kanske ha uppskattat färden. Hon var ung och borde liksom en ungdom vara oförnuftigt orädd för det okända.
Detta blev ändå för mycket för henne.
Hon började nästan tvivla på att få behålla sitt förstånd. Alltsedan hon rymt från hirdmännen, jagades hennes sinne av att gudarna var vredgade mot henne. Nu skulle hon få känna av vad dessa gudar kunde göra med en stackars enkel träl i onåd.
Det stora vattnet böjde och krumbuktade som en vårgalen oxe bara en armslängd från henne.
Hennes mage vred sig i kramper och det lilla hon hade i den fick hon låta forsa ur sig ner i djupet.
Hade hon egentligen förstått vad hon gjort när hon gått ombord på skeppet?
Inte förrän hon såg avståndet bli bara större och större mellan henne och stranden och känslan av oåterkallelighet grep henne, gick det upp för henne att faran för sitt liv nu var långt större än när hon levt i skogen.
Det var vad hon inbillade sig när hon fick uppleva styrkan i det hav som hon nu befann sig på.
Ett stort och tungt skepp kunde med lätthet av dess kraft kastas hit och dit så hon trodde hennes tarmar skulle slå knut på sig själva.
För att skrämma henne ytterligare hade det opålitliga havet ett ondskefullt ljud, likt en väldig väsande orm.
Hon låg ihopkrupen bakom ryggen till en kraftig roddare som satt på en bänk.
Under sig hade han satt ett fårskinn och Oda kunde förstå varför.
Efter att man hade lagt ut hade hans kropp böjts, spänts och rätats ut med jämna mellanrum.
Liksom de andra roddarna var han utvald för sin råstyrkas skull.
Först efter flera timmars rodd med den stora båten hade det kommit så mycket vind att man ansett det lönt att hissa segel.
I takt med att vinden tagit i mer och mer hade Oda blivit allt mattare.
Roddaren hade misslynt glott på henne när hon böjt sig över relingen för att spy ut den sista gröna gallan.
Det var ändå bäst där hon nu lagt sig. Över allt annars i båten verkade hon mest bara vara i vägen.
Hon vilade pannan mot det svala träet. Det luktade tjära, salt och något okänt.
Kanske det var havet som luktade just så?
Det var väldigt vackert, skeppet… som byggts för att orka hålla havet på utsidan och de ynkliga människorna torra på insidan.
Kunde hon verkligen tro att hon skulle komma levande till Birka?
Hon gruvade sig tyst för sig själv, rädd att den store roddaren skulle spänna sina hårda ögon i henne igen.
Hon skulle aldrig mer få se sin mor igen, det var hon övertygad om.
Aldrig mer skulle hon få sova tryggt bland djuren.
Kanske hon aldrig mer skulle få känna fast mark under sina fötter…
Om hon inte hade mått så illa, om hon inte hade varit så rädd, så kunde hon kanske ha uppskattat färden. Hon var ung och borde liksom en ungdom vara oförnuftigt orädd för det okända.
Detta blev ändå för mycket för henne.
Hon började nästan tvivla på att få behålla sitt förstånd. Alltsedan hon rymt från hirdmännen, jagades hennes sinne av att gudarna var vredgade mot henne. Nu skulle hon få känna av vad dessa gudar kunde göra med en stackars enkel träl i onåd.
Det stora vattnet böjde och krumbuktade som en vårgalen oxe bara en armslängd från henne.
Hennes mage vred sig i kramper och det lilla hon hade i den fick hon låta forsa ur sig ner i djupet.
Hade hon egentligen förstått vad hon gjort när hon gått ombord på skeppet?
Inte förrän hon såg avståndet bli bara större och större mellan henne och stranden och känslan av oåterkallelighet grep henne, gick det upp för henne att faran för sitt liv nu var långt större än när hon levt i skogen.
Det var vad hon inbillade sig när hon fick uppleva styrkan i det hav som hon nu befann sig på.
Ett stort och tungt skepp kunde med lätthet av dess kraft kastas hit och dit så hon trodde hennes tarmar skulle slå knut på sig själva.
För att skrämma henne ytterligare hade det opålitliga havet ett ondskefullt ljud, likt en väldig väsande orm.
Hon låg ihopkrupen bakom ryggen till en kraftig roddare som satt på en bänk.
Under sig hade han satt ett fårskinn och Oda kunde förstå varför.
Efter att man hade lagt ut hade hans kropp böjts, spänts och rätats ut med jämna mellanrum.
Liksom de andra roddarna var han utvald för sin råstyrkas skull.
Först efter flera timmars rodd med den stora båten hade det kommit så mycket vind att man ansett det lönt att hissa segel.
I takt med att vinden tagit i mer och mer hade Oda blivit allt mattare.
Roddaren hade misslynt glott på henne när hon böjt sig över relingen för att spy ut den sista gröna gallan.
Det var ändå bäst där hon nu lagt sig. Över allt annars i båten verkade hon mest bara vara i vägen.
Hon vilade pannan mot det svala träet. Det luktade tjära, salt och något okänt.
Kanske det var havet som luktade just så?
Det var väldigt vackert, skeppet… som byggts för att orka hålla havet på utsidan och de ynkliga människorna torra på insidan.
Kunde hon verkligen tro att hon skulle komma levande till Birka?
Hon gruvade sig tyst för sig själv, rädd att den store roddaren skulle spänna sina hårda ögon i henne igen.
Hon skulle aldrig mer få se sin mor igen, det var hon övertygad om.
Aldrig mer skulle hon få sova tryggt bland djuren.
Kanske hon aldrig mer skulle få känna fast mark under sina fötter…
måndag 22 november 2010
En doft av rökelse. 20
Den vackra guldklockan som Manfred köpt i Stockholm i Gamla stan, bländade honom när han försökte tyda vad visarna stod på.
Solljuset fångades av boetten och han knep ihop ögonen.
Han hade gått i två timmar och först nu hade han vågat närma sig kyrkan.
Ångesten slet i honom när han såg att kyrkporten stod på vid gavel. Någon hade kilat upp den för att den skulle hållas öppen.
Elkablar hade dragits in och en skåpbil var uppbackad mot järngrinden i ringmuren som även den var helt öppen. Popmusik skrålade ur kyrkan och hela Manfreds innanmäte vred sig som i plågor när han hörde det.
Han hade velat gå dit och riva loss alla kablar, jaga bort köpmännen ur templet.
De hörde inte hemma där! Fast nej… de var ju inte köpmän…
Manfred torkade sin panna. Den var våt av svett på grund av promenaden och sinnesrörelsen. Han drog sig till minnes vad han hört.
De skulle göra en utgrävning, gräva i självaste kyrkan, lyfta på de stora gråstenarna framme i koret och rota omkring bland förfädernas benknotor, de som fått sin sista vila där.
Vad händer om man öppnar de gravar som förslutna blivit med Herrens ord? Kommer inte vedergällningen att bli större än de någonsin förväntat sig? Är dessa människor som gör denna grova förseelse mot det heliga, redo för det som väntar dem?
Han hajade till när han såg en skugga torna upp i kyrkporten och drog sig hastigt bakom ett busksnår.
Försiktigt kikade han fram mellan lövverket. Han blev rädd!
Det såg ut att vara satan själv!
Mannen i kyrkporten sträckte på sig och såg med giriga ögon ut över kyrkbacken.
Den svarta rocken, så lång att den nästan nuddade marken, tumlade om i Manfreds redan mörbultade psyke. Han drog sin egen slutsats av vad det var han såg. Som om någon hållit en skylt av neon kom insikten till honom.
Detta var motsatsen! Detta var motsatsen till Kristusstatyn! Detta var motsatsen till Kristusstatyn och det som han hade som förebild och vägledning.
Nu fanns det i hans egen by, där kärnan i hans lycka fanns.
Var det meningen att han, en åldrande man, var utsedd till att utkämpa det sista slaget mot ondskan?
Det måste vara så! Tydligen! Varför var han annars den enda som kunde identifiera ondskan?
Alla andra stackars oskyldiga själar på ön hade inte hans ögon. De såg bara ett kamouflage, en vrångbild av verkligheten.
Åååh! Varför fick han ingen frid?
Plötsligt kände han en längtan efter att få vara en åldring, vilken som helst, vars enda bekymmer vara att sköta magen och vänta på pensionsutbetalningen.
Han tvingade sig att vända ryggen till.
Det fanns bara ett sätt för honom att få ro…
Han visste att det inte var bra för honom att plåga sig själv med åsynen av våldtäkten av hans barndoms kyrka. Ångesten och vreden rev i honom, men självbevarelsedriften sade honom att
det var dags för honom att vända hem till sin ateljé.
Mellan kyrkan och hans hem fanns bara en väg, den väg som han hade tänkt ut och efter det inte gick att ändra på. Den sökte sig förbi viktiga tallar och stenar som måste klappas och strykas efter hans ritual. Varje steg hade en betydelse för honom. Stressnivån sänktes och höll sig inom rimliga ramar om fötterna placerades där han i sitt huvud redan bestämt att de skall sättas.
Samma ord talade han varje gång till den stora granen. ”Jaja”, sade han bara till en enbuske som blivit allt knotigare med åren och vägrade växa rakt och pelarformigt som enarna bredvid.
Södergårds gamla härbre skulle strykas över de grå stockarna och sedan skall ängen med klövervall korsas.
Vid grinden till hemmet stannade han upp, vände sig om för att säkerställa sig att inte ”den svarte” följt efter.
Inte kunde han se honom just nu, men han visste att han fanns. För säkerhets skull lät han ögonen ännu en gång vandra över ängarna och gårdarna och svepa över sitt eget hus.
Hustrun stod som vanligt och vakade oroligt vid fönstret. Det skulle vara så.
Han gick raka vägen till ateljén.
Hade han tillräckligt mycket av den röda färgen? Rött är vredens färg. Nu behövde han mycket rött.
Solljuset fångades av boetten och han knep ihop ögonen.
Han hade gått i två timmar och först nu hade han vågat närma sig kyrkan.
Ångesten slet i honom när han såg att kyrkporten stod på vid gavel. Någon hade kilat upp den för att den skulle hållas öppen.
Elkablar hade dragits in och en skåpbil var uppbackad mot järngrinden i ringmuren som även den var helt öppen. Popmusik skrålade ur kyrkan och hela Manfreds innanmäte vred sig som i plågor när han hörde det.
Han hade velat gå dit och riva loss alla kablar, jaga bort köpmännen ur templet.
De hörde inte hemma där! Fast nej… de var ju inte köpmän…
Manfred torkade sin panna. Den var våt av svett på grund av promenaden och sinnesrörelsen. Han drog sig till minnes vad han hört.
De skulle göra en utgrävning, gräva i självaste kyrkan, lyfta på de stora gråstenarna framme i koret och rota omkring bland förfädernas benknotor, de som fått sin sista vila där.
Vad händer om man öppnar de gravar som förslutna blivit med Herrens ord? Kommer inte vedergällningen att bli större än de någonsin förväntat sig? Är dessa människor som gör denna grova förseelse mot det heliga, redo för det som väntar dem?
Han hajade till när han såg en skugga torna upp i kyrkporten och drog sig hastigt bakom ett busksnår.
Försiktigt kikade han fram mellan lövverket. Han blev rädd!
Det såg ut att vara satan själv!
Mannen i kyrkporten sträckte på sig och såg med giriga ögon ut över kyrkbacken.
Den svarta rocken, så lång att den nästan nuddade marken, tumlade om i Manfreds redan mörbultade psyke. Han drog sin egen slutsats av vad det var han såg. Som om någon hållit en skylt av neon kom insikten till honom.
Detta var motsatsen! Detta var motsatsen till Kristusstatyn! Detta var motsatsen till Kristusstatyn och det som han hade som förebild och vägledning.
Nu fanns det i hans egen by, där kärnan i hans lycka fanns.
Var det meningen att han, en åldrande man, var utsedd till att utkämpa det sista slaget mot ondskan?
Det måste vara så! Tydligen! Varför var han annars den enda som kunde identifiera ondskan?
Alla andra stackars oskyldiga själar på ön hade inte hans ögon. De såg bara ett kamouflage, en vrångbild av verkligheten.
Åååh! Varför fick han ingen frid?
Plötsligt kände han en längtan efter att få vara en åldring, vilken som helst, vars enda bekymmer vara att sköta magen och vänta på pensionsutbetalningen.
Han tvingade sig att vända ryggen till.
Det fanns bara ett sätt för honom att få ro…
Han visste att det inte var bra för honom att plåga sig själv med åsynen av våldtäkten av hans barndoms kyrka. Ångesten och vreden rev i honom, men självbevarelsedriften sade honom att
det var dags för honom att vända hem till sin ateljé.
Mellan kyrkan och hans hem fanns bara en väg, den väg som han hade tänkt ut och efter det inte gick att ändra på. Den sökte sig förbi viktiga tallar och stenar som måste klappas och strykas efter hans ritual. Varje steg hade en betydelse för honom. Stressnivån sänktes och höll sig inom rimliga ramar om fötterna placerades där han i sitt huvud redan bestämt att de skall sättas.
Samma ord talade han varje gång till den stora granen. ”Jaja”, sade han bara till en enbuske som blivit allt knotigare med åren och vägrade växa rakt och pelarformigt som enarna bredvid.
Södergårds gamla härbre skulle strykas över de grå stockarna och sedan skall ängen med klövervall korsas.
Vid grinden till hemmet stannade han upp, vände sig om för att säkerställa sig att inte ”den svarte” följt efter.
Inte kunde han se honom just nu, men han visste att han fanns. För säkerhets skull lät han ögonen ännu en gång vandra över ängarna och gårdarna och svepa över sitt eget hus.
Hustrun stod som vanligt och vakade oroligt vid fönstret. Det skulle vara så.
Han gick raka vägen till ateljén.
Hade han tillräckligt mycket av den röda färgen? Rött är vredens färg. Nu behövde han mycket rött.
söndag 21 november 2010
En doft av rökelse. 19
Hennes ögon vandrade vidare till maken som var där ute på gården. Han tvättade hennes bil.
Nu sedan hon köpt ett äkta sämskskinn har han börjat få bättre resultat vid tvättandet.
Hon hade flera gånger fått påpeka hur vattnet bildade fläckar om man inte torkade av noggrant. Efter att hon köpt sämskskinnet och han hade använt det flera gånger, kunde han inte annat än hålla med.
Hon tyckte verkligen inte om att köra med smutsig bil. Om man var en officiell person som hon var, så fick man vara noga med sådana saker.
Den sista vägsnutten innan Sätesgården var bedrövligt dammig. Hon hade inte lyckats förmå kommunen att salta och vattna vägen så ofta som hon önskat.
De sade att det handlade om principer. Pyttsan!
De där principerna frångicks hela tiden när det gällde andra, men när hon någon gång ville få dessa principer ruckade verkade det plötsligt vara helt omöjligt.
Men hon hade bestämt sig för att inte ge upp sin kamp för att låta sin stämma höras. Hennes plats var bland de styrande.
Aldrig kände hon sig så väl tillrätta som när hon linjerade upp planerna för kommunen eller var sakkunnig i de frågor som stod på agendan i hennes föreningsliv.
Ja, hon ansåg sig faktiskt att hon genom sin långa erfarenhet, kunde kalla sig sakkunnig.
Klart var det att ansvarsbördan blev tung för henne ibland.
Redan i morgon kväll var det åter igen dags för kyrkofullmäktige att sammanträda.
Hon suckade tungt. Hon hade inte haft tid att sätta sig in i frågorna ännu helt.
Lite lätt hade hon skummat igenom föredragningslistan som i hennes mans namn anlänt med posten.
Det skulle bli sen natt innan hon hunnit instruera honom inför frågorna.
Så otroligt dumt att man ansett att det inte var passligt för henne som anställd att delta i församlingens beslut. Kyrkoherden kunde minsann vara ordförande och föredragande i kyrkorådet! …och var inte han anställd?
Hon skulle låta Lasse ta upp det vid en passlig tidpunkt.
Att arbeta genom Lasse var ett klumpigt och inte ett speciellt pålitligt sätt.
Han var inte van att föra talan som hon var och i sin klumpighet kunde man vara säker på att han blev ”överkörd”. Ja, hon hade ett tungt lass att bära.
Bekymrat rynkade hon pannan. I viken seglade ännu en segelbåt in. Jäkla människor!
Hon var inte speciellt imponerad över Hannas sätt att sköta gästhemmet. Inte gav det så många arbetsplatser till kommunen. Hennes mamma som rände och for till den där karlen i Sund, arbetade med största sannolikhet svart.
Den där unga flickan Malin och några hantverkare då och då gav hon jobb åt ibland… och nog var det väldigt säsongbetonat. Vissa sade att kommunens enda butik gynnades, men det trodde inte hon på. Turisterna som kom hade sina kassar välfyllda från början. Det lilla de handlade i butiken var försumbart, det var hennes åsikt.
Det som kommunen saknade var en stor ledare, någon som kunde styra upp både det ena och det andra. Försumligheten med ekonomin och skattebetalarnas pengar borde inte få fortgå. Det var definitivt inte hållbart, men det var ju ingen som lyssnade till henne.
Nej, nej, så mycket borde förnyas och ändras på.
Hur det skulle sluta visste ingen, men hon misstänkte att hon skulle få rätt i sin profetia om att kommunen skulle hamna på fattighuset.
Att man inte förstod att hon hade den rätta tågan och huvudet att föra kommunen framåt.
Obegripligt, med tanke på vad hon redan åstadkommit.
Bilen var färdigt tvättad och Lasse hade tydligen gått någonstans.
Det var irriterande. Han hade faktiskt behövts där inne. Hon hade länge påtalat att spisarna var fulla av aska.
I sin iver att vara sparsam så eldade hon gärna i de mäktiga kakelugnarna som sedan länge funnits i huset. Det var Lasses stora hobby att såga och klyva ved så att vedboden alltid var full till vintern. Hon hade nästan avundsjukt sett på hur han i timmar utan att behöva bekymra sig över något annat, stått vid huggkubben. Han hade det lätt han! Det var inga stora tunga beslut som vilade på hans axlar, inte.
Kanske var det orättvist, men hon var inte den som ville påtala det för honom.
Hon var en gång för alla född till ledare och då fick man acceptera det.
Det är inte alla förunnat att födas med intellekt och hon fick vara ödmjuk inför den gåva som Herren givit henne.
Ett ljud i farstun sade henne att Lasse kom in och hon gick för att möta honom.
”Vart tog du vägen?”
Han såg förvånat på henne.
”Jag har tvättat bilen,” som jag lovade. Vadå? hade du velat att jag gjort något annat?”
”Nej, men efter det…”
”Öööh…jag tog hand om spolslangen, hängde upp den i garaget. Man kan inte låta den ligga ute i solen.”
Margaretha suckade.
”Att allt skall ta så´n tid för dig.”
Lasse Sjölands nacke och rygg böjdes något. Det såg ut som om han studerade mönstret på golvet.
Han rätade på sig och verkade ta sats för att säga något, men ångrade sig i sista sekunden.
Det fick bero. Det lönade sig ändå aldrig.
Nu sedan hon köpt ett äkta sämskskinn har han börjat få bättre resultat vid tvättandet.
Hon hade flera gånger fått påpeka hur vattnet bildade fläckar om man inte torkade av noggrant. Efter att hon köpt sämskskinnet och han hade använt det flera gånger, kunde han inte annat än hålla med.
Hon tyckte verkligen inte om att köra med smutsig bil. Om man var en officiell person som hon var, så fick man vara noga med sådana saker.
Den sista vägsnutten innan Sätesgården var bedrövligt dammig. Hon hade inte lyckats förmå kommunen att salta och vattna vägen så ofta som hon önskat.
De sade att det handlade om principer. Pyttsan!
De där principerna frångicks hela tiden när det gällde andra, men när hon någon gång ville få dessa principer ruckade verkade det plötsligt vara helt omöjligt.
Men hon hade bestämt sig för att inte ge upp sin kamp för att låta sin stämma höras. Hennes plats var bland de styrande.
Aldrig kände hon sig så väl tillrätta som när hon linjerade upp planerna för kommunen eller var sakkunnig i de frågor som stod på agendan i hennes föreningsliv.
Ja, hon ansåg sig faktiskt att hon genom sin långa erfarenhet, kunde kalla sig sakkunnig.
Klart var det att ansvarsbördan blev tung för henne ibland.
Redan i morgon kväll var det åter igen dags för kyrkofullmäktige att sammanträda.
Hon suckade tungt. Hon hade inte haft tid att sätta sig in i frågorna ännu helt.
Lite lätt hade hon skummat igenom föredragningslistan som i hennes mans namn anlänt med posten.
Det skulle bli sen natt innan hon hunnit instruera honom inför frågorna.
Så otroligt dumt att man ansett att det inte var passligt för henne som anställd att delta i församlingens beslut. Kyrkoherden kunde minsann vara ordförande och föredragande i kyrkorådet! …och var inte han anställd?
Hon skulle låta Lasse ta upp det vid en passlig tidpunkt.
Att arbeta genom Lasse var ett klumpigt och inte ett speciellt pålitligt sätt.
Han var inte van att föra talan som hon var och i sin klumpighet kunde man vara säker på att han blev ”överkörd”. Ja, hon hade ett tungt lass att bära.
Bekymrat rynkade hon pannan. I viken seglade ännu en segelbåt in. Jäkla människor!
Hon var inte speciellt imponerad över Hannas sätt att sköta gästhemmet. Inte gav det så många arbetsplatser till kommunen. Hennes mamma som rände och for till den där karlen i Sund, arbetade med största sannolikhet svart.
Den där unga flickan Malin och några hantverkare då och då gav hon jobb åt ibland… och nog var det väldigt säsongbetonat. Vissa sade att kommunens enda butik gynnades, men det trodde inte hon på. Turisterna som kom hade sina kassar välfyllda från början. Det lilla de handlade i butiken var försumbart, det var hennes åsikt.
Det som kommunen saknade var en stor ledare, någon som kunde styra upp både det ena och det andra. Försumligheten med ekonomin och skattebetalarnas pengar borde inte få fortgå. Det var definitivt inte hållbart, men det var ju ingen som lyssnade till henne.
Nej, nej, så mycket borde förnyas och ändras på.
Hur det skulle sluta visste ingen, men hon misstänkte att hon skulle få rätt i sin profetia om att kommunen skulle hamna på fattighuset.
Att man inte förstod att hon hade den rätta tågan och huvudet att föra kommunen framåt.
Obegripligt, med tanke på vad hon redan åstadkommit.
Bilen var färdigt tvättad och Lasse hade tydligen gått någonstans.
Det var irriterande. Han hade faktiskt behövts där inne. Hon hade länge påtalat att spisarna var fulla av aska.
I sin iver att vara sparsam så eldade hon gärna i de mäktiga kakelugnarna som sedan länge funnits i huset. Det var Lasses stora hobby att såga och klyva ved så att vedboden alltid var full till vintern. Hon hade nästan avundsjukt sett på hur han i timmar utan att behöva bekymra sig över något annat, stått vid huggkubben. Han hade det lätt han! Det var inga stora tunga beslut som vilade på hans axlar, inte.
Kanske var det orättvist, men hon var inte den som ville påtala det för honom.
Hon var en gång för alla född till ledare och då fick man acceptera det.
Det är inte alla förunnat att födas med intellekt och hon fick vara ödmjuk inför den gåva som Herren givit henne.
Ett ljud i farstun sade henne att Lasse kom in och hon gick för att möta honom.
”Vart tog du vägen?”
Han såg förvånat på henne.
”Jag har tvättat bilen,” som jag lovade. Vadå? hade du velat att jag gjort något annat?”
”Nej, men efter det…”
”Öööh…jag tog hand om spolslangen, hängde upp den i garaget. Man kan inte låta den ligga ute i solen.”
Margaretha suckade.
”Att allt skall ta så´n tid för dig.”
Lasse Sjölands nacke och rygg böjdes något. Det såg ut som om han studerade mönstret på golvet.
Han rätade på sig och verkade ta sats för att säga något, men ångrade sig i sista sekunden.
Det fick bero. Det lönade sig ändå aldrig.
onsdag 17 november 2010
En doft av rökelse. 18
Margaretha.
Det började bli trångt i hyllan nu. Hon fick använda lite mera kraft än vanligt för att trycka in pärmen.
Under alla år som hon varit politiskt aktiv hade hon sparat varenda föredragningslista och protokoll från möten i föreningar och nämnder där hon medverkat.
Hon drog lätt med handen över pärmryggarna. Hon kände förtjusning och upphetsning över sin skatt, på samma sätt som en frimärkssamlare kunde känna över sin samling.
Varje dokument var ett bevis på hennes duglighet, en duglighet som visat sig leda långt.
Hon var nu en person att räkna med.
Det fanns inte många som kunde mäta sig med hennes erfarenhet och kunnighet.
Tråkigt nog verkade det som om man inte riktigt insett vilken tillgång hon var. Ibland kunde folk vara direkt fräcka.
Hennes läppar kneps ihop av förnärmelse när hon mindes tekniska nämndens försök att köra över henne. Då hade gubbarna gaddat ihop sig över de politiska blocken minsann.
Det hade verkat som om det viktigaste för dem var att hon inte skulle få igenom sitt förslag. Det hade hon inte heller lyckats med. Den klumpiga demokratin måste tyvärr ha sin gång.
Blir man nedröstad så blir man.
Kommunen hade köpt mark av församlingen. Man hade betalat alldeles för mycket för endast sump- och kärrmark. Den investeringen hade hon satt sig emot redan i kommunfullmäktige. Nu skulle kostsamma utdikningar och markförbättringar göras. Beslutet om att Rolands gräv skulle få göra det arbetet togs utan större diskussioner. Det hade väl lika gärna hennes man kunnat göra. Han hade också grävskopa.
Nåja det gick ju alltid att ta igen på något annat sätt.
Man skulle behöva dika över hennes marker. Hon skulle minsann låta besvära sig och förhala så länge det gick.
Hon såg ut genom fönstret.
Mot skuggan av den stora täta lönnen kunde hon se sin spegelbild svagt tona fram i fönsterglaset.
Hon var ju bara fyrtioett! Och hon såg inte illa ut, enligt henne själv. Inte ett enda kilogram extra fett hade hon låtit få fastna på sina höfter. Hennes ansikte hade karaktär och vittnade om styrka. Det hade hennes far sagt henne många gånger. Lite irriterade det henne att hon inte hade föds med det tjocka mörka håret som ibland dök upp i släkten. Nu fick hon färga det och ta dyr permanent på frisörsalong i Mariehamn
Det mörka tjocka håret hade istället den där morrhoppan vid värdshuset fått. Ful som stryk med sin vanskapta mun hade ungen varit vid födseln, men det vackra håret hade hon blivit begåvad med!
Hon kunde se det förhatliga värdshuset från fönstret där hon stod.
Där låg det invid den glittrande viken. Hur kunde hennes farfar och farmor vara så galna att de gav bort så fin strandmark? Hur mycket var inte det värt nu?
Det fanns inte rim och reson. Den som stannade hemma på gården borde väl ha ärvt all mark. Något annat alternativ borde inte ens ha kommit på frågan.
Det var av ondo att stycka upp gårdarna på det där viset. Vad blir det kvar sedan?
Nu hade de knappt så att de klarade sig. Det krävdes stora arealer för att vara bonde i dessa tider.
Pappa hade fått ta allt ansvar om den stora gården medan systern lekte fin dam bland de svenska turisterna. Pengar tycks det gå att mjölka ur dem, hur lätt som helst… och nu verkade seglare från riket hitta in i viken som pärlor på rad.
Nog kändes det bittert att den där unga snärtan Hanna dessutom fått dra nytta av de arkeologiska utgrävningarna. Alla andra hade bara omak av eländet.
Det skulle bli skönt att slippa dem, utbölingarna.
Det började bli trångt i hyllan nu. Hon fick använda lite mera kraft än vanligt för att trycka in pärmen.
Under alla år som hon varit politiskt aktiv hade hon sparat varenda föredragningslista och protokoll från möten i föreningar och nämnder där hon medverkat.
Hon drog lätt med handen över pärmryggarna. Hon kände förtjusning och upphetsning över sin skatt, på samma sätt som en frimärkssamlare kunde känna över sin samling.
Varje dokument var ett bevis på hennes duglighet, en duglighet som visat sig leda långt.
Hon var nu en person att räkna med.
Det fanns inte många som kunde mäta sig med hennes erfarenhet och kunnighet.
Tråkigt nog verkade det som om man inte riktigt insett vilken tillgång hon var. Ibland kunde folk vara direkt fräcka.
Hennes läppar kneps ihop av förnärmelse när hon mindes tekniska nämndens försök att köra över henne. Då hade gubbarna gaddat ihop sig över de politiska blocken minsann.
Det hade verkat som om det viktigaste för dem var att hon inte skulle få igenom sitt förslag. Det hade hon inte heller lyckats med. Den klumpiga demokratin måste tyvärr ha sin gång.
Blir man nedröstad så blir man.
Kommunen hade köpt mark av församlingen. Man hade betalat alldeles för mycket för endast sump- och kärrmark. Den investeringen hade hon satt sig emot redan i kommunfullmäktige. Nu skulle kostsamma utdikningar och markförbättringar göras. Beslutet om att Rolands gräv skulle få göra det arbetet togs utan större diskussioner. Det hade väl lika gärna hennes man kunnat göra. Han hade också grävskopa.
Nåja det gick ju alltid att ta igen på något annat sätt.
Man skulle behöva dika över hennes marker. Hon skulle minsann låta besvära sig och förhala så länge det gick.
Hon såg ut genom fönstret.
Mot skuggan av den stora täta lönnen kunde hon se sin spegelbild svagt tona fram i fönsterglaset.
Hon var ju bara fyrtioett! Och hon såg inte illa ut, enligt henne själv. Inte ett enda kilogram extra fett hade hon låtit få fastna på sina höfter. Hennes ansikte hade karaktär och vittnade om styrka. Det hade hennes far sagt henne många gånger. Lite irriterade det henne att hon inte hade föds med det tjocka mörka håret som ibland dök upp i släkten. Nu fick hon färga det och ta dyr permanent på frisörsalong i Mariehamn
Det mörka tjocka håret hade istället den där morrhoppan vid värdshuset fått. Ful som stryk med sin vanskapta mun hade ungen varit vid födseln, men det vackra håret hade hon blivit begåvad med!
Hon kunde se det förhatliga värdshuset från fönstret där hon stod.
Där låg det invid den glittrande viken. Hur kunde hennes farfar och farmor vara så galna att de gav bort så fin strandmark? Hur mycket var inte det värt nu?
Det fanns inte rim och reson. Den som stannade hemma på gården borde väl ha ärvt all mark. Något annat alternativ borde inte ens ha kommit på frågan.
Det var av ondo att stycka upp gårdarna på det där viset. Vad blir det kvar sedan?
Nu hade de knappt så att de klarade sig. Det krävdes stora arealer för att vara bonde i dessa tider.
Pappa hade fått ta allt ansvar om den stora gården medan systern lekte fin dam bland de svenska turisterna. Pengar tycks det gå att mjölka ur dem, hur lätt som helst… och nu verkade seglare från riket hitta in i viken som pärlor på rad.
Nog kändes det bittert att den där unga snärtan Hanna dessutom fått dra nytta av de arkeologiska utgrävningarna. Alla andra hade bara omak av eländet.
Det skulle bli skönt att slippa dem, utbölingarna.
tisdag 16 november 2010
En doft av rökelse. 17
Inne i kyrkan var marken blottad framför koret. En rektangulär grop hade redan tagits fram av en ung man och hans kvinnliga kollega. Försiktigt skrapades jorden upp med en skärslev och fick sedan rinna igenom ett såll och ner på en presenning.
Allt synades noga. Ännu hade man bara kommit till det övre jordlagret och man förväntade sig ännu inte att finna något av vikt.
Det blev intressantare senare då man väntade sig hitta benrester av människor, något spänne eller en knapp kanske.
Redan har man hittat ett mynt, men det såg man genast att var ett femmarks mynt från nittonhundrafem.
Troligtvis var det en kollektslant som funnit sin väg mellan de platta stenarna.
En kvinna satt i en kyrkbänk försjunken över en bärbar dator som hon balanserade på knäna.
Radion stod på och ingen av de två inne i kyrkan märkte när den märkvärdige Melker Rodmar kom in i kyrkan. Han var helt klädd i svart denna varma försommardag. En uppknäppt knälång kappa hade han alltid på sig. Han var noga med dramatiken i sitt yttre. Det var noga att hans image inte blev naggad i kanten. Hans långa gråa hår var samlat i en svans i nacken och inte allt för sällan bar han hatt. Hans ögon satt något för tätt och det irriterade honom att hans tänder växte lite snett. Han hade i alla fall låtit bleka tänderna och var numera inte blyg att le mot kamerorna närhelst det fanns en möjlighet.
Professor Rodmar som snart skulle till att fylla sextio, var mannen som avancerat med en raketkarriär inom arkeologin. Han hade gjort betydande fynd inte mindre än tre gånger. Varje gång hade han kunnat ge ut en bok baserad på sina fynd och teorier. Man hade efter det fått ändra på historien och han hade slutligen blivit till en gigant inom sitt område. Det var han helt medveten om och var det någon som glömde det för en stund, var han inte sen med att påminna. Han ville inte tappa sin ställning som den störste av dem alla.
”Har ni inte kommit längre?”
Kvinnan i bänken tittade hastigt upp från bildskärmen, när hon hörde hans beskt kryddade röst.
”Professor Rodmar… vi… det tog lite längre tid än vi trodde. Vi måste vänta på mätinstrumenten som de hade vid utgrävningen inne i byn, vi…”
Professorn viftade med en hand som om han försökte vifta bort hennes ord.
”I morgon ansluter sig doktoranden Ingmar Vik till oss.”
Mannen och kvinnan nickade. Det kände de naturligtvis till och såg även framemot det.
Ingvar Vik var i motsats till professor Rodmar en enklare person på alla sätt. Efter avslutande studier vid universitetet hade han fungerat som grävledare vid flertal utgrävningar. Han gjorde ofta sitt bästa för att hans medarbetare skulle ha drägliga arbetsförhållanden, men även han hade på senare tid blivit mera enträgen om att man skulle komma med resultat. Hans doktorat var ännu inte klart och det gick trögt. Det var svårt för honom att hitta en tes för sin forskning som skulle hålla att skriva en doktorsavhandling om.
”Jag ville bara säga, att om ni gör några fynd av betydelse, så är det till mig ni skall rapportera och inte till någon annan. Detta gäller även om ni får motsatt information av Vik.
Alltså… bara till mig!” Han såg från den ena ungdomen till den andra för att få ögonkontakt och därmed uppmärksamhet.
”Men herr professor…?” Den unge mannen vid sållet såg osäkert på sin kollega i kyrkbänken.
”Han skall ju fungera som vår grävledare även i år, vanligtvis …” Det verkade som om den unge utgrävaren tvekade att fortsätta.
Professorn fick som väntat ett irriterat uttryck.
”Ja, ja, men i år är han på väg att doktorera och då är det bäst att jag ser över fynden, för ordningens skull. Det förstår ni väl att man lätt kan lockas till att … ja inte fara med osanning men, förvränga informationen. Ja, det där förstår ni.”
Ingen av utgrävarna förstod vad han menade, men nickade ändå. Ville han påstå att Vik skulle förfalska några fynd? Det var helt otänkbart!
Men de hade lärt sig under den tid de arbetat tillsammans med Melker Rodmar att det var bäst att hålla med.
Det gick lätt för de unga blivande arkeologerna att bli oroade för hur sommaren ute på Vårdö skulle bli.
Som om Melker Rodmar hade kunnat läsa deras tankar, sade han:
”Ja vi har inget oklart mellan varandra. Vi kommer som bekant att dela en stuga som hör till värdshuset… ingen lyx, men helt beboeligt.”
Han tystnade och förblev så en stund. Utgrävarna trodde troligtvis att han begrundade den olägenheten att stugan inte helt hade blivit till belåtenhet. Själva var de inhysta på värdshuset tillsammans med de andra som gjorde utgrävningarna i byn. De var mer än nöjda.
”Det var bara det jag ville säga.”
Professor Rodmar var tydligen klar med sitt besök inne i kyrkan och ungdomarna andades ljudlöst ut.
”Jag kommer att finnas vid utgrävningen av gamla tempelplatsen hela dagen. Ni hör av er som sagt.”
De nickade mot honom och han verkade vara övertygad om att de skulle vara lojala mot honom.
Allt synades noga. Ännu hade man bara kommit till det övre jordlagret och man förväntade sig ännu inte att finna något av vikt.
Det blev intressantare senare då man väntade sig hitta benrester av människor, något spänne eller en knapp kanske.
Redan har man hittat ett mynt, men det såg man genast att var ett femmarks mynt från nittonhundrafem.
Troligtvis var det en kollektslant som funnit sin väg mellan de platta stenarna.
En kvinna satt i en kyrkbänk försjunken över en bärbar dator som hon balanserade på knäna.
Radion stod på och ingen av de två inne i kyrkan märkte när den märkvärdige Melker Rodmar kom in i kyrkan. Han var helt klädd i svart denna varma försommardag. En uppknäppt knälång kappa hade han alltid på sig. Han var noga med dramatiken i sitt yttre. Det var noga att hans image inte blev naggad i kanten. Hans långa gråa hår var samlat i en svans i nacken och inte allt för sällan bar han hatt. Hans ögon satt något för tätt och det irriterade honom att hans tänder växte lite snett. Han hade i alla fall låtit bleka tänderna och var numera inte blyg att le mot kamerorna närhelst det fanns en möjlighet.
Professor Rodmar som snart skulle till att fylla sextio, var mannen som avancerat med en raketkarriär inom arkeologin. Han hade gjort betydande fynd inte mindre än tre gånger. Varje gång hade han kunnat ge ut en bok baserad på sina fynd och teorier. Man hade efter det fått ändra på historien och han hade slutligen blivit till en gigant inom sitt område. Det var han helt medveten om och var det någon som glömde det för en stund, var han inte sen med att påminna. Han ville inte tappa sin ställning som den störste av dem alla.
”Har ni inte kommit längre?”
Kvinnan i bänken tittade hastigt upp från bildskärmen, när hon hörde hans beskt kryddade röst.
”Professor Rodmar… vi… det tog lite längre tid än vi trodde. Vi måste vänta på mätinstrumenten som de hade vid utgrävningen inne i byn, vi…”
Professorn viftade med en hand som om han försökte vifta bort hennes ord.
”I morgon ansluter sig doktoranden Ingmar Vik till oss.”
Mannen och kvinnan nickade. Det kände de naturligtvis till och såg även framemot det.
Ingvar Vik var i motsats till professor Rodmar en enklare person på alla sätt. Efter avslutande studier vid universitetet hade han fungerat som grävledare vid flertal utgrävningar. Han gjorde ofta sitt bästa för att hans medarbetare skulle ha drägliga arbetsförhållanden, men även han hade på senare tid blivit mera enträgen om att man skulle komma med resultat. Hans doktorat var ännu inte klart och det gick trögt. Det var svårt för honom att hitta en tes för sin forskning som skulle hålla att skriva en doktorsavhandling om.
”Jag ville bara säga, att om ni gör några fynd av betydelse, så är det till mig ni skall rapportera och inte till någon annan. Detta gäller även om ni får motsatt information av Vik.
Alltså… bara till mig!” Han såg från den ena ungdomen till den andra för att få ögonkontakt och därmed uppmärksamhet.
”Men herr professor…?” Den unge mannen vid sållet såg osäkert på sin kollega i kyrkbänken.
”Han skall ju fungera som vår grävledare även i år, vanligtvis …” Det verkade som om den unge utgrävaren tvekade att fortsätta.
Professorn fick som väntat ett irriterat uttryck.
”Ja, ja, men i år är han på väg att doktorera och då är det bäst att jag ser över fynden, för ordningens skull. Det förstår ni väl att man lätt kan lockas till att … ja inte fara med osanning men, förvränga informationen. Ja, det där förstår ni.”
Ingen av utgrävarna förstod vad han menade, men nickade ändå. Ville han påstå att Vik skulle förfalska några fynd? Det var helt otänkbart!
Men de hade lärt sig under den tid de arbetat tillsammans med Melker Rodmar att det var bäst att hålla med.
Det gick lätt för de unga blivande arkeologerna att bli oroade för hur sommaren ute på Vårdö skulle bli.
Som om Melker Rodmar hade kunnat läsa deras tankar, sade han:
”Ja vi har inget oklart mellan varandra. Vi kommer som bekant att dela en stuga som hör till värdshuset… ingen lyx, men helt beboeligt.”
Han tystnade och förblev så en stund. Utgrävarna trodde troligtvis att han begrundade den olägenheten att stugan inte helt hade blivit till belåtenhet. Själva var de inhysta på värdshuset tillsammans med de andra som gjorde utgrävningarna i byn. De var mer än nöjda.
”Det var bara det jag ville säga.”
Professor Rodmar var tydligen klar med sitt besök inne i kyrkan och ungdomarna andades ljudlöst ut.
”Jag kommer att finnas vid utgrävningen av gamla tempelplatsen hela dagen. Ni hör av er som sagt.”
De nickade mot honom och han verkade vara övertygad om att de skulle vara lojala mot honom.
måndag 15 november 2010
En doft av rökelse. 16
De följde henne tätt bakom hennes rygg.
Ju närmare stugan de kom kunde man se mer av fjärden och öarna som låg utspridda i det blå glittret här och där. Italienarna pratade ivrigt med varandra.
När sällskapet nått fram till stugan verkade de inte angelägna om att gå in. Istället pekade en av dem ivrigt ut över vattnet.
Scott Johnsson suckade och vände ryggen mot dem.
Han såg uppfordrande på Hanna som skyndade sig att låsa upp och visa honom in.
”De är väldigt ivriga på att komma ut och fiska. De har inte pratat om något annat under resan hit,” kommenterade han sina italienska vänner.
Hanna log.
”Båtarna är tankade. Det är bara att ge er ut. Kom ihåg att ta flytvästar på er och håll er innanför fiskekortsområdet.”
Scott Johnsson verkade inte vara imponerad över hennes servicevilja för han svarade inte ens.
Istället granskade han stugan noga.
”Var finns internetuppkopplingen?”
Hanna pekade på telefonjacket. Han rynkade pannan.
”Funkar det?”
”Skall jag vara ärlig?”
”Ja!”
Hanna tyckte att han var onödigt brysk. Fiskare skall hållas ute på sjön och inte sitta inne i stugan och surfa.
”Ibland” svarade hon lite mindre serviceinriktad denna gång. Han fnös.
”Går fönstren att öppna?”
Vilka frågor! ”Naturligtvis! Bastu går förresten att hyra vid värdshuset,” lade hon till.
Italienarna var på väg in.
”Jag hämtar bagaget,” mumlade hon och smet hastigt ut.
Hur skulle hon orka i flera veckor med den där vresiga karlen och hans pladdrande italienare?
Hon bestämde sig för att ha så litet som möjligt med dem att göra.
Två segelbåtar revade seglen ute i viken och hon halvsprang tillbaka till värdshuset.
Ju närmare stugan de kom kunde man se mer av fjärden och öarna som låg utspridda i det blå glittret här och där. Italienarna pratade ivrigt med varandra.
När sällskapet nått fram till stugan verkade de inte angelägna om att gå in. Istället pekade en av dem ivrigt ut över vattnet.
Scott Johnsson suckade och vände ryggen mot dem.
Han såg uppfordrande på Hanna som skyndade sig att låsa upp och visa honom in.
”De är väldigt ivriga på att komma ut och fiska. De har inte pratat om något annat under resan hit,” kommenterade han sina italienska vänner.
Hanna log.
”Båtarna är tankade. Det är bara att ge er ut. Kom ihåg att ta flytvästar på er och håll er innanför fiskekortsområdet.”
Scott Johnsson verkade inte vara imponerad över hennes servicevilja för han svarade inte ens.
Istället granskade han stugan noga.
”Var finns internetuppkopplingen?”
Hanna pekade på telefonjacket. Han rynkade pannan.
”Funkar det?”
”Skall jag vara ärlig?”
”Ja!”
Hanna tyckte att han var onödigt brysk. Fiskare skall hållas ute på sjön och inte sitta inne i stugan och surfa.
”Ibland” svarade hon lite mindre serviceinriktad denna gång. Han fnös.
”Går fönstren att öppna?”
Vilka frågor! ”Naturligtvis! Bastu går förresten att hyra vid värdshuset,” lade hon till.
Italienarna var på väg in.
”Jag hämtar bagaget,” mumlade hon och smet hastigt ut.
Hur skulle hon orka i flera veckor med den där vresiga karlen och hans pladdrande italienare?
Hon bestämde sig för att ha så litet som möjligt med dem att göra.
Två segelbåtar revade seglen ute i viken och hon halvsprang tillbaka till värdshuset.
fredag 12 november 2010
En doft av rökelse. 15
Turistsäsongen hade kommit som över en natt. Plötsligt hade bryggorna fyllts upp av blänkande, kluckande båtar och stugorna var knökfulla av förväntansfulla stuggäster. De väntade alla på ”den ultimata semestern”. I år skulle alla förväntningar slås in.
Barnen skulle tillbringa hela dagarna på stränder och klippor, långt borta från den grå betongen i Rinkeby. De skulle hänga nere vid bryggorna med metspön och köa till glasskiosken,. Axlar och näsor blev förstås blossande röda av den starka försommarsolen och havets bländande glitter. Försiktighet skulle senare komma att iakttas under resten av tiden vid havet.
De vuxna gjorde sitt bästa att få ransonen vin och sprit, inköpt på de stora passagerarfärjorna, att ta slut. I de flesta fall brukade det inte innebära någon större svårighet.
För Hannas del betydde turistsäsongens intåg, att det inte fanns någon ände på hennes arbete. Från och med nu skulle hon inte kunna dra efter andan och pusta ut förrän i slutet av augusti.
Det var bra! Det var så hon ville ha det. Det var bara att erkänna. Hon var en sådan där…
… en arbetsnarkoman. Liksom pundarens lyckliga flin med sprutan i handen, fick hon kickar av hårt arbete. Det var bara så. Att dra fötterna efter sig var inte hennes grej.
Det gjorde henne rätt ensam, men hon tröstade sig med att hon inte skulle ha tid att vara social ändå. Hon fick sitt från sina gäster… och så hade hon Malin!
Malin visste inte om det, men om de fick en bra sommar, så skulle hon ge henne en bonus. Det var hon värd.
Hanna satt i receptionen och var faktiskt lite irriterad. Hon hade väntat på några italienska gäster hela förmiddagen. Deras fiskekort var färdiga, betalda och med kartor och allt.
Hon hade tänkt stänga receptionen en stund och gå och städa två stugor, men som det verkade nu så skulle hon få ta städningen sent i kväll.
Dessutom brukade hon alltid vara med i köket och laga middagsmaten på eftermiddagen.
Det var kanske lite snålt av henne att inte ta in mera personal under sommaren. Systemet att hon skall vara på fem olika ställen på samma gång var synnerligen sårbart och skulle troligtvis komma att krascha. Det allra klokaste skulle nog vara att hon ringde sin mamma och bad henne komma och hjälpa till. Det skulle ändå inte vara för mycket begärt.
Inte behövde hon ränna där borta i Sund hela tiden. Karlar, karlar, karlar! Vem hade egentligen tid med sådant? För hennes del var det något hon slagit ur hågen för länge sedan.
En blå SUV körde in på parkeringen under lövverket från de stora ekarna. De mäktiga trädkronorna bildade ett naturligt tak som gav skugga heta sommardagar. Det hade därför falligt sig naturligt att börja parkera bilar där. För inte allt för många decennier sedan band man hästar vid ekarna.
Hanna pustade ut när hon såg dem komma.
Kanske hon skulle hinna med sin tidsplan ändå.
Kontaktpersonen som hade bokat stugorna behärskade svenska, det mindes hon.
En enda kort blick ut genom fönstret gjorde att hon kunde avgöra vem av dem de var.
Energiskt lastade en lång blond man ut väskorna ur bilen. Han riktade inte en enda blick ut mot viken i motsats till sina vänner.
Hanna log lite igenkännande av deras miner. Hur många gånger har hon inte sett just den minen som hon just såg i sina gästers ansikten?
Det var inte att undra på det. Utsikten var verkligen vacker.
De välskötta båthusen speglade sig i vattnet och följde man de dramatiska röda klipporna med blicken såg man dem försvinna ut mot horisonten.
Nog förstod Hanna varför hennes mormor fått idén till värdshuset.
Själva platsen var en turistmagnet och skulle hon bara få rörelsen att fungera efter de intensioner hon hade, så ägde hon ett guldkorn.
Den blonde mannen lyckades få sina vänner att rikta uppmärksamheten mot honom.
De tog en väska i var hand och gick på rad efter den blonde in till Hannas reception.
Det finns vissa människor som besitter ett helt rum. Varje skrymsle och vrå tycks bli fylld av utstrålningen från dess personlighet.
Den långe blonde mannen som steg in i gästhemmet var just en sådan person, tyckte Hanna.
För säkerhets skull hade han böjt på nacken när han steg in, fast dörröppningen mer än nog räckte till.
Troligen kände han själv att han krävde mycket rum.
Hanna nuddade som hastigast vid tanken om hur atmosfären hade varit i den fullpackade bilen. Om han behövde mycket rum måste det ha varit outhärdligt för honom med tanke på de stora väskorna de kånkade på.
Han sträckte fram handen.
”Scott Johnson.” Inget hej eller god dag, bara ett namn. ”Vi har bokat en stuga.”
”Hanna Fagerberg.”
”Jag hoppas den är ledig, inget strul.”
”Ja, det har ni.” Hon låg en mening efter i kommunikationen och det irriterade henne.
”…och naturligtvis finns den till ert förfogande,” skyndade hon sig att tillägga.
”Förfogande? Snackar ni så här?”
Så hade hennes mormor ofta uttryckt det. Sabla mormor!
Männen bakom honom såg sig omkring. De förstod knappast något av samtalet.
Hon hade dekorerat väggarna med allmogeföremål som hon hittat nere vid familjens båthus och uppe på vinden.
De talade med varandra på italienska och pekade på en uppstoppad guding. En av dem nickade och log glatt.
”Skriv under hyresavtalet … här, och att du har hämtat ut nycklarna … här…”
”Går det att köra bilen dit?” Han hade knallblå ögon som såg stint på henne och hon mindes plötsligt sin sneda mun.
”Tyvärr…bara en bredare stig… Naturen erbjuder inte några möjligheter att bygga vägar, det kommer ni att märka. Stugorna är byggda så de nästan hänger på klipporna. Det är vackert, men inte direkt bekvämt. Om man har svårigheter att röra sig så får man hyra in sig på värdshuset. Vi har fortfarande några rum…”
Han avfärdade henne med en viftning. Tydligen ville han inte höra om hennes kapacitet att ta emot gäster och hon ångrade sig direkt när hon såg hans irriterade min.
”Ni kan lämna bagaget. Jag kör upp det med min fyrhjuling,” sa hon bara.
Det var tydligen det han ville höra.
Han vände sig om och sade något på italienska till sina vänner och de lämnade sina väskor mitt på golvet.
Scott Johnson höll fortfarande sin i handen.
Hanna gjorde tecken åt sällskapet att gå ut med henne.
”Jag skall visa er stugan och några praktiska detaljer ni bör känna till.”
Barnen skulle tillbringa hela dagarna på stränder och klippor, långt borta från den grå betongen i Rinkeby. De skulle hänga nere vid bryggorna med metspön och köa till glasskiosken,. Axlar och näsor blev förstås blossande röda av den starka försommarsolen och havets bländande glitter. Försiktighet skulle senare komma att iakttas under resten av tiden vid havet.
De vuxna gjorde sitt bästa att få ransonen vin och sprit, inköpt på de stora passagerarfärjorna, att ta slut. I de flesta fall brukade det inte innebära någon större svårighet.
För Hannas del betydde turistsäsongens intåg, att det inte fanns någon ände på hennes arbete. Från och med nu skulle hon inte kunna dra efter andan och pusta ut förrän i slutet av augusti.
Det var bra! Det var så hon ville ha det. Det var bara att erkänna. Hon var en sådan där…
… en arbetsnarkoman. Liksom pundarens lyckliga flin med sprutan i handen, fick hon kickar av hårt arbete. Det var bara så. Att dra fötterna efter sig var inte hennes grej.
Det gjorde henne rätt ensam, men hon tröstade sig med att hon inte skulle ha tid att vara social ändå. Hon fick sitt från sina gäster… och så hade hon Malin!
Malin visste inte om det, men om de fick en bra sommar, så skulle hon ge henne en bonus. Det var hon värd.
Hanna satt i receptionen och var faktiskt lite irriterad. Hon hade väntat på några italienska gäster hela förmiddagen. Deras fiskekort var färdiga, betalda och med kartor och allt.
Hon hade tänkt stänga receptionen en stund och gå och städa två stugor, men som det verkade nu så skulle hon få ta städningen sent i kväll.
Dessutom brukade hon alltid vara med i köket och laga middagsmaten på eftermiddagen.
Det var kanske lite snålt av henne att inte ta in mera personal under sommaren. Systemet att hon skall vara på fem olika ställen på samma gång var synnerligen sårbart och skulle troligtvis komma att krascha. Det allra klokaste skulle nog vara att hon ringde sin mamma och bad henne komma och hjälpa till. Det skulle ändå inte vara för mycket begärt.
Inte behövde hon ränna där borta i Sund hela tiden. Karlar, karlar, karlar! Vem hade egentligen tid med sådant? För hennes del var det något hon slagit ur hågen för länge sedan.
En blå SUV körde in på parkeringen under lövverket från de stora ekarna. De mäktiga trädkronorna bildade ett naturligt tak som gav skugga heta sommardagar. Det hade därför falligt sig naturligt att börja parkera bilar där. För inte allt för många decennier sedan band man hästar vid ekarna.
Hanna pustade ut när hon såg dem komma.
Kanske hon skulle hinna med sin tidsplan ändå.
Kontaktpersonen som hade bokat stugorna behärskade svenska, det mindes hon.
En enda kort blick ut genom fönstret gjorde att hon kunde avgöra vem av dem de var.
Energiskt lastade en lång blond man ut väskorna ur bilen. Han riktade inte en enda blick ut mot viken i motsats till sina vänner.
Hanna log lite igenkännande av deras miner. Hur många gånger har hon inte sett just den minen som hon just såg i sina gästers ansikten?
Det var inte att undra på det. Utsikten var verkligen vacker.
De välskötta båthusen speglade sig i vattnet och följde man de dramatiska röda klipporna med blicken såg man dem försvinna ut mot horisonten.
Nog förstod Hanna varför hennes mormor fått idén till värdshuset.
Själva platsen var en turistmagnet och skulle hon bara få rörelsen att fungera efter de intensioner hon hade, så ägde hon ett guldkorn.
Den blonde mannen lyckades få sina vänner att rikta uppmärksamheten mot honom.
De tog en väska i var hand och gick på rad efter den blonde in till Hannas reception.
Det finns vissa människor som besitter ett helt rum. Varje skrymsle och vrå tycks bli fylld av utstrålningen från dess personlighet.
Den långe blonde mannen som steg in i gästhemmet var just en sådan person, tyckte Hanna.
För säkerhets skull hade han böjt på nacken när han steg in, fast dörröppningen mer än nog räckte till.
Troligen kände han själv att han krävde mycket rum.
Hanna nuddade som hastigast vid tanken om hur atmosfären hade varit i den fullpackade bilen. Om han behövde mycket rum måste det ha varit outhärdligt för honom med tanke på de stora väskorna de kånkade på.
Han sträckte fram handen.
”Scott Johnson.” Inget hej eller god dag, bara ett namn. ”Vi har bokat en stuga.”
”Hanna Fagerberg.”
”Jag hoppas den är ledig, inget strul.”
”Ja, det har ni.” Hon låg en mening efter i kommunikationen och det irriterade henne.
”…och naturligtvis finns den till ert förfogande,” skyndade hon sig att tillägga.
”Förfogande? Snackar ni så här?”
Så hade hennes mormor ofta uttryckt det. Sabla mormor!
Männen bakom honom såg sig omkring. De förstod knappast något av samtalet.
Hon hade dekorerat väggarna med allmogeföremål som hon hittat nere vid familjens båthus och uppe på vinden.
De talade med varandra på italienska och pekade på en uppstoppad guding. En av dem nickade och log glatt.
”Skriv under hyresavtalet … här, och att du har hämtat ut nycklarna … här…”
”Går det att köra bilen dit?” Han hade knallblå ögon som såg stint på henne och hon mindes plötsligt sin sneda mun.
”Tyvärr…bara en bredare stig… Naturen erbjuder inte några möjligheter att bygga vägar, det kommer ni att märka. Stugorna är byggda så de nästan hänger på klipporna. Det är vackert, men inte direkt bekvämt. Om man har svårigheter att röra sig så får man hyra in sig på värdshuset. Vi har fortfarande några rum…”
Han avfärdade henne med en viftning. Tydligen ville han inte höra om hennes kapacitet att ta emot gäster och hon ångrade sig direkt när hon såg hans irriterade min.
”Ni kan lämna bagaget. Jag kör upp det med min fyrhjuling,” sa hon bara.
Det var tydligen det han ville höra.
Han vände sig om och sade något på italienska till sina vänner och de lämnade sina väskor mitt på golvet.
Scott Johnson höll fortfarande sin i handen.
Hanna gjorde tecken åt sällskapet att gå ut med henne.
”Jag skall visa er stugan och några praktiska detaljer ni bör känna till.”
torsdag 11 november 2010
En doft av rökelse. 14
Manfred hade sin vana trogen stigit upp tidigt och stod nu i köket för att på sitt rutinmässiga sätt koka sitt kaffe och breda sig några smörgåsar. Allt borde naturligtvis vara som vanligt, men det var det ändå inte. Han försökte att låta bli att se ut genom köksfönstret.
Inte se ut genom köksfönstret!
Han visste ju att de förhatliga tälten fanns där, han behövde inte se på dem för att veta det. Gjorde han det var han rädd att han skulle komma ur balans och vem vet vad det kunde resultera i.
Några stickor ved i vedspisen… inte tänka på det där ute i hagen, ved i vedspisen… vänta tills elden tagit sig… ännu två vedträn in i spisen… blåsa. Det kom lite rök, en grå puff i ansiktet.
Rök i ansiktet var bra. Det hade han fått många gånger. Det var invant och bekant.
Känslan av att köksfönstret hotade honom släppte något.
Spishällen blev varm och han kan inte fort nog få kaffepannan på. Ingrids elektriska kaffebryggare kom aldrig på tal för hans del. Den fnös han bara åt. ”Drick du ditt beck!” sade han och han menade det också. För att han komma in på rätt spår på morgonen bestod hans frukost av två koppar kaffe, två små bitar hemvete, smör från ÅCA, två bitar socker, aldrig mer, aldrig mindre. Kaffekoppen skulle vara bukig och vid, porslinet tunt. Det fick inte vara ett nonfigurativt motiv på koppen. Han ville inte störas av att bli grubblande över vad som menades med bilden. Han såg och upplevde så mycket som ingen annan såg och han hade så lätt för att splittras.
Kaffestunden fick inte störas på något vis, det skulle inte finnas någon plats för grubblerier, bara möjligen tillfällen för lugn kontemplation.
Istället var hans tid med penseln i handen, den stund då han vände ut och in på världen och alltet. Det var då han fördjupade sig i de stora frågeställningarna.
Han tyckte själv att han hade helt normala funderingar om livet, men han hade fått tydliga indikationer från andra att det ändå kanske inte var så. Folk strök honom ändå medhårs och sade sig förstå att han var excentrisk, han var ju en konstnär och innanför den ramen fanns mycket utrymme.
Alla funderar väl på sin vandring på jorden, på vår plats i universum och varför man finns. Det var egentligen inget märkligt med det. Han ansåg det vara en omöjlighet att vara en konstnär om man inte grubblade på de stora frågorna. Det märktes också i hans konst.
De aldrig utplånade minnena från Rio, av hetta, av åtrå, av hans introduktion till konstnärslivet, hade satt outplånliga spår. I nästan varje verk dök Kristusstatyn upp i sin helhet eller kanske bara som en aning. Konstkritikerna påstod att han var en religiös fanatiker.
Ja, han var religiös och han var fanatisk, men kanske inte i förhållande till religionen, mera till något annat bortom religionen. Han ville vidare.
Ofta, ofta dök också hon upp… flickan vid stativet, med den färgfläckade rocken och det svarta håret hängande över skuldrorna. Han avbildade henne som han mindes henne, koncentrerad, med passionen som en mask över sina latinamerikanska drag.
Det hade för evigt format honom, skapat den konstnär han var idag. Betraktaren av hans målade verk ville ofta tillskriva en erotisk laddning i de tavlor där hon fanns med.
Han kunde hålla med till en viss del. Det var laddat! Det var den dagen han laddades med känslan… En dörr hade öppnats för honom på vid gavel. Han hade vaknat i ruelse över sitt leverne bland kvinnor och sprit, sett henne… fått alla färgerna i famnen och bakom hade Kristus stått på sitt höga berg och brett ut sina armar. Nog hade det varit ett tecken att Gud rådde över syndarna i världen. Om han syndade hemma i byn eller på andra sidan jordklotet spelade ingen roll. Han hade varit berusad av den exotiska kvinnan, för att hon var kvinna och för det hon skapade.
Hur många gånger hade han hört att könsdriften är bland de starkaste drifterna? Så lite folk visste. Skulle andra människor kunna se in i hans passion när han hade sina perioder av skapande, så skulle de förstå att tesen om könsdriften inte höll, inte på långt när.
Den knivsegg av galenskap som han balanserade på var utanför normerna. Ibland hade det tippat över och livet hade formats till ett apokalyptiskt kaos för honom och Ingrid.
Guds hand hade slutligen räddat dem när det varit som värst.
Alla tecken visade att han nu var på väg in i Gehennas bakgård som märkligt nog gränsade till paradisets lustfyllda marker. Han bad inom sig att Guds hand fortfarande fanns för honom. För varje gång han kände den annalkande vågen av skapande komma, drabbades han av naturliga skäl av rädsla.
Denna gång kanske det inte skulle finnas någon räddning och han skulle gå förlorad för evigt.
Tänk om det inte fanns en väg tillbaka? Tänk om han för alltid kommer att vara fängslad i sin parallellvärld utan gränser?
Det visste han inte. Det visste ingen.
Konstvärlden skulle komma att jubla förstås. En ny kreativ period åstundades nu, men till vilket pris för honom och hans älskade hustru?
Ingrids katt kom och strök sig mot hans ben och han lät tankfullt sin hand smeka den svarta pälsen, kliade den bakom öronen och katten sträckte sig kattlikt, djurlikt, smidigt och gick sedan till dörren och krafsade med tassen.
”Ja, Missan, vi ska gå ut. Idag skall vi gå västerut. Vi skall gå förbi kyrkan, prästgården, upp på dansarberget och längs utfallsdiket… Men du brukar förresten inte vara så intresserad. Du bara tänker på råttorna du. Det gör jag också, fast andra råttor, stora bestar, riktiga skadedjur. Man skulle göra som du Missan. Ett stort bett över ryggraden och sedan var det slut, bekymret ur världen.”
Katten sträckte på svansen och knorrade. Manfred steg upp från kaffebordet, steg i sina nedgångna läderkängor och satte vegamössan på huvudet.
”Ja då går vi då, Missan. Titta inte ut mot hagen, vad du än gör.”
Inte se ut genom köksfönstret!
Han visste ju att de förhatliga tälten fanns där, han behövde inte se på dem för att veta det. Gjorde han det var han rädd att han skulle komma ur balans och vem vet vad det kunde resultera i.
Några stickor ved i vedspisen… inte tänka på det där ute i hagen, ved i vedspisen… vänta tills elden tagit sig… ännu två vedträn in i spisen… blåsa. Det kom lite rök, en grå puff i ansiktet.
Rök i ansiktet var bra. Det hade han fått många gånger. Det var invant och bekant.
Känslan av att köksfönstret hotade honom släppte något.
Spishällen blev varm och han kan inte fort nog få kaffepannan på. Ingrids elektriska kaffebryggare kom aldrig på tal för hans del. Den fnös han bara åt. ”Drick du ditt beck!” sade han och han menade det också. För att han komma in på rätt spår på morgonen bestod hans frukost av två koppar kaffe, två små bitar hemvete, smör från ÅCA, två bitar socker, aldrig mer, aldrig mindre. Kaffekoppen skulle vara bukig och vid, porslinet tunt. Det fick inte vara ett nonfigurativt motiv på koppen. Han ville inte störas av att bli grubblande över vad som menades med bilden. Han såg och upplevde så mycket som ingen annan såg och han hade så lätt för att splittras.
Kaffestunden fick inte störas på något vis, det skulle inte finnas någon plats för grubblerier, bara möjligen tillfällen för lugn kontemplation.
Istället var hans tid med penseln i handen, den stund då han vände ut och in på världen och alltet. Det var då han fördjupade sig i de stora frågeställningarna.
Han tyckte själv att han hade helt normala funderingar om livet, men han hade fått tydliga indikationer från andra att det ändå kanske inte var så. Folk strök honom ändå medhårs och sade sig förstå att han var excentrisk, han var ju en konstnär och innanför den ramen fanns mycket utrymme.
Alla funderar väl på sin vandring på jorden, på vår plats i universum och varför man finns. Det var egentligen inget märkligt med det. Han ansåg det vara en omöjlighet att vara en konstnär om man inte grubblade på de stora frågorna. Det märktes också i hans konst.
De aldrig utplånade minnena från Rio, av hetta, av åtrå, av hans introduktion till konstnärslivet, hade satt outplånliga spår. I nästan varje verk dök Kristusstatyn upp i sin helhet eller kanske bara som en aning. Konstkritikerna påstod att han var en religiös fanatiker.
Ja, han var religiös och han var fanatisk, men kanske inte i förhållande till religionen, mera till något annat bortom religionen. Han ville vidare.
Ofta, ofta dök också hon upp… flickan vid stativet, med den färgfläckade rocken och det svarta håret hängande över skuldrorna. Han avbildade henne som han mindes henne, koncentrerad, med passionen som en mask över sina latinamerikanska drag.
Det hade för evigt format honom, skapat den konstnär han var idag. Betraktaren av hans målade verk ville ofta tillskriva en erotisk laddning i de tavlor där hon fanns med.
Han kunde hålla med till en viss del. Det var laddat! Det var den dagen han laddades med känslan… En dörr hade öppnats för honom på vid gavel. Han hade vaknat i ruelse över sitt leverne bland kvinnor och sprit, sett henne… fått alla färgerna i famnen och bakom hade Kristus stått på sitt höga berg och brett ut sina armar. Nog hade det varit ett tecken att Gud rådde över syndarna i världen. Om han syndade hemma i byn eller på andra sidan jordklotet spelade ingen roll. Han hade varit berusad av den exotiska kvinnan, för att hon var kvinna och för det hon skapade.
Hur många gånger hade han hört att könsdriften är bland de starkaste drifterna? Så lite folk visste. Skulle andra människor kunna se in i hans passion när han hade sina perioder av skapande, så skulle de förstå att tesen om könsdriften inte höll, inte på långt när.
Den knivsegg av galenskap som han balanserade på var utanför normerna. Ibland hade det tippat över och livet hade formats till ett apokalyptiskt kaos för honom och Ingrid.
Guds hand hade slutligen räddat dem när det varit som värst.
Alla tecken visade att han nu var på väg in i Gehennas bakgård som märkligt nog gränsade till paradisets lustfyllda marker. Han bad inom sig att Guds hand fortfarande fanns för honom. För varje gång han kände den annalkande vågen av skapande komma, drabbades han av naturliga skäl av rädsla.
Denna gång kanske det inte skulle finnas någon räddning och han skulle gå förlorad för evigt.
Tänk om det inte fanns en väg tillbaka? Tänk om han för alltid kommer att vara fängslad i sin parallellvärld utan gränser?
Det visste han inte. Det visste ingen.
Konstvärlden skulle komma att jubla förstås. En ny kreativ period åstundades nu, men till vilket pris för honom och hans älskade hustru?
Ingrids katt kom och strök sig mot hans ben och han lät tankfullt sin hand smeka den svarta pälsen, kliade den bakom öronen och katten sträckte sig kattlikt, djurlikt, smidigt och gick sedan till dörren och krafsade med tassen.
”Ja, Missan, vi ska gå ut. Idag skall vi gå västerut. Vi skall gå förbi kyrkan, prästgården, upp på dansarberget och längs utfallsdiket… Men du brukar förresten inte vara så intresserad. Du bara tänker på råttorna du. Det gör jag också, fast andra råttor, stora bestar, riktiga skadedjur. Man skulle göra som du Missan. Ett stort bett över ryggraden och sedan var det slut, bekymret ur världen.”
Katten sträckte på svansen och knorrade. Manfred steg upp från kaffebordet, steg i sina nedgångna läderkängor och satte vegamössan på huvudet.
”Ja då går vi då, Missan. Titta inte ut mot hagen, vad du än gör.”
onsdag 10 november 2010
En doft av rökelse 13
Vårdö juni 2010
Arbetet på värdshuset gav inte många möjligheter till pauser under turistsäsongen.
Malin tog sig ändå tid till att slinka ut genom bakre ingången till köket för att ta sig en cigarett.
Hanna gillade det inte, men under nåder så fick hon röka sittande på en pall mellan soptunnorna så att ingen av gästerna kunde se henne.
Malin visste att hon var omtyckt av sin arbetsgivare och tog det inte så allvarligt när Hanna styrde och ställde.
Hon skulle ändå aldrig ge efterkall på att inte få röka under arbetstid. Hellre hade hon sökt ett annat jobb.
Hanna fick bita i det sura äpplet och helt enkelt ge sig om hon skulle få behålla Malin kvar. Det hade annars troligtvis inneburit att Malin fått flytta från ön, som så många andra av hennes jämnåriga gjort. Malin ville inte flytta, inte än i alla fall, så hon var glad att överenskommelsen fanns och gnällde aldrig över sin mindre trevliga plats mellan soptunnorna.
Hon kunde jobba stenhårt bara hon fick sin stund där på pallen. Med ciggen och med hörsnäckorna till sin ipod intryckta i öronen, fick hon orken och lusten tillbaka.
”Det måste vara ett jävla högt ljud på, annars funkar det inte” brukade hon säga.
Som vanligt skakade Hanna bara på huvudet åt sådana barnsligheter som hon kallade det.
Det var väl inte så att Hanna inte tyckte om musik, det var mera så att hon tog sig inte tid till att lyssna. Om hon lät sig ryckas med av någon melodi som hon råkade höra på radion eller någon annan stans, så var det ändå aldrig den sorts musik Malin lyssnade på. Definitivt inte!
Metallica! hade hon en gång förvånat kommenterat. Hanna hade helt fördomsfullt trott att det var bara män som gillade sån musik och hade faktiskt blivit överraskad när hon fattat att det var hårdrock i Malins hörlurar.
Då hade Malin hade inte kunnat låta bli att fråga om hon var från stenåldern.
”Det är massor med tjejer som går på Metallica-konserter.” hade hon förklarat för henne.
”För att de hänger med killarna ja,” var Hannas tvärsäkra åsikt.
”Fan, vad du är insnöad” hade Malin påpekat.
Malin satt därför på sin pall mellan soptunnorna och klagade egentligen inte över det. Därifrån hade hon uppsikt över hamnen, den inre delen av viken, som där den tog slut, åker och ängsmark tog vid. Ängarna fortsatte ända in i bykärnan. Man kunde se Högsätesgården skymta bakom stora lönnar på andra sidan viken.
I sluttningen nedanom bondbyggnaden gick en skock får och betade, alla med huvudet åt samma håll, mot vinden.
Margaretha Sjöland och hennes Lasse hade tydligen även skaffat sig får. Malin suckade bara hon tittade mot Högsätes. Den där Margaretha ställde alltid till bekymmer. Allt som Hanna gjorde ifrågasattes, anmäldes och synades.
Om Malin fick säga vad hon tyckte, så var Margaretha en riktig ärkeskata, om det fanns sådana. Den kvinnan fick alltid för lite av allt. Mark, pengar, EU-bidrag, uppmärksamhet, makt och beröm, hon var omättlig i sitt behov av att tingen skulle cirkulera kring hennes person. Tydligen var hon beredd att offra sånt som andra aldrig skulle offra på sin väg till framgång. Kontakter, vänskap, relationer till grannar och släkt kunde få sig en törn nu och då.
Ändå fanns hon genom politiken i flera nämnder. Nästan varje kväll kunde man se hennes gamla Saab backa ut från gården och man visste att hon skulle på uppdrag i någon kommitté eller för henne viktigt möte. Man kunde kanske tycka att det var obegripligt att en sådan diskutabel person var så populär. Det fanns en anledning som vanligt. Vårdö kommun är liten och det är inte med förtjusning som man sitter med i de politiska nämnderna. Det tar mycket tid i anspråk och ersättningen i summa pengar var lika med noll. Att det fanns någon som var beredd att fylla ut en stol utan att knorra var mer än bra, även om hon var så obekväm som om man släpat in en elefant i rummet.
Kärringen brann för politiken medan övriga bara glödde lite svagt, så var det.
Hon var även timanställd av församlingen som gravvårdare. Det omöjliggjorde att hon skulle få sitta med i kyrkofullmäktige eller kyrkorådet på grund av jäv. Hon hade uttryckt sin harm över det flera gånger, men ändå inte velat avstå från inkomsten från församlingen utan behållit jobbet och fått se sig stå utanför. Istället hade hon tvingat sin make att ställa upp i valet till kyrkofullmäktige. Alla visste att det var hon som talade genom Lasse Sjölands mun, dummare än så var inte folk.
Malins mamma var ledamot i kulturnämnden och ofta efter de hade haft möte suckade hon tungt över ärkeskatans käbbel där. Vad vet kärringen om kultur? Allt! Enligt Margareta själv.
När Malin tänkte på henne fick hon alltid känslan av att hon ville sticka från ön. Hela skiten var ingrott och gammalmodigt. Alla var släkt med alla verkade det som och ingen hade entreprenörsanda. Ja, Hanna förstås, hon var faktiskt okey, det måste hon hålla med om och de som hade satsat på hästavel gillade hon också. Hon hoppas att det skulle gå bra för dem. De hade satsat mycket pengar och lönsamheten hade inte kommit igång ännu. De trodde på något sätt på sig själva och kommunen. Fanns det inte sådana personer var det bara att ge upp. Det var nya tider nu. Vårdö var på väg att förvandlas, på gott och ont. Hon var ung och hade mycket åsikter… egentligen kunde hon inte gnälla på andra. Hon hade ju inte tillfört något själv… men hon skulle, det var hon säker på.Det var skuggigt mellan soptunnorna och lite kallt. Malin huttrade till, fimpade, synade noga att det inte fanns glöd kvar, kastade fimpen i soptunnan och reste sig. Hon tittade ut över viken innan hon gick in för att fortsätta sitt arbete. I inloppet till viken såg hon att en segelbåt revade sina segel. Det tydde på att de skulle få flera middagsgäster. Fyra andra båtar hade redan angjort vid de bryggor som tillhörde gästgiveriet. De såg tomma och övergivna ut just nu. Troligtvis hade man gått upp till byn för att handla och kanske ta en titt på kyrkan. Om de inte bestämde sig för att laga mat själva i sina ruffar så skulle de komma in till restaurangen. Ibland när båtarna hade tagit skydd för storm i hamnen hade Hanna gjort bra med pengar. De kunde bli kvar i flera dygn.
”Så länge det blåser, blåser vi dem på stålar.” Hanna lekte ibland med orden. Det var ungefär den enda lek hon tillät sig.
För Malins del betydde det mycket jobb.
Arbetet på värdshuset gav inte många möjligheter till pauser under turistsäsongen.
Malin tog sig ändå tid till att slinka ut genom bakre ingången till köket för att ta sig en cigarett.
Hanna gillade det inte, men under nåder så fick hon röka sittande på en pall mellan soptunnorna så att ingen av gästerna kunde se henne.
Malin visste att hon var omtyckt av sin arbetsgivare och tog det inte så allvarligt när Hanna styrde och ställde.
Hon skulle ändå aldrig ge efterkall på att inte få röka under arbetstid. Hellre hade hon sökt ett annat jobb.
Hanna fick bita i det sura äpplet och helt enkelt ge sig om hon skulle få behålla Malin kvar. Det hade annars troligtvis inneburit att Malin fått flytta från ön, som så många andra av hennes jämnåriga gjort. Malin ville inte flytta, inte än i alla fall, så hon var glad att överenskommelsen fanns och gnällde aldrig över sin mindre trevliga plats mellan soptunnorna.
Hon kunde jobba stenhårt bara hon fick sin stund där på pallen. Med ciggen och med hörsnäckorna till sin ipod intryckta i öronen, fick hon orken och lusten tillbaka.
”Det måste vara ett jävla högt ljud på, annars funkar det inte” brukade hon säga.
Som vanligt skakade Hanna bara på huvudet åt sådana barnsligheter som hon kallade det.
Det var väl inte så att Hanna inte tyckte om musik, det var mera så att hon tog sig inte tid till att lyssna. Om hon lät sig ryckas med av någon melodi som hon råkade höra på radion eller någon annan stans, så var det ändå aldrig den sorts musik Malin lyssnade på. Definitivt inte!
Metallica! hade hon en gång förvånat kommenterat. Hanna hade helt fördomsfullt trott att det var bara män som gillade sån musik och hade faktiskt blivit överraskad när hon fattat att det var hårdrock i Malins hörlurar.
Då hade Malin hade inte kunnat låta bli att fråga om hon var från stenåldern.
”Det är massor med tjejer som går på Metallica-konserter.” hade hon förklarat för henne.
”För att de hänger med killarna ja,” var Hannas tvärsäkra åsikt.
”Fan, vad du är insnöad” hade Malin påpekat.
Malin satt därför på sin pall mellan soptunnorna och klagade egentligen inte över det. Därifrån hade hon uppsikt över hamnen, den inre delen av viken, som där den tog slut, åker och ängsmark tog vid. Ängarna fortsatte ända in i bykärnan. Man kunde se Högsätesgården skymta bakom stora lönnar på andra sidan viken.
I sluttningen nedanom bondbyggnaden gick en skock får och betade, alla med huvudet åt samma håll, mot vinden.
Margaretha Sjöland och hennes Lasse hade tydligen även skaffat sig får. Malin suckade bara hon tittade mot Högsätes. Den där Margaretha ställde alltid till bekymmer. Allt som Hanna gjorde ifrågasattes, anmäldes och synades.
Om Malin fick säga vad hon tyckte, så var Margaretha en riktig ärkeskata, om det fanns sådana. Den kvinnan fick alltid för lite av allt. Mark, pengar, EU-bidrag, uppmärksamhet, makt och beröm, hon var omättlig i sitt behov av att tingen skulle cirkulera kring hennes person. Tydligen var hon beredd att offra sånt som andra aldrig skulle offra på sin väg till framgång. Kontakter, vänskap, relationer till grannar och släkt kunde få sig en törn nu och då.
Ändå fanns hon genom politiken i flera nämnder. Nästan varje kväll kunde man se hennes gamla Saab backa ut från gården och man visste att hon skulle på uppdrag i någon kommitté eller för henne viktigt möte. Man kunde kanske tycka att det var obegripligt att en sådan diskutabel person var så populär. Det fanns en anledning som vanligt. Vårdö kommun är liten och det är inte med förtjusning som man sitter med i de politiska nämnderna. Det tar mycket tid i anspråk och ersättningen i summa pengar var lika med noll. Att det fanns någon som var beredd att fylla ut en stol utan att knorra var mer än bra, även om hon var så obekväm som om man släpat in en elefant i rummet.
Kärringen brann för politiken medan övriga bara glödde lite svagt, så var det.
Hon var även timanställd av församlingen som gravvårdare. Det omöjliggjorde att hon skulle få sitta med i kyrkofullmäktige eller kyrkorådet på grund av jäv. Hon hade uttryckt sin harm över det flera gånger, men ändå inte velat avstå från inkomsten från församlingen utan behållit jobbet och fått se sig stå utanför. Istället hade hon tvingat sin make att ställa upp i valet till kyrkofullmäktige. Alla visste att det var hon som talade genom Lasse Sjölands mun, dummare än så var inte folk.
Malins mamma var ledamot i kulturnämnden och ofta efter de hade haft möte suckade hon tungt över ärkeskatans käbbel där. Vad vet kärringen om kultur? Allt! Enligt Margareta själv.
När Malin tänkte på henne fick hon alltid känslan av att hon ville sticka från ön. Hela skiten var ingrott och gammalmodigt. Alla var släkt med alla verkade det som och ingen hade entreprenörsanda. Ja, Hanna förstås, hon var faktiskt okey, det måste hon hålla med om och de som hade satsat på hästavel gillade hon också. Hon hoppas att det skulle gå bra för dem. De hade satsat mycket pengar och lönsamheten hade inte kommit igång ännu. De trodde på något sätt på sig själva och kommunen. Fanns det inte sådana personer var det bara att ge upp. Det var nya tider nu. Vårdö var på väg att förvandlas, på gott och ont. Hon var ung och hade mycket åsikter… egentligen kunde hon inte gnälla på andra. Hon hade ju inte tillfört något själv… men hon skulle, det var hon säker på.Det var skuggigt mellan soptunnorna och lite kallt. Malin huttrade till, fimpade, synade noga att det inte fanns glöd kvar, kastade fimpen i soptunnan och reste sig. Hon tittade ut över viken innan hon gick in för att fortsätta sitt arbete. I inloppet till viken såg hon att en segelbåt revade sina segel. Det tydde på att de skulle få flera middagsgäster. Fyra andra båtar hade redan angjort vid de bryggor som tillhörde gästgiveriet. De såg tomma och övergivna ut just nu. Troligtvis hade man gått upp till byn för att handla och kanske ta en titt på kyrkan. Om de inte bestämde sig för att laga mat själva i sina ruffar så skulle de komma in till restaurangen. Ibland när båtarna hade tagit skydd för storm i hamnen hade Hanna gjort bra med pengar. De kunde bli kvar i flera dygn.
”Så länge det blåser, blåser vi dem på stålar.” Hanna lekte ibland med orden. Det var ungefär den enda lek hon tillät sig.
För Malins del betydde det mycket jobb.
tisdag 9 november 2010
En doft av rökelse. 12
Birka? Aldrig hade hon hört talas om det eller den platsen. Om Birka fanns på andra sidan havet var det nog ett farligt ställe.
Vad gjorde man med trälar där?
I Odas tankar fanns inget annat än hopplöshet. Vad hon än tog för beslut så fanns det ingen räddning för hennes del. Mannen som bundit henne hade ju ändå givit henne bröd.
Kanske han kunde bli hennes nya herre? Hon darrade vid tanken…
Då kanske hon måste följa med honom.
Aldrig att hon skulle våga följa med ut på havet. Hon var ju en träl! En träl skall hållas vid djuren och jorden. Det är det enda trälar förstår sig på.
Mannen som ägde skeppen började plocka med tingen i båten.
Han vek det stora tyget åt sidan medan han talade.
”Du behöver inte vara rädd om du stannar tills den höge herren kommer med sitt följe.
Jag kommer att säga till mina män att du inte får skadas. De lyder. Du skall inte oroa dig.
Stannar du kan du få något till livs, det kan du behöva. Du kan också gå. Jag är en kristen man och följer de kristna lärorna. Jag tänker inte bära hand på dig bara för nöjes skull, men jag är också en affärsman. Meningen med mina resor världen vida är att göra bra byteshandel och god förtjänst. Om du kostar mig utan att göra nytta, stjäl eller på annat sätt bedrar mig kommer jag att dränka dig som vi dränker råttorna som slinker ombord.
Du kan gå upp till kvinnorna och bistå dem i arbetet. Säg att Sammul Långväga har sänt dig.
Oda hade ännu inte vågat tala, men nickade nu och hon märkte att mannen såg nöjd ut.
Sammul Långväga! Hennes läppar rörde sig en aning när hon för sig själv övade sig på att säga namnet.
Vad gjorde man med trälar där?
I Odas tankar fanns inget annat än hopplöshet. Vad hon än tog för beslut så fanns det ingen räddning för hennes del. Mannen som bundit henne hade ju ändå givit henne bröd.
Kanske han kunde bli hennes nya herre? Hon darrade vid tanken…
Då kanske hon måste följa med honom.
Aldrig att hon skulle våga följa med ut på havet. Hon var ju en träl! En träl skall hållas vid djuren och jorden. Det är det enda trälar förstår sig på.
Mannen som ägde skeppen började plocka med tingen i båten.
Han vek det stora tyget åt sidan medan han talade.
”Du behöver inte vara rädd om du stannar tills den höge herren kommer med sitt följe.
Jag kommer att säga till mina män att du inte får skadas. De lyder. Du skall inte oroa dig.
Stannar du kan du få något till livs, det kan du behöva. Du kan också gå. Jag är en kristen man och följer de kristna lärorna. Jag tänker inte bära hand på dig bara för nöjes skull, men jag är också en affärsman. Meningen med mina resor världen vida är att göra bra byteshandel och god förtjänst. Om du kostar mig utan att göra nytta, stjäl eller på annat sätt bedrar mig kommer jag att dränka dig som vi dränker råttorna som slinker ombord.
Du kan gå upp till kvinnorna och bistå dem i arbetet. Säg att Sammul Långväga har sänt dig.
Oda hade ännu inte vågat tala, men nickade nu och hon märkte att mannen såg nöjd ut.
Sammul Långväga! Hennes läppar rörde sig en aning när hon för sig själv övade sig på att säga namnet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)