15. Bakom ditt fönster.

En dag gick han bara ut på gatan och stannade där.
Han fick aldrig kraften att på egen hand att ta sig därifrån och ingen verkade heller så ivrig på att hjälpa honom.
Om han skulle vara helt ärlig så trodde han inte ens att han ville bli räddad.

Han levde nu i misär, men ändå inte ens nära det helvete han befunnit sig i då... för 10 år sedan.
Vem av brännvinsgubbarna som han brukade tillbringa långa kalla nätter med, visste om att han hade varit en framgångsrik företagsledare?
Ingen... och det var han tacksam för.

Han trodde att han inte var gift mer. I äktenskapslöftet som han en gång givit, ingick en tyst överenskommelse om att han skulle vara en klipsk affärsman med en fet lön och med vänner inom societeten, alltså bland likasinnade...
Att han skulle bli en uteliggare var nog inget hon hade räknat med.

Han förstod henne.
Han hade lämnat henne utblottad.
Allt hade gått under klubban, företag, egendomar och värst av allt... hans heder.

Nu fördrev han sina dagar med att söka genom sopcontainers och tunnor efter tomglas eller något klädesplagg.

Det var sent en kväll när han som vanligt rotade igenom en restaurangs soptunna som det hände.
Egentligen hade han hört de skräniga pojkrösterna flera gånger under kvällen. De höll tydligen till i längre bort på gatan.
Kanske var det någon privat fest, eller så drev de bara runt stan, precis som han själv.
Han brukade aldrig vara rädd för de där gängen. Naturen hade begåvat honom med en stor kroppshydda och han var fortfarande stark.
Fast vad gjorde det om de slog ihjäl honom?
Då skulle han äntligen komma bort från gatan, befriad från det straff han tilldelat sig själv för sitt misslyckande.
Ändå lystrade han till när ljudena plötsligt var märkbart nära.

Allt hände så fort...
En kvinna gick förbi på trottoaren och så var de bara där.
Männen med de skränande rösterna kastade sig över henne och rev i hennes kläder och handväska som hon höll i allt vad hon kunde.
Någon tog tag om hennes huvud och slog det mot gatan.

Han reagerade instinktivt utan någon närmare eftertanke.
Han gav sig in i gruppen av män och slogs.
All ilska, dränerad självkänsla och det förbannade ödet var bränsle till hans vilja att slå... och de slagen var hårda och skoningslösa.
Hans händer blev blodiga och det gjorde ont på många ställen på hans kropp, men det märkte han knappt, liksom att de slutligen gav sig av springande.

Andfådd såg han sig omkring för att försäkra sig att de var borta och föll sedan ner på knä och böjde sig över kvinnan.
Hon gjorde en gest att hon ville upp och stå.
Han hjälpte henne. Han hjälpte henne faktiskt hela vägen till hennes hus.
Haltande och yr hade hon stött sig mot honom medan hon gråtande hade lotsat honom fram till villan där hon bodde.
På sin trappan hade hon stannat upp och tackat för hjälpen.
Hon skulle klara sig själv, sade hon, men hon ville att han skulle komma tillbaka dagen efter.
Således gjorde han så.

Han gick till henne och fick se att det stod en mattermos med rykande soppa och en sked på hennes trappa.
Han var inte sen att äta upp.
Nästa dag var det uppdukat igen... och nästa.
Varje dag i flera veckors tid, fick han ett varmt mål mat utanför hennes dörr.
Han kände ofta att han var iakttagen och mycket riktigt fick han en dag ögonkontakt med henne.
På varsin sida om fönstret stod de och såg på varandra.
Nästa dag fanns ingen mat på trappan, men garagedörren stod på glänt och det lyste där inne.
Det rördes bakom en gardin och han insåg att dörren stod på glänt för honom.

En säng var bäddad där inne!
På ett bord stod maten, men han kastade sig inte som vanligt, glupskt över den.
Det var så länge sedan han hade varit inne i ett hus, i ett vanligt hem.
Må så vara att det bara var ett garage fyllt av dammiga verktyg, målfärg och oljor som borde ha kasserats.
Om det funnits en man i huset, så var det länge sedan han varit i garaget.
Han kände på en dörr som han trodde ledde in till bostaden.
Den var låst!
Han provade försiktigt en annan dörr.
Den öppnades och bakom den fanns en bastu med dusch och toalett.
Rena kläder, handduk, tvål och rakhyvel låg på toalettsitsen.
Han hade blivit erbjuden en plats att bo!

Så lätt det gick att vänja sig med lyxen att ha tak över huvudet.
Som tack städade han garaget och krattade hennes grusgång.
Han gick fortfarande sina rundor och samlade tomglas, mycket för att hon skulle få en chans att våga komma och lämna mat till honom.
Hon var rädd eller kanske skygg, men det hade även han blivit under de år han levt på gatan.
Det passade honom.

Så kan man kanske leva, sida vid sida... men ändå inte.
Man kunde tydligen leva så gott som under samma tak, utan konversation, men ändå med en förståelse för varandra, med en insikt om varandras behov av avskärmat liv.
Nog var det märkligt att han nu upplevde sig närmare kvinnan i huset, än han någonsin varit sin fru och som en blixt från klar himmel insåg han att han kände lycka.

Det var det som gjorde att han fick modet att med sina pantpengar köpa en stor blomsterkorg som han ställde utanför hennes ytterdörr medan gardinen sakta rörde sig bakom fönstrets glas.

Kanske hade det hänt ändå... kanske var det blomstergåvan som gjorde att han en dag fick se ljuset bilda en kil på garagets golv.

Han hade kommit från sin dagliga runda och som vanligt väntat att få se maten, men istället fanns där bara den ljusa triangeln som sökte sig från hennes dörr, över golvet, vidare över hans enkla säng.
Hon hade ännu en gång lämnat en dörr på glänt!
... och ljuset flödade varmt från hennes hem.

Försiktigt öppnade han dörren och klev in.
Det doftade av mat därinne... och av en kvinnas parfym.

14. Strax efter tolv.

Av gammal vana satte han in handen och kände i hönsredet, sökte med fingrarna i halmen, men det fanns inget där.
Inga perfekt formade ägg skulle kännas under hans händer mer. Det var tyst i hela hönshuset. Alla hönorna var borta. Inga knarriga "kaaan" och mjukt lockande "kockkock" skulle få leka i hans öron mer.
Nej nu var de borta!
Han hade inte kunnat förmå sig själv att ta deras liv. De hade ju varit hans vänner som han i brist på livskamrat, haft dagliga samtal med.
Istället hade grannen kommit och vänligt föst in honom i stugan och sagt åt honom att koka en stor panna kaffe.
När kaffet var kokat och dragit klart, var det tyst i hönshuset.
Grannen hade kommit in och pratat en stund med honom, men han kunde inte minnas om vad.
Hans inre värkte av sorg... och det skulle komma att bli värre ännu.
Han stängde dörren till hönshuset.

På stugtrappan stod katten och och kråmade sig. Svansen stod rakt upp och hade en liten böj så den kom att likna en promenadkäpp.

En lycklig katt och en olycklig gubbe.
En ovetande katt och en vetande gubbe.

Han lyfte upp katten, borrade sitt rynkiga ansikte i kattpälsen och steg in i stugan.
Klockan på väggen slog elva skrälliga slag. Strax efter tolv skulle de komma och hämta honom.
Han lyfte ner klockan. Den skulle han få ta med sig påstod de... och gungstolen och kanske byrån.
Kökssoffan skulle bli alldeles för stor för hans lilla rum och skulle inte passa som sovplats på det nya stället.
Han skulle få en ny säng, en som man kunde höja och sänka.
Han,... som sovit i kökssoffan i hela sitt liv, han undrade om han någonsin skulle kunna sova mer.

En väska stod färdigt packad vid farstudörren. Någon från hemtjänsten hade packat den och suckat lite över hans kläder som han själv stoppat med ullgarn där det nötts hål.
Det skulle behövas köpas nya...
Må så ske. Inte brydde han sig mer.
Han skulle nu jagas ur sitt kungarike för att leva i exil i ett land där man hade plastgolv.

Han strök katten över ryggen och gladde sig över att Morran skulle få det bra.
En i hemtjänsten skulle ta hand om katten. Det hade de lovat dyrt och heligt, bara han skulle gå med på att flytta till servicehuset.

En bil körde in på gården.
Då var det dags!

Hans få tillhörigheter lastades in i en skåpbil och själv fick han hjälp att ta sig in i bilen och sitta ner på passagerarsätet.
Flickan från hemtjänsten log mot honom och sa att han skulle morska upp sig.
Han skulle få så bra så, lovade hon.
De rullade ut genom grindhålet ut på byvägen. Byn som han aldrig flyttat från och som han kände till minsta sten, all historia från förr. Nu skulle han flytta därifrån.

Trots att hans rygg var stel och inte alls ville vara så samarbetsvillig mera, böjde han sig fram för att få en sista skymt av hemmet i backspegeln.
Det såg så litet och fallfärdigt ut, men det hade varit hans, bara hans.

Innan de vek av ut på den stora vägen, hann han se grannens bil köra in på gården.

13. Skillnaden.

Eftersom han inte kunde bli det som hade förväntats av honom, blev han det som inte hade förväntats.
Han vägrade att bli nummer två, fast han egentligen var det.
Det andra barnet!
Hur skulle han någonsin kunna uppnå de höjder som de första barnet nått.
Går det att älska ännu ett barn när man redan älskat ett över allt förnuft?
Nej, det gick inte. Kanske på ett annat sätt, på ett mycket mera urvattnat sätt.
Han borde inte klaga. De hade fått allt vad de behövde. Han och brorsan och även lillsyrran hade fått det mesta de pekat på.
"Den Gamle" där hemma och morsan hade nästan slagit knut på sig i sin iver om att alla barnen inte skulle sakna något.
Men, den som inte bott i familjen kunde inte veta. Bara den som finns mitt i kan känna skillnaden, hårfin, som en doft från skogen.
Fanns den där? Skillnaden?
Eller... var det bara en inbillning?
Om man skulle få den fullständiga uppmärksamheten fick man ligga i och det hade han gjort nu enda sedan han varit kapabel till att märka skeendena runt om honom.
Då får man bli sin "egen lyckas smed." Man måste naturligtvis ta tag i sitt liv och forma det till det det borde vara, trots de som motarbetar.

Han var glad att han äntligen fick sitta ensam i sin bil.
Stanken hade varit nästan outhärdlig när han åkt med de andra.
Lukten av rädd människa måste vara det värsta som man kan känna.
Alla hade varit medvetna om lukten, men ingen hade sagt någonting. Den var oundviklig, den fanns alltid där... varje gång.
De hade lämnat tre utbrända bilvrak efter sig. Kaos och förvirring var deras bästa skydd.
Spåren måste till varje pris utplånas, nu, liksom förra gången.
Det var bara att gå in och ta för sig. Det är den lätta delen. Det klarar de flesta, vilken idiot som helst.
Det är avslöjandet man måste undvika. Villospår och att ligga lågt med bytet, det var hemligheten.
Efter att ha träffats i en övergiven stuga och delat upp det förvånansvärt stora bytet, emellan dem, var han nu på väg i sin egen bil.
De skulle inte ta kontakt med varandra. Inte ett telefonsamtal, ingen kommunikation via mailen.
Allt skulle vara normalt. I morgon skulle han vara tillbaka på jobbet.
Han sträckte sig till handskfacket, öppnade luckan och tog ut ett gratulationskort i ett vitt kuvert.
Han hade redan skrivit på det. "Grattis brorsan"!
Medan han körde grävde han med ena handen i väskan med bytet.
Han tog några sedlar och lade i kuvertet.
Man kunde inte komma tomhänt när hans lyckade storebror fyller år.


* Bilden är hämtad ur "Auto motorsport" och har ingenting med texten att göra.

12. Katten också!

Jag tror jag tycker bäst om henne!
Hon har i alla fall de bästa soporna.
Det är faktiskt bra att hon bor ensam. Då äter hon bara halva korvpaketet och kastar resten.
Det är då jag kommer och befriar soptunnan från sina delikatesser.
Det är som att stjäla från ett barn, fast ännu enklare.
Man hoppar bara upp på locket och puffar till det lite. Nattetid är det ingen som märker ljudet när locket skramlar i asfalten.
Jag tycker om honom också!
Han äter så mycket fisk. Nog skulle det bli lite enahanda med bara en korvdiet och någon ostbit nu och då.
Men, jag tror inte de tycker om varandra!
Det förvånar mig att det är så, fast de bor så nära varandra i radhuslängan.

Jag tycker om henne så mycket, att jag i morse lade en död mus på hennes trappa.
Då skrek hon av glädje och delade med sig av den genom att sopa över musen till honom.

På hans altan finns en fin stol med en härligt stoppad dyna
Jag brukar ofta ligga där i hans stol och låta solen värma min päls.
Dynan är nu full av mina hår och den stolen känns verkligen som hemma numera .
Han vill också sitta där och brukar då lyfta över mig till hennes altan.
Det är bra, för hon har större blomkrukor än han och det finns massor med härlig jord att gräva i.

Om natten känns det som om jag äger hela världen. Då gör mina enastående sinnen mig till kung över alla andra.
Nu är natten över och mina öron säger mig att hon kommer ut med sopor.
Vilka dofter! Som vanligt finns det överflöd av allt en katt vill ha i hennes påse.
Jag avgudar henne!
Det är bara för mig att sträcka ut min vackra kropp och med några smidiga hopp är jag hos henne. Det är bara att korsa gatan...

Det är så svart! Hela mitt liv passerar revý! Vad syns längst borta i ljuset? Är det du mamma?
Nej, försvinn inte!! Det gör ont!

-Varför tar du inte bättre hand om din Katt! Se, nu blev stackaren under sopbilen.
-Min katt? Det är ju din katt!
-Försök inte slingra dig. Den ligger ju på din altan hela dagarna.
-Ha, det är ju din katt. Ge den mat så behöver den inte gå igenom soporna varje natt. Vem tror du städar efter den? Jo, jag!

Fattar ni hur tungt det kan vara för en katt att öppna ögonen ibland?
Någon har lagt ett ton sardiner på mina ögonlock.
Så, nu ser jag litet. Det är dom! Jag ser dem!
Se på mig, jag ligger här nere på gatan. Hallå!

-Den rör på sig. Du får ta den till veterinären. Du måste ta ditt ansvar.
-Det får du göra, det är inte min katt!
-Vems är den då?
-Vad vet jag? Det är väl en vildkatt.
-Men vi måste ju göra något! Vi kan ju inte bara lämna den.
- Nej, jag vet. Jag har ju börjat gilla den på något vis, fast den ligger och hårar i min stol.
Jag trodde den var din så jag... försökte att inte fästa mig vid den.
- Jag tycker också om den, men jag var arg för att du inte gav den mat så jag satte alltid extra gott med i soppåsen.

Ja, ja, men nu har jag ONT! Hallå, minns ni? Veterinären?

- Vi får väl fara båda. Om du håller katten, kör jag.

Åh, det var inte för tidigt. Sluta flina så där fånigt åt varandra. Det ligger en katt här på gatan som har haft närkontakt med en sopbil.

11. Livet som ett lotto.

Hon var glad! Inte på ett sprittande, sprudlande sätt, utan mera med en tillbakalutad varm lyckokänsla.
Att det hade snöat under natten och ett ulligt täcke hade svept in hennes trygga värld hade inte gjort saken sämre.

Hon ställde sig vid fönstret och lät ögonen vila en stund på den inbäddade gården.
Det var hennes mans barndomshem som de bodde i.
Den fantastiska underbara bondgården som hon hade lärt sig älska mer än hennes man gjorde... mycket mer.

Någon stans där ute var han, mannen i hennes liv.
Han hade sagt till henne att han skulle ta fram deras skidor ur förrådet.
Det hade höjt trycket i lyckobarometern.
"Han gjorde det för hennes skull."
Det var hon som tyckte om att skida, men han följde med henne fast han hade mera ljumma känslor för konsten.
Han hade slutligen lärt sig att uppskatta livet på landet, fast det hade inte varit helt lätt.

Det knäppte till i kaffebryggaren och hon påmindes om att hon hade nybryggt kaffe.
I ett köksskåp stod hennes mugg och väntade på henne. Muggen hon druckit morgonkaffe ur i snart tjugo år.
Med ett väl inövat grepp tog hon den i handen och fyllde på kaffe till brädden, som vanligt.
"Ja hon var en vanemänniska."
Hennes man var väl något annorlunda, det hade hon fått lära sig den hårda vägen.
Han ville ha mera liv och rörelse, ombyte i vardagen.
Det hade nästan krossat deras äktenskap, men nu var allt frid och fröjd.
Hon bredde en ostsmörgås, tog tidningen, tände ett ljus på bordet och satte sig på sin vanliga plats.
Kaffet var hett och hon smuttade försiktigt.
Tidningen hade ingenting nytt att förtälja. Åtstramningen i kommunalbudjeten hade man diskuterat i flera månader nu. Ändå fann hon ett nöje i att läsa om turerna hit och dit som gjordes i politiken.
Nöjet bestod mest i att få slippa vara med, stå på utsidan och titta in i kalejdoskopet.

Hennes man gick rakt över gården med riktning mot vedboden.
Han lämnade ett ensamt spår efter sig. Snart skulle gården fyllas av spår efter dem båda i deras vardagliga lunk.
Tidningen prasslade lätt när hon vände blad.
Köpmarknaden i grannbyn hade utförsäljning på fjolårets juldekorationer.
Om man var riktigt närig så borde man ju förstås...
Hennes blick fastnade på lottonummerna. Det fanns något bekant över en av sifferkombinationerna.
De hade alltid lottat. Samma rad hade de haft så länge de levt tillsammans.
Benen darrade lätt när hon hon gick och hämtade lottsedeln.
Hon kontrollerade den mot siffrorna i tidningen.
De stämde!
Hjärtat slog hårt mot revbenen. Vilken enorm summa! 360 tusen Euro!

Vad skulle nu hända?
Med panik såg hon sig omkring i köket.
De hade renoverat hela huset tillsammans.
Varje skåp, varje list, varje möbel bar minnen av deras händer.
Han hade inte velat göra det egentligen.

Istället hade han kommit överlycklig hem en dag och visat henne på ett hus till salu inne i stan i dagstidningen. Han ville sälja sitt barndomshem och köpa den flotta villan som han visade för henne.
Den tanken existerade inte ens i hennes fantasi.
Lämna huset och den lilla gården som sakta men säkert bäddat sig en egen viloplats i hennes inre?
Hans dröm hade krossats av henne och det verkade först som han hade varit otröstlig, men så hade han gått med på familjeterapi.
Det hade tagit tid, men slutligen hade han förlikats med tanken att stanna kvar.
Den förlösande faktorn för hans del var den ekonomiska. De skulle inte ha råd att köpa det vackra huset i stan.
Istället hade de börjat renovera och det arbetet hade fört dem samman igen. Det hade varit deras bästa tid i äktenskapet!

Hon såg honom stiga ut ur vedbon med en stor trave ved på armen.
Snart skulle de vara tillbaka på ruta ett. Nu hade de råd att flytta till stan.
Det skulle inte gå att stoppa honom denna gång.
Allt skulle gå förlorat för hennes del. Det som hon kallade sitt liv skulle rivas upp och hon skulle kommas att slungas ut i det okända.

Ljudet av när han stampade av sig snön i verandan hördes in i köket.

Hon lade lottosedeln över ljuslågan och den flammade hastigt upp.
Sotflagorna singlade över bordet och hon samlade upp dem med handen med en svepande rörelse.

Så kom han in! Hans kinder var rosiga av kylan där ute.
Han log mot henne över traven av ved han bar på armen.
- Luktar det bränt?



*Bild lånad från ... Stuga.wordpress.com

10. Modig gumma

Jag känner en man som kommer ifrån ett östland.
Han hade turen, som han själv uttryckte det, att få flytta hit.
När grannar och vänner i hans hemland försvann spårlöst och det började bli glest i hans släktled tog han tillfället i akt när det erbjöds att flytta till ett tryggare ställe.
Han har förklarat för mig var han bor och jag brukar titta in mot hans gård när jag någon gång kör förbi.
För några år sedan såg jag att det stod en liten gumma vid staketet.
Ja, hon stod jämt där och tittade på trafiken. Det verkade som om hon aldrig fick nog av de glänsande fina bilarna som dundrade förbi.
En gång när jag av en händelse träffade mannen, så kunde jag inte hålla tillbaka min nyfikenhet...måste fråga förstås. Var det hans mamma?
Nej då. Det var hans gammelmoster. Han kunde inte lämna henne hemma i byn. Hon skulle ha blivit alldeles ensam. Hon var född 1914.
Jag baxnade. Gick hon med på det, att komma med till ett främmande land, bara så där?
Man blir aldrig för gammal för att byta miljö. Det har hon bevisat.
Inför julen för två år sedan, när jag hade handlat färdigt alla lyxartiklar till mina barn och kände mig ganska blasé inför julen, tog jag en kvast blommor under armen och knackade på hos gumman.
Hon blev förstås jätte förvånad när jag stod där med blommorna och jag tecknade att de var till henne. Jag blev inbjuden och placerad på en stol. Hon rörde sig kvickt som en ekorre i köket. Hastigt var blommorna i vatten.
Hon talade bara sitt hemspråk, så vi blev mest att titta på varandra.
Hon satt ömt och krusade en rödgul katt. Plötsligt steg hon upp från sin stol och visade med handen att jag skulle följa med.
Nu får jag säkert se ett fotoalbum, tänkte jag. Med stolt min öppnade hon
en skafferidörr. Där inne fanns staplade i snygga rader... kattmatsburkar.
Hon satte fram några på bordet, pekade på de färggranna bilderna och guldkanten på burkarna. Jag var förbryllad över att hon gjorde så, men mest glad över att hon inte bjöd på av det.
Innan jag gick fick jag skriva på en lapp om vem jag var och mitt
telefonnummer. Det gjorde ju att mannen ringde lite senare och framförde hennes tack.
Jag frågade lite försiktigt om det där med kattmaten.
Han förklarade det med att hon hade alltid älskat katter. Hon hade blivit nästan rörd när hon förstått vilken status katten kunde ha här.
Kattmaten var serverad i gyllene burkar.
Nu skulle han ta hem henne till sitt hemland igen. Av naturliga skäl skulle hon få leva de sista åren där. Hon hade en önskan om att få sin sista vila i byns lilla kyrkogård. Det var länge sedan jag träffade mannen nu. Kanske är hon redan där i den för oss, främmande, men för henne hemkära mullen.

9. Gemenskap.

Det satt en satanist på handlarns trapp.
Han grät övergivet... så tårarna skvätte.

Då kom Nalle Puh förbi.
-Varför är du så ledsen? Tidelipom.
-Jag har tappat mitt kors. Det var så fint. Jag hade borrat ett hål i det så det kunde hänga upp och ner. Om jag inte har det får jag inte vara med de andra satanisterna. Buäääääh!
- Det var tråkigt. Nu blev jag också ledsen. Tidelipom.
- ...och ikväll som vi skulle dricka blo-hoooood!
- Jag tycker om håning. kan du inte dricka håning? Man blir glad av det också... och snäll och lite dum, tror jag. Tidelipom.
-De andra tycker inte om håning. *snörvel* Vart hör jag nu? Nu är jag alldeles ensam.
-Jag är nog ganska dum björn... men om man är ensam och inte vill vara ensam, borde man inte gå dit där man inte är ensam?
När jag är hos Ior är jag inte ensam, inte Ior heller. Tidelipom.
-Är det säkert? Vad tror ni på då?
- Vi tror att håning är bra för magen och på det Uggla säger. Förresten hänger Iors svans upp och ner. Kanske du kan få låna den en stund...
Men stackars dig! varför är du bara fötterna? Tidelipom?

8. En eftermiddag.

På väg till sin bil som stod parkerad vid skogsbrynet tittade hon misslynt ner i sin plastkasse. Några små bleka trattkantareller trillade om varandra på botten.
Det andra svampstället hon vittjat denna eftermiddag hade visat sig vara en nitlott.
Det var förmodligen alldeles för sent på året för att hitta några större mängder, men ibland kan man ju ha tur.
Egentligen var det dags att vända hem och förbereda middagen.

I bilen på vägen hem gjorde hon ett ödesdigert beslut. Längre norrut i grannbyn hade hon tidigare hittat en hel del svamp. Kanske...

Hon vände bilen och körde så långt att hon hittade en passlig infart att parkera på. Dessutom såg hon till sin glädje att en vandringsled startade upp där. Om man följer leden och bara gör små avstickare från den finns det ingen risk att man inte hittar tillbaka till bilen.

Det var flera år sedan hon senast plockat svamp, men hon ansåg ändå att hon hade god kännedom om var hon kunde hitta dessa läckerheter. Hon hade inte glömt.
Det tog inte lång stund innan hon förstod att på norra sidan om leden var marken för sur. Den där rätta blandningen av tall, en och blåbärsris fanns inte. Istället dök det upp mosslummer och någon "rävrumpa" och det indikerade enligt hennes egen erfarenhet att hon inte skulle finna det hon sökte.
På den andra sidan om leden var det mera bergig natur som blandades med små skogstappar.
Precis i kanten av dessa brukar det finnas trattkantareller, alltid!
Jodå, visst fanns de, men man måste nästan ha röntgenblick för att se dem.
Det gäller att spänna ögonen i marken.
Där var några! Och där var några till!
Hon rätade efter en stund upp ryggen och masserade med handen i nacken.
Det tar på att gå lite halvböjd. Nu var det dessutom dags att vända tillbaka.
Var var berget som hon hade som riktmärke?
Något osäker gick hon upp på ett slätt mossigt berg och såg sig omkring.
Men, så här såg det väl inte ut? Och var går egentligen leden?

Nu gällde det för henne att göra rätt beslut.
Åt vilket håll skulle hon gå?
Var är solen? Hon sökte över skyn. Ett tjockt molntäcke skymde hela himlen. Det gav ljus, men man kunde inte avgöra var solen var.
Hur ser träden ut? Grenarna mot söder borde vara större och längre. Det var svårt att avgör tyckte hon. Ibland hade en tall växt sig stor åt ett håll, ibland åt ett annat. Det berodde på hur nära de andra träden växte.

Hon hade ingen aning om hur vädersträcken låg. Det var kontentan.
Med en något ökad puls trevade hon sig i fickan efter mobiltelefonen.
Den fanns inte där. Den blev kvar där hemma.
Nu måste nya beslut tas... men först samla tankar och fakta.
Vem visste om att hon gått till skogen. Ingen.
Barnen kommer snart hem från sina skolor.
När skulle de sakna henne?
Mannen var på affärsresa. De skulle säkert ringa till honom och fråga och rådgöra.
NÄR BLIR DET MÖRKT?
Hon räknade ut att hon hade några timmar på sig ännu.

Nu bara måste hon bestämma sig i vilken riktning hon skulle gå.
Tänk om hon gick i cirkel?
Beslutsamt rev hon plastremsor ur kassen. Hon bestämde sig för att knyta i kvistar då och då, för hennes och för dem som kanske skulle leta efter henne.
Så började hon gå.
Var hon rädd? Nej, det kunde hon väl inte säga att hon var. Det som oroade henne, var tanken på hur rädda barnen skulle bli när de insåg att hon var spårlöst försvunnen. Asch, så var det harmen också. Det skulle verkligen vara genant att ställa till besvär för andra, om de nu måste till att söka efter henne. Usch, nej fy!

Hon stannade upp i sin raska gång och tittade sorgset på sina gummistövlar. Båda läckte in vatten vid sulan. De uselt svetsade gummifogarna hade gett efter. När hon kände efter var hon helt våt upp till knäna. Hon förbannade sitt dåliga omdöme när hon köpt de billiga men riktigt dåliga stövlarna.

Om hon kom ur denna skog skulle hennes första åtgärd bli att köpa nya stövlar, intalade hon sig själv.
Hur kallt blir det på nätterna?
Nej, hon skulle inte frysa ihjäl. Resten av kroppen var ju torr.
Plötsligt föll hennes ögon på en vitmålad sten.
Tack och lov för det! Hon hade hittat vandringsleden igen!

Det skulle inte bli en natt i den mörka skogen.

En väg leder alltid åt två håll. Nu var det bara att välja. Antingen kommer jag tillbaka till bilen eller så kommer jag till … ja, vart kommer jag? Hon visste inte.
Tröttheten gjorde att hon valde vägen som hon trodde skulle föra henne snabbast hem.

Det var bara att gå vidare då.
Helt utan förvarning öppnade skogen upp sig och ett rött hus stod framför henne. Det hade hon aldrig sett förut. Eller hade hon? Det var något bekant…

Ja!!
Hon visste var hon var! Visserligen hade hon passerat två byar, men hon kände igen sig.
Det var bara det att det var långt hem ännu, speciellt om man valde landsvägen.

Det går mycket snabbare om man tar en genväg över ett bete som hon sett tjurar gå på någon gång. Det gick ett elstängsel runt det stora kuperade betet. Man kunde inte se om tjurarna var där nu, men det är det ju enkelt att ta reda på. Listigt lade hon svampkniven på stängslet. Det hördes inte ett knäpp.

Skönt! Är inte elen påkopplad är de inte där.

Det var mycket lättare att gå över de släta ängarna än i skogen. Hennes krafter återkom när hon tänkte på att hon snart skulle vara hemma.
Då var tjurarna plötsligt där! De stod vid en utfodringsplats och tittade förvånat upp på henne.

De är inte farliga, man går bara lugnt förbi.
Hon försökte intala sig själv.
En av tjurarna började flytta på sig. Det kändes inte bra… helt fel faktiskt.
Nu gällde det att sätta benen på ryggen. Antingen blev de irriterade på henne eller så blev de inte. Det var fel tidpunkt att ta reda på det.
Hon hörde deras tunga klövar slog i marken bakom henne. Hon vågade inte se sig om. I ögonvrån såg hon bara släta granar som det var omöjligt att klättra upp i.
El- stängslet!
Hon kastade sig lättat under det och vågade inte se var tjurarna var förrän hon var en bra bit därifrån. De hade stannat!

Hjärtat bultade, lungorna sved, svett rann ner för överläppen och in i munnen. Det smakade salt. Nu vågade hon inte gå över ängarna mer.

Alltså, skog igen då, för henne.

Ett vasst ihållande hundskall nådde hennes öron. En hund som drev, kunde hon lätt konstatera. När två rådjur brådstörtat mötte henne och stressat vek av åt sidan, fick hon belägg för det.
Var det inte någon där bakom träden? Hon tyckte hon såg en rörelse.
Hundskallet kom närmare.

Hallå! Ropade hon.
En jägare som inte trodde varken sina ögon eller sina öron stirrade mot henne.

”Va? Är det någon här?” Ropade han tillbaka. När hon närmade sig… ”Vah, är det du? Jag trodde jag blivit galen när jag hörde röster i skogen.”

Åh, vad skönt, hon kände honom.
Hon berättade ynkligt sin historia.

”Om jag får tag i hundarna kan jag skjutsa dig till bilen.”

Han blåste i en visselpipa och det tog inte länge innan två dyngsura hundar dök upp.

En kvart senare satt hon inklämd med två våthundsluktande, slickande hundar i jägarens bil, på väg för att hämta hennes egen.
Just då älskade hon lukten av våt hund. Ja hon trodde att hon för all framtid skulle förknippa den lukten med någonting gott och tryggt.

När hon kom hem igen var allt precis som vanligt.

En TV malde på utan att någon tittade på den. Pop musik hördes från övre våningen. Hon sparkade av sig stövlarna och tittade surt på dem innan hon gick upp till barnens rum, bara för att räkna in dem. Hon ville säkerställa sig att alla var hemma.
Den äldsta sonen satt vid datorn.

”Hej morsan, vad får vi för mat?”

Hon lade en nästan helt sönderriven kasse med lite trattkantareller i, rakt på tangentbordet.

”Svamp” sa hon.

7. Regndroppar

Hon tryckte händerna mot den kalla väggen. Det hade hon gjort alla dagar i trettiofem år. När hon var barn var det många som stod där med henne och kände på den förstärkta väggen. En bildskärm visade hur det såg ut där ute.
Mest bara mörker, ibland grå ljusglimtar.
Numera var det bara hon som stod kvar och undrade och längtade.
Hur var det på andra sidan?
Alla sagor hon kunde handlade om andra sidan.
Hennes morfar som dog för tio år sedan hade varit där som barn.
Det var han som hade väckt längtan i henne. En längtan som var så stor och mäktig att den tog över hela hennes liv.
Idag skulle det vara sista gången hon stod och kände väggens kyla.
Hon hade av en händelse hittat porten.
På bildskärmen rann vatten. Morfar kallade det regn.
Nu var det dags att lämna och hon gick beslutsamt mot porten och öppnade den, passerade alla slussarna och stod sedan där ute.

Atomhöst.
Hon vände ansiktet uppåt, kände regndropparna, radioaktiva, dödliga förstås, men hon var fri.

6. Förebild

Svetten rann från hårfästet längs pannans svaga böj och fångades upp av ögonbrynen.
Kinderna var röda av ansträngning och käkarna spändes hårt.
Han töjde på stegen och gjorde sitt yttersta för att sträcka och spänna musklerna i perfekt symmetri.
Andningen var magnifik!
Mängder av syre passerade luftrören,gjorde besök i lungornas alveoler i mening att att syresätta blodet, den naturliga transporten av energi till hjärnan.
Han visste att han rörde sig som en grekisk gud och många, många avundades honom för hans fysik trots att han snart närmade sig 40.
Tänk att få låna hans kropp ens för en minut, vilken dröm för många.
Det var så många som såg upp till honom.
Han ansågs verkligen att vara en förebild för dagens ungdom.

Han slutade aldrig med att försöka förbättra sina resultat.
Hans fötter rörde sig snabbt över löparbanan.
Snart skulle han vara i mål. DÄR!
Mållinjen passerades.
Han ställde sig att vila, framåtböjd med händerna stödda mot knäna.
Det hade varit ett bra träningspass. Det kändes i kroppen att han hade gjort en bra tid.

Sonen fanns vid mållinjen.
Han fick ofta uppdraget att "klocka" sin pappa.
-Hur gick det? Slog jag rekordet från förra veckan?
Sonen satt på marken djupt försjunken i en bok.
När han hörde faderns röst såg han först förvirrat upp sedan hastigt ner på starturet i handen.
-Jag glömde stoppa klockan pappa.Kapitlet var så spännande, jag...
-Dina böcker alltid dina böcker! Tänk om du någon gång kunde vara lite grann som jag.

5. Hjärtat

Spegelbilden var borta!
Hur han än flyttade och vände sig kunde han inte fånga sin gestalt i dörrens glasruta.
Märkligt! Han kunde ju se allt det andra.
Mängder av starka lampor öste sitt ljus över rostfritt stål, blänkande kakel,elektroniska apparater, kablar, slangar, breda grönklädda skuldror sida vid sida.
Han hade en obekant känsla i sig.
Nu var han renad från avund, befriad från ilska och avsaknad av glädje.
Han kände heller ingen ånger över att han körde med mopeden mot rött.
Det enda som fanns kvar i honom var en svag längtan om att få fullborda.
Han vände sig om.
Hans intresse för mekanik fick hans ögon att fästa sig vid en neongrön kurva som levde sitt eget liv på en monitorskärm.
De gröna skuldrorna delade på sig.
Lättade glada ögon möttes och man gratulerade varandra.
Han gick millimeternära förbi dem fram till flickan på operationsbordet.
Det syntes inte mycket av henne, men han kunde se att de läppar som var så blå i går, var ljust rosa nu.
Försiktigt lade han sitt öra mot hennes slutna bröstkorg.
Han ville bara en kort stund höra sitt hjärta innan han lämnade.

4. Månkurragömma.

Månen var enorm! Som en stor gulgräddad kalvdans rullade den lekfullt fram nära horisonten.
Natt! Blåsten piskade oordning i våra lockar när vi klev ner i den lackglänsande snipan.
Volvo Pentaknatter och sedan lade vi ut.

”Kast oljeråttjin över kvinnfolkrän för det kommer ti häv in lite vatten.”

Skärgårdsbon satt i aktern och greppade vant den blanknötta rorkulten, styrde sedan ut mot den oroliga sjön när han sett till att alla satt ordentligt i båten.
Vi kurade in oss i täcken och regnkläder och lät äventyret komma till oss.
Månen bestämde sig för att gömma sig bakom molnen och havet förvandlades plötsligt till smält bly och tjära.
Lappvesi böjde, bände och buktade.
Ingen oro.
Skärgårdsbons trygga gråvita hår tecknade sig tydligt mot den något ljusare himlen.

En av sommarens bästa utflykter var på väg att ta ett slut. Folkmusiken och sången från festen jag varit på, klingade fortfarande i mina öron när jag vandrade uppför backen till torpet.
Nöjd stod jag på min farstu trappa och blev sedan plötsligt förvånad.

Månen hade kommit hem före oss! Den var redan där!

Ännu fetare och råmjölkstinnare vältrade den sig precis över bergkammen och något lönlöst försökte den gömma sig bakom en martall.

Sluta larva dig, jag ser dig nog. Kom fram nu. Det är ingen som tror på att du är så där blyg som du ger sken av att vara.

3. I döda poeters sällskap.

Min man for ensam ut till torpet en söndagskväll med en stor transport av byggnadsmaterial.
Jag ringde till honom och hörde om han kommit lyckligt fram.

”Har du besök?” undrade jag.
”Nej det är bara jag och Nietzsche.”
????
Han förklarade att min systerson hade lagt en biografi om den store filosofen på ett bord.
Tanken svindlar.
Nietzsche i mormors lilla torp?
Jag tycker personligen att den gubben var en riktig torris, men förmodligen hade sjukdom och svårmod påverkat hans sinne.

Nej däremot skulle jag med glädje vilja se Evert Taube komma sjungande över tunet efter att ha seglat över Ålands jäsande hav. Med sig skulle han ha sin gode vän Albert Engström som skulle hålla honom lagom på jorden med sina finurliga kommentarer.

Stillsamt begrundande och med böjd nacke vandrar Nils Ferlin på den grant blommande backen. Troligen är han lite besvärad över alla klara färger, för det blir inte liv i honom förrän han hör bränningarna brusa in mot klipporna väster om huset.
”Det finns något bortom bergen, bortom blommorna och sången, ” utbrister han och tar några älgkliv för att klättra över den ojämna bergkammen. Olyckligtvis har han alldeles för magra och långa ben och han tappar balansen och faller otäckt rakt ner i en skreva.

Evert kommer till undsättning. ”Det är en rasande tur att du lever min vän,” säger han med gammelmansvibrato.
Nere vid stranden ser de en man sitta i skuggan av ett stort bergblock. Det är Tage Danielsson som försöker skydda sin ljusa hy mot den brännande solen.
Han ler milt, klurigt mot dem.
”Bränningarna är demokratiska.” filosofierar han.

”Svar kräver detta uttalande,” manar Albert som också vågat sig över berget.
”De blir inte mildare i sin kraft vare sig av klass, parti, plånbok eller hudfärg.”

På det begrundade alla tills Evert sa:
”Men, de kan driva in en creolska till oss.”
Hela kvällen skulle jag få sitta med dem på klipporna till solen gick ner i nordväst.
Först i skymningen söker de sig in i stugan.
En fotogenlampa är redan tänd där inne.

”Come in please! Tea is allready done!”
Agatha Christie hade dukat ett bord och skar nu vant upp bröd med en dolk hon köpt i Tunis.
Långt in på natten berättar hon blodisande historier och håller alla vakna.

”Det där kan inte vara sant! utbrister Evert.
”Det är för väl att lögnen finns, för tänk om allt man hörde var sant,” mumlade Albert innan han somnar in på kökssoffan med punchpluntan på magen.

”Sannolikheten att detta har hänt är minst sagt försumbar. Sannolikhetskalkylen pekar på att det är helt osannolikt att vi skulle sitta här i torpet.”

Efter detta uttalande av Tage, skulle skuggorna efter besökarna sakta tona bort och lämna mig ensam kvar.

2. Min grannfru är försvunnen!

Min grannfru är försvunnen. Under två veckors tid har jag inte sett röken av henne.
Från andra våningen i mitt hus har jag en utmärkt utsikt över deras stora och välskötta trädgård. Stora och ogräsbefriade rabatter slingrar sig naturskönt fram till det mäktiga grönsakslandet.
Grannfrun och hennes make brukar arbeta intensivt efter att han kommit hem från jobbet.
Ja, han jobbar medan hon pekar var arbetsinsatserna skall sättas in. Innan han går till jobbet sommartid kan man se honom noggrant vattna allting och sköta om växthuset.
För ungefär en månad sedan, såg jag att de gick och inspekterade sin gräsmatta.
Jag kan förstå att frun var besviken för stora fält av isbränna hade förstört nästan hela det 500 kvm stora området med smaragdgrönt gräs med golfgreens kvalité.
Redan nästa dag såg jag att maken hade börjat det tunga arbetet med att hyvla bort grässvålen och bit för bit forsla bort det.
Det blev flera dagars arbete innan han ansåg att han preparerat marken så väl att det slutligen var dags att breda ut den beställda jorden. Den hade forslats med lastbil och tippats i en stor hög vid tomtens infart.
För hand kärrade han ut jorden och spred sedan ut den för att sedan så och släta till.
Jag måste säga att jag blev imponerad när han slog på en strålkastare för att nattetid mödosamt välta hela området så gräsmattan blev jämn med pedantisk noggrannhet.
På dagarna brukar frun ta emot busslaster med sanna trädgårdsvänner som storögt beskådade prakten. I blommig klänning och stråhatt agerar hon ciceron och berättar kunnigt om alla rara arter i paradiset.
Det är den aktiviteten som nu har upphört.
Dock har inte trädgårdsarbetet upphört.
Igår kom han hem med tre!!! komposter och en stor mängd kompostströ.
Gång på gång kom han ut med köksavfall och blandade omsorgsfullt allt med trädgårdsrens och strö.
Idag har han slagit sönder stora grenar med en slägga och sedan kört dem i flistuggen. Han hade förståndigt nog hörselskydd för jag har aldrig tidigare hört tuggen så höljudd.
Just nu håller han på och myllar ner träfliset i jorden runt klätterväxterna som skönt växer upp längs väggen.
Detta är första gången jag ser honom göra ett misstag i sin trädgård.
Alla som bara litet har sysslat med odling vet att klematis vill ha benmjöl.
Redigera inlägget Visa kommentarer (4)

1. Håller isen?

Han drog en pulka av plast efter sig. En vanlig enkel röd pulka, vilken som helst, köpt var som helst.
I pulkan låg isborren, en spade, ryggsäcken, pilken, en liten pall och ett fårskinn.
Att pilka hade med åren blivit ett av hans största nöjen. Inte för att fångsterna var så stora, för det kunde han verkligen inte skryta med, utan för den stund han fick tillsammans med sig själv. Bara för sig själv.
Det hade inte varit mycket till vinter ännu, men nu hade det slagit till och varit ordentligt med minusgrader i flera dagar.
Det var han och några till som vågade sig ut på isen.
Det var erfarenheten av havet, svallande, stilla, eller som nu... fruset och hårt, som gav honom modet att vandra rakt ut på isen. Erfarenheten hade han fått genom att leva sextio år intill havet. Erfarenheten gav den tryggheten.

Om han såg upp mot stranden kunde han se sitt barndomshem, det barndomshem där han ännu bodde. Hade han haft kikaren med hade han även sett detaljerna.
Hustruns skidor lutade mot verandaväggen, hinken hon burit mat till hönsen med, stå utanför hönshuset. De gula köksgardinerna med den magra pelargonen som vintertrött vilade inför sommaren skulle han också ha sett.
Kikaren behövdes inte. Allt fanns tydlig i hans huvud.

Han stannade upp och valde platsen där han skulle prova sin fiskelycka.
Det svartgröna vattnet kom fram när han borrat hål i isen.
Lite förvånad blev han nog att den inte var så tjock som han förväntat sig.
Det hade alltså redan blivit ganska strömt i vattnet.
Vårströmmarna! De kunde göra isen förrädisk.
Hans far hade sagt att de åt upp isen underifrån och det var sant.
Längre ut i sundet var nog isen inte många centimeter.
Han såg ut mot sundet, men tvingade nästan omgående tillbaka sin blick till det gröna hålet.
Han satte sig på pallen och sänkte pilken vant ner i djupet.
Inte skulle han få någon fisk, det visste han. Abborren rörde sig knappt vid dessa veckor på
året. De ville bara som han... överleva vintern.

Grönt var havet och grönt var färgen på den arbetsrock som läkaren hade.
Varför hade han besökt läkaren?
Han kunde väl ha låtit smärtan under revbenet bero.
Vad visste han om människors levrar? Ingenting! ...och inte ville han veta heller.
Men läkaren visste. Han hade berättat för honom tydligt och utan omsvep.

Han såg upp mot sitt hem.
En röd prick hade uppenbarat sig på gården. En röd bil!
Hans dotter och barnbarn hade kommit på besök.

Sucken var avgrundsdjup när han drog upp pilken igen och lade den omsorgsfullt på pulkan tillsammans med pallen.
Han gick ut mot sundet.
Hjälp mig havet!
Ta mig till dig!
Det är inte många centimeter mellan dig och mig. Hjälp mig att ta beslutet.
Tunn var isen och tunn var hans hud. Feg är du! Låter havet bestämma åt dig!
Under hans fötter var nu isen endast en hinna.
Varför håller du is? Tycker du verkligen att jag skall gå hem och berätta? Måste jag se deras ansikten?

Isen höll och nu var han redan tillbaka på starkare is.
Så var det bestämt.
Han gick åter till pulkan, greppade snöret och drog den efter sig på väg mot hemmet.
Där inne var det varmt och gemytligt, ännu en stund.