Från mig, den enda som älskar dig.

Jag lever mina dagar med små korta steg.
Försiktigt fösande foten framåt som gick jag på nattgammal is tar jag mig framåt, inte för att jag vill, utan för att jag måste.
Min gång är osäker. Vid varje tvekande steg är jag rädd för att ramla igenom den sköra yta som fortfarande håller mig sluten till en levande i världen bland andra levande.
Jag vill inte hamna i det kalla havet som bildats av mina tusen tårar.
Mitt eget hav som jag sältat med vanmakt och förtvivlan och där chocken och skammen simmar i stim.
Jag vill inte sjunka genom allt det där, sänkas till botten som ett torpederat skepp.
Jag vill stanna vid ytan och slåss med dina demoner, för ingen annan gör det.
Om jag misslyckas, om jag ändå sjunker, så skall du veta att... även när jag ligger där i gyttjan, på den mörka havsbottnen skall jag älska dig.

Jag är skapad för att finnas till för någon som bara jag älskar, men ingen annan kan ta dig till sitt hjärta.
Det är en märklig känsla att vara den enda som älskar någon.
Jag har hela livet vetat att jag var unik på något sätt, att jag fanns till av någon orsak.
Dagarna har kommit och gått och jag har bara väntat på tecknet, stunden då jag skulle få det uppenbarat för mig varför jag kommit till denna världen.
Jag hade drömt om att finnas till för något stort, magiskt, något omvälvande för mänskligheten...
Men, när sanningen kom till mig visste jag direkt att det var för din skull jag fanns.

Jag var skapad till att vara den enda som kan älska dig!

Min son, för det grymma du gjort finns ingen förlåtelse från någon annan än från mig.
Jag vet att andra önskar dig utplånad från jordens yta som det skadedjur du är, för de kan inte se barnet i dig.
De har inte minnen av sparkande rosa fötter och tandlösa leenden. De minns inte hur de kändes att få din glupska mun att greppa runt bröstvårtan och som du åt... som om det gällde livet.
För det var just så. Det gällde livet.
Då.
Sedan valde du döden.
Du valde döden åt någon annan.
Av någon obegriplig anledning, som jag tror att ingen kan förklara, så gjorde det att jag kom att älska dig mer.
De andras hat gav näring till min kärlek, för jag är din mamma och det kan jag aldrig upphöra med.

Personlighet identifierad.

Lättad ställde hon ner resväskorna på golvet i trapphuset. Nyckelknippan låg där den alltid förväntades att ligga... i höger jackficka.
Fast hon älskade att resa var det ändå en befrielse att söka upp nyckeln och sticka den i låset till sitt eget hem.
Resa till Aten hade varit över förväntningarna bra.
Hotellet hon bokat, maten hon ätit, människorna hon träffat, allt hade bara känts nästan oroväckande bra.
Någonting måste ju ändå gå snett, hade hon tänkt flera gånger under resan.
Men nej, allt hade gått enligt planerna.
Nu stod hon där med nyckeln i handen och vred om den för att inte snabbt nog kunna komma in.
Mimmi House! Brukar hon skämtsamt kalla lägenheten, med anspelning på sitt eget namn Mimmi.
Med dörren på vid gavel kom hemdoften emot henne. Lite hade hon glömt hur det doftade hemma och det förvånade henne. Tänk, bara på en vecka!

Kanske var det för att hon var ödmjuk inför tanken att hon hade detta vackra hem som hon så stillsamt klev in genom dörren utan att göra speciellt mycket ljud?
Kanske var det därför hon försiktigt ställde ner väskorna i hallen och lät känslan av trygghet och lycka svepa om henne som en varm filt?
Tyst och stilla och njutbart!
Min fina lägenhet, bara min! tänkte hon tacksamt.

Hon hade levt ensam i flera år.
Troligtvis var det hennes eget fel att förhållandena brakat ett efter ett i en sorglig rad.
Nu hade hon passerat fyrtio och även den gräns när hon bestämt sig för att leva resten av sitt liv utan manligt sällskap.
Hon kände sig ändå inte ensam.
Goda vänner växer inte på träd, brukar man säga, men vad hon tyckte själv hade hon ett livligt umgänge med barndomsvänner, arbetskamrater och grannar.
Det gick till och med att ha kontakt med släkten utan att få nervsammanbrott.

Men ändå, sin tacksammaste tanke skänkte hon sin allra bästa vän Annika.
Det var hon som utan protester lovat att se till hennes lägenhet, vattna blommorna och ta hand om posten.
"Det vet du att jag gör, Mimmi. Nästa gång får du hjälpa mig istället."
Annika, den bästa av vänner!

Reservnyckeln hon lånat låg på dörrmattan och en trave post på hallbordet.
Tydligen hade hon nyligen varit i lägenheten för även dagens post var upplockad från golvet.
Annars skulle den ha legat nedanför brevinkastet.
Nu fanns bara nyckeln där.
Precis som de hade avtalat.
"Lås noga utifrån och kasta in nyckeln genom luckan i dörren." Så var det sagt och så blev det.

Mimmi log och lovade sig själv att köpa den största chokladasken hon kunde hitta åt Annika.
Annika, "chokladmumsaren", som ständigt föll för godsaker och fick betala för det när hon ställde sig på vågen. Ändå verkade hon ta det med en klackspark.

Mimmi kastade en hastig blick mot spegeln i hallen.
Där var hon, lång och smal! Ett genetiskt arv som bars av alla i hennes familj.
Inte såg hon så dum ut! Det var inte därför hon var singel.
"Att du vågar bo ensam!" Brukar hennes mamma utbrista ibland när hon läst om inbrott och misshandel i någon tidning.
"Det gäller att låsa om sig ordentligt bara.... och man skall inte släppa in främlingar. Det vet minsta barn här i stan," hade hon svarat.
Hennes mamma knep som vanligt med läpparna, så som hon alltid gjorde då hon inte var helt övertygad.
Mimmi hade bara skrattat.

Hon tog traven av post i handen och gick in i köket för hon kände ingen lust att genast börja packa upp.
Där inne var som vanligt städat och fint och hon satte sig med en suck vid köksbordet och sorterade posten.
Reklam, reklam, räkningar och en hel veckas dagstidningar.
På måfå började hon ögna igenom rubrikerna så som hon alltid gjorde.
Det var mest politik som vanligt.
Polisen hade haft lite problem med stadens fotbollsfans och någon hade slängt en gatsten in i en guldsmedsaffär, utan att komma över något.
En äldre man gick tydlingen omkring på lekplatser och parker och skrämde barn och föräldrar.
Några upprörda mammor intervjuades och en hotfull pappa citerades.
"Jävla gubbjävel!".
Lysande ordval.
Skönt att vara i lugnet i lägenheten. Där ute visste man inte vad man kunde stöta på.
Det var som vanligt tyst i hennes hem, så tyst att hon lätt kunde höra köksklockans svaga tickande. Ibland prasslade hon med tidningen, men annars... en stillhet som var välkommet efter resans rörelse och glam.
Ändå fick hon plötsligt en känsla av oro. Det kom överrumplande.
Var det tidningarnas svarta rubriker som fick henne att rysa till?
Hon kunde inte säga.
...eller var det något annat?

Hon såg ut genom fönstret.
Där ute växte en lind med grenar som sakta rörde sig i brisen så som den alltid gjorde.
Så fånig hon var! Snart blev hon väl rädd för sig själv...

Från köket kunde hon se rakt genom hallen in mot vardagsrummet.
En del av soffan skymtade och mattan med soffbordet på.
Något grått stack upp ovanför soffans armstöd.
Det kände hon inte igen, det var något nytt, ...annorlunda.
Hon vågade knappt tänka det, men...det såg ut som människohår.
En hjässa med grått stripigt hår!
Hon slöt ögonen några sekunder och öppnade dem igen.
Det var definitivt en hårkalufs!
Hennes puls rusade till någonstans vi nyckelbenen och ett fysiskt illamående drog över henne.
Till hår hör oftast en människa.
Hon försökte förstå vad det var hon såg... begripa.

Försiktigt, utan att knappt ge något ljud ifrån sig alls reste hon sig från stolen för att se från en annan vinkel.
Då såg hon!
Det låg en karl på hennes soffa!
Han sov!

Det var nära att hon skrek till, men hon hejdade sig.
Nu skulle hon inte förhasta sig. Vem vet vad han kan hitta på om han blir skrämd?
Han sov, men hon var vaken.
Det gav henne ett övertag.
Vad gör man när det ligger en främmande man i soffan?

Hon tassade försiktigt till hallen. Där stod telefonen.
Sakta lyfte hon luren och lade den till örat.
Fritonen tonade högt och hon slöt hastigt handen runt luren för att dölja ljudet.
Nu skulle hon ringa larmnumret... det hade hon aldrig gjort förut.
1... 1....
Hon tvekade.
Vad skulle hon säga? De kommer att tycka att jag är hysterisk.
En rädd, hysterisk, medelålders kärring ringer om en karl i soffan...
Redan kunde hon känna de menande blickarna mellan poliserna... för det är väl de som kommer?
Vem kommer egentligen när det ligger en karl i soffan?
Hon lade ner luren igen.
Något gjorde att hon avbröt uppringningen.
Det kunde ha varit rädslan för att bli till åtlöje, men lika fort ett ljud som hon plötsligt hörde.
En långdragen snarkning med åtföljande lätta smackningar.
Det hade hon hört förut!
Fast det var omöjligt. Ekvationen gick inte ihop.
De snarkningar hon mindes hade kommit från hennes morfar... och han var död!
Nu var det sannerligen dags för henne att skärpa sig!
Det var inte hennes morfar som låg där. Det var någon med liknande snarkning.
Nu kom ljudet igen.
Ja, det var väldigt likt, otroligt faktiskt...
I minnet slungades hon bakåt till en tid med kusinerna hemma hos mormor och morfar.
De hade roligt jämnt och det verkade alltid vara sommar i minnena.
Nej,nu hade hon fel.
Visst hade hon några vinter minnen från mormor och morfars gård på landet. Då var det lek i massor med snö, varm kakao (så sade mormor) och värma fötterna framför vedspisens öppna ugn.
En sådan snarkning hon hört ifrån soffan kunde bara framkalla härliga minnen.
En sommarnatt hade hon och kusinerna tältat nere vid stranden.
Mormor hade förbjudit dem att tälta utan vuxet sällskap, vilket gjorde att morfar blev kommenderad att sova mitt mellan sina fnittrande barnbarn.
Det hade han gjort utan knot.
Tältet hade varit för litet och han hade stuckit ut fötterna genom tält öppningen.
Ett par stövlar hade han dragit på för att inte bli helt uppäten av myggen och sedan somnat.
Just de där snarkningarna hade de hört då.
I alla fall var de väldigt lika.

Tyst som en ande gick Mimmi fram till vardagsrumsdörren.
Hon måste se honom, försäkra sig om att den grå hårtofsen inte tillhörde hennes morfar.
Hon såg på mannen i soffan.
Naturligtvis var det inte hennes morfar.
Det här var en helt annan man.

En uteliggare! Tänkte hon förskräckt.
Han hade färgfläckat blåställ och rutig skjorta som inte sett ett strykjärn efter sista tvätten.
Ärmarna var fransiga.
Skorna låg slarvigt nedanför soffan. Mannens fötter med lindrigt rena strumpor befann sig nu på armstödet.
Hur har han kommit in?
Annika kan inte ha stängt dörren ordentligt efter sig. Mimmi kunde inte fundera ut en annan förklaring.
Hon tänkte på de högljudda männen och kvinnorna som brukar sitta utanför matbutiken. De vågade hon inte titta mot, så rädd var hon för att få ögonkontakt med dem och de skulle få för sig att börja tala till henne.
Ja, hon måste erkänna att hon var rädd för dem, men det skämdes hon inte för.
Alla var ju rädda för dem.
De var helt oberäkneliga, tiggde och tjatade. Oftast ville de ha pengar till öl och fick de inte det så svor och skrek de så det ekade över gatan.
Pinsamt! Därför vågade hon inte se på dem och därför kunde hon inte avgöra om denne man var en av dem.

Vad skulle hon göra?
Vad ville han henne?
...och framför allt... hur skulle hon få ut honom ur lägenheten?
Han kunde ju vara beväpnad...
Besinna dig Mimmi!!
Hon gjorde upp med sig själv.
Skulle en så uslig stackare ha en... pistol?
Men något stickvapen av något slag förstås, det var väl inte omöjligt.
Huden knottrade på ryggen.

Så kom de där snarkningarna igen.
"Smack, smack, smack." Lite som en ekorre.
Det kunde inte finnas något ont i en sådan person som snarkade så där.
Decennier av godmodighet och vänlighet måste ha format det ljudet.
Han lät precis som morfar!
Precis som älskade morfar!
Rädslan försvann, som bortblåst.

Hon bestämde sig för att väcka honom.
Utan mera tvekan gick hon fram till soffan.
Innan hon satte sin hand på honom för att ruska om honom såg hon först att TV:n var framdragen, flyttad.
Sedan såg hon en svart väska tidigare skymd bredvid soffan.
"Digital TV", stod det på väskan.

Sakta kom sanningen krypande till henne.
Detta var teleinstallatören!
Hon hade ju beställt en ny digitalbox!
Annika hade släppt in honom...
Det måste ju vara så!

Nu tog hon ett snabbt beslut.
Försiktigt gick hon ut ur rummet, vidare till hallen, öppnade ytterdörren, tog väskorna och jackan i handen och gick ut.
Så tyst som möjligt stängde hon dörren efter sig.

Nu gjorde hon om allt, men denna gång lät hon nycklarna skramla länge i låset.
Dörren slog hon upp på vid gavel så den smällde i väggen.
Väskorna släppte hon i golvet med två högljudda dunsar.
"Håhåjaja" sade hon högt, som till sig själv.

En sekund senare hörde hon en röst från vardagsrummet.
"Bli inte rädd nu, men du har en teleinstallatör i lägenheten. Jag ville bara säga till direkt så inte du blir alldeles för förskräckt."

"Va? Vad säger du?" Mimmi låtsades förvånad.
Mannen visade sig i hallen.
"Din kompis släppte in mig. Hon sade att du skulle komma vilken minut som helst."
"Va, gjorde hon?" Hon försökte fortfarande se förvånad ut.
"Ja, allt är egentligen installerat och klart, men jag ville vänta på dig för att visa dig lite. Det är de där kanalerna förstår du... om du har tid?"
Hon nickade och följde honom in i vardagsrummet.
Han var rufsig i nacken och skorna låg fortfarande på golvet.
Obekymrat pladdrade han på.
"Jag har ju egentligen gått i pension, du vet... grabben har tagit över firman min. Det var inte en dag för tidigt. Meeeen, ...ibland hamnar man på jobb ändå. Sjukt barn, förstår du. Grabben måste stanna hemma och det är klart att man ställer upp när farfars barnen är sjuka."

Jag visste det, jag såg det, jag hörde det! En morfar...nej en farfar tydligen.
Hon log mot honom och han tog det som en uppmaning att undervisa henne.
"Så här fungerar det ser du..."
Lättad lyssnade hon på honom och lade på samma gång en tanke bakom örat, att hon måste ta ett allvarligt snack med Annika.

Berit

Jag "hivar" in mordet på stackars perfektionisten Berit som trodde hon skulle träffa sin like.




Först vid fjärde försöket var Berit nöjd med sin parkering. Hon steg ur bilen och tittade kritiskt på den bakifrån. Bortsett från att de andra bilarna vid sidan av hennes stod besvärande snett, så var hennes bil nu placerad så gott som exakt i nittio graders vinkel mot asfaltskanten. Det irriterade henne att man inte hade målat parkeringsrutor där. Fågelsjön var ett populärt strövområde, så det hade man kunnat bemöda sig om. Det skapade genast mycket bättre ordning.
Det var visserligen knappt en parkeringsplats, en vändplan skulle kanske vara en mer korrekt beskrivning.
Det förvånade henne en aning att han inte parkerat på samma ställe. Hon kunde inte se hans bil, men hon visste att han skulle vara där. Han hade aldrig försenat sig till något möte, aldrig.
Brevet hade hon i fickan. Det var skrivet på maskin som vanligt. Hon tyckte inte om handskrift. Det gick att tyda in så mycket tolkningar i allt som skrivits av människohand, dessutom kunde folk aldrig klara av att hålla linjen och bokstäverna spretade hit och dit… nej fy! Hon ruskade lite på sig vid tanken.
Kuvertet hade legat på mattan innanför ytterdörren. Tydligen hade han varit förbi hennes dörr och stuckit in det i brevluckan. Förvånad kunde man väl inte säga att hon blev när hon läste vad som stod i brevet, men väldigt förväntansfull. Hon visste att han hade förberett något extra fint för henne. Något som skulle passa hennes bräckliga psyke, för han visste vad som felades henne. Där det var tomt i hennes själ fyllde han på. När det blev råge av allt, slätade han ut. Hur kan två människor vara så samstämda?
Till min själs spegelbild, hade han skrivit på kuvertet och det stämde. Det var så det var!
Jag vill skänka dig jordens vackraste solnedgång!
Det var början på brevet, sedan kom en vägbeskrivning till fågelreservatet och hur hon sedan skulle hitta till utsiktstornet.

Ta med brevet och vinka med det när du ser tornet från stigen. Då vet jag att det är du. Jag väntar på dig i tornet och kommer att kunna se dig. Jag har en kopia av brevet och kan vinka tillbaka med det. Se det som våra gratisbiljetter till himlens skådespel!

Han var en märklig man, men hon var också märklig.

Naturen hade överraskats av en ordentlig köldknäpp för några nätter sedan.
Det hade tydligen blivit signalen för lövträden att börja förbereda sig för vintern. Den dalande solens strålar gav tillsammans med de färggranna löven ett brinnande scenario.
Berit tog djupa stärkande andetag och vek sedan in på stigen som hon hade fått beskriven för sig. När det var dags att återvända hem på samma stig så skulle solen ha gått ned. Hon var viktig med att memorera hur stigen slingrade sig. Det var flera än Berit som bestämt sig för att ta en höstpromenad längs fågelsjön denna höstdag, men de verkade alla vara på väg hem. Hon följde strandlinjen och snart kunde hon se tornet.
Någon stod där uppe och väntade. Förväntansfull satte hon handen i fickan och tog upp brevet och vinkade med stora armrörelser. Personen där uppe gjorde likadant. Det var lätt att se det vita pappret. Det var han, den andra halvan av hennes torftiga liv. Det gick inte att ta fel på hans resliga gestalt. Hon skyndade på stegen.

Det var en fantastisk utsikt från fågeltornet. Förutom den imponerande höjden på tornet så var det beläget på ett berg. Ivriga fågelskådare hade byggt tornet ovanligt högt och man hade använt det flitigt de första tio åren.
Synd bara att det hade dömts ut som livsfarligt att vistas i. Nu vågade ingen använda det mer. Spikar hade rostat av och träet var på vissa ställen svårt angripet av röta. Tornet borde ha tagits bort för länge sedan, men man hade tydligen skjutit upp på det beslutet och tillsvidare tyckt att det räckt med en varningsskylt för att skydda allmänheten.
Skylten som varnade för att man gick upp på egen risk var nu borttagen. Det var Berit helt omedveten om.

Solen var redan ganska nära horisonten när Berit försiktigt satte foten på det första trappsteget för att ta sig uppåt. När hon nått första nivån, var en lapp fastsatt med häftstift. Hon tog den i handen: Det höll för mig så då håller det också för dig. Kom upp! Var inte rädd för höjden. Jag finns ju där…

Lite obehagligt var det i alla fall.
”Hej, hallå! Jag kommer upp nu.” Hon hörde på sin egen röst att hon var lite rädd. ”Det ser inte så nytt ut det här, är det okey tror du?”
Hon fick inget svar… så olustigt på något vis. Han brukar inte göra henne osäker så där. Det kanske är en prövning av något slag. Kan han, så kan jag… det gav henne mera mod och hon passerade lätt nästa träplattform för att klättra uppåt mot den allra översta nivån som förutom ett räcke i brösthöjd även hade både vindskydd och tak.
Lite lätt andfådd tog Berit de sista trappstegen.
Han hade hållit vad han lovat. Himlen var vidunderligt skön och speglade sig i sjön där hundratals sjöfåglar sökt skydd för natten. Man kunde se flera mil bort över mörkgröna barrskogar. Luften var höstaktigt frisk och hon kände tacksamhet mot honom att han tänkt på att visa henne detta.

Jag måste säga det till honom.
Berit vände blicken från utsikten och såg honom stå vid räcket med ryggen mot henne.
”Nu är jag här.” sade hon och sträckte som vanligt ut båda händer till deras vanliga hälsning.
Han vände sig om och Berit såg förbryllat på hans ansikte. Allt var fel! Det var han, men ändå inte han.
Med stöd av vindskyddets vägg sparkade han henne i bröstet så hon föll handlöst mot räcket.
Det hade för länge sedan upphört att vara ett säkert skydd. Nu hade det dessutom brutits och bänts fram och tillbaka, så det knappt hölls uppe av sig själv.
Berit hade inte en chans. Lönlöst försökte hon greppa tag om något, men det enda hon fick tag i var räcket som hon drog med sig i fallet. Det var många tankar hon han tänka innan det hårda berget under henne släckte all hjärnverksamhet.
Jag är inte rädd, inte arg, jag är bara väldigt förvånad över att han tycker att mitt liv är värt att ta.

Berits kropp låg i en deformerad onormal ställning. Livskraften rann som en rännil nerför klippan och färgade mossa och höstlöv om möjligt grannare.
Med en sten i handen närmade sig mördaren kroppen. Om det fanns något liv kvar skulle det ändas med stenen, men den glasartade blicken upp mot skyn sade allt om att det inte behövdes och stenen kastades som betydelselös nerför berget. Hennes fickor muddrades på brevet och den lilla lappen som manade henne att våga gå upp i tornet. Med ett snett flin knäppte mördaren upp hennes kofta, det klädplagg som hon envisades med att alltid bära, och knäppte några knappar igen, men nu alldeles fel.
Sedan lämnades Berit vid den vackra fågelsjön, ensam med naturen.

Scen i storm

Ännu en våldsam storm vältrade in över ön. Den nu luttrade befolkningen hade sökt sig in i sina ombonade hus för att genomlida den tredje stora stormen under hösten. Granarna som krökt sina ryggar i nästan halva cirklar, lyckades resa sig när stormen gjorde en andhämtning, men tvingades kröka sig igen när stormen högg i med nästa krafttag. Lövträden som redan tappat sina blad klarade sig bättre, då vindomfånget var något mindre. En varning hade utfärdats på radion att ingen, som inte var nödd och tvungen, skulle vistas utomhus. Allting som sades på radion av myndigheterna togs på största allvar och det fanns inte många som inte redan hade sökt upp stearinljus och tändstickor, för att invänta det oundvikliga strömavbrottet.
Temperaturen var nära noll och hade gjort vägar och gator isiga och till möjliga dödsfällor.
Fåglar och djur hade sökt skydd under takpannor och jordhålor, där de kurade liksom människorna i sina bostäder.
Det kunde uppfattas som dumdristigt att vistas ute en sådan här dag, speciellt nu på sena eftermiddagen när mörkret dessutom hade börjat göra konturerna otydliga.
Det var det ultimata vädret för vandraren som gick längs den grusade vägen som korsade granskogen. Normalt var vägen en naturskön upplevelse att vandra längs. Åldrande granar med skägglav bildade valv över stigen, som var kantad av mossor och mattor med harsyra. Slingrande sökte vägen sig naturligt runt jättekast och låga bergkammar för att sedan mynna ut i viken där segelsällskapets numera stängda och igenbommade klubbhus fanns.
Kängorna stegs med kraft ner i gångstigen, för att med nästan magnetisk kraft tvinga jorden att hålla fast vid individen, som med kutig rygg plöjde genom vindbyarna. Kampen var i full gång. Det var kampen mellan vädermakten och den, som likt en lejondomptör befallde naturen att hålla igen sina krossande slag. Trotsiga ögon vändes upp mot trädtopparna och mätte sin styrka mot stormens demoner som begärligt slet tag i kroppen. Hagel och sylvassa små isbitar gjorde nästan hål på huden i ansiktet, men vandraren, upphetsad av uppfattningen av att ha kuvat naturen, blottade halsen för att kunna ta emot mera av den välgörande smärtan. En stormvind lyckades nästan slita utmanaren med sig, men mötte spända och parerande muskler beredda till kamp. Närmare havet tilltog blåsten och det rådde full orkan. Vandraren slogs slutligen till marken och måste samla alla krafter för att kunna resa sig igen mellan byarna. Kampen stod nu plötsligt lika, med en lutning mot att stormen skulle vinna.
Havet var rasande. Mäktiga vågor vräkte sig in mot land och över bryggorna vid klubbhuset.
Några idioter hade fortfarande sina båtar i sjön och de skulle bittert få ångra det slarvet. Efter att stormen bedarrat, var det dags för dem att brutalt få insikt i hur grym senhösten kunde vara, när den utan urskiljning krossade glasfiberskrov och omsorgsfullt fernissade spanter. Roddbåtar, men även några dyrare större båtar låg med sina kölar ner i helvetesgrytan. Händerna var leriga, stelfrusna och höger hand hade fått ett skrubbsår av ett tidigare fall. Tungans sträva yta slickade rent och det smakade jord och järn i munnen. Fortfarande med handen mot munnen, nåddes örat av ett ljud. Ett svagt kvidande hördes, av ett djur kanske, eller var det en människa? Hur lät en människas röst vid kanten av ett hav som vältrade in ton efter ton in mot stranden? Vinden drev bort ljudet och förvrängde riktningen från var det kom ifrån. Nu gällde det att spänna sina sinnen, varglikt, vakande. Ögonen tårades i den bitande stormen. Ute vid bryggorna! Därifrån kom ljudet. Svagt som gråten av ett spädbarn kunde ropet lokaliseras till de dansande flytbryggorna.
Bara vettvillingar är ute en sådan här kväll och de förstås, som till varje pris skulle vakta på sina tillhörigheter.


Det krävdes att man kröp på alla fyra längs bryggorna som rörde sig som om de vore mattor som skakades. Issörja hade gjort trädäcket förrädiskt halt och vågor slog upp ibland och sköljde över dem. Rädsla hör de svaga till och fanns överhuvudtaget inte ens som en ingrediens i det komplicerade psyke som tillhörde den person som tog sig ut för räddningsuppdraget. Ropet kom närmare. Det var en mansröst.
Vandraren tog ett stadigt tag om en påle och kisade ut över vattnet, sökte med blicken mellan båtarna. Där! En rörelse. Vid den grova kättingen som såg ut att fästa brygganordningen vid botten hängde någon desperat fast. En arm vevade ibland för att dra uppmärksamheten till sig.
Att ta sig dit bort var i det närmaste självmord, men en grinade grimas sändes mot vädrets makter och en mödosam färd påbörjades fram till den nödställde.
Konturerna av ett ljust ansikte tonade fram i det stålgrå vattnet. Det hade bildats en rundad isskorpa på bryggkanten och det var garanterat omöjligt att ta sig upp ur iskylan på egen hand.
Personen som låg i vattnet använde sina yttersta krafter till att dra upp sig längs kättingen några decimeter, men gled obönhörligen tillbaka till den svallande issörjan. Hjälpen verkade vara nära nu. Händer sträcktes mot händer.
Iskalla stela fingrar greppade lamt om varandra. Ansiktena närmade sig sakta. Man kunde se igenkännandets lättade uttryck genom tårarna från den nödställdes vindpiskade ögon. Ödets stund uppenbarade sig lika plötsligt och hastigt som fallet i vattnet gett chockande smärta i huden. Vinden puffade understödande, men otåligt i ryggen på den räddande ängeln på bryggan. Tusentals vredgade munnar viskade, pockade, tjöt och vrålade kommandon från den mörknande himlen. Det var ett tecken. Den yttersta prövningens stund var kommen. Nu var tiden inne för att bevisa storheten, vem som hade den slutgiltiga makten. Eftertanken var ytterst kort. Vandrarens muskler slappnade av. Händer släppte händer.

Det lättade uttrycket nere i det iskalla vattnet byttes mot obeskrivlig skräck och mannen försvann under ytan för att hastigt dyka upp igen. Båda armarna rörde sig först ovanför huvudet, som om det surrade getingar runt omkring, men lugnade sedan ner sina rörelser till stelt knyckande. Ögon mötte ögon. Den heroiske räddaren hade bytt uppdrag och sträckte nu ut en dömande arm och handens pekfinger visade riktningen mot den skyldige.
”Jag dömer dig nu…, med naturens krafter… som vittnen… ditt straff skall vara… döden!” Rösten lät konstigt grötig, som om den var framtvingad ur en förlamad hals. Orden kom staplade över blåfrusna läppar, men domen var enkel, befriande lätt, som om den dansade ut ur bröstet och lämnade ett syreberikat tomrum efter sig, där tidigare stinkande sumpgas tryckt på från insidan. Gnyende gråt trängde genom stormens ylande, men det fanns ingen amnesti att utfärda denna mörknande dag.
Slutligen möttes domen av acceptans från den olycklige i de sugande vågorna. Hoppet var ute för den dömde. Huvudet i det iskalla vattnet böjdes som i bön och armarna sträcktes ut likt örnens vingar.
Att det var så vackert att se döden nalkas. Vita slöjor från det skummande vattnet bildade ramar runt soloartisten. Håret flöt mjukt kring hjässan. Det var som att se genom kristall. Hösthimlen skänkte sitt sista falnande ljus över scenen och bröts genom vattnet. Ögat lurades att tro att det fortfarande fanns rörelse under ytan. Sedan var plötsligt allt borta. Föreställningen var slut. Djupet hade fällt ner sin mörkgröna sammetsridå.


Vinden ledde vandraren med en stor artig hand i ryggen in mot land. Den bugade för maestron, herren över vinden, över havet, över döden. Ödet hade skapat en herre över domen. Domherren.
Vandraren slet av sig kläderna på sin överkropp och stod sedan och tog emot stormens smärtsamma, isiga piska. Belöningen efter denna rättrådiga handling, var som ett forntida mandomsprov eller som munkens hårda späkning.

Waldéns bot

Det skulle bli en svår dag för Janne Waldéns far. Han hade vaknat av att han hade en fruktansvärd huvudvärk. Spyorna trängde i halsen på honom. Han satte sig sakta upp på sängkanten. Det var bäst att inte göra för stora rörelser. Det svindlade framför hans ögon. Baksmällan var total.
Det gick inte att ta miste på vad som plågade Waldéns kropp. Själv oroade han sig för om han eventuellt fått i sig något olämpligt och förbannade sin hustru som alltid jobbade och lade över på honom att ta hand om hemmet. Det var som han sagt så många gånger tidigare, ingen passlig uppgift för honom.
Det var nog det klokaste att ta något starkt i magen innan bakteriehärdarna fick överhanden.
På skakiga ben gick han iväg och öppnade skåpdörren i hallen, sökte i de stora svarta gummistövlarna och lyfte en flaska ur stöveln. Den var tom. Va fan!
Han drog sig till minnes… ja kanske… det blev nog att dricka upp den i går. Surt lade han ner den tillbaka i stöveln. Han gick med något snabbare steg till skafferiet i köket. Längst in bakom mannagrynen stod en flaska gin. Den var nästan tom, bara två munnar kvar. Snabbt hällde han ner det i strupen och lät den starka fräna spriten ge en bekant känsla av lugn.
Problemet var att det var alldeles för litet. Han behövde mer, mycket mer och för att få det behövde han pengar.
Kvinnan han levde med hade mer och mer börjat svika honom. Aldrig fick han se röken av hennes lön och hon borde ju tjäna ganska bra, hon jobbade ju nästan dygnet runt.
Där såg man ännu ett exempel på hur illa behandlad han var. Det var inte underligt att man måste stärka sig lite ibland för att orka med mänsklighetens djävulskap. Ungarna och kärringen, de gaddade ihop sig. Det som regelrätt var hans tog de ifrån honom. Hade inte han som familjens överhuvud och sin stora erfarenhet av arbete med finanser, rätt att ha fullständig inblick i familjens ekonomi. De gömde pengarna för honom.
Nu letade han igenom lådor och burkar i köket. Var, var hade hon gömt dem?

Inne i Jannes rum var det obäddat. Den där lata ungen som knappt hälsade på honom brukade ibland ha litet slantar. Han rev upp locket till en karamellask av plåt. Det låg tjugotre mark där. De här anser jag är mina, tänkte Waldén. Är de så att de försöker lura pengarna av mig så får de skylla sig själva när jag tar tillbaka det som är mitt.
Det tog på att gå den dryga halva kilometern till matbutiken. Han kunde ju inte ta bilen. Bylingen hade tagit hans körkort fast han knappt hade druckit alls. Villkorligt fick han dessutom. Nå, den tiden var snart slut. Han skulle få tillbaka sitt körkort så småningom. Hans hjärta slog som en stångjärnshammare innanför revbenen. Hans organism gjorde sitt yttersta för att rena kroppen från giftet som flöt genom hans ådror. Tungan kladdade mot gomtaket.
Väl inne i butiken gick han raka spåret och hämtade några mellanöl och gick sedan skyndsamt mot kassan.
Han lade fram dem framför kassörskan och väntade att hon skulle slå in priset i kassan.
”Vad har du tänkt med de där?” undrade hon med höjda ögonbryn.
”Ja vad tror du? Jag tänker handla och väntar nu tålmodigt på att du skall ta betalt.”
Waldén kände ilskan rusa genom kroppen på honom.
”Det blir inget av med det,” svarade kassörskan och pekade på skylten bakom sig.
Förbjudet att sälja mellanöl åt berusade och minderåriga, stod det.
”Jag har fyllt arton ditt dumma våp,” sa Waldén, ” får jag betala? Annars tar jag dem ändå.”
”Du är full! Du stinker som en gammal mäsktunna. Gå hem och nyktra i Waldén, så får vi se senare idag men nu får du inte en droppe.”
”Jävla hagga,” vrålade Walden.
”Lugna ner sig nu, annars ringer jag polisen.”
Walden höjde knytnäven framför kassörskans ansikte, men hon gjorde inte en min. Med ett stön rusade han ut genom dörren så att det skramlade om glasen i skyltfönstren. Nu var han inte nådig.

Stora mörka moln tornade upp sig i hans inre. Han skulle anmäla dem. Ja, det skulle han. Han visste nog hur sådana där skräcködlor skulle tas, vänta bara. Händerna skakade våldsamt när han steg in genom hemmets dörr. Nu behövde han verkligen något stärkande. Han sökte överallt där det eventuellt kunde finnas en droppe kvar, utan resultat. I panik tog han tre huvudvärkspulver och hällde djupt ner i halsen, några munnar vatten på det och så stöp han i säng.
När han vaknade var han sjöblöt av svett. Kroppen skakade okontrollerbart och han funderade först att han kanske var sjuk, någon sorts influensa, men så kom han ihåg. Den där djävla kärringen som inte sålde ölen till honom. Nu var det eftermiddag, nu skulle han minsann gå dit. Lite osäkert stapplade han iväg till hallen för att dra jackan på sig. Av en händelse såg han in till vardagsrummet. Mitt på bordet stod en hel flaska vodka, full ända upp till korken. Han blinkade några gånger, men varje gång han tittade upp stod den där. Det var sant det han såg, ingen synvilla. Otroligt, men hur…?
Sedan log han. Man skall inte fråga så mycket när livet för en gångs skull är lite givmilt.

Han närmade sig sakta bordet och greppade vant tag om flaskan. Han kunde känna tyngden och det glatta glaset i handflatan. Hastigt skruvade han upp korken och lade flaskan till munnen. Den starka välgörande drycken rann ner i hans magsäck och värmde hans redan plågade slemhinnor. Klunk efter klunk rann ner tills han slutligen kunde känna att hans muskler lade sig till ro runt hans benstomme.Det var förbryllande alltsammans, fast egentligen inte. Det fanns många som kände tacksamhet till honom. Vem som helst hade kunnat komma på besök och velat pigga upp honom med lite starkt och sedan besviket sett att han låg och sov.
Har man lite förnuft så väcker man ju inte folk som sover tungt. Tids nog skulle han få veta vem som var gåvogivaren. Han hämtade ett paket juice från kylskåpet och blandade en stadig drink. Han drack den i ett svep. Hastigt blandade han en till. Ha! Nu skulle satmaran i butiken se mig, tänkte han. Jag behöver inte gå och böna och be hos henne. Jag har faktiskt vänner, goda vänner. Det kunde ju ha varit någon på hans forna arbetsplats som velat visa sin vördnad för honom. Han visste nog att han hade varit som en förebild för många. Även om de bad på sina bara knän så skulle han inte gå tillbaka dit. De skulle minsann få se vem de stungit haver.
I morgon skulle han gå till den konkurrerande banken och fråga om jobb. Han skulle framhärda att han naturligtvis inte genast gjorde anspråk på någon ledande position. Så småningom skulle man se hans kvaliteter, hans förmåga att leda och hans synnerligen goda näsa för affärer.

Nu var Waldén riktigt upprymd. Han kände att detta var en vändpunkt. Allt som tidigare varit svårt och tungt, stod som i en ny dager för honom. Nya krafter flödade genom hans kropp, ja nu skulle här bli krafttag. Tre eller kanske fyra goda groggar till slank ner och interiören i vardagsrummet började flyta ihop.
En aning vemodigt tänkte han på sin familj som hade svikit honom. Allt i detta rum har jag köpt, radhuset de bor i, bilen…, men fick han något tack? Nej, mest bara dålig hyfs från ungarna… och kärringen, hon var aldrig hemma. Hon räknade med att han, han, skulle gå som ett hjon där hemma. Ingen av hans gamla arbetskamrater hade det på det viset. Nej, de hade haft tur i livet, åkt snålskjuts på hans kunnighet, det var vad de hade gjort.
Han kände gråten stocka sig i halsen. Nu måste han gråta igen. Hur många gånger hade inte hans tårar runnit över mänsklighetens ondska? Sorgset tittade han på flaskan. Den såg tom ut. Han knep igen ena ögat så att dubbelseendet försvann och han kunde konstatera att det var sorgligt nog sant.
Med en tung suck började han med stöd av möblerna söka sig mot toaletten. Han måste ju i alla fall pissa. Han tog ett ordentligt tag om dörrposten för att få sin kropp att bli så stadig att han kunde fokusera på riktningen mot toalettstolen. Waldén vägrade att sitta ned på toaletten. Det är bara invalider och kärringar som sitter och pissar ansåg han. Vid toalettstolen tog han stöd med ett knä mot porslinet. Koncentration…
Den gula stråle som lämnade hans kropp, började som två tveksamma stril… för att sedan obönhörligen hamna på hans byxben. Avslutningen av det hela droppade ner på en skurtrasa som någon i familjen jämt lade framför stolen. Irriterat sparkade han till trasan så den gled under badkaret.
Waldén raglade in till vardagsrummet igen och kastade sig vårdslöst ner i soffan.

På bordet stod vodkaflaskan. Den var halv. Den var inte alls urdrucken, den var halv. En rysning gick igenom hans kropp. Hur var det nu egentligen? Hade han inte druckit upp den?
Jo, det hade han…, men man kan ju se fel. Det är ju inte omöjligt.
Plötsligt lyste han upp. Det var juicen som tog slut. Japp, så var det. En suck undslapp honom och han hällde upp vodka nästan upp till glasets kant.
Vilken otrolig dag… för det var väl fortfarande dag? Tankarna började bli sega som kola. Hans armar ville inte riktigt lyda honom mera. Flera gånger misslyckades han att fylla på i glaset. Till slut tog han flaskan och drack direkt ur den. Kontakten mellan fingrarna och hjärnan var i det närmaste helt bruten. Han var inte säker, men han tyckte att flaskan föll ur hans hand och rullade ner på golvet.
Han somnade i ett av hans värsta fyllerus någonsin, rakt över soffbordet.
Svåra mardrömmar red honom. Det smärtade i hans kropp. Det var mycket märkligt alltsammans. Han tänkte mycket på det efteråt, hur underligt allt blev.






Två män kom in i rummet. De hade dragit nylonstrumpor över sina huvuden.
De bredde ut en presenning på golvet och vältrade den högt snarkande Waldén på den.
Den ena av männen hade tagit Waldéns jacka och hatt på sig.
Med frisk fart drog de ut honom ur huset, över trösklar och nerför yttertrappan. Han jämrade sig högljutt när de lyfte in honom i baksätet på hans bil.
Någon satt hukande bredvid honom och höll ner honom. Bilen backade ut på gatan och satte fart ut ur bostadsområdet. Den stannade inte förrän den kördes med ganska hård fart ner i ett dike som ringlade genom grönområdet i utkanten av stan. Ingen såg vad som hände. Männen släpade ut Waldén ur bilen och krängde jackan på honom och baxade honom på förarplatsen. Waldén tittade skräckslaget upp, för en del av hans mosiga hjärna hade börjat kvickna till av den omilda behandlingen.
Hans hjärta stannade nästan när han såg ansiktena med de ihopflutna anletsdragen framför sig.
Sedan blev allt väldigt mera omtöcknat. Någon tog tag om hans huvud och dunkade det i ratten med sån kraft att hans näsa började blöda.
Bildörren stängdes och männen sprang därifrån och rev av sig nylonstrumporna. Ur ett närliggande buskage drog de fram sina mopeder, kickade igång dem och for iväg med en väldig fart. Ungefär på samma gång som mopedljudet försvann längs skogsstigarna som korsade området ringde telefonen inne på den lilla polisstationen.





Yngre konstapel Rune Mattson trivdes med sitt arbete. Många av hans jämnåriga hade sökt sig till sjöss eller flyttat till Sverige, eftersom arbetsmarknaden var i ett ungefärligt dödläge, om man inte hade något bondställe att ärva förstås.
Det hade inte Rune, men han hade ett annat kort i ärmen. Han hade en farbror som var en legendarisk polisman inom landskapet. Inte räknade Rune med att han skulle nå samma berömmelse som Valter, men han skulle inte sticka under stol med att han var hjärtligt glad över att få chansen att jobba upp sig inom polisen.
Den lilla polisstationen var bemannad med tre poliser denna kväll. De andra hade gått hem klockan halv fem efter att gett rapport om att det varit en lugn arbetsdag.
Rune bläddrade lojt i dagens tidning när telefonen ringde.
Lite suckade han och tittade på klockan. Den här tiden brukar Vallmans virriga morsa gå ut med hunden. Oftast gick både hunden och kärringen bort sig. Det var inte bara en gång som de hade behövt rycka ut för att leta upp dem.
Han lyfte på luren och satte den till sitt öra. Otydligt i andra änden hörde han en röst som sa:
”Det ligger en bil i diket vid Granskogen.”
”Va! Kan du upprepa vad du sa?”
”Ett fyllo har kört i diket vid Granskogen.”
Sedan följdes talet av ett tjurigt tutande av att telefonsamtalet bröts.
Rune antecknade klockslag och rusade sedan upp.
”Lennart, vi har utryckning!” hojtade han till sin kollega som satt vid en skrivmaskin och skrev på en försenad rapport.
”Det är troligtvis en fyllekörning. Jag fick just ett anonymt samtal. Skynda dej nu innan vi bara hittar bilen tom.”
”Skall vi ta Folkan eller Saaben?” frågade Rune sin äldre arbetskamrat.
”Saaben, för nu blir det åka av. Håll ställningarna på stationen!” hojtade Lennart i samma andetag.
Med sirenerna påslagna körde de så hårt de bara vågade genom innerstan för att sedan vant och snabbt trixa sig fram genom villabebyggelsen i utkanten av stan. Rune Mattson flinade lite menande åt sin kollega när de såg att folk kom ut på gatan när de hörde polisbilen. Krokiga ryggar som flitigt varit böjda över morotslanden, rätades hastigt upp när man hörde den gälla polissirenen och gräsklipparna slogs av för att man skulle kunna höra åt vilket håll lagens långa arm måste ta sig på sin utryckning den här gången. Förvånade hörde de att bilen hastigt körde åt det håll som man allmänt kallade för Granskogen och som hade blivit ett populärt tillhåll för friluftsliv av olika slag.
Polisbilen närmade sig hastigt Granskogen. Rune njöt av att köra den nya Saab 99:an som hade inköpts efter nyåret. Han tyckte verkligen att det var ett lyckat val. Köregenskaperna var i de närmaste perfekta. Bilen låg som ett strykjärn på vägen jämfört med den gamla bilen. Nu började han köra mera försiktigt när de var inne i granskogen. De hade ju inte fått någon närmare beskrivning på var dikeskörningen hade skett och de spanade vaksamt efter bilen, men också för att se att inte någon försökte smita ifrån dem.
”Där! Där framme till vänster,” sa Rune plötsligt.
”Jo, jag ser och föraren är kvar” sa kollegan, hans ben sticker ut genom dörren.”
”Men visst fan ser det ut som Waldéns bil? Visst har han en grön Lada?
”Det finns det väl flera som har, men jag skulle kunna satsa arvet efter svärmor på att vi hittar Waldén i bilen.”
Rune Mattson blängde lite mot sin jobbarkompis.” Du är ju för fan inte gift.”
” Du är väl för fan inte gift.”
”Man vet aldrig, man kan ju åka dit nå´n gång.”
Rune kunde inte låta bli att le åt honom.

När de hade parkerat bredvid Waldéns bil tog de genast på sig en strängare min.
Om det var som de misstänkte var det en allvarlig förseelse som hade begåtts.
Waldén satt med benen ut från förarplatsen. Han höll dem brett isär och hängde med huvudet nere mellan benen.
Han var asberusad. Han tittade förvånat upp när de tilltalade honom, men de kunde se på honom att han hade svårt för att se dem klart.
Den något äldre polismannen tog först till orda.
”Är herr Waldén ute och kör så här på kvällskvisten?”
”Mrffts” svarade Waldén ungefär och kavade vildsint omkring sig med ena armen. Den andra handen höll han hårt fast i bildörren för att inte ramla framåt. Rune kunde inte låta bli att förvånas över att han var så redlös. Walden satt närmast som ett kolli och verkade inte ens kunna svara på tilltal. Precis som hans arbetskamrater hade lärt honom tittade han in i bilen om det fanns något annat han borde vara observant på. I det här fallet sökte han efter något tecken på att han inte skulle ha varit ensam i bilen. Han slog hastigt det ifrån sig, det var knappast troligt.
”Det är lätt för oss att konstatera att ni är kraftigt berusad. Ni har framfört fordon i berusat tillstånd.” Kollegan försökte få något vettigt svar ur den berusade mannen.
Waldén ruskade klumpigt på huvudet. ”Neeej”
”Vad menar Waldén? Nekar du till att du kört bilen fast vi har tagit dig på bar gärning? Gör det inte värre för dig än det är. Det ser illa ut det här. Om jag inte minns fel så har Waldén en villkorlig dom hängande över sig. Aj,aj,aj. Det blir till att komma med till stationen det här.”
Runes kollega var mycket allvarlig.

De tog ett kraftigt tag om var arm om fylleristen för att leda honom till bilen. Han kunde knappt stöda på benen. De fick formligen släpa honom till polisbilen.
En gul Opel Kadett kom körandes och stannade upp bredvid dem. En man stack ut huvudet genom fönstret.
”Jaha… det gick så här.” sa han.
Han förklarade att han var granne med Waldén och hade sett när han kört iväg. Han hade blivit orolig för han kände ju till hur det brukade vara med bilkörningen och hans granne. Det hade gått undan, sa han och ruskade på samma gång beklagande på huvudet, men han hade tydligt känt igen chauffören för han hade haft sin vanliga jacka och hatt på sig. Han påstod också att han var helt säker på att han hade varit ensam i bilen.
” Ja, ja,” suckade grannen, ”det är knappt man vågar sig ut på vägarna nuförtiden. Bilarna har ökat så enormt… om det dessutom är så att folk inte är nyktra när dom kör, ja, man kan fråga sig vart samhället är på väg.”
Poliserna nickade allvarligt för att hålla med. De antecknade grannens namn och noterade vad han sagt, sedan tackade de för upplysningen. Något motvilligt gick den påpasslige grannen med på att lämna platsen. Trots att han hade beklagat sig över hur farligt det kunde vara att röra sig i trafiken, kunde han inte låta bli att gotta sig i det som hade hänt.
Den molokne Waldén satt i polisbilen. Rune hade givit honom litet hushållspapper som han tryckte mot sin blödande näsa.
Den andra polisen talade långsamt och med tydlig röst.
”Vi kommer nu att föra dig till stationen. Det blir att övernatta där. Förstår du?” sa polisen och höjde rösten något, eftersom det verkade som han fick föga respons. ”I morgon när herr Waldén nyktrat i, kommer vi att förhöra dig ytterligare. Vi måste kontakta din fru, det förstår du eller hur?”
Poliserna såg på varandra.
”Äh, vi plockar in honom nu, så han får sova ruset av sig. Inte kommer vi nå´n vart med den där. Fy fan, vilken baksmälla han kommer att få. Han kommer att erkänna allt, bara för att få ett aspirin,” sa Runes kollega och skrattade till. ”Stackars djävel.”
Rune höll med. Det var synd om Waldén, men det var mer synd om den hårt prövade familjen som han hade där hemma.

Rune satte sig på förarplatsen och kontrollerade att kollegan och Waldén satt lugnt i baksätet innan han körde iväg. Han gasade upp bilen och var på väg att lägga i tvåan, när han såg något vid vägkanten. Han stannade genast bilen och gick ut för att hämta upp föremålet. Tillbaka i bilen sträckte han det till Waldén.
”Känner du igen den här?”
Det stackars eländiga fyllot knep igen ena ögat för att fokusera, sedan sträckte han utan ett ord ut handen och grep det som han kände igen som sin hatt och lade den snett på skallen.
Polismannen i baksätet flinade och rättade till den, men yngre poliskonstapel Rune Mattsson rynkade fundersamt pannan.
Efter det rullade allting på enligt rutiner.
Familjen underrättades och en våldsamt skakande Waldén förhördes dagen därpå. Han nekade naturligtvis till allt, men ingen tog notis om det eftersom det fanns vittnen till det hela.
Det blev en mycket snabb rättegång och Waldén fick tre månader i fängsligt förvar. Det var en aning hård dom, men räknades som rättvist då, som domaren uttryckte det… det räknades som en ovanligt grov förseelse, då herr Waldén haft så hög promillehalt i blodet.
Rune Mattsson funderade lite kort på hur hatten hamnat så långt från bilen och vem tusan som hade ringt in anonymt?

Då fursten kom.

Grepen låg vant i hennes hand. Hon hade gjort det så många gånger förr… gått ner till stranden och samlat hötter till potatislandet.
Det satt i hennes fingrar, sa man, det där med att få ett grönsaksland att växa så det vällde över sina bräddar.
Bah! Hemligheten låg i de bruna strängarna som varje höst så frikostligt blåste upp på stranden.
Råttfärgade hårslingor klibbade fast vid hennes panna, kinderna blossade av ansträngning och av den kalla vårvinden som kom in från havet. Stark och seg var hon, Helena, ovanligt blå ögon hade hon, men kunde definitivt inte beskrivas som någon skönhet.

Hon hade vistats på sina farföräldrars strand ända sedan hon var litet barn, så hon trodde sig kunna gå med förbundna ögon från storstugan ner till båthuset, bryggan och vidare följa strandlinjen tills man nådde Kalvryggen.
Det var namnet på ett berg av grågranit med karga svårvandrade klippor som på vissa ställen vältrade sig rakt ner i bråddjupet.
Den klippstranden låg helt öppet mot sydväst och ibland kunde det kännas som om hela Östersjön trängde sig på.
Det fanns säkert ett utstuderat sätt att mäta den kraft som bränningarna slog mot de gråsvarta bergen, men det var ingen metod hon kände till.
Alla människor borde någon gång få tillfälle att stå farligt nära bränningarna, känna sig ett kort steg ifrån undergången.
Ett litet steg fram… och du kunde fångas upp av en våg som vuxit sig större än du anat.
Vad annat kunde följden då bli, än att du skoningslöst slogs ihjäl mot klipporna?

Strömskär var det enda hemmanet på ön och hade tills för tjugofem år sedan varit fullt av liv.
I takt med att det moderna samhället byggdes upp försvann befolkningen från öarna i skärgården. Det gick inte längre att försörja sig.
Kvar stod de vackra husen som fick bli degraderade till exklusiva sommarställen eller i värsta fall… helt lämnas åt sitt öde.
Det välskötta skärgårdshemmanet på Strömskär ärvdes av hennes far.
Faderns överkonsumtion av alkohol resulterade till cancer i en svårt ansträngd bukspottskörtel, som således alldeles för tidigt ändade hans liv.
Strömskär blev därför hennes. Hela holmen tillföll henne.

Faster Majbritt hade bestämt sagt ifrån sig något arv hemifrån. Hon ville bara bort från ensligheten och tog gladeligen chansen att sticka när hennes Edgar friade.
Det visade sig vara ett klokt beslut och hon fick ett bra liv med honom tills hon för ett par år sedan blev änka.
Helenas älskade kusin Inger var hennes enda barn.
För Ingers del hade naturen varit mera givmild. Hon hade ärvt Edgars tjocka blonda hår, symetriska ansikte och eleganta kropp.
Utseendet var ändå inget som flickorna som barn tänkte på.
Det var något helt oviktigt i sammanhanget.
Trots att Helena var några år äldre, hade de alltid njutit av varandras sällskap och haft underbara somrar tillsammans ute på Strömskär.

Nu var det början av Maj och de tre kvinnorna strålade som vanligt samman ute på ön.
De förberedde sommarens vistelse, brände kvistar, rensade blomland och städade ut vinterns samling av muslort från sina hus.
Igår hade de med sjötaxi tagit sig ut med massor med packning till ön som var belägen längst ut mot havet.
De hade förstås en liten snurrebåt som ibland sommartid användes för att transportera sig med, men det var inget som någon av dem föredrog även om de var vana med båtar.
Efter tio dagar skulle sjötaxin hämta dem till fastlandet igen.
Så hade de kommit överens och så hade de alltid gjort.


Alfåglarna sjöng någonstans ute på fjärden. Helena kisade och försökte se om hon kunde se dem. Istället fångades hennes blick av en vit fläck som guppade upp och ner.
En båt!
En plastbåt troligtvis och någon stod i den och viftade med armarna.
Vem körde så långt ut i ytterskärgården med endast en liten plastbåt?
Helena rynkade pannan. Kan man ha fått problem?
Nog hörde det till hennes skyldighet att ta reda på vad som stod på.
Hon tog sin båt, startade den och styrde ut mot den guppande båten.
Det satt en man i den, såg hon när hon kom fram. Han hade ingen mössa fast det var kallt på sjön. Det hade knappast någon betydelse. Mörka värmande lockar dansade runt hans hjässa.
Han log brett mot henne och bredde ut armarna som om han välkomnade henne till sin båt.
Hon kunde inte låta bli att le tillbaka. Så fånigt! Hon kände inte ens honom.
Innan hon hann öppna mun sade han:
”Satt jag inte här och bad till Neptunus att han skulle skicka en av sina vackra sjöjungfrur till mig? …men det här var ju ännu bättre!... för, du är väl ingen sjöjungfru va?”
Han skrattade och ruskade på samma gång på huvudet som om han insåg hur dum han var.
Helena blev överraskad. Hon hade väntat sig att träffa en bekymrad, kanske ångerfull fiskare som beklagade sig över sin dumhet.
Denna man verkade ha ramlat från himlen och var lika malplacerad på fjärden som en ko i kyrkan.
”Vad har hänt?” Undrade hon.
”Det gamla vanliga, …soppatorsk!” Och så ruskade han på huvudet igen.
”Typiskt mig! Så här gör jag jämt! Jag får något i skallen och så försöker jag genomföra det. Ibland lyckas det och ibland går det som nu… äsch så idiotiskt, det är knappt jag täcks berätta om det.” Så blev han allvarligare.
”Inte har du bensin jag kan få köpa?”
Hon ruskade på huvudet. ”Det lilla jag har, finns i snurrans tank, jag är ledsen…”
Hon knep ihop läpparna och funderade…
”Jag kan bogsera iland dig så får vi fråga min faster. Hon kanske har.”


”Finns det ingen man?” Frågade han försiktigt. ”Nu menar jag inte att han bättre skulle kunna…på något vis… äsch, glöm mitt svammel.”
”Jag förstår. Nej, ingen man, bara tre kvinnor på en öde ö.”
”Åh Tack Neptunus!” Utbrast han skämtsamt rakt ut i luften och så skrattade han ett bullrigt skratt som studsade ut över vågorna.
Helena förstod inte varför hon fnissade medan hon band hans förtöjningsrep fast i sin båt.




De vandrade från stranden upp till Storstugan.
Hon gick först och han kom efter med en väska slängd över axeln.
När hela gårdstunet med huset och byggnaderna runt om blev helt synliga hörde hon hur han stannade upp och visslade lätt.
Hon vände sig om och såg hans förvåning och hon kunde inte låta bli att känna sig stolt, för hon visste så väl varför han fick den reaktionen.
Hon hade sett den minen förr hos andra besökare.
Storstugan var ett stort vitmålat hus med fönster på rad åt alla vädersträck. En glasveranda sträckte sig överdådigt längs södra väggen. Bakom huset skymtade en ladugård och flera uthus. Öster om huset, nära skogsbrynet, fanns ett rött välskött hus.

Två personer rörde sig utanför det huset. De sysslade med något som helt upptog deras uppmärksamhet. De småpratade med varandra och märkte inte Helena och den främmande mannen förrän de kommit helt nära dem och hon sa ”hej” till dem.
De tittade upp från sitt arbete och att säga att de såg överraskade ut var ingen överdrift.
Vid semestertider var det inte ovanligt med besök på Strömskär. Titt och tätt kom arbetskamrater, släkt och vänner och förtöjde vid deras brygga.
Det hörde till en del av sommarens nöjen att få umgås ledigt och avslappnat.
Kilovis med kräftor hade sörplats i den generösa verandan under åren.
Skratt och nojs har trillat omkring på gårdsbacken och doftande björkkvastar har svingats över hukande ryggar i den sotiga gamla bastun.
Nej, det var naturligt med besök på Strömskär, men så här tidigt på våren… det hörde inte till vanligheten.


Den äldre av kvinnorna såg ut att närma sig 70 års ålder. Hon var liten och smal, rentav mager. Spaden i hennes jordiga hand såg alldeles för stor ut, lika så de höga svarta gummistövlarna som hon klivit i.
Nu torkade hon försynt handen på sina byxor och sträckte fram den mot mannen, men sökte ögonkontakt och förklaring av Helena.
”Jahaa…ja...”



Mannen log brett och vårsolen verkade plötsligt värma mer än vanligt.
”Jag heter Fredrik Höglund och är väl, skulle man kunna säga… ett strandfynd.”
”Ja jag är Majbritt Almén och det är länge sedan man kunde fynda mig.”
Han skrattade lätt och vände sig sedan till den yngre av dem.
”Inger… Almén,” sa hon bara, osäker i situationen.
Han passade på samma gång att greppa Helenas hand.
”Vi hälsade inte ordentligt… Fredrik alltså.”
Helena sade sitt namn och började sedan förklara för de andra hur det kom sig att hon hade manligt sällskap med sig från stranden. Det lilla hon visste.
”… och nu skulle han behöva fylla på tanken. Jag tänkte att du Majbritt kanske hade?”
”Bensin? Det kan inte vara många droppar i så fall.” Hon slog urskuldande ut med armarna för att sedan fråga:
”Ja, man kan ju inte låta bli att undra. Vart var du egentligen på väg?”
”Åh, ni som är skärgårdsmänniskor tycker förstås att det är helt galet, men… jag tänkte köra till Åland. Det handlade om ett dumt idiotiskt vad som jag slagit med en arbetskamrat.
Bensin hade jag tänkt fylla på vid passliga marinor.”
”Galnare påhitt tror jag inte jag har hört tals om. Om det hade blivit nordlig vind hade du kunnat driva till Polen.” Majbritt fnyste.
”Men, mamma!” Inger verkade generad över moderns barskhet.
Fredrik drog en aning besvärat fingrarna genom hårburret, såg sedan ner på sina skor.
”Ja, herre gud, jag är hopplös!”
Det blev tyst.
Fredrik ruskade på huvudet och gav ett snett leende och vände sig sedan till Helena.”
”Känner du till något trevligt hotell här i närheten?”





Helena öppnade sitt hem för Fredrik.
Hon visade honom hela huset. Det ombonade köket med den murade spisen, salen där majolikalampan hade sin dominerande plats och slutligen till västra kammaren där han skulle få övernatta. Hon tände eld i kaminen medan han beundrade utsikten från fönstret.
”Du är lyckligt lottad Helena! Vilket underbart ställe!”
”Ja, jag börjar mer och mer förstå det. Först tyckte jag att det bara var arbete och ansvar, men efter hand känns tanken att jag ensam måste hålla hemmanet i skick, som inte helt omöjligt.”
”Du har ingen ring på ditt finger.”
”Nej, det har inte blivit så.”
Han tog ett djupt andetag.
”Vilken tur jag hade ändå. Tänk, nu hade jag vid det här laget kunnat sitta i den kalla båten och korsa fjärd efter fjärd. Istället träffade jag dig och hamnade här… Tror du på ödet?”
Han såg intensivt på henne, som om hennes svar skulle vara livsavgörande.
Han var verkligen intresserad av vad hon skulle säga.
”Jag vet inte.” Helena vred på sig.
”Jag är nog mera den jordnära typen.” Bestämde hon sig för att svara.
Han nickade. ”Jag förstod väl just det. Om jag säger att jag är jordnära, så lär du knappast tro mig eller hur?” Han skrattade så det bildades lustiga fåror vid hans ögon och hon skrattade med och kom på sig själv att önska att han inte alls skulle åka hem med någon sjötaxi nästa dag som han sagt han skulle göra.



Fyra dagar hade gått och han hade inte gjort något tecken till att fara hem.
Istället gav han sig med liv och lust in i arbetet på gården.
Potatislandet vände han på en bråkdel av den tid som det skulle ha tagit för Helena.
Veden högg han på en enda dag medan han sjöng högt och lite falskt.
Nu började även Majbritt tina upp och tyckte att det var trevligt med en man som gick med långa steg över gårdstunet.
Ivrigt visade hon honom gården, uthusen, de gamla redskapen…
I storstugans kök stod de båda böjda över en karta som täckte hela köksbordet.
Det var en karta över Strömskär.
Helena log åt att Majbritt äntligen hittat någon som inte verkade tröttna på hennes historier från förr.
Matförrådet minskade mer än beräknat, men Majbritt lade ut nät alla dagar och fick därför massor med beröm.
”Du är allt en handlingens kvinna du!” Fredrik kramade Majbritt och hon strålade.

Det var sjätte dagen efter att Fredrik dykt upp på ön. Kvällen hade kommit och alla var trötta efter att man på Fredriks inrådan hade sågat ner två stora granar som han ansåg skymde utsikten mot nordväst. Det hade varit ett styvt jobb och Inger och Majbritt hade efter middagen i storstugan gått hem till sig. Kvar satt Helena och Fredrik.
”Det var gott! Tack Helena!
Hon ryckte en gång på axlarna. ”Majbritts fisk igen… själv har jag tröttnat en aning.”
”Jag var och inspekterade bryggan. Den verkar finnas risk för att den kan komma att rasa.
Konstruktionen är för svag och den borde pålas om. Jag känner till en firma som gör sådant arbete. Om jag skulle ta och boka upp dem till sommaren. Vad säger du?”
”Jag vet inte… pappa lagade på bryggan. Jag trodde den var i bra skick.” Helena lät snopen.
”Du kan inte låta det förfalla runt om dig. Bastuspisen har förresten börjat rosta och filten på lidertaket har blåst sönder. Det skulle finnas jobb för en karl i flera år framåt på Strömskär. Förresten, igår såg jag att kittet börjar lossna från fönsterkarmarna.”
Innan hon riktigt förstått vad som hände så hade han slagit armarna runt henne.
”Stackars dig, Helena… så mycket ansvar för en så späd kvinna. Inte verkar du få så mycket hjälp av Majbritt och Inger heller. Om du rustar upp bryggan är det du som får stå för fiolerna, eller hur?... Men de använder den som om det var deras egen. Majbritt går in och ut i husen här som om de var hennes. Det kan väl ändå inte vara rätt?”
Helena kunde inte tänka klart med pannan tryckt mot hans bröst. Hans doft virvlade i hennes näsborrar. Vad var det han pratade om? Majbritt och Inger?
”Jag vet inte. Så har det alltid varit. Det är ju Majbritts barndomshem, inte konstigt…”
”Men, det är inte hennes mera!” avbröt han henne. ”Det är ditt!”
Hans läppar sökte sig över hennes ansikte till hennes mun. Hon borde ha blivit lycklig, men hon översköljdes av ett obehag. Vad menade han?
Hon sköt honom ifrån sig.

”Helena! Känner du inte att vi har något gemensamt? Det kände jag direkt när du kom i din båt, frisk, stark och modig!
När jag sedan steg in i detta hus upplevde jag det som om mina livs pusselbitar fogades samman.
Du måste ha känt samma sak!”


”Ja, något kände jag nog. Jag är bara så osäker på vad… Jag har några dåliga erfarenheter med i bagaget och jag har lovat mig själv dyrt och heligt att aldrig engagera mig i en man igen. Jag har ju bara känt dig några dar… det är så overkligt! Du vet så mycket om mig, men du har inte sagt ett endaste ord om dig själv.”
Han gjorde en avvärjande rörelse med handen.
”Det är så tråkigt att tala om sig själv. Jag, en ungkarl? Med mina värdepapper som största intresse har jag en torftig och innehållslös tillvaro när jag jämför med det liv som man kan leva här. Den vackrast glimmande diamanten hittade jag, mot alla odds, här, infattad i den gråaste granit. Jag är helt betagen…”
Blicken han gav henne var i motsats till hans vanliga natur, något blyg.
Helena var verkligen omtumlad. Aldrig förr hade någon talat så till henne. Hon som såg så alldaglig ut. Vad såg han hos henne? Hon kunde inte tro honom.
Plötsligt blev hon rädd och vred sig ur hans armar.
”Nej! Det här går inte! Jag… tror jag går och lägger mig.”

Senare, i sin ensamma säng, förbannade hon sin feghet.


Fredrik stod på knä och skruvade på Majbritts gräsklippare. Värmen hade slagit till ordentligt den åttonde dagen av deras vistelse på ön. Han rätade på sig, torkade svetten från pannan och passade samtidigt på att smeka Inger med blicken då hon låg och solade med slutna ögon.
Hon visste att bikinin klädde henne och hon kunde inte låta bli att då och då titta upp för att konstatera Fredriks intresse. Gud, en sån karl han var! …och honom hade Helena lagt beslag på mest hela tiden. Något magiskt hade ändå lyckats hända! Inger tyckte att attraktionen mellan henne och Fredrik var så stark att den nästan var fysisk. Snart, mycket snart, skulle de få exponera sina känslor för resten av världen. Det vibrerade runt hans person!

Majbritt var plötsligt där och Fredrik vände all uppmärksamhet mot henne.
”Det kan inte ha varit lätt för dig Majbritt, efter din makes bortgång.”
Fredrik såg medlidande på henne och hon svarade inte utan nickade endast medgivande.
Han fortsatte.
”Jag har funderat på en sak… Blev det inte en märklig delning av arvet? För mig som utomstående känns det som om en stor orättvisa har begåtts. Numera förfördelar man inte kvinnorna på detta vis. Det finns lagar som måste följas. Hur kunde man begå ett sådant brott mot dig? Din bror fick allt och du inget alls. Känner du inte en vansinnig ilska?”
Majbritt rynkade pannan. ”Inte förr, men nu på senare tid har tanken dykt upp då och då.”

Fredrik ruskade beklagande på huvudet.
”…och du kan inget göra åt det? Borde du inte för Ingers skull försöka riva upp arvsfrågan?”
”Nej, så kan man väl inte göra! Vi får ju ändå utnyttja hela Strömskär som vårt.”
”Men om Helena skaffar en man så kan allt bli annorlunda från en dag till en annan.”
”Helena? En karl? Det kan jag inte tänka mig.” Majbritt log.
”Du kanske inte skall vara så säker… Dig och mig emellan… så har hon faktiskt anförtrott en hel del till mig… om du förstår vad jag menar… Jag ville bara säga det som en liten varning, då jag har observerat den uppenbara orättvisan.”
Hon såg chockad ut. ”Och det skulle hon inte sagt till oss? Omöjligt!”
”Det kanske ligger något bakom tystnaden. Kanske hon sist och slutligen inte är så nöjd med att ni är här på ön… om det är någon annan på väg hit.”
”Strömskär är stort” Vi har alla rum här.” Hon såg osäker ut och hennes ansikte hade bleknat.
”Majbritt, allvarligt talat… detta säger jag för att du och jag blivit sådana vänner…”
Han verkade söka efter orden, men sa sedan uppgivet: ”Alla ha rum? …det hördes inte så!”
Majbritt såg ut att kunna svimma på fläcken. ”Åh, herregud!”
”Stackars er” Så orättvist ni har behandlats. Majbritt…jag måste få fråga… Vem ärver om något skulle hända Helena?”
Majbritt verkade knappt höra. Hon stod och såg upp mot storstugan.
”Vah? Öh, Det skulle vara jag, om jag fortfarande lever… och Inger…”
”Tror du på ödet?” Han knackade med skruvmejseln på gräsklipparen. ”…om gräsklipparen fungerar nu, tror du att det är ödet eller tror du att den fungerar för att jag gjort något åt den?”
Hon vände blicken mot gräsklipparen en kort stund för att sedan låta den vandra vidare till sin vackra dotter som satt med riktat ansikte mot solen.
Framför Fredriks ögon verkade Majbritt åldras med tio år.
”Vad skall jag göra, Fredrik?” Viskade hon kvävt.







Helena var lycklig! Himlastormande, galet lycklig! Hon hade bestämt sig!
Varför skulle hon tacka nej till en uppvaktning från en man som verkade för bra för att vara sann. Han hade ju allt! Tänk att han hade intresserat sig för just henne!
Visserligen tillbringade han en hel del tid med Inger, men det bara gladde henne.
Han hade så lätt att stå på vänskaplig fot med alla.
Pengar hade han, som den lyckade affärsmannen han var, och kunskap… om allt mellan himmel och jord. I dessa fall verkade det gå att ösa ur en aldrig sinande källa.
Nu skulle det bli slut på hennes velande angående män. Hennes farhågor fick följa med nordanvinden ut över havet.



Helena och Fredrik satt tätt tillsamman på Kalvryggens högsta punkt. Den nedgående solen färgade himmel och hav blodrött och vågornas taktfasta störtningar mot klipporna hade avmattats inför natten. Det var dags att gå tillbaka till storstugan och förbereda för hemfärd nästa dag.
Ett ljud hördes bakom deras ryggar och de steg hastigt upp.
Det var Majbritt och Inger och Fredriks mun kröktes till ett märkligt leende.
Ingen hann säga något innan Majbritt med hela sin magra kropp vräkte sig mot honom. Fredrik var helt oförberedd.
Hans leende förbyttes mot fasa när han som en trasdocka tumlade ner längs klipporna för att slutligen hamna i vattnet.

Majbritt tittade ner med en outgrundlig blick. Han låg orörlig med ryggen upp.
Helena och Inger verkade befinna sig i ett vakuum, i en tillvaro utan dess förnuft.

”Jag skall snart förklara för er flickor. Nu skall vi låta strömmarna dra med honom ut på simpdjupet. Det är där han hör hemma. Se till att hans båt och allt annat han hade med sig följer samma väg.
Han har aldrig satt sin fot på Strömskär, kom ihåg det!”

Lätt som en slända.

Med ett svagt väsande slog dörren fast efter flickorna. De hade gått igen och lämnat honom ensam i rummet. Nu fanns det bara han, teven och utsikten genom fönstret kvar i rummet och med det fick han roa sig bäst han kunde... och vanligtvis kunde han inte det. Ingenting roade honom mer.
Ja, utsikten förstås, den kunde han inte klaga på.
Hemmet för extremt feta var nybyggt och hade stora panoramafönster som vätte mot trädgården.
Där ute skedde hela tiden en stillsam förvandling från vårens saftiga blommor till höstens guldominerade bladprassel.
Dörren som ledde till trädgården hade byggts extra bred, så bred att man kunde rulla ut hans förstärkta säng.
Hans utomhusvistelser berodde helt och hållet på vaktmästarnas villighet.
Nu hade de inte varit villiga på länge verkade det som.
Det var nu högsommar och solen baddade på växtligheten. Flickorna som nyligen varit inne och hjälpt honom med morgontoaletten, hade lämnat både dörren och ett stort fönster öppet.
Tydligt kunde han höra porlet från dammen som fanns i synhåll från hans säng.
Inte för att han ville se dit. Någon, i stor välgärning, hade placerat en brett flinande dammgroda av keramik på dammkanten. En padda liksom han.
Det äcklade honom, fick honom att känna sig hånad, påglodd...
Rummet hade blivit hans vila för själen, trygga tillvaro, gömsle, men också ett exklusivt fängelse.
"På vatten och bröd!" Brukade han tänka.
De ville tydligen att han skulle svälta sig!
Frukostbrickan hade nyligen burits ut. Han hade ätit allt även om han avskydde maten.
Fibrer och sockerfri yoghurt? Och ett!... ägg hade han fått. Han hade lätt kunnat äta åtta.
En svag obehagskänsla gick som en våg genom hans kropp och lämnade kvar den vanliga oron.
Hans tankar gick över på mat, lättäten mat, cocacola...
Nu blev munnen torr.
När han vred på huvudet såg han glaset på bordet. Det var vatten i det.
Förutom att vatten smakade skit, gav det honom huvudvärk.
Räddningen fanns i hans sängbord och han skänkte en tacksam tanke till sin mamma.
Vid varje besök hade hon tio chokladkakor med sig.
Hon såg hans lidande, visste vad han kände inom sig, den malande längtan och ångesten när den inte blev stillad. Hon var ju själv stor och visste vad det handlade om.
Den där magra spinkiga dietisten som dyker upp varje vecka sade att han inte fick äta sin mors mat mera.
De var inte kloka!
Utan henne skulle han varit död.

Vad varmt det var!
En irriterande rännil av svett ville hela tiden söka sig in i ögonvrån. En av flickorna hade lämnat en fuktig handduk åt honom, så han kunde torka sig. Det var skönt, men det hade börjat bli lite sårigt vid ögat så han fick vara försiktig.
Såren ville aldrig läka. Det var på grund av diabetesen sade man. Det sved och kliade konstant i grenen och ljumskarna. Där kunde han inte torka av den enkla anledningen att han inte nådde dit. Det var länge sedan han satt sin hand där.
Det fick alla andra göra. Män,kvinnor, gamla ,unga, bekanta, vikarier, varsågoda! Beskåda min pitt! Fast... den kanske inte syns mera. Den kanske ligger inbäddad i fettdräkten, försvunnen för tid och evighet, för att aldrig mera skådas...
Maten har kastrerat mig! Var hans slutsats.
Eller var det inte matens fel? Var det något annat? Någon sorts jävla ätarADHD?
Hans hjärna har varit en sopa från första början, det måste ju ha varit så.
I hans mest mörka stunder tänkte han så och de stunderna verkade komma allt oftare...
Fast han hade en gång varit smal, helt normal faktiskt.
Helvetet började först någon gång på högstadiet. Han åt dubbelt så mycket som andra. Fan, vad alla garvade när han ibland öste upp en tredje portion.
Den tiden kunde han minnas med glädje. Då var han någon... storätaren, som blev bara större och större.
Gymnastiken blev en lång räcka av förnedringar. Slutligen behövde han inte vara med mera.
Han fick ett sjukintyg.
Det var på håltimmarna som han åt mest. Han saknade sina skolkamrater, gemenskapen.
Fast det visste han inte då. Då trodde han att han var hungrig.

Han tänkte på chokladen. Han blev en aning yr. Tog han bara en enda bit så upphörde yrseln och kroppen slappnade av. En enda bit!
Han kunde förstås inte minnas när han senast ätit endast en enda bit. Minst hela chokladkakan gick åt när han en gång börjat. Alltid!
Han sköt bort tanken och klickade på TV:n istället. När han ser på TV brukar han äta. Det har han alltid gjort och suget blev nu bara värre.
Det var inte lätt att komma åt chokladen. För att klara av det måste han lägga sig på sida.
Armarna gick bra att flytta. Det var benen som var det problematiska. Han måste få med de stora fettansamlingarna på låren och vaderna.
Flickorna som skötte honom blev ibland sura när han rört på sig för mycket. Bandagen som de lagt över hudsprickorna och de svampinflammerade, skinnflådda knävecken ramlade av och de fick börja om från början.
De måste vara minst tre stycken då. Två, behövdes bara för att hålla hans ben...

Först måste han bara flytta på några kuddar som man omsorgsfullt lagt under benen.

En försiktig knackning på dörren hördes just när han kastade den första kudden på golvet.
Någon puffade upp dörren med ryggen och släpade en vagn efter sig.
Bokvagnen!
Han gillade att läsa, men det tog ändå tid för honom att läsa en bok från pärm till pärm.
Han klarade inte av att hålla upp boken längre stunder, det blev för tungt.
Tanten med vagnen hade blivit besviken när han oftast numera begärde att bara få låna en tidning.
"Du blir förslöad!" Hade hon sagt. "Du måste använda skallen mer."
"Jag använder skallen, jag trycker in mat i den alla dagar." Hade han svarat med tillgjord humor, medan han tänkte:
De tycker jag är en idiot!

"Hej!"
Idag var det inte boktantens vanliga hurtiga röst.
Han hade makat sig en bit på sida, men lät sig nu dråsa tillbaka.
Hon stod mellan fönstret och honom och han kunde inte se henne riktigt klart mot det starka ljuset.
Tydligen förstod hon att det var så när hon såg hans kisande med ögonen.
Hon flyttade på sig och då såg han henne.
Det var skillnad det! Om man väntar sig att se en medelålders kvinna med rosa läppstift och granskande blick... blev detta nästan som en chock.
"Jag är ny... Margits vikarie... " Hon stök handflatorna nervöst mot arbetsdräkten. "Jag heter Marie, Margit har semester."
Hon sträckte fram sin hand efter att ännu en gång ha strukit handen mot sina kläder.
Om hon hade svettiga handflator var hans värre... och han sträckte generat fram sin fläskiga näve som hennes lilla hand försvann in i.
De drog hastigt tillbaka sina händer.
Ingen sade något.
Han visste att han var värst! Tyngst av alla fetproppar som var inlagda! De flesta andra kunde fortfarande gå eller sitta upp i en rullstol på dagen. Han hade varit sängliggande länge nu.
Padda! Padda! Padda!
En malande elak röst morrade och mumlade någonstans i bakhuvudets mörker och som alltid när det skedde drabbades han av en avgrundsdjup sorg.
Synen av henne hade kommit som en chock!
Han trodde hon var den vackraste kvinna han sett.
Värmen hade fått hennes ljusa lockar att resa sig från hjässan och levde ett eget liv runt hennes ansikte.
Ovanligt ljusblå ögon såg rakt på honom och han hade aldrig känt sig fulare, mera äcklig.
Klumpigt drog han lakanet över sitt lår som hade blottats.I den groteska fläskmassan fanns en tjugosex år gammal man. En vacker man med muskler och spänst med en åtrå som aldrig kunde komma i dagern.
Han kunde inte komma ihåg när åtrån försvann, när han förlorade den.
Den var i alla fall helt borta då man satte kateter på honom. Han mindes att han inte hade känt någon förlust.
Åtrån var en av de förbjudna tankarna han inte fick tänka på. Suget blev alltid värre då.
Insikten att han aldrig kunde bli tillfredsställd hade han fått för länge sedan. Detta gällde det mesta, men mest maten.
"Har du några böcker du vill byta?"
Klumpen i halsen hindrade honom att svara och han klarade bara av att ruska nekande på huvudet.
"Tidningar?"
Han skämdes så! Han skämdes över sin klumpighet, sin tafatthet, sin monsterkropp...
Kinderna glödde.
"Ja," fick han fram med kvävd röst, "jag har en."
Som om hon glömt vad hon frågat, gick hon fram till dörröppningen och såg ut över trädgården.
Troligen lät hon honom få en möjlighet att samla ihop sig själv.
Det syntes tydligt hur hennes axlar sjönk.
"Det är så vackert! Hon vände sig om. "Kan du höra in, att det prasslar i prydnadsgräset?"
"Jag vet inte," svarade han osäkert, "jag har nog aldrig tänkt på det."
"Jag skulle vilja ha en egen trädgård, men jag bor fyra trappor upp i ett hyres hus."
Hon gjorde en grimas.
Det var många år sedan han hade kunnat gå i trappor och nu kom längtan över honom att få göra just det. Gå i trappor!? Hela sitt liv hade han valt hissen om det funnits en sådan.
Nu var det var så dags att få en önskan att vilja gå i trappor...
Han borde säga något. I huvudet gjorde han ett överslag över vad han kunde säga till henne.
Alla ord hade fångats upp av sommarbrisen och svept iväg ut genom dörren. Det enda han kunde tänka på var att hon inte fick gå.
När hon tog en hög pall och satte sig bredvid hans säng trodde han att han hade uttalat sin önskan högt.
"Får jag sitta här en stund?" frågade hon försiktigt. "Jag ligger före i schemat. Det är för varmt för att läsa kanske... eller så väntar man med att låna tills Margit kommer tillbaka. Jag kan nog inte så mycket om litteratur och vet inte vad jag skall erbjuda. Jag har ju mest jobbat i kök tidigare."
"Jag har också jobbat i kök." Se där! ...han kom på något att säga.
Jadå han hade jobbat i kök, men fick sparken. Han hade tagit för mycket ur förråden för sin egen del. Restaurangägaren hade kallat det stöld. Han själv hade inget annat namn på det än hunger. Det där jävla suget!
Hon lyste upp.
"Ja, då vet du. Det är ett bra jobb men tungt, lite för tungt faktiskt."
Det kunde han hålla med om. Hade han inte fått sparken hade han tvingats sluta ändå. Hans kraftiga övervikt som han lidit av redan då, hade slitit hårt på hans knän.
Han nickade och förbannade sig själv och sin brist på klara tankar.

En slända, införd av sommarbrisen eller kanske av sin äventyrslusta kom med skuttande flykt genom rummet. Vingarna tisslade och tasslade.
Flickan med bokvagnen log brett när sländan plötsligt bestämde sig för att landa på hans knä.
Sländan darrade och vände och vred sina blanka vingar så skickligt att den lyckades fånga upp solens strålar med dem.
"Är hon magisk?" Undrade flickan med humor i blicken.
"Hon är absolut magisk! Det är därför hon är så vacker!" Han såg inte på sländan utan på Marie och han märkte att hans svar överraskade henne.
Jaaa! Jublade han inom sig, han hade vågat säga något. Det var till och med lite flirtigt... han levde! ...fast ...om han skulle vara ärlig, inte så länge till.
Det hade man sagt honom och just då i det ögonblicket hade han inte brytt sig.
Då längtade han bara till stunden då pinan skulle vara över.
Han ville inte tänka på det.
Just nu ville han bara se och prata med henne och fortsatte modigt.
"Den ser så lätt ut. Det finns nog inte några överviktiga sländor. Det är så man blir avundsjuk vid tanken. Det är faktiskt orättvist!"
Hon log åt hans teori om sländor.
"Men, det sägs att den lever bara en dag. Det är ingenting man skall vara avundsjuk på direkt,"
svarade hon.
Sländan bestämde sig för att lämna dem och trixade sig ut genom dörren till sin kända miljö i dammen.
Han följde flykten med blicken. "Det är det enda den och jag har gemensamt. Vi skall snart dö."
"Vi skall alla dö en gång, brukar man säga." Hon mötte stadigt hans blick.
"För mig räcker det att jag somnar utan att jag kopplat till andnings apparaten, eller så stannar hjärtat bara. Det är en känsla du inte kan förstå."
Hon svarade inte utan böjde sig ner, kavlade upp sitt byxben och lyfte sedan upp benet på sängkanten.
"Protes. Jag är amputerad ovanför knäet. När jag var nitton år fick jag en elakartad tumör i knäet. Jag har levt med döden sedan dess. Just nu håller liemannen sig borta, men jag kan inte vara säker på när han dyker upp igen. Tills dess har jag bestämt mig för att leva."
Han kunde inte förstå sig på sig själv, vad som hade hänt honom.
När hon visade sitt plastiga ben blev hon bara ännu vackrare. Nog såg han hennes sneda tänder och att hennes trubbiga näsa hade en ilsken finne, men det gjorde henne bara mer fulländad.
Hon fyllde ett utrymme han inte ens visste att han hade.
"Det är du och jag och sländan då," viskade han knappt hörbart.
"Nej, bara sländan. Du och jag skall leva. Det känner jag på mig. Släpp inte fram de negativa känslorna. Om du vill kan jag hjälpa dig att tänka rätt."
Hon rättade till sitt byxben och steg upp. "Man får inte ge upp, aldrig någonsin."
"Men, se på mig! det finns inget hopp!" Han såg vädjande på henne.
"Du kan bota dig själv, det kan inte jag!" Hennes ton var amper.
Han förblev tyst. Handlade det bara om ett val? Han trodde egentligen inte på det, men han var beredd att ge det en chans.
Utan att ha erbjudit honom något att läsa greppade hon tag om bokvagnen för att dra ut den igen.
"Vänta!" Sade han. "I nattduksbordet finns lite choklad, ta med det ut ur rummet. Gör vad du vill med det."
Han såg henne gå iväg med den stora traven chokladkakor, såg dörren när den stängde till om henne.
Suget började genast riva i honom, men han försökte tänka bort det.
Hans blick sökte sig ut mot trädgård. Längst bort i den mörka skuggan under lönnen satt någon.
Det såg ut som Margit... men det kunde det ju inte vara. Hon hade ju semester?
Varför hade flickan kommit till honom annars?

En ickenovell

Jag har blivit utmanad av Isabella med sina vardagsvisor.
Det gäller att räkna upp femton böcker som gjort stort intryck på dig och alltid "bär med dig."

"Fifteen books you read that will allways stick whith you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes."

Jag har valt att ta det i kronologisk ordning... så som jag minns det... som inte alls behöver ha med exakthet att göra då det börjar bli ett tag sedan.

Då börjar grävandet: ...lite kul, nästan, det här.

Kalle Blomquist av Astrid Lindgren. Jag var ju en pojkflicka och den största drömmen av allt var att få vara med om ett sådant äventyr som Kalle och hans vänner hamnade i. Problemet var att de riktigt stora skurkarna aldrig sökte sig ut till skärgården.
Visst jag läste Kulla Gulla böckerna också. Jag minns inte författarinnans namn, men hon anklagades för romantisk förljugenhet då hon gjorde hjältinnan till en snusförnuftig, rättrådig, vacker flicka som dessutom råkade vara ett barnbarn till godsägaren.
Nu har hon (författaren)fått en viss upprättelse då hon ändå beskrivit fattigdomen på ett sådant sätt som ansetts stämma med sanningen.

Håll i er! Ökenprinsen av Barbara Cartland!! Tadaa!! Inte en Nobellprisbok direkt men,...
Jag var 11-12 år och satt på "Baronessan" på väg till Sverige med min äldsta syster. Hon gav en barnbok åt mig som förströelse, själv läste hon "prinsen" för den var jag för ung för, sade hon.
Ett år senare läste jag den och en port stod öppen till vuxenlivet. Den fungerade som en konservöppnare!

Katrina av Sally Salminen. Jag var Vårdöbo och ofta var hennes roman på tapeten. Vem och vad och vilka platser var det hon beskrev? Rätt eller fel? Jag fick min egen Katrina av Eivor och BJ. när jag konfirmerades.

Rummet fullt av svalor av Runar Salminen, hans debutbok. En annan Salminen som var min pappas bästa kompis.
Pappa tummade och läste... och förstod precis. Inte var det hjärta och smärta, nej något annat, spännande.
Bruna maria kockar...

Jack av Ulf Lundell. Det fanns en storstad långt bortom skärgårdslivet på Vårdö. Min stockholmskompis läste Jack, för de gjorde alla andra stockholmare också, så även jag.
"Inte kloka på en fläck" var min tanke, men följde ivrigt med i debatten om det märkliga livet som Jack levde. Inte kunde jag heller släppa tanken på att Jack besökte kökarsfesten och passade på att ha lite kuckelimuck bland strandstenarna i Långnäs.

Mamma lånade böcker på löpande band. Jag läste dem ibland.
Kungsgatan av Ivar lo Johansson, Nässlorna blomma av Martinsson.
En skock med proletärförfattare som senare har kommit att påverka mitt politiska tänkande.
Då var man ung och upprördes stort av orättvisor. Konstigt förresten... hur det sammanfaller, ung/förändra världen.

Någon satte alla böckerna "Sagan om ringen" i min hand. SLURP!
Någon satte alla böckerna "Sagan om isfolket" i min hand. SLURP igen.
De läste jag under en semester. Allihop! Jag tror att det var runt trettio.

Jag älskar att bli skrämd! Jag har läst allt jag kommit över som kunnat skrämma vettet ur mig.
Jag läste alla Stephen King vart efter de kom ut.
Om jag måste välja en bok säger jag "Talismanen". Den läste jag i ett sträck, ensam ute på en ö i kanten av Delet. En tegelsten av rang! Det tog två dagar.
En annan skräckskrivare Dean R Koontz. HUUUUU! Jag väljer en bok, för att det är den enda jag minns titeln på. Skuggeld.

Sedan kom barnen... och jag säger bara MAX KAKA av Barbro Lindgren.

Nu läser jag mycket av "de svenska deckardrottningarna". Lättslurpat!
Bäst gillar jag Anna Jansson. Jag älskar hennes beskrivningar av gubbar och tanter och övriga galningar. Skall jag välja en bok så väljer jag "Svart fjäril".

Jag blir inte lyrisk av Jan Guillos spionböcker, men jag gillade Arn.
Jag har problem med att jag hör JG:s röst i huvudet när jag läser. Nyligen läste jag ändå " men inte om det gäller din dotter".

Nyfiket lånade jag boken "Isebel" (min namne i dopattesten) skriven av Anders Reyner.
En mera smickrande bild än man tidigare fått av drottningen som slutligen blev uppäten av hundarna.

Jag erkänner att jag inte klarade av utmaningen. Det blev mer än femton böcker och minst en timme har jag suttit och funderat. Diskad således!

Man skulle dessutom skicka utmaningen vidare....

Susy
Boutros
Spraket
Ann
Ja vem som vill!

Under ludna hjärtan.

Hela livet är ett långt avsked.

Det var vad hon tänkte medan Mariehamns lindar bildade katedraltak över henne.
Där under i svalkan, fann hon den ro hon så väl behövde.

Varje dag vandrade hon samma väg, kunde inte förmå sig att avvika.

Från lägenheten på klinten gick hon in mot stan, förbi pizzerian, idrottsplatsen, passerar handels, lusse och kyrkan. Där mötte esplanaden upp med skugga och omfamnande lindar, sockerstinna och drypande som löpande tikar.
Varje dag hade hon barnvagnen med och varje dag låg byltet i.

Hela livet är ett långt avsked.
Avsked från livmoder, bröst, famn, odödlighet, vänner, lycka, drömmar, framtid....
Avsked.
Avstånd.
Avbrott.
Avgrund.

Avlad! Varför hade hon avlat byltet?
Byltet, som vältrat över henne ännu flera avsked.
Avsked från ungdom, frihet, lättsinne, flickan...
Byltet som skapat modern och jagat fadern på flykten.

Där på bänken, under dessa märkliga träd.
De söver inte som lönnen, prasslar inte som aspen, gråter inte som pilen.

Är det någon som hinner se linden blomma i juli, i värmen, i brådskan att uppleva sommaren?
Blommorna är kanske ingen ögonfägnad. Med sin misslyckade gula färg gömmer de sig under luddigt mjuka gröna hjärtan i vetskap om att de ändå är älskade.

Så mycket kärlek det bor i de stora kronorna! Åtrå och begär!

Om den aldrig tystnande trafiken en gång skulle stanna, hade vi kunnat höra kärlekssången av

miljoner humlor som alla sjunger sin madrigal, berusade av nektar söt som honung, lapat i ett begär på gräns till vanvett.
Hade hon drabbats av samma begär?
Hade hennes förnuft viljelöst tagit avsked av vishet och självbevarelsedrift?

Avsked och så mycket förlorat.

Kan byltet höra humlorna?
Kan det göra något annat än kräva med sitt gnäll och sprattlande extremiteter?

Det var det hon försökte tänka ut i lindens katedral.
Varje stänk av lindens kärlekssaft absorberades av hennes kropp i hopp om att kunna framkalla den moderskärlek hon borde känna.

Man talar om förlossningsdepression... att det går över.
Nu står hoppet till några droppande lindar.

Hon borde ge byltet ett namn.

Mamma solar.

Jag ligger platt på rygg och har just märkt en sak.
Om jag blundar hör jag mycket bättre.
Blundar... jag hör en humla.
Tittar upp... ser en mås! Då har jag redan glömt att lyssna efter humlan.
Blundar... humlan är borta och jag hör bara mammas nöjda suck.
Tittar upp... ser på henne. Hon ligger utsträckt bredvid mig på en filt. Hon har lagt min Pocahontashanduk under huvudet och bara ligger där och gör vuxentråkiga saker, som att inte göra någonting, bara att ligga still.
Jag måste vara där med henne medan hon solar, inte gå till stranden och bryggan själv... för jag kan inte simma.
Jag blundar... Kluck, kluckkluck. Jag är så nära bryggan att jag faktisk kan höra den som kluckar inuti bryggan. Hur ser den ut som kluckar i en brygga? Som glassbilsfarbrorn... eller som moster Anna. Fast mycket mindre. Nog måste man vara liten om man skall ha plats mellan plankorna.
Jag tittar upp... Måsen igen! Den är närmare nu. Ingen pyttelitenpruttiprutinuttiliten prick mera, utan den är så nära att man kan se att den har svart mössa. Jag har en blå, med en skärm.
Måsen flaxarflyger och sätter sig på marken nära vår bullpåse.
Nu känns det inte så ensamt mer, inte så tråkigt.
Mamma snusar. Pyspys och fnysfnys. Det hör jag fast jag inte blundar.
Måsen drar med näbben i påsen.
Den tycker om bullar som jag!
Jag sätter mig upp och måsen trippar en bit bort.
Kom här måsen! Ta en bulle!
Jag tar en bulle i handen. Sockret klibbar, tar den i andra handen och slickar bort sockret från handflatan.
Jag sträcker fram bullen men måsen går bara undan, vickar på sin stjärt, hit och dit.
God bulle, ju! Jag smakar på den så måsen skall få se hur god den är.
Försiktigt smyger jag efter måsen. Nu är jag så nära att jag ser ögat. Man kan se bara ett öga åt gången.. och röda strumpor. Måsen har strumpor, men jag är barfota.
Gräset är stickigt och kittlar lite hela vägen till stranden och bullen kladdar igen.
Dummåsen har satt sig på en stolpe vid bryggan.
Här kommer jag med kladdbulle! Inte behöver du vara rädd för mig, jag är ju så liten.
Kluck kluck!
Nu kluckar det kluckigt, långt där inne i bryggan.
Det blir varmt om min mage när jag lägger mig ner och kikar mellan brädorna.
Vad finns innanför? Stenar och skuggor och gröngrönt sjögräs som är grönare än allt annat grönt.
Klucktrolleeeet... kom fram!
Vill du ha bulle? Måsen vill inte ha, du får den.
En bulle är stor mot en spricka i bryggan. Jag tar sönder bullen i små bitar och klämmer ner bit för bit till kluckkluck. Några bitar blir kvar på bryggan.
Båda händerna är kladdiga. Om jag knyter handen så klibbar fingrarna fast.
Jag slickar igen, men det går inte bra,, för min tunga blir så torr och handen inte alls ren.
Kluckkluck!
Vatten!
Mina armar är långa. De når till säkert till vattnet om jag ligger på mage. Jag måste bara sträcka mig låååångt ut. Där nere har kluckklucktrollet vatten till mig.
Nästan! Jag når nästan, bara lite till...
Jag når ändå inte riktigt. Det går bättre om jag hasar mig lite längre ut på... då...
Nu flaxar det vid mina fötter. Måsen nappade en bullbit som låg nära min lilltå.
Glöm att tvätta händer! Tänk om måsen biter i mina tår!
Den lättar och flyger upp mot bullpåsen... drar i den.
Mina bullar! Inte ta hela påsen, dumma mås!
Stickigt gräs känns mot mina bara fötter när jag springer tillbaka till filten.
Måsen flyger förskräckt iväg.
Mamma snörvlar till, blinkar mot ljuset, torkar sig sedan med handryggen om munnen.
"Jag har kladdiga händer, mamma."
Hon sätter sig upp, ser den öppnade bullpåsen.
Hon tar Pocahontashanduken i ena handen och min hand i den andra.
"Kom så går vi ner till stranden och tvättar dina händer."

Komma ihåg idag: Leva ett liv!

Han hade bråttom! Det hade han alltid!
Varje morgon när han vaknade gjorde han ett överslag av de tio viktigaste tingen som borde bli utförda under dagen. Om han inte höll det planerade schemat blev han efter, hjälplöst, oåterkalleligt efter.
För att kunna följa den strikt inrutade dagen och dess skeenden, gällde det för hans närstående att följa samma tempo.
I början hade hans fru knorrat en del och barnen hade haft lite svårt att hänga med innan de kom i skolålder, men frun fick acceptera och barnen gick att forma.
Nu löpte det fin fint!
Han fick tre gånger så mycket gjort mot de andra karlarna i byn och det väckte naturligtvis beundran i grannar och bekanta.
Nog var han även nöjd med sig själv.
När han såg andra människors illa organiserade liv kunde han nästan tycka synd om dem och kanske var han lite förvånad...
Det enda som behövdes var ju bara lite disciplin på sig själv, familjen och vardagen över lag.

Resten av familjen sov ännu. Han var alltid den som steg upp först. För att orka med det måste man lägga sig tidigt. Det var ingen uppoffring för hans del, för han var ju ändå ingen TV-människa.
Två lappar lämnade han på bordet med instruktioner.
En åt barnen och en åt frun. Det gjorde han alltid för att familjen skulle få en överskådligare blick över det som skulle bli gjort under dagen.
Idag skulle han själv besöka sin åldrande mor efter jobbet. Trädgårdsmöblerna skulle lyftas ut på hennes altan och sedan oljas. Hon hade redan fått en lista på uppgifter som skulle utföras före han kom. Hon bör breda ut tidningar på altanen för att skydda den mot stänk av olja.
Längre bak i en undangömd vrå i hans huvud gnagde en en lätt oro.
Vid senaste besöket hade hennes uppgifter inte varit korrekt utförda och det gick lätt att märka en viss oordning i hemmet. När han hade skrivit en ny lista till henne hade hon tagit mot den utan större entusiasm och lagt den på diskbänken.
På diskbänken!
Sedan hade hon börjat svamla om en tältutflykt de gjort när han var sju år.
Sådant tar bara en massa tid och själv kunde han inte minnas någon tältutflykt.
Hon hade tacksamt nog slutligen tystnat.
Men ändå... hon var inte sig själv.
Oron fladdrade förbi igen.

Direkt efter arbetet körde han till hennes hus.
Ytterdörren stod på glänt!
En radio stod på där inne och "la Paloma" fyllde hela huset.
Något chockad såg han att hans lapp låg på vardagsrumsgolvet. Den tog han genast upp. Mamman var inte inne så han öppnade dörren till altanen.
Där satt hon! Mitt i en utspridd hög med tidningar.
När han kom lyste hon upp. "Titta vad jag hittade! Någon hade satt en hel trave med tidningar här ute. Visste du att prinsessan Viktoria har skaffat en pojkvän?"
Han hittade inte ord för vad han kände, utan sträckte fram lappen till henne.
"Vad?" Förvånat tog hon den i handen och läste, sedan slog hon sig för panna.
"Var det idag?"
Raseriet kom över honom helt oförberett. Han bara måste få ut sin frustration!
...som han sliter för att få allting att gå ihop.
Han skrek åt mamman och hon ryggade tillbaka först, men när han frenetiskt började breda ut tidningar och släpa på ett trädgårdsbord följde hon förundrat hans rörelser.
"Att jag alltid måste göra allt själv!" Fräste han åt henne.
Hon rynkade panna och lade huvudet lätt på sned.
"Min pojke... när slutade du leka?"

Han skulle bli försenad till middagen! Irriterat slet han i växelspaken till bilen.
Hur skulle han kunna begära ordning av andra och hävda sin naturliga auktoritet om han inte själv klarade av att följa schema? Men, det var inte hans fel! Modern hade tydligen blivit helt... ja han kunde inte sätta fingret på det...
Utanför hemmets garageport låg en trädgårdsslang kastad och en hink med en tvättsvamp i stod lämnad mitt på infarten.
Familjens andra bil var borta.
Vad hade hänt?
Han stod emot lockelsen att reda upp oordningen på gården och gick in i huset.
Det första som slog honom var att det inte luktade mat.
Hans tonårssöner satt vid det tomma köksbordet.
"Var är middagen?" Hasplade han ur sig.
Den äldste sonen mötte hans blick.
"Du menar, var är mamma?"
"Ja! Såg hon inte min komihåg lapp?"
Vilken förbannad dag! Hann han tänka.
"Ja, hon såg den och vände på den."
Sonen satte lappen i hans hand.
Hon hade skrivit på baksidan.

KOM IHÅG IDAG!

Lämna helvetet!