En doft av rökelse. 5

Vårdö.

Med en uppgiven suck smällde hon fast locket på sin laptop.
”Jag blir gaaaalen”, sade hon högt, rakt ut i luften. ”Nu hakar bredbandet upp sig igen. Att det aldrig går att göra grejer som fungerar! Hur menar man att folk här ute skärgården skall kunna sköta ett företag om inte logistiken löper? De är inkompetenta hela bunten.”
Hanna Fagerberg, värdshusets föreståndare och tillika ägare gnisslade tänder av ilska. Hon hade ett hett temperament och brusade lätt upp när något gick emot henne. Nu satt hon i det som hon kallade för receptionen, men som också var hennes kontor. Det flesta beslut som togs, bokningar, ekonomi, sköttes från stolen hon satt på, närmare bestämt av henne själv.

”Du är precis som mormor du, det är nästan ruggigt hur lika ni är. Man tror ju för sjutton att morsan går igen.” Så brukar Hannas mamma Ulla säga och nypa ihop läpparna på det sättet som bara hon gjorde och klarsynt se på sitt enda barn.
Det var inte så många år sedan Hannas mormor hade dött i en massiv hjärtattack, så det var inget problem med att komma ihåg henne.
Hanna förstod vad folk talade om när man sa att de var lika.
Hon hade lika mörkt hår som mormodern, med en hårt åtdragen svans i nacken och bruna ögon som kunde bli kolsvarta när något gick emot henne. Mormoderns korta stubin hade varit känd över hela ön och Hanna fick på samma sätt som hon, hela tiden försöka lägga band på sina känslor.
När mormodern var glad kom det ett stort brett leende och de som var hennes riktiga vänner fick ofta möjlighet till att se det.
Att se Hanna le brett hörde till ovanligheterna, och inte ibland sina gäster i alla fall.
Hon hade fötts med gomspalt och man hade, enligt läkarna, gjort en lyckad operation.
Men ändå drogs hennes mun lite snett när hon skrattade.
Hon hatade det och hade lärt sig att bara le lite lagom mot turisterna.
”Sluta med det där fåniga smilet”, brukade hennes vän och även arbetskompis Malin säga.
”Du ser ut som en misslyckad fucking Mona-Lisa look -a-like. Du duger som du är, din argbigga.”
Hanna blev förstås arg, men det verkade inte bita på kamraten.
”Försök inte, jag är inte rädd för dig.”
Hanna älskade henne för det och för mycket annat också.
När det ibland körde ihop sig på värdshuset, kunde man ringa Malin och hon kom oftast indundrande och ”styrde upp det hela” som hon själv uttryckte det.

Mamma Ulla hjälpte till med värdshuset och stugbyn nu och då, men det var med ”långa tänder”.
Hon tyckte inte det var roligt, inte ens på den tiden när hon själv skötte allt, Hon hade upplevt det som att hon varit tvungen att arbeta vid familjeföretaget. Hennes bröder hade visat den goda smaken att flytta från Vårdö och inte visat det minsta intresse för turistverksamheten. De hade tagit fina högskoleutbildningar och nöjde sig med att få varsina sommarstugetomter. Ulla hade också haft ambitioner, men hon såg ingen annan utväg än att bli hemma i viken, när hon oplanerat fick Hanna. Hennes liv som ensamstående mamma hade inte varit en dans på rosor precis.
Tack och lov hade hennes mor varit frisk och på farten ända tills hon dog knall och fall. Hon var oersättlig trodde Ulla och var nästan på väg att sälja när Hanna sade att hon var intresserad att ta över.
Så blev det och Ulla byggde sig ett nytt hus längre in i viken och var, för första gången, riktigt nöjd med sitt liv. Nu och då träffade hon en man från grannkommunen Sund. De hade ett förhållande, men det var över sin döda kropp som Ulla skulle flytta ihop med honom. Hon hade det alldeles för bra som hon hade nu för att göra något så idiotiskt.
Hanna bodde kvar i norra delen av värdshuset i de två rum med litet kök som hon vuxit upp i. Även hon planerade att bygga sig något nytt i närheten av värdshuset .… när hon fick tid. Mat- och Café-delen behövde verkligen förstoras och restaurangköket var för litet. Hela husets yta borde användas och för att göra det måste hennes lilla bostad bort.
Det hade visat sig att inte bara turisterna dök upp och ville äta en bit gott nu för tiden.
Även ortsbefolkningen kom för att luncha eller låta sig skämmas bort med restaurangmat någon lördagskväll. Hon behövde verkligen hela huset till sin verksamhet.

Utanför huset hade Hanna låtit bygga en stor altan som avslutades med trappor ner till bryggorna. Det var en av hennes första initiativ sedan hon tagit över, för naturen mellan stranden och värdshuset var bergig och brant sluttande och det var inte bara en stackars turist som hon sett kliva med osäkra steg.
Redan under mormoderns tid hade det funnits en brygga för gästande båtar. Om inte nordostvinden låg på för hårt kunde gästhamnen ta emot upp till femton båtar.
Hanna skulle bygga ut… snart. Det var bara pengarna och tiden som fattades.
Hon tänkte, att förestå ett värdshus var inget märkvärdigt, egentligen. Det var ju bara att hugga i där hennes mamma slutat.

Hanna glodde surt på sin dator och lutade sedan pannan i händerna.
En ung kvinna kom in genom ytterdörren. Hon bar på en stor låda som såg tung ut. Hon gav Hanna ett enda ögonkast och suckade sen.
”Jaha, vad är det nu då?”
Malin hade dykt upp så som hon alltid gjorde. Ingen hälsning, utan satte igång att föra dialog som om det var nyss de talat till varandra.
”Bredbandet! Har det överhuvudtaget fungerat den här veckan?”
”Försöker du maila? Ring upp istället!” Hon puffade upp svängdörren till köket med baken för att slippa ställa ner lådan. Hon försvann bakom dörren som svängde några gånger fram och åter.
Hanna öppnade laptoppen igen och sökte fram telefonnumret. Hon ringde upp.
En man med rikssvensk dialekt svarade direkt.
”Johnsson.”
”Scott Johnsson?”
”Det är jag.”
”Det här är Hanna Fagerberg vid Fagerbergs värdshus. Jag ringer för att bekräfta bokningen av en stuga för fyra personer. Vad jag förstår så var er önskan att hyra i två månader till att börja med, med möjlighet till förlängning. Det blir hela juni och juli således. Ni önskade också att hyra båtar med utombordare för fiske. Det går bra att boka när ni anländer. Det kommer inte att vara något problem.”
”Jag vill vara säker på att vi har båtar. Jag vill inte stå där och höra att tyvärr…”
1… 2… 3…4...5… metoden att räkna till tio innan man svarar är inte helt underskattat.
Att folk bara orkar nöta. Hon hade åtta båtar för uthyrning, nog var det väl fan om inte det skulle räcka…
Hon ansträngde sig att låta trevlig.
”Hur många båtar skulle det handla om?”
”Två.”
”Då bokar jag båtarna nummer ett och två, hela juni och juli, på namnet Johnsson”
”Så där ja. Det var bättre.” Mannen i andra änden av telefonen verkade nöjdare.
”Det gläder mig att kunna vara till tjänst. Hjärtligt välkomna, skall ni vara.”
”Jag hade väntat mig ett mail…”
Naturligtvis. Hanna bet ihop tänderna.
Det kommer ett senare, idag bara ringer jag,”
”Jag vill kunna bekräfta för de andra…”
”Det kommer ett mail, jag försäkrar.”
”Jaha, okey…”
”Tack och adjö!”
Hon smällde på luren och räckte ut tungan åt telefonen.
”Du behöver verkligen gå en charmkurs.”
Malin hade ljudlöst dykt upp bakom Hannas rygg.
”Hej Malin!
Hanna snurrade runt på sin kontorsstol och tittade mot Malin som hon anställt inför sommaren. Malin hade sina Foppatofflor som färggrant lyste på fötterna. Idag var de rosa. Det innebar att hon knöt en rosa snusnäsduk som en bandana runt pannan för att hålla det taggigt klippta, svartfärgade håret från att hamna i ögonen. Hon hade även gröna, gula och, svarta tofflor. Jeansen som hon för dagen hade på sig hade stora hål över knäna.
Man skulle inte för den skull låta sig luras att de hade slitits på hennes kropp. Nej en innovativ jeansdesigner har låtit nöta dem färdigt i fabriken. Ingenting konstigt med det, Hanna hade själv två par.
Malin var smal, nästan underviktig, till skillnad mot Hannas kurvor som hon alltid hatat, men de senaste åren börja resignera inför. Ja, inte för att hon var tjock, det kunde man inte säga…
Man blev bara att tänka mera på Anita Ekberg än Twiggy… så var det.
”Var det mycket folk i butiken?” undrade Hanna och tog stöd med händerna mot sina lår. Hon gjorde sig beredd att ta itu med nästa uppgift.
”Nej, det var lugnt. Jag hade ju beställt allt på förhand så personalen hade plockat ihop allting på förhand. Det fungerade hur bra som helst.”
”Va bra!” sa Hanna och log mot Malin. Det skulle bli andra året nu som Malin Rådman jobbade för henne. Hon hade visat sig vara en riktig pärla. Hanna hade vant sig med hennes snabba bitande kommentarer, vilket inte hade varit helt lätt till att börja med. Nu förstod de varandra bättre och arbetet löpte för det mesta gnisselfritt.
”Hördu, de där esterna i Bergtomtastugan var just in här och lämnade in nyckeln. Jag går och kollar stugan som de bodde i. Jag hoppas att det inte är något extra jobb där.”
Malin fick en blick som inte behövde följas av så många ord. Ett gäng karlar som fiskat och levt ungkarlsliv en vecka kunde sätta sina spår.
”När jag är färdig kommer jag och hjälper dig med maten till kvällen.”
”Det ordnar sig. Det är nog inte många själar som skall ha käk ikväll. Säsongen har ju inte börjat ordentligt ännu. Det är ju bara maj än så länge. Det är bara att njuta av lugnet som råder just nu… det lär bli annorlunda snart.”
De båda unga kvinnornas ögon möttes i samförstånd.

En doft av rökelse. 4

Det hade blivit något av en fix idé att alla dagar gå en väl upptrampad stig i hans barndomsby.
Sakta för sig själv mumlade han de latinska namnen på de örter, mossor och träd som han passerade. Ömt smekte han tallar och stenar på samma ställe varje gång han passerade.
Hans fru stoppade muttrande hans nötta vantar som strukit trädstammar och klappat stenar. Hon vakade oroligt i fönstren och bekymrade sig om han någon gång blev försenad. Hon hade för länge sedan fått resignera inför det speciella beteende han lagt sig till med.
Gärna tog han också mopeden ner till båthusen nere i viken. Där låg fritidsbåtarna och guppade och turisterna tog sig sommartid ett dopp eller bestyrde med sina fiskeredskap.
Han älskade synen av havet, de röda klipporna och de nästan självlysande gröna sjögräset som vajade strax under vattenytan.
Som barn hade han trott att det var sjöjungfrur som klippt sitt mjuka hår som en hälsning till människorna om att de fanns. Nu hade han märkt att sjögräset hade fått en mörkare ton. Någon hade berättat för honom att det var på grund av övergödning. Personligen tog han det som ett tecken på att även sjöjungfrur åldras.
Den marina Virgo Intacta är inte så orörd mera. Det oroade honom.

Vackra dagar vandrade han längs stranden ända ut på udden. Där hade de röda klipporna staplats som väldiga röda kuber på varandra och bildat en mäktig katedral med utsikt över fjärden. Om man tog sig upp på klippornas högsta plats kunde man även se stora delar av byn. Han kände sig kryare och starkare nu som skärgårdsbo än som storstadsmänniska så trots sin ålder gick Manfred gärna upp dit. Han tyckte att han fick en klarare syn på sig själv och på dem som bodde i byn, när han såg på allt, på avstånd, snett från ovan.
Hans barndomshem, det gamla båtsmanstorpet, skymtade man bara taket av. Lantbondens hus kunde man däremot se alldeles tydligt. Nu fanns det naturligtvis ingen lantbonde mera. Huset hade moderniserats och ett ungt par med små barn bodde där och verkade trivas bra.
Kyrkan hade för länge sedan slutat med att hålla sig med egen gård. Byggnaderna var sålda och mark och skog hade arrenderats ut.
Kyrkan låg längst bort i byn, men på grund av sin höjd gick den ändå bra att se bortifrån de höga klipporna där den avtecknade sig mot himlen.
Kyrktornet med sitt överdrivet stora tak liknade mest en karljohanssvamp innan den vikt ut sin köttiga hatt. Det var Manfreds barndomskyrka och han tyckte att så skulle ett kyrktorn se ut.
Andra kyrkor tyckte han hade märkligt spretiga torn med ynkliga tak. Det erbjöd inte alls den varma ombonade känslan man fick som när man såg Vårdökyrkans tjärade trätak.

EU -politiken hade förändrat utseendet på byn. Mjölkkorna har bytts ut till köttdjur som gick ute året om och födde sina kalvar i gräset. Kornas spenar var nu ämnade för kalven med inriktning på att den skulle växa till sig bra, bli stor och väldigt tung.
En av gårdarna hade gjorts om till stuteri. I hagarna gick flockar av hästar. Det var mycket vackert, men en obekant syn, tyckte Manfred.

Högsätesgården hade sist av alla fått ge upp och sålt sina mjölkkor. Manfred visste med säkerhet att det hade varit en stor sorg för bondfolket, men de hade aldrig erkänt det.
Utan att beklaga sig till sina grannar eller någon annan hade slaktbilarna rullat in på ladugårdsbacken. Det var dags att satsa på spannmål, sade man bara.
Nej, på Högsätesgården höll man alltid god min utåt. Olyckor och sorg hade radats upp efter varandra.
Gården hade sålts av och styckats upp, inre stridigheter inom familjen hade gjort Högsätes till en spillra av vad den en gång varit. Det var väl egentligen ingen som visste hur gammal gården var. Man hade hittat grunder efter gamla byggnader intill det nuvarande ståtliga huset. På gårdens vindflöjel finns inskriptionen 1758, men det torde vara för det befintliga huset. Anorna sträckte sig med säkerhet längre bak i tiden. Det var svindlande att tänka, men nu var Högsätes storhetstid förbi.
Det är väl tidens gång. Ingenting kan vara för evigt.

Vid ett av arvskiftena från Högsätes hade en son ärvt själva gården och systern hade endast tilldelats en liten stuga med lite ängsmark, de karga klipporna ut mot fjärden och en redan avhuggen skogsmark.
Det gjorde att systern fick bara två val. Bo kvar och kämpa, eller flytta som så många andra gjorde på den tiden.
Hon stannade och skuldsatte sig.
Hon byggde ett värdshus, ett väldigt stort hus i två våningar, som bara hade gäster under sommaren. Alla ruskade på huvudet och ansåg att hon gjort en vansinnig satsning. Och det var tungt i början. Hon måste ha levt enbart på luft under en lång tid och hade kanske till slut fått kasta in handduken om inte en av sommargästerna betuttat sig i henne och märkt vilket duktigt kvinnfolk hon var. Den karlen var vad hon behövde.
De gifte sig, fick flera barn och byggde en uthyrningsstuga om året. Nu fanns det en stugby på ett tiotal stugor placerade på vikens klippor. Det var nu tredje generationen som skötte rörelsen och det var knappt aldrig tomt på gäster.
Enligt skattekalendern gjorde man större inkomster på turisterna än vad Högsätesgården gjorde på spannmål.
Så gick det med den delningen av arvet. Hur det kan bli, tänkte Manfred.

En doft av rökelse. 3

Vårdö 2010

För varje steg man tar gör man ett val. Varje stund i ditt liv är ett val. Samhället och den omgivning man lever i är uppbyggt av en nästan oändlig mängd med val.
Manfred hade gjort många val i sitt liv. En del var bra, andra sämre.
Ett av valen var att leva sin ålderdom i den by som han fötts i. Han trodde i alla fall att det var hans eget val, men ibland hade tanken slagit honom att han var en fånge i sitt eget territorium. Han levde på en plats som han omöjligt inte kunde fly från.
Bojan som höll honom fängslad var hans kärlek till bygden.
Han hade varit sjöman, javisst, och varit långa tider borta från hemmet, det hade nästan alla män i hans ålder varit. De som inte hade mark att bruka förstås.
Många år har gått sedan han var ung och seglade till sjöss. Mycket från den tiden hade han glömt, men vissa händelser skulle han aldrig komma att glömma. Den stora snäckan på spiskransen och den handmålade slipsen från Argentina, nu med många decennier på nacken, kunde ännu få några bilder att dyka upp på hans näthinna från den tiden. Det tydligaste minnet gav den naivt vackra tavlan som hängde i hans arbetsrum. Det var en enkel souvenir tyckte säkert många, men för honom var det någonting mycket mer.
Lättast mindes han ändå synen av den höga statyn av Kristus i Rio de Janeiro. När de stävade in mot staden såg de landlängtande sjömännen Jesus över molnen, öppna sina armar mot dem.
Med barnatron djupt rotade i sina sinnen stod männen märkbart rörda på däcket.
Hemlängtan hade varit svår för de flesta och åsynen av det som varit deras tröst under långa mörka vakter på skeppet, slog an en sträng i bröstet på dem. Jesus varma, öppna famn som avtecknade sig mot himlen, kunde göra vilken sjöbuse som helst vek i anden.
De flesta av männen glömde dock sin barnatro när de steg iland och fick syn på krogarna och bordellerna som rests upp sida vid sida i hamnen. Hur lätt gick det inte att glömma hur klangen från hembygdens kyrkklocka lät, när unga flickor dansade samba in i deras armar?
Alla sjömän ville gå iland, så genast de fick frivakt kom finskjortan på och de försvann in i gyttret av färger och människor.
Manfred var ung och påverkbar. Han gick iland och fick känna fukten, värmen och den brännande solen. Detta var någonting helt annat än snålblåsten runt det lilla huset där hemma. Han var inte annorlunda än någon annan… ännu.

Omtöcknad av surt vin och illa renat brännvin vaknade Manfred upp i ett enkelt hus som enligt hans bedömning snarare var ett skjul. Den unga kvinnan han följt med dit, hade redan stigit upp, klätt på sig en vit färgfläckad rock och stod och målade. Han låtsades att han sov, men kisade försiktigt på henne mellan ögonfransarna.
Hon målade en tavla, färgsprakande, vacker, som själva landet, som kvinnorna. Ljuset föll in på henne och tavlan och han kunde inte se sig mätt på henne. Hon hade två penslar i munnen och färg på händerna. Det svarta tjocka håret hade hon samlat ihop med en duk.
Nej, Manfred skulle aldrig glömma den synen, lika lite som han skulle glömma kvinnan och det hon presenterade honom för. Oljefärger!
När han ändå till slut satte sig upp på sängkanten tog hon hastigt penslarna ur munnen och sade något på portugisiska. Hon sträckte fram handen och han förstod att hon ville ha betalt.
Generat hade han sökt i sina kläder och räckt henne en sedel. Hon såg nöjd ut och han tog mod till sig och pekade på hennes tavla. Då började hon skratta och drog bort ett skynke som dolde en hel samling med tavlor, alla lika färggranna och lika vackra i hans ögon. Han höll upp en framför sig och hon sträckte genast fram handen igen. Skulle han köpa den? Var det det hon menade? Så klart! Han såg sig omkring och såg fattigdomen, naturligtvis behövde hon sälja både sig själv och tavlorna. Han gav henne några sedlar till, som hon först tvekade till att ta, men sedan ryckte hon på axlarna och stoppade pengarna i ett krus.
Han fick inte själv välja sin tavla utan med ett glatt tjatter höll hon fram en målning framför honom. Motivet var några kvinnor på en marknadsplats. Han såg henne direkt. Bland kvinnorna på bilden så stod hon, leende med en stor korg frukt framför sig.
Kvinnan som han delat bädd med satte ett brunt finger på bilden av sig på tavlan, sedan flyttade hon fingret till sitt bröst.
Han hade nickat ivrigt för att visa att han förstod.
Länge blev han stående och sökte med ögonen in i tavlan. Han såg på detaljerna, ljuset, skuggorna… Inte visste han hur länge han låtit sig slukas av atmosfären i bilden, förrän han plötsligt kände hennes beröring.
Hennes hand gled in under hans arm och hon drog ut honom med tavlan i famnen ut på gatan. Hon pratade ivrigt och skrattade.
Han förstod ingenting, men kände sig märkligt nog inte rädd för vart hon skulle föra honom.
Slutligen knuffade hon honom in i en liten butik. Där inne satt en man med mängder med tavlor på väggarna och på golvet, i travar.
Manfred hade blivit väldigt generad när han hörde henne kalla honom Papa. Han kunde inte tänka på annat än vad hennes far skulle tycka och tänka om honom. Dottern talade ivrigt med fadern och han nickade tyst och gick bort en stund. Manfred började ångra sig att han gått med. De hade säkert börjat sakna honom ombord. Frivakten var slut mitt i dagen och han sneglade oroligt på sin klocka. Halv elva var den. Det mindes han tydligt. Mannen kom tillbaka och hade tavelramar med färdigt uppspända dukar på.
Han satte dem i armarna på Manfred, lade färger, penslar och en flaska terpentin ovanpå, sedan sträckte han ut handen. Manfred glodde dumt på honom och flickan som pekade uppmuntrande på honom och tavlorna.
Vad kunde han göra? Där stod fadern till flickan han delat säng med och dessutom betalat för det och sträckte ut sin hand.
Manfred kunde inget annat än lägga ner tavlorna på golvet, känna i fickan igen och ge det han hade där. Det var det sista han hade kvar av sin hyra. Mannen verkade vara nöjd, tog emot pengarna och dunkade honom i ryggen.
Flickan följde med honom till båten, hjälpte honom att bära färgerna och tavlan som hon glatt hade poserat till. Manfred förstod att det var hennes far som målat den. Den konstnärliga ådran hade tydligen gått i arv, men hennes andra yrke var troligtvis mera inkomstbringande.
Hon vinkade glatt när han gick uppför lejdaren. Själv kunde han bara se tillbaka på henne då han hade händerna fulla av tavlor och färger.
Han såg Kristus resa sig stor och mäktig över soldiset och han vände sig hastigt om bort från staden. Ändå kände han gudasonens ögon bränna i ryggen.

Händelsen förföljde honom på resan tillbaka över Atlanten. Det syndiga i hans handlingar i den färggranna staden skavde och frätte hans sinne. Gång på gång dök bilden av Kristus upp för honom. När han såg ut i mörkret över havet kunde han se statyn. Jesus stränga blick mötte honom i lastrum, däck och i mörkret när han låg på den trånga kojen.
Han ville ha någonting av honom, av honom, den enkle sårbare Manfred. Han bad innerligt för att få sinnesfrid, men bilden av den stränge Kristus dök upp för honom ändå.
Till slut bestämde han sig att kasta oljefärgerna och tavlorna överbord.
Han tog tavlan som avbildade marknadsplatsen och flickan, i handen. Det doftade lika om den som det doftade i flickans hus. Han mindes hennes lyckligt koncentrerade ansikte när hon sakta drog med penseln över duken. Han önskade att han själv någon gång skulle få vara så lycklig.
Han tvekade först, men sedan lutade han en av de tomma dukarna mot båtens skott, klämde ut några färger på en bläcktallrik, tog en pensel i handen och började måla. Noga studerade han tekniken som flickans far arbetat med. Han glömde tid och rum. Han kom inte tillbaka till verkligheten förrän styrmannen gav honom en örfil och beordrade honom upp på däck.

När han kom hem till mor igen hade han sina alster med sig. På alla motiv fanns Kristusstatyn avbildad, om än på ett annorlunda och avvikande sätt. Hans arbetskamrater som för länge sedan hade tröttnat på terpentinlukten tyckte att det inte såg klokt ut. ”Du målar ju inte som folk”, tyckte man.
Ja, han hade målat som han kände det… och då blev motiven lite märkliga ibland.


Manfred gjorde inte så många resor till sjöss innan han förstod att sjömanslivet inte var något för honom. Än en gång hade han fått komma till Rio de Janeiro. Han kunde knappt bärga sig innan han fick gå iland.
Då var allt borta. Kvarteren med bordellerna och krogarna var som bortsopade. Han sökte henne överallt. Var kunde hon finnas? Han försökte tala med varenda tavelförsäljare, men ingen förstod honom. Hoppet att få träffa henne igen var borta såsom horhusen hade jämnats vid marken.
Han köpte så mycket målarduk och färger han kunde bära och gick ombord igen. Sedan gick han inte iland flera gånger. Han såg inte upp mot Kristus mera. Det behövde han inte. Han visste precis hur han såg ut. Han bara målade och målade. Sorgen efter den mörka flickan vandrade från hans bröst via armen till målarduken. Om han inte kunde hitta henne, ville han inte leva det liv han nu levde.
Hemlängtan växte och blev bara större och större tills den inte mera gick att hålla inom rimliga gränser.
Båtsman hittade honom slutligen i skansen, apatisk och oförmögen att göra något arbete.
Han skickades hem för gott tillsammans med den stora mängd tavlor han målat.
Hans mor hade oroligt tagit emot honom i hemmet och skamset gömt hans märkliga tavlor på höskullen. Under hennes vård repade han sig snabbt.
Prästen hade hört talas om tavlorna ryktesvägen och begärde en dag att få se dem.
Modern skämdes medan prästen hummande och mumlande vände och vred på tavlorna.
Det slutade med att man skickade några alster och en ansökan till konstakademin i Stockholm.
Han kom in!
Den smått veliga Manfred från Torpkulla skulle studera konst i Stockholm som om han var herrskapsfolk!
Under sin tid i Stockholm längtade han hem till vanvett. Då skapades fantastiska konstverk.
Avgörande i hans liv var när han träffade Ingrid.
Han blev än en gång förälskad, gifte sig med henne, var lycklig, men kunde då inte måla alls.
Han gick in i en djup depression på grund av sin oförmåga och fick känslan för färger och former tillbaka.
Han kunde skapa… och hustrun hjälpte honom sälja.
Den mest kreativa perioden var när han och hans hustru förstått att de aldrig skulle få barn. Han skrapade ihop en förmögenhet, men det gjorde honom inte lycklig. Man kunde nämligen inte köpa barn.
Till slut var det hustrun som sade att de skulle flytta hem till Vårdö.
Det beslutet hjälpte honom mycket. Depressionerna kom och gick, men de var inte så långvariga och inte så djupa mera. Han älskade Vårdö! Han älskade kyrkbyn in i minsta detalj!

En doft av rökelse. 2

Oda märkte att husfrun fått flera köpare på säcken med rovor och drog sig undan för att låta dem göra upp om köpet. Hon kunde se husfrun nicka till slut. Hon tog emot något som hon genast lade i sin läderväska. Köparen greppade tag om säcken för att gå, men hejdades av husfrun. De samtalade lågt mellan varandra. Oda kunde inte höra vad de sade, fåren bräkte högt vid vagnen där man slaktade, men hon såg att köparen lyste upp, flinade och kastade ett ögonkast på Oda.
Osäker på om det var klokt eller inte, mötte hon främlingens blick.
Efter att köpet var avklarat såg husfrun för ovanlighetens skull något obeslutsam ut. Hennes ögon hade stannat med riktning mot ån och det forsande vattnet.
Oda beslöt sig för att ta upp saken om att få gå och dricka och tog några steg mot husfrun som motvilligt slet ögonen från vattnet.
När hon såg Oda, vände hon hastigt ryggen mot henne och verkade bli upptagen med att knyta väskan hårt vid sitt bälte.
Oda talade inte förrän husfrun vände sig om igen.
”Jag tränger så om vatten. Kan husfrun låta mig gå till ån för att dricka?”
Oda trodde att hon skulle få ett nej för husfrun såg ut att tveka, men så nickade hon.
”Jag vill kunna se dig”, sade hon trumpet.
Så dumt tyckte Oda. Varför skulle hon behöva se henne? Vart skulle hon kunna ta vägen? Om hon skulle rymma från husfrun, blev det snabbt hennes död. En träl som rymt från sin herre blev inte långlivad. Det visades aldrig någon nåd till en sådan. Hur skulle man kunna göra det? En träl är en träl tills ägaren säger något annat.

Oda gick med riktning mot ån. Ingen verkade se åt hennes håll. De flesta trodde att hon var en pojke. Det var inte mycket som påminde om en kvinna hos henne. Hennes hår som var avskuret i nacken, var mörkt liksom hennes mors hår en gång varit. Nu tovade det sig så mycket att det inte ens gick att dra fingrarna igenom. När hon kom hem skulle hon be Aija att skära bort det värsta. Det hade hon planerat länge, men inte gett sig tid till att göra.
Åbranten var förrädisk och hal och hon stod en stund tvekande till hur hon skulle nå vattnet. Då fick hon se en kvinna med en kruka hämta vatten från en klipphäll som stack ut i ån. Hon skyndade sig dit. När hon kom närmare såg hon att det fanns en upptrampad stig och att många före dem hade hämtat vatten vid hällen.
Det var ingen svårighet för Oda att ta sig dit. Framme vid den utskjutande klippan föll hon på knä och kupade händerna. Hon drack begärligt av vattnet. Det var brunt av jorden och smakade som när hon satte kniven i munnen, men vad gjorde det?
Hon blev otörstig och magen lugnade ner sig när den fick tillfällig bukfylla.
Hon måste medge att hon var hungrig nu. Varför hade husfrun bara gett henne en rova att tugga på? Det var olik husfrun. Hon brukade vara noga med att ge trälarna mat.
”De blir odugliga annars”, brukade hon säga.
Hon reste sig upp och torkade händerna på särken. Händerna var röda av det iskalla vattnet och hon blåste sin varma andedräkt på dem utan att det hjälpte dess mera. Huttrande slog hon armarna om sin kropp och trängde in händerna in under armhålorna och vände för att gå tillbaka samma väg hon kom.
Då fick hon ännu en gång se hirdmännen komma. Med raka ryggar, stolta över vilka de var, kom de ridande längs ån utan att knappt se åt sidan och åt folket som förskräckt drog sig undan.
Vilken prakt! Vilken syn! Tänk att hon, Oda, fick se och uppleva det! Tänk att hon ännu en gång denna dag fick hon se dessa ståtliga ryttare rida förbi henne och hon skyndade sig att gå i deras spår. De red tydligen i riktning mot kärran där de slaktade får.

Oda fick tränga sig fram. Folket hade samlat sig runt hirdmännen som nu plötsligt stannat upp. Det gick lätt att se dem över huvudena på människorna, där de satt högt uppe på hästryggen.
Alla ville se hirdmännen på nära håll och nyfiket se vad de hade för ärende. Oda måste ta mod till sig och tränga sig genom folkhopen. Hon fick känna av några hugg och slag och även några glåpord fick hon efter sig när hon knuffade sig fram Hon var rädd och blyg för alla främmande ansikten, men rädslan för husfrun tog överhanden och att vänta tills folket hade skingrat sig var uteslutet. Hon var rädd för husfruns vrede om hon inte skyndade sig tillbaka. Det var hon mer rädd för än någonting annat.
Ryggar! Ryggar! Alla dessa ryggar… och ingen av dem var hennes husfrus. Oda blev bara mer och mer olycklig när hon märkte hur svårt det var att hitta henne.
Hon visste nu med säkerhet att hon skulle komma att få aga. Hon hade ju lovat henne att inte bli länge borta.
Hirdmännen verkade röra på sig igen, såg Oda till sin lättnad. Folkhopen delade sig och hon kunde nu plötsligt se sin husfru mitt bland alla människorna.
Tänk, att hon hade stått alldeles nära hirdmännen!
Nu verkade hon upptagen med att knyta fast sin läderväska.
Husfrun tittade upp och fick syn på henne. Hon pekade mot Oda som osäkert försiktigt vinkade tillbaka.
Det kändes som alla ögon var riktade mot henne och hon fick en konstig känsla av att hon önskade att vara någon annanstans. Det tystnade sakta av i folkhopen och hon hörde tydligt sin husfru säga: ”Där är hon!”
Hela händelsen var märkligt obegriplig. Fåren bräkte fortfarande högljutt någonstans bakom folkhopen. Som om guden Tor hade slungat en blixt i henne kände hon plötsligt en märklig samhörighet med fåren. Hon kunde uppleva deras ynklighet inom sig.
Hon visste inte vad det handlade om, men hon såg på sin husfrus ögon att hon var i onåd.
”Där! Hon med svarta, korta håret!” Husfruns hand pekade mot henne och på samma gång fylldes luften åter igen av ljudet av knarr från seldon och sadlar och rassel från brynjor när hirdmännen kom rakt mot henne.
En kort, kort stund, så kort som ett ögats blinkning hörde hon folket runt om henne dra efter andan innan hon hårt rycktes i armen.
Hon kände hur marken försvann under sina nävertossor och hon blev vårdslöst kastad, som ett dött villebråd, över hästryggen, framför en av hirdmännen.
Skräcken rann isande genom hennes blodådror, stelnade hennes muskler och gjorde hennes tankar tröga och kärvande.
Hon låg tvärs över manken på hästen med huvudet ner. På ryggen kände hon ett hårt tryck av en hand. Kinden gneds rytmiskt mot hästen och hon såg hovarna röra sig framåt längs den leriga marken.
Hon var på väg att föras bort!
Det som hon ibland hade blivit skrämd med som barn hade hänt.
Det stod klart för henne nu. Hennes husfru hade sålt henne!
Nu först förstod hon sin storasysters flackande blick, hosorna hon fick av Aija och det märkliga att ingen visat avund för hennes vandring till Ubsala.
De hade vetat!
Men att hon hade blivit såld till hirdmännen och inte till en annan bonde förvånade henne.
Vad skulle nu hända med henne? Skulle hon arbeta på kungsgården, eller kanske vid kungens förnäma borg? Skulle hennes nya herrar vara hårda mot henne?
Skulle hon ens få mat?
Det var obekvämt att ligga som hon låg. Hon måste hela tiden spänna magen för att bereda sig för hästens rörelser. Blodet började mer och mer samla sig i huvudet och det spände vid tinningarna.
Hirdmännen skrattade och småpratade med varandra. De hade ridit uppströms längs åstranden. Oda kunde se vattnet blänka till ibland.
”Har hon livet?” undrade någon av männen. ”Hon har ju inte rört sig sedan du hivade upp henne. Jag vill inte känna av straffet från bonden på kungsgården om vi kommer med en död träl.”
Hon kände ett hårt grepp om håret och hennes ansikte vändes uppåt. Hirdmannen som höll henne såg noga på henne.
”Inte kan hon ha dött bara så där.” Han tystnade kort. ”Hon andas” underrättade han de andra.
”Trälkonan har väl inget vett, eller så vågar hon inte röra sig.” Efter en kort betänketid lade han till:
”Hon ser dum ut och verkar ha huvudet fullt med löss… Nej, det är nog vettet som saknas, inte livet.”
De andra skrattade. ”Och du Alrik, har inte löss?”
Hirdmannen fnös och släppte Odas huvud.
”Jag har inte löss!”
De andra skrattade ännu mer och någon sade:
”Åjo, alla kungsgårdens trälkonor har löss, så du har nog du också. Eller luktar du så från rövens hål av den senaste ölbrygden att lössen dött som av bolmörtsgift?”
Skratten ekade åter över Odas huvud.
Den varma hästen mot kinden och den välbekanta lukten av djuret lugnade henne och hon tyckte att hennes muskler började vakna till liv.
Den värsta förskräckelsen började sakta tona ut.
Inte behövde det bli värre för att hon byter husbonde. Kanske hon skulle få det bättre?
Hon kunde ana varför hon hade blivit såld. Husbonden behövde silver för bortskänkningen av dottern. Det måste vara så. Längst bak i hennes huvud låg ändå tanken på att husbonden blivit vred på henne när hon undvikit honom. Det var ju ändå han som bestämde… och husfrun…
Hirdmännen fortsatte att tala med varandra.
”Det var inte mycket vi behövde ge för trälen. Hon var så angelägen om att bli av med lusträlen att jag trodde ett slag att det var vi som skulle få betalt.”
Hirdmannen grep åter tag om Odas hår, vände upp hennes ansikte och hummade.
”Jag har sett fulare…” han släppte henne igen. ”Jag har hört ett rykte om husbonden på Tunberga…
Han brukar ligga med trälkvinnorna. Han har på egen hand hållit gården med arbetsfolk. Kanske hustrun fick nog…”
Någon skrattade rått. ”Det var som självaste Tor, vad hårt straff den stackars trälen fick för det. Varenda husbonde ligger ju med sina trälar. Skall den här hänga i askens gren bara för det? Då är det många som också borde hänga där.”
Han tystades ner av de andra.
Oda trodde att hon inte hört rätt. Men, visst sade han hänga i askens gren?
Vad skulle de göra med henne? Kunde det vara sant? Skulle hon hängas i offerlunden?
Hirdmannen fnyste. ”Vad skulle det göra om hon hör. Hon kommer ändå att få finna sig i att bli en gåva från husbonden till kungen i kväll, vare sig hon vet eller inte. Om hon är så klok att hon förstår, så har hon ändå inget val.”
Hon började skälva. Hon skulle dö! Offras som ett av kräken!
Vad hade hon gjort för att drabbas så av husfruns vrede? Inte hade hon en endaste gång låtit husbonden lägra sig.
Sedan mindes hon. Hennes mor hade varnat henne för att föda vanskapta barn.
Inte ville man ha trälar som var krymplingar. Man ville ha starka trälar och inte sådana som man genast måste slå ihjäl när det kom från trälens sköte.
Husfrun visste nog att aldrig skulle husbonden kunna hålla sig borta från henne. Han skulle sist och slutligen ta för sig det han hade rätt till.
Ja, det förstod nog husfrun.
Oda jämrade sig. Nu var hon såld, åtskild från de människor hon delade arbete, familj, nöd, men också den lilla glädje man korta stunder fick känna när man var träl. Snart skulle hon även vara skild från livet.
Det var nog hennes eget fel! Hon hade varit van vid att hennes kloka mor ledsagat och rått henne. Efter moderns död fanns inte den visheten att tillgå.
Livet bland djuren hade hon tagit som en självklarhet, inte varit vaksam nog.
Det var för sent att ta lärdom av det nu.
I natt skulle hon hänga i det nakna grå trädet. Nedanför skulle människor samlas, se henne plågas, dö, för att sedan festa natten lång till gudarnas ära.
Hennes kropp skulle korparna hacka. Hon skulle inte få uppleva nattens fest, hon skulle aldrig mera få uppleva någonting.
Nu hängde hon hjälplöst över hästen medan tårarna rann ner för pannan och vätte hennes toviga lugg.

Hästen rörde sig under Odas kropp. Hon behövde inte se hästen för att veta vilka muskler som arbetade under det mjuka skinnet. Hon kunde enkelt forma en bild av hästen framför sina stängda ögon.
Älskade djur!
Tanken på att även måsta skiljas från djuren, det enda man kunde lita på, dövade hennes vanmakt och sorg och istället väcktes hennes ilska.
Kunde man göra så här? Fanns det inte en stor orättvisa i denna handling? Hade hon inte rätt till att kämpa för sitt liv som vargen i gropen eller hönan på huggstubben? Var hon mindre värd än dessa kräk?

Hon märkte nu att hästen rörde sig i en sluttning och det var nära att hon ramlat av om inte hirdmannen tagit ett hårt tag om hennes kläder.
De var på väg ner mot ån. De tänkte visst ta sig över. Oda försökte oroligt göra sig en uppfattning om hur ån såg ut. Vid marknadsplatsen hade den varit strid och strömmande.
I år var det dessutom ovanligt högt vattenstånd, så den var även djup.
Det verkade som om de nått fram till ett vadställe för hästarna. Ån blev visserligen bredare, så det var en längre sträcka man hade att gå över, men vattnet forsade istället fram med svagare kraft.
Hirdmannen tog plötsligt tag i henne och slet upp henne i sittande ställning.
Det svartnade för hennes ögon och hon blev illamående när blodet rusade tillbaka från huvudet. Hon svalde kväljningarna.
Hirdmannen med Oda framför sig tog täten och manande på hästen att gå ut i ån.
Vattnet nådde upp till buken på hästen och hirdmannen som inte verkade vilja få sina fina stövlar våta drog hastigt dem ur stigbyglarna och höll fötterna framför sig längs hästens hals.
Det var vågat gjort för botten var stenig och hal och hovarna halkade då och då.
För hirdmännen som levde sitt liv i sadeln, verkade det inte vara något bekymmer. De var alla goda ryttare, tränade att hållas på hästryggen även vid strid.
Hästen var flera gånger på väg att falla på knä.
Oda kände hur det stackars djuret darrade under henne.
Hon kunde rida. Sedan hon varit litet barn hade hon ridit gårdens hästar till andras avund.
Husbonden hade roats av hennes fallenhet för att få hästarna att lyda och låtit henne få flytta dem mellan långhuset, åkrar och beten.
Hon hade fått för stor uppmärksamhet av storbonden. Det förstod hon nu. Hon var ju bara en enkel träl.
De hade just passerat det djupaste stället i ån när hästen ännu en gång knäade och Oda fick hålla i sig i manen med alla sina krafter. Hirdmannen släppte taget om henne och svajade till.
Det gick troligtvis väldigt fort, men Oda tyckte att hon fick god tid till att tänka ändå.
Hon hann väga för och emot risken med att knuffa till sin fångvaktare så att han skulle komma att ramla av, hon hann även känna efter om hon själv skulle hållas kvar på hästryggen, och hon hann intala sig att det inte gjorde någon skillnad. Hon skulle ändå dö.
Hon vände sig om och gav honom en hård knuff i bröstet. Troligtvis blev han helt överraskad av det för han började fåfängt greppa efter något som skulle hålla honom kvar i sadeln, men det fans ingenting annat än bara luft. Med ett stort plask föll han ner i ån och försvann helt under ytan.
Så hårt hon bara kunde körde Oda hälarna i sidan på hästen och skrek gällt i örat på den redan skärrade hästen.
Den svarade med att utan någon styrning rusa över till andra sidan ån och skräckfullt halka sig upp för den hala branten.
Oda höll sig fast i manen så fingrarna vitnade.
Hästen var vettskrämd och lade av i fullt sken tillbaka längs ån. Hon såg sig över axeln. Några av hirdmännen hade hoppat av i ån och sökte efter mannen som fallit och några var på väg upp för branten för att ta upp jakten på henne.
För Oda fanns inget annat att göra än att försöka klänga sig fast.
Stigbyglarna slog mot hästens kropp och skrämde den än mer. När som helst fanns det risk för att hästen skulle trampa på tygeln som slog som en piska mot frambenen.
Med risk för att hon skulle falla av släppte hon manen med ena handen och försökte nå tygeln Till slut fick hon tag om den och hon drog, men hästen svarade inte på hennes maning fast hon tog i så mycket hon kunde.
Hästen hade redan fört henne tillbaka i den riktning hirdmännen fört henne, så att hon nu såg marknaden på andra sidan ån. På hennes sida tornade offerlunden upp sig framför henne. Hon möttes av synen av synen av träbeläten med gapande munnar. De stod där och vaktade offerlunden, följde hennes vilda flykt med stora stirrande ögon.
Utan att Oda kunde påverka det minsta, rusade hästen rakt in där bland de grå träden. Grenarna piskade mot henne och hon var beredd på att slås av i vilket ögonblick som helst. På marken låg vita ben, rester av ruttna kadaver. Åsynen gjorde henne matt av skräck. Svartfåglarna lättade från grenarna och ljudet från de flaxande vingarna fick hästen att göra en tvär svängning och vika av rakt mot templet.
Oda kände smaken av blod i munnen. Framför henne kom templet emot henne med vansinnig fart. Först trodde hon att hästen skulle skena rakt i porten, men den vek av och hon kunde ett ögonblick se midgårdsormen rakt i dess öga. Istället bar det av längs långsidan och Oda väntade bara på att något av de snidade odjuren skulle böja sig ner och sluka henne hel med sina vassa tänder.
Nu fanns det bara ett stort fält framför henne och hästen. Det var avgärdat, men inte med riktig gärdsgård utan med huggna buskar och ris. Den våldsamma ritten gick rakt igenom och kvistarna slog hästen blodig på benen.
Hirdmännen följde henne. Det såg Oda med en snabb titt över axeln.
Hon hade fått hästen att ändra riktning en gång genom att dra i tygeln. Nu provade hon ännu en gång och fick den slutligen att ta sikte på en djup granskog.
Hennes enda möjlighet var att gömma sig och det kunde hon inte göra på slätten.
De skulle snart vara ikapp henne och hon sparkade hårt i sidorna på det stackars djuret som nu var vitt av lödder.
Hon lovade sig själv att aldrig mera vara grym mot ett djur om hon överlevde detta.
Hon tyckte hon hörde skramlet av hirdmännen bakom sig och i skräck skrek hon rakt ut.

Fast hon trodde att hon aldrig skulle nå granskogen, så var hon i alla fall plötsligt där. Skogen var tät och hon fick lägga sig platt längs hästen för att inte dras ner av grenarna. Det till bristningsgränsen plågade djuret hade lugnat ner sig något och Oda kunde höra den flåsande andningen från den. Hirdmännen med sin klumpiga utrustning blev snart efter i den täta skogen.
Kanske hade hon en möjlighet… kanske…
Må hästen inte dö av ansträngning under mig!
Hon kunde inte be om hjälp från de stora gudarna. Hon förstod att hon för all framtid var i onåd hos dem. Om hon överlevde skulle hon vara den som snuvat gudarna på det största offret av alla. Människoskooffret!
Hon måste sannerligen ha förargat de mäktiga asarna även om hon bara var en obetydlig och uslig träl.

En doft av rökelse. 1

En doft av rökelse.

Ubsala våren 936

Det envisa regnandet under våren hade gjort marken vattenmättad, mjuk och svår att ta sig fram på. Överfyllda åar och diken skar av vandringslederna där folk vanligtvis sökte sin väg vid denna årstid. En strid ström av människor från byar och gårdar i trakten av Ubsala skulle få ge prov på hela sin styrka och envishet innan de var framme vid färdmålet.
Vägen som ledde till kungsgården slingrade sig som en grå våt orm runt skogstappar och bergknallar. Längs den stretade oxar med kärror, boskap och hästar på under hugg och slag av hårdhjärtade skötare och ägare.
Ivriga, upphetsade ansikten blandades med trötta, men beslutsamma miner. Ingen hade ens tänkt tanken på att ge upp och vända hemåt fast isande kall lera och vatten bitvis gick över anklarna.
Trots att bördorna de bar var för tunga för de magra kropparna som fått för lite näring under vintern och trots att kläderna som skulle skydda mot väta var undermåliga, gjorde man detta.
Det var målet för färden som gjorde mödan värd.
Det fanns en gemensam anledning till att söka sig till Ubsala kungsgård och trakten i dess närhet. Det var ingenting man behövde tala om. Alla visste.
I morgon var äntligen dagen lika lång som natten och dagjämningsbloten skulle komma att utföras i askelunden intill templet, inte långt ifrån kungsgården.
Känslor som rädsla, äckel och behov av underhållning skulle med överflöd bli mättade under nattens timmar. Det samlades alltid mycket folk. Hög som låg, alla ville offra något. Gudarna måste blidkas, något annat kunde man inte tänka sig. Rädslan för vedergällning från missgynnade gudar tog upp stor del av svearnas tankar och liv. Vad hade man annars att vänta sig under sommaren? Var inte gudarna redan vredgade? Var inte redan det eviga regnandet ett bevis på det?
Denna vår visste man dessutom att inte vilka offer som helst skulle duga. Nu var det bäst att man inte kom med något litet snarat småvilt eller något självdött kräk. Det visste alla. Därför var stämningen extra laddad.
Vissa fattiga hjon hade på grund av armod ingenting att offra, fast det gjorde ingenting… de hade heller ingenting att vinna.
Oda var en sådan.
Hon hade ingenting att vinna på offer till de stora gudarna, för hon levde sitt liv som ofri. Hon var en ung trälinna, äldre än tre händers alla fingrar, men något yngre än två par händer. Hon hade arbetat så länge hon kunnat minnas. Nu gick hon längs den leriga vägen bärande på en säck rovor. Hon gick framåtböjd med bördan på ryggen. Vandringen hade börjat innan dagningen och hon var trött nu. Fast hon hörde till en av de starkaste och friskaste av trälarna på den stora gården som hon i sina tankar kallade för sitt hem, kände hon att hennes krafter började tryta.
Hon bodde i ett av traktens största långhus, i norra delen, hos djuren. Det var det bästa stället i hela huset. Hon trivdes med djuren, särskilt hästarna. Hon hade ovanligt god hand med dem och hade fått beröm många gånger av husbonden när hon lätt fick de stora djuren att lyda henne. Det gjorde att hon vanligen fick arbeta tillsammans med de manliga trälarna och behövde inte så ofta som de andra trälinnorna arbeta med hushållet.
Den uppgiften hade istället hennes mor haft i hela sitt liv. Dessutom hade hon varit en av kvinnorna, som ibland delat nattbädd med sin herre.
Odas mor hade fött flera barn. Den sista barnbörden tog hennes liv och även det späda barnet fick då följa med i likbålet.
Den händelsen var en tung stund för Oda och hennes syskon, men livet för en träl gav inte stora möjligheter att hinna sörja sina döda. All tid fick ägnas åt att hålla sig själv vid liv. Träldomen ärvdes på mödernet, från en mor till en dotter, så Oda skulle komma att få finna sig i att ha ett liv i ofrihet.
Hon tänkte ibland med avund på en av sina bröder som hade flyttat från gården.
Det kunde han göra. Det var lagligt.
Hon hade inte hört av honom sedan dess, så hon visste inte med säkerhet om han hade det bättre än vad hon själv hade. Hon önskade det. Om han fick några barn skulle de födas fria från träldom, fria från det liv som ibland var mer än grymt. Ändå fanns det sådana som erbjöd sig själva som gåvoträl… som offrade sin frihet. Det fanns bara en enda orsak till det och det var svälten.
När Oda hade vuxit ur barnsärken började husbonden plötsligt visa intresse för henne. Hans hustru hade genast genomskådat hans täta lovar runt Oda och starkt ogillat det.
Oda visste inte vad hon skulle tycka om det. Hon var oerfaren och hade väldigt dåligt begrepp om vad det handlade om, men hon trodde att det kunde ha varit bra att få uppmärksamhet från husbonden. Det skulle gudarna veta, att trälarna behövde alla förmåner som kom dem till gagn . Fast aldrig hade hon märkt att hennes mor fått en endaste matbit mer än någon annan även att hon alltid funnits till hands när husbonden behövt.
Lite berövad på sin möjlighet kände hon sig allt ändå, men när hennes mor förstått vad som var på gång hade hon upprört varnat henne för att släktskapet var för nära.
”Gudarna låter dig föda vanskapta barn, det blir straffet om du låter honom komma med dig i halmen.”
Oda hade inte riktigt förstått vad hon menat och förvånat sett yttrycket i mors trötta och oroliga anlete. Hon hade därefter, i den mån hon kunnat, försökt undvika husbonden.

Hon gick inte ensam på vägen. Med sig hade hon sin husfru. Hon gick framför och försökte utan större framgång söka de torraste delarna av vägen. Tysta efter varandra, gick de längs vägrenen. Där hade inte vagnshjulen och hästhovarna gjort så stor skada.
Oda önskade att hon hade kunnat se mer av trakten de vandrade genom. Hon hade aldrig förr varit så långt borta från gården, men hon gick kraftigt böjd med sin börda på ryggen och kunde bara vrida på huvudet då och då.
Den sista delen av vandringen hade hon varit så trött att hon inte orkat ens det, utan fäste endast blicken på husfruns lädertossor som säkert höll mot både väta och kyla.
Hennes egna fotplagg som var av flätad näver och fyllda med halm, hade för länge sedan blivit våta av vatten och lera som med lätthet sökt sig in och gjorde hennes fötter och ben stela och kalla.
Oda tänkte på hosorna av tovad ull som hon gömt under särken närmast kroppen. Det skulle ha varit skönt att få dra dem på fötterna, men hon vågade inte visa dem för husfrun.
Hon hade fått dem av Aija, en gammal utarbetad trälinna som man låtit leva bara för att hon var så skicklig på att tillverka kläder och lappa det som gått sönder.
När Aija hade fått höra att Oda och husfrun skulle gå till Ubsala, hade hon skyndat sig efter hosorna. Oda hade blivit förvånad och lycklig. Hennes gamla hosor var så nötta att de knappt ville hållas på kroppen mer. Nu värmde de nya gott mot bröstet. Hon gladdes åt att husfrun hade låtit henne klä sig som en man med hosor och det som Aija kallade för tabard. Det var en långsmalt tygstycke av ylle med hål för huvudet och hölls mot kroppen med ett bälte. I Odas fall bestod det bältet av en enkel flätad tamp av ull. Struthättan hade hon märkligt nog inte fått ta på sig för sin husfru. Det grämde Oda för den var nästan ny, färgad vackert med björklöv. Således fick säcken med rovor och arbetet värma resten av kroppen.
Husfrun var däremot klädd så att man kunde se hennes rang. Det gick inte att ta fel på det granna linnet och ullen. Det breda bältet i midjan med det stora spännet, läderväskan och den vackra kniven i slidan sade allt om hennes välbestånd och makt. Hon gick framför Oda med ansiktet riktat rakt fram i vägens riktning. Det var inte passande att beblanda sig med packet på vägen så hon aktade sig noga för att få ögonkontakt med de uslingar som knegade på längs hennes sida.

Det verkade bli mer och mer trängsel på vägen. Det märktes att de närmade sig Ubsalas marknadsplats. Marknaden var deras egentliga ärende. Inför varje blot samlades mängder av folk från trakten för att byta, sälja eller köpa varor.
Säcken med rovor som Oda bar hade sparats hela vintern för att kunna säljas vid detta tillfälle.
Även om rotfrukterna hade börjat mjukna och en och annan rutten kunde hittas, så var det goda möjligheter att kunna göra en bra förtjänst. Det var ont om mat på vårarna. Det fanns nog sådana som kunde tänkas byta till sig säcken, eller kanske även ge en silverpenning.
Aija som var en som vet mycket, kände till att husbondens dotter skulle giftas bort under sommaren.
… så det behövdes verkligen silver till gården, tänkte Oda för det är dyrbart att rusta ut en brud. Det räckte nog inte att bara sälja en säck med rovor. Det var säkert därför man sparat på halva gödsvinskullen. Nog brukade det vara fler tryndjur som blev under slaktkniven.
Det var ändå med spänning hon tänkte på giftet. Hon hoppades på att hon skulle få möjlighet att få se brudgummen när han kom för att hämta sin brud.

Bredvid Oda vandrade en främmande kvinna. Hon bar en börda med pinnar och ris på ryggen.
”Titta upp träl!” Viskade hon åt Odas håll. ”Där framme är offerlunden. Där skall blodet rinna i morgon natt.”
Oda tittade förskräckt upp under sin toviga lugg.
Kvinnan skrattade till. Hon verkade nöjd över att ha kunnat skrämma henne och bjöd gärna på mer om vad hon visste om blotet.
”Jaja, jag har sett många blot. Man hänger getter och får, hundar och kalvar i de starka grenarna på askarna. Man sticker dem med kniv och svärd så deras liv sakta rinner ner i marken och ger kraften tillbaka till jorden. Det tycker gudarna om. De får hänga där tills de ruttnar ner och svartfåglarna äter av dem. Odin den störste, behöver mat åt sina svartfåglar.”
Hon tystnade en kort stund så Oda fick häpet tid att tänka på det hemska.
Att hänga mat i träden! Hon som jämt tänkte på mat. Hon kunde aldrig få nog. Hennes unga starka kropp ropade efter mat hela tiden. Men… om man skulle offra så måste man offra något värdefullt. Vad kunde gudarna annars straffa dem med? Tor kunde kanske bränna ner deras hus med sina dånande blixtar eller Freja göra marken obrukbar…
Kvinnan stönade tungt när hon gick i leran.
”I år kommer gudarna inte att nöja sig med att man offrar djur. Det bara regnar och regnar. Vi kommer att dränkas som råttor och alla grödor kommer att ruttna bort i jorden.
Nej, denna vår krävs ett människooffer. Alla vet det… det samlar alltid mera folk efter nödår och vårar som denna. Offret måste bli större. I år kommer människoblod att rinna ner i mullen.” Hon tog ett skälvande andetag och viskade: ”Träbelätena i lunden skall stänkas med blod tills de är helt röda, ögonen skall skäras ut ur offrens huvud och läggas i templet. Odin behöver dem. Han har ju själv bara ett öga.”
Odas husfrun hade stannat upp och vänt sig mot dem. Hon hade ett vredgat ansiktsuttryck.
Oda stannade hastigt hon också och rätade på sig. Det rev till i hennes ömma ryggmuskler.
”Tig trälar!” Husfruns röst var gäll.
Oda blev rädd, men kvinnan bredvid henne torkade lugnt regn och lera från ansiktet med sin ärm.
”Jag är inte din träl” svarade hon husfrun lugnt.
”Våga inte tala till mig som om du var fri. Jag kan tvinga din husbonde att slå ihjäl dig.”
”Så gör du det! Då får jag komma till Tyrs härar och dricka ölsupa och smaka Särimners goda fläsk alla dagar.” Kvinnan flinade till och blottade en mun med nerruttnade tänder. Bara några bruna piggar verkade fortfarande kunna duga till att tugga mat med.
Husfrun hade mörka ögon av ilska.
”Jag tror inte du sett något blot. Man sticker inte så att blodet rinner. Det gör man aldrig!
Det begriper inte du din dumma träl. Det är inte endast svartalferna som skall ha kraften. Offret hör gudarna till. Du talar fel, träl.”
Kvinnan verkade orädd och vaggade huvudet obekymrat fram och åter.
”Kanske jag stod för långt ifrån… kanske… men nog var det blod på karlarnas kläder, efter att de hängt ett gammalt ök i den största asken, det såg jag.” Hon torkade åter igen ansiktet med ärmen.
Husfrun var ovanligt upprörd.
”Offret skall leva! Man kan inte offra något som redan finns i Hels rike. Det skulle inte tas gott av gudarna.”
Oda vågade inte se upp. Hon var rädd för husfruns vrede och stum över modet kvinnan vid hennes sida visade.
Kvinnan med risbördan på ryggen skulle till att svara, men det blev plötsligt en oro bland folket på vägen och hon kom av sig och sträckte intresserat på halsen.
Man talade högt och snabbt med varandra på vägen. Någon ropade…
”Träd åt sidan! ”
Oda hörde det bekanta ljudet av hästhovar. Det lät som om de kom i stötande lunk. Hon brukade kalla det så när hästarna sprang i halvfart.
”Åt sidan, åt sidan!” Någon ropade högt. ”Det är kungens hirdmän som skall fram.”
Hon skyndade sig att stiga av vägen. Kvinnan med riset försvann åt andra hållet.
Kungens hirdmän! Tänk att hon skulle få se kungens hirdmän. Så mycket hon hade hört om dessa fagra krigare och väktare. De hade blanka hjälmar och sköldar och bar svärd som kunde klyva en man med ett enda hugg. Deras hästar var höga och snabba och inte grova och stadiga som bondens ök. Hon hade också hört att flera av hirdmännen var visa och kunde runskrift. Många kvällar i långhuset hade hon lyssnat till visor som handlade om dessa hirdmäns mod. Nu skulle de komma förbi henne på vägen.
Hon lade säcken bredvid sina fötter och rätade på sig. Husfrun stod också spänt och väntade.

Det gick lätt att se dem redan på håll. På sina hästar reste de sig högt över människorna som befann sig på vägen. De kom med god fart och leran sprättade åt alla håll när de utan att bry sig om att de som passerades fick lera och vatten över sig. En av hirdmännen ropade irriterat åt en bonde med oxe och kärra som inte haft möjlighet att fösa den storögt förskräckta oxen till sidan.
Oda hörde knarret från sadlar och seldon. De bar inte hjälmar som hon hade trott, utan hade en ringbrynja som även täckte huvudet. Vid höften hängde ett stort tungt svärd vid ett kraftigt bälte.
De red förbi henne. De kom så nära att hon kunde känna lukten av häst, läder och metall.
Hon motstod frestelsen att sträcka ut handen och känna på en läderstövel när de dundrade förbi.
Så välgjorda och vackra stövlarna var, men så hade de ju fått dem av kungen
Att röra hirdmännen vågade hon naturligtvis inte. Med ett enda slag hade de kunnat slå ihjäl henne.
Tänk ändå… att hon fick se dem.
Så mycket hon skulle ha att berätta om när hon kom hem.
Vad avundsjuka alla skulle bli. Hon försökte föreställa sig deras miner.
Det hade förvånat henne att ingen annan var det minsta intresserade av att göra anspråk på möjligheten att få gå med husmor till marknaden som sammanföll med bloten. Hon hade grubblat lite på det. Till och med hennes äldsta syster hade undvikit henne, men ändå dykt upp vid hennes sida och sagt adjö när hon på morgonsidan givit sig av.
Kanske det ändå hade varit ett tecken på en viss avund.
Hon tittade långt efter hirdmännen, tills husfrun knuffade henne i ryggen.



Aldrig hade hon kunnat tänka sig att det skulle vara så trångt, så rörigt så högljutt som det var på marknaden. Hon hade inte ätit sedan gårdagen och den många timmar långa vandringen med säcken på ryggen hade tagit krafterna av henne.
Nu svindlade det för hennes ögon. Det var så mycket färger i motsats till vad hon var van vid.
I långhuset var allt grått och brunt.
Vid festligheter eller när högt uppsatta gäster besökte långhuset, togs ibland vackra färggranna vepor och tyger fram, för att ära, men också för att väcka avund och beundran. Det hände, men det var inte ofta.
Nu flimrade allting förbi Odas ögon, Allt detta vackra, glänsande och färggrant annorlunda som man kunde se på marknaden verkade dansa en dans hon aldrig tidigare skådat.

Husfrun pekade ut en plats där hon bäst trodde de skulle lyckas sälja rovorna.
Oda satte sig på huk. Att sitta på marken var inte att tänka på. Dynga från boskapen, piss och mänsklig avföring fanns överallt. Oda hade tidigare på morgonen druckit vatten ur ett dike med rinnande vatten längs med vägen, men kände att hon skulle behöva dricka mer. Hon var törstig, men var osäker på om husfrun skulle låta henne gå för att söka vatten.
En strid å rann förbi Ubsalas marknadsplats. Nu var den till brädden fylld av forsande och skummande vatten. Hon bestämde sig för att hon skulle fråga husfrun om hon fick gå dit och dricka. I sitt inre gruvade hon sig för om vattnet var rent, men inte kunde man väl bli sjuk av ett forsande vatten?
Husfrun öppnade på säcken och gav en rova till henne. Den var rå, men det var ändå föda.
Själv sökte husfrun under särken och tog fram ett stycke bröd. Oda kunde inte titta på det. Hur gott skulle det inte ha varit?
En bit ifrån dem, nära ån, stod en man på en kärra och flådde ett får. En kvinna stod bredvid och gjorde upp priset om ett krus fyllt med blod. Oda tittade intresserat på. Till slut enades man om priset genom att kvinnan gav med en stor bit av de vitgula fetthinnorna från fårets buk. Det samlades mer och mer folk runt kärran. Man var intresserade av att köpa av köttet. Allt såldes. Ingenting fick gå till spillo.
En äldre kvinna tog trasslet av tarmar och gick till ån och satte genast igång att ivrigt tvätta dem.
Köpslåendet vid kärran fortsatte. Flera får var ännu bundna vid kärran och de stod och väntade på sitt öde. De bräkte olyckligt och högt. Blod och slaktlukten låg som en filt över dem.

På andra sidan ån låg offerlunden. Askarnas grova knotiga grenar avtecknade sig mot himlen. De tunga regnmolnen bildade skuggor över lunden och förvirrade betraktaren att tro att grenarna rörde sig. Men, det fanns inget synbart liv i träden och i morgon skulle de grå grenarna bära än mera död. Nu hängde bara några repstumpar och trasor i grenarna. Det räckte många veckor ännu innan de flikiga bladen skulle slå ut och känna av försommarvärmen.
Asken kommer sist och går först, såsom fint folk.


Templet intill lunden var ett överväldigande hus. Det såg inte alls ut som långhusen eller de enkla jordkulor som vissa fattiga gjort som hem åt sig. När vintern kom var de enkla jordgrottorna inte mycket till skydd. Oda visste att hela familjer hade frusit ihjäl. Kölden och svälten var alltid ett hot. När hon tänkte på det fylldes hon av bitterhet. Trälens liv var inte lätt, men att inte ens vara träl kunde ibland vara ännu värre. Nu tyckte hon att hon hade haft tur som fick bo så bra bland djuren. Aldrig behövde hon frysa. Långhuset var byggt av stadiga stockar, vidjor och lera, med ett stort tak täckt med torv. Eldstaden mitt i huset och alla de som levde under samma tak gav tillräckligt med värme så att man kunde klara sig även vintertid.
Templet var också byggt av stock, men med mycket högre och resligare stockar resta på höjden. Gavlarna var spetsiga och rikligt prydda med sniderier.
Fenrisulven och gapande drakar glodde elakt ut från taknocken. Den stora porten såg tung och hemlighetsfull ut. Gångjärnen var kraftiga, likaså dörrslån av förklarliga skäl. Porten var dessutom prydd med ett järnsmide som vackert, men skrämmande ringlade sig längs kanterna. Det var självaste midgårdsormen som var avbildad. Ja, det var svårt att se detaljerna på avstånd, men, det hade i alla fall Oda hört berättas om.
Hon ryste.
Det fanns så mycket som var otäckt och hemskt. Hon trodde att det kunde vara farligt att ägna sina tankar åt allt det där stora och mäktiga som skedde runt templet och offerlunden. Att tänka på gudarna var ingenting för en enkel träl.
Det bästa man kunde göra var att sköta sitt arbete och tiga, då fanns en möjlighet att få leva utan större armod.

Några ord.

Varför skriver jag och vad vill jag ha sagt?
När jag en gång har lagt ut texten på internet så är historien inte min mera. Det som läses och förstås eller missförstås har jag inte någon makt att påverka och vill inte heller. Det är upp till var och en att sätta betydelse i orden.
FÅGLAR är miljökritisk, sett från min vinkel.
Men, det är också en hoppfull berättelse om att det aldrig är för sent.
När jag ännu en gång läst igenom texten jag skrivit, läser jag mig själv genom raderna, att jag helt tydligt genom mitt skrivande behandlar den svidande saknaden av utflyttade barn.
Underbara magiska cyberrymd... hoppas någon läser mina bokstavskombinationer någon gång!

Fåglar. ... och så slutet.

Kap 6
Natten var i antågande. Himlen hade glött en lång stund redan, men nu verkade solen ha tröttnat på Elmers del av jorden och begett sig till andra sidan horisonten. Skuggorna var suddiga i sina kanter, men av det märkte inte Elmer något av.
Hans tankar var helt och hållet upptagna på annat håll.
Med darrande armar lutade han en stege mot aspen som var ett tillhåll för ugglorna.
Han var djupt bekymrad, ja olycklig!
Aftonen hade börjat så bra. Han hade lyckats fått eld i vedspisen utan att det hade rykt in och han hade stekt fläsk på den heta hällen i mors gamla gjutjärnspanna. Därefter hade handlaren Gideon ringt och de hade talat en lång stund. De bestämde att han skulle gästa Gideon i hans fiskestuga den inkommande helgen. Elmer kunde inte minnas när han senast hade hälsat på någon och när det så sker så är det hos den mest otänkbare av alla. Handlarens glop! Det är förbaske mig, magiskt! Tänkte Elmer.
Han var på väg för att hämta mera ved när han plötsligt hade fått ögonen på vildkatten som tumlade om och lekte med något i gräset.
Han hade gått och för att syna det närmare när han nästan chockat sett att det var en av uggleungarna.
Katten försvann skyggt iväg bakom vedboden och lämnade det sargade flämtande ”fjädertrasan” på marken.
Det hade värkt till i bröstet på honom som hade han en dolk där som vreds om.
Stackars eländiga varelse! Han tänkte också på Forest, hur mycket han skulle komma att sörja om uggleungen dog. Jäkla katta!
Ömt och mycket försiktigt hade han kupat sina händer runt fågeln som försökte protestera genom att flaxa lite. Elmer hade strukit den över hjässan så som han hade sett Forest göra. Uggleungen lugnade ner sig så han kunde undersöka den.
Han hade ingen aning om vad den hade för fel, om den var döende, men han såg en synlig skada på en av klorna. Den läderaktiga huden på benet hade rivits upp. Den var dessutom blodig fram på bröstet.
Det fanns nog inget hopp, tänkte Elmer, men visste på samma gång att han inte skulle kunna se Forest i ögonen om han inte försökte.
Vad visste han Elmer, han som aldrig tagit hand om något levande under hela sitt liv?
Ett fjärran minne av hans mor som blåste på hans skrubbade armbåge nuddade fjäderlätt hans upprörda tankegång, och en far med ett gapande skärsår på tummen omlagt med gröna blad, flimrade också förbi.
Gröna blad! Hade han tänkt förvirrat. Vad var det för blad? Han hade råbråkat sin hjärna och bestämde sig för att det var de runda bladen som växte där det en gång varit en grusgång till farstukvisten.
Tafatt hade uggleungens ben sedan blivit omlagt, med blad och en ullgarnsända från moderns garnkorg.
Hans tafatta omvårdnad bestod därefter av att svepa en gammal tröja runt stackaren och försiktigt, med kaffesked droppa in ljummet vatten i det flämtande gapet och sakta blåsa på djurets hjässa. Han hade känt sig otillräcklig och efter att under en timmes tid suttit och värmt fågeln i famnen bestämde han sig för att föra tillbaka den stackaren till de sina. Det var bättre att dö där än i en främlings famn.
Därför försökte han nu förmå stegen att stå så stadigt mot stammen att han kunde klättra upp.
Fågelbyltet låg på marken. Han inbillade sig att flämtningarna blev allt svagare. Det var brottom nu att hinna få hem honom till sin familj innan slutet var ett faktum. Elmer grät inom sig över det öde som den stackars kraken fick.
Ömt lade han fågeln mot sitt bröst för att börja klättrandet upp i trädkronan, men hejdades av en röst.
”Jag tar över nu.”
Forest stod plötsligt bakom honom. Som vanligt utan att han hade hört hans steg.
Lättnaden Elmer kände överväldigade honom. Hans darrande ben skulle säkert ha vikt sig under honom om inte han fångats av det märkliga som följde efter att ha lämnat över ungen.
Försiktigt vecklade Forest fram ugglan ur tröjan, och synade benet. Han nickade gillande mot Elmer.
”Det där kunde du visst.”
Hade Elmer inte varit så orolig kanske han tagit åt sig av berömmet, men all uppmärksamhet var nu riktad på det blodiga djuret som nu verkade utstöta sina sista flämtningar.
Forest formade sina läppar runda och blåste en smal ström av luft på den tunna bröstkorgen som vibrerade i hans händer. Gång på gång tog han djupa andetag och blåste oändligt sakta med läpparna nära fjäderdräkten. Skogen tystnade. Aspbladen slutade prassla i den värld som Elmer, Forest och fågeln var i. Runtomkring dem blev det varmare och det främsta Elmer önskade just då var att fågeln skulle få leva och fortplanta sig för artens fortbestånd och till naturens nytta och fromma. Han önskade även sig själv en ålderdom i ett land där han kunde få vara nära naturen och dela denna skapelse med många vänner.
Han kände också kärlek, kärlek till den ovårdade unga mannen som med stort allvar och med tårad kind blåste, som gällde det just livet. Forest kunde ha varit det barn som Elmer aldrig fick och när han såg noggrannare efter... nog liknade han lite på honom? Hade han inte drag av honom själv som ung?
Nu borde han känt försakelse och nog borde han bannat sig själv över att ha slösat sitt liv på oviktiga ting och inte kunnat identifiera det viktigaste, kärleken och respekten mellan människorna. Hur kunde det ha gått honom förbi? Förbryllad var han men inte harmfull. Han hade så lite kvar av sin tid på jorden att han bestämde sig för att sådana känslor hörde till det förgångna. Om uggleungen fick sitt liv åter, skulle även han födas till ett nytt liv, ett liv med människorna och naturen, inte mot.
Slutligen upphörde fågeln att darra och Elmer trodde att den dött innan den som av ett under, vecklade ut vingarna och flaxade friskt med dem så Forest ryckte hastigt bakåt och började skratta.
Skrattet kacklade fram genom aspdungen ut över Elmers gårdstun, ner längs landsvägen och Elmer drogs med i skrattet. Han skrattade bräkande och hulkande, inte vackert och nätt utan med ett vrål från det inre.
Tårarna rann och han blev alldeles matt.
”Du gjorde det Elmer! Du gjorde det! Du höll livet i den tills jag kom. Du är underbar Elmer Gran. Maken till ugglevårdare står inte att finna i denna del av världen! Du är det bästa som hänt mig och skogen. För alltid kommer du att finnas i mitt hjärta och min själ.”
Forest ögon reflekterade grönt och ljust om vartannat .
”Älskade barn.” Sade Elmer, och visste att han menade det.
De andra ugglorna samlades runt om dem på grenarna. Uggleungarna kom nyfiket nära medan de vuxna fåglarna höll ett visst avstånd.
Det hade just skett ett mirakel i aspdungen, eller var det flera?
Var miraklet som hänt honom själv lika stort, kanske ännu större.
Kanske var det så att hans egna skador var större än ugglans och minst lika svåra att bota...
Han ville inte tänka på det, bara vara tacksam.


Gässen bildade plogar på den höstklara himlen. De lämnade nu för att bege sig till mer lämpliga boningsorter, där inte vattendragen frös fast och mat fanns att tillgå på snöfria åkrar, ängar och stränder.
Även ugglorna verkade ha flyttat på sig. Smågnagarna räcker inte till för dem alla.
Den som också hade flyttat var Forest.
En dag kom han och berättade att även han skulle röra på sig.
”Jag flyttar ut till kusten, till havet. ” Forest hade blivit tyst en stund när han såg Elmers bestörta min.
”Jag skall gifta mig förstår du. Det har varit bestämt länge.”
”Gifta dig? Jag visste inte... ja... jag trodde... jag vet inte vad jag trodde...” Stammade Elmer fram.
”Hon trivs bäst vid, och i, havet. Skogen gör henne bara tungsint.” Forest burriga hår var mer än vanligt intrasslat av tallbarr, stickor och strån, men verkade ändå hänga lite sorgset över axlarna.
”Jag kommer tillbaka nästa vår, Jag har ju uggleholken att städa och så funderade jag på om vi inte skulle ta och spika några knipholkar och hänga upp vid Angsjön... man vet ju aldrig. Det är inte omöjligt att de tar sig så långt in i landet. Kanske frun följer med... det är mera hennes grej det där med sjöfåglar.” Han hade drömt sig bort en kort stund.
”Du skulle se henne Elmer. Då skulle du förstå mig.”
Och Elmer förstod honom. Nu för tiden verkade han förstå allting mycket bättre.
Han kunde inte behålla Forest som sin och behövde honom inte heller. Han hade ju vännerna nere i byn.
Och så hade han katten.
Forest hade sagt med bestämd röst:
”Ge katten så mycket mat så den låter fåglarna vara ifred.”
Så gjorde Elmer och var tacksam över att han lytt rådet.
”Det är bra att ha någon att prata med, eller hur Morre?” Elmer talade med vänlig röst. Det gick inte att vara arg på katten, den hade bara följt sina instinkter när den fångat uggleungen.
Den nu mera tama katten med begynnande fetma, tiggde sig in i huset genom att gnida sig mot Elmers ben.
Han öppnade dörren till farstukvisten och tillsammans gick de in i stugvärmen.