onsdag 11 januari 2012

28 SLUTET

Sven hade begärt att de skulle ringa efter hans granne Annika. Envist hade han tackat nej till att Bengt skulle skjutsa hem honom. Askgrå i ansiktet hade han suttit ute på trappan och väntat på att hennes bil skulle komma och när den äntligen dök upp steg han upp med en gång. Bengt och Sonja följde honom till bilen.
Annika såg förskräckt på honom när han gled ner på sätet bredvid henne, sedan spände hon ögonen i Bengt och Sonja.
”Vad fan håller ni på med? Försöker ni ha ihjäl honom? Är ni inte riktigt kloka?”
”Han har inte sovit, bara räknat, sedan fick han ett nervöst sammanbrott tror vi.”
Annikas ansikte var stelt och visade allt annat än att hon var nöjda med hur Svens vänner behandlade honom.
”Det var inte meningen att trötta ut honom. Vi är faktiskt oroliga för honom.” Kritiken sved och Sonja försökte urskulda sig.
Annika sträckte sig för att gripa tag om passagerarsätets säkerhetsbälte, men nådde inte. Bengt satte det i handen på henne och hon knäppte fast det om Svens säckiga kropp.
”Jävla borgarbrackor! Stäng bildörren!”
”H…hon är b…ara orolig.”
”Det är jag inte alls! Jag är förbannad!”
”Vi ringer till dig…” sa Bengt lugnt till Sven, ”…senare, när du vilat.”
Han nickade kort som svar.
”Kan ni få fast den där jävla dörren… idag. . . till exempel? ”
Bengt slog fast dörren och hon körde iväg med en rivstart. Han tittade långt efter bilen.
”Kan det där bli bra?” undrade han mest för sig själv.
”Bra?” Sonja tittade också efter bilen när den krängde till då den tog en korsning i för hög fart och försvann in på nästa gata. Det enda leendet på ett dygn lekte lite i hennes munvinkel och försvann lika fort.
”Ja, det blir garanterat bra, så bra att vi inte ens fattat hur bra ännu,” sa hon, men hade redan tankarna tillbaka på sin egen katastrof.

”Vi måste fara hem till Anders.” Hon var beslutsam.
”Han har ringt, han är på väg hit.” Anna-Lena hade tyst dykt upp bakom deras ryggar. Hon tuggade intensivt och svalde för att kunna fortsätta. ”Jag stod i köket och fixade några mackor när han ringde. Han hade varit hos polisen nästan hela förmiddagen, men nu var han på väg.”
” Bra, då far vi. Stannar du här?” Sonja såg frågande på Anna-Lena som såg lättad ut.
”Jag håller honom här. Jag är ändå lite klumpig att ha med vid inbrott. När ni far dit, tänk då på att frun kan var hemma. Det skulle kunna bli lite pinsamt om hon kom på er med att snoka.”
Hon tittade menande på dem båda och petade in den sista biten av smörgåsen.
De gick till Bengt bil och körde iväg. Inte långt efteråt körde Anders in på Tornlundska gården.
Anna-Lena såg honom genom fönstret, hur han med snabba steg kom gående upp längs trädgårdsgången och oron grep tag i henne. Sven brukade ha rätt och nu hade hon lovat att stanna kvar med honom lite väl lättvindigt. Tänk om…och nu skulle hon skulle bli alldeles ensam med honom. Om det var så att han var en vansinnig kidnappare eller kanske ännu värre…vad hade hon att sätta emot? En klumpig gravid kvinna mot en stark karl? Hon påminde sig själv om hur många gånger hon kunnat förlita sig till sin intuition. Anders skulle aldrig kunna… Hon hörde honom öppna dörren.

Ingen av det äkta parets bilar var parkerade hemma vid Anders stora hus. För säkerhets skull ringde de på några gånger, men när ingen öppnade kände de på alla dörrar. De var ordentligt låsta.
Utan ett ord tog Sonja en Sten från en rabatt och slog sönder ett fönster. Det skramlade kraftigt, men hon brydde sig inte. Snabbt tog hon sig in genom det. Huset var fyllt med vackra möbler och tavlor. Golv och mattor glänste, men det var ingenting hon brydde sig om att titta på.
”Jag tar övre våningen,” sa Bengt och haltade iväg uppför trappan. Sonja sökte överallt. Kök, sovrum, garderober, bastu, garage, men måste ge upp. Hon var besviken…och lättad.
”Sven hade fel,” sade hon när Bengt kom ner. ”Hon finns inte här, han hade fel. Vad skall vi göra nu?”
”Vi far tillbaka till dig antar jag. Vi har en hel del att förklara för Anders. Jag kan bara tänka mig hur arg han kommer att bli när han får veta att vi misstänkt honom.”
”Ja, jag vet,” Sonjas något skyldiga min talade för sig själv. ”Men du vet ju hur det är när Sven säger något…” Hon försökte försvara sig och han lugnade henne.
”Det brukar vara sant…för att använda dit uttryck.”
De gick tillbaka till bilen.
Bengts hjärta värkte för Sonjas skull. Han hade inga egna barn, men han kunde ändå tänka sig till hur fruktansvärt det skulle vara att mista någon på detta vis.
”Skall vi fara till polisen?”
Hon nickade uppgivet och utan större entusiastiskt och lutade sedan trött huvudet bakåt mot nackstödet och blundade.
”Gör vad du vill.”
Han svängde av in mot stan. Sommaren var hånfullt vacker. Alla borde få vara lyckliga och inte drabbas av trauman som dessa. Han tänkte på Sonja. Hon kommer aldrig att bli hel igen om hon inte får tillbaka Andrea. Hon var säkert en tuff och knivskarp jurist, men att mista ett barn skulle hon inte klara av. Vad finns det för en dåre därute som rövar en kvinna och gör gud vet vad, med henne? Han rös vid tanken och sneglade på Sonja. Hon såg nästan döende ut. Mörka ringar skuggade under hennes ögon. Hur skulle det gå?
”Sonja!” Hon ryckte till som om hon bränt sig och stirrade på honom.
”Sonja, Anders äger ett hus till.”
Hon sade ingenting, bara såg mot honom. Hon verkade inte förstå.
”Karsfjärden, Sonja” Bengt hade redan bromsat in och var på väg att svänga bilen.
”Kör dit! sa hon, fast hon inte behövde uppmana honom.

Andrea kunde höra en telefon ringa i huset. Signalerna tystnade ganska snabbt så hon gissade att någon svarade fast hon inte kunde höra rösten. Hon hade även hört billjud och dörrar som slagits fast och i några få minuter lockats att tro att plågan under takåsen var över. Den förhoppningen grusades av att hon förgäves fick vänta på att dörren till utrymmet skulle öppnas och räddarna visa sig.. Det var olidligt varmt där under plåttaket. Det var ändå inte så varmt att inte några fåglar satt sig på taket och förde liv. Vingar flaxade och de verkade hålla skränande serenader rakt ovanför där hon låg fastbunden. Det lät som måsar. Hon drog därför slutsatsen att hon befann sig nära sjön. Varför skulle det annars finnas måsar? Fast allt var ju nära sjön på den här ön. Om hon överlevde skulle hon aldrig sätta sin fot här mer. Aldrig! Andrea avundades dem när hon hörde hur de lättade från taket och flög upp i den blå friheten. Ljusen hade brunnit ner en bit. Vad händer när de brunnit ner?
Fåglarna hade lämnat henne och hon kände en bottenlös utlämnad ensamhet.
Hon försökte att inte titta på kvinnan på porträttet. Av någon anledning så kände hon att orsaken till att hon låg där hårt surrad med rep hade med kvinnan att göra. Förutom den maktlöshet hon kände av att ligga fjättrad, skrämde synen av de höga ljusstakarna med de grova vita ljusen henne vanvettigt. Illamåendet sköljde över henne. Den altarlika uppställningen med tavla och ljus gav henne en varning om hur sjuk någon var. Någon som nu gick i våningen under henne och stökade. Ljusen hade brunnit ner en bit. Vad händer när de brunnit ner helt?
Ljud hördes från dörren och någon steg på plankorna. Nu var hon inte ensam mer.
Hon vred på huvudet. Hon ville se galningen, möta ondskan.

Så enkelt hon böjde sig under tvärbalkarna på takstolarna, med precision, utan att knappt märka hindren. Som en katt, smidigt och lätt gick hon över de lösa plankorna. Hon hade inte problem med det. Hon hade gjort det så många gånger förr. Redan som barn hade hon vetat var saker och ting fanns, hur allt fungerade. Hon kände till varenda vrå av huset. Allt fanns memorerat i hennes minne. Hon visste hur huset kändes under handen, hur det luktade, hur det hördes. Det var hennes mammas hus! Oberoende vad andra sa, vilka teorier som kom i dagen, om vem som ägde huset så tillhörde det hennes mor.
Det var inte Anders hus, fast han ibland trodde det, och hade absolut inte varit hennes fars hus. Han hade bara varit inhyst där, som en inlånad tupp. Han hade gått där och spretat med benen och trott han ägt backen under sina fötter, men så var det inte.
Det fanns bara en som hade rätt till denna borg av inarbetade anor och mödor och det var hennes mor. Nu var hon död, ihjälplågad av sin man. Således var nu den enda rättmätiga arvingen till detta hus, hon… Beate!
Det finns sådana som inte förstått det, inte insett. Då måste man rätta till det faktumet.
De levande ljusen brann lugnt och stilla och lade ett varmt skimmer över hennes mors vackra anletsdrag. Så många gånger hade det ansiktet böjt sig ner över henne och lugnat henne. Varje gång världen hade blivit svår och obegriplig kom mors ansikte och gjorde allt vilsamt och gott.
Ibland hade hon hört faderns hårda röst och broderns gråt, men då hade det varit där…mammas ansikte! Nära, nära hennes öra hade hennes läppar berättat fantastiska historier om allt som mor tyckte om, gamla förfäder, släkten, gården, arbetet, sagorna från förr. Det höll det andra utanför dörren… gråten, skriken.... Hennes mor hade fått alldeles för lite uppskattning under den tid hon levt. Och vilket liv hon levat sedan… livet hon haft med sin brutale make. Beate hade lovat sig själv att modern skulle få upprättelse. Någon gång skulle rättvisa skipas.

Det luktade ofta bränt efter att mor berättat sagorna och hon försvann alltid in till broderns rum efteråt. Hon ville så gärna att mor skulle stanna kvar hos henne, för alltid, men hon gick till hennes bror istället. Hon hade en gång följt efter mamman i bitter ilska för hennes svek.
Det var då hon såg såren. Såren som fortplantade sig från broderns sönderbrända skinkor till henne. De spred sig osynligt över hennes kropp, åt sig in i henne, stannade där… och helnade aldrig.
Tänk om hon inte följt efter modern! Hade hon varit ovetande då? Vem hade hon varit då? Hade hon varit den klarsynta skapelse hon formats till med åren?

Först hade hemligheten om det skamfulla grymma som hände inom hemmets väggar varit nära att kväva henne. Det var innan hon fick styrkan och kraften.
Familjen hade hållit skenet uppe, precis som familjer gör, men bölden fanns där, varig och sprickfärdig. Varför hade just Jonas blivit offer för faderns grymma behandling? Hon hade inte funnit något egentligt svar på det. Det enda Beate visste var att modern hade valt att skydda just henne. Genom att tyda sin mans sinnestillstånd hade modern märkt när skoven av våld var på kommande och räddat henne undan tortyren. Hon hade inte förstått vad det hela handlade om förrän hon såg det med egna ögon. Hon mindes hur upprörd och arg hon hade blivit. Hon hade velat gå lös på sin far med bara händerna. Modern hade hållit henne tillbaka.
”Du har alldeles för mycket av din far i dig, ” hade modern sagt.
…för mycket av din far i dig!

Det var ord som för alltid skulle komma att styra hennes liv. Hon ville inte vara som fadern, hon ville vara som mamman, den ömt viskande, men det hade inte hållit. Hon hade varit för arg!
Märkligt nog hade hon inte känt att hon haft ett riktigt liv förrän hon kapitulerade inför sig själv och accepterade de drag hon ärvt av fadern. Först då, när hon hade lärt sig att tala maktens språk blev hon hel.
Hon var inte den som var kuvad och rädd och fegt gömde sig i ett rum mera.
Nu var hon den som ställde allt tillrätta, därför att hon var skapt till att göra det. Hon borde kanske känna tacksamhet över det hon formats till, men allt var så naturligt egentligen.
Världen var redan formad för henne, men hennes förvandling var inte fullbordad ännu. Hon måste först klara testerna. Prövningarna som var mått på hennes styrka. Prövningarna som hade börjat den dag hon sett broderns sår.Det var då barnet hade blivit domherren. En lek som hon fantiserade fram när ilskan blev för stor, när verkligheten blev för hård. Då gav hon domen åt den som ansågs skyldig och för varje gång, först till hennes stora förvåning, sedan allt mer väntat, lättade trycket.
Grannflickan med den retsamt fina röda cykeln skulle kanske ha klarat sig utan dom över sig, om hon inte hade retat henne för hennes gamla blå cykel hon ärvt av brodern.
Då var ett brott begånget.
Brott skall ha straff och hon utfäste domen över flickan:. ”Jag dömer dig till att äta myror resten av ditt liv” Naivt och omöjligt, naturligtvis, men det hjälpte…varje gång. Hon kände sig ren och fri efteråt.

Hon hade inte utfärdat någon dödsdom, inte förrän hon hittade faderns plågoande i issörjan vid flytbryggorna. Det var då hon äntligen hade förstått hur stor hon var, vilken makt hon hade i sina domar. Hon hade aldrig trott på att faderns otursförföljelse var en slump Av en händelse hade hon råkat se tonåringarna släppa luften ur däcken på faderns bil. I hemlighet hade hon glatt sig åt de olyckor som hände honom upprepade gånger. Just då kändes det som om rättvisa skipades för de plågor han utsatte modern för.

Ibland hade hon önskat att hon var en av de där finniga idioterna som gång på gång trakasserat fadern. Därför hade hon inte yppat något, för egentligen var hon bara glad. Det var rätt åt det svinet! Hon hade till och med själv satt dit gubben genom att föra de där vidriga porrböckerna som han trott sig gömt där hemma, till lärarrummet.
Det var inte förrän hon sett vad förföljelserna av fadern gjorde med hennes mor och att det slutligen lett till hennes död som hon kom in på den rätta vägen. Det betydde att hon själv kom att skapa sitt eget öde. Alldeles i onödan hade hon förträngt sin förmåga att se rätt och fel.
Kanske var det för vissheten att något stort och mäktigt skulle hända som hon hållit tillbaka kraften. Kanske hade hon i många år varit skrämd över styrkan i sina känslor, inte vågat ta hela steget ut, rädd för vad det kunde föra med sig.

På många olika sätt hade hon försökt hålla den store domaren inom sig.
Mil efter mil hade hon vandrat när känslorna var på väg upp till ytan, i tron att det skulle kanalisera ut krafterna ur kroppen. Till vilken nytta?
Mer och mer hade tankarna trängt upp till ytan, tankarna på att hon spillde bort en talang.
Hon hade moderns praktiska handlag och faderns grymhet i sig. Hon var som skapt för att ta liv.Redan som ung hade hon lagt märke till sin märkliga förmåga att klara sig helskinnad. Först hade hon trott att någon höll sin hand över henne, att hon hade en skyddsängel, men sen hade hon förstått…hon var sin egen beskyddare. Ingenting kunde skada henne. Om hon stötte på något hinder, gick detta lätt att rätta till. Hon hade själv förmågan.

Hennes bror Jonas var vek, en odugling, men han var hennes odugling. Han hade fallit på hennes lott att beskydda. Han hade tydligen själv tyckt att han skulle kunna skapa ett liv med den där Berit. Det hade kanske lyckats om han inte hade berättat för Berit om fadern.
Det var ett misstag av honom, men den där märkliga kvinnan hade tydligen gjort honom vek.
Beate hade tyckt bättre om sin bror när han var ung. På den tiden tog han ut sin ilska på allt och alla. Det Berit försökte forma honom till var inte värdigt. Det var nästan som om han hade förlåtit fadern, eller i alla fall försökt glömma. Man fick inte glömma! Man måste alltid minnas!

Berit Land blev nummer två.
De var ingenting att spara på, slöddret från faderns klass. En del hade varit värre än andra. Det fanns de som bar en större skuld till moderns död och försäljningen av moderns föräldrahem.
Hon anade att Jonas förstått att hon hade hjälpt Berit över till andra sidan. Han hade helt tagit avstånd till henne och inte haft kontakt med henne på många år, men han hade inte angivit henne.
Så tjockt är således syskonblodet.
Tanken var att hon skulle ha fortsatt sina rättskipande handlingar. När tillfället gavs och hon var redo för det, skulle hon fälla en dom och verkställa den. Om hon hade velat hade hon kunnat plocka dem som bladen på en blomma, men så började plötsligt Anders att uppvakta henne.
Det var förvirrande och ofattbart. Utan att känna någon saknad tryckte hon tillbaka de våldsamma drag som hon trodde var ett arv från fadern. Istället försökte hon anamma allt som modern lärt henne. Anders hade kommit in som en tornado i hennes liv och förändrat henne. Han hade visat henne vad äktenskaplig kärlek var och han hade öppnat dörren tillbaka till moderns barndomshem. Det kunde ha slutat där.
De kunde också ha lärt sig leva med deras barnlöshet. De hade kunnat bära den bördan tillsammans.

Illusionerna om den drömmen hade krossats när de där unga kvinnorna hade kommit in till caféet och sökt vägen till Karsfjärden. En flicka som var färgad och en med skandinaviskt utseende påstod att de var syskon, systrar.
Det hade väckt hennes misstänksamhet och det stod inte länge på innan hon tagit reda på att den blonda flickan var oäkting till en av slöddret från faderns klass. Med låtsat ointresse hade hon på måfå ställt frågor till infödda stadsbor som gärna delade med sig av sin kunskap om vad man skvallrat om för tjugo år sedan.
Sedan kom då Anders hem, hennes Anders, stjärnögd över att plötsligt ha blivit med dotter… och trott att hon skulle vara lika lycklig. Han sade att det skulle fylla tomrummet i deras egen barnlöshet. Skulle hans barn, som han fått med en annan kvinna, fylla ett tomrum?
Hon hade inget tomrum för hans oäkta barn, … och vad skulle mor ha sagt? Hennes kloka mor skulle säkert ha viskat i hennes öra att flickan var en arvinge till Anders och kunde få för sig att göra anspråk på hennes hem.Det var mer än hon kunde bära.
Nu gjorde inte det någonting. Problemet var på väg att rättas till. Hon hade ju den förmågan och hon hade gjort det förr. De visste inte vems känslor de lekte med. Det skulle få erfara att det var ett stort misstag från deras sida. Problemen skulle elimineras.Hon måste sudda ut alla spår. Ingen misstanke fick falla på henne.

Under många år hade hon gått och känt en viss oro för den enfaldige Sven Lönnblad. Genom Berit hade Jonas fått höra saker som ingen annan kunde veta. Hon måste ta reda på om han hade någon form av bevis mot henne. Det hade varit lätt att ta sig in i hans lägenhet. Det var bra att hon gjorde det. Det fanns ingenting som kunde oroa henne där. Karlen var en komplett idiot. Han satt tydligen och plitade med sina siffror dag efter dag. Till vilken nytta?
Han måste ha blivit skrämd av inbrottet för karln försvann spårlöst för två veckor sedan. Inga spår ledde till henne. Hon skulle få göra sitt arbete ifred.
Nästa blomblad var redo att plockas.
Där var hon nu… framför henne. Den här dumma ungen som låg med uppspärrade ögon och glodde på henne hade redan fått sin dom. Nu skulle den verkställas. Hon skulle dränkas som en kattunge ute i fjärden. Oblodigt och lätt, men först måste hon förstå och göra bot.

”Här var det varmt.” Beate förvånades över att hennes röst lät så snäll. Det fanns ingen anledning att vara vänlig mot bastarden i sängen.
”Snälla, släpp mig. Jag skall inte säga någonting. Jag lovar.” Ungen pep om något.
”Tssss!” Beate Larsson lade handen på hennes mun och ungen tystnade genast.
Hon böjde sig ner och viskade på samma sätt som hennes mor gjort, tätt, nära örat.
”Har du hört sagan om den elaka styvmodern?” Ungen i sängen ruskade på huvudet.
”Inte?”
Ungen rev i sina rep.
”Spara dina krafter, du kan behöva dem senare.”
”Snälla, du kan väl låta mig gå, jag skall aldrig någonsin komma och störa dig och pa… Anders igen.”
”Har jag inte sagt att du skall vara tyst?”
Hon gav henne en örfil, hårt, så att huvudet kastades åt sidan.
Nu blev hon tyst, ungen.

”Jag hoppas att du har tagit tillfället i akt och sett på min mor. Hon är den rättmätiga ägaren till huset du nu befinner dig i. Många fel har begåtts under årens lopp. Ett av de felen var att min far sålde det efter att i flera års tid drabbats av ekonomiska bakslag. Han ansåg att han inte kunde behålla det mer.
Jag visste varför han fick ekonomiska problem, varför han alltid var förföljd av otur.”
Hon fnissade till… ”Det roade mig först att se hur de gjorde…och hur han led. Men det gick för långt. När jag började styra upp det, när jag förstod att jag faktiskt kunde rätta till det, var det redan för sent. Då var egendomen redan såld.”
Hennes ansikte mörknade. ”Att sälja mors barndomshem? Hur slutar det då? Vad kan det annat leda till än bot vid mors grav? Gärning kräver straff!”
Hon såg granskande på masken som vred sig i sängen.
”Du är väl för trög att förstå…”
Hon gick fram till porträttet och rättade till sorgfloret som redan låg perfekt.
”Det har kanske gått upp för dig vem som var köparen. Det var dumt av honom, riktigt dumt.
Men, det var inte svårt att rätta till.”
Hon placerade pekfingret på ungens ögonbryn, drog det ner för ansiktet och längs hennes käklinje. Hade hon drag av hennes Anders? Hon tummade på de mörka lockarna som svettiga kletade fast på ansiktet. Hon liknade honom… för mycket.
”Han har inte så mycket i huvudet, din såkallade pappa, men han har varit lätt att leva med. Under många år glömde jag varför jag en gång gifte mig med honom. Så bra var det faktiskt. ”
Hon böjde sig hastigt ner mot ungen, stirrade på nära håll in i det lilla våpets tåriga ögon. Ljuslågorna fladdrade till av vinddraget från rörelsen.
”Du borde verkligen inte dykt upp. Nu måste jag rätta till dig också, för i det här huset är det jag och mamma som bestämmer.”

Hon stelnade till och lyssnade. Det hördes ett motorljud. Det kom en bil längs vägen upp mot huset.
Hon rynkade pannan och böjde sig ner mot golvet. Man fick aldrig glömma att vara praktisk. Mamma skulle alltid ha sett till att man hade allt man behövde med sig när man gjorde ett arbete, ingen skillnad på vilken uppgift man hade framför sig. Hon tog upp en silvertejprulle och en kniv, skar av en bit och tejpade snabbt över ungens mun. Utan knappt ett ljud tog hon sig över det enkla golvet. Lämnade kniven på översta trappsteget och slank ner. Med en lätt duns smällde dörren till det varma utrymmet under taket fast efter henne.


”Nu har de verkligen varit länge borta,” utbrast Anders. Han lade irriterat ifrån sig den blå skon som han suttit och vridit och vänt på i flera minuter.
Anna-Lena hällde upp ännu en kopp kaffe till honom, men han verkade inte märka det, utan steg upp från bordet och gick till fönstret. Jannes bil stod på gården. Han och Kattis hade kommit tillbaka för mer än en timme sedan. Nu satt de i soffan och hade vecklat ut en karta över Staden på soffbordet. De samtalade ivrigt.
Anna-Lena som förstod att det inte skulle gå att hålla honom kvar i huset länge till, kunde bara hålla med. ”Vi skulle ju kunna fara till lokaltidningen. De kanske vet något. De kanske känner till om det finns någon som är dömd för frihetsberövanden.”
Anders suckade tungt. ”Det låter så hemskt… frihetsberövanden…”
Kattis hade hört hans kommentar och kastade en sur blick på Anna-Lena som upplevde sig med en gång väldigt stor och tung i både samvete och i kropp. Hon skulle inte kunna vara till hjälp för någon, som hon var nu, kändes det som. Hon måste våga fråga honom.
”Anders…tror du att din svåger kan ha något med Andreas försvinnande att göra?”
”Nej, det kan jag inte tänka mig…Jag tror inte han är medveten om att hon ens finns.”
”Vet du någon som känner till henne, som inte skulle tycka om att hon dykt upp?”
”Va, vad menar du?”
Kattis och Janne hade tystnat och lyssnade uppmärksamt.
”Hur tog Beate det?”
”Hon blev överlycklig för min skull.” Han spände ögonen i henne. ”Vad insinuerar du? Fram med det!”
”Tänk om du är förd bakom ljuset, om hon inte blev så glad…”
”Det var det djävligaste…och ni skall kallas mina vänner, hur…?”
”Jag har gått här och ätit och funderat, Anders bli inte arg nu…”
”Här kan man ju inte…” Hans mobiltelefon ringde
”…fan vara. Är det alltså detta som ni har kokat på hela morgonen”
”Inte jag, jag trodde inte det var du.” Kattis menade att lugna honom.
”Jag? Har ni mist vettet?”

Han svarade mekaniskt i telefonen.
”Anders Larsson.”
Anna-Lena såg frågande på Kattis som slog ut med armarna och mimade med tydliga läpprörelser: ”Det är inte han.”
Anders lyssnade och hummade mest i telefonen. Han hade tappat all färg i ansiktet.
” Ja, jag skall hälsa,” sade han och lade på.
”Har de hittat henne?” Anna-Lenas röst darrade.
”Nej, Det var Jonas Markström. Han har blivit släppt. Han hade alibi för tiden då hans far, under omständigheter som jag inte känner till, dött. Flera personer kunde intyga att han hade varit i Sverige. Han hade inte nått Beate på telefonen, men ville hälsa att han inte var arg på henne för det där med Berit mera. Hon skulle förstå, menade han.”
Anders svepte en blick över dem, sökte svar hos dem. ”Ni är ena jävla idioter va? Säg att ni är spritt språngande galna!”
”Ja, det är vi,” höll Kattis med och tydligen bestämde sig för att lägga korten på bordet.
”Sonja har sökt igenom ditt hus i stan… efter Andrea.”
”Vah!” Anders såg chockad ut.
”Förlåt oss…det var Sven som trodde det och du vet hur det är när han har räknat ut något.”
Anna-Lena såg något skamsen ut. ”Han sa att hon fanns i ditt hus, jag är ledsen.”
”…och var är Sonja nu? Är hon där och rotar ännu?”
”Nej,” Janne flikade in, ”Bengt och hon har farit ut till Karsfjärden. Du äger ju ett hus till, menade de.”
Anders bet ihop sina käkar och blundade som om han inte ville se sina vänner. Alla var tysta. Det var han som sade något först. Han tog upp sin telefon igen och ringde upp någon.
”Hej flickor, det är Anders. Kan jag få tala med Beate?...är hon inte där? Hon har jobbat mycket sista tiden va?...nähä, inte så mycket…ni klarar er bra själva…okey.”
Han knäppte av telefon.
”Beate hade inte varit på cateringjobbet i går kväll. Hon ljög om det till mig.”
De tittade klentroget på varandra.
”Kan Beate vara ute vid Karsfjärden nu?”
Anders drog på svaret.
”Det kan hon ju vara, men Andrea…hon har inte Andrea där. Det måste ni förstå. Ni kanske tror att hon mördat sin egen far också?” Anders kvävde ett hysteriskt skratt.
”Vi måste ta reda på det. Sen vet vi.” Janne lät bestämd.
Han bytte ett ögonkast med Kattis som direkt steg upp från sin stol. Det fanns inget att vänta på. I nästa ögonblick var de på väg ut. Anders tvekade inte heller utan skyndade sig med. Anna-Lena stannade kvar.
”Jag kommer inte med, jag skulle nog mest vara i vägen,” ropade hon efter de andras ryggar.

Det blåste in i viken vid Karsfjärden. Utan att säga det till varandra, tyckte både Bengt och Sonja att det var skönt med svalkan som blåste igenom deras sommartunna kläder när de steg ur den varma bilen.
Några trutar stred högljutt om en död fisk nere vid stranden. Skärgårdshemmanet vid Karsfjärden avtecknade sig lika idylliskt som vanligt mot den Bauermörka granskogen.
Gången upp mot husets trappa kantades av flox i många färger, vackert, men de spred en konstigt frän doft.
Ingen mötte dem på trappan. De knackade på och väntade några korta sekunder. Med en lätt tvekan steg de på när de hörde att någon ropade frejdigt:
”Kom in! Jag är i köket. Ni får ursäkta röran”
Beate Larsson stod med ena handen ner i en bunke med deg. Hon knådade ivrigt. Arbetsbänken var fylld av ingredienser i påsar och backar.
”Vi har färskt bröd på caféet alla dagar. Oftast brukar jag baka där, men ni ser…det är ju så vackert väder att jag inte kunde motstå frestelsen att fara hit.” Hon ursäktade sig. ”Det har varit lite jobbigt idag, jag orkade inte träffa någon… En hårslinga hade irriterande sökt sig ner i pannan och när händerna var kletiga tog hon hjälp av underarmen och föste den åt sidan.
”Hej, förresten borde jag väl säga.”
Därefter fortsatte hon sitt arbete med degen.
”Hej”
Sonja kände sig dum. Vad gjorde hon där egentligen? Beate Larsson hade redan tillräckligt med bekymmer, med sin far som nyligen gått bort och hennes bror som satt inne för förhör. Hon visste inte hur hon skulle förklara sig.
”Jag är ledsen att vi stör.” Vad skulle hon säga?
”Jag…jag vet helt enkelt inte vad jag skall göra… min dotter är försvunnen och jag letar på alla möjliga och omöjliga ställen.”
Beate slutade knåda. ”Ja, jag hörde det. Hur ungdomar kan göra! Hade ni grälat?”
”Va, nej, det hade vi inte.” Sonja försökte tänka efter, hon mindes Andreas glada ansikte.
”Nej, vi var vänner.” Beate fyllde på mera vätska i degen och satte igång och knåda igen.
”Hon kanske blev besviken på Anders. Han kanske inte alls var den hon hade förväntat sig och bestämde sig för att sticka. Har du ringt hem, hem till Belgien?” undrade hon.
”Luxemburg! Nej, jag har inte ringt ännu,” erkände Sonja.
”Just ja. Luxemburg…ja, jag vet inte hur jag skulle kunna hjälpa dig.”
Hon tvättade av sina händer och lade en bakduk över degen.
”Hon har inte kommit hit i alla fall. Huset var låst och alla fönster fast, när jag kom hit. Vi skulle kunna gå och titta i uthusen förstås och båthuset…och bastun så klart.” Hon gav Sonja en medlidsam blick.
”Nej, det behöver vi inte göra. Det var bara dumt att komma hit.” Sonja ville inte göra någon sak av det och kände sig besvärad.
”Vi går och tittar när vi ändå är här.” Bengt som inte tidigare sagt ett ord ville vara säker på sin sak. Hade hans bästa vän Sven, yppat en misstanke så var det inte speciellt klokt att nonchalera det. Det fick vara hur galet som helst.

Beate kontrollerade graderna på ugnen, knöt av sig förklädet och kom med dem ut.
”Skall vi dela på oss?” undrade hon.
Sonja nickade. ”Jag kan gå till ladugården,” sa hon utan entusiasm.
Hon såg de andra två gå ner mot stranden och hon gick fram till den lilla ladugården och öppnade en knarrande svartmålad dörr.
”Hallå!” ropade hon. ”Andrea!” Hon klev in där korna en gång haft sina bås. Nu stod de tomma förutom några sommarmöbler som var intravade där och en cykel med platta däck som dammig och bortglömd hade vält omkull.
”Andrea!”
En stege stod lutad mot en vägg. Man kunde komma upp på höloftet via den. Hon klev upp på den och ropade ut i tomheten. ”Andrea!”
Hon var inte där, det var bara att konstatera, men det var skönt att ropa hennes namn.
Hon gick ut på gården igen. ”Andrea! Andrea!” Hon gick över gården och ropade. ”Andrea!”
Trutarna lättade störda från stranden.
Bengt kom skyndande med sin haltande gång till henne.
”Vi kommer inte att hitta henne här, Sonja. Du kan sluta ropa.” Han lade armen om henne och ledde henne till bilen.
Beate följde dem. ”Jag är så ledsen för er skull. Har ni kontaktat polisen?”
Sonja nickade sorgset. ”De gör ingenting.”
”Hon dyker nog upp skall du se.” Beate ville lugna henne. Bengt tittade på henne över Sonjas huvud.
Trodde hon verkligen det, att hon plötsligt bara skulle dyka upp?

Värmen gjorde Andrea matt. Hon fick inte tappa medvetandet nu när det var som viktigast att hålla sig vaken. Beate hade rusat ner när hon hade hört billjudet. Tydligen var det ingen hon hade förväntat sig att skulle komma. Det förstod Andrea av hennes brådska att döma.
Svetten stack i ögonen. Hon slet och drog allt vad hon kunde, men hon verkade sitta hopplöst fast. Hon kunde höra att någon gick på gången utanför huset. Trädgårdsgångens grus krasade under deras fötter. Svaga röster mumlade.
Kanske det var hennes räddning. Nu skulle hon få hjälp. Om hon bara hade kunnat ropa. Hon böjde sin kropp i båge och slet så hårt att hon kände repen slita sönder huden runt handlederna. Hon måste vila emellanåt för att få nya krafter. Hela hennes kropp var blank av svett…och hal. Den ena foten hade faktiskt glidit lite. Den gick att röra en aning. Repet gled fram och tillbaka på foten. Svårast var att få repöglan över hälen. Hon måste tänka bort smärtan.
Rösterna ute på gården kom tillbaka.
Snälla, snälla, gå inte! Lämna mig inte här!

Hon rev allt vad hon orkade med höger fot och hon lossnade. Hon var lös med ena foten! Vad kunde hon nu göra? Hon tog spjärn mot golvet och fick sängen att röra sig med riktning mot porträttet. En centimeter i taget. Om hon sträckte benet kunde hon nu nå med tårna om sorgfloret, inte med första försöket, men med andra. Hon drog det sakta över ena ljuset och det flammade genast upp. Andrea blev rädd när hon såg hur häftigt syntettyget brann, men nu hade hon gjort det. Det fick inte slockna men hon fick inte dö.
Nu började hon försöka få sängen bit för bit från branden. Det luktade redan kraftigt av rök. Fotografiet fattade eld och började brinna med en giftig grön låga. Kärringen brinner! Bra!

”Andrea!” någon ropade hennes namn. Det var mamma! Mamma var här! Där någonstans ute på gården. Hon drog allt vad hon kunde, töjde och slet. Repen hade faktiskt tänjts ut och svetten verkade hjälpa till. Även att hon kände att hud blev kvar på repen slet hon en hand fri. Det första hon gjorde var att slita bort tejpen från ansiktet. Nu kunde hon ropa.
”Mamma! Hjälp!” Rösten lät klen. Hon hade ropat sig hes! Elden hade nu fattat tag i några fiskenät och det brann friskt i dem. Blodet rann utefter handen men hon försökte ändå lossa på knutarna till andra foten. Snart skulle hon vara medvetslös av röken. Hon hade inte många sekunder på sig, det sade hennes förnuft. Slutligen fick hon upp en knut vid fotleden och hon kunde lirka ut foten från repen. Hon satt fortfarande fast med ena handen och nu började hon dessutom känna sig yr och illamående. Hon satte båda fötterna i plankorna och började kämpa sig fram med sängen släpande efter sig. Hon måste ut. Bara en par meter från trappan föll hon och sängen tippade och blev liggande ovanpå henne. Hon var halvt medvetslös och märkte inte hur elden nu hade börjat slicka några lådor med kläder i.

Sonja och Bengt hade ännu inte hunnit fara från gården utan stod kvar och talade med Beate, när Anders, Janne och Kattis kom körande i hård fart och parkerade bilen bredvid dem.
Anders var först ur. Han gick raka vägen till Beate som ryggade tillbaka när hon såg hans min. Han grabbade tag om hennes axlar och skakade henne.
”Varför sa du att du var på jobb i går kväll fast du inte var där?”
”Jag…” Hon drog efter luft.
”Var fan var du?” Han ruskade henne så huvudet kastades ledlöst. Det var svårt för henne att svara.
”Jag var nog lite sur …du for på middag med Andrea och jag fick inte komma med. Jag for hit.” Han slutade skaka henne och mätte henne forskande med blicken, sökte sanningen i hennes ögon.
”Var du sur?” Han såg tvivlande på henne sen ändrade han min igen och greppade hårt tag om hennes axlar igen.
”Varför ljög du och sa att du hade bråttom till jobbet om det var hit du for?”
”Av samma orsak nästan. Jag var upprörd över pappas död och min bror och allt…”
”Eldar någon? frågade Kattis och såg sig omkring. Ingen lyssnade till henne.
Anders satt händerna för ansiktet. ”Åh Gud, vad håller jag på med? Förlåt Beate… din bror är förresten släppt.”
Beate såg förvånad ut.
”Det luktar brandrök! Jag är säker.” Kattis började gå upp mot huset och alla utom Anders och Beate följde efter.
”Han blev släppt på eftermiddagen. Han ringde till mig. Han hade försökt nå dig, sa han.”
”Gjorde han?”
Anders drog Beate till sig och höll henne ömt. Han öste förbannelse över sig själv för att han inte varit ett tillräckligt stöd för henne. Han hade bara varit så glad för sin egen skull att han glömt bort att tänka sig in i hennes situation.

De andra hade gått in i huset. Beate tittade över axeln för att se vart de tog vägen.
”Stackars dig Beate, du kan inte ha haft det lätt. Beate, jag måste få berätta för dig. Din bror… Jag har ett konstigt bud från honom…Han hade förlåtit dig nu, för vad du gjorde mot Berit. Ja ungefär så sa han. Berit? Kände du henne ens? Vad kunde…”
Janne kom ut ur huset och ropade från trappan.
”Det är rökfyllt här. Det brinner någonstans.”
Anders släppte Beate och de sprang allt vad de kunde in i huset. Hon tittade inte mot de andra som på måfå här och där letade efter orsaken till rökutvecklingen, utan rusade utan tvekan iväg uppför trapporna till övre våningen. De andra följde något förvånat efter.
Hon öppnade den lilla dörren till utrymmet under taket och rök bolmade ner över dem.
”Jag ringer brandkåren!” ropade Janne och sprang tillbaka nerför trapporna.
Beate började gå uppför den branta trappan.
”Gå inte dit, det kan vara livsfarligt.” Anders försökte stoppa henne genom att gripa tag i ett ben
”Nej jag skall upp och se hur mycket det brinner. Jag måste rädda huset!” Hon ropade till honom med förvridet ansikte. Han drog ner henne med våld och hon blev liggande på golvet vid hans fötter.
Röken hade minskat något när de öppnade dörren, men man kunde höra knastret av att något brann. Han bedömde att han kunde ta risken att gå upp. Genast när han kommit upp var det första han lade märke till hur det brann längst in. Det såg ut som om elden hade fått alldeles för kraftigt tag om det bråtet som fanns där, för att han skulle kunna göra något. Det var bara att stänga dörren och vänta in brandkåren.
Då såg han…att han inte sett det direkt!
Det låg en människa under en omkullvält säng. Han kunde inte tro sina ögon. Var det möjligt? Brunt lockigt hår stack fram under sängen.

Kunde det vara? Han kröp fram på alla fyra. Han kände igen klänningen.
”Andrea! Herregud Andrea! Säg att du lever, säg att du lever, snälla lev…leeeev!” snyftade han fram.
Hon nickade att hon hörde honom och rörde på ena armen. Han lyfte på sängen och fick nästan panik. Hon satt fast. Han försökte lossa på knutarna och hörde inte ljudet bakom sig. Något hårt skar igenom luften och slog honom till golvet. Han blev omtöcknad, men luften gick lättare att andas längs golvet så han svimmade inte av. Han såg någon gå förbi honom men han trodde inte sina ögon. Han ville inte tro det. Tanken var alldeles för fruktansvärd, men så rann sanningen upp för honom.
Det var hans Beate som gjort detta!
Han såg Beate gå vidare mot elden, men backa igen. Han rörde sig inte. När hon kom närmare greppade han tag om hennes fotled. Hon föll. Hon hade en kniv i sin hand som ramlade ner på golvet. Han vräkte sig över henne, försökte hålla fast henne, men hon slogs vilt.

”Vad händer? Kom ner nu! Är ni galna? Sonja ropade flera gånger. Hon hörde buller därifrån, men ingen svarade. Hon måste se efter. Hon kunde bara inte lämna dem. Hon gick uppför trappan.
Anders och Beate slogs! Hon trodde inte sina ögon. Därefter stannade nästan hennes hjärta.
Andrea! Hennes älskade Andrea låg där på golvet. Det fanns ingen tid till att tänka på varför hon låg där. Det enda Sonja kunde tänka på var om hon levde. Nu var det nästan outhärdligt varmt där uppe. Elden dånade så hon knappt kunde tänka. Hettan och den kvävande röken skulle snart döda dem alla. Hon fick krypa fram till Andrea.
Anders höll Beate i ett hårt tag om halsen.
”Sonja”, väste han. Andrea lever, men är bunden! Ta kniven!”
Hennes tåriga ögon hittade vad hon sökte. Hon kröp fram och började skära. Det var svårt. Det gick inte alls så fort som hon önskade. De skulle alla dö där.
Beate rörde sig till slut inte mer och Anders kom till Sonjas hjälp. Han var starkare och lyckades få av repet.
”Rädda dig själv Sonja.” Han tittade med sorgsna ögon på sin livlösa hustru.
”Jag tar Andrea.”
Sonja kröp mot trappan, men såg sig ideligen om för att se om de kom efter. Han drog Andrea omilt nerför trappan i panikartad brådska. Janne stod på nedre våningen och tittade upp mot dem, med en handduk framför munnen.
”Vad i helvetes satans!” Han rusade upp på andra våningen för att hjälpa Anders. Bakom deras ryggar sköt Sonja fast dörren till utrymmet under taket.
”Ring ambulans!” vrålade Janne.
En storögt chockad Kattis ringde med en gång.
”Det är redan ambulans på väg. Den kommer automatiskt med brandkåren, sa hon när hon sänkte luren.
”Vi måste ta oss ut. Helvetet bryter snart loss här.” Janne kommenderade ut alla och tog tag under armarna på Andrea för att hjälpa Anders med hans tunga börda. De måste ut och det var bråttom.
De kunde redan höra brandkårssirenerna närma sig. Hostande och medtagna tog de sig i säkerhet långt bort från det brinnande huset.

Sonja satte sig på marken med Andrea i famnen och grät och gungade henne fram och tillbaka.
Anders kastade sig ner bredvid.
”Mamma” sade Andrea svagt. ”Du kom.”
”Ja jag kom, jag kom! Jag och pappa kom.”
Sonja hörde Anders snyfta intill. Han verkade inte kunna slita blicken från sina händer.
”Hon var galen, mamma.”
”Tänk inte på det. Det enda som betyder något är att du är här med oss, att du lever.” Den sista kommentaren var lika mycket ämnad till Anders som till Andrea. Hon lade en tröstande hand på hans rygg.
Plötsligt var hela gården full av människor, bilar och blinkande ljus Någon tog Andrea ur Sonjas famn och lade henne på en bår. Hon skulle få syrgas och vätska i ambulansen. Sonja stod utanför och såg oroligt på medan sjukvårdarna arbetade med henne. Det kändes bättre nu när hon fick vård. Hon vände blicken mot huset. Hela övre våningen var övertänd. Anders stod en bit ifrån huset och tittade på katastrofen med hängande armar.
Någon lade en hand på hennes axel. Anna-Lena stod plötsligt där.
”Hur mår hon?” Hon nickade in mot ambulansen.
”Det kommer att gå bra säger dom.” Sonja började gråta igen. ”Det var så nära”.
”Var det Beate?”
Sonja snörvlade och nickade. ”Jag skall aldrig glömma synen när Anders brottades med henne.”
”Herregud.”
”Anna-Lena, att du kom ändå! Att du vågade riskera…”
”Det var omöjligt att hålla henne hemma.” Någon talade bakom Sonjas rygg. Den rösten kände Sonja igen. Hon svängde sig om.
”Krister!...och Sussie!”
Sussie tvekade något först, men sedan kramade hon hårt om Sonja.
”Det var så länge sedan.” Hon talade med lite brytning.
”Jag är så glad att den här fruktansvärda historien slutade lyckligt.”

Sonja hade svårt att slita ögonen från scenen som utspelades framför hennes ögon.
Fastän det vimlade av brandmän som sprutade vatten mot huset brann det fortfarande kraftigt på övre våningen. Huset skulle knappast gå att rädda och inte den som var kvar där inne heller.
Om man tänkte på det, så var hon inte så säker på att det var ett lyckligt slut för alla. För egen del var hon bara så glad att Andrea var vid liv och att hon snart skulle få prata med henne
Sonja såg återigen minnesbilden framför sig av den livlösa Beate på golvet. De hade inte tagit sig tid att ta reda på om hon levde.
Anders hade gjort ett val däruppe i hettan och röken. Han hade räddat sin dotter och lämnat sin fru. Han hade troligen bedömt att det var för riskabelt att återvända tillbaka för att försöka få bort henne från en säker död…om hon ens levde.
Hon stod ändå utom all räddning. Sonja hade sett det i Anders ansikte och hade hjälpt till med beslutet att låta henne bli kvar genom att stänga dörren dit upp.

Krister hade nu också fått ögonen på Anders där han fortfarande stod och stirrade mot huset.
”Jag kanske skall gå till Anders.” Krister gick iväg.
Sussie såg långt efter honom när han gick iväg.
”Tänk att han kom och hämtade mig.”
Sonja släppte uppmärksamheten från aktiviteten i ambulansen.
De båda kvinnorna såg på varandra.
Sussie var fortfarande vacker, fast inte ens hon hade sluppit undan kråksparkarna i ögonvrån. Nu var hon dessutom litet fyllig och hennes blonderade hår hade gråa hårrötter.
”Tänk att han kom och hämtade mig,” upprepade Sussie. ”Jag sårade honom för många år sedan, jag trodde aldrig att han skulle glömma det. Han har betalt flygresan hem och nu står jag i skuld till honom på fler än ett sätt. Jag skall skaffa ett arbete och betala tillbaka allt han lagt ut. Just nu äger jag bara lite kläder i en väska, men jag bestämde mig på flyget hem att jag skulle börja ett nytt liv.”
Sonja måste le och ruskade på huvudet.
”Du hade så bråttom iväg och göra karriär. Tur var väl det, annars skulle du inte få höra de ord jag säger nu… Du hämtade ju aldrig ut din del som vi delade mellan oss i klassen, du vet, pengarna som vi sparade i skrinen. Sven har förvaltat pengarna och jag kan med säkerhet påstå att de växt till en sådan summa att du knappast kan kalla dig barskrapad.”
Sussie blev stående med öppen mun, oförmögen att kunna säga något, så Sonja fortsatte.
”Vi hade ju lovat att ta hand om varandra och det var vad han gjorde för dig.”
”Jag hade ingen aning…”
”Nej, ingen av oss fattar vad Sven gör, men vi har fått lära oss att acceptera det. Han är ett underverk.”
Sonja fick just syn på kommissarie Mattsson som kom gående med beslutsamma steg i riktning mot henne.
”Hoppsan, nu kommer lagens långa arm. Jag undrar vad han har att säga?”
Sussie drog sig undan några steg.
Kommissarie Rune Mattsson tittade först in i ambulansen och talade några ord med sjukvårdarna, sedan kom han fram till Sonja.
Han sträckte fram handen och hälsade på henne.
”Du fick tillbaka din dotter.” Han harklade sig.
”…men under dramatiska omständigheter. Jag ber om ursäkt på hela poliskårens vägnar att vi inte tog hennes försvinnande på allvar. Jag är glad att hon lever… att alla lever.”
”Tack.” Sonja kände att ursäkten var uppriktig.
Han drog med handen över ansiktet.
”Trots att du varit med om upprivande händelser så vill jag förhöra dig. Det finns mycket som jag behöver få förklarat för mig. Väldigt mycket. Jag kommer att kalla in de andra också.”
”De andra?”
”Ja, dina klasskamrater. Väldigt många av dem är faktiskt här nu, eller hur?”
”Åh” var det enda Sonja sade, men hon började genast fundera hur mycket de skulle låta honom få veta.
Kommissarien vände sig om mot Sussie, skärskådade henne och verkade fundera en kort sekund, sedan sa han:
”Jag vet inte vem du är, men låt mig få gissa… du är född sextiofem?”








Hon levde! Naturligtvis var hon inte förvånad. Hon överlevde alltid!
Hon hade hört hur de stängt dörren och bara gått. De lämnade henne där uppe med förhoppning om att hon skulle bli kvar där. De trodde tydligen att de kunde göra sig av med henne, kasta bort henne som en utnött sko. Det skulle de få ångra!
De kände inte till hennes kraft. Hon kämpade hostande med andningen och det sved i hennes hud av hettan. Hon tog sig hasande på mage fram till trappan och började ta sig ner för den.
Det gick ju enkelt som vanligt. Hon hade inte trott något annat heller. Bara hon kom ut skulle hon visa dem sin verkliga styrka. Anders var den som först av alla skulle få se vad hon kunde göra. I hennes sinne var han redan dömd. Han hade försökt strypa henne! Hon kände med handen på den ömmande halsen. Hon hade låtsas bli medvetslös för att han skulle släppa henne.
Hon hade måsta låtsas bli medvetslös för att han skulle släppa henne. Nu kände hon sig stark igen och hon blev starkare för varje sekund som gick. Nu skulle hon gå ut och möta dem. Kraften fortplantade sig från hennes fötter och uppåt, tog som vanligt herravälde över hela hennes kropp. Hon skulle just knuffa upp dörren när hon erinrade sig.
Mors porträtt!
Hon kunde inte lämna mors vackra ansikte i lågorna. Hon vände sig om och med bestämda steg gick hon uppför trappan igen. Hettan som mötte henne var enorm, men hon kände den inte.
Hon var ju osårbar!
Utan att tveka gick hon till den plats där mor väntade på henne. Hon böjde sig som förr för de brinnande takstolarna, smidigt, elegant, utan problem. Hon visste ju precis var allting fanns i huset.
Nu gick det inte att andas mer.
Mellan henne och modern fanns ett gult eldhav.
Hon gick rakt igenom.

27

Anna-Lena hade dunsat sig ner i soffan bredvid Sonja och lagt ena handen mot sin rygg och den andra handen i ett stadigt tag om en stor smörgås med ett lager leverpastej på.
Hon var kolossal nu. Fett, ansamlad vätska och barnet hon bar hade gjort henne bred som en ladugårdsdörr. Hennes halmgula hår verkade trivas av all denna extra näring och var om möjligt ännu tjockare. Tanken på en vandrande höstack skulle inte ha varit fel om man inte skymtat de blågrå ögonen som synade de andra lika vaksamt nyfiket som vanligt. Hon lyssnade intresserat på vad Sonja hade att berätta och teorier som andra kom med, medan hon med jämna mellanrum
tog en tugga av smörgåsen.
På Sonjas andra sida satt Kattis. Hennes mobiltelefon hade ringt mer än fem gånger under den korta stund hon varit i Tornlundska villan och hon hade slutligen med en suck stängt av den och irriterat kastat ner den i sin handväska. Hennes hår var numera svartfärgat och klippt en rak enkel frisyr. Hon bar ett par kantiga glasögon med knallröda bågar. Hon såg smart och trendig ut och upptog just nu bara en tredjedel av den yta som Anna-Lena behövde.

Bengt och Sven hade först stått en lång stund och talat lågmält med varandra i hallen innan de kom in till de andra. Sonja kunde inte minnas att Bengt hade gått så illa tidigare. Tydligen hade Anna-Lena också noterat hur illa han gick för hon frågade genast om han fått det värre med att röra sig.
”Asch, jag tänker inte så mycket på det, jag har ju blivit så van att jag skall gå omkring och linka, men skall jag vara riktigt ärlig så har det blivit värre. De påstår att jag har belastat friska sidan helt fel och nu har tydligen höften tagit stryk. Jag var och pratade med en läkare som menade att det var vanligt för låghalta att även få problem med höften. Vi får väl se om det går att göra något åt det.”
Han satte sig försiktigt ner i en fåtölj men släppte inte Sven med blicken. Han hade gått förbi de andra in till matsalen. Där fanns fortfarande det stora matsalsbordet som de som unga suttit vid otaligt med gånger. Sven hade helt och hållet ockuperat bordet och spridit ut sina papper där. Nu satte han sig ner och började tyst att räkna. Han ägnade inte de andra en blick utan skrev och skrev, knycklade papper ibland, blundade en stund, för att sedan sätta igång att räkna igen.

”Han har hållit på sedan han kom igår. Jag är inte säker på om han sovit alls. Jag har inte orkat lugna ner honom, istället har han hjälpt mig.” Sonja talade lågt. ”Jag blir rädd när jag ser hur orolig han är. Ni vet ju själva. Man kan inte låta bli att tro på honom, hur otroligt det än låter.
Det har vi fått alldeles för många bevis för.”
Det knackade på dörren och nästan i samma stund steg Janne in. Han nickade kort åt alla.
”Har ni hört något?” undrade han spänt.
”Vi väntar på att Anders skall komma,” sa Sonja med uppgiven röst.
”Han och frun är på polisstationen. Det är något oklart med Markströms död.” Hon fick många ögonpar på sig.
”Hur gick det till?” Anna-Lena var snabbast på att fråga.
”Jag vet inte. Hjärtat lade väl av. Han blev liggande på kyrkogården, vid fruns grav. Jag fattar inte varför, men de tog in sonen på förhör. De ville ha in systern också för att fråga ut henne om honom och Anders följde ju med förstås… som om det var viktigare…”
Hon skämdes inte ett dugg över att hennes röst lät så syrlig. Hon tyckte att hon hade helt rätt. Den där frun fick väl klara upp sin psykfamilj själv. Gubben var ju redan död! Vad kunde man göra så mycket mer.

Några av de andra bytte blickar med varandra som Sonja hann se. Hon gissade vad blickarna handlade om.
”Det är precis som några av er anat. Andrea är Anders dotter och därför tycker jag att han borde vara här nu.”
Anna-Lena fnyste. ”Tror du inte jag fattade? Det är bara så otroligt märkligt att jag klarade av att inte fråga dig för att försäkra mig om att jag hade rätt. Kan du förstå, jag?”
”Några av oss som hörde att du fick barn ganska snabbt efter att du gjort slut med Anders lekte väl med tanken, men eftersom Anders verkade helt omedveten så…” Janne ryckte på axlarna.
”Vi kan väl inte bara sitta här och prata?” Kattis ville komma iväg och söka. Det var inte hennes stil att sitta och bara glo i väggen.
”Var skall vi börja?... Hur var hon klädd?” Undrade hon.
”Hon hade en tunn blommig fest klänning.” Sonjas röst bröts när hon tänkte på hur vacker hon tyckte att dottern var när hon hoppade in i Anders bil.
”En ljus jacka, en sorts kavajmodell.”
”Vilken väg är den närmaste om man går från segelklubben?” Undrade Janne.
”Rakt genom stan är närmast, helt säkert, svarade Bengt.
Anna-Lena inflikade hastigt: ”Det var en härlig sommarkväll. Hon tog garanterat vägen förbi hamnen och segelbåtarna. Det skulle jag ha gjort.”
Janne nickade. ”Du har säkert rätt. Vad säger ni om jag kör till marinan och pratar med personalen där. De kanske såg något.”
”Jag kommer med.” Kattis var otålig. ”Det finns några mindre hyreshus i slutet av promenaden…jag kan knacka dörr. Finns det ett fotografi av henne?”
Sonja makade sig upp ur soffan. Hennes ben skakade av trötthet och sinnesrörelse. Hon hade kort av sina döttrar i plånboken. Hon gick till hallen där hennes väska hängde på en krok, tog upp plånboken och lirkade sorgset fram ett kort ur ett plastfack. Hennes Andrea! Gråten tänkte välla fram igen och hon svalde några gånger.
Kattis och Janne hade följ med henne till hallen. ”Det hjälper inte att grina. Tänk realistiskt! Det finns en förklaring. Tänk, Sonja! Lägg ihop två och två. Varför är Andrea försvunnen?”
Kattis lät brysk, men Sonja behövde det.
”Jag är så trött, men jag måste ta mig i kragen, jag vet det.”
”Vi blir inte länge.” Janne var lite mildare.
Janne och Kattis smällde fast dörren efter sig och Sonja vände tillbaka till soffan.
Bengt hade stigit upp och gått in till Sven. Hon kunde se genom dörröppningen hur han stod lutad över Svens axel utan att störa honom.
”Har du ringt Neela?” Anna-Lena såg alvarligt på henne.
”Nej, jag har inte kunnat…jag vet inte…”
Hon blev avbruten av att telefonen ringde och hon rusade genast fram till den.
” Sonja… Andersson,” svarade hon med bävan i rösten.
”Det är konstapel Lindbäck från polisen.”
Han hann inte säga mer.
”Har ni hittat henne?”
”Vah?”
”Andrea Andersson, ni har väl sökt henne? Säg att ni har sökt henne!”
”Har inte hon kommit hem ännu?”
”Nej och jag håller på att bli galen av oro. Någonting hemskt har hänt. Har inte hennes far sagt något?”
”Vi har inte talats vid,” sa han avledande. Jag ringer först och främst för att höra om hon kommit hem och jag förstår nu att hon inte har det. Jag låter upplysningen gå ut till alla patrullbilar, till att börja med. Vi hör av oss. Öööh, vänta förresten! Du är helt säker på att hon inte är borta av egen vilja? Helt säker? ”
”Hon har aldrig gjort såhär förut, men säker…vem kan vara säker på någonting?
”Jahaja…”
Han avslutade det korta samtalet.
Sonja lade på luren. ”Vi kommer aldrig att hitta henne, inkompetenta, tröga öbor som aldrig lämnar ön, fattar ingenting…” fräste hon rakt ut i luften.
”Sluta nu!” Anna-Lena såg arg ut. ”Den Andrea jag känner, är en klyftig och stark tjej. Om inte vi hittar henne, så kommer hon att klara sig ändå. Vad hon än råkat ut för så klarar hon upp det, var så säker.”
”Det kan jag inte vara. Hur skulle jag kunna vara det?”
”Lugna dig!” Anna-Lena pekade uppfodrande på soffan.
Sven och Bengt mumlade i matsalen, papper prasslade.
De satt tysta tills Anna-Lena sa:
”Jag har svårt att släppa tanken på Markström. Vad kan det vara som polisen intresserar sig av?
…och varför har de plockat in sonen? Kommer du ihåg vad han hette?”
Sonja viftade med handen. ”Jag bryr mig inte om så hela Markströms släkten låg död på kyrkogården. Vad han hette?” Hon ruskade på huvudet. ”Jag kommer knapp ihåg hur han såg ut. Han var lång och smal, ovanligt lång och smal. Det är ju systern också. Alltså…Anders fru, hur fan han nu kunde det…”
”Vad då, det?”
”Gifta sig med Markströms dotter, ha Markström som svärfar. Att han kom på tanken ens…”
”Herre Gud, Sonja, är du svartsjuk?”
”Nej, jag är inte svartsjuk, men medge…”
Hon hejdade sig av att Sven hade blivit högljudd. Han satt och svor och gungade fram och åter.
De mötte Bengts blick över hans huvud.
Sonjas suck kom från avgrunden.
”…medge att det är en aning sjukt.”
Sonja gillade inte Anna-Lenas forskande ögon och att hon sen tog Anders i försvar.
”Hon är ju snygg, eller snarare, väldigt elegant, graciös…Jag har hört att hon är väldigt duktig med det hon sysslar med. En naturbegåvning, jag tror inte att hon har någon längre utbildning, om ens någon. Företaget går bra. Hon har rätt många anställda…”
”Det räcker! Jag fattar!”
”…och du drog ju från ön, så…”
Telefonen ringde igen. Sonja var snabb att svara.
”Det är Kattis.”
”Ja?”
”Hurdana skor hade hon?”
”Eh, svarta…nej, blå…sandaler.”
”Sonja, någon har hängt upp ett par blå skor på en trädgren här nere i hamnen. Vill du se dem?
”Ååh…” Sonja kved och vände sig om för att få se på Anna-Lena, men hon hade gått in till matsalen.
Sven slog och grymtade och Bengt höll honom hårt.
”Det är säkert hennes skor. Jag känner det på mig. Skulle det inte vara ett alldeles för stort sammanträffande…”
Hon tappade koncentrationen. Sven hade vält en stol och Anna-Lena hade förskräckt dragit sig mot väggen och höll armarna om magen.
”A…an…deeers” stammade Sven. ”D…et är Anders”
”Ni måste komma hem nu, vi har fått problem med Sven.”
En trave papper rasade ner från bordet och singlade ut över golvet. Sven slog sig hårt på benet.
”Sonja vad händer?”
”Jag vet inte, skynda er hem.”
”Vad?”
Sonja kastade telefonen ifrån sig och skyndade in till matsalen för att hjälpa Bengt med Sven som nu svor och grät om vart annat.



Solen baddade på kommissarie Rune Mattssons rygg. Han hatade att stänga ut solen, men hans arbetsfönster var riktade mot söder och det gick inte att stå ut med värmen mer. Resignerat fällde han ner persiennen. Han tyckte verkligen om sitt arbetsrum. Han kunde se stora delar av stan från fönstret, men bäst av allt var att han såg inloppet till hamnen. På sommaren gav det underhållning som en stillsam dokumentär. Varje gång han tittade ut hade tablån förändrats. Båtarna kom och gick. Han önskade att han fick vara där ute på det glittrande blå han också.
Hans kusin Leffe och han brukar lägga ut siknät den här tiden på året, men det hade inte blivit av ännu. Det hade helt enkelt inte funnits tid.
Det skulle nog inte bli någon fisketur i år hur hett han än önskade det. Vad gällde den biten såg det mörkt ut.
Vilken härva det blev av det hela ! Han hade just fått in rapport från rättsmedicin. Den där gamla medicinaren hade rätt. Herbert Markström hade varit fullpackad av sömntabletter, Viagra och Nitro. Hade gubben torterat sig själv och sedan begått självmord vid hustruns grav? Hade han blivit torterad av någon annan och sedan begått självmord?
Kanske han hade begått självmord hemma, blivit hittad, för att därefter bli förd till gravgården?

Det gällde att få Jonas Markström att tala. Hur visste han inte. Systern Beate hade blivit förhörd under morgonen. Hon hade varit samlad och blek, men svarat på alla frågorna.
Hon hade medgett att hennes bror var en udda man. På grund av det hade de haft bruten kontakt under många år. Sedan han flyttat tillbaka till Ön hade de träffats någon gång, men hon var säker på att han aldrig besökte sin far. Hon visste nog att brodern som barn hade slagits av fadern, men inte hur och varför. Hennes mamma hade alltid tagit in henne i sovrummet när fadern blivit våldsam och de hade låst in sig. Där inne hade modern läst sagor för henne, högt så att hon inte skulle höra. Hon hade turen att alltid klara sig undan faderns vrede, kanske för att hon var flicka, yngre, eller för att modern skyddade henne.
Tyvärr hade modern dött alldeles för tidigt och efter hennes bortgång hade besöken vid barndomshemmet varit alltmer sällsynta.
Hon hade verkat stressad och tittat på klockan nu och då. Till slut hade hon ursäktat sig och sagt att hon måste gå till sitt företag, men att det gick att nå henne på mobiltelefon under hela dagen.
Kommissarien hade inte ansett att det var någon orsak till att hålla henne kvar och förstod hennes brådska. Många gånger hade han besökt hennes café och han visste att det krävde nog sin man, eller kvinna att hålla en sån rörelse igång.

Han hade fått äran att vara med på en av de yngre konstaplarnas bröllop förra sommaren, drog han sig till minnes. Då hade hennes cateringfirma skött om maten. Gott hade det varit. Okomplicerad och god mat hade serverats under kvällen.
Han hade tackat för hennes hjälpsamhet efter förhöret och följt henne tillbaka till polisens entré. Där hade hennes man oroligt suttit och väntat. Anders Larsson, redare och finansman,
född välbärgad och nu tydligen, har han flerdubblat sina tillgångar. Jodå, vissa har det förspänt.
Hans egen polislön hade inte skapat några högar på banken, men tillsammans med hustruns lärarlön hade de det hyfsat.
Kommissarien drog sig till minnes. Larssons dotter var visst anmäld som försvunnen. Han måste komma ihåg att fråga de andra på stationen hur det gått med det.

Det knackade på dörren till hans arbetsrum.
En senig man, runt femtio, med tunt hår och tättsittande ögon steg på utan att vänta på ett ”kom in”.
”Hej Rune!” Jaha! Markström har kontaktat Björklund, advokaten, Fan också! Han tar alltid befälet i alla kontakter de hade med varandra, viss om att han kan tala omkull de flesta argument som kommissarien kom med. Det irriterade honom.
”Jag har väntat att jag skulle få se dig här idag,” svarade han bara.
”Jag har en klient här på stationen, Jonas Markström. Ni har ingenting att komma med mot honom, så jag föreslår att ni släpper honom. När ni frihetsberövade honom idag morgon, kom han från morgonfärjan. Han hade varit och hälsat på hos vänner i Sverige. Det tar inte länge för mig att ta fram någon som kan ge honom alibi för gårdagen när hans far så tragiskt dog på kyrkogården. Ja det är bara att låsa upp!”
”Har han sagt att han var i Sverige och hade alibi för det?” Kommissarien svor för sig själv.
Jävla karl, det hade han väl kunnat klämma ur sig med en gång
”Ja, så är det.”

Rune tittade på advokaten och tog sedan utan ett ord fram bilderna på gubben Markström och stack dem under näsan på advokaten som ryggade tillbaka.
”Hu hu,” var hans kommentar, ”men det har ändå ingenting att göra med Jonas Markström, förutom att det är hans far.”
”…som han starkt ogillar.”
”Kan så vara, men han har alibi.”
”Han hålls här tills alibit är styrkt.” Kommissarien var nöjd över att han lät lagom bestämd och tillade:
”Vi har starka misstankar mot honom och det troliga brottet är så allvarligt att vi inte tänker ge oss angående den saken.”
”En gammal man har hittats död på en kyrkogård? Hur ovanligt kan det vara? Gamla människor och även unga dör ibland, till synes utan orsak.”
”Denna karl hade orsak att dö.”
Advokaten fick se den kemiska analysen från rättsmedicin.
Han begrundade den en stund. ”Jag vill ha hela rapporten…vi återkommer angående alibit. Sedan släpper ni honom!”
Kommissarien hade lärt sig att inte bry sig nämnvärt om advokatens stränga blick.
”Har han alibi…släpper vi honom, så klart.”

Det rådde formligen tumult i den Tornlundska villan när Kattis och Janne kom in. Bengt halvlåg över den sprattlande Sven som inte verkade kunna lugna ner sig alls. Janne försökte med frågande min hjälpa Bengt att hålla honom. Till slut gick Anna-Lena efter en bunke kallt vatten som hon hällde över huvudet på Sven. Han såg först alldeles panikslagen ut, men lugnade ner sig något.
Sonja var alldeles för chockad för att komma sig för med något.
”N…nu vet jag.” Sven torkade snoren med baksidan av handen. ”…och allt är mitt fel. Jag skulle a…ldrig börjat det här…jag har sagt det förr…aldrig. N…när jag började styra och s…tälla med era liv…Jag visste att d…det kunde sluta illa, ändå gjorde jag det. Men det gick i…inte att hejda. En av oss! En av oss! S…så mycket pengar och så mycket makt.
Anders…” Han stammade och talade osammanhängande. Det var svårt för de andra att förstå.
Sonja mådde fysiskt illa. ” Vad har Anders gjort?” halvviskade hon.
Sven steg upp från golvet och gick fram till matsalsbordet, sökte fram ett papper och höll upp det framför alla andra som bevis.
”D..d..et är han. Han v...v... ville dig illa…” Han såg på Sonja. ”Anders tog Andrea.”
”Jag tror dig inte! Skärp dig nu Sven. Du har blivit tokig.” Sonja såg misstroget på honom, men var inte i den psykiska balansen att hon kunde avgöra något mer.
Bengt slet pappret ur hans hand och höll det framför honom.
”Det är bara siffror, det bevisar ingenting. Siffror! Skall vi anklaga honom för att ha rövat bort sin egen dotter? Till vilken nytta? Varför?
” J…jag vet inte. Hon ville inte ha henne tror jag. Frun, Markströms dotter menar jag. Han gör allt som hon s…äger. ”
Sonja var beredd att greppa varje halmstrå även om den bild Sven målade upp var mardrömslik.
”Var finns hon?”
”Sonja, tror du verkligen…?” Kattis såg på alla med skepsis. Hon böjde sig ner till golvet och tog upp några papper solkiga, våta och skrynkliga.
”Ta och sansa er allesammans. Det är Anders ni pratar om, vår Anders. När miste ni vettet? Var det medan vi var borta i hamnen?”
Sonja låtsades inte om Kattis inpass. ”Var finns hon Sven?”
”I Anders hus. H…hon lever…tror jag.”
”Förbannade vansinnigheter! Jag far hem!” Kattis hade mörknat i synen.
Janne grep henne om axlarna. ”Nej, gå inte! Flyget går inte förrän i kväll. Vi fortsätter där vi slutade och låter de göra som de vill. Vi far tillbaka till hamnen. Det var där spåren slutade.”
Hon såg tveksam ut. ”Det är inte Anders! Sonja!” Kattis knackade på sitt huvud. ”Använd skallen.”

Hon hörde motorljudet. En bil stannade nära huset där hon satt bunden. Hon ropade på hjälp.
”Är det någon som hör mig? Hallå!”
Någon kom in i huset. Vågade hon hoppas?
”Här, jag är här!”Hon hörde dörren till badrummet öppnas och väntade spänt.
Inte ett ord sades, bara ljudet av kläder som frasade.
Då visste Andrea att det inte var någon räddning. Tvärtom, tvärtom! Hon ryckte till när hon kände något kallt mot kinden som sakta drogs ner mot halsen och rispade svagt tills ett stick kom under hakan. Nu skulle hon dö. Bilder av mamman och systern flimrade framför hennes ögon.
Toalettstolen spolades och kniven försvann från halsen.
Andrea kände trycket släppte runt kroppen och benen och hon förstod att tejpen hade skurits av.
Kniven kom tillbaka under hakan och ett uppfodrande grepp om armen manade henne att stiga upp.
”Ska jag gå? Vart för du mig? Jag vill inte gå!” Hon fick för sig att hon var trygg så länge hon var i badrummet. Vem vill bloda ner sitt badrum? Om hon gick ut kanske hon blev mördad, avrättad.
”Jag stannar!”
Knivspetsen trycktes hårt mot hennes hals och nu kände hon att något rann ner mellan brösten.
Hon hade blivit skuren så blodet rann! Hon hade inget annat val än att följa med. Med stöd från sin kidnappare kunde hon resa sig upp. Det pirrade och brände i hennes ben. Musklerna var fyllda av mjölksocker och verkade först ge efter för hennes tyngd. Slutligen, med hasande gång blev hon ledd ur badrummet.
Var var hon? Hon spände öronen för att försöka höra något. Kanske ett ljud från någon annan människa? Trafik? Hon kunde inte höra något, bara sin egen flämtande andhämtning.
Hennes fötter slog emot något och hon fick en spark på benet. Hon skulle gå uppför en trappa.
Det var bara att lyda. Varje gång hon tvekade stacks kniven hårdare mot halsen eller så lyftes hennes bakbundna armar uppåt så det tänjde i muskelfästena i axlarna. Blixtar av smärta skar igenom kroppen och hon lydde fogligt.
”Vad vill du mig? Vad tänker du göra?”
Hon fick inte svar.

Trappan tog slut och hon leddes på slätt golv några meter. Hon hörde hur en dörr öppnades och het kvalmig luft slog mot ansiktet. Det var meningen att hon skulle gå uppför en trappa till. Denna gång var trappan nästan lika brant som en stege.
Klumpigt tog de sig upp för den och Andrea började ångra sig att hon inte gjort motstånd redan i badrummet. Där hon nu var skulle aldrig någon hitta henne. Hon gissade att hon var högst upp under ett tak. Hon blev tvingad att gå med böjd rygg, så hon förstod att det var lågt till tak.
Kanske hon skulle knuffas ner från ett fönster eller taklucka. Magen knöt sig.
Kniven stack hårdare mot huden och hon blev knuffad så hon förstod att hon skulle sitta ner och sedan ännu en knuff…tills hon låg ner på något som liknade en säng. Hon gjorde lite motstånd. Det kändes bättre då hon stod upp, säkrare, men ett hårt slag i ansiktet fick henne att ligga blick stilla medan hennes armar och ben surrades fast vid det hon låg på.
Hon var bunden igen! En flaska med vatten trängdes in mellan hennes läppar och hon fick begärligt dricka sig nästan otörstig på den ljumma vätskan. Det gjorde gott och hon hoppades innerligt att det inte var giftigt. Personen rörde sig runt sängen. Det prasslade lite och det gick att höra ljudet från steg. Ögonbindeln togs bort och ljus från ett halvmåne format fönster hackade sig in i ögat. Pupillerna drog hårt ihop sig för att skydda näthinnan och hon kunde först inte se någonting. Bakom ryggen på Andrea stängdes en dörr. Hon var ensam. Någon hade lämnat henne där under taket, en plats som hade så lågt till tak att man inte kunde gå rakt.

Ögonen vande sig sakta.
Ljuset som kom in från fönstret lyste upp ett område runt sängen där hon låg. Det var blod på hennes klänning och jackan som obekvämt hade hasat upp under armarna. Hennes fötter och armar var bundna vid de fyra sängstolparna. Hon slet i repen och fick sängen att röra sig lite. Om hon samlade krafter så kanske hon kunde ta sig lös, tänkte hon fast hon egentligen visste att det var lönlöst.
Hon vred på huvudet och såg sig omkring så gott hon kunde.
Hon hade trott rätt! Hon var under ett tak, ett plåttak och det var väldigt varmt där hon låg. Svetten hade redan börjat rinna på henne. Man kunde se takstolarna. Det var de som man hade behövt böja sig för. Där emellan kunde man stå rak. Det fanns mängder med bråte där. Utrymmet användes för förvaring av saker som inte hade något värde, men ändå aldrig kastades.
Lådor, byråer, kläder, stolar, kistor var lagda där utan någon större ordning.
En smal gång med några bräder att gå på ledde till den trappa och dörr de kom upp genom.
Längst bort, på andra sidan allt bråte syntes ännu ett halvmåneformat fönster.
Skulle hon bli lämnad där nu, för att långsamt törsta ihjäl i värmen?
Hon tänjde och drog i repen igen. Hon ville inte titta rakt fram, fast hon förstod att sängen var placerad på ett sådant sätt att hon skulle titta just dit. Trots att det egentligen i sig inte såg farligt ut visste hon att synen av det hon hade framför sig var det som skrämde henne mest. På något sätt var den synen beviset på vansinnet i hennes kidnappares handling. Det fick henne att känna sig utom räddning. Hon tvingade sig ändå att se ditåt.
Ett relativt stort kvinnoporträtt av en kvinna med hårt permanentade lockar tittade ner på henne. Ett sorgflor var noggrant draperat över guldramen som omgav fotografiet. På var sida om porträttet stod två höga smidda ljusstakar med ett kraftigt ljus i varje. De var tända.
Det gick inte att missta sig på meningen. Det var ett porträtt taget av en kvinna som nu var död.
Av någon anledning var det tänkt att hon, Andrea skulle se på henne. Varför? En helt främmande kvinna, ett fotografi som såg ut att ha tagits för minst femtio år sedan?
Andrea tittade oroligt på ljusen. De var ovanligt långa och grova. Mest liknade de den sort som användes i kyrkor. De skulle kunna brinna i flera dygn. Hon rös fast det säkert var trettio grader varmt under plåttaket.
Lågorna lyste upp kvinnans anletsdrag. Fanns det ändå något bekant över henne?

26

Det värkte ursinnigt i huvudet. Det var det första som Andreas sinnen kunde uppfatta. Det skar som om en kniv var instucken i tinningen rakt in i hjärnan. Jag är sjuk! ”Mamma!” Hon provade att ropa, men det var något i munnen. Det smakade spyor! Koncentrerat försökte hon röra läppar och tunga så hon kunde spotta. Det rann ner för hakan och hennes reflex var att torka bort det med handen. Det gick inte. Hon satt fast med båda händer på ryggen. ”Mamma!” Fötterna verkade också vara bundna och en förfärande tanke började gå upp för henne. Hon var fastbunden, fastbunden. Varför?
Vad hade hänt? Det var svårt att samla tankarna. Huvudet sprängvärkte. ”Hallå!” kraxade hon fram. Är det någon som hör mig?”
Inte ett ljud hördes.
Var är jag?
”Mamma!”
Hon befann sig i sittande ställning, märkte hon, och det verkade vara släta väggar på var sida om henne. Plastväggar kanske… hon försökte resa sig. Det snurrade till i huvudet, men hon samlade ändå krafter till att försöka komma upp på knäna. Det gick inte heller! Utrymmet var för litet. Hon förstod då att hon var i någon sorts låda. Paniken kom helt oinbjuden och tog nästan vettet ifrån henne. Hon försökte ropa igen men hon var helt oförmögen till det. Hon hade stelnat i skräck.
Hennes hjärna började nu göra en bild av att hon var levande begravd. Tankeverksamheten kopplades bort och hon svimmade in i ett skyddande ingenmansland.











Sonja och Anders stod inne på polisstationen. Vad de kunde se så var den bemannad med endast en kvinnlig polis som satt i en inglasad bur, med en liten lucka hon kunde tala genom.
Efter att de kört gata upp och gata ner, besökt krogar och talat med dörrvakter, utan något resultat, var deras enda möjlighet att anmäla Andrea som försvunnen.
Polisen verkade inte samarbetsvillig. Hon såg trött ut.
”Det är bara jag här på stationen, alla andra är ute på en utryckning. Vi kommer inte att kunna göra något i natt.”
Hon tittade dem stint i ögonen.
”På allvar menar ni att vi skall slå på storlarm för en ung kvinna på 18 år som ni tror är förvunnen?...och än så länge bara några timmar. Ja ni förstår ju själva… hon dyker nog upp!”
Sonja ville inte bli avsnoppad bara så där.
”Nu vill jag att du skall lyssna på mig. Hon har inga bekanta i Stan. Hon är ju här bara på tillfälligt besök. Vart skulle hon ha tagit vägen? Det var meningen att hon skulle gå raka vägen hem.”
”Det var vad hon sa, men knappast vad hon gjorde,” kontrade polisen.
”Vi har sökt vid alla krogarna…”
”Hon kan sitta i en båt… träffat någon.”
”Nej aldrig! Det skulle vara så olikt henne att jag tar det som omöjligt.” Sonja blev högljudd och gjorde en kraftansträngning att lugna sig när hon kände Anders hand ta tag om hennes arm.
Han böjde sig fram i luckan.
”Är du så vänlig och tar emot vår anmälan och beskrivning av henne?”
Anders såg en lång stund på henne innan hon ryckte på axlarna och sträckte sig efter en blankett.
”Namn?”
Det tog en stund att gå igenom allt. Ibland måste hon svara i telefonen och för varje gång det hände stängde hon omsorgsfullt luckan. Slutligen ansåg hon att hon fått tillräckligt med information.
”Vi skall se vad vi kan göra,” sa hon och man kunde se på hennes min att man skulle vara tacksam för vad hon gjort och att de skulle få låta sig nöjas med detta.
Anders kunde ändå inte låta bli att fråga.
”En annan sak. Min svärfar hittades död på kyrkogården igår, du vet säkert vilket fall jag talar om. Man söker min svåger har jag förstått. Har det hänt något, jag menar… har man hittat honom? Jag är på väg hem till min hustru nu. Av förståeliga skäl är hon väldigt orolig och det skulle vara bra om jag hade något att säga henne.”
Polisen tittade upp och blev plötsligt mer engagerad. ”Är ni släkt?”
”Min hustru Beate Larsson är dotter till den döde.”
Hon tummade på blanketten hon just fyllt i.
”…och nu är din dotter försvunnen.”
”Vi tror det i alla fall.”
”Kom vi går!” Sonja hade slutligen tappat tålamodet.
Anders surnade till, märkte Sonja.
”Jag vet att du är orolig för Andrea, det är jag också, men du förstår väl hur upprörande det är för Beate och mig.
”Ja, förlåt,” mumlade Sonja lite skamset. ”Men de hör säkert av sig om de får tag i honom, vi går nu,” sa hon.
”Polisen harklade sig. ”Han är ännu inte lokaliserad. Ni får vänta på besked, det är det enda jag kan säga. Polisen drog ännu en gång för luckan för att understryka hur färdig hon var med dem.

Det började kännas i kroppen att natten led mot sitt slut. De hade sökt i timmar och Sonjas oro rörde om i hennes tankar. Hon måste vila några timmar och börja om sökandet nästa dag. På polisstationen hade de inte mer att hämta.
”Vi går då” sa hon modstulet, men slogs plötsligt av en tanke.
Hon knackade på glasrutan och den öppnades igen till hälften.
”Jag vill bara meddela att jag har, skall man säga, hittat? ...Sven Lönnblad. Han bor i mitt hus för tillfället. Adressen har du.”
Hon pekade på formuläret som nyligen blivit ifyllt och vände sig sedan om för att gå.
”Va, stopp! Stanna!” sa polisen som nu hade rest sig upp från stolen.” Sonja hade inte lust att vara behjälplig på något vis.
”Ni vet var han finns! Om jag skall stanna här nu, så får ni allt ta och arrestera mig, annars så går jag,”ropade Sonja över axeln och tillade:
”Jag tänker söka efter min dotter och ingenting, jag säger ingenting kan stoppa mig från det.”
Anders följde efter i hennes kölvatten.








Några timmar senare väckte telefonen kommissarie Mattsson. Klockan visade på 07.30.
Han noterade på displayen att det var från en av radiobilarna. Han svarade lågt
”Ja, Mattsson,” medan han oroligt tittade på frun som vände sig i sängen.
”Ja, det är Laakso här, hej. Jag och Jansson har sista nattpasset vid Markströms hus.”
Med telefonen i handen gick han in i köket. ”Har det hänt något? Är det så att Markström. . . har synts till?”
”Ja. Han kom just hem med bilen.”
”Bra jobbat killar! Nu gör ni ingenting utan bara väntar på förstärkning. Ni vet vilken farlig person ni har att göra med. Människor som inte är vid sina sinnens fulla bruk är inte att leka med. Hinner han gå ut och ta bilen igen så följer ni bara efter så obemärkt som möjligt. Fan vad bra! Nu har vi honom!”
Femton minuter senare var han på stationen. Där mötte han Lindbäck, en av hans äldsta arbetskamrater, nästan i dörren. Han fick en rapport i handen direkt. Lindbäck var ovanligt ivrig.
”Det är lugnt där borta hos Markström. Han har dragit ner rullgardinen och Laakso tror att han har lagt sig att sova.”

Kommissarien nickade, men hans allvarligt spända min ändrade inte uttryck. ”Bra, då kan vi vänta in vaktombytet som kommer till åtta, så att vi blir ordentligt med gubbar. Vi får inte klanta till det här. Hur har natten annars varit?”
”Lugn, lite fylla vid Londoner Club och så har en flicka anmälts som försvunnen. Ja, och tammefan, en karl är anmäld som hittad! Sven Lönnblad har dykt upp som gubben i lådan.”
”Vad säger du?” Kommissarien tittade misstroende på honom. ”Levande?”
”Jajamensan, Han lever livets glada dagar i den fina Tornlundska villan. En Sonja Andersson var in här i natt och sade det på samma gång som hon anmälde sin dotter försvunnen.
”Andersson? Det är ju för sjutton den där kaxiga advokaten! Det är något skumt med henne. Ett vackert kvinnfolk, men det känns som om hon har något fanstyg på gång.”
Lindbäck tittade förvånat på honom.
”Vet du vem hon är?...hon bor ju inte ens här, bara tillfälligt, enligt rapporten.”
Lindbäck nickade mot papperna i Mattssons hand. ”Du kanske hinner läsa lite på väg ut till Markström.”
”Jag var hem till henne för några dagar sedan…om en helt annan grej…sedan var jag och snackade med Jonas Mark…ström… Va fan? Lindbäck, någonting är jävligt, jävligt konstigt…”
”Ursäkta kommissarien, alla är här nu. Skall vi åka?” Lindbäck hade inte tid att lyssna på hans mummel. Mattsson samlade sig.
”Visst, vi tar tre bilar. Du åker med mig. Har alla den utrustning som behövs?”




Ett förhörsrum är inget trevligt rum. Det är inte meningen att de skall vara det heller. Ett bord med repad grå bordskiva, två stolar, en låst dörr och det obligatoriska fönstret som man bara kunde se in till rummet igenom och inte andra vägen. Bakom glaset satt spända kollegor. Det var inte alla dagar man hade potentiella mördare på förhör, om ens någonsin. Det var något man ogärna missade.
Mattsson satt på en av stolarna vid bordet. Mittemot honom satt en blek Jonas Markström alldeles rak i ryggen med båda händerna på bordet. Han hade handklovar på och han verkade stirra oupphörligt på dessa. Lindbäck hade följt med in.
Det hade varit en odramatisk, men inte helt okomplicerad historia att hämta in Markström. Han hade mycket riktigt legat och sovit när de ringt på hans dörr. Med håret vattenkammat hade han slutligen öppnat. När han förstått att han var inkallad på förhör, hade det tagit en lång stund innan hans inprogrammerade procedurer var avklarade och han fått kläderna på sig. Slutligen hade en av poliserna tappat tålamodet och under Markströms protester hade man helt sonika fört ut honom till en radiobil utan att bry sig om att han inte hunnit knyta skorna.

Kommissarien grubblade. Var skulle han börja? Han hade tacksamt nog ingen större erfarenhet av den här sortens förhör. Han visste att en stor samling underordnade stod och med spänning lyssnade. Han fick inte göra bort sig.
Hur skulle man få, en så förvirrad man, så fylld av hat till sin far att han misshandlat och troligtvis ändat hans liv, att erkänna. Vad hade han lärt sig i skolan om förhörsteknik? Det var länge sedan han gick de kurserna och han hade inte fått friska upp kunskaperna i arbetet. Småbrott, stölder och misshandel hörde till vardagligheten, men detta? Han mötte Lindbäcks ögon som såg förväntansfulla ut.
Kommissarie Mattsson tog slutligen till orda.
”Vi har ett tråkigt bud till dig!”
Jonas Markströms ögon flackade.
”En gammal man hittades död på kyrkogården i går. Han har nu blivit identifierad och vi måste beklagligtvis meddela att det rör sig om din far, Herbert Markström.”
Jonas Markström ryckte till vid namnet av sin far och ögonen slutade flacka.
”Är han död?” Han ryckte på axlarna. ”För mig har han varit död länge.”
”Ja, du har tidigare nämnt att du inte hade ett helt problemfritt förhållande till honom.”
”Fan själv har återvänt till helvetet…det är vad jag har att kommentera om det.”
”Vill du inte veta hur han dog? Eller kanske du känner till den detaljen redan?
Nu började Jonas Markström se vaksam ut. ”Nej, jag känner inte till några detaljer. Jag är inte intresserad.”

Lindbäck rörde sig. Han hade ett kuvert bakom ryggen som han tog fram.
Mattsson hejdade honom med en handrörelse.
”Hyser du ett sådant agg till din far att du inte upprörs över att han är död?”
”Agg? Det är ett för klent…” Han stannade mitt i meningen och tittade ner på handklovarna igen.
Han tittade Mattsson rakt i ögonen.
”Är jag anklagad för något?” Han slog med armarna så fängslet skramlade hårt mot bordsskivan. ”Är detta alltså han där satans sista drag mot mig? Nu kommer alltså domen från djävulens anhang. Om det är som ni säger, att fan själv har hämtat hem honom, är jag glad, men inte lugn. Hans makt att djävlas sträcker sig säkert hit från helvetet.”
Ett viss mått av trots dök upp i hans ansiktsuttryck och poliserna i rummet och de som tittade på andra sidan glaset följde spänt med vad som skulle följa. Markström knep plötsligt ihop läpparna, som om han erinrade sig något. Efter att varit tyst några sekunder öppnade han munnen igen.
” Jag tror att jag har rätt till advokat… jag säger inget mer.”

Det blev som poliserna misstänkte. Han kom plötsligt på att han skulle kunna avslöja för mycket som eventuellt kunde användas mot honom om han talade mer utan att ta råd av en advokat.
”Lugna dig, ”sa Lindbäck med mörk ton bakom hans rygg, ”du skall få ringa en advokat.”
Kommissarien nickade och Lindbäck tog några fotografier ur kuvertet han höll i handen. Han lade dem framför Jonas Markström.
Herbert Markströms döda brännmärkta kropp exponerades framför sonens ögon.
Det var ett vågat drag, men skulle kanske kunna rubba sonen i hans psyke så han på något vis försade sig.
Munnen på Jonas Markström drogs snett och visade sig vara början till ett leende som slutligen bredde ut sig över hela ansiktet.
”Har du någon kommentar? Undrade Mattsson.
Både Lindbäck och kommissarien hoppade till när den annars så prydlige Markström skrattade till. ”Vad kan man säga? Är det inte ett prydligt hantverk som kräver allt beröm?” Han fortsatte skratta.
”Är det inte så att du har liknande brännmärken på dina skinkor?” Kommissarien hade höjt rösten, men Jonas Markström gjorde ingen min till att svara.
”Är inte det ett sammanträffande som är i det närmaste osannolikt?” Nu böjde han sig över bordet och ropade in i Markströms ansikte. ”Du är bränd, han är bränd, …han är inte slagen, inte knivhuggen…han är bränd! På samma sätt som du!” Jonas Markström som hade slutat skratta, sa bara:
”Jag kräver att tala med en advokat och så kräver jag att få min necessär och slätare skjorta. Se vad ni ställt till med.” Han pekade på ett veck eller fläck som ingen av de andra i rummet kunde se.
Kommissarien ruskade på huvudet och förklarade förhöret avslutat.
”Sy in honom och låt honom ringa efter advokat…och kontakta en läkare, en psykiatriker måste det nog bli.” Han var besviken över att det inte gått att få något erkännande från honom, men de skulle inte låta honom få lång vila.





Sonja vaknade upp i panik med bultande hjärta. Hon låg fullt påklädd i soffan och hon visste direkt att något var fel. Sven satt i en fåtölj bara en bit ifrån henne och studerade henne noggrant.
Sakta klarnade det i huvudet på henne och hon rusade upp.
”Vi måste söka efter henne! Gud var är hon? Har Anders ringt?”
Hon stirrade hålögt på Sven som satt och tummade på en packe papper.
”Nej, han har inte ringt.” Han såg modstulen ut.
Hon drog fingrarna genom håret.
På darrande ben gick hon till arbetsrummet och lyfte telefonluren. Klockan var elva på förmiddagen. Vart skulle hon ringa först? Till vem skulle hon ringa? Vart skulle hon vända sig?
Hon slog numret till polisen. De svarade och hon förklarade sitt ärende. Nej de hade inte hittat henne. Egentligen hade de inte letat efter henne mer än att de ringt sjukhuset och fått nekande svar. Det fanns ingen som låg inne som inte kunde identifiera sig.
Sjukhuset! Sonja förbannade sig själv. Att hon inte tänkt på det!

Nästa telefonsamtal gick till Anders. Han lät trött. ”Jag har stannat hemma idag. Jag kommer inte att kunna genomföra något vettigt ändå…Beate har gått på jobb för flera timmar sedan. Hon måste iväg och öppna Caféet…dessutom har polisen ringt. De har hennes bror på förhör och de vill höra henne också.” Han blev tyst för ett ögonblick. ”Sonja, jag har aldrig sett henne så uppjagad. Hon brukar alltid vara så lugn, men du förstår en sån här sak, ja, Herre Gud!
”Hon hälsade till dig! Hon beklagar verkligen över det du och jag råka ut för. Av förståeliga själ kan hon inte vara med och söka henne. Hon är stark ändå, min Beate, trots allt hon fått utstå med sin folkilskna far och galne bror.”
”Tack det var snällt av henne. Man skulle ju fatta om hon inte tyckte det var speciellt rolig överraskning du kom med när du berättade om Andrea.”
”Beate? Du skulle bara veta hur hett hon längtat efter barn. Det här är det närmaste hon kan komma. Men, hon sade något innan hon gick… Du förstår…Jonas Markström var borta hela natten. Han kom inte hem förrän mot morgonsidan. Hon känner inte till hur han fungerar numera. De har ju brutit kontakten med varandra sedan flera år tillbaka. Man skulle kunna säga att de har ettkyligt förhållande till varandra. Det som oroade henne nu… Det…det är inte omöjligt att brodern tar ut en hämnd på Beate. Sonja… han kan faktiskt ha något med Andreas försvinnande att göra.”
Sonjas läppar kändes torra när hon frågade. ”Hur galen är han?”
”Jag har ingen aning. Jag har ingen aning.”

Ett illamående sköljde över henne. Det kunde inte vara sant! Det måste vara en ond dröm.
Hon avslutade samtalet och lade på luren. Telefonen ringde omedelbart igen.
”Det är jag Anna-Lena. Jag har kastat mig på färjan ut till Ön. Jag kommer till dig. Det är för djävligt! Är faktiskt flickan borta och ... Markström…alltså, är det sant att han är mördad?”
Gråten snörde genast fast Sonjas strupe.
”Anna-Lena!” sa hon med pipig röst. ”Är du säker? Vågar du komma?”
”Folk föder väl barn ute på den där vindpinade Ön också, om det nu skulle sätta igång. Tänk inte på det. ”
”Hur visste du?”
”Vet du inte? Sven ringde! Han sa jag behövdes och nu kommer jag. Dessutom…vilken historia! Jag har inte gått på moderskapsledigt ännu. Jag hinner jobba lite, det känner jag, tror jag i alla fall.”
”Jag behöver dig.”
”Hejdå.”
Sven satt vid soffbordet som svämmade över av papper.
”Tack Sven,” sa hon bara.
Han tittade inte upp. Koncentrerat plitade han med en blyertspenna. Han fingrar var smutsiga och papperna såg inte bättre ut.
”J…jag har ringt alla. De kommer snart.”
”Va?”
”Kattis, landar med f…flyget om två timmar. Krister och Sussie sitter på K…Kastrup och väntar på anslutningsplan. Bengt skulle ändå h…hit och slå ihjäl mig…”

Sonja satte sig bredvid honom i soffan och slog armarna om honom, hårt, hårt. Hennes bästa vän var just nu en något utvecklingsstörd man som till synes utan någon planering plockade drivor med papper hit och dit. Nu lade han tafatt armarna omkring henne. Och de satt så en stund sakta gungande i Svens takt medan hon lät tårarna rinna.
Han släppte inte henne förrän det ringde på dörren.
”N…nu kommer nog Janne. Han lovade att komma tidigt.”
Rödgråten gick hon för att öppna dörren.







Varje gång hon gjorde försök att förstå vad det var som hänt henne, hindrades hon av förnimmelsen av overklighet. När hon i korta stunder med skräckblandad klarsynthet, uppfattade den reella världen, kopplades tid och rum bort, för att hennes hjärna barmhärtigt skulle placera henne i en varmare, tryggare drömvärld.
Smärtan av att ha suttit i många timmar, utan att kunna byta ställning hade ändå slutligen väckt hennes självbevarelsedrift. Den hade bit för bit växt för att bli så stor att den kunde överbygga hennes chock och rädsla.
Hon var törstig, väldigt törstig trots att hon bra kunde minnas att hon hade fått vatten. Någon hade tryck in en flaska vatten i hennes mun och hon hade tvingats att dricka även om rädslan för att det var någonting giftigt korsade hennes önskan att få släcka törsten. Det hade faktiskt smakat beskt och främmande i munnen när den halvljumma drycken rann ner i halsen.
Möjligen hade hon blivit drogad då, för efter det tillfället hade världen blivit än mer förvirrad och hon trodde dessutom att hon sovit en lång stund.
Nu längtade hon nästan efter det där beska vattnet igen.
Samla tankarna! uppmanade hon sig själv.
Vad hade hänt? Vem ville henne detta onda? Varför? Tårarna steg i hennes ögon och de sökte sig via kinderna in i hennes mun. Saltet brände på hennes torra tunga.
Tankarna tumlade runt. Hon lade ihop intryck efter intryck.
Hon hade varit med sin pappa…hon hade lämnat sin pappa för att gå hem. Den upprymda känslan hon hade haft då när hon gått längs strandpromenaden var nu så onåbar, så onåbar som försökte hon nå stjärnorna.
Så kunde det alltså bli… från en stund till en annan förvandlades lycka till kaos.
Var hon skadad?
Flera gånger hade hon gått igenom sin kropp i tankarna. Kroppen värkte, domnade, ilade om vartannat och det var svårt att lokalisera var det gjorde mest ont. Hon visste inte med vad man bundit hennes hand- och fotleder. Rep? Trasor, kanske? Tejpad var hon i alla fall, troligtvis med silvertejp…hårt och väldigt mycket runt flera ställen på kroppen.
Hon tyckte att hon hade haft krafter att slita och dra i det hon var bunden med. Visserligen verkade det vara ett lönlöst företag, men det fick henne ändå att utesluta att hon inte hade något brutet. Hon kunde dessutom klart minnas att hon klarat av att gå till det ställe där hon satt nu.
Det bultade och pulserade bakom hennes vänstra öra. Det var möjligt att det fanns ett sår där. Troligtvis var det så. Någon hade ju slagit henne medvetslös. Kan man göra det utan att det blir sår?
Hon kunde inte se någonting.
Hennes ögon var förbundna, troligen också tejpade för det drog och luggade i håret när hon rörde på huvudet. Det störde henne mer än hennes fjättrade händer. Hon skulle ha velat se var hon var. Om hon bara hade kunnat se rummet, skulle hennes vilda fantasier lugna ner sig och hon skulle kunna tänka ut en plan.
Ja, hon måste ha en plan!
Hon skulle inte sitta där som ett offerlamm och vänta på att galningen skulle komma att strimla henne och äta upp henne eller vad som skulle komma att hända. Hon ville se gärningsmannen! Hon ville se honom i ögonen, se den uslingen och visa att hon inte var knäckt.
Hon måste ha en plan! En plan!
Vad kunde hon göra när det enda hon klarade av var att vrida på huvudet?
Hon kunde skrika. Det hade hon redan gjort, många gånger. Ingen verkade höra henne. Ingen svarade henne, bara rösten som ekade tillbaka. Ja, det ekade mycket och hon visste varför. Hon befann sig i ett badrum eller toalett. Hon satt hårt fastsurrad på en toalettstol med byxorna nerdragna. Hon hade blivit nästan hysterisk när galningen utan ett ord hade dragit ner hennes byxor, men förstått vad som menats när hon blivit knuffad så att hon hamnat att sitta ner.
Det gick lätt att känna igen en kall sittring. Sedan hade hon blivit tejpad, varv på varv.
Först hade hon legat i en stor låda av plast, det var i alla fall vad hon trodde. Stanken i lådan hade varit obehaglig och hennes fantasi sade henne att hon forslades i ett sopkärl av något slag. Den hade varit på hjul. Det var inte problem för henne att minnas den omilda transporten. Någon eller några hade gjort sig besvär att baxa in henne i en bil, för hon hade hört motorljud och känt krängningar av bilkörning. Det hade gjort henne illamående och munnen hade fyllts av uppkastningar.
Det hade varit en lång transport trodde hon och slutsatsen var att hon befann sig utanför staden… var som helst.

Mamma måste vara helt ifrån sig av oro nu.
Det kunde vara vilken galning som helst, eller det kunde vara någon hon träffat.
Galningen hade ännu inte talat till henne bara stuckit något vasst under hakan så hårt att det gått genom huden. Det måste ha varit en kniv. Oberoende hade det fått henne att lyda blint, effektivare än vad ett pistolhot skulle ha gjort.
Hon var rädd för alla vassa föremål, hade alltid varit det, men det kunde ju inte galningen veta.
Varför talade inte galningen? Inte ett ord hade han yppat, bara dragit och slitit i henne för att få henne att gå dit han ville. Var han rädd för att hon skulle känna igen rösten? Vem hade hon träffat på ön? Personal i affärer, kiosker, taxi, restauranger, mammas vänner, hon hade också talat några ord med grannarna på gatan.
Kanske var det ändå bara en slump att hon satt där. En dåres gärning mot henne när hon hade oturen att befinna sig på fel plats på fel tid.
Varför hände detta henne? Skulle hon få leva? Skulle hon måsta dö när hon just börjat livet? Hon som hade så mycket att göra ännu, så mycket osagt, sådan livsvilja.
Hon ropade igen.
”Hallå, hjälp mig!” Det fanns inte mycket kvar av hennes röst. Den lät sprucken. Hon behövde kanske spara på den.
Hon måste ha en plan, en tro på att klara sig, inte ge upp.

25

Nu var hon iväg. Sonja hade fortfarande ljudet av hennes klapprande klackar i öronen, ljudet när hon sprang ner för yttertrappan för att skynda sig till Anders bil. Innan Andrea hoppade in hade hon vänt sig om och vinkat. Hon visste att hennes mamma tittade genom fönstret även om hon inte kunde se henne. Anders hade också höjt handen.
Fredag kväll och som sällskap hade Sonja endast datorn som garanterat skulle hålla henne sysselsatt i flera timmar framöver. Neela hade nyligen skickat ett telefonmeddelande om att resan gått bra. Hennes far hade mött henne på flygplatsen.
Upplevelsen av att vara ensam, övergiven och väldigt medelålders blev allt tydligare. Skulle resten av hennes liv bli såhär nu?
Telefonen ringde och tack och lov avbröt henne i hennes negativa tankar.
”Sss…ss…onja, det är Ssss…jag.”
Sonja rusade upp från stolen hon satt på. ”Sven!” utropade hon lyckligt.
”Jag visste det, jag visste det, du lever! Tack och lov… visst var det du som skickade meddelandet på natten när Kaj … åh, hur är det? Mår du bra?” Hon tystnade en kort stund.
”Fan Sven du har en del att förklara. Var är du? Jag skall komma och slå in skallen på dig. Fattar du hur oroliga vi varit för dig?”
”Jag… är hos min g…g…bredvid min lägenhet.”
”Har du varit hos din granne? Jag fattar ingenting! Varför?”
”Någon hade br…brutit sig in i min lägenhet och rotat igenom allt. Jag visste aaa..att det skulle komma. Man kan räkna på allt, d…det vet du.”
”Men, det kan ha varit vilken inbrottstjuv som helst.” Hon måste försöka få in Sven på ett resonligare resonemang
”Jag blev van…s…innigt rädd. Jag hade just räknat ut…jag var helt säker…Berit dog inte av en o…lyckshänd…else. Björn…vet jag inte….men jag t…ror…jag vet inte…”
Sonja blev alldeles kall.

”Det var oklarheter runt Berits död, det var det. Men du, det var ju i Sverige. Det fanns teorier att hon råkat ut för någon form av brott, men det gick ju inte att bevisa varken det ena eller det andra. Nu får du ge dig, Sven. Menar du att…Berits död…om Berit bragts om livet… att den personen finns här på Ön? Far inte din fantasi iväg för långt nu? Det är ju dessutom tjugo år sedan!” Sonja försökte hålla sig lugn.
”J…Jag trodde det var Kaj… Jag räknade hela tiden fel för jag blandade in min eget tyckande med vad siffrorna visade. Det var Kaj jag gömde mig för, till att börja med. D…du vet ju att det gick b…bra för honom först, men så blev jag osäker p…på honom. Allt började plötsligt t…yda på att det inte stod rätt till och j…jag tänkte, jag tänkte, och jag räknade fel.
Det blir så rörigt ibland. D…det går liksom inte att förstå J…jag är orolig hela tiden…för alla.”
Han snyftade till. ”Mest blev j…jag o…orolig för dig.”
”Sven!” Sonja suckade.
”Jag v...vaktade utanför ditt hus…”
”Är det sant?” Hon svarade sig själv. ”Sms-meddelandet på natten då Kaj sökte sina böcker! Det slog mig ganska snart att det kunde bara vara du Sven…tack!”
”Han kunde ha t…agit livet av dig.”
”Usch, så du säger.”
”D…et är inte över. Sonja…någon av oss är en mmm….mm…ördare. Det är inte Kaj och det är inte j…jag.”

Det började kännas obehagligt tyckte Sonja. Han hade alltid varit underlig. Gick det alls att lyssna till honom? Han hade haft rätt många gånger, men det kunde ha varit slumpen…
Nu började hans fixa idéer bli en aning för magstarka för att hon skulle svälja allt han sa.
”Sven…”
”Ja, du tr…or mig inte. Det är det värsta.” Hon hörde hur han andades tungt i luren och hon visste inte hur hon skulle få honom att bli redigare.
”Sss…onja. Innerst inne…d…du vet att jag har rätt. Du är så utbildad och k…lok nu. Det är svårt att aa…förstå sånt som inte har vetenss…kaplig grund. Vågar du l…åta bli att tro på mig?”
”Sven, vad är det du egentligen vill säga mig? Är någon i vår klass är en galen mördare, en mördare som har begått mord och tänker göra det igen? Är det det du vill säga? Hur skulle det kunna vara möjligt? Är det kanske jag?
”…J…ag vet inte vem, men jag tror inte det är du. D…då hade jag inte sagt var jag gömt mig…”

Det blev åter tyst i luren. I tanken kunde hon se honom nervöst banka på sina smala ben. Han hostade till och började tala igen.
”j...jag tror att du är… nästa…o…oo…offer.”
Det gick kalla kårar ner för hennes rygg. Det var svårt att bortse från hans nästan klärvoajanta utsagor.
Han hade en märklig förmåga att få rätt.
”Du skrämmer mig…vad skall jag göra? Jag kan inte ringa polisen va? Vem skulle tro mig? ... Sven… varför? Varför just jag? Vad har jag gjort? ”
Sonja tyckte att hennes egen röst lät hes och främmande. En misstanke slog henne.
”Du lurar mig inte va? Det här är inte roligt.” Hon visste att han inte skojade. Sven hade svårt att förstå humor och tvetydigheter, men hon kände sig ändå tvungen att försäkra sig.
”Sonja, får jag sova i d…ditt hus? Jag får ingen ro…”
”Jag vet inte. Du är efterlyst… du måste anmäla dig till polisen. Jag måste tänka på mitt arbete… okey då, till imorgon, sen får vi se. Och du borde faktiskt ringa till Bengt. Han har dagligen sökt efter dig. Han är den som oroat sig mest.”
”V..varför?”
”Nu förstår jag inte?”
”Varför är han så ivrig att söka upp m..ig?”
”Du menar inte…?”
Sucken från Sven var så tung att det brusade i telefonluren. Sonja hade inte ord för vad hon kände.
”Jag tror faktiskt att du har fel den här gången.”
”J…jag önskar h…h…ett att det var så.”
”Skall jag komma och hämta dig?”
”Nej! S…tanna i huset. Annika kör mig.”
Sonja lade på luren. Någonting var på gång, någonting ogripbart och olustigt.
Hon gick och låste alla dörrar noggrant och satte sig sedan framför TV-en med en filt svept omkring sig. Nu skulle hon vänta på Sven. Tanken på att ha den vänlige, men ständigt orolige mannen hos sig, värmde henne lika mycket som filten.










I Öns gästhamn var det som vanligt vid denna tid packat med båtar. Mängden av segelbåtsmäster såg på långt håll ut som en konstgjord skog som någon lekfull konstnär uppfinningsrikt konstruerat. På närmare håll kunde man ta del av blänket från vaxade plastskrov, knarrande av förtöjningar och fendrar som gnällde misslynt under press.
Kvällen var sen och segelentusiasterna drog sig in i båtarnas komprimerade utrymmen. Tidigt på morgonen ville man gärna kasta loss och bege sig ut i den stora skärgården som omslöt ön.
Andrea gick längs kajen. Hon hade blivit erbjuden skjuts av sin far, pappa, (det var ett ovant ord för henne,) men hon hade tackat nej.
Hon behövde promenaden för att lugna ner sig, tänka över allt som sagts under kvällen.
I aktern av en större motorbåt satt ett par vid ett litet bord med en ljuslykta på. Båda höll ett glas som såg ut att innehålla vin i handen.
Kvinnans mjuka skratt hördes in mot land och han böjde sig upplivad framåt för att berätta mer för henne att kuttra över.
Små simdräkter och en Nalle Puhhandduk på tork över mantåget talade sitt tydliga språk om att det låg barn och sov i ruffen. Var det deras riktiga pappa som satt där och smuttade avslappnat på sitt vin? Det kunde Andrea inte veta. Spelade egentligen någon roll?

Andrea hade haft en bra uppväxt, men med en fråga hade legat fördolt under ett täcke av förnöjsamhet. Vem var egentligen hennes far?
De första trevande stegen till att få reda på det var redan tagna och hon var lycklig.
Hon hade inte riktigt fattat vilken känslomässig explosion det var för en människa att känna igen sig själv i en annan. Hon hade inte saknat den känslan förr, av den enkla anledningen att hon inte vetat att den funnits. Därför kände hon ingen bitterhet, bara tacksamhet, glädje…
Bryggan tog slut och ersattes av en asfalterad gångväg. Värmen från det svarta underlaget strålade upp mot hennes bara ben och hon kunde inte låta bli att ta av sig skorna och gå barfota.
Med skorna i handen och med en klänning som var något för kvinnlig för hennes ålder gick hon hemåt medan mörkret lade sig mer och mer.

Gångvägen från hamnen in till stan var sparsamt upplyst. Politikerna hade med sin återhållsamma penningpolitik fördelat en alldeles för lågt tilltagen summa för utbyggnaden av strandområdet. Det var långt mellan lamporna, men tolkades ändå av befolkning som ett välvilligt drag av de folkvalda.
Några ungdomar skrålade framför Andrea. En av grabbarna i gänget kastade en blick över axeln och fick syn på Andrea. Hastigt sade han något till de andra som skrattade till.
Andrea saktade på stegen, men ökade farten igen när hon såg att en av flickorna drog i armen på en av killarna och de begav sig ner mot hamnen till. Någon med en barnvagn stod väl synlig under en lyktstolpe, verkade pyssla om sin skyddsling och gick vidare in mot stan före Andrea.
Hon ångrade inte det minsta att hon bestämt sig för att gå hem. Hon misstänkte att mamma skulle försöka lirka ur henne detaljer från middagen och hon var inte riktigt beredd på det ännu. Allt det fantastiska med hennes pappa ville hon hålla för sig själv en liten stund till.

Hennes mamma var nämligen specialist på att få information ur folk, innan de visste att de försagt sig.
Det hade hänt Andrea många gånger och en del tonårssynder hade då tyvärr kommit i dagen.
Värst var besöket i en ökänd coffee-shop på en skolresa till Holland. Hon kunde fortfarande se mammans besvikna min när informationen nått moderns öron. Nu var det glömt. Hennes mamma tog aldrig upp det mer.
Personen med barnvagnen vek av in på en avtagsväg som ledde in i en gränd och Andrea var alldeles ensam på gångvägen.
Man kunde nog säga att Andrea i det stora hela var nöjd med sin barndom. Tyvärr hade hon haft en frånvarande mor som arbetat mer än tolv timmar i dygnet. Detta hade vägts upp av att Neelas pappa hade fungerat som en far för dem båda.
Han hade inte arbetat så mycket. Det hade hon märkt. Det verkade inte behövas. EU-kolossen var tydligen frikostlig med att dela ut lön. Det verkade alltid finnas pengar.
Undrar om Neelas pappa kunde hålla samma standard nu. Hon misstänkte att han inte kunde det.
Vad gjorde det? Neela fick nog de pengar hon behövde av mamma.
Andrea passerade gränden där personen med barnvagnen hade vikt in. Hon riktade bara en kort blick dit och såg till sin förvåning att barnvagnen hade vält och en person satt på gatan. I ett tillstånd som verkade som panik vinkade människan till Andrea som utan några betänkligheter hastigt lade skorna ifrån sig för att springande ta sig in i gränden. Det var blod på den lilla filten som låg på gatan och Andrea kände att det knep till i magen av oro.
”Vad har hänt?” frågade hon oroligt och böjde sig över byltet som personen hade i famnen.
Det var det sista hon gjorde innan en förlamande smärta kändes i bakhuvudet och allt blev svart.








Sonja tittade på väckarklockan ännu en gång. Varför kommer inte ungen hem någon gång?
Klockan började närma sig halv tre och Andrea hade inte dykt upp ännu. Har Anders blivit tokig som håller henne borta så länge? Oron rev och slet i henne. Om hon skulle stiga upp och köra ett varv runt stan. Kanske kunde hon få syn på henne. Hon steg upp och ropade i samma stund till. Sven stod i sovrumsdörren.

”Vad du skräms!”
”D…du måste ringa A…anders.” Hårt, hårt bultade han knytnäven mot låret.
”Sluta misshandla dig själv, jag bli galen av att se det!”
Hennes tålamod var på bottennivån.
”K…kan inte…vet du ju. Rrr…ring nu!”
”Du gör mig orolig när du säger så där!” Hon hade inte riktigt energi till att lyssna på hans stammande. Dessutom måste hon medge att kände Sven sig orolig, så lade det mer fyr på brasan till hennes egen oro.
”Andrea är med Anders. De har väl så trevligt bara att de glömt tiden.”
Utan att säga något sträckte Sven fram en näve papper, tätt, tätt fyllda med tal.
”Och vad vill du säga till mig med det där?” Irritationen växte. Hon tog papperna av honom och kastade dem på golvet. Han blick följde högen av vita blad på golvet, men han sade ingenting utan stod bara och gungade av och an på tröskeln.

Förbaskade knäppa karl!
Sonja hejdade sig. Vad hjälpte hennes barnsliga nycker? Hon masserade tinningarna några sekunder.
”Skall jag ringa till Anders? Men det är ju mitt i natten?”
”D…du förstår inte! Det är det som är f…felet. RING!”
Sonja gick till sitt arbetsrum. Sven följde henne tätt bakom hennes rygg.
Hon sökte hans telefonnummer och slog siffrorna. Hon hörde hur Sven slog på sitt ben.
Tänk om frun svarar!
Signalerna gick fram och plötsligt var Anders röst där. Vad skönt.
”Hej…förlåt om jag väcker dig…är Andrea hos dig?”
Det var knäpptyst i luren. Han svarade inte.
”Är Andrea hos dig? Hon har inte kommit hem ännu.”
”Är hon inte hemma?” Det lät som om han viskade. ” Vi skildes åt vid elvatiden. Hon ville gå hem.”
”Men det är ju flera timmar sedan!” Sven hade ljud för sig bakom hennes rygg.
”Brukar hon vara borta sent?”
”Andrea? Någon gång kanske, men hon brukar meddela sig hem till mig, men nu ligger hennes telefon hemma i hennes rum. Idiotiskt va?”
Anders andades tungt i andra änden innan han viskande började tala igen.
”Herregud inte detta också! Sonja, jag…jag vet inte om jag kan hjälpa dig leta. Du förstår…det har hänt grejer här. Någonting hemskt. Vi… vi är i chock här. Beate ligger i sin säng, men jag tror inte att hon sover. När du ringde nu så trodde jag att det var polisen.”
En kall hand vred om i hjärttrakten på Sonja. Sven hade ställt sig nära hennes telefonlur för att ta del av samtalet. Han gnydde svagt.

”Vad har hänt?” Hon hade börjat viska som Anders.
”Gubben Markström är död. Ja, du vet ju att det var min svärfar.”
Sonja lugnade ner sig.
”Han var ju en gammal man.”
”Polisen har varit här. De är övertygade om att han inte dött en vanlig död. Han hade blivit hittad på kyrkogården framför hustruns grav. En naturlig hjärtattack hade man först trott, men obducenten hade gjort fynd som visade att allt inte stod rätt till. De ville inte säga, men vi fick veta att det var någon form av skador på kroppen. Han hade blivit misshandlad uttryckte de sig.
Du förstår att det var en svår chock för Beate. Hon hade varit på ett långvarigt jobb på en personalfest för Kreditbankens kontorsanställda. Inte lång stund efter att hon hunnit hem innanför dörrarna dök polisen upp. Då låg jag redan och sov. Jag var så mätt och däst efter middagen med Andrea.”
Han tog ett häftigt andetag.
”…åh, herregud! Är inte Andrea hos dig! Menar du att hon är försvunnen?”
Den självsäkre Anders Larsson verkade något splittrad.
”Ja, det är ju det jag försöker säga. Jag är ledsen för er skull, för Beates skull, men just nu bryr jag mig faktiskt bara om var Andrea är. Det borde du göra också”

Inte bli irriterad, inte bli hysterisk, inte gräla, det fanns det ingen vinning i.
”Du har inte hört allt ännu.” Anders gjorde ingen notis av hennes kommentar. ”Beate har haft en ganska sval relation till sin far. Du och jag vet ju vad han gick för och han var inte mycket bättre hemma. Han var nog den ensammaste åldringen i stan. Ingen släkt som brydde sig, troligtvis ytterst få vänner, sammanfattningsvis är det inte många som kommer att sakna honom. Det som chockade Beate var att de av någon anledning sökte hennes bror. Han är ”skäligen misstänkt” för att ha åsamkat gubben skada. Skulle det finnas det minsta sanning i det… ja, du förstår ju. Det är ju en familjetragedi!”
”Men, vad säger du?” Sven trängde sig närmare Sonja och hon kände hur hans kropp gungade svagt. Tusentals tankar tumlade omkring i huvudet. Hon borde förstå något, men kunde bara tänka på att Andrea var borta. Anders talade igen.
”De har inte funnit honom ännu. Polisen har sökt honom i hans bostad och på hans arbete. Han finns ingenstans.
”Anders…jag kan knappt tänka på det, men Andrea är borta och Markströms son är borta… Jag ringer polisen…” Sonja tittade på Sven. Det rann en tår ner för kinden.
”Beate ligger i sängen, hon har det bra där hon är. Jag kommer över en stund så tar vi en sväng runt krogarna i stan. Hittar vi henne inte så går vi till polisen sen.”
Sonja lade på luren.
Hon mötte Svens blick. ”J…jag kommer med!” stammade han. Sedan verkade han ändra sig. Han dunkade näven i pannan. ”Nej jag blir hemma och räknar. Jag måste räkna.” Han var stressad och Sonja var tacksam att han valde att bli kvar i huset.
”Det är bra, ifall Andrea kommer hem,” ropade hon över axeln innan hon hastade iväg för att klä på sig ordentligt.