Hon var bra på att packa.
Bara genom att se väskans utformning hade hon förmågan att göra ett överslag över det som kunde tänkas rymma i väskan. Hon kunde även vika kläderna så planerat, snillrikt, att de aldrig rasade till botten av resväskan, för att senare packas upp som en sorglig skrynklig massa.
Hon använde hela sin dubbelsäng för att lägga det som skall packas i väskorna i prydliga högar för att få en klar överblick.
Nu var det bra att hon hade behållit den stora sängen, tänkte hon med torr humor.
Först hade hon i sitt virrvarr av upprörda känslor tänkt sälja den.
Vad skulle hon ha för nytta av en dubbelsäng när det bara var en som sov i den?
"Idioten", som hon numera kallade honom, hade en fredagskväll framför teven, mumlande fått ur sig att han träffat någon annan ...och nu ville leva med denna kvinna ...på prov.
På prov!?!
Dessutom menade han att hon inte direkt skulle behöva drabbas av panik, för det fanns ju en möjlighet att han kunde komma tillbaka.
Men, panik var precis det hon drabbades av.
Den hade visat sitt fula tryne genom att göra henne handfallen, utan att få tillstånd någon vettig handling.
Nästan apatisk hade hon gått till sitt jobb på bageriet. Tyst utan att orka ta del av arbetskamraternas glada tramsande hade hon lyft de tunga mjölsäckarna, vägt upp ingredienser, såg dem sedan blandas i det stora bunken där de maskinellt knådades, för att sedan stjälpa upp degen. Det var hennes arbetsuppgift. Hon gjorde det, sedan gick hon håglöst hem.
Så blev det alltså för henne.
Hennes liv hade drabbats av en känslomässig eldsvåda som endast lämnat efter sig ett utbränt hus.
Hon synade travarna på sängen.
Det var enkla kläder.
Mest bara bekväma vardagsplagg.
Var det det hon hade blivit?
En vardagsmänniska utan att reflektera över sitt liv, ...som accepterat att arbeta tungt på ett bageri och som skötte sitt hem utan knot, inte så olikt pigan i Emil i Lönneberga?
"Hon går där som katta." var kommentaren om den stackars pigan och situationen hade nog inte varit så annorlunda för henne själv.
Hennes liv var knappt mera värt än en katts.
Fast han kunde ju inte dränka henne i en säck med stenar, nej det var svårare än så att bli av med henne.
Det hade varit ett himla liv över att hon skulle behöva lösas ut från det gemensamma hemmet. Hon skulle ut ur huset!
Det var alla övriga parter överens om, inklusive svärmor.
Varför skulle hon ha hela huset för sig själv, en ensam människa, medan han som hade fått en ny familj på halsen, trängdes i en trång trerummare?
Nej, det fanns det tydligen ingen vett och reson i, så hon hade gått med på hans krav och kontaktat en fastighetsmäklare.
Ja man måste ju ha huset värderat.
"Det är viktigt," hade en av bagarna upplyst henne om i skarp ton.
Däremot hade inte hennes gamla ex tyckt likadant.
Han hade irriterat fräst åt henne att hon "fick ta och skärpa sig."
Men, hon hade stått på sig och mäklaren hade föreslagit ett bud som var långt över det hon ens kunnat drömma om och som definitivt inte hade gillats av exet.
Idioten hade fått gå med på priset och om två veckor skulle de viktiga dokumenten skrivas på. Därefter hade hon ytterligare två veckor på sig att flytta ut...
Vart visste hon inte.
För fyra veckor sedan träffade hon Lelle. Egentligen hade hon känt honom i åratal. Han jobbade ju i "charken" i stormarknaden och hon hade under åren köpt mängder av kött av honom.
En kväll hade hon stött på honom i bowlinghallen.
Hennes väninnor hade bryskt släpat med henne dit, även om hon gång på gång förklarat för dem att hon inte var något trevligt sällskap.
Efter att hon hade placerat de flesta kloten i rännan, kom han plötsligt fram och erbjöd henne några goda råd.
Hon hade helst inte velat ha några råd, men ville inte vara oartig och lät honom hållas.
Väninnorna stod en bit ifrån och kurrade och kluckade som höns.
Kanske för att hon inte hade motståndskraft att säga ifrån, lät hon honom fortsätta med sin illa dolda flirt.
Och faktiskt!
Plötsligt kände hon att hon gillade det. Han var trevlig, rätt snygg och ordningsam.
Verkligen en trevlig karl, men det hade idioten också en gång varit, det fick hon inte glömma.
Två dagar efter bowlingen hörde Lelle av sig till henne och bjöd faktiskt ut henne.
Hennes första reaktion var att tacka nej, men hörde sig ändå säga ja.
Hans lättade suck skvallrade för henne att han inte varit säker på att hon skulle följa med på den middag som han erbjöd henne.
På en italiensk restaurang med skaldjur och pasta på sina tallrikar hade hennes vemod släppt sitt hårda tag för en stund. Han gjorde henne gott! Han hade fått henne att le lite.
Teatraliskt, med hela sin kropp och minspel hade han beskrivit sitt arbete med kunder, kött och arbetskamrater.
När hon själv skulle beskriva sitt jobb kunde hon bara se den kraftiga maskinen som knådade degen, som en film framför sina ögon.
Hur beskrev man det på ett underhållande roligt sätt?
Orden fastnade i hennes mun och hon skämdes över att vara en sådan "tråkmåns".
Hon hade slutligen tystnat helt, mindes hon, för att sedan låta sin blick fastna på sina händer som hon gömt under bordet.
- Åh, jösses flicka... hur skall jag göra dig glad igen? Hade han frågat och sett på henne med snälla ögon.
Hon knäppte fast väskan.
Till det sista hade hon efter övervägande lagt ner en festklänning som hon nästan aldrig använt.
Det var flera år sedan den den varit senaste mode. När hon hade köpt den var den redan sorterad i en realåda.
Den var tråkig liksom hon... inte undra på att idioten lämnat henne för en yngre kvinna.
Hon hade sett "den där andra" flera gånger och på bageriet sade man sig känna till den nya kvinnan.
"En värdelös slampa!" hade de partiskt fnyst.
Då, just då, hade hon tacksamt sugit i sig alla negativa kommentarer om henne, men innerst inne hade både hon och arbetskamraterna vetat att kvinnan var varken hora eller ängel.
En ensamstående trebarnsmor, fullt upp med att klara vardagen, när en öppning, en lättnad hade dykt upp.
Tanken slog henne!
Min idiot var denna öppning... Han var plötsligt en ensamståendes prins på vit springare.
Obegripligt!
Det var länge sedan hon själv hade sett honom som prins, om ens någon gång.
Hon suckade.
Kanske bäst som det skedde.
Nu var hon ändå på väg bort från alltsammans. Hon skulle lämna det gamla efter sig och börja något nytt, men hon visste bara inte vad.
Framtiden var ett mörkt hål.
Nu hade hon packat klart och det var dags att gå. Ytterkläderna hängde i hallen där de alltid hängt oberoende av vilka katastrofer som hänt henne.
Hon klädde på sig, hängde sin praktiska handväska över över axeln, greppade resväskan med ena handen och paraplyet med den andra.
Paraply! Din pessimistiska medelålders kärring! Du skall ju på vintersemester till fjällen!
Hon bannade sig själv. Alltid släpar hon på paraplyet! Hon var en obotlig pessimist eller också hade hon blivit regnvåt för många gånger... således vis av skadan.
Paraplyet fick komma med.
Det besvärade inte henne alls när hon gick gatan fram med resväskan på hjul efter sig.
Det var en bit att gå till tågstationen, men hon Lelle hade kommit överens att träffas halvvägs och tillsammans gå till tåget som skulle ta dem norrut.
Man vann säkert tio minuter i tid att ta en en genväg över gamla industrigården.
Det är snart tjugo år sedan man lade ner de mekaniska verkstäderna inne i stan, men ännu hade man inte kommit till skott med att ta ett beslut om de skulle rivas eller bevaras för eftervärlden.
All fordonstrafik och vistelse av obehöriga på området var egentligen förbjudet, men säg den som inte trotsar ett förbud om det gagnar dig.
Lelle och hon hade kommit överens om att träffas utanför området för att sedan gå igenom tillsammans.
På avstånd kunde hon redan se honom stå och vänta på henne.
Han vinkade ivrigt när han fick syn på henne och hon raskade på stegen.
"Vad jag har väntat på den här dagen!" Utropade han glatt när hon närmade sig.
"Ja, det skall bli... trevligt." Hojtade hon tillbaka. Hon hade inte riktigt vant sig med tanken att fira semester med någon annan man än den hon tidigare varit gift med.
Lelle bar också på flera väskor. De skulle ju vara borta en hel vecka, så all packning behövdes
säkert.
En väska såg ut att innehålla en sådan där bärbar dator.
Själv hade hon inte kommit sig för att förstå alla finesser med datorn.
Många pratar om dator hit och dator dit, men hon hade inte riktigt tagit sig tid att lära sig.
Det var nog väldigt svårt och komplicerat trodde hon.
De gick sida vid sida och pratade glatt. De hade god tid på sig tills tåget skulle gå.
Lelle använde alla superlativ han kände till för att beskriva sin fjällstuga.
"Snön är meterdjup och ligger som duntäcken över taken."
Hon såg sig omkring i området och lät hans glada pladder tona ut i hennes medvetande.
Verkstäderna och magasinen såg bara mer och mer slitna ut för vart år som gick.
Det var några grader kallt ute, men ingen snö hade ännu kommit.
Den tunna film av rimfrost som lossnade från marken i den snåla vinden som tvingade sig fram runt husknutarna kunde man inte räkna som snö.
Det såg mest ut som damm.
"Jag har ett extra par skidor som kommer att passa dig..." Lelle pratade på.
Hon lyssnade fortfarande inte.
De tomma fönsterna, några trasiga, kändes kalla och livlösa. Hon rös lite.
Det var inte av kylan utan mer av ett svagt obehag.
Rimfrosten dammade ner från taken och ville söka sig innanför hennes krage.
".... puben inne i byn samlar gärna stugägarna..."
Lelle vände sig mot henne.
Då!
Hon hade väntat det, känt det under huden.
En man med en rånarluva, precis som på film stod framför dem.
Lelle fick en min som berättade att han inte verkade fatta vad han såg, men hon såg.
Herre Gud! Karln hade ju en pistol! En pistol, en riktig, en sådan där svart hemsk sak.
Det knöt sig i hennes mage
När Lelle såg vapnet blev han blickstilla. Inte ens hans ögonlock rördes.
Han lät sig plockas på dator och väska och han verkade knappt våga andas.
Hon kände hur håret i nacken reste sig.
Ett knyck i hennes ena hand fick henne att förstå att "där rök resväskan".Hon tog ett stadigt tag om remmen till handväskan.
Rånaren slet i den, men trotset steg i henne. Hon var stark och rädslan verkade oförnuftigt nog försvinna för en annan känsla, stort som ett höghus.
Hon blev arg!
Arg för sista tidens oförrätter, orättvisa, svek, svartsjuka, sorg, ängslan, men framför allt förnedringen.
Paraplyet fick ett eget liv, svängde i en stor båge genom luften och slog med en smäll i huvudet på rånaren. Han segnade ner och höll sig om huvudet. Pistolen gled iväg längs marken.
Nästa slag tog över hans underarmar och han ylade av smärta.
Hon greppade tag om hans jacka och såg sig omkring.
En sopkonainer med två luckor mot varandra stod passligt en bit ifrån.
Hon släpade honom medan han förgäves försökte kava med armarna.
På något vis kunde hon hålla honom medan hon öppnade luckan.
Med ett grymtande lyfte hon honom och bökade honom omilt genom lucköppningen.
Hon hann tänka att han knappt var tyngre än mjölsäckarna hon vant lyfte.
Hon smällde fast luckan och körde paraplyet genom båda handtagen till luckorna så det effektivt låste.
Blodsmaken kändes i munnen av ansträngningen och hon glodde mot Lelle.
Han stod i exakt samma ställning. Han hade inte rört sig, inte gjort en tillstymmelse till rörelse för att hjälpa henne.
Det bankade och ropade från kontainern, rimfrosten virvlade runt henne.
Lelle glodde nu tillbaka på henne som om hon var ett missfoster och hon gjorde ett beslut.
Hon tog tag i handtaget till sin resväska och vände sig till Lelle, såg på honom några sekunder.
Inte behövde hon en ny man!
Hon klarade sig själv!
Varför skulle hon hasta in i något nytt förhållande och hitta sig själv i samma situation igen om några år?
Det fanns väl ingen orsak till det?
"Jag är ledsen... du får nog åka på semester ensam," sade hon.
Han nickade och hon tyckte hon såg en min av lättnad innan hon vände sig om för att gå hemåt.
Det bultade och bankade i kontainern bakom henne och hon tog fram sin mobiltelefon.
Med ett leende knappade hon in numret till polisen.
