Från mig, den enda som älskar dig.

Jag lever mina dagar med små korta steg.
Försiktigt fösande foten framåt som gick jag på nattgammal is tar jag mig framåt, inte för att jag vill, utan för att jag måste.
Min gång är osäker. Vid varje tvekande steg är jag rädd för att ramla igenom den sköra yta som fortfarande håller mig sluten till en levande i världen bland andra levande.
Jag vill inte hamna i det kalla havet som bildats av mina tusen tårar.
Mitt eget hav som jag sältat med vanmakt och förtvivlan och där chocken och skammen simmar i stim.
Jag vill inte sjunka genom allt det där, sänkas till botten som ett torpederat skepp.
Jag vill stanna vid ytan och slåss med dina demoner, för ingen annan gör det.
Om jag misslyckas, om jag ändå sjunker, så skall du veta att... även när jag ligger där i gyttjan, på den mörka havsbottnen skall jag älska dig.

Jag är skapad för att finnas till för någon som bara jag älskar, men ingen annan kan ta dig till sitt hjärta.
Det är en märklig känsla att vara den enda som älskar någon.
Jag har hela livet vetat att jag var unik på något sätt, att jag fanns till av någon orsak.
Dagarna har kommit och gått och jag har bara väntat på tecknet, stunden då jag skulle få det uppenbarat för mig varför jag kommit till denna världen.
Jag hade drömt om att finnas till för något stort, magiskt, något omvälvande för mänskligheten...
Men, när sanningen kom till mig visste jag direkt att det var för din skull jag fanns.

Jag var skapad till att vara den enda som kan älska dig!

Min son, för det grymma du gjort finns ingen förlåtelse från någon annan än från mig.
Jag vet att andra önskar dig utplånad från jordens yta som det skadedjur du är, för de kan inte se barnet i dig.
De har inte minnen av sparkande rosa fötter och tandlösa leenden. De minns inte hur de kändes att få din glupska mun att greppa runt bröstvårtan och som du åt... som om det gällde livet.
För det var just så. Det gällde livet.
Då.
Sedan valde du döden.
Du valde döden åt någon annan.
Av någon obegriplig anledning, som jag tror att ingen kan förklara, så gjorde det att jag kom att älska dig mer.
De andras hat gav näring till min kärlek, för jag är din mamma och det kan jag aldrig upphöra med.