Då fursten kom.

Grepen låg vant i hennes hand. Hon hade gjort det så många gånger förr… gått ner till stranden och samlat hötter till potatislandet.
Det satt i hennes fingrar, sa man, det där med att få ett grönsaksland att växa så det vällde över sina bräddar.
Bah! Hemligheten låg i de bruna strängarna som varje höst så frikostligt blåste upp på stranden.
Råttfärgade hårslingor klibbade fast vid hennes panna, kinderna blossade av ansträngning och av den kalla vårvinden som kom in från havet. Stark och seg var hon, Helena, ovanligt blå ögon hade hon, men kunde definitivt inte beskrivas som någon skönhet.

Hon hade vistats på sina farföräldrars strand ända sedan hon var litet barn, så hon trodde sig kunna gå med förbundna ögon från storstugan ner till båthuset, bryggan och vidare följa strandlinjen tills man nådde Kalvryggen.
Det var namnet på ett berg av grågranit med karga svårvandrade klippor som på vissa ställen vältrade sig rakt ner i bråddjupet.
Den klippstranden låg helt öppet mot sydväst och ibland kunde det kännas som om hela Östersjön trängde sig på.
Det fanns säkert ett utstuderat sätt att mäta den kraft som bränningarna slog mot de gråsvarta bergen, men det var ingen metod hon kände till.
Alla människor borde någon gång få tillfälle att stå farligt nära bränningarna, känna sig ett kort steg ifrån undergången.
Ett litet steg fram… och du kunde fångas upp av en våg som vuxit sig större än du anat.
Vad annat kunde följden då bli, än att du skoningslöst slogs ihjäl mot klipporna?

Strömskär var det enda hemmanet på ön och hade tills för tjugofem år sedan varit fullt av liv.
I takt med att det moderna samhället byggdes upp försvann befolkningen från öarna i skärgården. Det gick inte längre att försörja sig.
Kvar stod de vackra husen som fick bli degraderade till exklusiva sommarställen eller i värsta fall… helt lämnas åt sitt öde.
Det välskötta skärgårdshemmanet på Strömskär ärvdes av hennes far.
Faderns överkonsumtion av alkohol resulterade till cancer i en svårt ansträngd bukspottskörtel, som således alldeles för tidigt ändade hans liv.
Strömskär blev därför hennes. Hela holmen tillföll henne.

Faster Majbritt hade bestämt sagt ifrån sig något arv hemifrån. Hon ville bara bort från ensligheten och tog gladeligen chansen att sticka när hennes Edgar friade.
Det visade sig vara ett klokt beslut och hon fick ett bra liv med honom tills hon för ett par år sedan blev änka.
Helenas älskade kusin Inger var hennes enda barn.
För Ingers del hade naturen varit mera givmild. Hon hade ärvt Edgars tjocka blonda hår, symetriska ansikte och eleganta kropp.
Utseendet var ändå inget som flickorna som barn tänkte på.
Det var något helt oviktigt i sammanhanget.
Trots att Helena var några år äldre, hade de alltid njutit av varandras sällskap och haft underbara somrar tillsammans ute på Strömskär.

Nu var det början av Maj och de tre kvinnorna strålade som vanligt samman ute på ön.
De förberedde sommarens vistelse, brände kvistar, rensade blomland och städade ut vinterns samling av muslort från sina hus.
Igår hade de med sjötaxi tagit sig ut med massor med packning till ön som var belägen längst ut mot havet.
De hade förstås en liten snurrebåt som ibland sommartid användes för att transportera sig med, men det var inget som någon av dem föredrog även om de var vana med båtar.
Efter tio dagar skulle sjötaxin hämta dem till fastlandet igen.
Så hade de kommit överens och så hade de alltid gjort.


Alfåglarna sjöng någonstans ute på fjärden. Helena kisade och försökte se om hon kunde se dem. Istället fångades hennes blick av en vit fläck som guppade upp och ner.
En båt!
En plastbåt troligtvis och någon stod i den och viftade med armarna.
Vem körde så långt ut i ytterskärgården med endast en liten plastbåt?
Helena rynkade pannan. Kan man ha fått problem?
Nog hörde det till hennes skyldighet att ta reda på vad som stod på.
Hon tog sin båt, startade den och styrde ut mot den guppande båten.
Det satt en man i den, såg hon när hon kom fram. Han hade ingen mössa fast det var kallt på sjön. Det hade knappast någon betydelse. Mörka värmande lockar dansade runt hans hjässa.
Han log brett mot henne och bredde ut armarna som om han välkomnade henne till sin båt.
Hon kunde inte låta bli att le tillbaka. Så fånigt! Hon kände inte ens honom.
Innan hon hann öppna mun sade han:
”Satt jag inte här och bad till Neptunus att han skulle skicka en av sina vackra sjöjungfrur till mig? …men det här var ju ännu bättre!... för, du är väl ingen sjöjungfru va?”
Han skrattade och ruskade på samma gång på huvudet som om han insåg hur dum han var.
Helena blev överraskad. Hon hade väntat sig att träffa en bekymrad, kanske ångerfull fiskare som beklagade sig över sin dumhet.
Denna man verkade ha ramlat från himlen och var lika malplacerad på fjärden som en ko i kyrkan.
”Vad har hänt?” Undrade hon.
”Det gamla vanliga, …soppatorsk!” Och så ruskade han på huvudet igen.
”Typiskt mig! Så här gör jag jämt! Jag får något i skallen och så försöker jag genomföra det. Ibland lyckas det och ibland går det som nu… äsch så idiotiskt, det är knappt jag täcks berätta om det.” Så blev han allvarligare.
”Inte har du bensin jag kan få köpa?”
Hon ruskade på huvudet. ”Det lilla jag har, finns i snurrans tank, jag är ledsen…”
Hon knep ihop läpparna och funderade…
”Jag kan bogsera iland dig så får vi fråga min faster. Hon kanske har.”


”Finns det ingen man?” Frågade han försiktigt. ”Nu menar jag inte att han bättre skulle kunna…på något vis… äsch, glöm mitt svammel.”
”Jag förstår. Nej, ingen man, bara tre kvinnor på en öde ö.”
”Åh Tack Neptunus!” Utbrast han skämtsamt rakt ut i luften och så skrattade han ett bullrigt skratt som studsade ut över vågorna.
Helena förstod inte varför hon fnissade medan hon band hans förtöjningsrep fast i sin båt.




De vandrade från stranden upp till Storstugan.
Hon gick först och han kom efter med en väska slängd över axeln.
När hela gårdstunet med huset och byggnaderna runt om blev helt synliga hörde hon hur han stannade upp och visslade lätt.
Hon vände sig om och såg hans förvåning och hon kunde inte låta bli att känna sig stolt, för hon visste så väl varför han fick den reaktionen.
Hon hade sett den minen förr hos andra besökare.
Storstugan var ett stort vitmålat hus med fönster på rad åt alla vädersträck. En glasveranda sträckte sig överdådigt längs södra väggen. Bakom huset skymtade en ladugård och flera uthus. Öster om huset, nära skogsbrynet, fanns ett rött välskött hus.

Två personer rörde sig utanför det huset. De sysslade med något som helt upptog deras uppmärksamhet. De småpratade med varandra och märkte inte Helena och den främmande mannen förrän de kommit helt nära dem och hon sa ”hej” till dem.
De tittade upp från sitt arbete och att säga att de såg överraskade ut var ingen överdrift.
Vid semestertider var det inte ovanligt med besök på Strömskär. Titt och tätt kom arbetskamrater, släkt och vänner och förtöjde vid deras brygga.
Det hörde till en del av sommarens nöjen att få umgås ledigt och avslappnat.
Kilovis med kräftor hade sörplats i den generösa verandan under åren.
Skratt och nojs har trillat omkring på gårdsbacken och doftande björkkvastar har svingats över hukande ryggar i den sotiga gamla bastun.
Nej, det var naturligt med besök på Strömskär, men så här tidigt på våren… det hörde inte till vanligheten.


Den äldre av kvinnorna såg ut att närma sig 70 års ålder. Hon var liten och smal, rentav mager. Spaden i hennes jordiga hand såg alldeles för stor ut, lika så de höga svarta gummistövlarna som hon klivit i.
Nu torkade hon försynt handen på sina byxor och sträckte fram den mot mannen, men sökte ögonkontakt och förklaring av Helena.
”Jahaa…ja...”



Mannen log brett och vårsolen verkade plötsligt värma mer än vanligt.
”Jag heter Fredrik Höglund och är väl, skulle man kunna säga… ett strandfynd.”
”Ja jag är Majbritt Almén och det är länge sedan man kunde fynda mig.”
Han skrattade lätt och vände sig sedan till den yngre av dem.
”Inger… Almén,” sa hon bara, osäker i situationen.
Han passade på samma gång att greppa Helenas hand.
”Vi hälsade inte ordentligt… Fredrik alltså.”
Helena sade sitt namn och började sedan förklara för de andra hur det kom sig att hon hade manligt sällskap med sig från stranden. Det lilla hon visste.
”… och nu skulle han behöva fylla på tanken. Jag tänkte att du Majbritt kanske hade?”
”Bensin? Det kan inte vara många droppar i så fall.” Hon slog urskuldande ut med armarna för att sedan fråga:
”Ja, man kan ju inte låta bli att undra. Vart var du egentligen på väg?”
”Åh, ni som är skärgårdsmänniskor tycker förstås att det är helt galet, men… jag tänkte köra till Åland. Det handlade om ett dumt idiotiskt vad som jag slagit med en arbetskamrat.
Bensin hade jag tänkt fylla på vid passliga marinor.”
”Galnare påhitt tror jag inte jag har hört tals om. Om det hade blivit nordlig vind hade du kunnat driva till Polen.” Majbritt fnyste.
”Men, mamma!” Inger verkade generad över moderns barskhet.
Fredrik drog en aning besvärat fingrarna genom hårburret, såg sedan ner på sina skor.
”Ja, herre gud, jag är hopplös!”
Det blev tyst.
Fredrik ruskade på huvudet och gav ett snett leende och vände sig sedan till Helena.”
”Känner du till något trevligt hotell här i närheten?”





Helena öppnade sitt hem för Fredrik.
Hon visade honom hela huset. Det ombonade köket med den murade spisen, salen där majolikalampan hade sin dominerande plats och slutligen till västra kammaren där han skulle få övernatta. Hon tände eld i kaminen medan han beundrade utsikten från fönstret.
”Du är lyckligt lottad Helena! Vilket underbart ställe!”
”Ja, jag börjar mer och mer förstå det. Först tyckte jag att det bara var arbete och ansvar, men efter hand känns tanken att jag ensam måste hålla hemmanet i skick, som inte helt omöjligt.”
”Du har ingen ring på ditt finger.”
”Nej, det har inte blivit så.”
Han tog ett djupt andetag.
”Vilken tur jag hade ändå. Tänk, nu hade jag vid det här laget kunnat sitta i den kalla båten och korsa fjärd efter fjärd. Istället träffade jag dig och hamnade här… Tror du på ödet?”
Han såg intensivt på henne, som om hennes svar skulle vara livsavgörande.
Han var verkligen intresserad av vad hon skulle säga.
”Jag vet inte.” Helena vred på sig.
”Jag är nog mera den jordnära typen.” Bestämde hon sig för att svara.
Han nickade. ”Jag förstod väl just det. Om jag säger att jag är jordnära, så lär du knappast tro mig eller hur?” Han skrattade så det bildades lustiga fåror vid hans ögon och hon skrattade med och kom på sig själv att önska att han inte alls skulle åka hem med någon sjötaxi nästa dag som han sagt han skulle göra.



Fyra dagar hade gått och han hade inte gjort något tecken till att fara hem.
Istället gav han sig med liv och lust in i arbetet på gården.
Potatislandet vände han på en bråkdel av den tid som det skulle ha tagit för Helena.
Veden högg han på en enda dag medan han sjöng högt och lite falskt.
Nu började även Majbritt tina upp och tyckte att det var trevligt med en man som gick med långa steg över gårdstunet.
Ivrigt visade hon honom gården, uthusen, de gamla redskapen…
I storstugans kök stod de båda böjda över en karta som täckte hela köksbordet.
Det var en karta över Strömskär.
Helena log åt att Majbritt äntligen hittat någon som inte verkade tröttna på hennes historier från förr.
Matförrådet minskade mer än beräknat, men Majbritt lade ut nät alla dagar och fick därför massor med beröm.
”Du är allt en handlingens kvinna du!” Fredrik kramade Majbritt och hon strålade.

Det var sjätte dagen efter att Fredrik dykt upp på ön. Kvällen hade kommit och alla var trötta efter att man på Fredriks inrådan hade sågat ner två stora granar som han ansåg skymde utsikten mot nordväst. Det hade varit ett styvt jobb och Inger och Majbritt hade efter middagen i storstugan gått hem till sig. Kvar satt Helena och Fredrik.
”Det var gott! Tack Helena!
Hon ryckte en gång på axlarna. ”Majbritts fisk igen… själv har jag tröttnat en aning.”
”Jag var och inspekterade bryggan. Den verkar finnas risk för att den kan komma att rasa.
Konstruktionen är för svag och den borde pålas om. Jag känner till en firma som gör sådant arbete. Om jag skulle ta och boka upp dem till sommaren. Vad säger du?”
”Jag vet inte… pappa lagade på bryggan. Jag trodde den var i bra skick.” Helena lät snopen.
”Du kan inte låta det förfalla runt om dig. Bastuspisen har förresten börjat rosta och filten på lidertaket har blåst sönder. Det skulle finnas jobb för en karl i flera år framåt på Strömskär. Förresten, igår såg jag att kittet börjar lossna från fönsterkarmarna.”
Innan hon riktigt förstått vad som hände så hade han slagit armarna runt henne.
”Stackars dig, Helena… så mycket ansvar för en så späd kvinna. Inte verkar du få så mycket hjälp av Majbritt och Inger heller. Om du rustar upp bryggan är det du som får stå för fiolerna, eller hur?... Men de använder den som om det var deras egen. Majbritt går in och ut i husen här som om de var hennes. Det kan väl ändå inte vara rätt?”
Helena kunde inte tänka klart med pannan tryckt mot hans bröst. Hans doft virvlade i hennes näsborrar. Vad var det han pratade om? Majbritt och Inger?
”Jag vet inte. Så har det alltid varit. Det är ju Majbritts barndomshem, inte konstigt…”
”Men, det är inte hennes mera!” avbröt han henne. ”Det är ditt!”
Hans läppar sökte sig över hennes ansikte till hennes mun. Hon borde ha blivit lycklig, men hon översköljdes av ett obehag. Vad menade han?
Hon sköt honom ifrån sig.

”Helena! Känner du inte att vi har något gemensamt? Det kände jag direkt när du kom i din båt, frisk, stark och modig!
När jag sedan steg in i detta hus upplevde jag det som om mina livs pusselbitar fogades samman.
Du måste ha känt samma sak!”


”Ja, något kände jag nog. Jag är bara så osäker på vad… Jag har några dåliga erfarenheter med i bagaget och jag har lovat mig själv dyrt och heligt att aldrig engagera mig i en man igen. Jag har ju bara känt dig några dar… det är så overkligt! Du vet så mycket om mig, men du har inte sagt ett endaste ord om dig själv.”
Han gjorde en avvärjande rörelse med handen.
”Det är så tråkigt att tala om sig själv. Jag, en ungkarl? Med mina värdepapper som största intresse har jag en torftig och innehållslös tillvaro när jag jämför med det liv som man kan leva här. Den vackrast glimmande diamanten hittade jag, mot alla odds, här, infattad i den gråaste granit. Jag är helt betagen…”
Blicken han gav henne var i motsats till hans vanliga natur, något blyg.
Helena var verkligen omtumlad. Aldrig förr hade någon talat så till henne. Hon som såg så alldaglig ut. Vad såg han hos henne? Hon kunde inte tro honom.
Plötsligt blev hon rädd och vred sig ur hans armar.
”Nej! Det här går inte! Jag… tror jag går och lägger mig.”

Senare, i sin ensamma säng, förbannade hon sin feghet.


Fredrik stod på knä och skruvade på Majbritts gräsklippare. Värmen hade slagit till ordentligt den åttonde dagen av deras vistelse på ön. Han rätade på sig, torkade svetten från pannan och passade samtidigt på att smeka Inger med blicken då hon låg och solade med slutna ögon.
Hon visste att bikinin klädde henne och hon kunde inte låta bli att då och då titta upp för att konstatera Fredriks intresse. Gud, en sån karl han var! …och honom hade Helena lagt beslag på mest hela tiden. Något magiskt hade ändå lyckats hända! Inger tyckte att attraktionen mellan henne och Fredrik var så stark att den nästan var fysisk. Snart, mycket snart, skulle de få exponera sina känslor för resten av världen. Det vibrerade runt hans person!

Majbritt var plötsligt där och Fredrik vände all uppmärksamhet mot henne.
”Det kan inte ha varit lätt för dig Majbritt, efter din makes bortgång.”
Fredrik såg medlidande på henne och hon svarade inte utan nickade endast medgivande.
Han fortsatte.
”Jag har funderat på en sak… Blev det inte en märklig delning av arvet? För mig som utomstående känns det som om en stor orättvisa har begåtts. Numera förfördelar man inte kvinnorna på detta vis. Det finns lagar som måste följas. Hur kunde man begå ett sådant brott mot dig? Din bror fick allt och du inget alls. Känner du inte en vansinnig ilska?”
Majbritt rynkade pannan. ”Inte förr, men nu på senare tid har tanken dykt upp då och då.”

Fredrik ruskade beklagande på huvudet.
”…och du kan inget göra åt det? Borde du inte för Ingers skull försöka riva upp arvsfrågan?”
”Nej, så kan man väl inte göra! Vi får ju ändå utnyttja hela Strömskär som vårt.”
”Men om Helena skaffar en man så kan allt bli annorlunda från en dag till en annan.”
”Helena? En karl? Det kan jag inte tänka mig.” Majbritt log.
”Du kanske inte skall vara så säker… Dig och mig emellan… så har hon faktiskt anförtrott en hel del till mig… om du förstår vad jag menar… Jag ville bara säga det som en liten varning, då jag har observerat den uppenbara orättvisan.”
Hon såg chockad ut. ”Och det skulle hon inte sagt till oss? Omöjligt!”
”Det kanske ligger något bakom tystnaden. Kanske hon sist och slutligen inte är så nöjd med att ni är här på ön… om det är någon annan på väg hit.”
”Strömskär är stort” Vi har alla rum här.” Hon såg osäker ut och hennes ansikte hade bleknat.
”Majbritt, allvarligt talat… detta säger jag för att du och jag blivit sådana vänner…”
Han verkade söka efter orden, men sa sedan uppgivet: ”Alla ha rum? …det hördes inte så!”
Majbritt såg ut att kunna svimma på fläcken. ”Åh, herregud!”
”Stackars er” Så orättvist ni har behandlats. Majbritt…jag måste få fråga… Vem ärver om något skulle hända Helena?”
Majbritt verkade knappt höra. Hon stod och såg upp mot storstugan.
”Vah? Öh, Det skulle vara jag, om jag fortfarande lever… och Inger…”
”Tror du på ödet?” Han knackade med skruvmejseln på gräsklipparen. ”…om gräsklipparen fungerar nu, tror du att det är ödet eller tror du att den fungerar för att jag gjort något åt den?”
Hon vände blicken mot gräsklipparen en kort stund för att sedan låta den vandra vidare till sin vackra dotter som satt med riktat ansikte mot solen.
Framför Fredriks ögon verkade Majbritt åldras med tio år.
”Vad skall jag göra, Fredrik?” Viskade hon kvävt.







Helena var lycklig! Himlastormande, galet lycklig! Hon hade bestämt sig!
Varför skulle hon tacka nej till en uppvaktning från en man som verkade för bra för att vara sann. Han hade ju allt! Tänk att han hade intresserat sig för just henne!
Visserligen tillbringade han en hel del tid med Inger, men det bara gladde henne.
Han hade så lätt att stå på vänskaplig fot med alla.
Pengar hade han, som den lyckade affärsmannen han var, och kunskap… om allt mellan himmel och jord. I dessa fall verkade det gå att ösa ur en aldrig sinande källa.
Nu skulle det bli slut på hennes velande angående män. Hennes farhågor fick följa med nordanvinden ut över havet.



Helena och Fredrik satt tätt tillsamman på Kalvryggens högsta punkt. Den nedgående solen färgade himmel och hav blodrött och vågornas taktfasta störtningar mot klipporna hade avmattats inför natten. Det var dags att gå tillbaka till storstugan och förbereda för hemfärd nästa dag.
Ett ljud hördes bakom deras ryggar och de steg hastigt upp.
Det var Majbritt och Inger och Fredriks mun kröktes till ett märkligt leende.
Ingen hann säga något innan Majbritt med hela sin magra kropp vräkte sig mot honom. Fredrik var helt oförberedd.
Hans leende förbyttes mot fasa när han som en trasdocka tumlade ner längs klipporna för att slutligen hamna i vattnet.

Majbritt tittade ner med en outgrundlig blick. Han låg orörlig med ryggen upp.
Helena och Inger verkade befinna sig i ett vakuum, i en tillvaro utan dess förnuft.

”Jag skall snart förklara för er flickor. Nu skall vi låta strömmarna dra med honom ut på simpdjupet. Det är där han hör hemma. Se till att hans båt och allt annat han hade med sig följer samma väg.
Han har aldrig satt sin fot på Strömskär, kom ihåg det!”