Lätt som en slända.

Med ett svagt väsande slog dörren fast efter flickorna. De hade gått igen och lämnat honom ensam i rummet. Nu fanns det bara han, teven och utsikten genom fönstret kvar i rummet och med det fick han roa sig bäst han kunde... och vanligtvis kunde han inte det. Ingenting roade honom mer.
Ja, utsikten förstås, den kunde han inte klaga på.
Hemmet för extremt feta var nybyggt och hade stora panoramafönster som vätte mot trädgården.
Där ute skedde hela tiden en stillsam förvandling från vårens saftiga blommor till höstens guldominerade bladprassel.
Dörren som ledde till trädgården hade byggts extra bred, så bred att man kunde rulla ut hans förstärkta säng.
Hans utomhusvistelser berodde helt och hållet på vaktmästarnas villighet.
Nu hade de inte varit villiga på länge verkade det som.
Det var nu högsommar och solen baddade på växtligheten. Flickorna som nyligen varit inne och hjälpt honom med morgontoaletten, hade lämnat både dörren och ett stort fönster öppet.
Tydligt kunde han höra porlet från dammen som fanns i synhåll från hans säng.
Inte för att han ville se dit. Någon, i stor välgärning, hade placerat en brett flinande dammgroda av keramik på dammkanten. En padda liksom han.
Det äcklade honom, fick honom att känna sig hånad, påglodd...
Rummet hade blivit hans vila för själen, trygga tillvaro, gömsle, men också ett exklusivt fängelse.
"På vatten och bröd!" Brukade han tänka.
De ville tydligen att han skulle svälta sig!
Frukostbrickan hade nyligen burits ut. Han hade ätit allt även om han avskydde maten.
Fibrer och sockerfri yoghurt? Och ett!... ägg hade han fått. Han hade lätt kunnat äta åtta.
En svag obehagskänsla gick som en våg genom hans kropp och lämnade kvar den vanliga oron.
Hans tankar gick över på mat, lättäten mat, cocacola...
Nu blev munnen torr.
När han vred på huvudet såg han glaset på bordet. Det var vatten i det.
Förutom att vatten smakade skit, gav det honom huvudvärk.
Räddningen fanns i hans sängbord och han skänkte en tacksam tanke till sin mamma.
Vid varje besök hade hon tio chokladkakor med sig.
Hon såg hans lidande, visste vad han kände inom sig, den malande längtan och ångesten när den inte blev stillad. Hon var ju själv stor och visste vad det handlade om.
Den där magra spinkiga dietisten som dyker upp varje vecka sade att han inte fick äta sin mors mat mera.
De var inte kloka!
Utan henne skulle han varit död.

Vad varmt det var!
En irriterande rännil av svett ville hela tiden söka sig in i ögonvrån. En av flickorna hade lämnat en fuktig handduk åt honom, så han kunde torka sig. Det var skönt, men det hade börjat bli lite sårigt vid ögat så han fick vara försiktig.
Såren ville aldrig läka. Det var på grund av diabetesen sade man. Det sved och kliade konstant i grenen och ljumskarna. Där kunde han inte torka av den enkla anledningen att han inte nådde dit. Det var länge sedan han satt sin hand där.
Det fick alla andra göra. Män,kvinnor, gamla ,unga, bekanta, vikarier, varsågoda! Beskåda min pitt! Fast... den kanske inte syns mera. Den kanske ligger inbäddad i fettdräkten, försvunnen för tid och evighet, för att aldrig mera skådas...
Maten har kastrerat mig! Var hans slutsats.
Eller var det inte matens fel? Var det något annat? Någon sorts jävla ätarADHD?
Hans hjärna har varit en sopa från första början, det måste ju ha varit så.
I hans mest mörka stunder tänkte han så och de stunderna verkade komma allt oftare...
Fast han hade en gång varit smal, helt normal faktiskt.
Helvetet började först någon gång på högstadiet. Han åt dubbelt så mycket som andra. Fan, vad alla garvade när han ibland öste upp en tredje portion.
Den tiden kunde han minnas med glädje. Då var han någon... storätaren, som blev bara större och större.
Gymnastiken blev en lång räcka av förnedringar. Slutligen behövde han inte vara med mera.
Han fick ett sjukintyg.
Det var på håltimmarna som han åt mest. Han saknade sina skolkamrater, gemenskapen.
Fast det visste han inte då. Då trodde han att han var hungrig.

Han tänkte på chokladen. Han blev en aning yr. Tog han bara en enda bit så upphörde yrseln och kroppen slappnade av. En enda bit!
Han kunde förstås inte minnas när han senast ätit endast en enda bit. Minst hela chokladkakan gick åt när han en gång börjat. Alltid!
Han sköt bort tanken och klickade på TV:n istället. När han ser på TV brukar han äta. Det har han alltid gjort och suget blev nu bara värre.
Det var inte lätt att komma åt chokladen. För att klara av det måste han lägga sig på sida.
Armarna gick bra att flytta. Det var benen som var det problematiska. Han måste få med de stora fettansamlingarna på låren och vaderna.
Flickorna som skötte honom blev ibland sura när han rört på sig för mycket. Bandagen som de lagt över hudsprickorna och de svampinflammerade, skinnflådda knävecken ramlade av och de fick börja om från början.
De måste vara minst tre stycken då. Två, behövdes bara för att hålla hans ben...

Först måste han bara flytta på några kuddar som man omsorgsfullt lagt under benen.

En försiktig knackning på dörren hördes just när han kastade den första kudden på golvet.
Någon puffade upp dörren med ryggen och släpade en vagn efter sig.
Bokvagnen!
Han gillade att läsa, men det tog ändå tid för honom att läsa en bok från pärm till pärm.
Han klarade inte av att hålla upp boken längre stunder, det blev för tungt.
Tanten med vagnen hade blivit besviken när han oftast numera begärde att bara få låna en tidning.
"Du blir förslöad!" Hade hon sagt. "Du måste använda skallen mer."
"Jag använder skallen, jag trycker in mat i den alla dagar." Hade han svarat med tillgjord humor, medan han tänkte:
De tycker jag är en idiot!

"Hej!"
Idag var det inte boktantens vanliga hurtiga röst.
Han hade makat sig en bit på sida, men lät sig nu dråsa tillbaka.
Hon stod mellan fönstret och honom och han kunde inte se henne riktigt klart mot det starka ljuset.
Tydligen förstod hon att det var så när hon såg hans kisande med ögonen.
Hon flyttade på sig och då såg han henne.
Det var skillnad det! Om man väntar sig att se en medelålders kvinna med rosa läppstift och granskande blick... blev detta nästan som en chock.
"Jag är ny... Margits vikarie... " Hon stök handflatorna nervöst mot arbetsdräkten. "Jag heter Marie, Margit har semester."
Hon sträckte fram sin hand efter att ännu en gång ha strukit handen mot sina kläder.
Om hon hade svettiga handflator var hans värre... och han sträckte generat fram sin fläskiga näve som hennes lilla hand försvann in i.
De drog hastigt tillbaka sina händer.
Ingen sade något.
Han visste att han var värst! Tyngst av alla fetproppar som var inlagda! De flesta andra kunde fortfarande gå eller sitta upp i en rullstol på dagen. Han hade varit sängliggande länge nu.
Padda! Padda! Padda!
En malande elak röst morrade och mumlade någonstans i bakhuvudets mörker och som alltid när det skedde drabbades han av en avgrundsdjup sorg.
Synen av henne hade kommit som en chock!
Han trodde hon var den vackraste kvinna han sett.
Värmen hade fått hennes ljusa lockar att resa sig från hjässan och levde ett eget liv runt hennes ansikte.
Ovanligt ljusblå ögon såg rakt på honom och han hade aldrig känt sig fulare, mera äcklig.
Klumpigt drog han lakanet över sitt lår som hade blottats.I den groteska fläskmassan fanns en tjugosex år gammal man. En vacker man med muskler och spänst med en åtrå som aldrig kunde komma i dagern.
Han kunde inte komma ihåg när åtrån försvann, när han förlorade den.
Den var i alla fall helt borta då man satte kateter på honom. Han mindes att han inte hade känt någon förlust.
Åtrån var en av de förbjudna tankarna han inte fick tänka på. Suget blev alltid värre då.
Insikten att han aldrig kunde bli tillfredsställd hade han fått för länge sedan. Detta gällde det mesta, men mest maten.
"Har du några böcker du vill byta?"
Klumpen i halsen hindrade honom att svara och han klarade bara av att ruska nekande på huvudet.
"Tidningar?"
Han skämdes så! Han skämdes över sin klumpighet, sin tafatthet, sin monsterkropp...
Kinderna glödde.
"Ja," fick han fram med kvävd röst, "jag har en."
Som om hon glömt vad hon frågat, gick hon fram till dörröppningen och såg ut över trädgården.
Troligen lät hon honom få en möjlighet att samla ihop sig själv.
Det syntes tydligt hur hennes axlar sjönk.
"Det är så vackert! Hon vände sig om. "Kan du höra in, att det prasslar i prydnadsgräset?"
"Jag vet inte," svarade han osäkert, "jag har nog aldrig tänkt på det."
"Jag skulle vilja ha en egen trädgård, men jag bor fyra trappor upp i ett hyres hus."
Hon gjorde en grimas.
Det var många år sedan han hade kunnat gå i trappor och nu kom längtan över honom att få göra just det. Gå i trappor!? Hela sitt liv hade han valt hissen om det funnits en sådan.
Nu var det var så dags att få en önskan att vilja gå i trappor...
Han borde säga något. I huvudet gjorde han ett överslag över vad han kunde säga till henne.
Alla ord hade fångats upp av sommarbrisen och svept iväg ut genom dörren. Det enda han kunde tänka på var att hon inte fick gå.
När hon tog en hög pall och satte sig bredvid hans säng trodde han att han hade uttalat sin önskan högt.
"Får jag sitta här en stund?" frågade hon försiktigt. "Jag ligger före i schemat. Det är för varmt för att läsa kanske... eller så väntar man med att låna tills Margit kommer tillbaka. Jag kan nog inte så mycket om litteratur och vet inte vad jag skall erbjuda. Jag har ju mest jobbat i kök tidigare."
"Jag har också jobbat i kök." Se där! ...han kom på något att säga.
Jadå han hade jobbat i kök, men fick sparken. Han hade tagit för mycket ur förråden för sin egen del. Restaurangägaren hade kallat det stöld. Han själv hade inget annat namn på det än hunger. Det där jävla suget!
Hon lyste upp.
"Ja, då vet du. Det är ett bra jobb men tungt, lite för tungt faktiskt."
Det kunde han hålla med om. Hade han inte fått sparken hade han tvingats sluta ändå. Hans kraftiga övervikt som han lidit av redan då, hade slitit hårt på hans knän.
Han nickade och förbannade sig själv och sin brist på klara tankar.

En slända, införd av sommarbrisen eller kanske av sin äventyrslusta kom med skuttande flykt genom rummet. Vingarna tisslade och tasslade.
Flickan med bokvagnen log brett när sländan plötsligt bestämde sig för att landa på hans knä.
Sländan darrade och vände och vred sina blanka vingar så skickligt att den lyckades fånga upp solens strålar med dem.
"Är hon magisk?" Undrade flickan med humor i blicken.
"Hon är absolut magisk! Det är därför hon är så vacker!" Han såg inte på sländan utan på Marie och han märkte att hans svar överraskade henne.
Jaaa! Jublade han inom sig, han hade vågat säga något. Det var till och med lite flirtigt... han levde! ...fast ...om han skulle vara ärlig, inte så länge till.
Det hade man sagt honom och just då i det ögonblicket hade han inte brytt sig.
Då längtade han bara till stunden då pinan skulle vara över.
Han ville inte tänka på det.
Just nu ville han bara se och prata med henne och fortsatte modigt.
"Den ser så lätt ut. Det finns nog inte några överviktiga sländor. Det är så man blir avundsjuk vid tanken. Det är faktiskt orättvist!"
Hon log åt hans teori om sländor.
"Men, det sägs att den lever bara en dag. Det är ingenting man skall vara avundsjuk på direkt,"
svarade hon.
Sländan bestämde sig för att lämna dem och trixade sig ut genom dörren till sin kända miljö i dammen.
Han följde flykten med blicken. "Det är det enda den och jag har gemensamt. Vi skall snart dö."
"Vi skall alla dö en gång, brukar man säga." Hon mötte stadigt hans blick.
"För mig räcker det att jag somnar utan att jag kopplat till andnings apparaten, eller så stannar hjärtat bara. Det är en känsla du inte kan förstå."
Hon svarade inte utan böjde sig ner, kavlade upp sitt byxben och lyfte sedan upp benet på sängkanten.
"Protes. Jag är amputerad ovanför knäet. När jag var nitton år fick jag en elakartad tumör i knäet. Jag har levt med döden sedan dess. Just nu håller liemannen sig borta, men jag kan inte vara säker på när han dyker upp igen. Tills dess har jag bestämt mig för att leva."
Han kunde inte förstå sig på sig själv, vad som hade hänt honom.
När hon visade sitt plastiga ben blev hon bara ännu vackrare. Nog såg han hennes sneda tänder och att hennes trubbiga näsa hade en ilsken finne, men det gjorde henne bara mer fulländad.
Hon fyllde ett utrymme han inte ens visste att han hade.
"Det är du och jag och sländan då," viskade han knappt hörbart.
"Nej, bara sländan. Du och jag skall leva. Det känner jag på mig. Släpp inte fram de negativa känslorna. Om du vill kan jag hjälpa dig att tänka rätt."
Hon rättade till sitt byxben och steg upp. "Man får inte ge upp, aldrig någonsin."
"Men, se på mig! det finns inget hopp!" Han såg vädjande på henne.
"Du kan bota dig själv, det kan inte jag!" Hennes ton var amper.
Han förblev tyst. Handlade det bara om ett val? Han trodde egentligen inte på det, men han var beredd att ge det en chans.
Utan att ha erbjudit honom något att läsa greppade hon tag om bokvagnen för att dra ut den igen.
"Vänta!" Sade han. "I nattduksbordet finns lite choklad, ta med det ut ur rummet. Gör vad du vill med det."
Han såg henne gå iväg med den stora traven chokladkakor, såg dörren när den stängde till om henne.
Suget började genast riva i honom, men han försökte tänka bort det.
Hans blick sökte sig ut mot trädgård. Längst bort i den mörka skuggan under lönnen satt någon.
Det såg ut som Margit... men det kunde det ju inte vara. Hon hade ju semester?
Varför hade flickan kommit till honom annars?