Komma ihåg idag: Leva ett liv!

Han hade bråttom! Det hade han alltid!
Varje morgon när han vaknade gjorde han ett överslag av de tio viktigaste tingen som borde bli utförda under dagen. Om han inte höll det planerade schemat blev han efter, hjälplöst, oåterkalleligt efter.
För att kunna följa den strikt inrutade dagen och dess skeenden, gällde det för hans närstående att följa samma tempo.
I början hade hans fru knorrat en del och barnen hade haft lite svårt att hänga med innan de kom i skolålder, men frun fick acceptera och barnen gick att forma.
Nu löpte det fin fint!
Han fick tre gånger så mycket gjort mot de andra karlarna i byn och det väckte naturligtvis beundran i grannar och bekanta.
Nog var han även nöjd med sig själv.
När han såg andra människors illa organiserade liv kunde han nästan tycka synd om dem och kanske var han lite förvånad...
Det enda som behövdes var ju bara lite disciplin på sig själv, familjen och vardagen över lag.

Resten av familjen sov ännu. Han var alltid den som steg upp först. För att orka med det måste man lägga sig tidigt. Det var ingen uppoffring för hans del, för han var ju ändå ingen TV-människa.
Två lappar lämnade han på bordet med instruktioner.
En åt barnen och en åt frun. Det gjorde han alltid för att familjen skulle få en överskådligare blick över det som skulle bli gjort under dagen.
Idag skulle han själv besöka sin åldrande mor efter jobbet. Trädgårdsmöblerna skulle lyftas ut på hennes altan och sedan oljas. Hon hade redan fått en lista på uppgifter som skulle utföras före han kom. Hon bör breda ut tidningar på altanen för att skydda den mot stänk av olja.
Längre bak i en undangömd vrå i hans huvud gnagde en en lätt oro.
Vid senaste besöket hade hennes uppgifter inte varit korrekt utförda och det gick lätt att märka en viss oordning i hemmet. När han hade skrivit en ny lista till henne hade hon tagit mot den utan större entusiasm och lagt den på diskbänken.
På diskbänken!
Sedan hade hon börjat svamla om en tältutflykt de gjort när han var sju år.
Sådant tar bara en massa tid och själv kunde han inte minnas någon tältutflykt.
Hon hade tacksamt nog slutligen tystnat.
Men ändå... hon var inte sig själv.
Oron fladdrade förbi igen.

Direkt efter arbetet körde han till hennes hus.
Ytterdörren stod på glänt!
En radio stod på där inne och "la Paloma" fyllde hela huset.
Något chockad såg han att hans lapp låg på vardagsrumsgolvet. Den tog han genast upp. Mamman var inte inne så han öppnade dörren till altanen.
Där satt hon! Mitt i en utspridd hög med tidningar.
När han kom lyste hon upp. "Titta vad jag hittade! Någon hade satt en hel trave med tidningar här ute. Visste du att prinsessan Viktoria har skaffat en pojkvän?"
Han hittade inte ord för vad han kände, utan sträckte fram lappen till henne.
"Vad?" Förvånat tog hon den i handen och läste, sedan slog hon sig för panna.
"Var det idag?"
Raseriet kom över honom helt oförberett. Han bara måste få ut sin frustration!
...som han sliter för att få allting att gå ihop.
Han skrek åt mamman och hon ryggade tillbaka först, men när han frenetiskt började breda ut tidningar och släpa på ett trädgårdsbord följde hon förundrat hans rörelser.
"Att jag alltid måste göra allt själv!" Fräste han åt henne.
Hon rynkade panna och lade huvudet lätt på sned.
"Min pojke... när slutade du leka?"

Han skulle bli försenad till middagen! Irriterat slet han i växelspaken till bilen.
Hur skulle han kunna begära ordning av andra och hävda sin naturliga auktoritet om han inte själv klarade av att följa schema? Men, det var inte hans fel! Modern hade tydligen blivit helt... ja han kunde inte sätta fingret på det...
Utanför hemmets garageport låg en trädgårdsslang kastad och en hink med en tvättsvamp i stod lämnad mitt på infarten.
Familjens andra bil var borta.
Vad hade hänt?
Han stod emot lockelsen att reda upp oordningen på gården och gick in i huset.
Det första som slog honom var att det inte luktade mat.
Hans tonårssöner satt vid det tomma köksbordet.
"Var är middagen?" Hasplade han ur sig.
Den äldste sonen mötte hans blick.
"Du menar, var är mamma?"
"Ja! Såg hon inte min komihåg lapp?"
Vilken förbannad dag! Hann han tänka.
"Ja, hon såg den och vände på den."
Sonen satte lappen i hans hand.
Hon hade skrivit på baksidan.

KOM IHÅG IDAG!

Lämna helvetet!