Passionens tunnel.... vinkling.

Skillnaden var milsvid.
Som svart och vitt, som kallt och hett,
som helvete och himmel.
Ibland när hon blundade, var hon rädd för att hon skulle vara tillbaka hos honom igen när hon åter öppnade ögonen.
Men, så hände det inte. Han var äntligen borta ur hennes liv, mannen som bestulit henne på glädjen, tryggheten... ja själva ungdomen blev skändad av honom, för hon var ju så ung då...

Hon var det perfekta offret, helt utan erfarenhet. Det kallas väl blåögdhet, men hon tyckte inte om det ordet. Det var som om det slog till baka mot henne själv, att det var hennes fel.
Hade bara inte hennes ögon varit så blåa...
När hon tänkte tillbaka på det som hänt, kändes det som om det förflutna handlade om en annan värld, som en ständigt pågående skräckfilm där hon hade huvudrollen, jagad, slagen och plågad.
Det var äntligen slut på det nu.


Hon låg i sin säng, i sitt sovrum som hon inrett själv, i det stora vackra huset... med den andre.
Han som kom och såg hennes nöd, han som tog henne bort och behöll henne som sin.

Hon vände sig mot honom. Han hade redan somnat och ljudet av hans andetag fyllde upp rummet och hon njöt av det som man kunde njuta av fågelsång om våren.
"Jag är en helt vanlig karl." Brukade han säga. "Vanliga karlar är som jag. Det var han som var annorlunda."
Nu började hon långsamt tro honom. Det var nog så som han sa.

Det klippte i hennes ögon. Sömnen var på väg att ta över hennes kropp.
Hon var inte rädd att blunda mera. När hon vaknade skulle hon befinna sig i sitt nya liv fortfarande.
Hennes älskling hade låst om dem.
Hon släckte lampan och somnade.