onsdag 11 januari 2012

26

Det värkte ursinnigt i huvudet. Det var det första som Andreas sinnen kunde uppfatta. Det skar som om en kniv var instucken i tinningen rakt in i hjärnan. Jag är sjuk! ”Mamma!” Hon provade att ropa, men det var något i munnen. Det smakade spyor! Koncentrerat försökte hon röra läppar och tunga så hon kunde spotta. Det rann ner för hakan och hennes reflex var att torka bort det med handen. Det gick inte. Hon satt fast med båda händer på ryggen. ”Mamma!” Fötterna verkade också vara bundna och en förfärande tanke började gå upp för henne. Hon var fastbunden, fastbunden. Varför?
Vad hade hänt? Det var svårt att samla tankarna. Huvudet sprängvärkte. ”Hallå!” kraxade hon fram. Är det någon som hör mig?”
Inte ett ljud hördes.
Var är jag?
”Mamma!”
Hon befann sig i sittande ställning, märkte hon, och det verkade vara släta väggar på var sida om henne. Plastväggar kanske… hon försökte resa sig. Det snurrade till i huvudet, men hon samlade ändå krafter till att försöka komma upp på knäna. Det gick inte heller! Utrymmet var för litet. Hon förstod då att hon var i någon sorts låda. Paniken kom helt oinbjuden och tog nästan vettet ifrån henne. Hon försökte ropa igen men hon var helt oförmögen till det. Hon hade stelnat i skräck.
Hennes hjärna började nu göra en bild av att hon var levande begravd. Tankeverksamheten kopplades bort och hon svimmade in i ett skyddande ingenmansland.











Sonja och Anders stod inne på polisstationen. Vad de kunde se så var den bemannad med endast en kvinnlig polis som satt i en inglasad bur, med en liten lucka hon kunde tala genom.
Efter att de kört gata upp och gata ner, besökt krogar och talat med dörrvakter, utan något resultat, var deras enda möjlighet att anmäla Andrea som försvunnen.
Polisen verkade inte samarbetsvillig. Hon såg trött ut.
”Det är bara jag här på stationen, alla andra är ute på en utryckning. Vi kommer inte att kunna göra något i natt.”
Hon tittade dem stint i ögonen.
”På allvar menar ni att vi skall slå på storlarm för en ung kvinna på 18 år som ni tror är förvunnen?...och än så länge bara några timmar. Ja ni förstår ju själva… hon dyker nog upp!”
Sonja ville inte bli avsnoppad bara så där.
”Nu vill jag att du skall lyssna på mig. Hon har inga bekanta i Stan. Hon är ju här bara på tillfälligt besök. Vart skulle hon ha tagit vägen? Det var meningen att hon skulle gå raka vägen hem.”
”Det var vad hon sa, men knappast vad hon gjorde,” kontrade polisen.
”Vi har sökt vid alla krogarna…”
”Hon kan sitta i en båt… träffat någon.”
”Nej aldrig! Det skulle vara så olikt henne att jag tar det som omöjligt.” Sonja blev högljudd och gjorde en kraftansträngning att lugna sig när hon kände Anders hand ta tag om hennes arm.
Han böjde sig fram i luckan.
”Är du så vänlig och tar emot vår anmälan och beskrivning av henne?”
Anders såg en lång stund på henne innan hon ryckte på axlarna och sträckte sig efter en blankett.
”Namn?”
Det tog en stund att gå igenom allt. Ibland måste hon svara i telefonen och för varje gång det hände stängde hon omsorgsfullt luckan. Slutligen ansåg hon att hon fått tillräckligt med information.
”Vi skall se vad vi kan göra,” sa hon och man kunde se på hennes min att man skulle vara tacksam för vad hon gjort och att de skulle få låta sig nöjas med detta.
Anders kunde ändå inte låta bli att fråga.
”En annan sak. Min svärfar hittades död på kyrkogården igår, du vet säkert vilket fall jag talar om. Man söker min svåger har jag förstått. Har det hänt något, jag menar… har man hittat honom? Jag är på väg hem till min hustru nu. Av förståeliga skäl är hon väldigt orolig och det skulle vara bra om jag hade något att säga henne.”
Polisen tittade upp och blev plötsligt mer engagerad. ”Är ni släkt?”
”Min hustru Beate Larsson är dotter till den döde.”
Hon tummade på blanketten hon just fyllt i.
”…och nu är din dotter försvunnen.”
”Vi tror det i alla fall.”
”Kom vi går!” Sonja hade slutligen tappat tålamodet.
Anders surnade till, märkte Sonja.
”Jag vet att du är orolig för Andrea, det är jag också, men du förstår väl hur upprörande det är för Beate och mig.
”Ja, förlåt,” mumlade Sonja lite skamset. ”Men de hör säkert av sig om de får tag i honom, vi går nu,” sa hon.
”Polisen harklade sig. ”Han är ännu inte lokaliserad. Ni får vänta på besked, det är det enda jag kan säga. Polisen drog ännu en gång för luckan för att understryka hur färdig hon var med dem.

Det började kännas i kroppen att natten led mot sitt slut. De hade sökt i timmar och Sonjas oro rörde om i hennes tankar. Hon måste vila några timmar och börja om sökandet nästa dag. På polisstationen hade de inte mer att hämta.
”Vi går då” sa hon modstulet, men slogs plötsligt av en tanke.
Hon knackade på glasrutan och den öppnades igen till hälften.
”Jag vill bara meddela att jag har, skall man säga, hittat? ...Sven Lönnblad. Han bor i mitt hus för tillfället. Adressen har du.”
Hon pekade på formuläret som nyligen blivit ifyllt och vände sig sedan om för att gå.
”Va, stopp! Stanna!” sa polisen som nu hade rest sig upp från stolen.” Sonja hade inte lust att vara behjälplig på något vis.
”Ni vet var han finns! Om jag skall stanna här nu, så får ni allt ta och arrestera mig, annars så går jag,”ropade Sonja över axeln och tillade:
”Jag tänker söka efter min dotter och ingenting, jag säger ingenting kan stoppa mig från det.”
Anders följde efter i hennes kölvatten.








Några timmar senare väckte telefonen kommissarie Mattsson. Klockan visade på 07.30.
Han noterade på displayen att det var från en av radiobilarna. Han svarade lågt
”Ja, Mattsson,” medan han oroligt tittade på frun som vände sig i sängen.
”Ja, det är Laakso här, hej. Jag och Jansson har sista nattpasset vid Markströms hus.”
Med telefonen i handen gick han in i köket. ”Har det hänt något? Är det så att Markström. . . har synts till?”
”Ja. Han kom just hem med bilen.”
”Bra jobbat killar! Nu gör ni ingenting utan bara väntar på förstärkning. Ni vet vilken farlig person ni har att göra med. Människor som inte är vid sina sinnens fulla bruk är inte att leka med. Hinner han gå ut och ta bilen igen så följer ni bara efter så obemärkt som möjligt. Fan vad bra! Nu har vi honom!”
Femton minuter senare var han på stationen. Där mötte han Lindbäck, en av hans äldsta arbetskamrater, nästan i dörren. Han fick en rapport i handen direkt. Lindbäck var ovanligt ivrig.
”Det är lugnt där borta hos Markström. Han har dragit ner rullgardinen och Laakso tror att han har lagt sig att sova.”

Kommissarien nickade, men hans allvarligt spända min ändrade inte uttryck. ”Bra, då kan vi vänta in vaktombytet som kommer till åtta, så att vi blir ordentligt med gubbar. Vi får inte klanta till det här. Hur har natten annars varit?”
”Lugn, lite fylla vid Londoner Club och så har en flicka anmälts som försvunnen. Ja, och tammefan, en karl är anmäld som hittad! Sven Lönnblad har dykt upp som gubben i lådan.”
”Vad säger du?” Kommissarien tittade misstroende på honom. ”Levande?”
”Jajamensan, Han lever livets glada dagar i den fina Tornlundska villan. En Sonja Andersson var in här i natt och sade det på samma gång som hon anmälde sin dotter försvunnen.
”Andersson? Det är ju för sjutton den där kaxiga advokaten! Det är något skumt med henne. Ett vackert kvinnfolk, men det känns som om hon har något fanstyg på gång.”
Lindbäck tittade förvånat på honom.
”Vet du vem hon är?...hon bor ju inte ens här, bara tillfälligt, enligt rapporten.”
Lindbäck nickade mot papperna i Mattssons hand. ”Du kanske hinner läsa lite på väg ut till Markström.”
”Jag var hem till henne för några dagar sedan…om en helt annan grej…sedan var jag och snackade med Jonas Mark…ström… Va fan? Lindbäck, någonting är jävligt, jävligt konstigt…”
”Ursäkta kommissarien, alla är här nu. Skall vi åka?” Lindbäck hade inte tid att lyssna på hans mummel. Mattsson samlade sig.
”Visst, vi tar tre bilar. Du åker med mig. Har alla den utrustning som behövs?”




Ett förhörsrum är inget trevligt rum. Det är inte meningen att de skall vara det heller. Ett bord med repad grå bordskiva, två stolar, en låst dörr och det obligatoriska fönstret som man bara kunde se in till rummet igenom och inte andra vägen. Bakom glaset satt spända kollegor. Det var inte alla dagar man hade potentiella mördare på förhör, om ens någonsin. Det var något man ogärna missade.
Mattsson satt på en av stolarna vid bordet. Mittemot honom satt en blek Jonas Markström alldeles rak i ryggen med båda händerna på bordet. Han hade handklovar på och han verkade stirra oupphörligt på dessa. Lindbäck hade följt med in.
Det hade varit en odramatisk, men inte helt okomplicerad historia att hämta in Markström. Han hade mycket riktigt legat och sovit när de ringt på hans dörr. Med håret vattenkammat hade han slutligen öppnat. När han förstått att han var inkallad på förhör, hade det tagit en lång stund innan hans inprogrammerade procedurer var avklarade och han fått kläderna på sig. Slutligen hade en av poliserna tappat tålamodet och under Markströms protester hade man helt sonika fört ut honom till en radiobil utan att bry sig om att han inte hunnit knyta skorna.

Kommissarien grubblade. Var skulle han börja? Han hade tacksamt nog ingen större erfarenhet av den här sortens förhör. Han visste att en stor samling underordnade stod och med spänning lyssnade. Han fick inte göra bort sig.
Hur skulle man få, en så förvirrad man, så fylld av hat till sin far att han misshandlat och troligtvis ändat hans liv, att erkänna. Vad hade han lärt sig i skolan om förhörsteknik? Det var länge sedan han gick de kurserna och han hade inte fått friska upp kunskaperna i arbetet. Småbrott, stölder och misshandel hörde till vardagligheten, men detta? Han mötte Lindbäcks ögon som såg förväntansfulla ut.
Kommissarie Mattsson tog slutligen till orda.
”Vi har ett tråkigt bud till dig!”
Jonas Markströms ögon flackade.
”En gammal man hittades död på kyrkogården i går. Han har nu blivit identifierad och vi måste beklagligtvis meddela att det rör sig om din far, Herbert Markström.”
Jonas Markström ryckte till vid namnet av sin far och ögonen slutade flacka.
”Är han död?” Han ryckte på axlarna. ”För mig har han varit död länge.”
”Ja, du har tidigare nämnt att du inte hade ett helt problemfritt förhållande till honom.”
”Fan själv har återvänt till helvetet…det är vad jag har att kommentera om det.”
”Vill du inte veta hur han dog? Eller kanske du känner till den detaljen redan?
Nu började Jonas Markström se vaksam ut. ”Nej, jag känner inte till några detaljer. Jag är inte intresserad.”

Lindbäck rörde sig. Han hade ett kuvert bakom ryggen som han tog fram.
Mattsson hejdade honom med en handrörelse.
”Hyser du ett sådant agg till din far att du inte upprörs över att han är död?”
”Agg? Det är ett för klent…” Han stannade mitt i meningen och tittade ner på handklovarna igen.
Han tittade Mattsson rakt i ögonen.
”Är jag anklagad för något?” Han slog med armarna så fängslet skramlade hårt mot bordsskivan. ”Är detta alltså han där satans sista drag mot mig? Nu kommer alltså domen från djävulens anhang. Om det är som ni säger, att fan själv har hämtat hem honom, är jag glad, men inte lugn. Hans makt att djävlas sträcker sig säkert hit från helvetet.”
Ett viss mått av trots dök upp i hans ansiktsuttryck och poliserna i rummet och de som tittade på andra sidan glaset följde spänt med vad som skulle följa. Markström knep plötsligt ihop läpparna, som om han erinrade sig något. Efter att varit tyst några sekunder öppnade han munnen igen.
” Jag tror att jag har rätt till advokat… jag säger inget mer.”

Det blev som poliserna misstänkte. Han kom plötsligt på att han skulle kunna avslöja för mycket som eventuellt kunde användas mot honom om han talade mer utan att ta råd av en advokat.
”Lugna dig, ”sa Lindbäck med mörk ton bakom hans rygg, ”du skall få ringa en advokat.”
Kommissarien nickade och Lindbäck tog några fotografier ur kuvertet han höll i handen. Han lade dem framför Jonas Markström.
Herbert Markströms döda brännmärkta kropp exponerades framför sonens ögon.
Det var ett vågat drag, men skulle kanske kunna rubba sonen i hans psyke så han på något vis försade sig.
Munnen på Jonas Markström drogs snett och visade sig vara början till ett leende som slutligen bredde ut sig över hela ansiktet.
”Har du någon kommentar? Undrade Mattsson.
Både Lindbäck och kommissarien hoppade till när den annars så prydlige Markström skrattade till. ”Vad kan man säga? Är det inte ett prydligt hantverk som kräver allt beröm?” Han fortsatte skratta.
”Är det inte så att du har liknande brännmärken på dina skinkor?” Kommissarien hade höjt rösten, men Jonas Markström gjorde ingen min till att svara.
”Är inte det ett sammanträffande som är i det närmaste osannolikt?” Nu böjde han sig över bordet och ropade in i Markströms ansikte. ”Du är bränd, han är bränd, …han är inte slagen, inte knivhuggen…han är bränd! På samma sätt som du!” Jonas Markström som hade slutat skratta, sa bara:
”Jag kräver att tala med en advokat och så kräver jag att få min necessär och slätare skjorta. Se vad ni ställt till med.” Han pekade på ett veck eller fläck som ingen av de andra i rummet kunde se.
Kommissarien ruskade på huvudet och förklarade förhöret avslutat.
”Sy in honom och låt honom ringa efter advokat…och kontakta en läkare, en psykiatriker måste det nog bli.” Han var besviken över att det inte gått att få något erkännande från honom, men de skulle inte låta honom få lång vila.





Sonja vaknade upp i panik med bultande hjärta. Hon låg fullt påklädd i soffan och hon visste direkt att något var fel. Sven satt i en fåtölj bara en bit ifrån henne och studerade henne noggrant.
Sakta klarnade det i huvudet på henne och hon rusade upp.
”Vi måste söka efter henne! Gud var är hon? Har Anders ringt?”
Hon stirrade hålögt på Sven som satt och tummade på en packe papper.
”Nej, han har inte ringt.” Han såg modstulen ut.
Hon drog fingrarna genom håret.
På darrande ben gick hon till arbetsrummet och lyfte telefonluren. Klockan var elva på förmiddagen. Vart skulle hon ringa först? Till vem skulle hon ringa? Vart skulle hon vända sig?
Hon slog numret till polisen. De svarade och hon förklarade sitt ärende. Nej de hade inte hittat henne. Egentligen hade de inte letat efter henne mer än att de ringt sjukhuset och fått nekande svar. Det fanns ingen som låg inne som inte kunde identifiera sig.
Sjukhuset! Sonja förbannade sig själv. Att hon inte tänkt på det!

Nästa telefonsamtal gick till Anders. Han lät trött. ”Jag har stannat hemma idag. Jag kommer inte att kunna genomföra något vettigt ändå…Beate har gått på jobb för flera timmar sedan. Hon måste iväg och öppna Caféet…dessutom har polisen ringt. De har hennes bror på förhör och de vill höra henne också.” Han blev tyst för ett ögonblick. ”Sonja, jag har aldrig sett henne så uppjagad. Hon brukar alltid vara så lugn, men du förstår en sån här sak, ja, Herre Gud!
”Hon hälsade till dig! Hon beklagar verkligen över det du och jag råka ut för. Av förståeliga själ kan hon inte vara med och söka henne. Hon är stark ändå, min Beate, trots allt hon fått utstå med sin folkilskna far och galne bror.”
”Tack det var snällt av henne. Man skulle ju fatta om hon inte tyckte det var speciellt rolig överraskning du kom med när du berättade om Andrea.”
”Beate? Du skulle bara veta hur hett hon längtat efter barn. Det här är det närmaste hon kan komma. Men, hon sade något innan hon gick… Du förstår…Jonas Markström var borta hela natten. Han kom inte hem förrän mot morgonsidan. Hon känner inte till hur han fungerar numera. De har ju brutit kontakten med varandra sedan flera år tillbaka. Man skulle kunna säga att de har ettkyligt förhållande till varandra. Det som oroade henne nu… Det…det är inte omöjligt att brodern tar ut en hämnd på Beate. Sonja… han kan faktiskt ha något med Andreas försvinnande att göra.”
Sonjas läppar kändes torra när hon frågade. ”Hur galen är han?”
”Jag har ingen aning. Jag har ingen aning.”

Ett illamående sköljde över henne. Det kunde inte vara sant! Det måste vara en ond dröm.
Hon avslutade samtalet och lade på luren. Telefonen ringde omedelbart igen.
”Det är jag Anna-Lena. Jag har kastat mig på färjan ut till Ön. Jag kommer till dig. Det är för djävligt! Är faktiskt flickan borta och ... Markström…alltså, är det sant att han är mördad?”
Gråten snörde genast fast Sonjas strupe.
”Anna-Lena!” sa hon med pipig röst. ”Är du säker? Vågar du komma?”
”Folk föder väl barn ute på den där vindpinade Ön också, om det nu skulle sätta igång. Tänk inte på det. ”
”Hur visste du?”
”Vet du inte? Sven ringde! Han sa jag behövdes och nu kommer jag. Dessutom…vilken historia! Jag har inte gått på moderskapsledigt ännu. Jag hinner jobba lite, det känner jag, tror jag i alla fall.”
”Jag behöver dig.”
”Hejdå.”
Sven satt vid soffbordet som svämmade över av papper.
”Tack Sven,” sa hon bara.
Han tittade inte upp. Koncentrerat plitade han med en blyertspenna. Han fingrar var smutsiga och papperna såg inte bättre ut.
”J…jag har ringt alla. De kommer snart.”
”Va?”
”Kattis, landar med f…flyget om två timmar. Krister och Sussie sitter på K…Kastrup och väntar på anslutningsplan. Bengt skulle ändå h…hit och slå ihjäl mig…”

Sonja satte sig bredvid honom i soffan och slog armarna om honom, hårt, hårt. Hennes bästa vän var just nu en något utvecklingsstörd man som till synes utan någon planering plockade drivor med papper hit och dit. Nu lade han tafatt armarna omkring henne. Och de satt så en stund sakta gungande i Svens takt medan hon lät tårarna rinna.
Han släppte inte henne förrän det ringde på dörren.
”N…nu kommer nog Janne. Han lovade att komma tidigt.”
Rödgråten gick hon för att öppna dörren.







Varje gång hon gjorde försök att förstå vad det var som hänt henne, hindrades hon av förnimmelsen av overklighet. När hon i korta stunder med skräckblandad klarsynthet, uppfattade den reella världen, kopplades tid och rum bort, för att hennes hjärna barmhärtigt skulle placera henne i en varmare, tryggare drömvärld.
Smärtan av att ha suttit i många timmar, utan att kunna byta ställning hade ändå slutligen väckt hennes självbevarelsedrift. Den hade bit för bit växt för att bli så stor att den kunde överbygga hennes chock och rädsla.
Hon var törstig, väldigt törstig trots att hon bra kunde minnas att hon hade fått vatten. Någon hade tryck in en flaska vatten i hennes mun och hon hade tvingats att dricka även om rädslan för att det var någonting giftigt korsade hennes önskan att få släcka törsten. Det hade faktiskt smakat beskt och främmande i munnen när den halvljumma drycken rann ner i halsen.
Möjligen hade hon blivit drogad då, för efter det tillfället hade världen blivit än mer förvirrad och hon trodde dessutom att hon sovit en lång stund.
Nu längtade hon nästan efter det där beska vattnet igen.
Samla tankarna! uppmanade hon sig själv.
Vad hade hänt? Vem ville henne detta onda? Varför? Tårarna steg i hennes ögon och de sökte sig via kinderna in i hennes mun. Saltet brände på hennes torra tunga.
Tankarna tumlade runt. Hon lade ihop intryck efter intryck.
Hon hade varit med sin pappa…hon hade lämnat sin pappa för att gå hem. Den upprymda känslan hon hade haft då när hon gått längs strandpromenaden var nu så onåbar, så onåbar som försökte hon nå stjärnorna.
Så kunde det alltså bli… från en stund till en annan förvandlades lycka till kaos.
Var hon skadad?
Flera gånger hade hon gått igenom sin kropp i tankarna. Kroppen värkte, domnade, ilade om vartannat och det var svårt att lokalisera var det gjorde mest ont. Hon visste inte med vad man bundit hennes hand- och fotleder. Rep? Trasor, kanske? Tejpad var hon i alla fall, troligtvis med silvertejp…hårt och väldigt mycket runt flera ställen på kroppen.
Hon tyckte att hon hade haft krafter att slita och dra i det hon var bunden med. Visserligen verkade det vara ett lönlöst företag, men det fick henne ändå att utesluta att hon inte hade något brutet. Hon kunde dessutom klart minnas att hon klarat av att gå till det ställe där hon satt nu.
Det bultade och pulserade bakom hennes vänstra öra. Det var möjligt att det fanns ett sår där. Troligtvis var det så. Någon hade ju slagit henne medvetslös. Kan man göra det utan att det blir sår?
Hon kunde inte se någonting.
Hennes ögon var förbundna, troligen också tejpade för det drog och luggade i håret när hon rörde på huvudet. Det störde henne mer än hennes fjättrade händer. Hon skulle ha velat se var hon var. Om hon bara hade kunnat se rummet, skulle hennes vilda fantasier lugna ner sig och hon skulle kunna tänka ut en plan.
Ja, hon måste ha en plan!
Hon skulle inte sitta där som ett offerlamm och vänta på att galningen skulle komma att strimla henne och äta upp henne eller vad som skulle komma att hända. Hon ville se gärningsmannen! Hon ville se honom i ögonen, se den uslingen och visa att hon inte var knäckt.
Hon måste ha en plan! En plan!
Vad kunde hon göra när det enda hon klarade av var att vrida på huvudet?
Hon kunde skrika. Det hade hon redan gjort, många gånger. Ingen verkade höra henne. Ingen svarade henne, bara rösten som ekade tillbaka. Ja, det ekade mycket och hon visste varför. Hon befann sig i ett badrum eller toalett. Hon satt hårt fastsurrad på en toalettstol med byxorna nerdragna. Hon hade blivit nästan hysterisk när galningen utan ett ord hade dragit ner hennes byxor, men förstått vad som menats när hon blivit knuffad så att hon hamnat att sitta ner.
Det gick lätt att känna igen en kall sittring. Sedan hade hon blivit tejpad, varv på varv.
Först hade hon legat i en stor låda av plast, det var i alla fall vad hon trodde. Stanken i lådan hade varit obehaglig och hennes fantasi sade henne att hon forslades i ett sopkärl av något slag. Den hade varit på hjul. Det var inte problem för henne att minnas den omilda transporten. Någon eller några hade gjort sig besvär att baxa in henne i en bil, för hon hade hört motorljud och känt krängningar av bilkörning. Det hade gjort henne illamående och munnen hade fyllts av uppkastningar.
Det hade varit en lång transport trodde hon och slutsatsen var att hon befann sig utanför staden… var som helst.

Mamma måste vara helt ifrån sig av oro nu.
Det kunde vara vilken galning som helst, eller det kunde vara någon hon träffat.
Galningen hade ännu inte talat till henne bara stuckit något vasst under hakan så hårt att det gått genom huden. Det måste ha varit en kniv. Oberoende hade det fått henne att lyda blint, effektivare än vad ett pistolhot skulle ha gjort.
Hon var rädd för alla vassa föremål, hade alltid varit det, men det kunde ju inte galningen veta.
Varför talade inte galningen? Inte ett ord hade han yppat, bara dragit och slitit i henne för att få henne att gå dit han ville. Var han rädd för att hon skulle känna igen rösten? Vem hade hon träffat på ön? Personal i affärer, kiosker, taxi, restauranger, mammas vänner, hon hade också talat några ord med grannarna på gatan.
Kanske var det ändå bara en slump att hon satt där. En dåres gärning mot henne när hon hade oturen att befinna sig på fel plats på fel tid.
Varför hände detta henne? Skulle hon få leva? Skulle hon måsta dö när hon just börjat livet? Hon som hade så mycket att göra ännu, så mycket osagt, sådan livsvilja.
Hon ropade igen.
”Hallå, hjälp mig!” Det fanns inte mycket kvar av hennes röst. Den lät sprucken. Hon behövde kanske spara på den.
Hon måste ha en plan, en tro på att klara sig, inte ge upp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar