27

Anna-Lena hade dunsat sig ner i soffan bredvid Sonja och lagt ena handen mot sin rygg och den andra handen i ett stadigt tag om en stor smörgås med ett lager leverpastej på.
Hon var kolossal nu. Fett, ansamlad vätska och barnet hon bar hade gjort henne bred som en ladugårdsdörr. Hennes halmgula hår verkade trivas av all denna extra näring och var om möjligt ännu tjockare. Tanken på en vandrande höstack skulle inte ha varit fel om man inte skymtat de blågrå ögonen som synade de andra lika vaksamt nyfiket som vanligt. Hon lyssnade intresserat på vad Sonja hade att berätta och teorier som andra kom med, medan hon med jämna mellanrum
tog en tugga av smörgåsen.
På Sonjas andra sida satt Kattis. Hennes mobiltelefon hade ringt mer än fem gånger under den korta stund hon varit i Tornlundska villan och hon hade slutligen med en suck stängt av den och irriterat kastat ner den i sin handväska. Hennes hår var numera svartfärgat och klippt en rak enkel frisyr. Hon bar ett par kantiga glasögon med knallröda bågar. Hon såg smart och trendig ut och upptog just nu bara en tredjedel av den yta som Anna-Lena behövde.

Bengt och Sven hade först stått en lång stund och talat lågmält med varandra i hallen innan de kom in till de andra. Sonja kunde inte minnas att Bengt hade gått så illa tidigare. Tydligen hade Anna-Lena också noterat hur illa han gick för hon frågade genast om han fått det värre med att röra sig.
”Asch, jag tänker inte så mycket på det, jag har ju blivit så van att jag skall gå omkring och linka, men skall jag vara riktigt ärlig så har det blivit värre. De påstår att jag har belastat friska sidan helt fel och nu har tydligen höften tagit stryk. Jag var och pratade med en läkare som menade att det var vanligt för låghalta att även få problem med höften. Vi får väl se om det går att göra något åt det.”
Han satte sig försiktigt ner i en fåtölj men släppte inte Sven med blicken. Han hade gått förbi de andra in till matsalen. Där fanns fortfarande det stora matsalsbordet som de som unga suttit vid otaligt med gånger. Sven hade helt och hållet ockuperat bordet och spridit ut sina papper där. Nu satte han sig ner och började tyst att räkna. Han ägnade inte de andra en blick utan skrev och skrev, knycklade papper ibland, blundade en stund, för att sedan sätta igång att räkna igen.

”Han har hållit på sedan han kom igår. Jag är inte säker på om han sovit alls. Jag har inte orkat lugna ner honom, istället har han hjälpt mig.” Sonja talade lågt. ”Jag blir rädd när jag ser hur orolig han är. Ni vet ju själva. Man kan inte låta bli att tro på honom, hur otroligt det än låter.
Det har vi fått alldeles för många bevis för.”
Det knackade på dörren och nästan i samma stund steg Janne in. Han nickade kort åt alla.
”Har ni hört något?” undrade han spänt.
”Vi väntar på att Anders skall komma,” sa Sonja med uppgiven röst.
”Han och frun är på polisstationen. Det är något oklart med Markströms död.” Hon fick många ögonpar på sig.
”Hur gick det till?” Anna-Lena var snabbast på att fråga.
”Jag vet inte. Hjärtat lade väl av. Han blev liggande på kyrkogården, vid fruns grav. Jag fattar inte varför, men de tog in sonen på förhör. De ville ha in systern också för att fråga ut henne om honom och Anders följde ju med förstås… som om det var viktigare…”
Hon skämdes inte ett dugg över att hennes röst lät så syrlig. Hon tyckte att hon hade helt rätt. Den där frun fick väl klara upp sin psykfamilj själv. Gubben var ju redan död! Vad kunde man göra så mycket mer.

Några av de andra bytte blickar med varandra som Sonja hann se. Hon gissade vad blickarna handlade om.
”Det är precis som några av er anat. Andrea är Anders dotter och därför tycker jag att han borde vara här nu.”
Anna-Lena fnyste. ”Tror du inte jag fattade? Det är bara så otroligt märkligt att jag klarade av att inte fråga dig för att försäkra mig om att jag hade rätt. Kan du förstå, jag?”
”Några av oss som hörde att du fick barn ganska snabbt efter att du gjort slut med Anders lekte väl med tanken, men eftersom Anders verkade helt omedveten så…” Janne ryckte på axlarna.
”Vi kan väl inte bara sitta här och prata?” Kattis ville komma iväg och söka. Det var inte hennes stil att sitta och bara glo i väggen.
”Var skall vi börja?... Hur var hon klädd?” Undrade hon.
”Hon hade en tunn blommig fest klänning.” Sonjas röst bröts när hon tänkte på hur vacker hon tyckte att dottern var när hon hoppade in i Anders bil.
”En ljus jacka, en sorts kavajmodell.”
”Vilken väg är den närmaste om man går från segelklubben?” Undrade Janne.
”Rakt genom stan är närmast, helt säkert, svarade Bengt.
Anna-Lena inflikade hastigt: ”Det var en härlig sommarkväll. Hon tog garanterat vägen förbi hamnen och segelbåtarna. Det skulle jag ha gjort.”
Janne nickade. ”Du har säkert rätt. Vad säger ni om jag kör till marinan och pratar med personalen där. De kanske såg något.”
”Jag kommer med.” Kattis var otålig. ”Det finns några mindre hyreshus i slutet av promenaden…jag kan knacka dörr. Finns det ett fotografi av henne?”
Sonja makade sig upp ur soffan. Hennes ben skakade av trötthet och sinnesrörelse. Hon hade kort av sina döttrar i plånboken. Hon gick till hallen där hennes väska hängde på en krok, tog upp plånboken och lirkade sorgset fram ett kort ur ett plastfack. Hennes Andrea! Gråten tänkte välla fram igen och hon svalde några gånger.
Kattis och Janne hade följ med henne till hallen. ”Det hjälper inte att grina. Tänk realistiskt! Det finns en förklaring. Tänk, Sonja! Lägg ihop två och två. Varför är Andrea försvunnen?”
Kattis lät brysk, men Sonja behövde det.
”Jag är så trött, men jag måste ta mig i kragen, jag vet det.”
”Vi blir inte länge.” Janne var lite mildare.
Janne och Kattis smällde fast dörren efter sig och Sonja vände tillbaka till soffan.
Bengt hade stigit upp och gått in till Sven. Hon kunde se genom dörröppningen hur han stod lutad över Svens axel utan att störa honom.
”Har du ringt Neela?” Anna-Lena såg alvarligt på henne.
”Nej, jag har inte kunnat…jag vet inte…”
Hon blev avbruten av att telefonen ringde och hon rusade genast fram till den.
” Sonja… Andersson,” svarade hon med bävan i rösten.
”Det är konstapel Lindbäck från polisen.”
Han hann inte säga mer.
”Har ni hittat henne?”
”Vah?”
”Andrea Andersson, ni har väl sökt henne? Säg att ni har sökt henne!”
”Har inte hon kommit hem ännu?”
”Nej och jag håller på att bli galen av oro. Någonting hemskt har hänt. Har inte hennes far sagt något?”
”Vi har inte talats vid,” sa han avledande. Jag ringer först och främst för att höra om hon kommit hem och jag förstår nu att hon inte har det. Jag låter upplysningen gå ut till alla patrullbilar, till att börja med. Vi hör av oss. Öööh, vänta förresten! Du är helt säker på att hon inte är borta av egen vilja? Helt säker? ”
”Hon har aldrig gjort såhär förut, men säker…vem kan vara säker på någonting?
”Jahaja…”
Han avslutade det korta samtalet.
Sonja lade på luren. ”Vi kommer aldrig att hitta henne, inkompetenta, tröga öbor som aldrig lämnar ön, fattar ingenting…” fräste hon rakt ut i luften.
”Sluta nu!” Anna-Lena såg arg ut. ”Den Andrea jag känner, är en klyftig och stark tjej. Om inte vi hittar henne, så kommer hon att klara sig ändå. Vad hon än råkat ut för så klarar hon upp det, var så säker.”
”Det kan jag inte vara. Hur skulle jag kunna vara det?”
”Lugna dig!” Anna-Lena pekade uppfodrande på soffan.
Sven och Bengt mumlade i matsalen, papper prasslade.
De satt tysta tills Anna-Lena sa:
”Jag har svårt att släppa tanken på Markström. Vad kan det vara som polisen intresserar sig av?
…och varför har de plockat in sonen? Kommer du ihåg vad han hette?”
Sonja viftade med handen. ”Jag bryr mig inte om så hela Markströms släkten låg död på kyrkogården. Vad han hette?” Hon ruskade på huvudet. ”Jag kommer knapp ihåg hur han såg ut. Han var lång och smal, ovanligt lång och smal. Det är ju systern också. Alltså…Anders fru, hur fan han nu kunde det…”
”Vad då, det?”
”Gifta sig med Markströms dotter, ha Markström som svärfar. Att han kom på tanken ens…”
”Herre Gud, Sonja, är du svartsjuk?”
”Nej, jag är inte svartsjuk, men medge…”
Hon hejdade sig av att Sven hade blivit högljudd. Han satt och svor och gungade fram och åter.
De mötte Bengts blick över hans huvud.
Sonjas suck kom från avgrunden.
”…medge att det är en aning sjukt.”
Sonja gillade inte Anna-Lenas forskande ögon och att hon sen tog Anders i försvar.
”Hon är ju snygg, eller snarare, väldigt elegant, graciös…Jag har hört att hon är väldigt duktig med det hon sysslar med. En naturbegåvning, jag tror inte att hon har någon längre utbildning, om ens någon. Företaget går bra. Hon har rätt många anställda…”
”Det räcker! Jag fattar!”
”…och du drog ju från ön, så…”
Telefonen ringde igen. Sonja var snabb att svara.
”Det är Kattis.”
”Ja?”
”Hurdana skor hade hon?”
”Eh, svarta…nej, blå…sandaler.”
”Sonja, någon har hängt upp ett par blå skor på en trädgren här nere i hamnen. Vill du se dem?
”Ååh…” Sonja kved och vände sig om för att få se på Anna-Lena, men hon hade gått in till matsalen.
Sven slog och grymtade och Bengt höll honom hårt.
”Det är säkert hennes skor. Jag känner det på mig. Skulle det inte vara ett alldeles för stort sammanträffande…”
Hon tappade koncentrationen. Sven hade vält en stol och Anna-Lena hade förskräckt dragit sig mot väggen och höll armarna om magen.
”A…an…deeers” stammade Sven. ”D…et är Anders”
”Ni måste komma hem nu, vi har fått problem med Sven.”
En trave papper rasade ner från bordet och singlade ut över golvet. Sven slog sig hårt på benet.
”Sonja vad händer?”
”Jag vet inte, skynda er hem.”
”Vad?”
Sonja kastade telefonen ifrån sig och skyndade in till matsalen för att hjälpa Bengt med Sven som nu svor och grät om vart annat.



Solen baddade på kommissarie Rune Mattssons rygg. Han hatade att stänga ut solen, men hans arbetsfönster var riktade mot söder och det gick inte att stå ut med värmen mer. Resignerat fällde han ner persiennen. Han tyckte verkligen om sitt arbetsrum. Han kunde se stora delar av stan från fönstret, men bäst av allt var att han såg inloppet till hamnen. På sommaren gav det underhållning som en stillsam dokumentär. Varje gång han tittade ut hade tablån förändrats. Båtarna kom och gick. Han önskade att han fick vara där ute på det glittrande blå han också.
Hans kusin Leffe och han brukar lägga ut siknät den här tiden på året, men det hade inte blivit av ännu. Det hade helt enkelt inte funnits tid.
Det skulle nog inte bli någon fisketur i år hur hett han än önskade det. Vad gällde den biten såg det mörkt ut.
Vilken härva det blev av det hela ! Han hade just fått in rapport från rättsmedicin. Den där gamla medicinaren hade rätt. Herbert Markström hade varit fullpackad av sömntabletter, Viagra och Nitro. Hade gubben torterat sig själv och sedan begått självmord vid hustruns grav? Hade han blivit torterad av någon annan och sedan begått självmord?
Kanske han hade begått självmord hemma, blivit hittad, för att därefter bli förd till gravgården?

Det gällde att få Jonas Markström att tala. Hur visste han inte. Systern Beate hade blivit förhörd under morgonen. Hon hade varit samlad och blek, men svarat på alla frågorna.
Hon hade medgett att hennes bror var en udda man. På grund av det hade de haft bruten kontakt under många år. Sedan han flyttat tillbaka till Ön hade de träffats någon gång, men hon var säker på att han aldrig besökte sin far. Hon visste nog att brodern som barn hade slagits av fadern, men inte hur och varför. Hennes mamma hade alltid tagit in henne i sovrummet när fadern blivit våldsam och de hade låst in sig. Där inne hade modern läst sagor för henne, högt så att hon inte skulle höra. Hon hade turen att alltid klara sig undan faderns vrede, kanske för att hon var flicka, yngre, eller för att modern skyddade henne.
Tyvärr hade modern dött alldeles för tidigt och efter hennes bortgång hade besöken vid barndomshemmet varit alltmer sällsynta.
Hon hade verkat stressad och tittat på klockan nu och då. Till slut hade hon ursäktat sig och sagt att hon måste gå till sitt företag, men att det gick att nå henne på mobiltelefon under hela dagen.
Kommissarien hade inte ansett att det var någon orsak till att hålla henne kvar och förstod hennes brådska. Många gånger hade han besökt hennes café och han visste att det krävde nog sin man, eller kvinna att hålla en sån rörelse igång.

Han hade fått äran att vara med på en av de yngre konstaplarnas bröllop förra sommaren, drog han sig till minnes. Då hade hennes cateringfirma skött om maten. Gott hade det varit. Okomplicerad och god mat hade serverats under kvällen.
Han hade tackat för hennes hjälpsamhet efter förhöret och följt henne tillbaka till polisens entré. Där hade hennes man oroligt suttit och väntat. Anders Larsson, redare och finansman,
född välbärgad och nu tydligen, har han flerdubblat sina tillgångar. Jodå, vissa har det förspänt.
Hans egen polislön hade inte skapat några högar på banken, men tillsammans med hustruns lärarlön hade de det hyfsat.
Kommissarien drog sig till minnes. Larssons dotter var visst anmäld som försvunnen. Han måste komma ihåg att fråga de andra på stationen hur det gått med det.

Det knackade på dörren till hans arbetsrum.
En senig man, runt femtio, med tunt hår och tättsittande ögon steg på utan att vänta på ett ”kom in”.
”Hej Rune!” Jaha! Markström har kontaktat Björklund, advokaten, Fan också! Han tar alltid befälet i alla kontakter de hade med varandra, viss om att han kan tala omkull de flesta argument som kommissarien kom med. Det irriterade honom.
”Jag har väntat att jag skulle få se dig här idag,” svarade han bara.
”Jag har en klient här på stationen, Jonas Markström. Ni har ingenting att komma med mot honom, så jag föreslår att ni släpper honom. När ni frihetsberövade honom idag morgon, kom han från morgonfärjan. Han hade varit och hälsat på hos vänner i Sverige. Det tar inte länge för mig att ta fram någon som kan ge honom alibi för gårdagen när hans far så tragiskt dog på kyrkogården. Ja det är bara att låsa upp!”
”Har han sagt att han var i Sverige och hade alibi för det?” Kommissarien svor för sig själv.
Jävla karl, det hade han väl kunnat klämma ur sig med en gång
”Ja, så är det.”

Rune tittade på advokaten och tog sedan utan ett ord fram bilderna på gubben Markström och stack dem under näsan på advokaten som ryggade tillbaka.
”Hu hu,” var hans kommentar, ”men det har ändå ingenting att göra med Jonas Markström, förutom att det är hans far.”
”…som han starkt ogillar.”
”Kan så vara, men han har alibi.”
”Han hålls här tills alibit är styrkt.” Kommissarien var nöjd över att han lät lagom bestämd och tillade:
”Vi har starka misstankar mot honom och det troliga brottet är så allvarligt att vi inte tänker ge oss angående den saken.”
”En gammal man har hittats död på en kyrkogård? Hur ovanligt kan det vara? Gamla människor och även unga dör ibland, till synes utan orsak.”
”Denna karl hade orsak att dö.”
Advokaten fick se den kemiska analysen från rättsmedicin.
Han begrundade den en stund. ”Jag vill ha hela rapporten…vi återkommer angående alibit. Sedan släpper ni honom!”
Kommissarien hade lärt sig att inte bry sig nämnvärt om advokatens stränga blick.
”Har han alibi…släpper vi honom, så klart.”

Det rådde formligen tumult i den Tornlundska villan när Kattis och Janne kom in. Bengt halvlåg över den sprattlande Sven som inte verkade kunna lugna ner sig alls. Janne försökte med frågande min hjälpa Bengt att hålla honom. Till slut gick Anna-Lena efter en bunke kallt vatten som hon hällde över huvudet på Sven. Han såg först alldeles panikslagen ut, men lugnade ner sig något.
Sonja var alldeles för chockad för att komma sig för med något.
”N…nu vet jag.” Sven torkade snoren med baksidan av handen. ”…och allt är mitt fel. Jag skulle a…ldrig börjat det här…jag har sagt det förr…aldrig. N…när jag började styra och s…tälla med era liv…Jag visste att d…det kunde sluta illa, ändå gjorde jag det. Men det gick i…inte att hejda. En av oss! En av oss! S…så mycket pengar och så mycket makt.
Anders…” Han stammade och talade osammanhängande. Det var svårt för de andra att förstå.
Sonja mådde fysiskt illa. ” Vad har Anders gjort?” halvviskade hon.
Sven steg upp från golvet och gick fram till matsalsbordet, sökte fram ett papper och höll upp det framför alla andra som bevis.
”D..d..et är han. Han v...v... ville dig illa…” Han såg på Sonja. ”Anders tog Andrea.”
”Jag tror dig inte! Skärp dig nu Sven. Du har blivit tokig.” Sonja såg misstroget på honom, men var inte i den psykiska balansen att hon kunde avgöra något mer.
Bengt slet pappret ur hans hand och höll det framför honom.
”Det är bara siffror, det bevisar ingenting. Siffror! Skall vi anklaga honom för att ha rövat bort sin egen dotter? Till vilken nytta? Varför?
” J…jag vet inte. Hon ville inte ha henne tror jag. Frun, Markströms dotter menar jag. Han gör allt som hon s…äger. ”
Sonja var beredd att greppa varje halmstrå även om den bild Sven målade upp var mardrömslik.
”Var finns hon?”
”Sonja, tror du verkligen…?” Kattis såg på alla med skepsis. Hon böjde sig ner till golvet och tog upp några papper solkiga, våta och skrynkliga.
”Ta och sansa er allesammans. Det är Anders ni pratar om, vår Anders. När miste ni vettet? Var det medan vi var borta i hamnen?”
Sonja låtsades inte om Kattis inpass. ”Var finns hon Sven?”
”I Anders hus. H…hon lever…tror jag.”
”Förbannade vansinnigheter! Jag far hem!” Kattis hade mörknat i synen.
Janne grep henne om axlarna. ”Nej, gå inte! Flyget går inte förrän i kväll. Vi fortsätter där vi slutade och låter de göra som de vill. Vi far tillbaka till hamnen. Det var där spåren slutade.”
Hon såg tveksam ut. ”Det är inte Anders! Sonja!” Kattis knackade på sitt huvud. ”Använd skallen.”

Hon hörde motorljudet. En bil stannade nära huset där hon satt bunden. Hon ropade på hjälp.
”Är det någon som hör mig? Hallå!”
Någon kom in i huset. Vågade hon hoppas?
”Här, jag är här!”Hon hörde dörren till badrummet öppnas och väntade spänt.
Inte ett ord sades, bara ljudet av kläder som frasade.
Då visste Andrea att det inte var någon räddning. Tvärtom, tvärtom! Hon ryckte till när hon kände något kallt mot kinden som sakta drogs ner mot halsen och rispade svagt tills ett stick kom under hakan. Nu skulle hon dö. Bilder av mamman och systern flimrade framför hennes ögon.
Toalettstolen spolades och kniven försvann från halsen.
Andrea kände trycket släppte runt kroppen och benen och hon förstod att tejpen hade skurits av.
Kniven kom tillbaka under hakan och ett uppfodrande grepp om armen manade henne att stiga upp.
”Ska jag gå? Vart för du mig? Jag vill inte gå!” Hon fick för sig att hon var trygg så länge hon var i badrummet. Vem vill bloda ner sitt badrum? Om hon gick ut kanske hon blev mördad, avrättad.
”Jag stannar!”
Knivspetsen trycktes hårt mot hennes hals och nu kände hon att något rann ner mellan brösten.
Hon hade blivit skuren så blodet rann! Hon hade inget annat val än att följa med. Med stöd från sin kidnappare kunde hon resa sig upp. Det pirrade och brände i hennes ben. Musklerna var fyllda av mjölksocker och verkade först ge efter för hennes tyngd. Slutligen, med hasande gång blev hon ledd ur badrummet.
Var var hon? Hon spände öronen för att försöka höra något. Kanske ett ljud från någon annan människa? Trafik? Hon kunde inte höra något, bara sin egen flämtande andhämtning.
Hennes fötter slog emot något och hon fick en spark på benet. Hon skulle gå uppför en trappa.
Det var bara att lyda. Varje gång hon tvekade stacks kniven hårdare mot halsen eller så lyftes hennes bakbundna armar uppåt så det tänjde i muskelfästena i axlarna. Blixtar av smärta skar igenom kroppen och hon lydde fogligt.
”Vad vill du mig? Vad tänker du göra?”
Hon fick inte svar.

Trappan tog slut och hon leddes på slätt golv några meter. Hon hörde hur en dörr öppnades och het kvalmig luft slog mot ansiktet. Det var meningen att hon skulle gå uppför en trappa till. Denna gång var trappan nästan lika brant som en stege.
Klumpigt tog de sig upp för den och Andrea började ångra sig att hon inte gjort motstånd redan i badrummet. Där hon nu var skulle aldrig någon hitta henne. Hon gissade att hon var högst upp under ett tak. Hon blev tvingad att gå med böjd rygg, så hon förstod att det var lågt till tak.
Kanske hon skulle knuffas ner från ett fönster eller taklucka. Magen knöt sig.
Kniven stack hårdare mot huden och hon blev knuffad så hon förstod att hon skulle sitta ner och sedan ännu en knuff…tills hon låg ner på något som liknade en säng. Hon gjorde lite motstånd. Det kändes bättre då hon stod upp, säkrare, men ett hårt slag i ansiktet fick henne att ligga blick stilla medan hennes armar och ben surrades fast vid det hon låg på.
Hon var bunden igen! En flaska med vatten trängdes in mellan hennes läppar och hon fick begärligt dricka sig nästan otörstig på den ljumma vätskan. Det gjorde gott och hon hoppades innerligt att det inte var giftigt. Personen rörde sig runt sängen. Det prasslade lite och det gick att höra ljudet från steg. Ögonbindeln togs bort och ljus från ett halvmåne format fönster hackade sig in i ögat. Pupillerna drog hårt ihop sig för att skydda näthinnan och hon kunde först inte se någonting. Bakom ryggen på Andrea stängdes en dörr. Hon var ensam. Någon hade lämnat henne där under taket, en plats som hade så lågt till tak att man inte kunde gå rakt.

Ögonen vande sig sakta.
Ljuset som kom in från fönstret lyste upp ett område runt sängen där hon låg. Det var blod på hennes klänning och jackan som obekvämt hade hasat upp under armarna. Hennes fötter och armar var bundna vid de fyra sängstolparna. Hon slet i repen och fick sängen att röra sig lite. Om hon samlade krafter så kanske hon kunde ta sig lös, tänkte hon fast hon egentligen visste att det var lönlöst.
Hon vred på huvudet och såg sig omkring så gott hon kunde.
Hon hade trott rätt! Hon var under ett tak, ett plåttak och det var väldigt varmt där hon låg. Svetten hade redan börjat rinna på henne. Man kunde se takstolarna. Det var de som man hade behövt böja sig för. Där emellan kunde man stå rak. Det fanns mängder med bråte där. Utrymmet användes för förvaring av saker som inte hade något värde, men ändå aldrig kastades.
Lådor, byråer, kläder, stolar, kistor var lagda där utan någon större ordning.
En smal gång med några bräder att gå på ledde till den trappa och dörr de kom upp genom.
Längst bort, på andra sidan allt bråte syntes ännu ett halvmåneformat fönster.
Skulle hon bli lämnad där nu, för att långsamt törsta ihjäl i värmen?
Hon tänjde och drog i repen igen. Hon ville inte titta rakt fram, fast hon förstod att sängen var placerad på ett sådant sätt att hon skulle titta just dit. Trots att det egentligen i sig inte såg farligt ut visste hon att synen av det hon hade framför sig var det som skrämde henne mest. På något sätt var den synen beviset på vansinnet i hennes kidnappares handling. Det fick henne att känna sig utom räddning. Hon tvingade sig ändå att se ditåt.
Ett relativt stort kvinnoporträtt av en kvinna med hårt permanentade lockar tittade ner på henne. Ett sorgflor var noggrant draperat över guldramen som omgav fotografiet. På var sida om porträttet stod två höga smidda ljusstakar med ett kraftigt ljus i varje. De var tända.
Det gick inte att missta sig på meningen. Det var ett porträtt taget av en kvinna som nu var död.
Av någon anledning var det tänkt att hon, Andrea skulle se på henne. Varför? En helt främmande kvinna, ett fotografi som såg ut att ha tagits för minst femtio år sedan?
Andrea tittade oroligt på ljusen. De var ovanligt långa och grova. Mest liknade de den sort som användes i kyrkor. De skulle kunna brinna i flera dygn. Hon rös fast det säkert var trettio grader varmt under plåttaket.
Lågorna lyste upp kvinnans anletsdrag. Fanns det ändå något bekant över henne?