28 SLUTET

Sven hade begärt att de skulle ringa efter hans granne Annika. Envist hade han tackat nej till att Bengt skulle skjutsa hem honom. Askgrå i ansiktet hade han suttit ute på trappan och väntat på att hennes bil skulle komma och när den äntligen dök upp steg han upp med en gång. Bengt och Sonja följde honom till bilen.
Annika såg förskräckt på honom när han gled ner på sätet bredvid henne, sedan spände hon ögonen i Bengt och Sonja.
”Vad fan håller ni på med? Försöker ni ha ihjäl honom? Är ni inte riktigt kloka?”
”Han har inte sovit, bara räknat, sedan fick han ett nervöst sammanbrott tror vi.”
Annikas ansikte var stelt och visade allt annat än att hon var nöjda med hur Svens vänner behandlade honom.
”Det var inte meningen att trötta ut honom. Vi är faktiskt oroliga för honom.” Kritiken sved och Sonja försökte urskulda sig.
Annika sträckte sig för att gripa tag om passagerarsätets säkerhetsbälte, men nådde inte. Bengt satte det i handen på henne och hon knäppte fast det om Svens säckiga kropp.
”Jävla borgarbrackor! Stäng bildörren!”
”H…hon är b…ara orolig.”
”Det är jag inte alls! Jag är förbannad!”
”Vi ringer till dig…” sa Bengt lugnt till Sven, ”…senare, när du vilat.”
Han nickade kort som svar.
”Kan ni få fast den där jävla dörren… idag. . . till exempel? ”
Bengt slog fast dörren och hon körde iväg med en rivstart. Han tittade långt efter bilen.
”Kan det där bli bra?” undrade han mest för sig själv.
”Bra?” Sonja tittade också efter bilen när den krängde till då den tog en korsning i för hög fart och försvann in på nästa gata. Det enda leendet på ett dygn lekte lite i hennes munvinkel och försvann lika fort.
”Ja, det blir garanterat bra, så bra att vi inte ens fattat hur bra ännu,” sa hon, men hade redan tankarna tillbaka på sin egen katastrof.

”Vi måste fara hem till Anders.” Hon var beslutsam.
”Han har ringt, han är på väg hit.” Anna-Lena hade tyst dykt upp bakom deras ryggar. Hon tuggade intensivt och svalde för att kunna fortsätta. ”Jag stod i köket och fixade några mackor när han ringde. Han hade varit hos polisen nästan hela förmiddagen, men nu var han på väg.”
” Bra, då far vi. Stannar du här?” Sonja såg frågande på Anna-Lena som såg lättad ut.
”Jag håller honom här. Jag är ändå lite klumpig att ha med vid inbrott. När ni far dit, tänk då på att frun kan var hemma. Det skulle kunna bli lite pinsamt om hon kom på er med att snoka.”
Hon tittade menande på dem båda och petade in den sista biten av smörgåsen.
De gick till Bengt bil och körde iväg. Inte långt efteråt körde Anders in på Tornlundska gården.
Anna-Lena såg honom genom fönstret, hur han med snabba steg kom gående upp längs trädgårdsgången och oron grep tag i henne. Sven brukade ha rätt och nu hade hon lovat att stanna kvar med honom lite väl lättvindigt. Tänk om…och nu skulle hon skulle bli alldeles ensam med honom. Om det var så att han var en vansinnig kidnappare eller kanske ännu värre…vad hade hon att sätta emot? En klumpig gravid kvinna mot en stark karl? Hon påminde sig själv om hur många gånger hon kunnat förlita sig till sin intuition. Anders skulle aldrig kunna… Hon hörde honom öppna dörren.

Ingen av det äkta parets bilar var parkerade hemma vid Anders stora hus. För säkerhets skull ringde de på några gånger, men när ingen öppnade kände de på alla dörrar. De var ordentligt låsta.
Utan ett ord tog Sonja en Sten från en rabatt och slog sönder ett fönster. Det skramlade kraftigt, men hon brydde sig inte. Snabbt tog hon sig in genom det. Huset var fyllt med vackra möbler och tavlor. Golv och mattor glänste, men det var ingenting hon brydde sig om att titta på.
”Jag tar övre våningen,” sa Bengt och haltade iväg uppför trappan. Sonja sökte överallt. Kök, sovrum, garderober, bastu, garage, men måste ge upp. Hon var besviken…och lättad.
”Sven hade fel,” sade hon när Bengt kom ner. ”Hon finns inte här, han hade fel. Vad skall vi göra nu?”
”Vi far tillbaka till dig antar jag. Vi har en hel del att förklara för Anders. Jag kan bara tänka mig hur arg han kommer att bli när han får veta att vi misstänkt honom.”
”Ja, jag vet,” Sonjas något skyldiga min talade för sig själv. ”Men du vet ju hur det är när Sven säger något…” Hon försökte försvara sig och han lugnade henne.
”Det brukar vara sant…för att använda dit uttryck.”
De gick tillbaka till bilen.
Bengts hjärta värkte för Sonjas skull. Han hade inga egna barn, men han kunde ändå tänka sig till hur fruktansvärt det skulle vara att mista någon på detta vis.
”Skall vi fara till polisen?”
Hon nickade uppgivet och utan större entusiastiskt och lutade sedan trött huvudet bakåt mot nackstödet och blundade.
”Gör vad du vill.”
Han svängde av in mot stan. Sommaren var hånfullt vacker. Alla borde få vara lyckliga och inte drabbas av trauman som dessa. Han tänkte på Sonja. Hon kommer aldrig att bli hel igen om hon inte får tillbaka Andrea. Hon var säkert en tuff och knivskarp jurist, men att mista ett barn skulle hon inte klara av. Vad finns det för en dåre därute som rövar en kvinna och gör gud vet vad, med henne? Han rös vid tanken och sneglade på Sonja. Hon såg nästan döende ut. Mörka ringar skuggade under hennes ögon. Hur skulle det gå?
”Sonja!” Hon ryckte till som om hon bränt sig och stirrade på honom.
”Sonja, Anders äger ett hus till.”
Hon sade ingenting, bara såg mot honom. Hon verkade inte förstå.
”Karsfjärden, Sonja” Bengt hade redan bromsat in och var på väg att svänga bilen.
”Kör dit! sa hon, fast hon inte behövde uppmana honom.

Andrea kunde höra en telefon ringa i huset. Signalerna tystnade ganska snabbt så hon gissade att någon svarade fast hon inte kunde höra rösten. Hon hade även hört billjud och dörrar som slagits fast och i några få minuter lockats att tro att plågan under takåsen var över. Den förhoppningen grusades av att hon förgäves fick vänta på att dörren till utrymmet skulle öppnas och räddarna visa sig.. Det var olidligt varmt där under plåttaket. Det var ändå inte så varmt att inte några fåglar satt sig på taket och förde liv. Vingar flaxade och de verkade hålla skränande serenader rakt ovanför där hon låg fastbunden. Det lät som måsar. Hon drog därför slutsatsen att hon befann sig nära sjön. Varför skulle det annars finnas måsar? Fast allt var ju nära sjön på den här ön. Om hon överlevde skulle hon aldrig sätta sin fot här mer. Aldrig! Andrea avundades dem när hon hörde hur de lättade från taket och flög upp i den blå friheten. Ljusen hade brunnit ner en bit. Vad händer när de brunnit ner?
Fåglarna hade lämnat henne och hon kände en bottenlös utlämnad ensamhet.
Hon försökte att inte titta på kvinnan på porträttet. Av någon anledning så kände hon att orsaken till att hon låg där hårt surrad med rep hade med kvinnan att göra. Förutom den maktlöshet hon kände av att ligga fjättrad, skrämde synen av de höga ljusstakarna med de grova vita ljusen henne vanvettigt. Illamåendet sköljde över henne. Den altarlika uppställningen med tavla och ljus gav henne en varning om hur sjuk någon var. Någon som nu gick i våningen under henne och stökade. Ljusen hade brunnit ner en bit. Vad händer när de brunnit ner helt?
Ljud hördes från dörren och någon steg på plankorna. Nu var hon inte ensam mer.
Hon vred på huvudet. Hon ville se galningen, möta ondskan.

Så enkelt hon böjde sig under tvärbalkarna på takstolarna, med precision, utan att knappt märka hindren. Som en katt, smidigt och lätt gick hon över de lösa plankorna. Hon hade inte problem med det. Hon hade gjort det så många gånger förr. Redan som barn hade hon vetat var saker och ting fanns, hur allt fungerade. Hon kände till varenda vrå av huset. Allt fanns memorerat i hennes minne. Hon visste hur huset kändes under handen, hur det luktade, hur det hördes. Det var hennes mammas hus! Oberoende vad andra sa, vilka teorier som kom i dagen, om vem som ägde huset så tillhörde det hennes mor.
Det var inte Anders hus, fast han ibland trodde det, och hade absolut inte varit hennes fars hus. Han hade bara varit inhyst där, som en inlånad tupp. Han hade gått där och spretat med benen och trott han ägt backen under sina fötter, men så var det inte.
Det fanns bara en som hade rätt till denna borg av inarbetade anor och mödor och det var hennes mor. Nu var hon död, ihjälplågad av sin man. Således var nu den enda rättmätiga arvingen till detta hus, hon… Beate!
Det finns sådana som inte förstått det, inte insett. Då måste man rätta till det faktumet.
De levande ljusen brann lugnt och stilla och lade ett varmt skimmer över hennes mors vackra anletsdrag. Så många gånger hade det ansiktet böjt sig ner över henne och lugnat henne. Varje gång världen hade blivit svår och obegriplig kom mors ansikte och gjorde allt vilsamt och gott.
Ibland hade hon hört faderns hårda röst och broderns gråt, men då hade det varit där…mammas ansikte! Nära, nära hennes öra hade hennes läppar berättat fantastiska historier om allt som mor tyckte om, gamla förfäder, släkten, gården, arbetet, sagorna från förr. Det höll det andra utanför dörren… gråten, skriken.... Hennes mor hade fått alldeles för lite uppskattning under den tid hon levt. Och vilket liv hon levat sedan… livet hon haft med sin brutale make. Beate hade lovat sig själv att modern skulle få upprättelse. Någon gång skulle rättvisa skipas.

Det luktade ofta bränt efter att mor berättat sagorna och hon försvann alltid in till broderns rum efteråt. Hon ville så gärna att mor skulle stanna kvar hos henne, för alltid, men hon gick till hennes bror istället. Hon hade en gång följt efter mamman i bitter ilska för hennes svek.
Det var då hon såg såren. Såren som fortplantade sig från broderns sönderbrända skinkor till henne. De spred sig osynligt över hennes kropp, åt sig in i henne, stannade där… och helnade aldrig.
Tänk om hon inte följt efter modern! Hade hon varit ovetande då? Vem hade hon varit då? Hade hon varit den klarsynta skapelse hon formats till med åren?

Först hade hemligheten om det skamfulla grymma som hände inom hemmets väggar varit nära att kväva henne. Det var innan hon fick styrkan och kraften.
Familjen hade hållit skenet uppe, precis som familjer gör, men bölden fanns där, varig och sprickfärdig. Varför hade just Jonas blivit offer för faderns grymma behandling? Hon hade inte funnit något egentligt svar på det. Det enda Beate visste var att modern hade valt att skydda just henne. Genom att tyda sin mans sinnestillstånd hade modern märkt när skoven av våld var på kommande och räddat henne undan tortyren. Hon hade inte förstått vad det hela handlade om förrän hon såg det med egna ögon. Hon mindes hur upprörd och arg hon hade blivit. Hon hade velat gå lös på sin far med bara händerna. Modern hade hållit henne tillbaka.
”Du har alldeles för mycket av din far i dig, ” hade modern sagt.
…för mycket av din far i dig!

Det var ord som för alltid skulle komma att styra hennes liv. Hon ville inte vara som fadern, hon ville vara som mamman, den ömt viskande, men det hade inte hållit. Hon hade varit för arg!
Märkligt nog hade hon inte känt att hon haft ett riktigt liv förrän hon kapitulerade inför sig själv och accepterade de drag hon ärvt av fadern. Först då, när hon hade lärt sig att tala maktens språk blev hon hel.
Hon var inte den som var kuvad och rädd och fegt gömde sig i ett rum mera.
Nu var hon den som ställde allt tillrätta, därför att hon var skapt till att göra det. Hon borde kanske känna tacksamhet över det hon formats till, men allt var så naturligt egentligen.
Världen var redan formad för henne, men hennes förvandling var inte fullbordad ännu. Hon måste först klara testerna. Prövningarna som var mått på hennes styrka. Prövningarna som hade börjat den dag hon sett broderns sår.Det var då barnet hade blivit domherren. En lek som hon fantiserade fram när ilskan blev för stor, när verkligheten blev för hård. Då gav hon domen åt den som ansågs skyldig och för varje gång, först till hennes stora förvåning, sedan allt mer väntat, lättade trycket.
Grannflickan med den retsamt fina röda cykeln skulle kanske ha klarat sig utan dom över sig, om hon inte hade retat henne för hennes gamla blå cykel hon ärvt av brodern.
Då var ett brott begånget.
Brott skall ha straff och hon utfäste domen över flickan:. ”Jag dömer dig till att äta myror resten av ditt liv” Naivt och omöjligt, naturligtvis, men det hjälpte…varje gång. Hon kände sig ren och fri efteråt.

Hon hade inte utfärdat någon dödsdom, inte förrän hon hittade faderns plågoande i issörjan vid flytbryggorna. Det var då hon äntligen hade förstått hur stor hon var, vilken makt hon hade i sina domar. Hon hade aldrig trott på att faderns otursförföljelse var en slump Av en händelse hade hon råkat se tonåringarna släppa luften ur däcken på faderns bil. I hemlighet hade hon glatt sig åt de olyckor som hände honom upprepade gånger. Just då kändes det som om rättvisa skipades för de plågor han utsatte modern för.

Ibland hade hon önskat att hon var en av de där finniga idioterna som gång på gång trakasserat fadern. Därför hade hon inte yppat något, för egentligen var hon bara glad. Det var rätt åt det svinet! Hon hade till och med själv satt dit gubben genom att föra de där vidriga porrböckerna som han trott sig gömt där hemma, till lärarrummet.
Det var inte förrän hon sett vad förföljelserna av fadern gjorde med hennes mor och att det slutligen lett till hennes död som hon kom in på den rätta vägen. Det betydde att hon själv kom att skapa sitt eget öde. Alldeles i onödan hade hon förträngt sin förmåga att se rätt och fel.
Kanske var det för vissheten att något stort och mäktigt skulle hända som hon hållit tillbaka kraften. Kanske hade hon i många år varit skrämd över styrkan i sina känslor, inte vågat ta hela steget ut, rädd för vad det kunde föra med sig.

På många olika sätt hade hon försökt hålla den store domaren inom sig.
Mil efter mil hade hon vandrat när känslorna var på väg upp till ytan, i tron att det skulle kanalisera ut krafterna ur kroppen. Till vilken nytta?
Mer och mer hade tankarna trängt upp till ytan, tankarna på att hon spillde bort en talang.
Hon hade moderns praktiska handlag och faderns grymhet i sig. Hon var som skapt för att ta liv.Redan som ung hade hon lagt märke till sin märkliga förmåga att klara sig helskinnad. Först hade hon trott att någon höll sin hand över henne, att hon hade en skyddsängel, men sen hade hon förstått…hon var sin egen beskyddare. Ingenting kunde skada henne. Om hon stötte på något hinder, gick detta lätt att rätta till. Hon hade själv förmågan.

Hennes bror Jonas var vek, en odugling, men han var hennes odugling. Han hade fallit på hennes lott att beskydda. Han hade tydligen själv tyckt att han skulle kunna skapa ett liv med den där Berit. Det hade kanske lyckats om han inte hade berättat för Berit om fadern.
Det var ett misstag av honom, men den där märkliga kvinnan hade tydligen gjort honom vek.
Beate hade tyckt bättre om sin bror när han var ung. På den tiden tog han ut sin ilska på allt och alla. Det Berit försökte forma honom till var inte värdigt. Det var nästan som om han hade förlåtit fadern, eller i alla fall försökt glömma. Man fick inte glömma! Man måste alltid minnas!

Berit Land blev nummer två.
De var ingenting att spara på, slöddret från faderns klass. En del hade varit värre än andra. Det fanns de som bar en större skuld till moderns död och försäljningen av moderns föräldrahem.
Hon anade att Jonas förstått att hon hade hjälpt Berit över till andra sidan. Han hade helt tagit avstånd till henne och inte haft kontakt med henne på många år, men han hade inte angivit henne.
Så tjockt är således syskonblodet.
Tanken var att hon skulle ha fortsatt sina rättskipande handlingar. När tillfället gavs och hon var redo för det, skulle hon fälla en dom och verkställa den. Om hon hade velat hade hon kunnat plocka dem som bladen på en blomma, men så började plötsligt Anders att uppvakta henne.
Det var förvirrande och ofattbart. Utan att känna någon saknad tryckte hon tillbaka de våldsamma drag som hon trodde var ett arv från fadern. Istället försökte hon anamma allt som modern lärt henne. Anders hade kommit in som en tornado i hennes liv och förändrat henne. Han hade visat henne vad äktenskaplig kärlek var och han hade öppnat dörren tillbaka till moderns barndomshem. Det kunde ha slutat där.
De kunde också ha lärt sig leva med deras barnlöshet. De hade kunnat bära den bördan tillsammans.

Illusionerna om den drömmen hade krossats när de där unga kvinnorna hade kommit in till caféet och sökt vägen till Karsfjärden. En flicka som var färgad och en med skandinaviskt utseende påstod att de var syskon, systrar.
Det hade väckt hennes misstänksamhet och det stod inte länge på innan hon tagit reda på att den blonda flickan var oäkting till en av slöddret från faderns klass. Med låtsat ointresse hade hon på måfå ställt frågor till infödda stadsbor som gärna delade med sig av sin kunskap om vad man skvallrat om för tjugo år sedan.
Sedan kom då Anders hem, hennes Anders, stjärnögd över att plötsligt ha blivit med dotter… och trott att hon skulle vara lika lycklig. Han sade att det skulle fylla tomrummet i deras egen barnlöshet. Skulle hans barn, som han fått med en annan kvinna, fylla ett tomrum?
Hon hade inget tomrum för hans oäkta barn, … och vad skulle mor ha sagt? Hennes kloka mor skulle säkert ha viskat i hennes öra att flickan var en arvinge till Anders och kunde få för sig att göra anspråk på hennes hem.Det var mer än hon kunde bära.
Nu gjorde inte det någonting. Problemet var på väg att rättas till. Hon hade ju den förmågan och hon hade gjort det förr. De visste inte vems känslor de lekte med. Det skulle få erfara att det var ett stort misstag från deras sida. Problemen skulle elimineras.Hon måste sudda ut alla spår. Ingen misstanke fick falla på henne.

Under många år hade hon gått och känt en viss oro för den enfaldige Sven Lönnblad. Genom Berit hade Jonas fått höra saker som ingen annan kunde veta. Hon måste ta reda på om han hade någon form av bevis mot henne. Det hade varit lätt att ta sig in i hans lägenhet. Det var bra att hon gjorde det. Det fanns ingenting som kunde oroa henne där. Karlen var en komplett idiot. Han satt tydligen och plitade med sina siffror dag efter dag. Till vilken nytta?
Han måste ha blivit skrämd av inbrottet för karln försvann spårlöst för två veckor sedan. Inga spår ledde till henne. Hon skulle få göra sitt arbete ifred.
Nästa blomblad var redo att plockas.
Där var hon nu… framför henne. Den här dumma ungen som låg med uppspärrade ögon och glodde på henne hade redan fått sin dom. Nu skulle den verkställas. Hon skulle dränkas som en kattunge ute i fjärden. Oblodigt och lätt, men först måste hon förstå och göra bot.

”Här var det varmt.” Beate förvånades över att hennes röst lät så snäll. Det fanns ingen anledning att vara vänlig mot bastarden i sängen.
”Snälla, släpp mig. Jag skall inte säga någonting. Jag lovar.” Ungen pep om något.
”Tssss!” Beate Larsson lade handen på hennes mun och ungen tystnade genast.
Hon böjde sig ner och viskade på samma sätt som hennes mor gjort, tätt, nära örat.
”Har du hört sagan om den elaka styvmodern?” Ungen i sängen ruskade på huvudet.
”Inte?”
Ungen rev i sina rep.
”Spara dina krafter, du kan behöva dem senare.”
”Snälla, du kan väl låta mig gå, jag skall aldrig någonsin komma och störa dig och pa… Anders igen.”
”Har jag inte sagt att du skall vara tyst?”
Hon gav henne en örfil, hårt, så att huvudet kastades åt sidan.
Nu blev hon tyst, ungen.

”Jag hoppas att du har tagit tillfället i akt och sett på min mor. Hon är den rättmätiga ägaren till huset du nu befinner dig i. Många fel har begåtts under årens lopp. Ett av de felen var att min far sålde det efter att i flera års tid drabbats av ekonomiska bakslag. Han ansåg att han inte kunde behålla det mer.
Jag visste varför han fick ekonomiska problem, varför han alltid var förföljd av otur.”
Hon fnissade till… ”Det roade mig först att se hur de gjorde…och hur han led. Men det gick för långt. När jag började styra upp det, när jag förstod att jag faktiskt kunde rätta till det, var det redan för sent. Då var egendomen redan såld.”
Hennes ansikte mörknade. ”Att sälja mors barndomshem? Hur slutar det då? Vad kan det annat leda till än bot vid mors grav? Gärning kräver straff!”
Hon såg granskande på masken som vred sig i sängen.
”Du är väl för trög att förstå…”
Hon gick fram till porträttet och rättade till sorgfloret som redan låg perfekt.
”Det har kanske gått upp för dig vem som var köparen. Det var dumt av honom, riktigt dumt.
Men, det var inte svårt att rätta till.”
Hon placerade pekfingret på ungens ögonbryn, drog det ner för ansiktet och längs hennes käklinje. Hade hon drag av hennes Anders? Hon tummade på de mörka lockarna som svettiga kletade fast på ansiktet. Hon liknade honom… för mycket.
”Han har inte så mycket i huvudet, din såkallade pappa, men han har varit lätt att leva med. Under många år glömde jag varför jag en gång gifte mig med honom. Så bra var det faktiskt. ”
Hon böjde sig hastigt ner mot ungen, stirrade på nära håll in i det lilla våpets tåriga ögon. Ljuslågorna fladdrade till av vinddraget från rörelsen.
”Du borde verkligen inte dykt upp. Nu måste jag rätta till dig också, för i det här huset är det jag och mamma som bestämmer.”

Hon stelnade till och lyssnade. Det hördes ett motorljud. Det kom en bil längs vägen upp mot huset.
Hon rynkade pannan och böjde sig ner mot golvet. Man fick aldrig glömma att vara praktisk. Mamma skulle alltid ha sett till att man hade allt man behövde med sig när man gjorde ett arbete, ingen skillnad på vilken uppgift man hade framför sig. Hon tog upp en silvertejprulle och en kniv, skar av en bit och tejpade snabbt över ungens mun. Utan knappt ett ljud tog hon sig över det enkla golvet. Lämnade kniven på översta trappsteget och slank ner. Med en lätt duns smällde dörren till det varma utrymmet under taket fast efter henne.


”Nu har de verkligen varit länge borta,” utbrast Anders. Han lade irriterat ifrån sig den blå skon som han suttit och vridit och vänt på i flera minuter.
Anna-Lena hällde upp ännu en kopp kaffe till honom, men han verkade inte märka det, utan steg upp från bordet och gick till fönstret. Jannes bil stod på gården. Han och Kattis hade kommit tillbaka för mer än en timme sedan. Nu satt de i soffan och hade vecklat ut en karta över Staden på soffbordet. De samtalade ivrigt.
Anna-Lena som förstod att det inte skulle gå att hålla honom kvar i huset länge till, kunde bara hålla med. ”Vi skulle ju kunna fara till lokaltidningen. De kanske vet något. De kanske känner till om det finns någon som är dömd för frihetsberövanden.”
Anders suckade tungt. ”Det låter så hemskt… frihetsberövanden…”
Kattis hade hört hans kommentar och kastade en sur blick på Anna-Lena som upplevde sig med en gång väldigt stor och tung i både samvete och i kropp. Hon skulle inte kunna vara till hjälp för någon, som hon var nu, kändes det som. Hon måste våga fråga honom.
”Anders…tror du att din svåger kan ha något med Andreas försvinnande att göra?”
”Nej, det kan jag inte tänka mig…Jag tror inte han är medveten om att hon ens finns.”
”Vet du någon som känner till henne, som inte skulle tycka om att hon dykt upp?”
”Va, vad menar du?”
Kattis och Janne hade tystnat och lyssnade uppmärksamt.
”Hur tog Beate det?”
”Hon blev överlycklig för min skull.” Han spände ögonen i henne. ”Vad insinuerar du? Fram med det!”
”Tänk om du är förd bakom ljuset, om hon inte blev så glad…”
”Det var det djävligaste…och ni skall kallas mina vänner, hur…?”
”Jag har gått här och ätit och funderat, Anders bli inte arg nu…”
”Här kan man ju inte…” Hans mobiltelefon ringde
”…fan vara. Är det alltså detta som ni har kokat på hela morgonen”
”Inte jag, jag trodde inte det var du.” Kattis menade att lugna honom.
”Jag? Har ni mist vettet?”

Han svarade mekaniskt i telefonen.
”Anders Larsson.”
Anna-Lena såg frågande på Kattis som slog ut med armarna och mimade med tydliga läpprörelser: ”Det är inte han.”
Anders lyssnade och hummade mest i telefonen. Han hade tappat all färg i ansiktet.
” Ja, jag skall hälsa,” sade han och lade på.
”Har de hittat henne?” Anna-Lenas röst darrade.
”Nej, Det var Jonas Markström. Han har blivit släppt. Han hade alibi för tiden då hans far, under omständigheter som jag inte känner till, dött. Flera personer kunde intyga att han hade varit i Sverige. Han hade inte nått Beate på telefonen, men ville hälsa att han inte var arg på henne för det där med Berit mera. Hon skulle förstå, menade han.”
Anders svepte en blick över dem, sökte svar hos dem. ”Ni är ena jävla idioter va? Säg att ni är spritt språngande galna!”
”Ja, det är vi,” höll Kattis med och tydligen bestämde sig för att lägga korten på bordet.
”Sonja har sökt igenom ditt hus i stan… efter Andrea.”
”Vah!” Anders såg chockad ut.
”Förlåt oss…det var Sven som trodde det och du vet hur det är när han har räknat ut något.”
Anna-Lena såg något skamsen ut. ”Han sa att hon fanns i ditt hus, jag är ledsen.”
”…och var är Sonja nu? Är hon där och rotar ännu?”
”Nej,” Janne flikade in, ”Bengt och hon har farit ut till Karsfjärden. Du äger ju ett hus till, menade de.”
Anders bet ihop sina käkar och blundade som om han inte ville se sina vänner. Alla var tysta. Det var han som sade något först. Han tog upp sin telefon igen och ringde upp någon.
”Hej flickor, det är Anders. Kan jag få tala med Beate?...är hon inte där? Hon har jobbat mycket sista tiden va?...nähä, inte så mycket…ni klarar er bra själva…okey.”
Han knäppte av telefon.
”Beate hade inte varit på cateringjobbet i går kväll. Hon ljög om det till mig.”
De tittade klentroget på varandra.
”Kan Beate vara ute vid Karsfjärden nu?”
Anders drog på svaret.
”Det kan hon ju vara, men Andrea…hon har inte Andrea där. Det måste ni förstå. Ni kanske tror att hon mördat sin egen far också?” Anders kvävde ett hysteriskt skratt.
”Vi måste ta reda på det. Sen vet vi.” Janne lät bestämd.
Han bytte ett ögonkast med Kattis som direkt steg upp från sin stol. Det fanns inget att vänta på. I nästa ögonblick var de på väg ut. Anders tvekade inte heller utan skyndade sig med. Anna-Lena stannade kvar.
”Jag kommer inte med, jag skulle nog mest vara i vägen,” ropade hon efter de andras ryggar.

Det blåste in i viken vid Karsfjärden. Utan att säga det till varandra, tyckte både Bengt och Sonja att det var skönt med svalkan som blåste igenom deras sommartunna kläder när de steg ur den varma bilen.
Några trutar stred högljutt om en död fisk nere vid stranden. Skärgårdshemmanet vid Karsfjärden avtecknade sig lika idylliskt som vanligt mot den Bauermörka granskogen.
Gången upp mot husets trappa kantades av flox i många färger, vackert, men de spred en konstigt frän doft.
Ingen mötte dem på trappan. De knackade på och väntade några korta sekunder. Med en lätt tvekan steg de på när de hörde att någon ropade frejdigt:
”Kom in! Jag är i köket. Ni får ursäkta röran”
Beate Larsson stod med ena handen ner i en bunke med deg. Hon knådade ivrigt. Arbetsbänken var fylld av ingredienser i påsar och backar.
”Vi har färskt bröd på caféet alla dagar. Oftast brukar jag baka där, men ni ser…det är ju så vackert väder att jag inte kunde motstå frestelsen att fara hit.” Hon ursäktade sig. ”Det har varit lite jobbigt idag, jag orkade inte träffa någon… En hårslinga hade irriterande sökt sig ner i pannan och när händerna var kletiga tog hon hjälp av underarmen och föste den åt sidan.
”Hej, förresten borde jag väl säga.”
Därefter fortsatte hon sitt arbete med degen.
”Hej”
Sonja kände sig dum. Vad gjorde hon där egentligen? Beate Larsson hade redan tillräckligt med bekymmer, med sin far som nyligen gått bort och hennes bror som satt inne för förhör. Hon visste inte hur hon skulle förklara sig.
”Jag är ledsen att vi stör.” Vad skulle hon säga?
”Jag…jag vet helt enkelt inte vad jag skall göra… min dotter är försvunnen och jag letar på alla möjliga och omöjliga ställen.”
Beate slutade knåda. ”Ja, jag hörde det. Hur ungdomar kan göra! Hade ni grälat?”
”Va, nej, det hade vi inte.” Sonja försökte tänka efter, hon mindes Andreas glada ansikte.
”Nej, vi var vänner.” Beate fyllde på mera vätska i degen och satte igång och knåda igen.
”Hon kanske blev besviken på Anders. Han kanske inte alls var den hon hade förväntat sig och bestämde sig för att sticka. Har du ringt hem, hem till Belgien?” undrade hon.
”Luxemburg! Nej, jag har inte ringt ännu,” erkände Sonja.
”Just ja. Luxemburg…ja, jag vet inte hur jag skulle kunna hjälpa dig.”
Hon tvättade av sina händer och lade en bakduk över degen.
”Hon har inte kommit hit i alla fall. Huset var låst och alla fönster fast, när jag kom hit. Vi skulle kunna gå och titta i uthusen förstås och båthuset…och bastun så klart.” Hon gav Sonja en medlidsam blick.
”Nej, det behöver vi inte göra. Det var bara dumt att komma hit.” Sonja ville inte göra någon sak av det och kände sig besvärad.
”Vi går och tittar när vi ändå är här.” Bengt som inte tidigare sagt ett ord ville vara säker på sin sak. Hade hans bästa vän Sven, yppat en misstanke så var det inte speciellt klokt att nonchalera det. Det fick vara hur galet som helst.

Beate kontrollerade graderna på ugnen, knöt av sig förklädet och kom med dem ut.
”Skall vi dela på oss?” undrade hon.
Sonja nickade. ”Jag kan gå till ladugården,” sa hon utan entusiasm.
Hon såg de andra två gå ner mot stranden och hon gick fram till den lilla ladugården och öppnade en knarrande svartmålad dörr.
”Hallå!” ropade hon. ”Andrea!” Hon klev in där korna en gång haft sina bås. Nu stod de tomma förutom några sommarmöbler som var intravade där och en cykel med platta däck som dammig och bortglömd hade vält omkull.
”Andrea!”
En stege stod lutad mot en vägg. Man kunde komma upp på höloftet via den. Hon klev upp på den och ropade ut i tomheten. ”Andrea!”
Hon var inte där, det var bara att konstatera, men det var skönt att ropa hennes namn.
Hon gick ut på gården igen. ”Andrea! Andrea!” Hon gick över gården och ropade. ”Andrea!”
Trutarna lättade störda från stranden.
Bengt kom skyndande med sin haltande gång till henne.
”Vi kommer inte att hitta henne här, Sonja. Du kan sluta ropa.” Han lade armen om henne och ledde henne till bilen.
Beate följde dem. ”Jag är så ledsen för er skull. Har ni kontaktat polisen?”
Sonja nickade sorgset. ”De gör ingenting.”
”Hon dyker nog upp skall du se.” Beate ville lugna henne. Bengt tittade på henne över Sonjas huvud.
Trodde hon verkligen det, att hon plötsligt bara skulle dyka upp?

Värmen gjorde Andrea matt. Hon fick inte tappa medvetandet nu när det var som viktigast att hålla sig vaken. Beate hade rusat ner när hon hade hört billjudet. Tydligen var det ingen hon hade förväntat sig att skulle komma. Det förstod Andrea av hennes brådska att döma.
Svetten stack i ögonen. Hon slet och drog allt vad hon kunde, men hon verkade sitta hopplöst fast. Hon kunde höra att någon gick på gången utanför huset. Trädgårdsgångens grus krasade under deras fötter. Svaga röster mumlade.
Kanske det var hennes räddning. Nu skulle hon få hjälp. Om hon bara hade kunnat ropa. Hon böjde sin kropp i båge och slet så hårt att hon kände repen slita sönder huden runt handlederna. Hon måste vila emellanåt för att få nya krafter. Hela hennes kropp var blank av svett…och hal. Den ena foten hade faktiskt glidit lite. Den gick att röra en aning. Repet gled fram och tillbaka på foten. Svårast var att få repöglan över hälen. Hon måste tänka bort smärtan.
Rösterna ute på gården kom tillbaka.
Snälla, snälla, gå inte! Lämna mig inte här!

Hon rev allt vad hon orkade med höger fot och hon lossnade. Hon var lös med ena foten! Vad kunde hon nu göra? Hon tog spjärn mot golvet och fick sängen att röra sig med riktning mot porträttet. En centimeter i taget. Om hon sträckte benet kunde hon nu nå med tårna om sorgfloret, inte med första försöket, men med andra. Hon drog det sakta över ena ljuset och det flammade genast upp. Andrea blev rädd när hon såg hur häftigt syntettyget brann, men nu hade hon gjort det. Det fick inte slockna men hon fick inte dö.
Nu började hon försöka få sängen bit för bit från branden. Det luktade redan kraftigt av rök. Fotografiet fattade eld och började brinna med en giftig grön låga. Kärringen brinner! Bra!

”Andrea!” någon ropade hennes namn. Det var mamma! Mamma var här! Där någonstans ute på gården. Hon drog allt vad hon kunde, töjde och slet. Repen hade faktiskt tänjts ut och svetten verkade hjälpa till. Även att hon kände att hud blev kvar på repen slet hon en hand fri. Det första hon gjorde var att slita bort tejpen från ansiktet. Nu kunde hon ropa.
”Mamma! Hjälp!” Rösten lät klen. Hon hade ropat sig hes! Elden hade nu fattat tag i några fiskenät och det brann friskt i dem. Blodet rann utefter handen men hon försökte ändå lossa på knutarna till andra foten. Snart skulle hon vara medvetslös av röken. Hon hade inte många sekunder på sig, det sade hennes förnuft. Slutligen fick hon upp en knut vid fotleden och hon kunde lirka ut foten från repen. Hon satt fortfarande fast med ena handen och nu började hon dessutom känna sig yr och illamående. Hon satte båda fötterna i plankorna och började kämpa sig fram med sängen släpande efter sig. Hon måste ut. Bara en par meter från trappan föll hon och sängen tippade och blev liggande ovanpå henne. Hon var halvt medvetslös och märkte inte hur elden nu hade börjat slicka några lådor med kläder i.

Sonja och Bengt hade ännu inte hunnit fara från gården utan stod kvar och talade med Beate, när Anders, Janne och Kattis kom körande i hård fart och parkerade bilen bredvid dem.
Anders var först ur. Han gick raka vägen till Beate som ryggade tillbaka när hon såg hans min. Han grabbade tag om hennes axlar och skakade henne.
”Varför sa du att du var på jobb i går kväll fast du inte var där?”
”Jag…” Hon drog efter luft.
”Var fan var du?” Han ruskade henne så huvudet kastades ledlöst. Det var svårt för henne att svara.
”Jag var nog lite sur …du for på middag med Andrea och jag fick inte komma med. Jag for hit.” Han slutade skaka henne och mätte henne forskande med blicken, sökte sanningen i hennes ögon.
”Var du sur?” Han såg tvivlande på henne sen ändrade han min igen och greppade hårt tag om hennes axlar igen.
”Varför ljög du och sa att du hade bråttom till jobbet om det var hit du for?”
”Av samma orsak nästan. Jag var upprörd över pappas död och min bror och allt…”
”Eldar någon? frågade Kattis och såg sig omkring. Ingen lyssnade till henne.
Anders satt händerna för ansiktet. ”Åh Gud, vad håller jag på med? Förlåt Beate… din bror är förresten släppt.”
Beate såg förvånad ut.
”Det luktar brandrök! Jag är säker.” Kattis började gå upp mot huset och alla utom Anders och Beate följde efter.
”Han blev släppt på eftermiddagen. Han ringde till mig. Han hade försökt nå dig, sa han.”
”Gjorde han?”
Anders drog Beate till sig och höll henne ömt. Han öste förbannelse över sig själv för att han inte varit ett tillräckligt stöd för henne. Han hade bara varit så glad för sin egen skull att han glömt bort att tänka sig in i hennes situation.

De andra hade gått in i huset. Beate tittade över axeln för att se vart de tog vägen.
”Stackars dig Beate, du kan inte ha haft det lätt. Beate, jag måste få berätta för dig. Din bror… Jag har ett konstigt bud från honom…Han hade förlåtit dig nu, för vad du gjorde mot Berit. Ja ungefär så sa han. Berit? Kände du henne ens? Vad kunde…”
Janne kom ut ur huset och ropade från trappan.
”Det är rökfyllt här. Det brinner någonstans.”
Anders släppte Beate och de sprang allt vad de kunde in i huset. Hon tittade inte mot de andra som på måfå här och där letade efter orsaken till rökutvecklingen, utan rusade utan tvekan iväg uppför trapporna till övre våningen. De andra följde något förvånat efter.
Hon öppnade den lilla dörren till utrymmet under taket och rök bolmade ner över dem.
”Jag ringer brandkåren!” ropade Janne och sprang tillbaka nerför trapporna.
Beate började gå uppför den branta trappan.
”Gå inte dit, det kan vara livsfarligt.” Anders försökte stoppa henne genom att gripa tag i ett ben
”Nej jag skall upp och se hur mycket det brinner. Jag måste rädda huset!” Hon ropade till honom med förvridet ansikte. Han drog ner henne med våld och hon blev liggande på golvet vid hans fötter.
Röken hade minskat något när de öppnade dörren, men man kunde höra knastret av att något brann. Han bedömde att han kunde ta risken att gå upp. Genast när han kommit upp var det första han lade märke till hur det brann längst in. Det såg ut som om elden hade fått alldeles för kraftigt tag om det bråtet som fanns där, för att han skulle kunna göra något. Det var bara att stänga dörren och vänta in brandkåren.
Då såg han…att han inte sett det direkt!
Det låg en människa under en omkullvält säng. Han kunde inte tro sina ögon. Var det möjligt? Brunt lockigt hår stack fram under sängen.

Kunde det vara? Han kröp fram på alla fyra. Han kände igen klänningen.
”Andrea! Herregud Andrea! Säg att du lever, säg att du lever, snälla lev…leeeev!” snyftade han fram.
Hon nickade att hon hörde honom och rörde på ena armen. Han lyfte på sängen och fick nästan panik. Hon satt fast. Han försökte lossa på knutarna och hörde inte ljudet bakom sig. Något hårt skar igenom luften och slog honom till golvet. Han blev omtöcknad, men luften gick lättare att andas längs golvet så han svimmade inte av. Han såg någon gå förbi honom men han trodde inte sina ögon. Han ville inte tro det. Tanken var alldeles för fruktansvärd, men så rann sanningen upp för honom.
Det var hans Beate som gjort detta!
Han såg Beate gå vidare mot elden, men backa igen. Han rörde sig inte. När hon kom närmare greppade han tag om hennes fotled. Hon föll. Hon hade en kniv i sin hand som ramlade ner på golvet. Han vräkte sig över henne, försökte hålla fast henne, men hon slogs vilt.

”Vad händer? Kom ner nu! Är ni galna? Sonja ropade flera gånger. Hon hörde buller därifrån, men ingen svarade. Hon måste se efter. Hon kunde bara inte lämna dem. Hon gick uppför trappan.
Anders och Beate slogs! Hon trodde inte sina ögon. Därefter stannade nästan hennes hjärta.
Andrea! Hennes älskade Andrea låg där på golvet. Det fanns ingen tid till att tänka på varför hon låg där. Det enda Sonja kunde tänka på var om hon levde. Nu var det nästan outhärdligt varmt där uppe. Elden dånade så hon knappt kunde tänka. Hettan och den kvävande röken skulle snart döda dem alla. Hon fick krypa fram till Andrea.
Anders höll Beate i ett hårt tag om halsen.
”Sonja”, väste han. Andrea lever, men är bunden! Ta kniven!”
Hennes tåriga ögon hittade vad hon sökte. Hon kröp fram och började skära. Det var svårt. Det gick inte alls så fort som hon önskade. De skulle alla dö där.
Beate rörde sig till slut inte mer och Anders kom till Sonjas hjälp. Han var starkare och lyckades få av repet.
”Rädda dig själv Sonja.” Han tittade med sorgsna ögon på sin livlösa hustru.
”Jag tar Andrea.”
Sonja kröp mot trappan, men såg sig ideligen om för att se om de kom efter. Han drog Andrea omilt nerför trappan i panikartad brådska. Janne stod på nedre våningen och tittade upp mot dem, med en handduk framför munnen.
”Vad i helvetes satans!” Han rusade upp på andra våningen för att hjälpa Anders. Bakom deras ryggar sköt Sonja fast dörren till utrymmet under taket.
”Ring ambulans!” vrålade Janne.
En storögt chockad Kattis ringde med en gång.
”Det är redan ambulans på väg. Den kommer automatiskt med brandkåren, sa hon när hon sänkte luren.
”Vi måste ta oss ut. Helvetet bryter snart loss här.” Janne kommenderade ut alla och tog tag under armarna på Andrea för att hjälpa Anders med hans tunga börda. De måste ut och det var bråttom.
De kunde redan höra brandkårssirenerna närma sig. Hostande och medtagna tog de sig i säkerhet långt bort från det brinnande huset.

Sonja satte sig på marken med Andrea i famnen och grät och gungade henne fram och tillbaka.
Anders kastade sig ner bredvid.
”Mamma” sade Andrea svagt. ”Du kom.”
”Ja jag kom, jag kom! Jag och pappa kom.”
Sonja hörde Anders snyfta intill. Han verkade inte kunna slita blicken från sina händer.
”Hon var galen, mamma.”
”Tänk inte på det. Det enda som betyder något är att du är här med oss, att du lever.” Den sista kommentaren var lika mycket ämnad till Anders som till Andrea. Hon lade en tröstande hand på hans rygg.
Plötsligt var hela gården full av människor, bilar och blinkande ljus Någon tog Andrea ur Sonjas famn och lade henne på en bår. Hon skulle få syrgas och vätska i ambulansen. Sonja stod utanför och såg oroligt på medan sjukvårdarna arbetade med henne. Det kändes bättre nu när hon fick vård. Hon vände blicken mot huset. Hela övre våningen var övertänd. Anders stod en bit ifrån huset och tittade på katastrofen med hängande armar.
Någon lade en hand på hennes axel. Anna-Lena stod plötsligt där.
”Hur mår hon?” Hon nickade in mot ambulansen.
”Det kommer att gå bra säger dom.” Sonja började gråta igen. ”Det var så nära”.
”Var det Beate?”
Sonja snörvlade och nickade. ”Jag skall aldrig glömma synen när Anders brottades med henne.”
”Herregud.”
”Anna-Lena, att du kom ändå! Att du vågade riskera…”
”Det var omöjligt att hålla henne hemma.” Någon talade bakom Sonjas rygg. Den rösten kände Sonja igen. Hon svängde sig om.
”Krister!...och Sussie!”
Sussie tvekade något först, men sedan kramade hon hårt om Sonja.
”Det var så länge sedan.” Hon talade med lite brytning.
”Jag är så glad att den här fruktansvärda historien slutade lyckligt.”

Sonja hade svårt att slita ögonen från scenen som utspelades framför hennes ögon.
Fastän det vimlade av brandmän som sprutade vatten mot huset brann det fortfarande kraftigt på övre våningen. Huset skulle knappast gå att rädda och inte den som var kvar där inne heller.
Om man tänkte på det, så var hon inte så säker på att det var ett lyckligt slut för alla. För egen del var hon bara så glad att Andrea var vid liv och att hon snart skulle få prata med henne
Sonja såg återigen minnesbilden framför sig av den livlösa Beate på golvet. De hade inte tagit sig tid att ta reda på om hon levde.
Anders hade gjort ett val däruppe i hettan och röken. Han hade räddat sin dotter och lämnat sin fru. Han hade troligen bedömt att det var för riskabelt att återvända tillbaka för att försöka få bort henne från en säker död…om hon ens levde.
Hon stod ändå utom all räddning. Sonja hade sett det i Anders ansikte och hade hjälpt till med beslutet att låta henne bli kvar genom att stänga dörren dit upp.

Krister hade nu också fått ögonen på Anders där han fortfarande stod och stirrade mot huset.
”Jag kanske skall gå till Anders.” Krister gick iväg.
Sussie såg långt efter honom när han gick iväg.
”Tänk att han kom och hämtade mig.”
Sonja släppte uppmärksamheten från aktiviteten i ambulansen.
De båda kvinnorna såg på varandra.
Sussie var fortfarande vacker, fast inte ens hon hade sluppit undan kråksparkarna i ögonvrån. Nu var hon dessutom litet fyllig och hennes blonderade hår hade gråa hårrötter.
”Tänk att han kom och hämtade mig,” upprepade Sussie. ”Jag sårade honom för många år sedan, jag trodde aldrig att han skulle glömma det. Han har betalt flygresan hem och nu står jag i skuld till honom på fler än ett sätt. Jag skall skaffa ett arbete och betala tillbaka allt han lagt ut. Just nu äger jag bara lite kläder i en väska, men jag bestämde mig på flyget hem att jag skulle börja ett nytt liv.”
Sonja måste le och ruskade på huvudet.
”Du hade så bråttom iväg och göra karriär. Tur var väl det, annars skulle du inte få höra de ord jag säger nu… Du hämtade ju aldrig ut din del som vi delade mellan oss i klassen, du vet, pengarna som vi sparade i skrinen. Sven har förvaltat pengarna och jag kan med säkerhet påstå att de växt till en sådan summa att du knappast kan kalla dig barskrapad.”
Sussie blev stående med öppen mun, oförmögen att kunna säga något, så Sonja fortsatte.
”Vi hade ju lovat att ta hand om varandra och det var vad han gjorde för dig.”
”Jag hade ingen aning…”
”Nej, ingen av oss fattar vad Sven gör, men vi har fått lära oss att acceptera det. Han är ett underverk.”
Sonja fick just syn på kommissarie Mattsson som kom gående med beslutsamma steg i riktning mot henne.
”Hoppsan, nu kommer lagens långa arm. Jag undrar vad han har att säga?”
Sussie drog sig undan några steg.
Kommissarie Rune Mattsson tittade först in i ambulansen och talade några ord med sjukvårdarna, sedan kom han fram till Sonja.
Han sträckte fram handen och hälsade på henne.
”Du fick tillbaka din dotter.” Han harklade sig.
”…men under dramatiska omständigheter. Jag ber om ursäkt på hela poliskårens vägnar att vi inte tog hennes försvinnande på allvar. Jag är glad att hon lever… att alla lever.”
”Tack.” Sonja kände att ursäkten var uppriktig.
Han drog med handen över ansiktet.
”Trots att du varit med om upprivande händelser så vill jag förhöra dig. Det finns mycket som jag behöver få förklarat för mig. Väldigt mycket. Jag kommer att kalla in de andra också.”
”De andra?”
”Ja, dina klasskamrater. Väldigt många av dem är faktiskt här nu, eller hur?”
”Åh” var det enda Sonja sade, men hon började genast fundera hur mycket de skulle låta honom få veta.
Kommissarien vände sig om mot Sussie, skärskådade henne och verkade fundera en kort sekund, sedan sa han:
”Jag vet inte vem du är, men låt mig få gissa… du är född sextiofem?”








Hon levde! Naturligtvis var hon inte förvånad. Hon överlevde alltid!
Hon hade hört hur de stängt dörren och bara gått. De lämnade henne där uppe med förhoppning om att hon skulle bli kvar där. De trodde tydligen att de kunde göra sig av med henne, kasta bort henne som en utnött sko. Det skulle de få ångra!
De kände inte till hennes kraft. Hon kämpade hostande med andningen och det sved i hennes hud av hettan. Hon tog sig hasande på mage fram till trappan och började ta sig ner för den.
Det gick ju enkelt som vanligt. Hon hade inte trott något annat heller. Bara hon kom ut skulle hon visa dem sin verkliga styrka. Anders var den som först av alla skulle få se vad hon kunde göra. I hennes sinne var han redan dömd. Han hade försökt strypa henne! Hon kände med handen på den ömmande halsen. Hon hade låtsas bli medvetslös för att han skulle släppa henne.
Hon hade måsta låtsas bli medvetslös för att han skulle släppa henne. Nu kände hon sig stark igen och hon blev starkare för varje sekund som gick. Nu skulle hon gå ut och möta dem. Kraften fortplantade sig från hennes fötter och uppåt, tog som vanligt herravälde över hela hennes kropp. Hon skulle just knuffa upp dörren när hon erinrade sig.
Mors porträtt!
Hon kunde inte lämna mors vackra ansikte i lågorna. Hon vände sig om och med bestämda steg gick hon uppför trappan igen. Hettan som mötte henne var enorm, men hon kände den inte.
Hon var ju osårbar!
Utan att tveka gick hon till den plats där mor väntade på henne. Hon böjde sig som förr för de brinnande takstolarna, smidigt, elegant, utan problem. Hon visste ju precis var allting fanns i huset.
Nu gick det inte att andas mer.
Mellan henne och modern fanns ett gult eldhav.
Hon gick rakt igenom.