25

Nu var hon iväg. Sonja hade fortfarande ljudet av hennes klapprande klackar i öronen, ljudet när hon sprang ner för yttertrappan för att skynda sig till Anders bil. Innan Andrea hoppade in hade hon vänt sig om och vinkat. Hon visste att hennes mamma tittade genom fönstret även om hon inte kunde se henne. Anders hade också höjt handen.
Fredag kväll och som sällskap hade Sonja endast datorn som garanterat skulle hålla henne sysselsatt i flera timmar framöver. Neela hade nyligen skickat ett telefonmeddelande om att resan gått bra. Hennes far hade mött henne på flygplatsen.
Upplevelsen av att vara ensam, övergiven och väldigt medelålders blev allt tydligare. Skulle resten av hennes liv bli såhär nu?
Telefonen ringde och tack och lov avbröt henne i hennes negativa tankar.
”Sss…ss…onja, det är Ssss…jag.”
Sonja rusade upp från stolen hon satt på. ”Sven!” utropade hon lyckligt.
”Jag visste det, jag visste det, du lever! Tack och lov… visst var det du som skickade meddelandet på natten när Kaj … åh, hur är det? Mår du bra?” Hon tystnade en kort stund.
”Fan Sven du har en del att förklara. Var är du? Jag skall komma och slå in skallen på dig. Fattar du hur oroliga vi varit för dig?”
”Jag… är hos min g…g…bredvid min lägenhet.”
”Har du varit hos din granne? Jag fattar ingenting! Varför?”
”Någon hade br…brutit sig in i min lägenhet och rotat igenom allt. Jag visste aaa..att det skulle komma. Man kan räkna på allt, d…det vet du.”
”Men, det kan ha varit vilken inbrottstjuv som helst.” Hon måste försöka få in Sven på ett resonligare resonemang
”Jag blev van…s…innigt rädd. Jag hade just räknat ut…jag var helt säker…Berit dog inte av en o…lyckshänd…else. Björn…vet jag inte….men jag t…ror…jag vet inte…”
Sonja blev alldeles kall.

”Det var oklarheter runt Berits död, det var det. Men du, det var ju i Sverige. Det fanns teorier att hon råkat ut för någon form av brott, men det gick ju inte att bevisa varken det ena eller det andra. Nu får du ge dig, Sven. Menar du att…Berits död…om Berit bragts om livet… att den personen finns här på Ön? Far inte din fantasi iväg för långt nu? Det är ju dessutom tjugo år sedan!” Sonja försökte hålla sig lugn.
”J…Jag trodde det var Kaj… Jag räknade hela tiden fel för jag blandade in min eget tyckande med vad siffrorna visade. Det var Kaj jag gömde mig för, till att börja med. D…du vet ju att det gick b…bra för honom först, men så blev jag osäker p…på honom. Allt började plötsligt t…yda på att det inte stod rätt till och j…jag tänkte, jag tänkte, och jag räknade fel.
Det blir så rörigt ibland. D…det går liksom inte att förstå J…jag är orolig hela tiden…för alla.”
Han snyftade till. ”Mest blev j…jag o…orolig för dig.”
”Sven!” Sonja suckade.
”Jag v...vaktade utanför ditt hus…”
”Är det sant?” Hon svarade sig själv. ”Sms-meddelandet på natten då Kaj sökte sina böcker! Det slog mig ganska snart att det kunde bara vara du Sven…tack!”
”Han kunde ha t…agit livet av dig.”
”Usch, så du säger.”
”D…et är inte över. Sonja…någon av oss är en mmm….mm…ördare. Det är inte Kaj och det är inte j…jag.”

Det började kännas obehagligt tyckte Sonja. Han hade alltid varit underlig. Gick det alls att lyssna till honom? Han hade haft rätt många gånger, men det kunde ha varit slumpen…
Nu började hans fixa idéer bli en aning för magstarka för att hon skulle svälja allt han sa.
”Sven…”
”Ja, du tr…or mig inte. Det är det värsta.” Hon hörde hur han andades tungt i luren och hon visste inte hur hon skulle få honom att bli redigare.
”Sss…onja. Innerst inne…d…du vet att jag har rätt. Du är så utbildad och k…lok nu. Det är svårt att aa…förstå sånt som inte har vetenss…kaplig grund. Vågar du l…åta bli att tro på mig?”
”Sven, vad är det du egentligen vill säga mig? Är någon i vår klass är en galen mördare, en mördare som har begått mord och tänker göra det igen? Är det det du vill säga? Hur skulle det kunna vara möjligt? Är det kanske jag?
”…J…ag vet inte vem, men jag tror inte det är du. D…då hade jag inte sagt var jag gömt mig…”

Det blev åter tyst i luren. I tanken kunde hon se honom nervöst banka på sina smala ben. Han hostade till och började tala igen.
”j...jag tror att du är… nästa…o…oo…offer.”
Det gick kalla kårar ner för hennes rygg. Det var svårt att bortse från hans nästan klärvoajanta utsagor.
Han hade en märklig förmåga att få rätt.
”Du skrämmer mig…vad skall jag göra? Jag kan inte ringa polisen va? Vem skulle tro mig? ... Sven… varför? Varför just jag? Vad har jag gjort? ”
Sonja tyckte att hennes egen röst lät hes och främmande. En misstanke slog henne.
”Du lurar mig inte va? Det här är inte roligt.” Hon visste att han inte skojade. Sven hade svårt att förstå humor och tvetydigheter, men hon kände sig ändå tvungen att försäkra sig.
”Sonja, får jag sova i d…ditt hus? Jag får ingen ro…”
”Jag vet inte. Du är efterlyst… du måste anmäla dig till polisen. Jag måste tänka på mitt arbete… okey då, till imorgon, sen får vi se. Och du borde faktiskt ringa till Bengt. Han har dagligen sökt efter dig. Han är den som oroat sig mest.”
”V..varför?”
”Nu förstår jag inte?”
”Varför är han så ivrig att söka upp m..ig?”
”Du menar inte…?”
Sucken från Sven var så tung att det brusade i telefonluren. Sonja hade inte ord för vad hon kände.
”Jag tror faktiskt att du har fel den här gången.”
”J…jag önskar h…h…ett att det var så.”
”Skall jag komma och hämta dig?”
”Nej! S…tanna i huset. Annika kör mig.”
Sonja lade på luren. Någonting var på gång, någonting ogripbart och olustigt.
Hon gick och låste alla dörrar noggrant och satte sig sedan framför TV-en med en filt svept omkring sig. Nu skulle hon vänta på Sven. Tanken på att ha den vänlige, men ständigt orolige mannen hos sig, värmde henne lika mycket som filten.










I Öns gästhamn var det som vanligt vid denna tid packat med båtar. Mängden av segelbåtsmäster såg på långt håll ut som en konstgjord skog som någon lekfull konstnär uppfinningsrikt konstruerat. På närmare håll kunde man ta del av blänket från vaxade plastskrov, knarrande av förtöjningar och fendrar som gnällde misslynt under press.
Kvällen var sen och segelentusiasterna drog sig in i båtarnas komprimerade utrymmen. Tidigt på morgonen ville man gärna kasta loss och bege sig ut i den stora skärgården som omslöt ön.
Andrea gick längs kajen. Hon hade blivit erbjuden skjuts av sin far, pappa, (det var ett ovant ord för henne,) men hon hade tackat nej.
Hon behövde promenaden för att lugna ner sig, tänka över allt som sagts under kvällen.
I aktern av en större motorbåt satt ett par vid ett litet bord med en ljuslykta på. Båda höll ett glas som såg ut att innehålla vin i handen.
Kvinnans mjuka skratt hördes in mot land och han böjde sig upplivad framåt för att berätta mer för henne att kuttra över.
Små simdräkter och en Nalle Puhhandduk på tork över mantåget talade sitt tydliga språk om att det låg barn och sov i ruffen. Var det deras riktiga pappa som satt där och smuttade avslappnat på sitt vin? Det kunde Andrea inte veta. Spelade egentligen någon roll?

Andrea hade haft en bra uppväxt, men med en fråga hade legat fördolt under ett täcke av förnöjsamhet. Vem var egentligen hennes far?
De första trevande stegen till att få reda på det var redan tagna och hon var lycklig.
Hon hade inte riktigt fattat vilken känslomässig explosion det var för en människa att känna igen sig själv i en annan. Hon hade inte saknat den känslan förr, av den enkla anledningen att hon inte vetat att den funnits. Därför kände hon ingen bitterhet, bara tacksamhet, glädje…
Bryggan tog slut och ersattes av en asfalterad gångväg. Värmen från det svarta underlaget strålade upp mot hennes bara ben och hon kunde inte låta bli att ta av sig skorna och gå barfota.
Med skorna i handen och med en klänning som var något för kvinnlig för hennes ålder gick hon hemåt medan mörkret lade sig mer och mer.

Gångvägen från hamnen in till stan var sparsamt upplyst. Politikerna hade med sin återhållsamma penningpolitik fördelat en alldeles för lågt tilltagen summa för utbyggnaden av strandområdet. Det var långt mellan lamporna, men tolkades ändå av befolkning som ett välvilligt drag av de folkvalda.
Några ungdomar skrålade framför Andrea. En av grabbarna i gänget kastade en blick över axeln och fick syn på Andrea. Hastigt sade han något till de andra som skrattade till.
Andrea saktade på stegen, men ökade farten igen när hon såg att en av flickorna drog i armen på en av killarna och de begav sig ner mot hamnen till. Någon med en barnvagn stod väl synlig under en lyktstolpe, verkade pyssla om sin skyddsling och gick vidare in mot stan före Andrea.
Hon ångrade inte det minsta att hon bestämt sig för att gå hem. Hon misstänkte att mamma skulle försöka lirka ur henne detaljer från middagen och hon var inte riktigt beredd på det ännu. Allt det fantastiska med hennes pappa ville hon hålla för sig själv en liten stund till.

Hennes mamma var nämligen specialist på att få information ur folk, innan de visste att de försagt sig.
Det hade hänt Andrea många gånger och en del tonårssynder hade då tyvärr kommit i dagen.
Värst var besöket i en ökänd coffee-shop på en skolresa till Holland. Hon kunde fortfarande se mammans besvikna min när informationen nått moderns öron. Nu var det glömt. Hennes mamma tog aldrig upp det mer.
Personen med barnvagnen vek av in på en avtagsväg som ledde in i en gränd och Andrea var alldeles ensam på gångvägen.
Man kunde nog säga att Andrea i det stora hela var nöjd med sin barndom. Tyvärr hade hon haft en frånvarande mor som arbetat mer än tolv timmar i dygnet. Detta hade vägts upp av att Neelas pappa hade fungerat som en far för dem båda.
Han hade inte arbetat så mycket. Det hade hon märkt. Det verkade inte behövas. EU-kolossen var tydligen frikostlig med att dela ut lön. Det verkade alltid finnas pengar.
Undrar om Neelas pappa kunde hålla samma standard nu. Hon misstänkte att han inte kunde det.
Vad gjorde det? Neela fick nog de pengar hon behövde av mamma.
Andrea passerade gränden där personen med barnvagnen hade vikt in. Hon riktade bara en kort blick dit och såg till sin förvåning att barnvagnen hade vält och en person satt på gatan. I ett tillstånd som verkade som panik vinkade människan till Andrea som utan några betänkligheter hastigt lade skorna ifrån sig för att springande ta sig in i gränden. Det var blod på den lilla filten som låg på gatan och Andrea kände att det knep till i magen av oro.
”Vad har hänt?” frågade hon oroligt och böjde sig över byltet som personen hade i famnen.
Det var det sista hon gjorde innan en förlamande smärta kändes i bakhuvudet och allt blev svart.








Sonja tittade på väckarklockan ännu en gång. Varför kommer inte ungen hem någon gång?
Klockan började närma sig halv tre och Andrea hade inte dykt upp ännu. Har Anders blivit tokig som håller henne borta så länge? Oron rev och slet i henne. Om hon skulle stiga upp och köra ett varv runt stan. Kanske kunde hon få syn på henne. Hon steg upp och ropade i samma stund till. Sven stod i sovrumsdörren.

”Vad du skräms!”
”D…du måste ringa A…anders.” Hårt, hårt bultade han knytnäven mot låret.
”Sluta misshandla dig själv, jag bli galen av att se det!”
Hennes tålamod var på bottennivån.
”K…kan inte…vet du ju. Rrr…ring nu!”
”Du gör mig orolig när du säger så där!” Hon hade inte riktigt energi till att lyssna på hans stammande. Dessutom måste hon medge att kände Sven sig orolig, så lade det mer fyr på brasan till hennes egen oro.
”Andrea är med Anders. De har väl så trevligt bara att de glömt tiden.”
Utan att säga något sträckte Sven fram en näve papper, tätt, tätt fyllda med tal.
”Och vad vill du säga till mig med det där?” Irritationen växte. Hon tog papperna av honom och kastade dem på golvet. Han blick följde högen av vita blad på golvet, men han sade ingenting utan stod bara och gungade av och an på tröskeln.

Förbaskade knäppa karl!
Sonja hejdade sig. Vad hjälpte hennes barnsliga nycker? Hon masserade tinningarna några sekunder.
”Skall jag ringa till Anders? Men det är ju mitt i natten?”
”D…du förstår inte! Det är det som är f…felet. RING!”
Sonja gick till sitt arbetsrum. Sven följde henne tätt bakom hennes rygg.
Hon sökte hans telefonnummer och slog siffrorna. Hon hörde hur Sven slog på sitt ben.
Tänk om frun svarar!
Signalerna gick fram och plötsligt var Anders röst där. Vad skönt.
”Hej…förlåt om jag väcker dig…är Andrea hos dig?”
Det var knäpptyst i luren. Han svarade inte.
”Är Andrea hos dig? Hon har inte kommit hem ännu.”
”Är hon inte hemma?” Det lät som om han viskade. ” Vi skildes åt vid elvatiden. Hon ville gå hem.”
”Men det är ju flera timmar sedan!” Sven hade ljud för sig bakom hennes rygg.
”Brukar hon vara borta sent?”
”Andrea? Någon gång kanske, men hon brukar meddela sig hem till mig, men nu ligger hennes telefon hemma i hennes rum. Idiotiskt va?”
Anders andades tungt i andra änden innan han viskande började tala igen.
”Herregud inte detta också! Sonja, jag…jag vet inte om jag kan hjälpa dig leta. Du förstår…det har hänt grejer här. Någonting hemskt. Vi… vi är i chock här. Beate ligger i sin säng, men jag tror inte att hon sover. När du ringde nu så trodde jag att det var polisen.”
En kall hand vred om i hjärttrakten på Sonja. Sven hade ställt sig nära hennes telefonlur för att ta del av samtalet. Han gnydde svagt.

”Vad har hänt?” Hon hade börjat viska som Anders.
”Gubben Markström är död. Ja, du vet ju att det var min svärfar.”
Sonja lugnade ner sig.
”Han var ju en gammal man.”
”Polisen har varit här. De är övertygade om att han inte dött en vanlig död. Han hade blivit hittad på kyrkogården framför hustruns grav. En naturlig hjärtattack hade man först trott, men obducenten hade gjort fynd som visade att allt inte stod rätt till. De ville inte säga, men vi fick veta att det var någon form av skador på kroppen. Han hade blivit misshandlad uttryckte de sig.
Du förstår att det var en svår chock för Beate. Hon hade varit på ett långvarigt jobb på en personalfest för Kreditbankens kontorsanställda. Inte lång stund efter att hon hunnit hem innanför dörrarna dök polisen upp. Då låg jag redan och sov. Jag var så mätt och däst efter middagen med Andrea.”
Han tog ett häftigt andetag.
”…åh, herregud! Är inte Andrea hos dig! Menar du att hon är försvunnen?”
Den självsäkre Anders Larsson verkade något splittrad.
”Ja, det är ju det jag försöker säga. Jag är ledsen för er skull, för Beates skull, men just nu bryr jag mig faktiskt bara om var Andrea är. Det borde du göra också”

Inte bli irriterad, inte bli hysterisk, inte gräla, det fanns det ingen vinning i.
”Du har inte hört allt ännu.” Anders gjorde ingen notis av hennes kommentar. ”Beate har haft en ganska sval relation till sin far. Du och jag vet ju vad han gick för och han var inte mycket bättre hemma. Han var nog den ensammaste åldringen i stan. Ingen släkt som brydde sig, troligtvis ytterst få vänner, sammanfattningsvis är det inte många som kommer att sakna honom. Det som chockade Beate var att de av någon anledning sökte hennes bror. Han är ”skäligen misstänkt” för att ha åsamkat gubben skada. Skulle det finnas det minsta sanning i det… ja, du förstår ju. Det är ju en familjetragedi!”
”Men, vad säger du?” Sven trängde sig närmare Sonja och hon kände hur hans kropp gungade svagt. Tusentals tankar tumlade omkring i huvudet. Hon borde förstå något, men kunde bara tänka på att Andrea var borta. Anders talade igen.
”De har inte funnit honom ännu. Polisen har sökt honom i hans bostad och på hans arbete. Han finns ingenstans.
”Anders…jag kan knappt tänka på det, men Andrea är borta och Markströms son är borta… Jag ringer polisen…” Sonja tittade på Sven. Det rann en tår ner för kinden.
”Beate ligger i sängen, hon har det bra där hon är. Jag kommer över en stund så tar vi en sväng runt krogarna i stan. Hittar vi henne inte så går vi till polisen sen.”
Sonja lade på luren.
Hon mötte Svens blick. ”J…jag kommer med!” stammade han. Sedan verkade han ändra sig. Han dunkade näven i pannan. ”Nej jag blir hemma och räknar. Jag måste räkna.” Han var stressad och Sonja var tacksam att han valde att bli kvar i huset.
”Det är bra, ifall Andrea kommer hem,” ropade hon över axeln innan hon hastade iväg för att klä på sig ordentligt.