Att bygga ett liv.

En liten regnbågen bildades i kaskaden av det vatten som flydde undan båten när den sjösattes.
Det var nog ingen som såg den.
All uppmärksamhet var riktad mot det glänsande träskrovet och mannen som lycklig stod på kajen... den stolte båtbyggaren.
Algot var en kort, men muskulös karl som redan hade tagit ett stort steg in i medelåldern, utan att han egentligen märkt det.
Hans livs verk låg nu och flöt stilla i hamnbassängen medan den relativt stora samlingen intresserade människor applåderade.
Kulturministern, med ansvar för konst och hantverk kom stigande fram, strödde blommor och vackra ord över Algot och hans skapelse.
Det var ju inte dåligt det han lyckats med.
Han hade nämligen byggt en kutter, 14 m. från akter till för, med bord av vackraste ek och en överbyggnad i teak.
Entusiasterna stod i dubbla rader och beundrade och kände avundsjukan stinga inte helt obetydligt i hjärtetrakten.

Äntligen, äntligen var han klar... hans livverk.
En båt av denna storlek kunde ge sig ut på större vatten.
Medelhavet skulle vara drömmen!
Tänk att få lägga till i hamn efter hamn. man skulle vara ett med solen, havet och vindarna.
Den mörka sydländska natten med dess skimrande stjärnor skulle spegla sig i de många lager fernissa som noggrant lagts på träet.
Det fanns inte en enda person där på kajen som inte avundades honom.
...och allt detta hade han skapat själv.

Han var född i en familj med generationer av händiga män.
Själv var han inte gammal när han hade byggt sin egen roddbåt.
I en ombyggd ladugård har han ägnat större delen av sitt liv med att hyvla brädor och böja spanter.
Mellan tionde och elfte båten kraschade hans äktenskap och efter det formligen bodde han bland spånorna.
Problemet blev ändå hans ensamhet.
Trots att radion stod på hela dagarna och någon intresserad tittade in nu och då, så saknade han ändå någon att dryfta sina bekymmer med.

När det lilla varvet i utkanten av stadens hamn lades ner, fanns det turligt nog eldsjälar som såg en möjlighet att börja träbåtstillverkning i liten skala.
Det var klokt att samla kunskapen i ett utdöende hantverk på samma ställe.
Tjänster, handtag, tips och arbetsredskap skulle delas och en kulturgärning göras.

Algot var inte sen att nappa på det.
Tanken på det riktigt stora bygget som ligger och lurar i bakhuvudet på de flesta båtbyggare kom allt närmare sin verklighet.
Det tog mer än tio år från det att han högg ut kölen till den stund han såg sin vackra kutter guppa på vågorna.
Tala om lycka!

Lokalbladet kom och intervjuade honom.
Vad kände han? Vad hade han för planer?
Han talade ivrigt om kanaler i England, Medelhavet och Norge.
Man fotograferade honom nere i den mysiga kajutan, skrev i lyriska ordalag om doften av trä och känslan av genuint hantverk.
Algot var rusig och satt i sin båt från morgon till kväll och visade trånande träbåtsentusiaster på ett träarbete utöver det vanliga.

En kväll kom inte en enda person.
Det var bra. Nu skulle han få passligt att städa undan på byggplatsen vid varvet.

Den underbart kryddade doften av mahogny, teak och våra egna nordiska träslag mötte honom när han klev in i hallen.
Karlarna därinne som arbetade med sina projekt märkte inte först att han kommit.
Det var inget märkligt med det. Han om någon visste hur det var att vara besatt av att forma trä.
Inte förrän han hojtade till tittade de upp och morsade och vinkade glatt.
-Tjena Algot! Ligger du nere i hamnen och bara njuter din lycklige fan! Tänk att du kommer och tittar på oss satar som träsar i dammet. Vet du fan... idag sprack ett ekbord från akter till fören för mig. Jag tänkte gå och hänga mig nästan. SÅ mycket jobb åt helvete! Träet var för torrt!

Det var en hård men gemytlig jargong som Algot kände sig bekväm med.
Karlarna började jobba igen och Algot gick till sin plats i varvet.
Ingen hade rört något där... naturligtvis... han hyrde fortfarande platsen.
Med en suck började han plocka ihop kopparnit, kulhammare, trava spillvirke och kasta gamla burkar.
Han vägde rubanken stilla i sin hand... längre in i hallen svor någon så det osade.

Han skulle sakna dem allesammans. Gemenskapen och diskussionerna om det han älskade mest av allt... båtbygge... ja nog skulle han sakna det. Han var ju den mest erfarne av dem alla.
De andra båtbyggarna såg verkligen upp till honom. Han var verkligen någon att räkna med där inne på varvet.
Nu skulle han iväg och förverkliga sin dröm. De andra skulle få se honom segla ut ur hamnen medan de fick stanna kvar på kajen.
Troligen skulle det sporra dem att jobba ännu hårdare.
Nere i hamnen låg hans kutter och gungade svagt och väntade på honom.

Två veckor senare backade en lastbil in på varvsgården.
Algot stod och tog emot den.
Några av båtbyggarna som kom ut för att röka och prata en stund stannade förvånat upp.
-Algot! Vad skall det här betyda?
Cigaretterna blev hängande otända mellan deras läppar.

-Jag sålde kuttern... kunde inte hålla mig, för jag råkade komma över ett fint parti med fin hondurasmahogny.
Ni vet ju att jag alltid har hållit på och talat om den där yachten som jag skulle bygga.
Om jag håller på och raggar runt världen hinner jag ju inte bygga eller hur. Man vet ju aldrig hur länge man lever.

Han såg lite besvärat på sina vänner och tillade tyst:
-Det är ju byggare man är och inte sjöman.

En av Algots byggarkamrater hade redan börjat vända och vrida på plankorna.
-Det var som helvitte! Inte dåligt virke det här.
Han hade knappt hört vad Algot sagt.
-Vi bär in det i hallen med en gång. Var fick du tag i det, sa du?