Känslan i andrahand.

Kan man hitta lycka i en secondhandbutik? Nej naturligtvis inte, men man kan bli lycklig där, om man hittar fyndet. Fyndet med stort F.
Det är väl det som sporrar, att vända och vrida på saker som någon annan ägt tidigare, i tron att det skulle fylla just ditt behov.

Jag gick in i en butik som hade sålt gamla ting i en källarlokal så länge jag kunde minnas.
Den sköts av en man som sett gammal ut de senaste trettio åren. Tyst utan att lägga sig i andra människors rotande bland lådor och hyllor, har han suttit på en stol bakom kassaapparaten.
Det är trångt mellan borden som är packade med prylar i lager på lager.
Säljer han aldrig någonting? Det verkade aldig minska.
Belysningen är dålig. De nakna få glödlampor som hänger från taket ger inte mycket ljus.
Ett smalt fönster nära taket skänker just idag en solstrimma in i butiken.
Den landar i en skål med billiga smycken.
Det gnistrar till och skålen får helt min uppmärksamhet.
Kan billigt glas ge sådan lyster? Kanske det är just idag som fyndet skall göras?
Jag söker i korgen.
Min hand lyfter på halsband och ringar. Den lyfter upp en brosch... som gnistrar och är överrumplande vass.
Den stack mig, som av vilja.

Framför mina ögon bildades smyckeskorgen till ett virvlande kalejdoskop, sedan blir allt svart.

Det var mörkt och skumt när jag kvicknade till.
Jag låg på ett golv med någon som stod böjd över mig.

"Hörni, det har kommit en ny!" Denna någon ropade. "Det var länge sedan sist, säkert ett år sedan." Hojtade hon över sin axel
Min blick fastnade på hennes ansikte. Det var bekant. Min gamla lärarinna från småskolan!
Men hur?
Lärarinnan såg först nyfiken på mig, men så sprack ett leende upp.
"Det är Annika! Annika Larsson, min gamla elev... men vad fattas dig? Har du bekymmer?"
"Är jag död?...för... du är död!" Jag kände paniken krypa under huden.
"Nej, lilla vän, du är inte död. Du gick ut ur butiken igen. Det är jag helt säker på, för jag såg dina skor och underben från min position från garnkorgen. Det var bara stora Annika som gick ut. Den lilla stannade kvar. Jag brukar alltid..."
Hon avbröt sig.
"Ja, jag är tyvärr död... och här är jag ännu." Hon suckade.
"Jag brukar hålla till i garnkorgen mest. Jag har alltid älskat garn... och barn... och karl´n."
Hon fnissade och satte handen för ansiktet som hon jämt gjorde förr.
Jag kände inte igen mig.
"Jag är förvirrad" Var är jag? Jag förstår inte... lilla jag?"
"Det är klart du är förvirrad. Själv blev jag alldeles ifrån mig när jag hamnade här. Jag har varit här i tjugotvå år. För fem år sedan dog mitt stora jag... det gick tyvärr inte ta min känsla med. Det är något som är fel med mig ännu, men... vi håller på att ta reda på det nu."
Jag satte mig upp och såg en samling märkliga personer, nyfiket, men inte framfusigt betrakta mig.
En av personerna steg fram.
"Jag heter Arthur Andersson. Jag har blivit vald till undersökningsledare."
I handen höll han ett anteckningsblock och penna. Han var i medelårsåldern med en begynnande skallighet, klädd i en fläckfri gammalmodig kostym.
"Jag är fortfarande förvirrad. " En dam i svart, lång, kjol, grå blus och ett vitt förkläde steg fram.
"Jag heter Bertha och vi ska berätta för dig. " Hon gjorde en teatralisk paus.
"Du har stungit dig på Selmas brosch och ditt lilla jag, det vill säga, din känsla som inte vill vara med dina andra känslor, har hamnat här under bordet i secondhandbutiken.
Vi är känslor som är en tvärhand höga. Vi kan gå omkring var vi vill i butiken för ingen ser oss, men vi skall akta oss för besökarna. Känslor vill inte bli påtrampade."
"Gick jag ut ur butiken och lämnade min känsla kvar för att bli undersökt?"
Berha såg glad ut. "Ja, just det! Du skall bereda dig på att du måste ha tålamod. Arthur har varit här sedan 50-talet, själv kom jag under bordet 1910. Jag kommer aldrig härifrån. Jag måste bli här för evigt. Min känsla är så nära relaterat till fred... att jag ser det omöjligt att befrias.
Jag känner hopplöshet."

Arthur var ivrig. Han ville visa sin samling av ledtrådar.
Vi gick mellan lådor, klättrade på travar av böcker och trängde oss mellan gamla rockar som hängde och luktade malmedel.
Där bakom fanns många känslor samlade. Vissa hade ålderdomliga kläder andra var liksom jag klädda i kläder som passade för tiden.
"Se här! Vår viktigaste ledtråd! Det är en biografi över Selma Lagerlöf. Hennes känsla var här i slutet av 1800-talet.
Det var skam, visade det sig. Den känslan försvann under hennes stora jags Jerusalemresa. Putsväck var hon en dag, har det berättats mig. Kvar blev bara hennes brosch i skålen med smycken.
Sedan dess har man befriat många genom att ta reda på vad som felas med känslan.
Detta arbete har under de senaste decennierna varit under min ledning."
Han sträckte stolt på sig. "Selma förstod sig på känslor. Vi har en komplett samling av hennes verk här bakom. Det har varit ett styvt arbete att släpa dem, men vi har också haft lång tid på oss. Nu använder vi dessa böcker som uppslagsverk."

"Vad är jag för en känsla då?" Min röst darrade.
"Det vet vi inte ännu! Vi skall genast starta en förundersökning! Du skall få sitta inför vårt känsloråd och berätta om dina viktigaste episoder i livet. Efter att vi samlat fakta kommer en grupp att börja sökandet i böckerna.

Således hamnade lilla jaget/min känsla bland andra känslor i en odefinierbar och ovädrad värld vid sidan om den värld jag ansett som den enda.
Ibland hade vi avskedseremonier för känslor som funnit sitt ursprung, ibland var vissa bara borta.
Jag satt ofta i garnkorgen med min lärarinna. Hon kunde som alltid skapa gemytlighet runt om sig. Ofta talade vi om gamla minnen och skrattade glatt åt dumheter som vi elever kunde hitta på.
"Fick du några egna barn?" Frågade jag därför en dag.
"Nej tyvärr, det blev aldrig så. Så kan livet vara ibland."
"Blev du besviken när du insåg faktum?"
"Klart jag blev besviken. Jag är fortfarande besviken. Jag är besviken!"
Hon såg häpen ut. "Min känsla är besvikelse!"
Hennes kloka ögon mötte mina.
"Nu lämnar jag!"
Sakta tonade hennes bild bort och jag blev ensam i min garnkorg. Men, jag kände mig inte ensam, det var inte den känslan jag hade problem med.

Sedan förstavärldskrigets utbrott hade Bertha mer och mer fördjupat sig i människans ondska.
Fast hon förstod att hopplöshet var hennes känsla kunde hon inte befrias. Hon var en av de få gestalter som hade flera känslor. Hon skulle aldrig erkänna för sig själv att hon borde känna förlikning.
Så länge det var fallet var hon en evig medborgare i butiken. Man hade gett upp hoppet för länge sedan.

Arthur kom en dag, glädjestrålande.
"Rådet har löst din gåta."
"Är det möjligt? Redan?"
Han såg lite skyldig ut.
"Du får ursäkta Annika, men du är inte en speciellt komplex person. En av de enklaste fallen."
Han såg löjligt kavat ut.
"Nu skall vi ha avskedsseremoni."

Alla känslorna var samlade.
Jag fick sitta på Selmas biografi.
Arthur strålade.
"Mitt herrskap, Annika... du saknar din vuxna son till den milda grad att den känslan gjort sig obekväm med dina övriga känslor.
Annika... du känner längtan!"

Kalejdoskopet kom tillbaka.

Plötsligt befann jag mig på en flygplats i Sydney.
Min son kom emot mig...
och min längtan var över.