Ensamhetens konst.

Efter att ha drabbats av svår mental utmattning och sjukskrivning och mediciner gett föga eller ingen effekt alls, tog jag ett eget beslut långt från de råd jag fått från läkare och terapeuter.

Jag hade blivit erbjuden en möjlighet att vila upp mig vid Havsgårdensfyr och tackat ja till det.

Fyrensvänner hade underhållit och skött fyrvaktarens stuga och den var helt i det skick som när fyrvaktaren bodde där.
Efter sommarmånaderna gått var det aldrig någon som var där ute, så jag fick vara där i princip hur länge som helst.
Detta erbjöd man med ett leende då man utgick från att ingen modern människa kunde utsätta sig för att vara ensam en hel höst i den saltmättade blåsten.
De visste ju inte att situationen var den motsatta för min del.

Jag klarade inte längre av bruset från andra. Min stressade hjärna försökte att koka sig själv.
Jag var på väg att gå under.

Så blev det så att jag blev transporterad i en kraftigt byggd båt av en erfaren skärgårdsbo ut till Havsgården.
Han lastade av mig och min stora packning på en klippa och kom överens att han skulle hämta mig efter två månader.
Skärgårdsbon tittade länge på mig innan han lade ut igen.
Kanske trodde han att han skulle vara den sista som såg mig vid liv?
Slutligen hade han ruskat på huvudet och satt sin hand innanför jackan.
Han drog fram en flaska konjak som han räckte till mig utan ett ord.
Med flaskan i famnen stod jag kvar och såg efter hans båt tills den försvann som en liten prick i horisonten.


Ensam!



Djupsjöfaret hade sin sträckning förbi fyren.
Nattetid kunde man från ön se ljusen från passagerafartyg som passerade.
I dem fanns det människor som talade med varandra, grälade, skrattade, tog på varandra.
De mötte varandras ögon och kände lukten...
Kontakten till andra människor... jag kunde inte låta bli att tänka på andra människor.
I början av min vistelse på ön, hade bilder, minnen av samtal, ånger och ilska tumlat om som lekande vesslor i huvudet.
Men, efter några veckors ensamhet förändrades tankarna och blev mer och mer misstänksamma. Jag återkom ofta till samma fråga:
Kan ögat lura tanken och tanken lura ögat?

Det man ser är vad man tror man ser. Säker kan man ju inte vara.

För... om man inte har kontakt med den yttre världen, vad vet man då? Vad är sant och vad är falskt?
Kanske det du tror att är glimmande ljus från varma festsalonger i lyxiga fartyg, kanske istället är svärmar av eldflugor eller mareldar från exotiska alger.
Det finns nämligen ingen i din ensamhet att mäta förnuftet mot.
Ingen ger förbryllad min om du är otydlig, ingen hejdar dig om du överdriver, ingen underblåser dina idéer eller ger energi åt dina tankar.
Ditt psyke lever helt i avsaknad av mänsklig squashvägg och söker slutligen sina egna lösningar.
Grubblerierna tvingas söka utväg på ett annat ställe än du vanligtvis söker.

I inledningen av oktober märkte jag hur jag saknade måsarna. De var plötsligt borta.
Gässens plogar hade försvunnit från himlen och till och med kråkan som ibland kom flygande från grannön var puts väck.
Således ensamhet!

Det hängde en fläckig spegel i fyrvaktarbostaden.
Det blev allt vanligare att jag såg i den.
För ett halv år sedan hade jag hatat mitt ansikte.
Nu hade jag lärt sig att förlika mig med personen. Det fanns ju ingen annan att tycka om, ingen bättre och heller ingen sämre.
Personen i spegeln fick helt enkelt duga.

Ibland prövade jag försiktigt med att tala, men bara ibland.
För det var enda gångerna som jag fick en svag ångest över att vara ensam.
Frågor och uttalande som blev hängande i luften obesvarade?
Det poängterade bara min utsatthet och den största rädslan av alla...
Tänk om jag en dag... får svar?
Om ens hjärna en gång hade försatt dig i obrukbart skick, oförmögen att kunna utföra arbete, vad kan den då mera ställa till med?
Kunde den skapa sällskap som inte finns?
Kunde man verkligen lita på sin hjärna, speciellt den hjärnan som redan svikit dig?
Kunde...


Ensam.


En kväll dukade jag för två. Jag smutsade ner båda tallrikarna och njöt sedan av att diska efter två. Ibland hällde jag upp två glas konjak och slog ihop glasen i en uppsluppen skål.
Under veckornas gång sinade bärnstensdycken, men jag hade beslutat mig för att inte dricka ur hela flaskan.
För, tänk om man faktiskt fick besök... att få skåla med någon på riktigt. Inget slår väl det?
Kände jag ändå inte svag längtan efter sällskap?
Äsch!

Sjunga fick man göra!
Speciellt när höststormarna ackompanjerade och vågorna höll takten.
Att skapa en symfoni med sig själv som solist kom att bli höjdpunkterna.
Och lust att skapa fick jag!
Jag samlade drivved och sökte vackra stenar.
Jag arbetade i dagar med att mura en stor fisk av stenar, så stor att den måste ses från ovan... av... tja... fåglarna kanske.
Vem kan egentligen klara sig utan kultur var helst du befinner dig?

Fantasin förlöstes och jag gladdes.

Efter att en dag suttit i timmar och studerat de lavarna som bildade rosenformer på ett berg, fick jag för mig att det kanske var en karta.
Om jag såg riktigt riktigt nära kunde jag hitta ett annat samhälle som var helt omedveten om den väldige jättens vakande öga.
I det samhället fanns en gemenskap som berättade skrönor om det som fanns högt där uppe, någonting onåbart, märkligt, obegripligt. En gud av något slag.
Själv kände jag mig närmare min gud än på länge.

Gudomen hade förstås tagit en annan gestalt av den enkla anledningen att... jag hade format den själv.
Det var ingen annan som kom och sade vem gudomen var och varför den var gudomlig just för dig. Den färdiga mallen var plötsligt försvunnen.
Lagarna och reglerna angående min religions utövande var först väldigt suddiga, men återkom snart i en allt klarare gestalt. För hur kan man tvivla på en tro som man själv är upphov till?

Allt blev plötsligt väldigt enkelt och strukturerat.
Det gick att förstå mig själv och min omgivning.
...men hade jag tappat min tid?
Jag fick inte tappa tiden, jag behöver den sedan när jag kommer tillbaka, eller snarare...
det finns ett krav på att man håller ordning på sin tid. Det är ingenting man slarvar med.

Oroligt sökte jag efter ledtrådar...
Konserverna var på väg att ta slut. Det borde betyda att min ensamhet var på väg att få ett slut det med.
En morgon var det blåis på ett kärr. Det måste vara sen oktober.
Jag hade klokt nog plockat en sten i en burk varje morgon.
De hällde jag ivrigt ut på köksbordet och räknade dem.
61!
Det kan komma hämtning idag... eller kanske i morgon... om han kommer ihåg mig.
Plötsligt blev jag orolig för att han kunde ha glömt mig, för nu ville jag verkligen tillbaka,
men ännu mera rädd för att han faktiskt mindes sitt avtal och kom och hämtade mig och förde mig tillbaka till... det gamla.
Så fegt!...

Hade tiden av ensamhet verkligen helat mig?
Var jag redo?