Möss och människor

En busshållsplats! Ett sådant märkligt ställe! Ett mikrokosmos som kan vara överbefolkat, men alla beter sig som om de stod ensamma.
Sjukt kanske... men det borde passa mig, för jag är just det... sjuk.
Nu står jag där och väntar som alla andra.
Jag är rädd att de ser på mig när jag inte märker det. Jag kan nästan höra deras tankar om mig.
Det är inte alls snälla tankar och pulsen stegras vid tanken och mina handflator blir fuktiga.
Med minsta möjliga rörelse torkar jag händerna mot låren. Jag vill inte få någon uppmärksamhet.
Man har sagt att jag måste kontrollera min andning. Inte få panik!
Inte få panik...

Bussen kommer och stannar framför dem med en lätt nigning och med diezelångor i frustande andetag.
Jag måste gå sist in. Det går inte att trängas i en kö. Avstånd!
Det är vanliga chauffören, tack gode gud! Nu blev det lite lättare.
"Hej Jonny, registrera ditt busskort," säger han.
Det gör jag och det elektroniska pipet tjuter så det hörs i hela bussen.
Alla ser på mig, mäter mig, skärskådar mitt innersta. Det svartnar för ögonen.
Chaufförens röst hörs.
"Det är ledigt bakom mig. Sätt dig där Jonny."
Det gör jag. Nu är jag på väg! Jag hade klarat det igen!
Det verkar ju gå bara bättre och bättre.
Nu är det över en vecka sedan jag tagit taxi till jobbet.
Tydligen går det att komma över vissa rädslor, även mina som gjort mig så handikappad.
Jag har själv försatt mig i mitt eget fängelse med murar av inbillningar och överdriven självkritik.

Nu är jag framme och busschauffören stannar utan att jag behöver trycka på stoppknappen.
"Lycka till ikväll, Jonny." Säger han när jag går ut.

Inte mycket folk på trottoaren. Några personer står vid gathörnet... De låtsas inte se mig, men jag vet nog.
Åh, låt mig vara framme snart! Det är inte många steg till.
Nu!
Portvakten håller upp dörren.
"God afton herr Waldner. Ni kommer med bussen idag igen. Det gläder mig."
Jag bara nickar till tack. Just nu orkar jag inte så mycket mer.
Äntligen är jag inne på min arbetsplats. En sorts trygghet och jag slappnar av.

"Jonny! Du har kommit! Så bra. Du kan sätta dig i stolen direkt."
Det är Mia. Hon ler vänligt.

Jag klär av mig mina ytterkläder, därefter tar jag av mig helt på överkroppen.
Jag är fuktig på kroppen och jag sveper en stor handduk om mig och jag sätter mig i stolen... blundar.

Mia börjar sitt skickliga arbete. Metodiskt arbetar hon fram den andra personen.
Täckande brunkräm, pennor, skuggor, klister, polisonger, peruk.
"Du är klar och kan börja klä om." Hennes röst är lätt utan den minsta oro.
Jag slår upp ögonen och ser mig i spegeln.

Jonny är borta! Hela världen är plötsligt förändrad.

Jag hoppar hastigt ur stolen. Benen känns stadiga, kroppen spänstig, tanken är klar och jag vill bara ut och göra mitt jobb.
Klädbyte och så är det dags.

Jag står mitt på scenen när ridån dras åt sidan. Strålkastaren bländar, men jag vet att de är där...
Hela stora publiken och de älskar mig!
Jag är George!
Ikväll skall jag ännu en gång skjuta min vän Lennie.

Ibland är jag en mus, men just nu är jag en människa.