En koalas blick.

Kvinnorna i väntrummet satt på varannan stol. Det kändes viktigt att inte bli för närgångna. Man ville ha en distans till varandra, ett skyddande "no land" av diskret artighet.

Så är det alltid på gynekologiska polikliniken.

Kvinnoskötet och dess livgivande organ är mytomspunna, lovsjungna och det ålderdomliga tabutänkandet har ännu inte helt släppt taget.

Inuti deras kroppar fanns den plats som var perfekt konstruerad för att låna ut livsrum till ett nytt liv. Livmodern med sina sega hinnor och perfekt tempererade vatten kunde svälla och växa efter behov och en pulserande navelsträng transportera näring.

Vem eller vad har skapat detta sinnrika system?

Alla kvinnorna i väntrummet höll en tidning framför sig, men inte alla läste.

Obemärkt sökte deras ögon då och då över tidningskanten och betraktade varandra.

Varför var de där?

Gick det att läsa av deras uttryck? Fanns det en kort skuggning av ansiktet, en blick fjärran genom ett fönster som skvallrade om en förväntning?

Sorg?
Glädje?

Hade någon fått ett ovälkommet brev hem efter en vanligt papa-prov?

Eller var det kanske bara uttråkad väntan?

Det prasslade lätt när någon slog ihop tidningen, lade undan den och sökte efter en annan i en tummad trave med tidskrifter.

Alldeles intill en stor benjaminfikus, så stor att den sträckte sina grenar över henne och nuddade hennes hår, satt en medlålders kvinna och höll en "Illustrerad vetenskap" i sina händer.

Tidningen hade inte bläddrats på länge.

Hon hade suttit och tittat på en bild av en klättrande koala björn sedan hon kom.

Fyrtiåtta år är ingen ålder säger många, men hon tyckte att det var det,

för det var åldern innan hon gick in i övergången.

Minskade hormoner och bedagad kropp var att vänta.

Det var oåterkalleligt. Ingen slipper undan.

Mot tiden och det naturen gör medan tiden obönhörligt rullar på, kan man inte ta strid.

Så här långt hade hon haft ett underbart liv. Mycket mera lyckat än hon ens fantiserat om när hon i sitt flickrum drömde rosa drömmar.

Hon var begåvad och det hade gått som en dans att utbilda sig till marknadsförare.

Jobb fick hon direkt efter skolan och plötsligt hade även han dykt upp.

Han... som vallade,vadderade och injicerade hennes innersta behov.

Tre underbara barn hade de fått tillsammans. Det var barn som var friska, frimodiga och hungriga på livet.

Den yngsta skulle ta studenten i år.

Hennes omsorger om dem behövdes inte mera, inte på samma sätt.

Nu var det hennes tur att bli en forskare av vad som fanns utanför barnavård och tonårsgnäll...
Det eviga pusslandet av hennes pressade tid i hemmet och som anställd vid reklambyrån såg äntligen sin ände.

Hennes ansträngnigar hade definitivt lönat sig.

Med en blandning av hennes outsinliga energi, fantasi och en stor portion av hennes sociala kompetens, hade hon håvat in och knutit fast ett stort företag till byrån.

Mästerligt!

Hennes chef ville aldrig sluta upp att ösa beröm.

Applåderna från arbetskamraterna ekade fortfarande i hennes öron när hon kommit hem och glädjestrålande hade kastat sig i sin mans armar.

Lycka, lycka, lycka!

... och hon hade fortfarande femton år på sig för att toppa sin karriär.

Nu var hon här.

Övergångsålder. Ingenting skrämmande för hennes del bara ännu en fas att gå igenom.

Blödningarna upphörde och hon hade kunnat känna igen att hormonerna trilskades i hennes kropp.

Lite tidigt kanske, men inte helt ovanligt, det hade hon läst om.

Ändå hade hon tyckt att hennes oförklarliga trötthet hade varit anledning nog för ett läkarbesök.

Hon hade haft fel. Det var inte övergångsåldern.

Tvärtom.

Hon var gravid!

Hennes kropp trodde sig vara redo för ännu ett barn.

Till den delen var hon och kroppen inte överens. Det var en katastrof för hennes del.

Hennes man hade förstått henne.

En oplanerad graviditet nu,... när det var hennes tur att utvecklas inom yrkeslivet?

Det gick helt enkelt inte.

De hade bestämt det gemensamt, hon och maken, beslutet om aborten.

Hennes gynekolog hade lugnat henne och stött henne i hennes beslut och hon hade fått veta att hon delade ödet med många kvinnor. Sena oönskade graviditeter slutar oftast med abort.

Själva ingreppet var enkelt. Ett rutiningrepp.

Hon såg ner i tidningen hon höll i handen.

Närbilder av koalabjörnar som sömnigt klättrade i eukalyptusträden med sina ungar på ryggen.

Runda svarta ögon mötte modigt kameralinsen...

.

.

Anna Larsson!

Gyneklogen kallade in nästa patient.

Kvinnorna i väntrummet såg upp, men ingen rörde på sig.

-Finns inte Anna Larsson här?

En av kvinnorna öppnade munnen.

-Jag tror hon gick!

Hon pekade mot en stol som var tom förutom en uppslagen tidning som låg på sitsen.

Gynekologen tycktes stanna upp, strök sig över hakan för att vinna tid, nickade sedan lätt.

Han tog tidningen från stolen slog ihop reportaget om koalabjörnar, lade den tillbaka i en trave med tidningar och vände sig därefter till de andra.

-Om Ingrid Holm råkar vara här redan, så går det bra att komma in nu.