Passionens tunnel.

Vissa ting är helt nödvändiga. En del händelser går inte att hejda.
Inte ens jordens undergång kan hindra vissa handlingar, då jordens undergång sker just om handlingen blir ogjord.
När livet är en lång tunnel utan reservutgångar, för dessa är noggrant förslutna, finns det bara en riktning och det är framåt.
Bakåt kan ingen gå. Det är förgången tid och upprinnelsen till ditt vidare öde.
Du är sist och slutligen ensam i din tunnel.

Dithän har livet fört dig.

En gång fanns många som gick vid din sida. Då var tunneln bred, så bred att du inte såg dess begränsande väggar.
Vartefter dina medgångare förvandlades till motgångare krympte tunnelns diameter och en dag såg du väggarna och du blev ständigt medveten om att de fanns.
Din själs frihet var berövad och du visste med ens att du inte kunde göra motstånd mot det annalkande.
Så ynkliga är vi människor att vi inte kan leda ödet i de banor vi önskar.
För det finns för många medaktörer.
De väntar vid tunnelns slut.
Vid tunnelns slut finns en öppen himmel och ett vidsträckt hav.
Där väntar hon, men där finns även han.
Han har inte gjort sig rätt till att finnas under vandrande moln och glittrande stjärnor, för han är en tjuv, en simpel bedragare.
Under den öppna himlen finns bara plats för henne.
När du kommer till din tunnels slut skall en plats även finnas för dig, därför att du skapar den själv.


Alla har ett ansvar.
När man föds tilldelas man ett ansvar om att leva livet.
Om du märker att du går döende längs tunneln, måste du ta ditt ansvar.

Du håller nyckeln till din levnadsdörr i handen.
Du väger den stilla och känner att den formar sig rätt.
Aldrig förr har har ett ting passat så bra.
Träskaftet förenas med dina porer i din hand.
Det metalliska blänket i bladet ger lyster i din blick.
Du är på väg att ta ditt ansvar, du skall leva ditt liv levande, för så länge han finns så är det en omöjlighet.

Tilltro.
Tilltron är människans akilleshäl.
Den skapar lättöppnade fönster och obevakade rum.
Du vet att det är så och kan därför gå in i din älskades vilorum.

Det är fult!
Hennes och hans kroppar är en ekvation som inte går ihop, en färg som skär, en ton som är falsk.
Det är dags att rätta till atmosfärernas skeva möten.

Att höja en kniv gör man för att få kraft och rätt riktning.
Man sänker den för att man måste, om och om igen... för att du är ensam i tunneln och vill ut under det höga.

Din älskade ser rädd ut, då hon ännu inte förstått och ser med dina ögon.
Röd är vägen där du går. Röd som den hatades liv som rinner på ett golv.

Vit är den lycka som kommer och blå är himlen som står öppen.