Passionens tunnel... Variation.

Han hade aldrig varit nöjd med livet, inte ens som barn. För hans del hade orättvisorna och oturen följt honom slag i slag.
Det fanns många som försökte påpeka för honom om alla fördelar han hade, men det var som att den informationen aldrig gick in.
Visst, han var född i en familj som hade det snäppet bättre än medelklassen och visst, hans syrror försökte hjälpa honom genom skolan, men...
Han hade ändå en känsla av saknad. Alla andra verkade ha någonting förutom han.
Det irriterade honom.
Han hade faktiskt väldigt lätt för att bli irriterad.
Men undra på det! Om folk bara lyssnade och gjorde mer som han ville så skulle han inte behöva bli så arg.
På hans jobb fick han till att börja med mängder av vänner. Det var ju egentligen inte något fel på hans charm. Av den varan kunde han ha överflöd av om han så ville.
Men när idioterna på han arbete gick bakom hans rygg?!
Då bestämde han sig för att sätta dem på plats.
De fick polisanmäla bäst de ville!
Han brydde sig inte om dem det minsta.

Men han brydde sig om sin käresta.
Det gick mycket lättare att få henne foglig.
Det var av kärlek som han formade henne och det förstod hon.
Hon var faktiskt tacksam över att han kunde vara lite hårdhänt ibland.
Därför kom det som en chock när hon stack med en där jäveln!!
Jäveln hade lurat henne... och också honom, för han hade berövat honom det dyrbaraste han hade.
Hans underbara älskade!
Han blev så ensam utan henne. Helt ensam.
När en man blir behandlad på detta vis finns det två alternativ.
Antingen skulle han dö eller tjuven.
Den där jäveln skall dö!! HAN SKALL DÖ!



Försiktigt smög han skymd av skuggorna som bildats av gatlyktornas kyliga ljus, in på gården.
Huset var nedsläkt och han förstod att de sov. Han kände på ytterdörren, men den var som väntat låst.
Han hade en kniv i sin hand, en bra kniv som gav honom mod.
Med den lirkade han upp ett fönster.
Naturligtvis kunde jäveln inte fatta att han skulle få ovälkommet besök.
Folk tror alltid så gott om varandra.
Han ålade sig in över fönsterkarmen, lyssnade efter ljud. Ingenting fick gå fel nu när han skulle ta tillbaka sin älskade och sin värdighet.
Han visste var sovrummet fanns för han hade bevakat dem i veckor medan ilskan stigit i honom mer och mer.
Beslutsamt gick han till rummet och öppnade dörren.
De låg och sov, omslingrade och det gav mera fyr till hans hat.
Det var skönt att hugga kniven i honom, så skönt att han högg och högg... och högg.
När han kände att han var färdig såg han på sin älskade. Hon satt på golvet med armarna runt sin kropp och stirrade på honom med oseende blick.
Han såg att hon såg rädd ut, men det skulle gå över, för nu skulle han ta hand om henne.
Han skulle förklara för henne sin kärlek så skulle hon förstå.
Åh, vad han var lycklig!
Äntligen fanns det rum för honom att leva. Det trånga runt honom var borta!
Fri!