En doft av rökelse. 33

Oda ombord.

I öster hade solens bleka rundel börjat visa sig över gränsen mellan himmel och hav.
Den lyste ännu alldeles för svagt för att ge någon värme, men den skänkte ljus som sipprade in i skeppets skummaste platser. Utan nåd letade det sig in mellan roddarnas tröttklibbiga ögonspringor. Knappt hade ögonlocken fått sluta sig förrän det var tid att öppnas igen.
Det var åter dags för roddarna att sätta sig vid årorna igen.
På havet var det bleke. Inte en vindpust fanns att tillgå och de visste att de hade tungt arbete framför sig. Först efter att solen stått som högst på himlen kunde man ändå alltid vänta sig så mycket vind att det lönade sig att hissa seglet.
Oda vaknade av ljudet av rörelserna från andra. I sömnen hade hon nickat till med huvudet så att hennes panna kom att vila mot Kords rygg.
Hon drog sig hastigt tillbaka innan han lagt märke till det. Hon var som vanligt rädd för bestraffning och hon misstänkte att han inte skulle uppskatta att hon var närgången.
Försiktigt steg hon upp från sin plats för att kunna vara så tyst som möjligt.
Hon sneglade mot biskopen. Han hade svept sin mantel om sig och verkade helt oberörd över att det hade dagats.
Hon ville se till hästarna. Inte för att det verkade gå någon nöd på dem, men det var hennes arbete och just arbete var det som en träl kände bäst till.
Nu stod hästarna och bockade upp och ned med huvudena. Oda kunde känna i sin egen kropp deras otålighet. Hon gick fram till den häst som biskopen hade ridit. Det var ett vackert djur, mycket slankare i sin kropp mot de hästar hon var van med.
De behövde vatten att dricka märkte hon och hästspillningen verkade roddarna obekymrat kliva omkring i och det följde med deras lädertossor när de rörde sig i båten.
I långhuset hade hon tagit som vana att dagligen rengöra efter djuren. Då visste hon hur man skulle gå till väga. Men hur gjorde man i ett skepp? Hon kunde inte ens se en kråkbärskvast att sopa med.
Hon tog mod till sig att fråga den store roddaren som kallade sig Eynar.
”Ta öskaret, tjyvunge!” Svarade han barskt och kastade åt henne en platt skopa snidat av ett ljust träslag. ”Men tappa det inte överbord när du tömmer ur! Då kastar jag dig samma väg och då får vi se vad som flyter längst. En tjyvunge eller ett öskar.”
Oda rös. Hon tvivlade inte på hans ord. Hon var inte mycket värd i deras ögon och hon skulle akta sig för att förarga någon. Det kanske skulle bli det sista hon gjorde.
Hon var glad när hon kunde lämna tillbaka öskaret.
Eynar ägnade henne knappt en blick. Han satt redan vid åran och brydde sig inte om henne.
Hon hämtade slutligen färskvatten ur en tunna åt hästarna. Hon vågade inte ta mycket. Vattnet skulle delas av alla.
Nu och då sträckte roddarna på ryggen och blickade ut mot öster.
Långväga stod längst ut i fören i sin knarr. Han kisade mot solen och ropade ut en order att ta en nordligare riktning. Han visade tydligt med armen.
Roddarna i drakskeppet kunde sin sak och det tog inte lång stund innan ordern var åtlydd.
Biskop Unni tittade fram under sin mantel och frågade Kord som satt nästan orörlig och lät sin vakande blick följa med allt som skedde, något.
Kord svarade på språket som inte Oda förstod.
Biskopen steg upp och gick fram till drakhuvudet och höll ett stadigt tag. Långväga såg honom och visade med armen mot öarna som nu blev bara större och större. Det fanns en hamn någonstans åt det hållet han visade. Så mycket förstod Oda och bara tanken gjorde att hennes hjärta slog vilt… Vad skulle hända henne när hon kom iland?... om hon ens kom så långt.
När hennes uppdrag var slutfört, vad hade man för nytta av henne då? Om de ansåg att hon var i vägen så kunde de lätt kasta henne ut i det farliga vattnet. Där skulle hon inte bli långlivad. Hon måste hålla sig väl med dem som hade makten.
Men vem av de fina herrarna var det som hade det sista ordet att säga?
Den rike biskopen naturligtvis, fast när hon såg Långvägas resliga gestalt i fören tvekade hon.
Männen lydde honom ute på havet, men sen?
Oda tog beslutet att göra sig så liten och osynlig som möjligt. Tyst smög hon in mellan hästarnas ben och satte sig där. Hon lovade sig själv att inte röra sig förrän hon hade möjlighet att fly iland. Om hon hade tur kanske de glömde bort henne.

Det blev en lång väntan. Hon kunde inte känna någon hunger mer. Den känslan hade försvunnit. Försiktigt utan att de andra skulle märka henne såg hon över relingen. Det rörde sig andra båtar på vågorna, de flesta i samma riktning som de själva.
Roddarna hade börjat tala mera med varandra, var mera uppsluppna. Det tog hon som ett tecken att deras hårda arbete vid årorna snart var över.
Öarna såg gästvänligare ut, grönare och det växte buskar och även träd på dem. Träden såg inte ut som hemma, inte höga och raka som i skogarna utanför Ubsala. Vindpinade och krokiga sträckte de sig tallar och granar knapp två manslängder upp.
Flera drakskepp slöt upp vid deras sida och nu kunde det nästan bli trångt i sunden mellan öarna. Klipporna var röda och släta, det förvånade Oda. Hon hade aldrig sett sådana berg.
Ibland kunde man se människor på stränderna. Kanske var de fiskare eller jägare, vissa såg hon att högg kvistar och löv, buntade det och bar stora bördor med löv på sina böjda ryggar.
Det gjorde man hemma i långhuset också. Oda förstod genom det, att det fanns djur i denna obyggd och fanns det djur så blev hon en aning tryggare.
Snart kunde hon även se bebyggelse. Små låga hus, grånade av sol och vind, var byggda i klungor. Fiskeredskap hängde på tork utanför dessa bostäder och röken från eldar nådde ut till skeppet. Det fanns vanliga människor som hon där ute på öarna i det salta havet.
Biskopen talade ivrigt med Kord som nickade och svarade lågmält. Den glänsande manteln på biskopens axlar svängde hit och dit. Det syntes att han var ivrig.
Snart fick Oda svar på hans upprymdhet.
I ett smalt sund reste sig ett pålverk gjort av tjocka stammar upp ur vattnet. Bara en båt i gången kunde passera och män med svärd hängandes vid sidan vaktade den smala öppningen.
Långväga i sin mindre båt rodde först och talade med vakterna. En läderpung med innehåll bytte ägare och det var sedan bara att passera med skeppen.
På andra sidan var det livligt. Roddarna skrattade nu och pratade med varandra om ölen och kvinnorna de snart skulle förskaffa sig.
De rodde fortfarande med ökande kraft längre in en djup vik. Det fanns nu folk och djur överallt längs stränderna.
När hon slutligen såg en mängd hus, fler än hon någon gång sett tidigare byggda i rader efter varandra förstod hon att de var framme. Hon hade kommit till handelsstaden Birka, hon den enkla usliga trälen Oda.
Hamnen var full av skepp och mindre båtar.
Man hade byggt stadiga bryggor av stock i den inre delen av viken. Från bryggorna hade gångar av hugget trä lagts, så att forslande av varor till och från skeppen skulle underlättas.
Det var obehagligt rökigt i luften och lukten av människa mötte dem redan innan skeppet hade förtöjt.
Den uppsluppne biskopen rynkade näsan, men Kord stod samlad.