En snipa var på väg in i viken. Den kände hon igen på både ljudet och den kännspaka siluetten av en äldre man med ett kritvitt hår.
Det var Gustafsson.
Han liksom många andra skärgårdsbor kom gärna in och tankade vid marinan. Gubben halvlåg lättjefullt i aktern med en pipa i munnen, en pipa som alltid var släckt.
Han hade en gång erkänt för henne att han inte hade rökt på femton år sedan brorsan hans dött i lungcancer, men själva vanan satt kvar.
Båtmotorns (som han kallade vikströmmaren), enformiga dunk framkallade det behovet i honom långt efter att nikotinets hårda grepp hade lossnat.
Och vem störde det? Absolut ingen! Tvärtom log båtturisterna brett när han uppenbarade sig.
Det stod inte länge på innan han hade de flesta ögon på sig, med sina yviga gester och högljudd som han var.
Nu var det inte riktigt läge att han skulle dyka upp, för hennes tid var minst sagt pressad, men hon hade inget annat val än att torka händerna och dra ett par arbetshandskar på sig.
Hon kopplade på elströmmen till mackarna och gick ner längs trapporna till bryggan för att möta honom.
Det syntes knappt en rörelse vid marinan. Det verkade vara tyst och stilla i alla båtar.
Ett svagt ljud av en radio som mumlade hördes från en liten segelbåt som kommit in under dagen. En ensam man hade betalt avgiften. Nu låg han säkert i sin koj och hade det rätt bra.
Någon gång, NÅGON GÅNG! skulle hon också ha semester på sommaren… fast inte under överskådlig framtid.
Hon väntade vid sjömacken och såg Gustavsson svänga in vid bryggan där hon stod.
”Ta tampen flicka!”
Ett nött bomullsrep kastades till henne och hon förtöjde vant snipan.
Vikströmmaren gjorde ett sista varv med svänghjulet och pyste till och dog ut.
”Du har fullt i kväll!” Gustavsson sneglade upp mot värdshuset och sin vana trogen hälsade han aldrig. Han påbörjade alltid samtalen som om man aldrig skulle varit åtskilda.
Hanna höll inne med sitt skratt.
”God kväll Gustavsson! Han är ute och kör märker jag… Det är visst torrt på petrolium igen!”
”Japp, torrt som brännvinskåpet en måndagsmorgon.” Han kisade upp mot värdshuset igen. ”Du har väl tid för mig förstår jag?”
”För dig Gustavsson .. finns det alltid tid. När jag inte har tid med folket från byn är det bara att lägga lapp på luckan.” Hanna använde sin hurtigaste röst.
Det var många som muttrade över Gustavssons nyfikenhet, men Hanna gillade honom.
Egentligen var det helt oförklarligt, för hon gillade inte folk som lade sig i, men Gustavssons nyfikenhet kändes sund.
Tydligen ska man bry sig om vad som hände i bygden även om det ibland gränsade till skvaller, det var andras åsikt. Själv kände hon att hon var alldeles för oengagerad.
Det viktiga var, att det man talade om ute i byarna… faktiskt var sant.
Och det var väl liksom där problemet låg. Ibland har ju vi människor en viss benägenhet att lägga för mycket fantasi i det som vi återger.
Inte kanske av illvilja, utan mera av en önskan att livet var mer spännande än vad det var.
Hanna ville inte ha spänning. Hon ville bara att företaget Fagerbergs Värdshus skulle gå runt.
Några andra krav hade hon inte och hennes tanke snuddade vid att hon måste anställa en till och vilken kostnad det skulle medföra.
Gustavsson slängde upp två Jerrydunkar på bryggan och klev själv vigt efter.
”Det blir som vanligt två fulla. Har det gått upp igen?”
Med den frågan visste Hanna att han menade priset. Hon gav honom bara en medlidsam blick utan att svara.
”Jasså, så illa.” Gustavsson muttrade något ohörbart. ”Dom håller ihop, EU och oljekungarna. Dom blir in´t nöjda förrän sista skärgårdsbon lagt upp årorna. Vad finns det sedan att glo på då, om infödingarna har dött ut? Ska man stoppa upp nån stackars fan på bygdemuséet?”
Gustavsson sträckte på sig och talade som om han läste innantill.
”Strömmingsfiskare! Vanligen förekommande i tidigt nittonhundratal. Öppna på åttingen och känn efter hur strömmingsråk luktar.”
Hanna log brett och föll in i hans raljerande.
”Turistföretagare! Lyft på kistlocket och lukta på stekoset och rengöringsmedlet från en ihjälarbetad värdshusägare.”
”Jojo, dom har ett stadigt tag om nacken på oss.”
Hotet från ”dom” var en aning diffust.
”Har du sett av Manfred?” Gustavsson bytte samtalsämne.
”Så gott som alla dagar. Du vet… han har ju en av sina stigar förbi värdshuset. Det bekymrar mig en aning… dig och mig emellan, så önskade jag att han inte gick här.”
Hanna tvekade innan hon uttalade sig om Manfred. Det sista hon ville var att Gustavsson skulle föra ut något som hon sagt. Hon ville släta över.
”Jag vet ju att han är en fin människa när han mår bra, men… vad tror du? Hur illa kan det vara med honom nu? Han kan stå en halvtimme och bara se på vad vi gör, utan att säga något.
Några turister har faktiskt frågat vem han är.”
Gustavsson drog fingrarna genom det vita håret, öppnade sedan på locket till bränsledunken och gav över den till Hanna.
”Jag vet faktiskt inte…” Hans blick mötte inte Hannas utan sökte sig över viken. ”Han var ju skvatt galen när man muddrade i Fjäderviken. Det tyckte han inte om, skrek och dundrade och gick an som en jakthund. Jag vet inte…” Gustavsson såg tankfull ut. ”Nu är han mycket tystare… och vad skall man tro om det? ”
Han tittade åter på Hanna och ändrade sedan till ett hurtigare tonläge.
”Jag har känt karlen i hela mitt liv. Brorsan var för tusan skriftskolskamrat med honom. Stör han dina gäster? Äsch! Lugna ner dom du. Manfred gör inte en kotte förnär. Det tvinnar lite i uppe i huvudet bara. Det går om, det gör det ju alltid.”
Hanna koncentrerade sig på att inte spilla på bryggan när hon fyllde på dunken och talade inte förrän den var helt full.
”Jag har inte sagt vem han är. Det kan ju vara någon som känner till honom. Ja, du vet folk pratar så mycket.”
Hon stängde locket till dunken och fick den andra av Gustavsson. Hon började tanka igen och pumpen surrade bakom hennes rygg.
”Nåja, jag tycker inte att turisterna skall klaga. Vad sysslar de egentligen själva med? Det har jag frågat mig själv under några veckors tid.”
Hanna såg misstänksamt på Gustavsson.
”Säg inte att de fiskar utanför fiskekortsområdet igen? Har du sett någon?” Förbannat! Alltid är det någon som inte kan hålla sig innanför området.
”Njaaa… Det är inte det. De är så jävligt underliga bara. En kväll skulle jag fara ut till Biskopssten och lägga ut för sik från södra udden. Då jag kom fram till holmen var det två båtar där, uppdragna på stranden och det var dina hyrbåtar, det svär jag på, för du har blå bottenfärg på dem. De går att känna igen…
De fiskade inte kastspö från land som jag tänkte först. Nej jag vet inte vad de gjorde…
De lyfte och bökade på stenar och en grävde långt in i klovet där sillgrisslan har ungarna. Vilka gynnare! Skulle de inte kunna låta grisslan vara ifred? Hon fick inte så många ungar förra året. Ja, jag blev förbannad och gapade åt dom!”
Hanna suckade. ”Jag kan ju inte vakta dem hela tiden.”
Den andra dunken var full och hon stängde locket på den.
Gustavsson lade inte märke till det utan fortsatte. ”…på utrikiska ropade de tillbaka. De kan inte prata som folk heller. Sedan såg jag dem igen några dagar senare. Då gick de från korshällarna, du vet, här, norr om viken… och vidare upp mot skogen. Det kan de ju få göra, men varför hade de en grästrimmer med sig? Det är säkert! En grästrimmer!”
Han tystnade för att se på Hannas reaktion.
”Grästrimmer…?” Hon visste inte vad hon skulle säga. ”Det måste ju ha varit något annat du såg, kanske kastspön…?”
”Nej du flicka, jag såg med egna ögon… och varför skulle de ta kastspöna med sig och gå till skogs?” Gustavson såg frågande på Hanna som inte hade något svar utan bara ryckte på axlarna.
”Utsocknes” Han fnös. ”Vi har nog inte sett färdigt av deras galenskaper.”
Gustavsson var ju inte känd för att ha något vidare tilltro till personer som inte var födda på ön.
”Ja du Gustavsson, jag har ju sett en del märkligheter, men det är bäst att inte fråga vad det handlar om. Nöjdast är de om de får hållas, du vet.” Hanna ville släta över.
”Ja men, nog slår det här rekordet? Varför försöker de vältra stenarna från Biskopssten och ta livet av grissleungarna?”
”Det kan jag inte svara på… och nu måste jag nog gå tillbaka. Det saknas en diskerska nu när jag är här. Om Gustavsson kommer med och betalar bränslet uppe vid värdshuset, så skall jag bjuda på en kopp kaffe.”
Han lyste genast upp och tackade ja till det. Förvånansvärt obehindrat klev han efter Hanna när hon med två steg i taget gick tillbaka upp längs trapporna.
Det var om möjligt ännu högre sorl i restaurangen nu än innan hon gick ner och tankade.
Hon fick betalt av Gustavsson och han fick en kopp kaffe med en försvarlig mängd sockerbitar och en kanelbulle. Han nöjde sig med att sitta i foajén från vilken han kunde kika in i matsalen.
Hanna suckade lättat och kunde återvända till disken som nu vuxit i storlek med Korvatunturi.
Malin kom in.
”Nu har jag jobbat i tolv timmar, nu går jag hem! I morgon får du klara frukosten själv för jag tänker sova om du känner till det ordet?” Hon lassade ännu en trave disk framför Hanna.
”Båtgästerna börjar troppa av nu och det finns inte flera matbeställningar, så det är lugnt…
Men de där bengrävarna har beställt in mera vin…
Va´ glad för det, för fan! ” tillade Malin med skärpa, när hon hörde Hannas suck. ”Jag tog förresten den sista flaskan av det australiensiska rödvinet, kom ihåg att beställa mer. ”
Hanna suckade ännu en gång och Malin kom och slog armarna om henne.
”Knäppa idiot!” sa hon. ”Och kom ihåg att få hit nå´n å jobba.” Hon släppte taget om Hanna och var redan borta vid dörren när hon ropade över axeln: ”Jag beställer vinet imorgon, jag fixar det!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar