En doft av rökelse. 34

Hästarna började oroligt röra på sig skrämda av larmet och röklukten och Oda fick annat att göra än att glo.
Lågt, så lågt hon bara kunde talade hon med dem, strök dem över deras mjuka pannor. Det hjälpte och biskopens vackra häst svarade henne med att gnägga lågt tillbaka. Djuret plockade med sina mjuka läppar på hennes kinder och hår och Oda njöt. Hästen var som ett sagoväsen, mycket klokare än de utarbetade kräken hon var van med. Hon märkte inte att biskopen hade slutit upp vid hennes och hästens sida.
För en gångs skull var han tyst, sade inget, bara tittade forskande på henne, sedan vände han sig om mot Kord som inte missade något av vad som hände på skeppet och sade några korta ord. Oda blev orolig.
Drakskeppet låg med sidan till mot bryggan och roddarna hade börjat med att lägga ut landgångar för att bära iland varorna. Det hade skockats både män och kvinnor på bryggan. De såg minst lika trasiga och fattiga ut som trälarna hemma. Nu nästan slogs de om att å bli städslade som bärare. Det var mycket högljutt och lugnade inte ner sig förrän Långväga plötsligt stod mitt bland dem, pekade på ett par av de kraftigaste männen och schasade iväg resten med hög röst.
De flesta troppade lydigt av.
Oda visste inte vad hon skulle göra. Hon hade lätt kunnat smita iväg i den oordning som rådde, men hon hade ingen aning om vart hon skulle ta vägen. Därför valde hon att stå kvar bland hästarna tills det var dags att leda iland dem.
Några av bärarna kom och drog i en av hästarna men Kord var snabbt framme och motade bort honom.
Han pekade Oda.
”Hon gör det.”
Birkamännen glodde misstroende på den lilla trasiga flickan bland de stora hästarna och skrattade rått.
Ändå backade de undan när hon började lösgöra en av hästarna och utan besvär fick den att lyda henne. En efter en ledde hon djuren iland, till slut en aning generad när hon hörde beundrande mummel runt sig.
Biskopen stod redan på bryggan när hon kom ledande med hans vackra hingst, Kord stod tyst bredvid.
Det hade bildats en samling människor runt honom, men hans följeslagare höll dem på behörigt avstånd.
När Oda lade hästens tyglar i biskopens hand log han först sitt lustiga leende mot henne, men när han såg alla som glodde på henne kastade han tillbaka huvudet och skrattade högt upp mot skyn. Kord såg ogillande ut, istället sade han åt Oda att hästarna skulle föras till en hage bakom husklungorna. Foder måste dessutom skaffas.
Sammul Långväga stod med rak hållning utan att göra en min när Oda blygt sökte hans blick genom folksamlingen. Hon hade velat säga något, kanske tacka honom, exakt för vad, visste hon inte… för att han lät henne leva kanske… och gå vidare.
Kord såg hennes blick.
”Du stannar med oss, det är så sagt mellan Långväga och biskopen. Du blir förstås en till för mig att hålla reda på, så jag säger bara… ställ inte till med något! Du skall lyda mig, glöm inte det!”
Oda nickade, kunde inget annat.