Mordet.
Fullmånen sökte sig fram nu och då mellan molnsjok som oroligt rörde sig över natthimlen. Den lyste stundtals upp den lilla sovande byn, men oftast bäddades den in i molnen så husen och gårdarna hamnade i dunkla skuggor.
Sydvästen hade inte gått hem till natten, utan verkade istället huggit i med större kraft och väste i de höga lövträden som kantade landsvägen. För Melker Rodmars del fick det blåsa eller också låta bli. Det inverkade inte på något vis hans intensioner för kvällen. Snart skulle hans planer gå i lås, bara några geniala drag till av honom och så var allt i hamn.
Det hade gått över förväntan. Aldrig hade han kunnat tro att utgrävningarna skulle innebära denna möjlighet som plötsligt uppenbarade sig för honom. Snart, mycket snart, skulle hans namn åter vara på allas läppar, och just i de sammanhang där han ville bli omnämnd. Allesammans skulle de tala om honom. Alla de som verkligen betydde något inom arkeologikretsar i norden, nej, Europa...
Det var stora drömmar, vidlyftiga scenarion som tumlade omkring i hans hjärna, där han gick längs byvägen. Det skulle inte vara omöjligt att få in en artikel i New York Times. Han blev upprymd vid tanken och snabbade på stegen. Bilen hade han lämnat vid värdshuset. Han ville inte få någon uppmärksamhet och hade av rädsla för att någon skulle vaknat av motorljudet bestämt sig för att gå.
Han hade inget emot att vara tvungen att gå en sådan natt som denna. Hans möda skulle komma att visa sig vara värd. Synd egentligen att ingen såg honom där han gick, tänkte han. Den långa rocken som han aldrig knäppte för effektens skull, fylldes som en spinnaker bakom hans rygg. Det var avsiktligt förstås. Han såg ut att ha mera bråttom när rockskörten fladdrade efter honom. Då kunde man inte undgå att se att han var en man av betydelse, en som alltid hade något viktigt på agendan.
Denna natt hade han verkligen något viktigt att avklara. Kanske det viktigaste han någonsin gjort, och då harmade det något att ingen såg hans segertåg genom byn.
Månen tittade fram och han log lyckligt mot den.
Lys du bara måne! Här går mannen som har något stort på gång!
Tänk om det äntligen gick att bevisa att Åland var platsen för handelsplatsen Birka! ... och att han skulle vara den som var mannen bakom beviset! För evigt skulle hans namn vara förenat med fyndet och nämnas i beundran. Aldrig skulle han nu erkänna för någon att han inte trott att utgrävningarna skulle ge något. Nej nu var det viktigt att kunna klargöra för eliten inom arkeologi att det fanns välgrundade teorier bakom beslutet att utföra en kostsam utgrävning. De personer som kritiserat honom för att slösa med landskapets medel skulle för alltid tystas.
Slumpen verkade som vanligt vara på hans sida. Lika gärna hade den där Vik kunnat vara den som stått och förstrött sett på ungdomarnas arbete med att sålla jorden. I deras oerfarna ögon var inte metallbiten någonting av värde, en bit av ett gångjärn kanske... Men han hade genast fått en annan uppfattning om fyndet.
Mer instinktivt än överlagt, hade han sagt åt ungdomarna att ta en kort rast. Glada över den möjligheten hade de inte sagt emot. Genast som de vänt ryggarna till och lättjefullt lagt sig i gräset, hade han grabbat tag i metallföremålet.
När han kände tyngden i handen och såg på formen, visste han. Det kunde inte vara något annat än ett krucifix.
Ett krucifix!... och inte vilket enkelt som helst, det syntes direkt. Då var det alltså sant! Det hade nästan svartnat för hans ögon, men så tog han sig samman. Han insåg att han måste gömma det så länge.
Detta var ingenting som han ville att Vik skulle få lägga vantarna på. Fyndet var bara hans!
Det var för stort för att få rum i hans ficka... Nervöst hade han sett sig omkring. Nu måste han ta ett snabbt beslut för snart skulle ungdomarna komma tillbaka.
Hastigt klättrade han upp på muren, den del som var intakt.
Det gick att lossa på en flat sten som låg bland taklök och fetknopp som frikostligt växte uppe på muren.
Vik hade suttit på en campingstol en bit ifrån. Han höll en pärm i famnen och verkade vara djupt försjunken i dess innehåll.
Snabbt, med darrande händer, hade professorn krafsat bort mossa och rötter, så mycket att metallbiten skulle få rum under stenen. Han lyfte tillbaka stenflisan som nu åter låg som om den aldrig hade varit rörd.
Nu var det bara han som visste att det fanns ett över 1000 år gammalt fynd i stenmuren.
...och någon till.
Han blev besvärad när han tänkte på det. Någonstans i magtrakten grävde det oroligt.
Den som hade skickat ett anonymt mail till honom för över ett år sedan måste på något märkligt sätt haft en aning.
Han hade först trott att det varit ett skämt när brevet hade dykt upp i mailboxen.
I brevet hade man uppmanat honom att starta utgrävningar på Vårdö. Brevskrivaren påstod sig ha trovärdiga källor. ”Det kan finnas något av värde under ringmurens östra sida”. Nästan ordagrant hade det stått så.
Brevet hade varit signerat med Kord. Bara Kord.
Han hade ägnat dagar, ja veckor till att söka efter denne Kord. Ingen av Internets sökmotorer kunde hitta en person som hette eller kallades Kord som var relevant i fråga om arkeologiska kunskaper. Vem, hur och varför?
Han hade nästan tänkt avskriva det hela, när nästa brev kom.
Det var fyllt av detaljer och material som bara de riktigt insatta historikerna kunde inneha. Brevet avslutades med att utlova en riklig belöning om det gjordes några fynd som var av betydelse, så vida han lyckades hålla de andra utanför.
Det gav honom många sömnlösa nätter, men så bestämde han sig på vinst och förlust, att utgrävningar skulle göras på Vårdö.
Han hade ändå inte några bättre uppslag.
Och så var det den där känslan han fick när han läste breven. Det fanns något i dem, något genuint äkta, men han kunde inte sätta fingret på det.
Nu jublade det inom honom. Han hade gjort ett rätt beslut! Han hade hittat något som skulle göra alla andra gröna av avund. Han skulle bli en superstar!
Nu var det bara att så fort som möjligt lägga beslag på krucifixet, få det gömt på ett säkrare ställe och vänta tills utgrävningarna var avklarade.
Först därefter skulle han återvända och envist fortsätta sökandet på egen hand och av en händelse göra fyndet.
Den där idioten Kord kunde glömma att få ta del av äran. Han fick lova med hur mycket mutor som helst. Krucifixet var hans eget och ingen annans.
Enligt den där Kord skulle biskop Unnis krucifix finnas på Vårdö. Hur nu han kunde veta det?
Det var obegripligt! Skrämmande egentligen... och en rysning letade sig upp längs ryggraden på honom.
Han fick inte tveka nu. Allting hade sin naturliga förklaring och det skulle snart visa sig vad det handlade om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar