Fåglar. ännumera fortsättning.

Kap 3
Elmer vankade hetsigt fram och tillbaka på köksgolvet. Han förbannade sig själv för han verkade ha placerat sig i ett ekorrhjul av nedbrytande tankar som han om och om dissekerade.
Han hade ju flyttat till denna avlägsna plats, detta halvruttna ställe som han förr kallat för hem, inte av fri vilja utan mera för att han ville avskilja sig från plågoandarna. Exakt kunde han i denna stund inte identifiera dessa andar som osaligt tornade mörka strax bakom hans skuldror. Han kunde bara ana dem i ögonvrån.
I hyreshuset hade det varit lättare... där hade han minsann sett dem tydligt alla dagar. Men, när han själv hade varit som en av dem, farit fram och betett sig illa, hade han hamnat i en situation som påminde om... Till sin förvåning, faktiskt ...samhörighet.
Aldrig, ALDRIG! ...att han med någorlunda självkänsla i behåll, skulle bete sig som de andra hyresgästerna, leva nära inpå varandra som svinen i en för trång stia.
Undra på att de tappat organisationsförmågan!
Det var den enda förmildrande tanken han hade om packet.
Därför hade fallet blivit så tungt från den ofelbares höga position. Aldrig mer skulle han kunna rätta upp förhållandena i hyreshuset, så illa hade hans auktoritet blivit skadad.
Det var meningen att ensamheten skulle få bli hans straff och även lisa.
Och nu?
Nu skulle han gå ut på någon sorts expedition med en främmande människa, som om det var det naturligaste i världen, småprata och intressera sig för något som han inte brydde sig om.
Som vanligt kokade det i honom bara av tanken, men det fanns också en del som gruvade sig.
Kanske var det en av andarna...
Något hade hänt med honom, något han inte kunde sätta fingret på.
Han kom på sig själv med att längta, att längta efter sommarnattens korta mörker.
När han blundade såg han två gröna irisar innanför sina slutna ögonlock.
Han satte sig slutligen i moderns gamla gungstol medan skymningen föll.

Han måste ha somnat, för det var nästan mörkt i köket när han kände en han på axeln.
Det var Forest. Hans tänder lyste brett.
”Nu är de stora fåglarna ute på jakt, men ungarna sitter i en stor asp. Skynda dig Elmer!”
Ryggen var stel när Elmer sömndrucket steg upp. Han gned sig i ryggslutet och staplade surmulet efter den ivrige Forest.
Natten var förvånansvärt tyst. Elmer mindes sina barndomssommarkvällar och nätter som fyllda av sång av koltrast och näktergal.
När han påpekade det för Forest kom först bara det nu kända fnittret till svar, men sedan förklaringen.
”Efter midsommar tystar den mesta sången. Har man redan funnit kärleken bland trädkronorna finns ingen anledning att ödsla energi på sången... tvärtom. Sången kanske röjer platsen för boet. Men varningsläten hör man alltid. Rör sig skogsmården i området kan du vara säker på att det snart varnas från någon uppmärksam flygare.”
Inne i aspdungen hade det slutat prassla från de darrande bladen. Nordan hade gått hem till natten och endast deras steg och Elmers pustande andning hördes. Vid en mäktig asp stannade Forest upp och innan Elmer riktigt förstod hur det gick till hade Forest svingat sig upp på den lägsta grenen. Nu sträckte han ner en hand till Elmer och ville dra upp även honom in i det djupa lövverket.
Elmer tvekade bara kort, sedan sträckte han villigt upp en arm och fick bli uppdragen med Forests ungdomliga styrka.
Tyst klättrade de ännu några grenar upp. Elmer vågade inte se ner. Han, en gammal man skulle säkert slå sig sönder och samman om han ramlade, men mot sitt förnuft lydde han ändå Forests direktiv hur han skulle klättra i dunklet. Snart satt de på var sin gren. Elmer höll hårt om aspstammen, men Forest satt sorglöst oberörd och dinglade med benen. Hans gröna irisar fångade upp natthimlens ljus och Elmer som sakta börjat lugna sig och känna sig mera trygg på sin gren, sneglade så obemärkt som möjligt på honom.
Vilken märklig man!
Så många olika sorters människor han hade sett och träffat i det stora hyreshuset, men aldrig någon som ens påminde om denna yngling. Han verkade så märkligt ”ett med naturen”, så hans konturer verkade försvinna för att förena sig med den mörka grönskan.
Ett vasst ”piisst” hördes plötsligt högre upp i trädet och Forest vita tänder gav ett blänk i samma ögonblick som det flaxade till vid hans sida.
Elmer trodde inte sina ögon!
Två ugglor kom och satte sig på Forests utsträckta arm. De såg lite halvfärdiga ut. Dun stack ut här och där men de kunde tydligen flyga. Det var uggleungar!
”De finns en till!” Forest kisade upp i trädkronan.
”Men hur... är de inte skygga? Hur kan de komma flygande bara så där?”
Elmer ruskade misstroende på huvudet. ”...skulle jag inte sett det med egna ögon så...”
Forest skrattade lågt, nästan ömt, medan han sträckte armen med uggleungarna på mot Elmer så han kunde få en närmare titt på fåglarna.
”Jag har ju nästan levt med dem hela våren och försommaren. De har vant sig med mig. De har faktiskt nyligen blivit flygga. Det var verkligen spännande dagar när de prövade vingarna mellan trädgrenarna. Jag var rädd att de skulle falla till marken och du har väl sett vildkatten som stryker omkring här? Det är klart... den skall ju leva den också, men jag tycker att den skall hålla sig till sorken likväl som ugglorna”
Han tystnade och såg upp mot trädkronan igen. ”Men var har ni brorsan egentligen?”
Forest kupade handen runt munnen och sträckte på halsen inte helt olikt en tupp och utstötte ett ”kle-vitt”.
Elmer rös. Det lät inte mänskligt. Hur kunde han härma fåglarna så? Elmer hade inte känt så många ungdomar i sitt liv framför allt inte de sista 30 åren. Var det såhär de var nu för tiden? Han drog sig till minnes vad han hade sett av tonåringarna i hyreshuset. De hade suttit uppklättrade på barnens klätterställning och rökt. Fimparna som de lämnade efter sig hade nästan retat gallfeber på honom.
Men hade han träffat alla i huset? Vilka hade han missat, inte brytt sig om, inte ens ägnat en tanke, av den enkla anledningen att de aldrig störde någon?
Vad hade han egentligen mer missat i sitt liv, fördunklat av ångande ilska och förtrytelse?
Det hade ju inte blivit några barn för hans egen del. Det hade visat sig omöjligt för hans del. Det gick helt enkelt inte att komma överens med kvinnorna. Vilket skvatt galet pack de var, helt omöjliga att följa med i deras orationella tankevindlingar!
Ändå hade han i tysthet beundrat deras förmåga att hålla ordning. Om någon annan än han själv plockade skräp på hyreshusgården så var denna ”någon” oftast en kvinna. Ändå var han mest i kollisionskurs med dem. De var så jäkla sturska och vägrade följa hans anvisningar. Fräna och gälla i tonen blev de bara.
Nej, han hade klarat sig bra utan dem.
Men nu när han såg på Forest... om han bortsåg från hans slarviga yttre och såg den engagerade blicken och det varma leendet, så högg det till av saknad i Elmer. Han saknade något som han inte ens visste vad var, som han inte kunde identifiera.
Hade han blivit galen?
Om någon från hyreshuset sett honom uppflugen i ett träd mitt i natten hade man troligtvis trott det.
Han, en pensionär satt obekvämt, riskfyllt balanserande på en aspgren... ?
Rädslan grep tag i honom tätt följd av ilskan.
”Nu skall jag ner härifrån!!” Röt han, så högt så det förvånade honom själv.
Forest hoppade inte ens till, men ugglorna flaxade oroligt.
”Schssssss” Väste han sakta och strök över deras ryggar. På ugglors vis guppade och vred de på huvudena och fäste sina stora ögon på Elmer. Det kändes som om de förebrådde honom.
Loppbon! Tänkte han elakt.
Det värkte i Elmers gamla rygg och tålamodet tröt. Det var inte bara kroppen som hade obekvämt.
Även förnuftet fick nu hårda törnar. Det var inte naturen och det vilda som skrämde honom, utan mera just känslan av att han släppt på sin vilja att kontrollera. Den upplevelsen fick han varje gång han var tillsammans med Forest. Pojken var för intensiv för honom, han blev alldeles utmattad, nästan lite yr...
Elmer tog ett hårdare tag om aspgrenen han satt på.

Med en lätt rörelse med sin arm föste Forest iväg ugglorna och såg dem klumpigt flaxa iväg.

Det gick inte att missförstå den lyckliga minen i Forests ansikte. Han älskade fåglarna!

”När de är såhär unga flyger de dåligt och är oerfarna, så de jagar inte själva. Det gör de vuxna fåglarna åt dem ännu ett bra tag. ”Forest tystnade kort, sedan mumlade han för sig själv: ”Jag undrar vart den tredje försvann?”
Hans gröna ögon sökte bland grenarna.
Elmer hade nu inte en tanke på ugglorna mera. Han gruvade sig för hur han skulle komma hel till marken.
Det såg högt ut där han satt.
Det visade sig att det hade han inte behövt oroa sig för.
När Forest såg hans tafatta försök att ta sig ner, klättrade han till samma gren som Elmer satt på, slog armarna om honom och uppmanade med ett skratt:
”Håll om mig Elmer!”
Han hoppade!
Han hoppade med Elmer i famnen som trodde att de båda skulle bryta benen och nacken av sig.
Men, mot förmodan blev landningen blev inte alls så farlig. De hade förstås tappat balansen och låg och tumlade på marken, men Elmers kropp kändes hel.
Ingenstans gjorde det ont.
Ilskan rann som vanligt till. Denna gång fann den sin näring i förskräckelsen och i Forest glada obekymrade skratt som klingade genom aspdungen.
”Är du helt ifrån vettet, pojke? Det var bara turen som gjorde att vi inte tog livet av oss. Har du inte gjort en ansvarig handling i hela ditt liv, så du vet hur det går till? Det får bli ett slut på rännande på min gård. Du är ju inte riktigt som du skall va! Herre Gud! Har du rymt från dårhuset?”
Forest slutade skratta och log nu bara milt mot Elmer.
”Nej jag har inte rymt från dårhuset, inte du heller Elmer. Vi bor fortfarande kvar i det både du och jag och vi får ta och göra det bästa av det. Att brusa upp som en galen tjäder lär inte hjälpa upp din situation. Jag är också arg ibland, du skulle bara veta hur arg jag kan vara, men jag ger min ilska till molnen. Varför? Kanske du undrar...” Forest fnittrade. ”Det är roligare att vara glad!”
Han strök sakta över Elmers rygg, ungefär på samma sätt som han strukit över uggleungarna.
Ilskan och förskräckelsen lossade sitt grepp och Elmer kände istället en befriande känsla, en lätthet som han inte upplevt tidigare. Nu hände något märkligt, något Elmer många gånger skulle återkomma till i tankarna.
Tumlande bilder av minnen från lycka och sorg dök upp för hans inre. Han såg på dem, gjorde en bedömning och ett avslut av vad bilderna betydde. Ungefär som att bläddra i ett fotoalbum, sida efter sida.
Den unge mannen med det okammade håret, med de gröna ögonen och fnittrande skrattet sänkte sin hand. Han verkade inspektera den äldre mannen som omtumlad stod i den allt mer mörknande natten.
”Det är dags att gå och sova tror jag.” Mumlade Elmer slutligen och tog sig om pannan.
”Gör det, jag skall söka efter den tredje uggleungen. Han är mycket äventyrligare än sina syskon.”
Han blick sökte sig långt in bland trädens mörker.
” Vem vet var han håller hus...?”
Elmer såg hur Forest försvann in i skuggorna i skogen, sedan vände han om och gick in i sitt hem för att få en välkommen sömn.