Fåglar. ...mera flax.

Kap 5
Vilken otrolig tur! Han kunde knappt fatta det själv. Någon gång skulle tydligen lyckan breda ut sina armar och leverera sitt bredaste leende även till mig, tänkte Elmer när han rullade in flakmopeden i ladugården. Han hade fått mopeden, gratis! Ingenting hade han behövt betala.
Färden hem till huset i skogen hade varit härlig!
Vinden hade piskat Elmers ansikte och hans ögon hade tårats, men han hade ändå skrattat högt.
Han hade kastat huvudet bakåt och skrattat och tjoat högt upp mot skyn så han nästan kört av vägen av den anledningen.
Han var lycklig, sprängfylld av lycka... och han hade aldrig känt den känslan förut.
Tänk att han hade levt nästan ett helt liv utan att fått uppleva det tidigare?
Detta obeskrivbara tillstånd hade sin födelse, sitt ursprung ur att han fått upprättelse.
Han var inte längre den arga bortbytingen från skogen.
Han var Elmer Gran och han hade behandlats med respekt!
Egentligen visste han varför detta hade skett.
Det var av den enkla anledningen att gamla synder skulle sonas.

Butiken i byn hade allt vad ett litet samhälle kunde behöva, det hade Elmer kunnat konstatera direkt när han steg in genom den plingande dörren.
För att uppnå denna mångfald av varor hade utrymmet fått ge vika istället. Det var trångt, mycket mera trångt än Elmer var van med. Kundvagnar var inte att tänka på. De skulle omöjligt inte ha plats, så kunderna som var där inne bar alla en korg på armen.
Han hade också tagit en korg. Det gällde för honom att handla klokt.
Maten måste kunna hålla länge, för han hade inte tänkt ta som en vana att gå in till byn bara för att han glömt något.
Torrskaffning och konserver fick det bli. Han hade redan från början bestämt sig för att ta en taxi hem, för han kunde omöjligt inte orka bära hem varorna själv. Han var ju faktiskt en åldrande man.
Han hade känt de andra kundernas blickar. Naturligtvis! Alla kände alla och nu gick ortsbefolkningen och brydde sina hjärnor över vem han var, han... som plockade korgen full med köttsoppskonserver?
Elmer brydde sig inte, han blev inte ens arg.
Han höll nog inför beskådan!
Fort hade hans korg fyllts och han märkte att han behövde ännu en till, kanske två...
De andra kunderna var tydligen orienterade bland hyllorna och samlade lätt på sig sina varor medan han själv vilset hade irrat omkring. Det skrymmande toalettpappret skulle man av utrymmes skäl själv hämta ifrån lagret. En kvinna som stod bakom köttdisken och med bestämda rörelser skar upp kotletter, pekade med kniven mot en dörröppning till lagret för att visa honom rätt.
Inne i lagret var det samma trängsel som i butiken.
Han hade ingen aning om var han skulle söka.
Spiklådor, blomjord och tjärpapp...
Fyrtaktsolja, cementsäckar och stickgarn och... en äldre man som med krokig rygg mödosamt sopade upp krukskärvor från golvet.
Elmer blev nöjd över att hitta någon att fråga.
”Jag letar efter skithuspapper... är det dig jag skall fråga efter det?”
Mannen med sopborsten ryckte till, han hade tydligen inte hört Elmer komma in i lagret.
”Äääh...” Mannen rätade på sig, gned sig i ryggsvanken och drog sedan handen genom håret. ”Ääh, direkt till vänster innanför dörren. Du har gått förbi...”
Mannen hade därefter inte sett många sekunder på honom förrän han utbrast.
”Det är Elmer, för fan... det är Elmer!”
Han hade bara glott tillbaka och mannen fortsatte.
”Elmer för helvete, det är ju jag Gideon! Nej nu fan... känner du inte igen mig? Handlarens pojke, vet du väl.
Men nog fan måste du väl känna igen mig? Så som jag... det var som satan!”
Plågan från skolan! Nu stod han där framför honom och...han hade blivit gammal och krokig! I Elmers huvud hade handlarens pojke förblivit en ung slyngel. Naturligtvis hade även han åldrats. Naturligtvis!
Elmer hade av gammal självbevarelsedrift backat bakåt och reaktionen hos den åldrade handlaren kom omedelbart.
Han strök sig generat på armarna.
”Ja, fan vet du Elmer... det var annorlunda förr... vi har väl blivit slugare, fått mera vett med åren, eller hur?”
Många gånger hade Elmer i sin fantasi tänkt sig ett möte med denna person. Han hade sett sig slå honom gul och blå med en käpp, fått honom att be om nåd.
Så hade han då plötsligt hamnat framför honom och vad hände? Ingen våg av ilska välde över honom, det var nästan så att han till och med blev lite glad!?
Handlaren själv såg då definitivt glad ut. Han log med hela ansiktet!
”Jag har tänkt på dig Elmer... som om jag inte ha grunnat på dig, vart du tog vägen!”
Gideon hade hastigt trollat fram några ölkorgar som han erbjöd som sittplats, sedan hade de pratat... länge.
Skoltiden hade tydligen plågat Gideon så gott som hela livet, påstod han och Elmer hade erkänt att det nog inte hade gått helt förbi honom heller.
De hade talat med varandra, kanske för första gången. ”Du var så jävlåt arg! Jag fick för mig att du inte kunde tala med annat än nävarna.” Gideon hade sett skuldmedveten ut och i Elmers kropp hade en makalös förvandling skett. Han blev fylld av berusande glädje som en salig pingstvän på bönemöte och hade haft fullt sjå med att dämpa sig.
De hade berättat för varandra om sina liv, jämfört och skrattat. Det ena samtalet hade lett till det andra.
Gideon hade fått reda på att Elmer varken hade körkort eller bil och erbjöd på stående fot den gamla flakmopeden bakom butiken.
”Den har använts för att köra ut varor för länge sedan, men nu står den bara stilla. Jag hade igång den för inte så länge sedan, så jag vet att den går som klockan.
Du får den! Ta den Elmer! Jag vill att du skall ha den!”
Det var inte till att tacka nej till en sådan sak, det förstod Elmer.
Tog han emot gåvan tog han inte emot bara en moped, utan också en vän. En vän!

På vägen hem på en fullastad moped, hade sedan insikterna kommit som på band.
Det var som om han såg allt med nya ögon och det hade känts fantastiskt bra.
Lärkan i hans bröst sjöng fortfarande när han bar in varorna i sitt gamla barndomshem som nu plötsligt hade börjat se mer välkomnande ut.
Det var nästan så att man kunde bjuda hem någon ibland... om man så ville.