Fåglar. fortsättning...

kap2
Fåglar och reden.

Det var tio år sedan han senast besökt barndomshemmet.
Han hade egentligen tänkt låta allting ruttna till marken och nu hade det av den anledningen gått så många år sedan han sist såg gården.
Det var ett jävla ställe. En plats fylld av smärta och ängslan, där han inte kunde dra sig till minnes att han haft en enda lycklig dag.
Hans barndomshem! Han fnyste bara han tänkte på det.
En liten enslig sketen bondgård som inte hade klarat av att försörja ens en familj på bara tre personer.
Modern hade varit en kuvad kvinna som aldrig tagit hans parti och fadern var en våldsam suput som arbetade bara när han var i ett tillstånd mellan baksmälla och fylledille.
Fanns det inget brännvin i huset fick modern och sonen lida för det.
När Elmer var 16 år rymde han till sjöss. Man gjorde så på den tiden.
Fadern högg tre år senare av en artär i låret och hittades blodtömd och död i vedboden.
Elmer kom inte hem till begravningen.
Modern gifte om sig med en man som var duktig arbetskarl och skötte och underhöll gården väl.
Elmer fick aldrig några halvsyskon så gården gick till honom i arv, ett arv som han egentligen inte ville ha.
Nu hade han inget val, han hade ingen annanstans att ta vägen på så kort varsel. Inga vänner att få härbärge hos, ingen släkt han kände till. Han var en ensam misslyckad sate som den enda tillflykt han hade var ett förfallet ruckel i en skog bortom all bebyggelse.
Tur var väl det! Där kunde han själv ruttna i sitt egets livs träck, saknad av ingen.
Han hade flytt, skakad och feg, bort från de upprörda midsommarfirarna och sig själv, från ilska och galenskap. Han tänkte på hur hastigt allting hänt efter sin förfärliga fadäs bland hyresgästerna.
Med obehag mindes han sin språngmarsch till lägenheten,
hur han hade noga försäkrat sig om att dörren var låst och sedan direkt börjat packa, först vilset och hafsigt, men sedan mer eftertänkt och med en begynnande plan i botten.
När midsommarhelgen var över hade allting varit packat, hans torftiga liv legat i lådor och sopsäckar och färdiga att föras bort av en flyttfirma.
Själv hade han gått ut med en resväska i handen klockan fyra på morgonen, övertygad om att alla sov.
Han hade tillsammans med sin förlorade heder satt sig på ett tåg som ledde norrut och tillbaka till sina rötter.

En stor tyngd, så stor så han trodde sig inte ha krafter att bära den, föll över honom när han såg huset skymta igenväxt av träd och högt gräs.
Han tog det som ett rättmätigt straff!
Ett straff för det han gjort obehärskat och vildsint, inte helt olikt sin far faktiskt.
Hans skamliga gärning hade sänkt honom till den botten som delades av avskrapet av människosläktet, men hade även skrämt honom från vettet.
När han såg barnet på marken, intrasslat i sin filt, sprattlande, hade en insikt kommit till honom som en blixt från himlen.
Han var den direkta orsaken till att ett barn hade kunnat bli skadat, kanske dött, brutit nacken...
Hans ordningssinnes varningsklockor ringde då högt och skoningslöst.
Så långt hade det slutligen gått för honom!
Han hade blivit ett odjur och dömde därför sig själv till förvisning, bort från mäsklig samvaro och ringa kontakt med samhället. Han ville frälsa omvärlden ifrån den misslyckade Elmer Gran genom att bryta kontakten till... ja allt!
Rättvisan var vid sidan om ordningssinnet en dygd, ansåg han och då gällde rättvisan naturligtvis även honom. Ett dåligt beteende krävde näpsning!

Förutom boningshuset fanns också ladugård, lider, källare, en brunn. Styvfadern hade ordnat med bekvämligheter som el, vatten in och avlopp.
Nu var naturligtvis elen avslagen, men det skulle säkert gå att koppla till igen om inte råttorna gjort för stora skador.
Nyckeln som alla år hängt på en spik i vedboden fanns kvar och han öppnade dörren med förvånansvärd lätthet.
Han ryste av obehag när han kände igen sig, men stålsatte sig och gick in.
Där inne hade tiden stått stilla. Linoleummattorna såg ut som de alltid gjort, köksskåpen var fortfarande blågröna och vedlådan stod öppen som om någon nyss öppnat den. Tydligen hade taket hållit tätt för han hade förväntat sig att förfallet skulle ha varit värre.
Damm och döda flugor förstås...
Han öppnade ett fönster och drog tacksamt in den friska luften.
En koltrast blev rädd och flög upp från några förvuxna svartavinbärsbuskar.
Elmer såg några sekunder efter den när den flög bort mot en aspdunge, sedan vände han sig suckande om och började röja bort ett decennium av smuts.
Huset blev beboeligt om än knappt. För honoms del fick det duga, han brydde sig inte, inte just då i alla fall.
Istället hade han något annat som ideligen dök upp i hans tankar.
Det som förbryllade honom var stigar som var upptrampade i det höga gräset.
Han hade lagt märke till dem när han var till ladugården och kontrollerade om det fanns plats för hans flyttgods som skulle anlända med flyttfirma. Alla tecken tydde på att någon eller några titt och tätt gick in i ladugården.
Den gamla vanliga ilskan gjorde sig genast påmind.
Skulle han aldrig få vara ifred?
Nog borde han lägga band på sig, tänkte han, vis efter skadan på midsommaraftonen, men först skulle han sätta stopp för rännandet på hans gård och i uthusen. Det fanns ju gränser!
Folk stjäl ju som korpar...
Nu visste han ju inte om något försvunnit. Han hade inte en ringaste aning om vad som borde finnas i ladugården.
Han hittade i alla fall en lie och med den höll han sig sysselsatt till kvällningen medan han nu och då sneglade över axeln.
Den natten sov han som klubbad, sövd av det tunga arbetet. Han var en frisk folkpensionär, kraftigt byggd, som kände sig yngre än vad han var, men han hade nog ändå denna gång tagit ut sig.


Nästa natt blev det däremot sämre med sömnen. Grubblerierna kom över honom och ett uns av skam irriterade någonstans i samvetets vrå. Denna känsla sköt han hastigt iväg med hjälp av den svallande ilskan som han nu trodde att han för evigt skulle komma att få leva med.
Det skulle troligen, även när han var död, osa svavelångor ur hans grav! Det var vad han trodde.
Han skulle aldrig få ro, tänkte han resignerat.
Utanför huset hoade en uv, eller en uggla kanske, inte visste han så noga. Djur hade aldrig intresserat honom.
En vildkatt hade under dagen minsann fått göra den erfarenheten.
Han hade kastat sten efter den när han plötsligt hade skrämt upp kräket där den hade legat och sovit i det långa gräset. Den fick vara glad att inte skallen rök när lien kom vinande.
Han, Elmer Gran skulle nog råda bot på kattintrånget!
Det skulle vara större problem än vandrande loppbon, innan han gav vika.
Ja, han var envis också, så var det.

När han mot morgonsidan inte fått någon sömn gav han slutligen upp.
Han var ändå inte helt missnöjd med sin tidiga start av dagen. Tidiga mornar var bäst, tyckte han.
Då hann man få något gjort.
Hans ranson av dricksvatten var obönhörligen slut. Regnvattnet som han hittat i en solblekt plasttunna vid husknuten var också på upphällningen.
Den gamla brunnen som han mindes från när han var barn fanns fortfarande kvar. Han hade bara inte gett sig tid till att inspektera den ännu. Var inte brunnen i skick kunde han inte bo i huset.
Man kunde inte leva utan vatten.
Det gamla brunnstaket av trä var numera utbytt till en säkrare variant av cement.
Elmer lyfte upp brunnslocket och tittade ner. Fuktig sval luft mötte honom.
Det fanns vatten i brunnen och allt såg bra ut, enligt den lilla kunskap han hade.
Han såg spegelbilden av sig själv med en rund gloria av himmel runt om, i brunnsdjupet.
En gloria var det sista han förtjänade. Bilden av hur barnet ramlade ur vagnen ner på marken, kom för honom igen. Skammen brände åter i honom.
Spegelbilden i brunnen mörknade plötsligt och nästan försvann, nej den försvann inte...
Ett annat ansikte hade dykt upp bredvid hans eget.
Förskräckt reste han sig upp och puffade då till någon som stod böjd över hans axel.
”Åh, hoppsan! Det där var jag inte beredd på!” En road röst talade åtföljt av ett litet fnitter.
En ung man bakom Elmer gned sin kind som fått sig en törn.
Elmer flämtade. Han hade nästan tappat förmågan att andas i förskräckelsen.
Förvåningen byttes hastigt till den välbekanta ilskan.
Personen som helt obemärkt hade klarat av att smyga sig på honom såg ut som en av sluskarna i hyreshuset.
Ovårdat långt hår som spretade ut från huvudet, kläder som inte hade någon stil, ja byxorna verkade inte ens hållas på kroppen. Det var typiskt lika som packet han hade behövt dras med i hyreshuset.
Skulle han inte ens här i skogen kunna få vara ifred från rötäggen?
Det kom ett buttert muttrande över Elmers läppar medan han rynkade pannan så att hans buskiga ögonbryn gick ihop till en grå ovårdad häck.
När han gjorde så brukade folk backa, men inte den här inte.
Nästan besviket fick Elmer se sig mötas av en rad vita tänder.
Snorhyveln log brett!
Förbannade inkräktare! Elmer drog efter luft för att ta sats för en tillrättavisning, men hejdade sig.
Det var något... något med ögonen...
De hade så underligt stora blanka pupiller, så blanka att han hade sett sin egen spegelbild i dem. De ramades in av en lysande grön iris. De var ganska tätt placerade vid näsroten, som var början till en dominerande näsa. Något böjd var den, ungefär som hos utlänningarna i hyreshuset.
Ja, han såg ut som en ”inflytting”, för se svensk, ens nordisk, kunde han inte vara!
Det insåg Elmer direkt och det svallade som vanligt till i hans blod.
Nu hade han återfått både andning och röst.
”Vad liknar detta? Smyger sig på folk på ställen där man inte har rätt till att vara? Du snikar runt och trynar som om du äger stället.” Det lät nästan som en morrning från Elmers strupe och han fortsatte:
”Det är förstås du som gått här, trampat ner gräset utan att tänka det minsta på hur illa det ser ut!”
Den unge mannen viftade avledande med handen, lyssnade inte ens. Istället föll han ner på knä på brunnstaket och tittade ner. Han drog några djupa andetag.
”Det där kan du dricka, det får du inget fel av.” Mannen tystnade tankfullt och drog ännu ett djupt andetag av den svala brunnsluften.
”Du kommer till och med att bli piggare, känna dig yngre och starkare när du druckit av vattnet ett tag.”
Elmer lät sin vanliga fnysning höras.
”Vad vet du om sånt? Ett vattenprov är det enda som kan avgöra vad vattnet innehåller... griller är vad sådana som du sprider!”
Några blåmesar flög över deras huvuden och mannen såg efter dem och sprack upp i ännu ett leende.
”Du är Elmer!” Sade han utan att ta bort blicken från skyn. ”Du är Elmer Gran och du är uppvuxen här.”
Nu såg han på Elmer igen.
”Du har själv sprungit med snabba fötter och gjort stigar här. Jag förstår dig! Gården är som skapad för att göra stigar på.”
Elmer gapade. Hur kunde spolingen veta vad han hette?
”Vah...? Hur?”
”Man begär en karta från lantmäteriet.” Sade mannen och lyfte upp det tunga locket och satte noggrant tillbaka det. Sedan fortsatte han.
”Det övergick i din ägo för tio år sedan, men du brukar aldrig vara här. Nästan lika länge som du varit borta har jag vistats här. Det är ett fantastiskt ställe, verkligen synd att du inte verkar tycka det själv...”
Mannen såg ingående på Elmer och lade till:
”Men, alla har vi våra skäl.” De gröna irisarna verkade bli större och Elmer kom av sig i sin utskällning.
Den unga mannens leende kom tillbaka.
”Mina vänner kallar mig Forest! Det är inte så vanligt namn, jag vet, men du heter ju Gran så...”
Ett litet fnitter hördes och så räckte han fram en hand till hälsning.
Elmer var inte redo. I varje nerv kändes det att han inte var färdig. Skulle han ta i hand med den där... slusken!? Han var ju fortfarande arg! Han var arg på... han nästan darrade så arg var han, men vad var det han var så arg på?
Elmer tog sig med handen över pannan. Det var som om han glömt. Jo! Stigarna!
Han var arg på stigarna i gräset! Nu mindes han och fräste.
”Du har gått upp stigar på min gård och inte har du frågat utan gått bara som om...”
Elmer tystnade för Forest hyschade honom stillsamt.
”Jag vet, nu har du färdiga stigar att gå på. Du, jag och de vilda djuren kan ha sin gång här. Det är en källa till njutning att ha skogen så nära. Du är faktiskt en lyckans ost! ... Elmer Gran!”
Forest sänkte något uppgivet sin hand. ”Dessutom är du är allt envis som en gammal grävling!”
Elmer drog ljudligt efter andan och hann inte komma undan den arm som sedan lades om hans axlar.
”Kom skall jag visa dig!” Forest puffade vänligt Elmer i ryggen.
De gick över gårdstunet till ladugården.
Den grå dörren knarrades upp.
”Jag har sovit många nätter här.” Sade Forest till den muttrande Elmer som nu ändå förvånansvärt medgörligt gick efter honom. De klättrade upp för en grånad stege som ledde upp på loftet.
”Kom!” Forest var ivrig.
Elmer såg sig omkring på sekler av damm över gamla ting som skulle ha gett etnologer glädjefnatt, sedan blängde han på Forest.
Han verkade inte bry sig det minsta även då han rörde upp moln av damm som virvlade i solstrålarna som lyste in genom det halvmåneformade gavelfönstret.
Elmer aktade sig noga att inte stryka sina kläder mot bråtet som var uppkastat som i all hast.
Det var inte i den ordning som han helst ville omge sig av och han lade bakom örat att en rensning av skrotet var nödvändigt, en rensning av många rensningar som borde göras innan det blev beboeligt i gården.
Vid ena långsidan av huset, just där väggen mötte taket hade Forest fallit på knä.
Med ett lätt ryck tog han lös en bit av ett väggbräde och han vinkade Elmer till sig, en Elmer som började ilskna till igen. Att riva ner väggar, hur gamla och usliga väggarna än var och speciellt om väggarna inte tillhörde personen, var en styggelse som borde förhindras och han visste att han borde sätta stop för dylika handlingar. Förbannade slyngel, jag skall minsann lära dig...
Elmer knöt näven, men hejdades av Forests breda leende som lyste vitt i det smutsiga ansiktet och den dammiga uppenbarelse han nu var. Den unge mannens burriga hår hade samlat upp det mesta av spindelväven som fanns i överflöd på loftet och hängde nu som skägglav från hårtofsarna.
Han såg uråldrig ut fast han var ung och Elmer hejdade sig något överraskat. Det var det där med ögonen också... de var som speglar, som om han såg sig själv... och han såg bara ilska...
”Kom Elmer!” Manade mannen. ”Kom Elmer! Se här i hålet!”
Elmer böjde sig motvilligt och kisade in i hålet. Han såg knappt något, det var skumt...
Han drog in luft genom näsborrarna och ångrade i samma ögonblick det tilltaget.
”Fy fan vad det luktar! Det är så att ögonen tåras!” Elmer drog chockat tillbaka huvudet.
Forest släppte löst ett kvillrande skatt under loftets takbjälkar.
”Det är underbart!” Ropade han ut. ”Underbart! Det är uggleskit och bland det startade livet för dessa underbara väsen som snart skall korsa vår himmel om natten. ”
”Hur..?” Elmer var frågande.
” Jag byggde en uggleholk, jag gör många holkar varje vår förstår du, men denna holk var speciell för den hängde jag på försök på ladugårdsväggen och öppnade upp på baksidan bara för att kunna se det underbara och kan du fatta... den accepterades! Nattens drottning flyttade in. Kattugglan, den skönaste av alla!
Tänk att få se denna fågels ansvarsfulla ruvning och sedan... när ungarna kom en och en... dessa duniga hjälplösa varelser med sina stora munnar... ” Forest verkade tappa sina ord.
Elmer som fortfarande hade lukten kvar i sin näsa glodde misstänksamt på honom.
”Tvi vale! Det luktade ruttna kvarlevor och fränt av skiten så jag trodde jag skulle svimma. Sån´t där kan man inte ha hängandes på väggarna, det förstör ju hela byggnaden! Du får ta bort eländet.”
Forest såg bestört på Elmer.
”Skall vi ta bort hemmet för dessa, naturens gåvor, med färger som trädens stammar, mästare i skyn, kloka och ansvarsfulla, med en syn som långt överskrider den mänskliga rasens förmåga? Om de inte fanns vore vi ingenting! Ni som bor i städerna vet inte om det, men ett stort hål skulle brännas i naturens skyddande filt om en sådan viktig art försvann. Sorgen och saknaden i skogen skulle fortplanta sig långt fjärran också in bland de höga husen och gatorna i städerna. Det blir så när jämvikten rubbas. Det ger verkningar mycket längre än man kan förstå. Vi kan också känna sorgen från städerna hit ut till skogen... tillsammans med ångesten och vanmakten, ja, faktiskt så gör vi det.”
Han är inte klok. Tänkte Elmer. Jag har fått en galning på halsen.
Forest riktade sin blick rakt på Elmer som besvärat skruvade på sig. Han kände det som om hans själ blev rannsakad, genomskådad...
Den unge mannen släppte blicken från honom och log brett igen.
”Du är en bra karl Elmer, så därför skall jag visa dig min skatt. Den är inte långt härifrån, de har nämligen flyttat ut till aspdungen bredvid ditt hus. Där blir de matade av sina hårt arbetande föräldrar. De sitter där nu! ...dunbollarna... och lockar och pockar på mat. Du kommer att förstå mig när du ser dem, det vet jag, för du förstår, all världens visdom finns på din gård och det skall du känna stor tacksamhet för.”
Elmer ville bort från logen, ut i friska luften och nickade därför medgörligt. Och varför inte? Varför skulle han inte kunna se på några fåglar? Det var ju klart... Den där Forest verkade ju vara skvatt galen, en sådan där ”birdlife-anhängare” som gått överstyr, men Elmer kunde inte säga att Forest skrämde honom. Tvärtom! Den där blicken han hade fick honom lugn. Hans ilska hade helt runnit av honom, det var faktiskt länge sedan han känt sig så lugn, men undra på det... Den där lukten han känt från holken hade varit något extra i sitt slag, bränt som ammoniak in i näsa och bihålor. Just då hade det inte gått att tänka på något annat.
Som om Forest förstått vad Elmer tänkt, satte han tillbaka brädan och klättrade ner från logen tätt efterföljd av Elmer.
Den friska luften var befriande, även Forest såg nöjd ut.
”Jag måste erkänna att de där ungarna var väldigt smutsiga. Mamma kattuggla är klok, men hon är ändå inte så noga med var hon placerar sin träck. Jag var rädd att de skulle få problem med fjäderdräkten, att de var så kladdiga att de inte kunde lära sig flyga, så jag tvättade faktiskt av dem i din regntunna. Jag hoppas du inte hade något emot det. Nu sitter de någonstans, rena och fina bland de darrande asplöven och troligtvis sover. Först i natt flyger jägarna ut för att fånga mat. Då får sorken akta sig.”
Elmer trodde inte han hört rätt. Den där Forest hade tvättat guanokräken i hans regntunna! Vattnet som han sedan använt!
Han väntade på att det vanliga raseriet skulle komma över honom, men till hans egen förvåning så uteblev det. Han hade ju faktiskt inte tagit skada av det och Forest kunde ju inte veta att han skulle dyka upp på gården, bara så där, efter ett decenniums frånvaro.
Forest satte båda händerna på Elmers axlar och mötte stadigt hans blick.
”Nu går jag också och sover. Inatt kommer jag och hämtar dig och då skall du få njuta av härligheten, du liksom jag. Det finns så mycket att se!
Elmer såg sig själv i hans speglande ögon, såg bilden av att han nickade, att han hade gått med på det.
Tydligen ville han bli väckt av denna ovårdade person som han inte ens visste vem var. Vad var det med honom? Han kände inte igen sig själv.