Fåglar. ...lite till.

Kap 4
Hur många gånger hade han inte gått den långa vägen från barndomshemmet in till byn?
Det visste han inte, men många gånger var det.
Han hade ju varit tvungen att gå till skolan som låg mitt inne i byn, fast han avskydde tillvaron där.
Varje rast blev en pina. Byns ungar hade tagit det som en sport att försöka reta gallfeber på honom och det uppdraget var aldrig någonsin svårt.
Ilskan flammade upp som torr näver på glöd när han blev hånad för sitt fyllo till farsa och för att han bodde där ute i skogen.
”Du är en bortbyting! Morsan din hittade dig på ladugårdsbacken där skogsrået lämnat dig. Du var så ful att inte ens den hyndan ville ha dig!”
Elmer hade hela sitt liv kunnat minnas ungarnas elaka munnar som formade ord som för all framtid skulle prägla honom.
Men, han hade aldrig varit rädd! Bara arg!
Varje dag kom han hem med blodiga knogar.
En lärare hade fått hålla honom allt vad han kunde, för att han inte skulle slå ihjäl handlarens yngsta arvinge, ett plågoris som aldrig någonsin kunde låta Elmer vara ifred.
Ändå var det aldrig någon myndig person från skolan som besökte hans föräldrar, för att någon gång klaga, eller möjligen mot all förmodan, beklaga Elmers situation.
Troligen hade han den långa vägen att tacka för det. Det fanns ingen som bemödade sig att gå upp till skogsbrynet. Eller så var det bara så på den tiden. Man fick klara sig bäst man ville.
Således kunde Elmer inte minnas en enda vän från sin barndom.
Om det faktumet brydde han sig inte det minsta. Vem behövde de där imbecilla idioterna?
Att byn fanns kvar och hade en bra uppbyggd bykärna förvånade ändå honom.
Det måste ha varit folk utifrån, några som flyttat in som skapat den! Han kunde inte i sin vildaste fantasi tro att dumhuvudena i skolan varit med och sett till att det nu fanns bank, affär, kommunhus och bibliotek, till och med en pizzeria hade han sett när han åkt genom byn på väg hem till barndomshemmet.
Hade man några andra förmågor i byn än plåga de som vill hålla ordning och reda?
De hade tydligen klarat av att skaffa ungar eftersom skolan fanns kvar.
Inte den gamla, den han hade gått i, nej, en ny av betong och med en fotbollsplan utanför, istället för kobetet som gränsade till hans skola.
Tanken på att byn var full av avkommor från de som hade kallats hans skolkamrater gav honom rysningar.
Han måste ändå få vissa praktiska ärenden avklarade.
Adressändring, elström och telefon påkopplad, mat handlad. Han måste ju leva, om än livet var mera värdelöst än någonsin.

Utanför kommunhuset, där han hoppades på att hitta ett kansli med personal som kunde hjälpa honom, rörde sig människor i alla åldrar. Affärens parkering låg alldeles intill kommunalhusets och han såg kunder med fyllda kassar hälsa igenkännande på varandra medan de lastade bilar, lotsade barn till sina sittplatser och gormade med skällande hundar.
Irriterande högljudda enligt Elmer och en bild av sig själv sittande på en gren i mörka natten flimrade förbi bakom hans ögonlock. Där hade det varit lugnt och stilla...
En manlig tjänsteman bakom en disk såg bara hastigt upp när han kom in till kommunkansliet och fortsatte sedan att diskutera livligt med en kvinna.
Strax innanför dörren satt en åldring, en kärring som såg ut att hopsjunket sova i en rullstol.
Tydligen var det så att kvinnan vid disken hade ärenden som just rörde åldringen i rullstolen.
Elmer försökte låta bli att lyssna till deras dividerande om bidrag hit och dit, men kände sig ändå påverkad av den irriterade tonen mellan tjänstemannen och kvinnan.
Han var trött i benen efter den långa promenaden och i kansliet fanns ingen stol att sitta på.
Han såg sig kritiskt omkring. Inget i rummet fick nåd under hans granskning.
Allt var för beigt, för grått, för slitet, för unken lukt...
Det sista kunde härröra från kärringen i rullstolen, vars hjul hade dragit in en försvarlig mängd sand och jord på golvet.
Så slarvigt!
Elmers puls steg. Smuts på golv i gemensamma utrymmen var just sådant som upprörde honom mest.
Han tog det som ett bevis på mänsklighetens förfall och hade utnämnt sig själv till en riddare som med höjd lans stred för att rädda världen från förfulning.
Kvinnan vid disken hade dragit sig åt sidan för att närsynt fylla i en rad blanketter och Elmer fick nu en uppfodrande blick från mannen bakom disken.
Ivrig att komma ut i friska luften skyndade sig Elmer fram och lade fram sina ärenden.
”Det är inte till oss du skall vända dig,” Sade mannen bakom disken medan han gav Elmer en blick som genast uppfattades som nedlåtande och den kännspaka ilskan rann till.
Förbannade bladvändare!
Han tänkte det, men han sade det inte, vilken förvånade honom något själv.
Tjänstemannen fortsatte.
”Adressändring gör du hos postombudet i affären, telefonen får du kopplad genom att ringa till telefonbolaget, likaså gäller samma sak för elen, man ringer till elbolaget.”
Götapetter! Nu blir jag ilsken som en bålgeting!
Likheten med teskedsgummans förvandling mot sin vilja, var slående.
Att han på samma gång kände sig något generad över sin brist på behärskning gjorde inte saken bättre.
Vågen av raseri var i rullning och mannen bakom disken fick sig några sanningens ord över sig tillsammans med sprättande saliv.
”... och då förstår du väl att man måste ha en telefon för att kunna ringa och det har jag ju inte för jag har inte kunnat ringa och ordna det på grund av just den orsaken. Det finns inte en telefonkiosk inom hela häradet, knappast i hela landet och jag har själv ingen mobiltelefon. Ring för fan människa innan jag gör mig olycklig på dig!”
Alla glodde på honom, även kärringen i rullstolen tittade upp.
Surt lyfte mannen på telefonluren.
”Får jag dina personliga data då och det snabbt!”
Elmer tvingade sig att lugna ner sig medan han grävde efter plånboken i innerfickan, letade upp den information som behövdes och lade det på disken.
Åldringen i rullstolen talade plötsligt.
”Är det inte Marhas ilskna unge?” Hon väntade inte på svar. ”Jo det är det. Det går inte att skylla ifrån sig. Du har fått din salig fars buskiga ögonbryn... ja, herre gud, ett sånt slarvjon till karl hon släpade på sig, stackars Martha. nåja hon fick ju bättre sen, men...”
Elmer vände sig om, redo att gå en rond även med kärringen, men hejdade sig.
Hon var en krum åldring som knappt orkade lyfta på huvudet, utan istället vred bara på det så hon kunde se på honom med ena ögat.
Hon var mager och rynkig, hela hennes person skvallrade om hårt arbete och för det verkade hon inte ha haft betalt för mödan. Kläderna hade sett sina bästa dagar och hade ett tunt lager av djurhår, katt kunde man misstänka, över sig.
Han trodde det var första gången han känt känslan och han var helt oförberedd.
Hans upptrissade vrede ebbade ut och ersattes av nyfikenhet, möjligen vördnad, till och med en aning ömhet... vad visste han?
Upplevelsen var ny för honom.
”Kände du min mor?” Frågade han.
”Hah! Det är klart jag kände henne, så många dagsverken som vi gjorde tillsammans. Jo jo, dom förstod sig på att dra nytta av oss kvinnfolk. Man får väl ge dom beröm för det.” Hon kluckade roat till och satte sedan i halsen och besvärat måste hon hosta och kraka sig en stund.
Utan att Elmer exakt visste vem ”dom” var så kunde han minnas hur arg han var på att modern hade kommit hem sent på kvällarna, grå i ansiktet av trötthet. Nu kände han mest sorg när minnet dök upp.
Gumman i rullstolen spände sitt öga i honom och såg forskande på honom en lång stund, varefter hon sade:
”Martha beklagade sig då och då över hur folkilsk du var, men jag förklarade för henne att du kunde väl inget annat bli... du hade inte så mycket att vara glad för... ja, mor din då förstås, men du hade bara dårskaper att släktas på och dessutom... att bo där i skogen... ja, sånt har sina risker.”
Han förstod inte vad hon menade. Risker?
Hon fortsatte.
”Folk var rädda för dom som hade kraften att bo i skogen. Far din skulle ha supit ihjäl sig om han inte haft vett att hugga yxan i sig före. Han vågade inte bo där, men det var annat med Martha... hon höll ut. Du fick nog ditt du också från skogen, arg och oregerlig som du var. Inget att leka med, det skall jag bara säga. Sedan kom ju elektriciteten... och han nya som flytta in med Martha hade ju bil... det blev annat då.”
Insinuerade kärringen att hans ilska kom ifrån... skogen? Hur menade hon? Han hade ju hela sitt liv varit en aning stolt över sitt ordningssinne och förmåga att styra människorna i hans närhet att rätta sig efter honom.
Bästa resultatet fick han när han var vanvettigt arg. Då fick han vanligtvis igenom det han ville, han fick det han behövde utan pardon. Han borde säga henne några sanningens ord, men han kände sig märkligt stum. En bråkdelssekund snuddade hans tanke vid två gröna irisar och han fylldes av medlidande.
Hon var ju egentligen bara en liten torr gumma som satt som en krympling i en rullstol, på väg tillbaka till barndomen... Var vi inte alla det? Stackars människa!
Han satte sig på huk framför henne så deras ögon möttes. Ovan som han var med denna nya empatiska känsla, fyrade han iväg ett brett leende.
Reaktionen lät inte vänta på sig.
Gumman ryckte till och stirrade först förskräckt på honom och sedan forskande.
”Det är till att hastigt ändra lynne tydligen...” Hennes röst var raspig.
”Tja...” Vad skulle han svara? ”...jag har väl ingen anledning att vara arg på dig?”
Plötsligt for hennes magra kloliknande hand ut och greppade honom om armen.
Hon spände ögonen i honom.
”Du är väl inte hemsökt?” Greppet hårdnade. ”Känner du dig velig och villrådig, skuggor och drömmar dyker upp på dagen?”
”Näääh... vah... hur menar du?”
”Har du sett rået?”
”Nej vet du... ” Nu kände han sig säkrare, tanten var vimsig och han log mot henne igen, denna gång något mera återhållet.
”Nej, jag har inte sett några rån eller troll eller älvor. De håller sig lugna just nu.”
Gumman i rullstolen fnös och puffade bort honom.
”Du är hemsökt!” Sa hon och såg ner i famnen igen för att visa att de talat klart.
”Gud hjälpe dig...” Hörde han henne mumla.
En harkling från disken sade honom att tjänstemannen ville honom något.
”Allt är ordnat. Endera dagen får du el- och telefonbolaget på besök.”
Elmer var tacksam och något ångerfylld över sina hårda ord.
”Förlåt att jag tog i så där... jag vet inte vad som flög i mig. Tack! Tack så väldigt mycket för hjälpen!”
Mannen bakom disken flinade snett och ryckte sedan på axlarna.
”Äsch, jag förstod ju din situation. Det är inte lätt att ordna något om man inte har en telefon.”
Från rullstolen hördes ett fnysande när Elmer gick ut från kommunkansliet.