Fåglar.

Kap 1

Fåglar och flykt.

Det fanns absolut ingen i höghuset som tyckte att Elmer Gran var en trevlig karl.
Till den delen hade han bränt allt för många chanser att ha en normal relation till de andra hyresgästerna. Många, liksom han, hade bott länge i huset, men ändå kunde han lätt räkna de besök han gjort i grannarnas hem. Själv skulle det aldrig falla honom in att bjuda in någon.
Ett brusande temperament och ett envist huvud satte stopp för den saken. Av det som man numera kallar för socialkompetens fanns det inte en tillstymmelse av i Elmers karaktär.
Jämnt var han snabb med att påpeka för folk om att de parkerade för nära porten, hade högljudda barn, ockuperade hissen, lämnade smuts i tvättstugan och det hände titt och tätt att han stod och kikade med dörren på glänt på grannar som kom och gick. Var det något som han upplevde som felaktigt i vad han ansåg var ett rätt beteende, så var han inte sen att ropa från sin dörr eller från hans favorit plats, balkongen.
Ofta kunde man höra hans bärande stämma från sjunde våningen eka över gården.
- Jävla ungar! Cykla inte på gräsmattan! ...eller kanske:
- Dörren till cykelförrådet skall vara låst!
Fast han i mångt och mycket hade rätt i det han sade så irriterade sig människorna på honom.
Han lyckades faktiskt reta upp de flesta han kom i kontakt med.
Det märkte han... och det gjorde honom inte gladare.
Små mörka ögon som gav vassa blickar direkt under buskiga ögonbryn, munnen som ett sträck, uppdragna axlar och nävar som nästan alltid var knutna, i kombination med den allmänt buttra hållningen på kroppen, gjorde honom inte till ”klassens stjärna” direkt.
Snart var det ingen som ens brydde sig om att hälsa på honom och ungarna roade sig med att kasta småsten på honom när han vände ryggen till.
Att se hans raseriutbrott både skrämde och lockade dem.
Det visste han också, men han kunde bara inte låta bli att vrålande vifta och hötta med näven när han kände hur han kokade av ilska.
Hans vredesbrott verkade tragiskt nog ha eskalerat. De kom numera oftare och var om möjligt ännu häftigare.
Det beror på att folk har blivit ohövligare och slarvigare, brukade han tänka, men visste innerst inne att det ändå inte var hela sanningen.
Han kunde inte dra sig till minnes hur länge han varit arg, kanske hela sitt liv?
Ja så var det nog. Hela livet hade han känt att han måste rätta andra och irritationen hade alltid växt i honom när man inte gjort som han önskat.
I yngre dagar kunde han ibland efteråt klandra sig själv när han brusat upp, men sedan han gått i pension hade ilskan och kontrollbehovet löpt amok. Det hade blivit ett hinder i hans liv och i sina mörkaste stunder tänkte han att han betalade ett dyrt pris för det. Han hade blivit isolerad och murarna han själv hade skapat runt sig verkade numera vara omöjliga att rasera.
Ändå i sina mest insiktsfulla stunder ansåg han att han inte hade något val.
Han menade... att... skulle folk ha vett att bete sig som just folk, så var allting väl, men de var ju en skock fähundar som drällde omkring, mest bara för att reta honom. Värst var det med folk utifrån, från Pakistan eller vad det nu hette.
De var högljudda och ungarna sprang vind för våg utan styrning. Och när han påpekade detta så visade de oförskämt fingret åt honom.
Situationen skulle snart bli ohållbar. Han anade att en personlig katastrof var i antågande och oroades nu av att för honom årets största prövning snart skulle infalla.
Midsommar!
Denna avskyvärda helg då man bredde ut sina sunkiga liv framför hans ögon. Utan att blygas så samlade sig hyresgästerna i skockar och hade gårdsfester och grillade och spred lukter in till hans lägenhet. De gapar och sjunger, super och leker barnsliga lekar och allt detta naturligtvis på gräsmattan. Det skulle komma att gå in i augusti innan den hämtade sig från nötningen.
Tölpar och enfaldiga odjur, det var vad de var!
Han visste inte hur rätt han skulle få.

Redan på midsommaraftonens morgon skulle det visa sig att det var full aktivitet på gården.
Under gapflabb och nojs bar man stolar och bord, grillar och parasoll ut på gården. Snart skulle Elmers helvete slå igång och bara han tänkte på det började ilskan mala.
Redan hade han sett otaliga regelbrott ske ute på gården. Det skulle komma att bli en lång helg för honom, det var han nu övertygad om.

Kanske hade han klarat av helgen om han hållit sig till sin plan..., att stanna inne, stänga alla fönster och dra för gardinerna.
Men, han hade stekt en fin bit lax åt sig till middag och tyvärr så började lukten från resterna i sophinken att sprida sig i lägenheten.
Normalt, hade han för länge sedan gått ut med soporna, men nu drog han på det av en anledning.
För att komma till sopcontainern måste han passera det festande gänget på gräsmattan...
Han kände genast hur det svallade till i ådrorna när han tänkte på dem.
Skulle det rövarpacket bestämma över hans liv?
Man borde skicka polisen på dem!
Beslutsamt knöt han ihop påsen och gick ut genom dörren.

Han hörde oljudet och nojset direkt när han kom ut på gården. Några kvinnor försökte ylande sjunga den vackra visan ”Visa vid midsommartid”, men stakade sig hela tiden för att de inte mindes texten. Olvonen lindades om och om igen och tydligen, emellanåt, glömde man även melodin.
Allt skall de förstöra!
Ingenting fick vara ifred.
Precis som han befarat så fick det festande gänget syn på honom när han gick förbi.
Nu hade de sökt mod i flaskan och en karl började skrika åt honom medan ett kvinnfolk hysteriskt fnittrade bredvid.
” Du kan kasta dig själv i soporna och lämna påsen istället, så blir det jävligt mycket trevligare här!”
Hur vågade han?
Elmer kokade, men lyckades ändå hålla sig från att svara utan blängde bara tillbaka.
Då fick han syn på att de grävt en grop i gräsmattan och ställt ett fult åbäke till midsommarstång där med stöttor nerkörda i marken.
Världen runt om honom blev vit, färgerna försvann.
Med snabba steg gick han fram till stången och började riva och slita i den. Innan de andra hann reagera hade han lyckats få den till marken.
Midsommarfirarna blev naturligtvis ursinniga.
Svordomarna haglade över honom och en yngre kvinna drog i hans kläder så han vacklade bakåt.
Hans fot stötte till en flaska vin som började rinna ut i gräset vilket retade en kraftig karl som steg upp från sin stol och hotfullt närmade sig.
Elmer var nu själv ilsken bortom all reson och hötte orädd med nävarna.
Det blev total tumult med en Elmer som slogs för sina åsikter och detta väl, för det blödde från näsan på den kraftige karlen och Elmer fortsatte med sin bärsärk och välte bord och stolar.
Det borde han inte ha gjort. I resten av sitt liv tänkte han det.
Det borde jag inte ha gjort!
I sin galenskap så välte han en barnvagn.
En ljusblå barnvagn föll till marken och ett litet barn tumlade ut i ett bylte av sängkläder.
Det blev tyst.
Bara trafiken från motorvägen låg som en ljudmatta över scenen.
Barnet hann börja skrika innan även en kvinnas gälla röst hördes i ett panikskrik.
Elmer återfann sin sans och medan ilskan rann undan fylldes han med skam.
Vad hade han blivit för en människa?
I hans önskan att ha ordning hade han själv ställt till den värsta oordningen.
Han sprang! Flydde!
Innan folk hade hämtat sig från chocken sprang han, gamla människan, med bultande hjärta och svidande andning, in i hissen och åkte flåsande upp till sin lägenhet.
Efter den dagen såg aldrig någon i hyreshuset Elmer Gran.