En doft av rökelse. 31

Precis som de anat blev det fullpackat med matgäster på kvällen. Inte en stol var ledig i värdshusets lilla restaurang.
Ulla Fagerberg tog vant upp beställningar och serverade med knyckiga raska rörelser. Nu fick hon dra nytta av sin långa slanka kropp när hon förvånansvärt snabbt rörde sig i den trånga och övermöblerade restaurangen. Hon talade med alla gäster, men lade inget av vad hon talat om på minnet, utan hade genom år av erfarenhet i servicebranschen finslipat sin förmåga att kallprata med finess.

Några av ungdomarna från utgrävningen som hade placerat sig vid ett av de större borden skrattade och pratade med varandra. De verkade nöjda och glada. Det ryktades i byn att de gjort vissa fynd, men vad?... Det var det ingen som visste.
Vid bordet bredvid dem satt Melker Rodmar och samtalade förvånansvärt avslappnat med kollegan Vik.
De verkade vara på ett ovanligt gott humör. De hade beställt in vin och skrattade ibland högljutt.
De italienska sportfiskarna och Scott Johnson valde alltid ett bord nära de stora franska fönster som öppnades upp mot terrassen som även den hade några bord för uteservering. Därifrån hade man bra utsikt över viken och båthamnen med alla dess skeenden. Det verkade som de aldrig kunde se sig mätta på båtturisternas aktiviteter vid marinan.
Malin försökte, med det märkliga beteendet på klipporna från natten före som en klar bild på sina näthinnor, försynt granska dem… om det möjligen fanns något övrigt som gjorde att de avvek de från andra turisterna?
Malin hade inte kunnat sätta fingret på något specifikt… men det var… något!
De tog ibland bilen till fasta Åland. Troligtvis körde de omkring och tittade på landskapet, besökte slottet och Mariehamn, precis som alla andra turister. De verkade vara väldigt intresserade av friluftsliv, faktiskt mer än sportfiskare brukar vara. Förutom att fiska hela dagarna vandrade de ju gärna omkring i byn.
Det som ändå förvånade henne mest, var när hon skulle komma och städa i deras stuga.
Det var nästan renare än från början i stugan. Inga prylar låg framme. Allt var pedantiskt undanplockat. Italienarna hade lett mot henne när hon dykt upp med sina städartiklar, men Scott Johnsson var den som talade.
Han hade förklarat för henne att hon bara fick städa golven, allt annat ville de sköta själva.
Det var ovanligt! De hade ju faktiskt betalat för städningen.
Det var ju inte hennes sak att bestämma hur de skulle ha det med den saken, men nog brukar karlar gärna överlåta städningen till någon annan om man hade möjlighet till det.
Avsaknaden av stökighet kändes främmande, lite udda.

Tonårsgrabben som Hanna hade anställt för att sköta om marinan hade fått gå hem för dagen.
Nu fick hon stå och hålla ett öga på hamnen medan hon plockade tallrikar i restaurangens diskmaskin. Att diska hamnade vanligtvis på hennes lott. Malin hade för länge sedan förvisat henne ut i köket och i det här fallet sa inte Hanna emot. Både Malin och Ulla var flinkare på att servera än vad hon var och definitivt hade de lättare att ta gästerna. Alltid hade de ett fyndigt svar till hands medan Hanna svarade kortfattat och korrekt.

Idag hade Malin hyvlat av henne ordentligt och det hade varit helt befogat.
Hon påstod att Hanna inte skött personalfrågan rätt. Kinderna hade blossat på Malin och hon hade skjutit fram underkäken på det sättet som hon bara gjorde när hon var riktigt arg.
”Är du helt väck i skallen? Hur fan tror du att vi skall fixa det här? Nästa sommar kommer du inte att se en enda jävel här, för att de fick så taskig service förra sommaren. Fan du måste ju tänka någon gång också och inte bara löpa runt som en… (hon hade sökt efter ord) … jävla jycke på rymmen. För fan Hanna , skärp dig!
”Åh, är det så du känner det?” Hanna kände Malin. Det lät hårdare än det menades och hon skrämdes inte av att svordomarna haglade över henne.
Malin böjde sig fram mot Hanna och såg henne djupt i ögonen.
”Ja, det är så jag menar… och det är inte bara för min skull! Använd det lilla du har för fan!”
Därefter verkade det som hon hade framfört sitt budskap och diskussionen var avslutad.
Hon tryckte in hörsnäckorna till sin ipod i öronen för att visa att hon inte tänkte lyssna till några argument.
” Nå´n måste ju jobba” sade hon alldeles för högt, eftersom Black Sabbath och ”Iron Man” tog över i hennes öron och sekunden därefter var hon tillbaka i köket.
Det dåliga samvetet hade tumlat över Hanna. Stackars Malin… hur mycket jobbade hon egentligen?
Nästa dag skulle hon sätta upp en lapp vid butiken om att hon sökte mera personal, bestämde sig Hanna för medan hon sköljde ost- och tomatsås av tallrikarna.
Ulla kom susande in i köket med mera smutsig disk. Sorlet från matsalen hördes i stackato när svängdörren dansade fram och åter efter henne.
Hon skramlade ner tallrikarna framför Hanna, böjde sig på samma gång framåt och kysste sin dotter lätt vid tinningen.
”I kväll gör du pengar, gumman!” spann hon.
Hanna log mot henne och kände inte att läppen drog sig lite extra åt ena sidan.
I nästa sekund svängde dörren igen efter mamman och höga skratt letade sig in till Hanna och så var det åter bara hon och disken.
Det var nästan hon kände ett stygn av avundsjuka. Hennes mamma tog verkligen vara på varenda sekund av livet. Hon verkade så oförskämt lycklig nu för tiden. Hanna kunde inte minnas att hon var sådan förr. Orsaken till det låg troligtvis i att hon sluppit ansvaret för rörelsen. Det oroade en aning för hon visste ju hur lätt hon själv grävde ner sig i jobb. Fanns det överhuvudtaget en möjlighet för henne att kunna se sådär befriat lycklig ut som mamman gjorde nu?
Inte under överskådlig framtid, det visste hon. Fast hon ville inte ljuga för sig själv…
Hon hade tagit över värdshuset och marinan med öppna ögon av den enkla anledningen att arbete var kärnan i hennes liv. Det existerade inget annat.
Hon tryckte på startknappen till diskmaskinen och den brusade igång.
I sitt fåfänga försök att vara på två ställen åt gången kastade hon hastigt en blick ut genom fönstret.