24

Sven låg och vred sig i den enkla tältsängen som hade varit hans sovplats i mer än två veckor. Han visste att det måste ta ett slut. Han visste bara inte hur.
Han hade gömt sig och skapat oro och sorg för de få anhöriga han hade. Visst gav det honom dåligt samvete, men han hade tyckt, just då, när han sökt skydd hos Annika att det var den enda lösningen. Kanske det ändå var en handling uppkommen ur den rädsla och panik han känt när han sett förödelsen i lägenheten.
Han hade då, under flera veckors tid använt alla de räknesätt han kände till och kommit fram till samma slutsats.
Någon ville ta hans liv. När han hade kommit hem till lägenheten och sett att han hade haft inbrott, förstod han direkt. Han måste fly!
Fly för sitt liv! Som så många gånger förr hade han vänt sig till sin granne för att ventilera sina bekymmer. Förvånansvärt nog hade hon nästan upprymt erbjudit honom att få gömma sig hos henne.

Hon var en fantastisk kvinna. Hon var dessutom hans kvinna nu!Det hade gått så fort plötsligt. Han hade suttit i hennes soffa en kväll med en stor pärm i famnen.
Troligtvis hade han somnat för han vaknade till när den dunsade i golvet.
Annika hade suttit i sin stol och leende tittat på honom. Fumligt med flaxande händer hade han försökt samla upp de papper som ramlat ur och spridit sig vid hans fötter.
Då hade hon plötsligt rullat fram till honom och fångat upp hans svårstyrda händer, hållit dem hårt medan hon böjde sig framåt mot honom.
Han hann se att hennes läppar var lätt särade med en läppglans på som glittrade till, innan de försiktigt mötte hans sömndruckna mun. Han visste i den sekunden utan att behöva räkna med en endaste siffra att någonting underbart skulle hända honom. Det smakade lätt av parfym i hans mun och han visste att det berodde på att han kysst en kvinna.
Som vanligt var det hon som tog initiativet. ”Kom” sade hon och rullade in till sitt sovrum. Sven hade först förvirrat sett på oordningen i pärmen, men för en gångs skull, utan desto mera beräkning, hade han bara följt med henne.
”Men kan du, hur kan du…?” Han hade ändå blivit osäker när han såg henne vant svinga sig över från rullstolen till sängen.
Hon suckade och talade för sig själv rakt ut i luften.
”När jag äntligen får till det, så är det med en idiot!” Hon hade flinat retsamt mot honom, men sedan blivit allvarlig.
”Förr var jag bra på det här. Nu är jag också nervös.”
Hennes röst hade försvunnit in i jumpern när hon drog av den. ”Men vi är ju två, skall det inte gå bra då?” Hennes bröst hade gungat framför hans ögon och osäkerheten hade lämnat honom för att utbytas mot lycka.
Det var alltså detta alla pratade och skrev om. Han hade förstått direkt när han famlande hade satt sin hand på hennes kropp och hon hade givit honom ett uppmuntrande leende, när han sa att han älskade henne.

Jag skall göra henne rik. Hon skall få ett fantastiskt hus som är byggt speciellt för henne. Hon vet inte vad jag kan göra för henne. Inte än. Men det var bara det, jag måste få leva! Jag måste hålla mig vid liv.
Nu fanns det ännu en orsak till att få en ände på det hotfulla där ute i samhället. Han måste agera. Han visste bara inte hur.

Han satte sig upp på sängkanten och kände hur obekvämt det blev när den enkla konstruktionen av stålrör tryckte mot låren. Han sneglade längtansfullt mot Annikas sovrum. Han hade gjort täta besök där, men blev alltid efteråt bryskt förvisad tillbaka till tältsängen. Han hade nu börjat tycka uppriktigt illa om den. Det var tidig morgon och han insåg att han inte skulle kunna somna om utan gick och satte sig vid köksbordet. Där låg alltid rutigt papper och en penna för hans skull. Med allvarlig min böjde han sig över pappret och började räkna.
Några timmar senare när Annika kom upp i bara nattlinnet, satt han fortfarande och räknade, men han tittade upp när han hörde henne.
Hans ögon var rödkantade och hon misstänkte att han gråtit.
”J..j..jag m…måste ringa S...Sonja”
Hon tittade en stund på honom.
”Ja, ett är säkert… du måste ringa någon.” Hon tystnade och ruskade sen på huvudet.
”Du har då ett helvete du karl,” sa hon analytiskt.







De svartblå, nästan lila molnen tornade utmanande, lockande upp sig vid horisonten. Bara genom att finnas skapade de en längtan till kraftmätning i vandraren. Att de vågar! Att de vågar komma och bulla upp sig, i tron att de var starkare. Bah, de var bara statiskt elektriska vattensamlingar som med random inprogrammerat, spydde eld utan någon planering och bakomliggande intelligens.
Det var dödligt, men inte mera dödligt än vad vandraren kunde vara. Ideliga kraftprov och mätningar mot döden och ödet, hade förstärkt den mänskliga ångturbinen i vandraren som liksom molnen hade samlat krafter inför urladdningen.
Där slutade liknelsen.
Vandraren var gudomen, starkare än Baal, flugornas herre, listigare… David mot Goliat! Men, vem var egentligen Goliat… och vem var David? Vem var den rättmätige vinnaren?
När vet krigsherren att det är dags att gå ut på slagfältet? Bara en blind kunde ha missat alla tecken som givits den sista tiden. Bevisbördan på de skyldiga har blivit övertung. Nu var det dags att fälla ännu några domar… och verkställa dem!
Den optimala stunden… finns den? Finns det en tid, år, dag, sekund som man vet att är den viktigaste tiden i ett liv? Känner man igen stunden eller kan den oförmärkt svepa förbi?
För andra kanske, men inte för vandraren. Där fanns ingen tvekan. Idag var dagen för utexaminering. Gesällen är död, men domherren lever!

Svetten rann längs ryggen. Det skulle vara så, det blev fel annars. Om inte svetten rann skulle man gå ännu hårdare. Vandrarkängorna skulle trampas hårdare mot marken, tränga djupare ner i grässvålen, gruset, mossan… Musklerna skall ansträngas hårdare och luftrören skall bränna mer. Det ska göra ont! Det hör till ritualen. Det får inte vara för lätt. En prövning skall vara en prövning och det var viktigt att följa reglerna. De måste efterföljas!

Stigen som ledde upp för berget hade för länge sedan vuxit fast. Växtligheten hade tagit över. Fanns det någon ens som mindes hur den en gång sträckt och ringlat sig över bergkammar och dälder? …någon annan förutom vandraren som ansett det viktigt att känna till den?
De danslystna från förr, hade lätt hittat, men det var århundraden sedan. Nu dansade ingen på dansarberget mer… förutom vandraren.
Det svårnåeligt höga urberget erbjöd en hänförande utsikt över mossgröna skogar med fjärdar som blå ramar. Här uppe har vårdkasarna tänts och varnat befolkningen i orostider och nöd. Här fanns också det flata berget som lockat så många ungdomar att träffas där, dansa och hålla händer där man inte fick hålla händer.
Det var svårt att hitta och tungt att ta sig dit. Därför fick vandraren ha berget för sig själv.
Bäst var stunder som denna, när ovädret verkade dra rakt över ön.
Än så länge kunde man bara se blixtarna blinka vid horisonten. Det fanns ännu gott om att tid att hinna upp på berget innan tordönet vältrade sig över landskapet.
Det skulle finnas tid till att förbereda sig.
Granitgapet skall först passeras. Naturens nyck hade delat berget i två delar. Bergsklyftan var djup och avsmalnande. Den som ramlade ner skulle för evigt bli fast kilad utan möjlighet att ta sig upp på egen hand. En älgkalv hade hittats död där efter att ha lidit i många dagar. Nu kunde man skymta vita benrester långt där nere i djupet.
Endast en spång gav möjlighet att ta sig över. En spång som vandraren gått över många gånger. För varje gång spången beträddes var det förenat med galenskap och en risk som ökade vart efter åren gått, men det måste göras. För varje tillfälle man passerade oskadd och inte slukades av gapet ökade maktens styrka. Allt var ett tecken.
Vandraren stod nu vid spångens lavbeväxta ände. Ingen rädsla fanns. Hjärtat slog hårt av arbetet att ta sig uppför det branta berget… inte av mänsklig feghet. Det var bara att gå. Fick döden övertaget så skedde det en maktförskjutning i världens herravälde. Må så ske. Jesus gick på vattnet… vandraren gick på spången. Oddsen för båda var lika.
Spången sviktade när gapet passerades med säkra steg och den farofyllda vandringen kommenterades endast med en axelryckning när vandraren stod på andra sidan. En seger alldeles för lätt att erövra. Bergsklyftan var redan glömd.

Dansarberget fanns istället där, numera fullt av mossa, mot förr så naket och nött av ungdomens lättsinnliga fötter. Högre upp på berget kämpade växtligheten för sin överlevnad. Den förtvinade martallen som så många lutat sina ryggar mot ändrade aldrig form. Trädets svåra förutsättningar för tillväxt gjorde att den troligen sett likadan ut i femtio år. Tätt intill trädets stam stod en kraftig bit armeringsjärn lutat. Vandraren tog det i sin hand och vägde det, kände tyngden och kylan från stålet. Det var ett fynd! Av en händelse hade stången hittats på en byggarbetsplats, glömd eller bortkastad som obehövlig. Betonggjutaren hade inte sett möjligheten i den mer än en meter långa järnstången. Den hade fått komma till användning vid flera åskväder, men inte i en urladdning som detta verkade bli. Det andra tillfällena hade bara varit som övningar mot denna dag.
En rysning reste håren på armarna. Snart skulle det vara dags. Ögonen sökte över himlen som nu hade svartnat och man kunde tydligt se tre mäktiga molnformationer som tagit form av hammarstäd. Blixtar spräckte himlavalvet tätt efter varandra och det efterkommande mullret fick berget att vibrera. Vandraren var upphetsad! Ovädret verkade gå rakt över skogen och berget.
Fanns det en morgondag? När ovädret dragit vidare visste man svaret. Alla frågetecken var på väg att rätas ut.

Infernot väntades in av vandraren liggandes på rygg mitt på platån som skulle få bli arena för akten. Berget kändes hårt och kallt under ryggen och regnet började sakta väta ansiktet för att tillta mer och mer. Det var bra. Allting blev rätt. En öronbedövande knall fick slutligen vandraren att resa sig upp.
Det var dags att agera.
Nu skulle krafterna mätas.
Berget vibrerade lätt. Där himlen tittade fram bakom de alltmer svartnande molnen, sändes ett grågult sken ner över vandraren som med raka armar höll järnstången rakt ut från kroppen för att sedan höja den upp mot himlen. Nu fanns ingen återvändo. Skulle vandrarens stig ända där på berget i en förkolnad rest eller gick det att överleva? Med ovädret följde den ökande vinden och regnet tilltog mer och mer. Aldrig förr hade vandraren känt så starkt för vädrets makter, inte sedan första gången, den magiska gången då insikten kom och för alltid förändrade förutsättningarna för att leva…överleva.
Blixtarna grenade ut sig över skyn, närmare och närmare kom de. Ljudet var bedövande och så kraftfullt att vandraren slogs till marken och för en kort stund tappade sin stav.
Armarna darrade redan av utmattning och händerna verkade ha svårt att greppa, men man fick inte ge sig. Man måste stå till ovädret bedarrat. Så var regeln. Upp igen! Än fanns livet kvar. Kampen var inte över. Tanken på den rättvisa som skulle skipas om inte ovädret vann och för all framtid stoppade domherrens möjlighet att ta makt över högre rätt, manade. Överlevde vandraren… och herren över alla domar kunde träda fram… Måtte alla dömda bäva i sin ynkedom.
Ljuset och lukten av ozon kändes osund, men var en välbehövlig ingrediens i kraftbrygden för denna märkliga person som stod på berget.
Blixtarna och åskknallarna sökte sig över den mänskliga åskledaren som stod ensam på berget medan vattnet samlades runt fötterna. När armar och kropp redan var förbi stadiet av smärtsam trötthet, avmattades regnet och bullret tonade plötsligt snabbt ut bakom ryggen.
Då kastades järnet i berget. Förvandlingen var fullbordad.








Tomatskörden hade blivit ovanligt stor i år. Den varma sommaren hade bidragit till att kommissarie Rune Mattsson hade skördat kilovis med tomater från sitt lilla växthus som han hade bakom sitt hus. I början av odlingsperioden hade han fått en attack av vita flygare och hade nästan fått gett upp hoppet om att kunna rädda plantorna. Inte förrän han hade tagit till det grova artilleriet, en stor burk med insektgift, hade han fått slut på flygandet inne i glashuset. Behandlingen hade gjorts för flera veckor sedan och enligt giftinformationen skulle inga rester finnas kvar. Han var ändå inte riktigt nöjd.
Det förstörde själva tanken med att odla hemma på gården. Till nästa år skulle han vara mera noggrann med att sanera växthuset. Inga ägg eller sporer skulle få överleva till nästa sommar, det lovade han sig.
Han stod inne i växthuset och vände och vred på tomatbladen. Hans hustru, den duktiga språkläraren, delade hans passion för trädgårdsarbete. Hon stod på knä och rensade ogräs som dykt upp i myllan under den väldiga honungsrosen. Han såg henne sträcka på ryggen, kliva upp och gå in i huset, så hans misstanke att telefonen ringde där inne, var så gott som hundraprocentigt säker. Åttio procent på att det var till honom, hundra igen om hon kom ut och sökte ögonkontakt med honom. Hon kom ut och tittade på honom.

Suckande gick han ut ur växthuset och lämnade dörren lite på glänt för ventilationens skull.
Han hade hunnit blivit lite fuktig inne i växthuset och nu kändes det nästan en aning kyligt när sommarbrisen letade sig in under hans kortärmade skjorta.
”Jobbet,” sade hon bara och sträckte över den bärbara telefonen.
”Mattsson, vad gäller det?” Att han inte kunde låta bli att svara på det där gammalmodiga sättet, hann han förbanna sig själv. Det var den gamla kommissarien som alltid sa så där och tydligen var det ett uttryck som han nu anammat. Han lade till:
”…så här mitt i sommargrönskan?” Idiotiskt!
”Lindström, mitt i obduktionsrummet. Jaha det är varmt och skönt där ute?” Harald Lindström, rättsobducenten! Vad kunde han vilja?
”Ja visst. Det är ju lördag eftermiddag. Varför jobbar du en sådan här fin dag?”
”Levebrödet, min gode Mattsson, levebrödet. ”
”Jaha…” Kommissarien väntade på att han skulle komma igång med att berätta sitt ärende.
”Jahaja, jo, den där karlen som man hade hittat död på kyrkogården…”
”Ja den där hjärtattacken, eller vad det var. Ja, jag fick rapport om det. Det var några på stationen som satte igång att jobba med att kunna identifiera karln. Det tar inte så länge innan det kommer in samtal från oroliga anhöriga. Så, det kanske redan är gjort nu.”
”Hm, kanske…”
”Jaha, och vad är det du funderar på nu?”
”Ja , jag tog några prover på den avlidne gravgårdbesökaren. Det är något skumt med hans blod förstår du. Hemoglobinstrukturen var helt åt helvete.
Nu tar det ju lite tid att få svar på utförligare analyser, men från min sida sett så tror jag att han fått i sig för mycket Nitro. Mycket för mycket Nitro, vill jag tillägga. En burk, kanske två…
Jag är som sagt ganska spänd på svaret på proverna och måste väl hålla mig till tåls, men det skulle inte förvåna mig om man dessutom hittar rester av sildenafil i blodet.
”Kan du översätta?” Dessa läkare!
”Jaa…” Lindström drog på svaret. ” Sildenafil hittar du i Viagra förstår du, så det gäller för dig att du tar det lugnt med sånt. Det är inte att leka med, speciellt om man tar för mycket och speciellt…om man tar det tillsammans med Nitro.”
”Det var som fan! Misstänker du slarv, misstag eller misstänker du till och med självmord?”
”Jaaa….” Kom till saken karl.
”Jo du förstår han ser ganska besvärlig ut hela gubben. Man skulle kunna säga att han inte haft det roligt innan han dog. Delar av ryggen har brännsår, värst är skinkorna. Jag kan räkna till mer än tjugo brännsår. Eventuellt kan han ju ha ramlat in i öppna spisen, fast det är långsökt. Det skulle man kunna tro… fast så var det då det där med att han har varit bunden. Han har tydliga märken på handleder och fötter. Sådan kan man ju inte göra själv och väldigt sällan frivilligt. Fast omöjligt är det ju inte. Viagra i kroppen och vilda sexlekar, man vet ju aldrig. Men, ändå… Det handlar ju om en gubbe som verkar vara runt åttio år. Man tycker ju att det skulle ha lugnat ner sig på den fronten. Jag skulle nästan kunna bli lite avundsjuk på honom om det var så...”
Kommissarien började tröttna på obducentens kommentarer.

”Till saken.”
”Misshandel och mord är vad jag ville ringa och informera om. Jag skulle bli förvånad om den stackaren dött en naturlig död. Det är för mycket som talar för det motsatta, det är det.”
”Va? Säger du det. Mord ? Vem skulle vilja ha ihjäl en gammal gubbe som snart skall dö ändå? Och pina honom först?”
”Ja, ser du, det är inte min sak att ta reda på. Jag har andra arbetsuppgifter ...Det var därför jag ringde till dig, ser du. Jag skulle vara glad om jag fick ett namn på honom. Just nu hänger det en lapp från hans stortå som det står gravfynd på. Dessutom… hade jag ett namn, kunde jag få tag i hans journal och hade jag den, kan jag ta reda på om han fått Viagra och Nitro utskrivet av någon hjälpsam läkare.”
”Har någon från stationen varit ner och tagit kort på honom?”
”Näpp.”
”Då kommer jag, medan du är kvar där med honom. Jag måste se honom. Några minuter bara.”
Han knäppte av telefonen. Fru Mattsson stod bredvid och höll ut handen. Han satte telefonen i den och mumlade:
”Jag går in och byter om… måste till jobbet.”
Han skyndade in och hörde inte den tunga sucken bakom hans rygg.







Idag hade hon åkt, hennes vackra, mörka, energiskt intelligenta dotter.
Med lite spänt ansiktsuttryck hade hon stått som en paradisfågel bland de andra passagerarna, så bleka i jämförelse, och vinkat adjö.
De skulle snart ses igen, hade Sonja bedyrat. Sonja skulle inom snar framtid återvända till sitt arbete. Allt skulle nästan bli som förr.
Hon visste att hon skulle sakna henne, men det hade ändå känts hoppfullt när hon såg ryggen av Neela försvinna in i planet. Detta fast hon hatade avsked.
Andrea hade bekymmerslöst vinkat adjö till sin syster. Just nu hade hon annat att tänka på.
Svaret på blodproven hade kommit och det hade visat sig att Anders och hennes genetiska arvsanlag matchade varandra. Anders var hennes far och nu var det dessutom bevisat.
De skulle träffas ikväll. Far och dotter skulle gå ut och äta middag vid segelklubbens restaurang.
Andrea hade darrat av glädje när Anders hade ringt och bjudit henne. Sonja unnade dem båda lyckan av att ha funnit varandra. Det var hennes fel att de fått vänta så länge på sin förening. Det hade hon fått erkänna flera gånger nu. Gjort är gjort och kan inte göras ogjort. Det var hennes val då… när hon var ung.

Andrea hade provat olika kläder under dagen. Av någon anledning var det viktigt för henne vad hon hade på sig vid middagen.
Till slut hade hon valt en klänning som hon lånat av Sonja. Hon såg gammaldags söt ut i den och Sonja kände hur hon svällde av stolthet, löjligt nog. Hon visste att Anders skulle känna som hon gjorde. Hon hade redan sett det i hans ögon. Så många timmar av hennes ungdomstid hade använts till att tolka Anders ansiktsuttryck, att hon fortfarande ansåg sig kunna läsa av honom.
”Det är ju bara din pappa du skall gå ut med, inte prinsen av Bahrain,” hade hon retats med Andrea.
”Fast jag förstår dig. Hur många gånger har jag inte själv önskat att jag haft en pappa…ja, som brydde sig. Nu har jag ju släppt tanken på honom. Han får vara där han är. Hoppas han har det bra.”
”Va, lever han?” hade Andrea häpet frågat.
”Jag kan ju inte vara säker. Jag tror ju att jag skulle få bud om han hade gått bort.”
En betänksam min hade svept över hennes ansikte.
”Jag borde kanske söka upp någon information om honom… fast jag aldrig känt något behov av det egentligen. Du skall inte tro att jag glömt att han lämnade mig och mormor när hon blev sjuk.”
Sonja hade ryckt på axlarna sen.
” Tja, Anna-Lena tar reda på sådant där snabbare än jag hinner tänka det. Jag skulle faktiskt kunna be henne förstås. Jag borde ändå ringa henne, hon hör ju knappt av sig nu när hennes man kommit hem.”
Andrea hade samlat ihop sitt hår med bara händerna uppe på huvudet.
”Tycker du att jag skall ha det uppsatt, mamma?”
”Det spelar ingen roll, raring, han kommer inte att se det ändå.”

Sonja hade dessutom inte kunnat låta bli att påminna Andrea:
”Har du tänkt på en sak? Jag vet inte säkert, men kanske din farmor och farfar lever och så finns det en farbror…”
”Neej! Det har jag faktiskt inte ens tänkt på.”
Sonja hade hållit tillbaka ett skratt åt hennes något chockade min.
”Du får säkert veta allt ikväll.”
”…Ååh, mamma du borde komma med… jag blir nervös nu.”
”Jo du, då skulle hans blodtryck gå i höjden.” Hon hade sett allvarligt på Andrea.
” Du fattar att det inte går va?”
Andrea hade stuckit in sina fötter i skor av olika modell.
”Blå eller svarta, mamma?” undrade hon och tittade kritiskt på sina skor. ”Det är klart att jag fattar… de blå får det bli, definitivt.”

Han kunde ju inte säga att han hade obehag för döda kroppar, det hade han egentligen inte.
Efter tjugo år med arbete inom poliskåren trodde han att han hade sett det mesta och således luttrats. Dödsolyckor i trafiken, självmord, arbetsolyckor, drunkningar… det var en lång rad av döda han hade sett.
Liket på britsen i obduktionsrummet låg helt och hållet på mage. Huden var vitgul på de ställen där skelettet låg närmare huden. I övrigt var kroppen kraftigt blåmelerad med lila inslag som slagit ut som blommor här och var på kroppen.
Mannen var skallig förutom den krans av hår som sökte sig från öra till öra.
Kommissarie Mattsson fick ändå ett skov av illamående när han såg de omfattande brännmärkena på likets kropp.
Det gick inte att undanhålla Lindström den äcklade minen, men han gjorde ingen affär av det.
”Ja, jag kan bara känna som du. Du kan vara säker på att spyorna har åkt hiss i halsen många gånger på mig. Man får försöka att inte leva in sig för mycket i tiden före den befriande döden kommit. Det kan bli för mycket för vem som helst. Man vill ju inte tänka på hur den här kraken hade det. Han måste ju ha vrålat som en galning när han blev brännmärkt som en ko…om han var vid medvetande förstås. Det kan ju vara så att han är full av barbiturater, ja sömnmedicin menar jag. Hoppas det. Det som talar emot är skadorna runt handlederna och fotlederna. Han har kämpat en hel del, det kan man se.”
Lindström tog tag i ena armen och visade upp skadorna. Sedan släppte han den och den blev hängande slappt ner mot golvet.
”Troligtvis var han bunden på mage med armarna rakt ut. Korsfäst skulle man kunna säga. Han har skrubbsår på knäna och på armbågarna också och pannan. Hans kläder var inte märkbart skadade. Karlen måste ha varit naken när han plågades och sedan troligtvis medvetslös eller svårt medtagen, när han kläddes på. Blod och sårvätska finns på insidan av kläderna.”

Lindström såg på kommissarien som nickade och väntade på att få mera förklarat för sig.
”Det är inte lätt att forsla en sådan klump till kropp. Han är inte lång, men nog väger han närmare sjuttiofem kilo. En riktigt stark karl kan ha gjort det… fast det syns inte märken av att man tagit i väldigt hårt i lemmarna. En teori är att man klätt på kläderna medan offret var drogat och väntat tills han var så vaken att han kunde gå själv. Inte för att jag skulle ha följt med någon som just brännmärkt mig…”
”Men under vapenhot kanske,” sa kommissarien för sig själv mest, men Lindström hörde.
”Just det, under vapenhot kan man gå hur långt som helst.” Han fnissade lite omanligt.
”Fast det kanske var lite obekvämt om han hade tagit Viagra.”
”Herre Gud! Det är ju bara antaganden än så länge, eller hur. Vi vet ju inte säkert. Vem kan vilja en gammal man så mycket ont. Jag kan inte tro allt det du säger.”
”Ja jag kan ha fel. Det har till och med hänt att jag haft det tidigare, men mitt stalltips är ändå att han fått en grabbnäve Nitro vid kyrkogården och ljuset hade slocknat för gott. Eeeh…det har varit våld kring hans mun, sprickor i mungipan, blåmärken…löständerna låg ju kastade eller möjligtvis tappade, några meter därifrån. Det var hans, jag har provat dem. De satt perfekt.”
”Det är bäst att vi slår på storlarmet då? Du menar alltså med säkerhet att mannen tagits av daga?”
” Säkerhet och säkerhet…Ja i alla fall har han blivit väldigt ovarsamt behandlad just innan han dog. Bara det vilar det ett kriminell drag över enligt min mening att se det. Ta på dig en rock och handskar. Hjälp mig att vända på honom.”
”Jag hade egentligen tänkt gå. Jag har mycket som skall samordnas om vi skall få till en ordentlig undersökning.”
Lindström fnyste. ”Skall du gå innan du sett hur han ser ut?”

Kommissarien fick ge sig och drog på sig skyddskläder. Tillsammans baxade de över honom på rygg. Käken hade fallit ner och den tandlösa munnen gapade stort.
”Har du sett honom förr?” Lindström såg frågande på honom.
”Nej, jag tror inte det.”
”När jag tänker efter hade vi inte behövt vända på honom för att du skulle få se hans ansikte. Jag har redan tagit kort på honom med tänderna i munnen. De finns på datorn och dessutom har jag faktiskt redan printat ut dem och de råkar ligga där på bänken.” Han gjorde en knyck på huvudet mot ett rostfritt bord.”
”Hördudu…” Kommissarien bligade surt på Lindstöm.
”Jaja, jag behövde få hjälp med att vända honom. Visa lite tacksamhet över bilderna istället.”
Kommissarie Mattsson tittade noggrant på bilderna. ”Han ser kanske bekant ut ändå, på något vis. Just nu tycker jag att jag har sett honom.” Han lade pannan i djupa veck.

Var det inte så att Ön var så liten att alla ser alla någon gång? Det fanns bilder över brännskadorna också. Han undrade hur länge det skulle ta innan de skulle ha läkt. Det brukar bli svåra ärr efter brännsår.... Ärr efter brännsår!
”Stänger du munnen på honom så jag kan få se på honom igen.”
Lindström tog ett enkelt tag om käken på honom med ena handen och gav ett mottryck med andra handen på likets hjässa.
”Jag vet vem han är! ”
Lindström såg överraskad ut.
”…och jag har en misstänkt! Tammefan! Jag vet vem som har gjort det! Om det är så, så skulle man kunna säga att gubben fått tillbaka för gammal ost…med råge.
Lindströms och likets käkar föll båda ner.