Fåglar. ... och så slutet.

Kap 6
Natten var i antågande. Himlen hade glött en lång stund redan, men nu verkade solen ha tröttnat på Elmers del av jorden och begett sig till andra sidan horisonten. Skuggorna var suddiga i sina kanter, men av det märkte inte Elmer något av.
Hans tankar var helt och hållet upptagna på annat håll.
Med darrande armar lutade han en stege mot aspen som var ett tillhåll för ugglorna.
Han var djupt bekymrad, ja olycklig!
Aftonen hade börjat så bra. Han hade lyckats fått eld i vedspisen utan att det hade rykt in och han hade stekt fläsk på den heta hällen i mors gamla gjutjärnspanna. Därefter hade handlaren Gideon ringt och de hade talat en lång stund. De bestämde att han skulle gästa Gideon i hans fiskestuga den inkommande helgen. Elmer kunde inte minnas när han senast hade hälsat på någon och när det så sker så är det hos den mest otänkbare av alla. Handlarens glop! Det är förbaske mig, magiskt! Tänkte Elmer.
Han var på väg för att hämta mera ved när han plötsligt hade fått ögonen på vildkatten som tumlade om och lekte med något i gräset.
Han hade gått och för att syna det närmare när han nästan chockat sett att det var en av uggleungarna.
Katten försvann skyggt iväg bakom vedboden och lämnade det sargade flämtande ”fjädertrasan” på marken.
Det hade värkt till i bröstet på honom som hade han en dolk där som vreds om.
Stackars eländiga varelse! Han tänkte också på Forest, hur mycket han skulle komma att sörja om uggleungen dog. Jäkla katta!
Ömt och mycket försiktigt hade han kupat sina händer runt fågeln som försökte protestera genom att flaxa lite. Elmer hade strukit den över hjässan så som han hade sett Forest göra. Uggleungen lugnade ner sig så han kunde undersöka den.
Han hade ingen aning om vad den hade för fel, om den var döende, men han såg en synlig skada på en av klorna. Den läderaktiga huden på benet hade rivits upp. Den var dessutom blodig fram på bröstet.
Det fanns nog inget hopp, tänkte Elmer, men visste på samma gång att han inte skulle kunna se Forest i ögonen om han inte försökte.
Vad visste han Elmer, han som aldrig tagit hand om något levande under hela sitt liv?
Ett fjärran minne av hans mor som blåste på hans skrubbade armbåge nuddade fjäderlätt hans upprörda tankegång, och en far med ett gapande skärsår på tummen omlagt med gröna blad, flimrade också förbi.
Gröna blad! Hade han tänkt förvirrat. Vad var det för blad? Han hade råbråkat sin hjärna och bestämde sig för att det var de runda bladen som växte där det en gång varit en grusgång till farstukvisten.
Tafatt hade uggleungens ben sedan blivit omlagt, med blad och en ullgarnsända från moderns garnkorg.
Hans tafatta omvårdnad bestod därefter av att svepa en gammal tröja runt stackaren och försiktigt, med kaffesked droppa in ljummet vatten i det flämtande gapet och sakta blåsa på djurets hjässa. Han hade känt sig otillräcklig och efter att under en timmes tid suttit och värmt fågeln i famnen bestämde han sig för att föra tillbaka den stackaren till de sina. Det var bättre att dö där än i en främlings famn.
Därför försökte han nu förmå stegen att stå så stadigt mot stammen att han kunde klättra upp.
Fågelbyltet låg på marken. Han inbillade sig att flämtningarna blev allt svagare. Det var brottom nu att hinna få hem honom till sin familj innan slutet var ett faktum. Elmer grät inom sig över det öde som den stackars kraken fick.
Ömt lade han fågeln mot sitt bröst för att börja klättrandet upp i trädkronan, men hejdades av en röst.
”Jag tar över nu.”
Forest stod plötsligt bakom honom. Som vanligt utan att han hade hört hans steg.
Lättnaden Elmer kände överväldigade honom. Hans darrande ben skulle säkert ha vikt sig under honom om inte han fångats av det märkliga som följde efter att ha lämnat över ungen.
Försiktigt vecklade Forest fram ugglan ur tröjan, och synade benet. Han nickade gillande mot Elmer.
”Det där kunde du visst.”
Hade Elmer inte varit så orolig kanske han tagit åt sig av berömmet, men all uppmärksamhet var nu riktad på det blodiga djuret som nu verkade utstöta sina sista flämtningar.
Forest formade sina läppar runda och blåste en smal ström av luft på den tunna bröstkorgen som vibrerade i hans händer. Gång på gång tog han djupa andetag och blåste oändligt sakta med läpparna nära fjäderdräkten. Skogen tystnade. Aspbladen slutade prassla i den värld som Elmer, Forest och fågeln var i. Runtomkring dem blev det varmare och det främsta Elmer önskade just då var att fågeln skulle få leva och fortplanta sig för artens fortbestånd och till naturens nytta och fromma. Han önskade även sig själv en ålderdom i ett land där han kunde få vara nära naturen och dela denna skapelse med många vänner.
Han kände också kärlek, kärlek till den ovårdade unga mannen som med stort allvar och med tårad kind blåste, som gällde det just livet. Forest kunde ha varit det barn som Elmer aldrig fick och när han såg noggrannare efter... nog liknade han lite på honom? Hade han inte drag av honom själv som ung?
Nu borde han känt försakelse och nog borde han bannat sig själv över att ha slösat sitt liv på oviktiga ting och inte kunnat identifiera det viktigaste, kärleken och respekten mellan människorna. Hur kunde det ha gått honom förbi? Förbryllad var han men inte harmfull. Han hade så lite kvar av sin tid på jorden att han bestämde sig för att sådana känslor hörde till det förgångna. Om uggleungen fick sitt liv åter, skulle även han födas till ett nytt liv, ett liv med människorna och naturen, inte mot.
Slutligen upphörde fågeln att darra och Elmer trodde att den dött innan den som av ett under, vecklade ut vingarna och flaxade friskt med dem så Forest ryckte hastigt bakåt och började skratta.
Skrattet kacklade fram genom aspdungen ut över Elmers gårdstun, ner längs landsvägen och Elmer drogs med i skrattet. Han skrattade bräkande och hulkande, inte vackert och nätt utan med ett vrål från det inre.
Tårarna rann och han blev alldeles matt.
”Du gjorde det Elmer! Du gjorde det! Du höll livet i den tills jag kom. Du är underbar Elmer Gran. Maken till ugglevårdare står inte att finna i denna del av världen! Du är det bästa som hänt mig och skogen. För alltid kommer du att finnas i mitt hjärta och min själ.”
Forest ögon reflekterade grönt och ljust om vartannat .
”Älskade barn.” Sade Elmer, och visste att han menade det.
De andra ugglorna samlades runt om dem på grenarna. Uggleungarna kom nyfiket nära medan de vuxna fåglarna höll ett visst avstånd.
Det hade just skett ett mirakel i aspdungen, eller var det flera?
Var miraklet som hänt honom själv lika stort, kanske ännu större.
Kanske var det så att hans egna skador var större än ugglans och minst lika svåra att bota...
Han ville inte tänka på det, bara vara tacksam.


Gässen bildade plogar på den höstklara himlen. De lämnade nu för att bege sig till mer lämpliga boningsorter, där inte vattendragen frös fast och mat fanns att tillgå på snöfria åkrar, ängar och stränder.
Även ugglorna verkade ha flyttat på sig. Smågnagarna räcker inte till för dem alla.
Den som också hade flyttat var Forest.
En dag kom han och berättade att även han skulle röra på sig.
”Jag flyttar ut till kusten, till havet. ” Forest hade blivit tyst en stund när han såg Elmers bestörta min.
”Jag skall gifta mig förstår du. Det har varit bestämt länge.”
”Gifta dig? Jag visste inte... ja... jag trodde... jag vet inte vad jag trodde...” Stammade Elmer fram.
”Hon trivs bäst vid, och i, havet. Skogen gör henne bara tungsint.” Forest burriga hår var mer än vanligt intrasslat av tallbarr, stickor och strån, men verkade ändå hänga lite sorgset över axlarna.
”Jag kommer tillbaka nästa vår, Jag har ju uggleholken att städa och så funderade jag på om vi inte skulle ta och spika några knipholkar och hänga upp vid Angsjön... man vet ju aldrig. Det är inte omöjligt att de tar sig så långt in i landet. Kanske frun följer med... det är mera hennes grej det där med sjöfåglar.” Han hade drömt sig bort en kort stund.
”Du skulle se henne Elmer. Då skulle du förstå mig.”
Och Elmer förstod honom. Nu för tiden verkade han förstå allting mycket bättre.
Han kunde inte behålla Forest som sin och behövde honom inte heller. Han hade ju vännerna nere i byn.
Och så hade han katten.
Forest hade sagt med bestämd röst:
”Ge katten så mycket mat så den låter fåglarna vara ifred.”
Så gjorde Elmer och var tacksam över att han lytt rådet.
”Det är bra att ha någon att prata med, eller hur Morre?” Elmer talade med vänlig röst. Det gick inte att vara arg på katten, den hade bara följt sina instinkter när den fångat uggleungen.
Den nu mera tama katten med begynnande fetma, tiggde sig in i huset genom att gnida sig mot Elmers ben.
Han öppnade dörren till farstukvisten och tillsammans gick de in i stugvärmen.