Vårdö.
Med en uppgiven suck smällde hon fast locket på sin laptop.
”Jag blir gaaaalen”, sade hon högt, rakt ut i luften. ”Nu hakar bredbandet upp sig igen. Att det aldrig går att göra grejer som fungerar! Hur menar man att folk här ute skärgården skall kunna sköta ett företag om inte logistiken löper? De är inkompetenta hela bunten.”
Hanna Fagerberg, värdshusets föreståndare och tillika ägare gnisslade tänder av ilska. Hon hade ett hett temperament och brusade lätt upp när något gick emot henne. Nu satt hon i det som hon kallade för receptionen, men som också var hennes kontor. Det flesta beslut som togs, bokningar, ekonomi, sköttes från stolen hon satt på, närmare bestämt av henne själv.
”Du är precis som mormor du, det är nästan ruggigt hur lika ni är. Man tror ju för sjutton att morsan går igen.” Så brukar Hannas mamma Ulla säga och nypa ihop läpparna på det sättet som bara hon gjorde och klarsynt se på sitt enda barn.
Det var inte så många år sedan Hannas mormor hade dött i en massiv hjärtattack, så det var inget problem med att komma ihåg henne.
Hanna förstod vad folk talade om när man sa att de var lika.
Hon hade lika mörkt hår som mormodern, med en hårt åtdragen svans i nacken och bruna ögon som kunde bli kolsvarta när något gick emot henne. Mormoderns korta stubin hade varit känd över hela ön och Hanna fick på samma sätt som hon, hela tiden försöka lägga band på sina känslor.
När mormodern var glad kom det ett stort brett leende och de som var hennes riktiga vänner fick ofta möjlighet till att se det.
Att se Hanna le brett hörde till ovanligheterna, och inte ibland sina gäster i alla fall.
Hon hade fötts med gomspalt och man hade, enligt läkarna, gjort en lyckad operation.
Men ändå drogs hennes mun lite snett när hon skrattade.
Hon hatade det och hade lärt sig att bara le lite lagom mot turisterna.
”Sluta med det där fåniga smilet”, brukade hennes vän och även arbetskompis Malin säga.
”Du ser ut som en misslyckad fucking Mona-Lisa look -a-like. Du duger som du är, din argbigga.”
Hanna blev förstås arg, men det verkade inte bita på kamraten.
”Försök inte, jag är inte rädd för dig.”
Hanna älskade henne för det och för mycket annat också.
När det ibland körde ihop sig på värdshuset, kunde man ringa Malin och hon kom oftast indundrande och ”styrde upp det hela” som hon själv uttryckte det.
Mamma Ulla hjälpte till med värdshuset och stugbyn nu och då, men det var med ”långa tänder”.
Hon tyckte inte det var roligt, inte ens på den tiden när hon själv skötte allt, Hon hade upplevt det som att hon varit tvungen att arbeta vid familjeföretaget. Hennes bröder hade visat den goda smaken att flytta från Vårdö och inte visat det minsta intresse för turistverksamheten. De hade tagit fina högskoleutbildningar och nöjde sig med att få varsina sommarstugetomter. Ulla hade också haft ambitioner, men hon såg ingen annan utväg än att bli hemma i viken, när hon oplanerat fick Hanna. Hennes liv som ensamstående mamma hade inte varit en dans på rosor precis.
Tack och lov hade hennes mor varit frisk och på farten ända tills hon dog knall och fall. Hon var oersättlig trodde Ulla och var nästan på väg att sälja när Hanna sade att hon var intresserad att ta över.
Så blev det och Ulla byggde sig ett nytt hus längre in i viken och var, för första gången, riktigt nöjd med sitt liv. Nu och då träffade hon en man från grannkommunen Sund. De hade ett förhållande, men det var över sin döda kropp som Ulla skulle flytta ihop med honom. Hon hade det alldeles för bra som hon hade nu för att göra något så idiotiskt.
Hanna bodde kvar i norra delen av värdshuset i de två rum med litet kök som hon vuxit upp i. Även hon planerade att bygga sig något nytt i närheten av värdshuset .… när hon fick tid. Mat- och Café-delen behövde verkligen förstoras och restaurangköket var för litet. Hela husets yta borde användas och för att göra det måste hennes lilla bostad bort.
Det hade visat sig att inte bara turisterna dök upp och ville äta en bit gott nu för tiden.
Även ortsbefolkningen kom för att luncha eller låta sig skämmas bort med restaurangmat någon lördagskväll. Hon behövde verkligen hela huset till sin verksamhet.
Utanför huset hade Hanna låtit bygga en stor altan som avslutades med trappor ner till bryggorna. Det var en av hennes första initiativ sedan hon tagit över, för naturen mellan stranden och värdshuset var bergig och brant sluttande och det var inte bara en stackars turist som hon sett kliva med osäkra steg.
Redan under mormoderns tid hade det funnits en brygga för gästande båtar. Om inte nordostvinden låg på för hårt kunde gästhamnen ta emot upp till femton båtar.
Hanna skulle bygga ut… snart. Det var bara pengarna och tiden som fattades.
Hon tänkte, att förestå ett värdshus var inget märkvärdigt, egentligen. Det var ju bara att hugga i där hennes mamma slutat.
Hanna glodde surt på sin dator och lutade sedan pannan i händerna.
En ung kvinna kom in genom ytterdörren. Hon bar på en stor låda som såg tung ut. Hon gav Hanna ett enda ögonkast och suckade sen.
”Jaha, vad är det nu då?”
Malin hade dykt upp så som hon alltid gjorde. Ingen hälsning, utan satte igång att föra dialog som om det var nyss de talat till varandra.
”Bredbandet! Har det överhuvudtaget fungerat den här veckan?”
”Försöker du maila? Ring upp istället!” Hon puffade upp svängdörren till köket med baken för att slippa ställa ner lådan. Hon försvann bakom dörren som svängde några gånger fram och åter.
Hanna öppnade laptoppen igen och sökte fram telefonnumret. Hon ringde upp.
En man med rikssvensk dialekt svarade direkt.
”Johnsson.”
”Scott Johnsson?”
”Det är jag.”
”Det här är Hanna Fagerberg vid Fagerbergs värdshus. Jag ringer för att bekräfta bokningen av en stuga för fyra personer. Vad jag förstår så var er önskan att hyra i två månader till att börja med, med möjlighet till förlängning. Det blir hela juni och juli således. Ni önskade också att hyra båtar med utombordare för fiske. Det går bra att boka när ni anländer. Det kommer inte att vara något problem.”
”Jag vill vara säker på att vi har båtar. Jag vill inte stå där och höra att tyvärr…”
1… 2… 3…4...5… metoden att räkna till tio innan man svarar är inte helt underskattat.
Att folk bara orkar nöta. Hon hade åtta båtar för uthyrning, nog var det väl fan om inte det skulle räcka…
Hon ansträngde sig att låta trevlig.
”Hur många båtar skulle det handla om?”
”Två.”
”Då bokar jag båtarna nummer ett och två, hela juni och juli, på namnet Johnsson”
”Så där ja. Det var bättre.” Mannen i andra änden av telefonen verkade nöjdare.
”Det gläder mig att kunna vara till tjänst. Hjärtligt välkomna, skall ni vara.”
”Jag hade väntat mig ett mail…”
Naturligtvis. Hanna bet ihop tänderna.
Det kommer ett senare, idag bara ringer jag,”
”Jag vill kunna bekräfta för de andra…”
”Det kommer ett mail, jag försäkrar.”
”Jaha, okey…”
”Tack och adjö!”
Hon smällde på luren och räckte ut tungan åt telefonen.
”Du behöver verkligen gå en charmkurs.”
Malin hade ljudlöst dykt upp bakom Hannas rygg.
”Hej Malin!
Hanna snurrade runt på sin kontorsstol och tittade mot Malin som hon anställt inför sommaren. Malin hade sina Foppatofflor som färggrant lyste på fötterna. Idag var de rosa. Det innebar att hon knöt en rosa snusnäsduk som en bandana runt pannan för att hålla det taggigt klippta, svartfärgade håret från att hamna i ögonen. Hon hade även gröna, gula och, svarta tofflor. Jeansen som hon för dagen hade på sig hade stora hål över knäna.
Man skulle inte för den skull låta sig luras att de hade slitits på hennes kropp. Nej en innovativ jeansdesigner har låtit nöta dem färdigt i fabriken. Ingenting konstigt med det, Hanna hade själv två par.
Malin var smal, nästan underviktig, till skillnad mot Hannas kurvor som hon alltid hatat, men de senaste åren börja resignera inför. Ja, inte för att hon var tjock, det kunde man inte säga…
Man blev bara att tänka mera på Anita Ekberg än Twiggy… så var det.
”Var det mycket folk i butiken?” undrade Hanna och tog stöd med händerna mot sina lår. Hon gjorde sig beredd att ta itu med nästa uppgift.
”Nej, det var lugnt. Jag hade ju beställt allt på förhand så personalen hade plockat ihop allting på förhand. Det fungerade hur bra som helst.”
”Va bra!” sa Hanna och log mot Malin. Det skulle bli andra året nu som Malin Rådman jobbade för henne. Hon hade visat sig vara en riktig pärla. Hanna hade vant sig med hennes snabba bitande kommentarer, vilket inte hade varit helt lätt till att börja med. Nu förstod de varandra bättre och arbetet löpte för det mesta gnisselfritt.
”Hördu, de där esterna i Bergtomtastugan var just in här och lämnade in nyckeln. Jag går och kollar stugan som de bodde i. Jag hoppas att det inte är något extra jobb där.”
Malin fick en blick som inte behövde följas av så många ord. Ett gäng karlar som fiskat och levt ungkarlsliv en vecka kunde sätta sina spår.
”När jag är färdig kommer jag och hjälper dig med maten till kvällen.”
”Det ordnar sig. Det är nog inte många själar som skall ha käk ikväll. Säsongen har ju inte börjat ordentligt ännu. Det är ju bara maj än så länge. Det är bara att njuta av lugnet som råder just nu… det lär bli annorlunda snart.”
De båda unga kvinnornas ögon möttes i samförstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar