En doft av rökelse. 1

En doft av rökelse.

Ubsala våren 936

Det envisa regnandet under våren hade gjort marken vattenmättad, mjuk och svår att ta sig fram på. Överfyllda åar och diken skar av vandringslederna där folk vanligtvis sökte sin väg vid denna årstid. En strid ström av människor från byar och gårdar i trakten av Ubsala skulle få ge prov på hela sin styrka och envishet innan de var framme vid färdmålet.
Vägen som ledde till kungsgården slingrade sig som en grå våt orm runt skogstappar och bergknallar. Längs den stretade oxar med kärror, boskap och hästar på under hugg och slag av hårdhjärtade skötare och ägare.
Ivriga, upphetsade ansikten blandades med trötta, men beslutsamma miner. Ingen hade ens tänkt tanken på att ge upp och vända hemåt fast isande kall lera och vatten bitvis gick över anklarna.
Trots att bördorna de bar var för tunga för de magra kropparna som fått för lite näring under vintern och trots att kläderna som skulle skydda mot väta var undermåliga, gjorde man detta.
Det var målet för färden som gjorde mödan värd.
Det fanns en gemensam anledning till att söka sig till Ubsala kungsgård och trakten i dess närhet. Det var ingenting man behövde tala om. Alla visste.
I morgon var äntligen dagen lika lång som natten och dagjämningsbloten skulle komma att utföras i askelunden intill templet, inte långt ifrån kungsgården.
Känslor som rädsla, äckel och behov av underhållning skulle med överflöd bli mättade under nattens timmar. Det samlades alltid mycket folk. Hög som låg, alla ville offra något. Gudarna måste blidkas, något annat kunde man inte tänka sig. Rädslan för vedergällning från missgynnade gudar tog upp stor del av svearnas tankar och liv. Vad hade man annars att vänta sig under sommaren? Var inte gudarna redan vredgade? Var inte redan det eviga regnandet ett bevis på det?
Denna vår visste man dessutom att inte vilka offer som helst skulle duga. Nu var det bäst att man inte kom med något litet snarat småvilt eller något självdött kräk. Det visste alla. Därför var stämningen extra laddad.
Vissa fattiga hjon hade på grund av armod ingenting att offra, fast det gjorde ingenting… de hade heller ingenting att vinna.
Oda var en sådan.
Hon hade ingenting att vinna på offer till de stora gudarna, för hon levde sitt liv som ofri. Hon var en ung trälinna, äldre än tre händers alla fingrar, men något yngre än två par händer. Hon hade arbetat så länge hon kunnat minnas. Nu gick hon längs den leriga vägen bärande på en säck rovor. Hon gick framåtböjd med bördan på ryggen. Vandringen hade börjat innan dagningen och hon var trött nu. Fast hon hörde till en av de starkaste och friskaste av trälarna på den stora gården som hon i sina tankar kallade för sitt hem, kände hon att hennes krafter började tryta.
Hon bodde i ett av traktens största långhus, i norra delen, hos djuren. Det var det bästa stället i hela huset. Hon trivdes med djuren, särskilt hästarna. Hon hade ovanligt god hand med dem och hade fått beröm många gånger av husbonden när hon lätt fick de stora djuren att lyda henne. Det gjorde att hon vanligen fick arbeta tillsammans med de manliga trälarna och behövde inte så ofta som de andra trälinnorna arbeta med hushållet.
Den uppgiften hade istället hennes mor haft i hela sitt liv. Dessutom hade hon varit en av kvinnorna, som ibland delat nattbädd med sin herre.
Odas mor hade fött flera barn. Den sista barnbörden tog hennes liv och även det späda barnet fick då följa med i likbålet.
Den händelsen var en tung stund för Oda och hennes syskon, men livet för en träl gav inte stora möjligheter att hinna sörja sina döda. All tid fick ägnas åt att hålla sig själv vid liv. Träldomen ärvdes på mödernet, från en mor till en dotter, så Oda skulle komma att få finna sig i att ha ett liv i ofrihet.
Hon tänkte ibland med avund på en av sina bröder som hade flyttat från gården.
Det kunde han göra. Det var lagligt.
Hon hade inte hört av honom sedan dess, så hon visste inte med säkerhet om han hade det bättre än vad hon själv hade. Hon önskade det. Om han fick några barn skulle de födas fria från träldom, fria från det liv som ibland var mer än grymt. Ändå fanns det sådana som erbjöd sig själva som gåvoträl… som offrade sin frihet. Det fanns bara en enda orsak till det och det var svälten.
När Oda hade vuxit ur barnsärken började husbonden plötsligt visa intresse för henne. Hans hustru hade genast genomskådat hans täta lovar runt Oda och starkt ogillat det.
Oda visste inte vad hon skulle tycka om det. Hon var oerfaren och hade väldigt dåligt begrepp om vad det handlade om, men hon trodde att det kunde ha varit bra att få uppmärksamhet från husbonden. Det skulle gudarna veta, att trälarna behövde alla förmåner som kom dem till gagn . Fast aldrig hade hon märkt att hennes mor fått en endaste matbit mer än någon annan även att hon alltid funnits till hands när husbonden behövt.
Lite berövad på sin möjlighet kände hon sig allt ändå, men när hennes mor förstått vad som var på gång hade hon upprört varnat henne för att släktskapet var för nära.
”Gudarna låter dig föda vanskapta barn, det blir straffet om du låter honom komma med dig i halmen.”
Oda hade inte riktigt förstått vad hon menat och förvånat sett yttrycket i mors trötta och oroliga anlete. Hon hade därefter, i den mån hon kunnat, försökt undvika husbonden.

Hon gick inte ensam på vägen. Med sig hade hon sin husfru. Hon gick framför och försökte utan större framgång söka de torraste delarna av vägen. Tysta efter varandra, gick de längs vägrenen. Där hade inte vagnshjulen och hästhovarna gjort så stor skada.
Oda önskade att hon hade kunnat se mer av trakten de vandrade genom. Hon hade aldrig förr varit så långt borta från gården, men hon gick kraftigt böjd med sin börda på ryggen och kunde bara vrida på huvudet då och då.
Den sista delen av vandringen hade hon varit så trött att hon inte orkat ens det, utan fäste endast blicken på husfruns lädertossor som säkert höll mot både väta och kyla.
Hennes egna fotplagg som var av flätad näver och fyllda med halm, hade för länge sedan blivit våta av vatten och lera som med lätthet sökt sig in och gjorde hennes fötter och ben stela och kalla.
Oda tänkte på hosorna av tovad ull som hon gömt under särken närmast kroppen. Det skulle ha varit skönt att få dra dem på fötterna, men hon vågade inte visa dem för husfrun.
Hon hade fått dem av Aija, en gammal utarbetad trälinna som man låtit leva bara för att hon var så skicklig på att tillverka kläder och lappa det som gått sönder.
När Aija hade fått höra att Oda och husfrun skulle gå till Ubsala, hade hon skyndat sig efter hosorna. Oda hade blivit förvånad och lycklig. Hennes gamla hosor var så nötta att de knappt ville hållas på kroppen mer. Nu värmde de nya gott mot bröstet. Hon gladdes åt att husfrun hade låtit henne klä sig som en man med hosor och det som Aija kallade för tabard. Det var en långsmalt tygstycke av ylle med hål för huvudet och hölls mot kroppen med ett bälte. I Odas fall bestod det bältet av en enkel flätad tamp av ull. Struthättan hade hon märkligt nog inte fått ta på sig för sin husfru. Det grämde Oda för den var nästan ny, färgad vackert med björklöv. Således fick säcken med rovor och arbetet värma resten av kroppen.
Husfrun var däremot klädd så att man kunde se hennes rang. Det gick inte att ta fel på det granna linnet och ullen. Det breda bältet i midjan med det stora spännet, läderväskan och den vackra kniven i slidan sade allt om hennes välbestånd och makt. Hon gick framför Oda med ansiktet riktat rakt fram i vägens riktning. Det var inte passande att beblanda sig med packet på vägen så hon aktade sig noga för att få ögonkontakt med de uslingar som knegade på längs hennes sida.

Det verkade bli mer och mer trängsel på vägen. Det märktes att de närmade sig Ubsalas marknadsplats. Marknaden var deras egentliga ärende. Inför varje blot samlades mängder av folk från trakten för att byta, sälja eller köpa varor.
Säcken med rovor som Oda bar hade sparats hela vintern för att kunna säljas vid detta tillfälle.
Även om rotfrukterna hade börjat mjukna och en och annan rutten kunde hittas, så var det goda möjligheter att kunna göra en bra förtjänst. Det var ont om mat på vårarna. Det fanns nog sådana som kunde tänkas byta till sig säcken, eller kanske även ge en silverpenning.
Aija som var en som vet mycket, kände till att husbondens dotter skulle giftas bort under sommaren.
… så det behövdes verkligen silver till gården, tänkte Oda för det är dyrbart att rusta ut en brud. Det räckte nog inte att bara sälja en säck med rovor. Det var säkert därför man sparat på halva gödsvinskullen. Nog brukade det vara fler tryndjur som blev under slaktkniven.
Det var ändå med spänning hon tänkte på giftet. Hon hoppades på att hon skulle få möjlighet att få se brudgummen när han kom för att hämta sin brud.

Bredvid Oda vandrade en främmande kvinna. Hon bar en börda med pinnar och ris på ryggen.
”Titta upp träl!” Viskade hon åt Odas håll. ”Där framme är offerlunden. Där skall blodet rinna i morgon natt.”
Oda tittade förskräckt upp under sin toviga lugg.
Kvinnan skrattade till. Hon verkade nöjd över att ha kunnat skrämma henne och bjöd gärna på mer om vad hon visste om blotet.
”Jaja, jag har sett många blot. Man hänger getter och får, hundar och kalvar i de starka grenarna på askarna. Man sticker dem med kniv och svärd så deras liv sakta rinner ner i marken och ger kraften tillbaka till jorden. Det tycker gudarna om. De får hänga där tills de ruttnar ner och svartfåglarna äter av dem. Odin den störste, behöver mat åt sina svartfåglar.”
Hon tystnade en kort stund så Oda fick häpet tid att tänka på det hemska.
Att hänga mat i träden! Hon som jämt tänkte på mat. Hon kunde aldrig få nog. Hennes unga starka kropp ropade efter mat hela tiden. Men… om man skulle offra så måste man offra något värdefullt. Vad kunde gudarna annars straffa dem med? Tor kunde kanske bränna ner deras hus med sina dånande blixtar eller Freja göra marken obrukbar…
Kvinnan stönade tungt när hon gick i leran.
”I år kommer gudarna inte att nöja sig med att man offrar djur. Det bara regnar och regnar. Vi kommer att dränkas som råttor och alla grödor kommer att ruttna bort i jorden.
Nej, denna vår krävs ett människooffer. Alla vet det… det samlar alltid mera folk efter nödår och vårar som denna. Offret måste bli större. I år kommer människoblod att rinna ner i mullen.” Hon tog ett skälvande andetag och viskade: ”Träbelätena i lunden skall stänkas med blod tills de är helt röda, ögonen skall skäras ut ur offrens huvud och läggas i templet. Odin behöver dem. Han har ju själv bara ett öga.”
Odas husfrun hade stannat upp och vänt sig mot dem. Hon hade ett vredgat ansiktsuttryck.
Oda stannade hastigt hon också och rätade på sig. Det rev till i hennes ömma ryggmuskler.
”Tig trälar!” Husfruns röst var gäll.
Oda blev rädd, men kvinnan bredvid henne torkade lugnt regn och lera från ansiktet med sin ärm.
”Jag är inte din träl” svarade hon husfrun lugnt.
”Våga inte tala till mig som om du var fri. Jag kan tvinga din husbonde att slå ihjäl dig.”
”Så gör du det! Då får jag komma till Tyrs härar och dricka ölsupa och smaka Särimners goda fläsk alla dagar.” Kvinnan flinade till och blottade en mun med nerruttnade tänder. Bara några bruna piggar verkade fortfarande kunna duga till att tugga mat med.
Husfrun hade mörka ögon av ilska.
”Jag tror inte du sett något blot. Man sticker inte så att blodet rinner. Det gör man aldrig!
Det begriper inte du din dumma träl. Det är inte endast svartalferna som skall ha kraften. Offret hör gudarna till. Du talar fel, träl.”
Kvinnan verkade orädd och vaggade huvudet obekymrat fram och åter.
”Kanske jag stod för långt ifrån… kanske… men nog var det blod på karlarnas kläder, efter att de hängt ett gammalt ök i den största asken, det såg jag.” Hon torkade åter igen ansiktet med ärmen.
Husfrun var ovanligt upprörd.
”Offret skall leva! Man kan inte offra något som redan finns i Hels rike. Det skulle inte tas gott av gudarna.”
Oda vågade inte se upp. Hon var rädd för husfruns vrede och stum över modet kvinnan vid hennes sida visade.
Kvinnan med risbördan på ryggen skulle till att svara, men det blev plötsligt en oro bland folket på vägen och hon kom av sig och sträckte intresserat på halsen.
Man talade högt och snabbt med varandra på vägen. Någon ropade…
”Träd åt sidan! ”
Oda hörde det bekanta ljudet av hästhovar. Det lät som om de kom i stötande lunk. Hon brukade kalla det så när hästarna sprang i halvfart.
”Åt sidan, åt sidan!” Någon ropade högt. ”Det är kungens hirdmän som skall fram.”
Hon skyndade sig att stiga av vägen. Kvinnan med riset försvann åt andra hållet.
Kungens hirdmän! Tänk att hon skulle få se kungens hirdmän. Så mycket hon hade hört om dessa fagra krigare och väktare. De hade blanka hjälmar och sköldar och bar svärd som kunde klyva en man med ett enda hugg. Deras hästar var höga och snabba och inte grova och stadiga som bondens ök. Hon hade också hört att flera av hirdmännen var visa och kunde runskrift. Många kvällar i långhuset hade hon lyssnat till visor som handlade om dessa hirdmäns mod. Nu skulle de komma förbi henne på vägen.
Hon lade säcken bredvid sina fötter och rätade på sig. Husfrun stod också spänt och väntade.

Det gick lätt att se dem redan på håll. På sina hästar reste de sig högt över människorna som befann sig på vägen. De kom med god fart och leran sprättade åt alla håll när de utan att bry sig om att de som passerades fick lera och vatten över sig. En av hirdmännen ropade irriterat åt en bonde med oxe och kärra som inte haft möjlighet att fösa den storögt förskräckta oxen till sidan.
Oda hörde knarret från sadlar och seldon. De bar inte hjälmar som hon hade trott, utan hade en ringbrynja som även täckte huvudet. Vid höften hängde ett stort tungt svärd vid ett kraftigt bälte.
De red förbi henne. De kom så nära att hon kunde känna lukten av häst, läder och metall.
Hon motstod frestelsen att sträcka ut handen och känna på en läderstövel när de dundrade förbi.
Så välgjorda och vackra stövlarna var, men så hade de ju fått dem av kungen
Att röra hirdmännen vågade hon naturligtvis inte. Med ett enda slag hade de kunnat slå ihjäl henne.
Tänk ändå… att hon fick se dem.
Så mycket hon skulle ha att berätta om när hon kom hem.
Vad avundsjuka alla skulle bli. Hon försökte föreställa sig deras miner.
Det hade förvånat henne att ingen annan var det minsta intresserade av att göra anspråk på möjligheten att få gå med husmor till marknaden som sammanföll med bloten. Hon hade grubblat lite på det. Till och med hennes äldsta syster hade undvikit henne, men ändå dykt upp vid hennes sida och sagt adjö när hon på morgonsidan givit sig av.
Kanske det ändå hade varit ett tecken på en viss avund.
Hon tittade långt efter hirdmännen, tills husfrun knuffade henne i ryggen.



Aldrig hade hon kunnat tänka sig att det skulle vara så trångt, så rörigt så högljutt som det var på marknaden. Hon hade inte ätit sedan gårdagen och den många timmar långa vandringen med säcken på ryggen hade tagit krafterna av henne.
Nu svindlade det för hennes ögon. Det var så mycket färger i motsats till vad hon var van vid.
I långhuset var allt grått och brunt.
Vid festligheter eller när högt uppsatta gäster besökte långhuset, togs ibland vackra färggranna vepor och tyger fram, för att ära, men också för att väcka avund och beundran. Det hände, men det var inte ofta.
Nu flimrade allting förbi Odas ögon, Allt detta vackra, glänsande och färggrant annorlunda som man kunde se på marknaden verkade dansa en dans hon aldrig tidigare skådat.

Husfrun pekade ut en plats där hon bäst trodde de skulle lyckas sälja rovorna.
Oda satte sig på huk. Att sitta på marken var inte att tänka på. Dynga från boskapen, piss och mänsklig avföring fanns överallt. Oda hade tidigare på morgonen druckit vatten ur ett dike med rinnande vatten längs med vägen, men kände att hon skulle behöva dricka mer. Hon var törstig, men var osäker på om husfrun skulle låta henne gå för att söka vatten.
En strid å rann förbi Ubsalas marknadsplats. Nu var den till brädden fylld av forsande och skummande vatten. Hon bestämde sig för att hon skulle fråga husfrun om hon fick gå dit och dricka. I sitt inre gruvade hon sig för om vattnet var rent, men inte kunde man väl bli sjuk av ett forsande vatten?
Husfrun öppnade på säcken och gav en rova till henne. Den var rå, men det var ändå föda.
Själv sökte husfrun under särken och tog fram ett stycke bröd. Oda kunde inte titta på det. Hur gott skulle det inte ha varit?
En bit ifrån dem, nära ån, stod en man på en kärra och flådde ett får. En kvinna stod bredvid och gjorde upp priset om ett krus fyllt med blod. Oda tittade intresserat på. Till slut enades man om priset genom att kvinnan gav med en stor bit av de vitgula fetthinnorna från fårets buk. Det samlades mer och mer folk runt kärran. Man var intresserade av att köpa av köttet. Allt såldes. Ingenting fick gå till spillo.
En äldre kvinna tog trasslet av tarmar och gick till ån och satte genast igång att ivrigt tvätta dem.
Köpslåendet vid kärran fortsatte. Flera får var ännu bundna vid kärran och de stod och väntade på sitt öde. De bräkte olyckligt och högt. Blod och slaktlukten låg som en filt över dem.

På andra sidan ån låg offerlunden. Askarnas grova knotiga grenar avtecknade sig mot himlen. De tunga regnmolnen bildade skuggor över lunden och förvirrade betraktaren att tro att grenarna rörde sig. Men, det fanns inget synbart liv i träden och i morgon skulle de grå grenarna bära än mera död. Nu hängde bara några repstumpar och trasor i grenarna. Det räckte många veckor ännu innan de flikiga bladen skulle slå ut och känna av försommarvärmen.
Asken kommer sist och går först, såsom fint folk.


Templet intill lunden var ett överväldigande hus. Det såg inte alls ut som långhusen eller de enkla jordkulor som vissa fattiga gjort som hem åt sig. När vintern kom var de enkla jordgrottorna inte mycket till skydd. Oda visste att hela familjer hade frusit ihjäl. Kölden och svälten var alltid ett hot. När hon tänkte på det fylldes hon av bitterhet. Trälens liv var inte lätt, men att inte ens vara träl kunde ibland vara ännu värre. Nu tyckte hon att hon hade haft tur som fick bo så bra bland djuren. Aldrig behövde hon frysa. Långhuset var byggt av stadiga stockar, vidjor och lera, med ett stort tak täckt med torv. Eldstaden mitt i huset och alla de som levde under samma tak gav tillräckligt med värme så att man kunde klara sig även vintertid.
Templet var också byggt av stock, men med mycket högre och resligare stockar resta på höjden. Gavlarna var spetsiga och rikligt prydda med sniderier.
Fenrisulven och gapande drakar glodde elakt ut från taknocken. Den stora porten såg tung och hemlighetsfull ut. Gångjärnen var kraftiga, likaså dörrslån av förklarliga skäl. Porten var dessutom prydd med ett järnsmide som vackert, men skrämmande ringlade sig längs kanterna. Det var självaste midgårdsormen som var avbildad. Ja, det var svårt att se detaljerna på avstånd, men, det hade i alla fall Oda hört berättas om.
Hon ryste.
Det fanns så mycket som var otäckt och hemskt. Hon trodde att det kunde vara farligt att ägna sina tankar åt allt det där stora och mäktiga som skedde runt templet och offerlunden. Att tänka på gudarna var ingenting för en enkel träl.
Det bästa man kunde göra var att sköta sitt arbete och tiga, då fanns en möjlighet att få leva utan större armod.