Det hade blivit något av en fix idé att alla dagar gå en väl upptrampad stig i hans barndomsby.
Sakta för sig själv mumlade han de latinska namnen på de örter, mossor och träd som han passerade. Ömt smekte han tallar och stenar på samma ställe varje gång han passerade.
Hans fru stoppade muttrande hans nötta vantar som strukit trädstammar och klappat stenar. Hon vakade oroligt i fönstren och bekymrade sig om han någon gång blev försenad. Hon hade för länge sedan fått resignera inför det speciella beteende han lagt sig till med.
Gärna tog han också mopeden ner till båthusen nere i viken. Där låg fritidsbåtarna och guppade och turisterna tog sig sommartid ett dopp eller bestyrde med sina fiskeredskap.
Han älskade synen av havet, de röda klipporna och de nästan självlysande gröna sjögräset som vajade strax under vattenytan.
Som barn hade han trott att det var sjöjungfrur som klippt sitt mjuka hår som en hälsning till människorna om att de fanns. Nu hade han märkt att sjögräset hade fått en mörkare ton. Någon hade berättat för honom att det var på grund av övergödning. Personligen tog han det som ett tecken på att även sjöjungfrur åldras.
Den marina Virgo Intacta är inte så orörd mera. Det oroade honom.
Vackra dagar vandrade han längs stranden ända ut på udden. Där hade de röda klipporna staplats som väldiga röda kuber på varandra och bildat en mäktig katedral med utsikt över fjärden. Om man tog sig upp på klippornas högsta plats kunde man även se stora delar av byn. Han kände sig kryare och starkare nu som skärgårdsbo än som storstadsmänniska så trots sin ålder gick Manfred gärna upp dit. Han tyckte att han fick en klarare syn på sig själv och på dem som bodde i byn, när han såg på allt, på avstånd, snett från ovan.
Hans barndomshem, det gamla båtsmanstorpet, skymtade man bara taket av. Lantbondens hus kunde man däremot se alldeles tydligt. Nu fanns det naturligtvis ingen lantbonde mera. Huset hade moderniserats och ett ungt par med små barn bodde där och verkade trivas bra.
Kyrkan hade för länge sedan slutat med att hålla sig med egen gård. Byggnaderna var sålda och mark och skog hade arrenderats ut.
Kyrkan låg längst bort i byn, men på grund av sin höjd gick den ändå bra att se bortifrån de höga klipporna där den avtecknade sig mot himlen.
Kyrktornet med sitt överdrivet stora tak liknade mest en karljohanssvamp innan den vikt ut sin köttiga hatt. Det var Manfreds barndomskyrka och han tyckte att så skulle ett kyrktorn se ut.
Andra kyrkor tyckte han hade märkligt spretiga torn med ynkliga tak. Det erbjöd inte alls den varma ombonade känslan man fick som när man såg Vårdökyrkans tjärade trätak.
EU -politiken hade förändrat utseendet på byn. Mjölkkorna har bytts ut till köttdjur som gick ute året om och födde sina kalvar i gräset. Kornas spenar var nu ämnade för kalven med inriktning på att den skulle växa till sig bra, bli stor och väldigt tung.
En av gårdarna hade gjorts om till stuteri. I hagarna gick flockar av hästar. Det var mycket vackert, men en obekant syn, tyckte Manfred.
Högsätesgården hade sist av alla fått ge upp och sålt sina mjölkkor. Manfred visste med säkerhet att det hade varit en stor sorg för bondfolket, men de hade aldrig erkänt det.
Utan att beklaga sig till sina grannar eller någon annan hade slaktbilarna rullat in på ladugårdsbacken. Det var dags att satsa på spannmål, sade man bara.
Nej, på Högsätesgården höll man alltid god min utåt. Olyckor och sorg hade radats upp efter varandra.
Gården hade sålts av och styckats upp, inre stridigheter inom familjen hade gjort Högsätes till en spillra av vad den en gång varit. Det var väl egentligen ingen som visste hur gammal gården var. Man hade hittat grunder efter gamla byggnader intill det nuvarande ståtliga huset. På gårdens vindflöjel finns inskriptionen 1758, men det torde vara för det befintliga huset. Anorna sträckte sig med säkerhet längre bak i tiden. Det var svindlande att tänka, men nu var Högsätes storhetstid förbi.
Det är väl tidens gång. Ingenting kan vara för evigt.
Vid ett av arvskiftena från Högsätes hade en son ärvt själva gården och systern hade endast tilldelats en liten stuga med lite ängsmark, de karga klipporna ut mot fjärden och en redan avhuggen skogsmark.
Det gjorde att systern fick bara två val. Bo kvar och kämpa, eller flytta som så många andra gjorde på den tiden.
Hon stannade och skuldsatte sig.
Hon byggde ett värdshus, ett väldigt stort hus i två våningar, som bara hade gäster under sommaren. Alla ruskade på huvudet och ansåg att hon gjort en vansinnig satsning. Och det var tungt i början. Hon måste ha levt enbart på luft under en lång tid och hade kanske till slut fått kasta in handduken om inte en av sommargästerna betuttat sig i henne och märkt vilket duktigt kvinnfolk hon var. Den karlen var vad hon behövde.
De gifte sig, fick flera barn och byggde en uthyrningsstuga om året. Nu fanns det en stugby på ett tiotal stugor placerade på vikens klippor. Det var nu tredje generationen som skötte rörelsen och det var knappt aldrig tomt på gäster.
Enligt skattekalendern gjorde man större inkomster på turisterna än vad Högsätesgården gjorde på spannmål.
Så gick det med den delningen av arvet. Hur det kan bli, tänkte Manfred.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar