Vårdö 2010
För varje steg man tar gör man ett val. Varje stund i ditt liv är ett val. Samhället och den omgivning man lever i är uppbyggt av en nästan oändlig mängd med val.
Manfred hade gjort många val i sitt liv. En del var bra, andra sämre.
Ett av valen var att leva sin ålderdom i den by som han fötts i. Han trodde i alla fall att det var hans eget val, men ibland hade tanken slagit honom att han var en fånge i sitt eget territorium. Han levde på en plats som han omöjligt inte kunde fly från.
Bojan som höll honom fängslad var hans kärlek till bygden.
Han hade varit sjöman, javisst, och varit långa tider borta från hemmet, det hade nästan alla män i hans ålder varit. De som inte hade mark att bruka förstås.
Många år har gått sedan han var ung och seglade till sjöss. Mycket från den tiden hade han glömt, men vissa händelser skulle han aldrig komma att glömma. Den stora snäckan på spiskransen och den handmålade slipsen från Argentina, nu med många decennier på nacken, kunde ännu få några bilder att dyka upp på hans näthinna från den tiden. Det tydligaste minnet gav den naivt vackra tavlan som hängde i hans arbetsrum. Det var en enkel souvenir tyckte säkert många, men för honom var det någonting mycket mer.
Lättast mindes han ändå synen av den höga statyn av Kristus i Rio de Janeiro. När de stävade in mot staden såg de landlängtande sjömännen Jesus över molnen, öppna sina armar mot dem.
Med barnatron djupt rotade i sina sinnen stod männen märkbart rörda på däcket.
Hemlängtan hade varit svår för de flesta och åsynen av det som varit deras tröst under långa mörka vakter på skeppet, slog an en sträng i bröstet på dem. Jesus varma, öppna famn som avtecknade sig mot himlen, kunde göra vilken sjöbuse som helst vek i anden.
De flesta av männen glömde dock sin barnatro när de steg iland och fick syn på krogarna och bordellerna som rests upp sida vid sida i hamnen. Hur lätt gick det inte att glömma hur klangen från hembygdens kyrkklocka lät, när unga flickor dansade samba in i deras armar?
Alla sjömän ville gå iland, så genast de fick frivakt kom finskjortan på och de försvann in i gyttret av färger och människor.
Manfred var ung och påverkbar. Han gick iland och fick känna fukten, värmen och den brännande solen. Detta var någonting helt annat än snålblåsten runt det lilla huset där hemma. Han var inte annorlunda än någon annan… ännu.
Omtöcknad av surt vin och illa renat brännvin vaknade Manfred upp i ett enkelt hus som enligt hans bedömning snarare var ett skjul. Den unga kvinnan han följt med dit, hade redan stigit upp, klätt på sig en vit färgfläckad rock och stod och målade. Han låtsades att han sov, men kisade försiktigt på henne mellan ögonfransarna.
Hon målade en tavla, färgsprakande, vacker, som själva landet, som kvinnorna. Ljuset föll in på henne och tavlan och han kunde inte se sig mätt på henne. Hon hade två penslar i munnen och färg på händerna. Det svarta tjocka håret hade hon samlat ihop med en duk.
Nej, Manfred skulle aldrig glömma den synen, lika lite som han skulle glömma kvinnan och det hon presenterade honom för. Oljefärger!
När han ändå till slut satte sig upp på sängkanten tog hon hastigt penslarna ur munnen och sade något på portugisiska. Hon sträckte fram handen och han förstod att hon ville ha betalt.
Generat hade han sökt i sina kläder och räckt henne en sedel. Hon såg nöjd ut och han tog mod till sig och pekade på hennes tavla. Då började hon skratta och drog bort ett skynke som dolde en hel samling med tavlor, alla lika färggranna och lika vackra i hans ögon. Han höll upp en framför sig och hon sträckte genast fram handen igen. Skulle han köpa den? Var det det hon menade? Så klart! Han såg sig omkring och såg fattigdomen, naturligtvis behövde hon sälja både sig själv och tavlorna. Han gav henne några sedlar till, som hon först tvekade till att ta, men sedan ryckte hon på axlarna och stoppade pengarna i ett krus.
Han fick inte själv välja sin tavla utan med ett glatt tjatter höll hon fram en målning framför honom. Motivet var några kvinnor på en marknadsplats. Han såg henne direkt. Bland kvinnorna på bilden så stod hon, leende med en stor korg frukt framför sig.
Kvinnan som han delat bädd med satte ett brunt finger på bilden av sig på tavlan, sedan flyttade hon fingret till sitt bröst.
Han hade nickat ivrigt för att visa att han förstod.
Länge blev han stående och sökte med ögonen in i tavlan. Han såg på detaljerna, ljuset, skuggorna… Inte visste han hur länge han låtit sig slukas av atmosfären i bilden, förrän han plötsligt kände hennes beröring.
Hennes hand gled in under hans arm och hon drog ut honom med tavlan i famnen ut på gatan. Hon pratade ivrigt och skrattade.
Han förstod ingenting, men kände sig märkligt nog inte rädd för vart hon skulle föra honom.
Slutligen knuffade hon honom in i en liten butik. Där inne satt en man med mängder med tavlor på väggarna och på golvet, i travar.
Manfred hade blivit väldigt generad när han hörde henne kalla honom Papa. Han kunde inte tänka på annat än vad hennes far skulle tycka och tänka om honom. Dottern talade ivrigt med fadern och han nickade tyst och gick bort en stund. Manfred började ångra sig att han gått med. De hade säkert börjat sakna honom ombord. Frivakten var slut mitt i dagen och han sneglade oroligt på sin klocka. Halv elva var den. Det mindes han tydligt. Mannen kom tillbaka och hade tavelramar med färdigt uppspända dukar på.
Han satte dem i armarna på Manfred, lade färger, penslar och en flaska terpentin ovanpå, sedan sträckte han ut handen. Manfred glodde dumt på honom och flickan som pekade uppmuntrande på honom och tavlorna.
Vad kunde han göra? Där stod fadern till flickan han delat säng med och dessutom betalat för det och sträckte ut sin hand.
Manfred kunde inget annat än lägga ner tavlorna på golvet, känna i fickan igen och ge det han hade där. Det var det sista han hade kvar av sin hyra. Mannen verkade vara nöjd, tog emot pengarna och dunkade honom i ryggen.
Flickan följde med honom till båten, hjälpte honom att bära färgerna och tavlan som hon glatt hade poserat till. Manfred förstod att det var hennes far som målat den. Den konstnärliga ådran hade tydligen gått i arv, men hennes andra yrke var troligtvis mera inkomstbringande.
Hon vinkade glatt när han gick uppför lejdaren. Själv kunde han bara se tillbaka på henne då han hade händerna fulla av tavlor och färger.
Han såg Kristus resa sig stor och mäktig över soldiset och han vände sig hastigt om bort från staden. Ändå kände han gudasonens ögon bränna i ryggen.
Händelsen förföljde honom på resan tillbaka över Atlanten. Det syndiga i hans handlingar i den färggranna staden skavde och frätte hans sinne. Gång på gång dök bilden av Kristus upp för honom. När han såg ut i mörkret över havet kunde han se statyn. Jesus stränga blick mötte honom i lastrum, däck och i mörkret när han låg på den trånga kojen.
Han ville ha någonting av honom, av honom, den enkle sårbare Manfred. Han bad innerligt för att få sinnesfrid, men bilden av den stränge Kristus dök upp för honom ändå.
Till slut bestämde han sig att kasta oljefärgerna och tavlorna överbord.
Han tog tavlan som avbildade marknadsplatsen och flickan, i handen. Det doftade lika om den som det doftade i flickans hus. Han mindes hennes lyckligt koncentrerade ansikte när hon sakta drog med penseln över duken. Han önskade att han själv någon gång skulle få vara så lycklig.
Han tvekade först, men sedan lutade han en av de tomma dukarna mot båtens skott, klämde ut några färger på en bläcktallrik, tog en pensel i handen och började måla. Noga studerade han tekniken som flickans far arbetat med. Han glömde tid och rum. Han kom inte tillbaka till verkligheten förrän styrmannen gav honom en örfil och beordrade honom upp på däck.
När han kom hem till mor igen hade han sina alster med sig. På alla motiv fanns Kristusstatyn avbildad, om än på ett annorlunda och avvikande sätt. Hans arbetskamrater som för länge sedan hade tröttnat på terpentinlukten tyckte att det inte såg klokt ut. ”Du målar ju inte som folk”, tyckte man.
Ja, han hade målat som han kände det… och då blev motiven lite märkliga ibland.
Manfred gjorde inte så många resor till sjöss innan han förstod att sjömanslivet inte var något för honom. Än en gång hade han fått komma till Rio de Janeiro. Han kunde knappt bärga sig innan han fick gå iland.
Då var allt borta. Kvarteren med bordellerna och krogarna var som bortsopade. Han sökte henne överallt. Var kunde hon finnas? Han försökte tala med varenda tavelförsäljare, men ingen förstod honom. Hoppet att få träffa henne igen var borta såsom horhusen hade jämnats vid marken.
Han köpte så mycket målarduk och färger han kunde bära och gick ombord igen. Sedan gick han inte iland flera gånger. Han såg inte upp mot Kristus mera. Det behövde han inte. Han visste precis hur han såg ut. Han bara målade och målade. Sorgen efter den mörka flickan vandrade från hans bröst via armen till målarduken. Om han inte kunde hitta henne, ville han inte leva det liv han nu levde.
Hemlängtan växte och blev bara större och större tills den inte mera gick att hålla inom rimliga gränser.
Båtsman hittade honom slutligen i skansen, apatisk och oförmögen att göra något arbete.
Han skickades hem för gott tillsammans med den stora mängd tavlor han målat.
Hans mor hade oroligt tagit emot honom i hemmet och skamset gömt hans märkliga tavlor på höskullen. Under hennes vård repade han sig snabbt.
Prästen hade hört talas om tavlorna ryktesvägen och begärde en dag att få se dem.
Modern skämdes medan prästen hummande och mumlande vände och vred på tavlorna.
Det slutade med att man skickade några alster och en ansökan till konstakademin i Stockholm.
Han kom in!
Den smått veliga Manfred från Torpkulla skulle studera konst i Stockholm som om han var herrskapsfolk!
Under sin tid i Stockholm längtade han hem till vanvett. Då skapades fantastiska konstverk.
Avgörande i hans liv var när han träffade Ingrid.
Han blev än en gång förälskad, gifte sig med henne, var lycklig, men kunde då inte måla alls.
Han gick in i en djup depression på grund av sin oförmåga och fick känslan för färger och former tillbaka.
Han kunde skapa… och hustrun hjälpte honom sälja.
Den mest kreativa perioden var när han och hans hustru förstått att de aldrig skulle få barn. Han skrapade ihop en förmögenhet, men det gjorde honom inte lycklig. Man kunde nämligen inte köpa barn.
Till slut var det hustrun som sade att de skulle flytta hem till Vårdö.
Det beslutet hjälpte honom mycket. Depressionerna kom och gick, men de var inte så långvariga och inte så djupa mera. Han älskade Vårdö! Han älskade kyrkbyn in i minsta detalj!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar